Musslor som miljöarkiv
Resultat och diskussion
Haltförändringar i musslans skal för olika element kan tänkas bero på åtminstone tre olika saker. Först och främst antas dessa haltförändringar avspegla att halterna har ändrats i vattendraget där musslan har levt. Orsaken till dessa haltförändringar kan vara flera, men är främst miljöbetingade. Haltförändringar i musslans skal kan ha fysiologiska orsaker hos musslan. Dessa avspeglar då inte nödvändigtvis ändrade halter i vattendraget. En sådan fysiologisk orsak kan vara att musslan tar upp olika mycket av vissa element ur vattendraget beroende på vid vilken ålder i musslans levnad upptaget sker. Då föreligger ett åldersrelaterat elementupptag. Det kan även föreligga andra fysiologiska orsaker till ett varierande elementupptag som inte avspeglar haltförändringar i vattendraget. Orsakerna för dessa kan dock vara svårare att spekulera över.
Lekhytteån: Individ- och pH-effekter
Uppskattningen av medelhalten för en viss tidsperiod är behäftad med tre viktiga fel eller osäkerheter:
1. Fel i en enskild haltbestämning på grund av osäkerhet i pulstalsstatistiken. För ämnen med höga halter eller som ger ett stort antal pulser är detta fel försumbart. Anges som relativ standardavvikelse.
2. Osäkerhet i hur väl en enskild haltbestämning överensstämmer med medelhalten för samma tidsperiod och individ. Detta fel anger hur väl analysmetodiken kan bestämma halten av ett ämne för en viss individ och tidsintervall.
3. Osäkerhet i hur väl medelhalten, för en viss tidsperiod, för en individ överensstämmer med medelhalten, för samma tidsperiod, för ett oändligt antal individer. Denna spridning av halt "mellan individer" är ett mått på hur väl en viss musselart fungerar som provtagare av omgivande vatten.
För en och samma tidsperiod gäller:
cina = mi + δin + εina (2)
cina = Halten av ämne i i individ n, skaldel a
mi = Haltmedelvärde av ämne i för ett oändligt antal skal
δin = Avvikelse av verklig halt i skalet av ämne i, individ n, från haltmedelvärdet av ett oändligt antal skal
εina = Haltavvikelse av ämne i i individ n, skaldel a, från haltmedelvärdet av skalet n.
Källsjön, Leken, till Lekhytteån var så försurad att man genomförde två kalkningar under musslornas levnad (se ovan). Båda kalkningarna inträffade under tredje tidsintervallet, 1977-1987. Detta kan förväntas medföra att andra tidsperioden, 1967-1977, som var den där försurningen var störst, avviker från de övriga perioderna i uppmätta halter. Om upptaget av olika element av musslan och inlagring av dessa i skalet är proportionellt mot halten av dessa i vattendraget bör vi, för element som visar någon form av pH-beroende, för dess halter kunna notera ett maximum eller minimum för den andra tidsperioden, beroende på om ämnet ifråga mobiliseras eller immobiliseras med försurningen.
Analysen av data för de olika elementen nedan har utförts med statistiska metoder.
Resultaten för Lekhytteån sammanfattas i tabellerna 2, 3 och 4.
Tabell 2. Haltmedelvärden, med konfidensintervall (p=0,05), för olika element (Lekhytteån)
| Element | Enhet | Tidsperiod | ||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | ||
| Na | mg/g | 2,2±0,1 | 2,1±0,1 | 2,1±0,1 |
| Cs | ng/g | 0,1±0,1 | 0,09±0,08 | 0,1±0,04 |
| Na | mg/g | 2,2±0,1 | 2,1±0,1 | 2,1±0,1 |
| Ca | mg/g | 372±5 | 384±12 | 373±15 |
| Sr | mg/g | 0,26±0,01 | 0,29±0,03 | 0,22±0,03 |
| Ba | mg/g | 0,04±0,007 | 0,06±0,01 | 0,04±0,01 |
| Sc | ng/g | 0,17±0,02 | 0,17±0,03 | 0,18±0,02 |
| Eu* | pg/g | 3±1 | 4±4 | 2±1 |
| Mn | rel.enheter | 0,9±0,2 | 1,2±0,3 | 0,9±0,5 |
| Fe | μg/g | 0,5±0,5 | 0,2±0,2 | 0,3±0,09 |
| Co | ng/g | 1,4±1,1 | 1,3±0,6 | 1,2±0,2 |
| Ag | μg/g | 0,07±0,2 | 0,02±0,03 | 0,05±0,1 |
| Au* | ng/g | 0,3±0,2 | 0,3±0,3 | 0,3±0,2 |
| Zn | μg/g | 0,4±0,2 | 0,2±0,07 | 0,3±0,1 |
| Sb* | ng/g | 0,4±0,8 | 0,4±0,3 | 0,3±0,09 |
| Se | ng/g | 17±2 | 21±5 | 18±4 |
| Br | μg/g | 0,08±0,05 | 0,1±0,06 | 0,1±0,05 |
* = Teoretiskt framräknade värden
Kommentar till tabell 2: Konfidensintervallen för vissa ämnen (Ag, Sb) är så stora att intervallen omfattar negativa värden. Detta innebär att halten för dessa ämnen kan anges som mindre än summan av haltmedelvärdet och halva konfidensintervallets storlek.
Tabell 3. Spridningar för halter av olika element
| Element | Relativ standardavvikelse (%) | |
| Rind | Rpuls | |
| Na | 4,0 | 0,28 |
| Cs | 66 | 54 |
| Ca | 2,5 | 0,14 |
| Sr | 9,0 | 0,19 |
| Ba | 16 | 0,62 |
| Sc | 10 | 3,6 |
| Eu | 61 | 44 |
| Mn | 29 | 7,5 |
| Fe | 59 | 39 |
| Co | 42 | 8,7 |
| Ag | 150 | 2,6 |
| Au | 64 | 32 |
| Zn | 30 | 1,4 |
| Sb | 100 | 56 |
| Se | 16 | 10 |
| Br | 44 | 18 |
Tabell 4. pH-effekter, Lekhytteån. t-värden och signifikanser för haltförändringar av olika element. 5 exemplar, 4 frihetsgrader.
| Element | Tidsperioder | |||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |||
| t-värde | signifikansnivå | t-värde | signifikansnivå | |
| Na | 2,73 | 10 % | -0,66 | - |
| Na (CaCO3-fas) | 4,58 | 5 % | -1,90 | 15 % |
| Cs | 0,23 | - | -0,17 | - |
| Ca | -3,42 | 5 % | 1,35 | - |
| Sr | -2,25 | 10 % | 5,95 | 1 % |
| Ba | -3,29 | 5 % | 3,88 | 5 % |
| Sc | -0,70 | - | -0,43 | - |
| Eu | -0,64 | - | 1,04 | - |
| Mn | -3,17 | 5 % | 1,97 | 15 % |
| Fe | 1,32 | - | -0,52 | - |
| Co | 0,17 | - | 0,61 | - |
| Ag | 0,86 | - | -1,14 | - |
| Au | -0,69 | - | 0,65 | - |
| Zn | 2,05 | 15 % | -2,18 | 10 % |
| Sb | 0,20 | - | 0,49 | - |
| Se | -1,76 | - | 1,16 | - |
| Br | -1,08 | - | -0,17 | - |
Kommentar till tabell 4: Positiva t-värden innebär haltnedgång och negativa t-värden innebär haltuppgång för aktuellt element.
Na:
Natrium är det ämne som förekommer rikligast i musselskalet näst kalcium. Att det är en makrokomponent avspeglar sig i att mätpunkterna är ganska väl samlade kring totalmedelvärdet. (Se figur 4.) Spridningen av halterna "mellan individer" är små. Den relativa standardavvikelsen är Rind = 4,0 % (se också tabell 5). För pulstalsstatistiken är osäkerheten mycket liten (Rpuls = 0,28 %, Rpuls(max) = 0,41 %), vilket kan anses vara försumbart i sammanhanget.
Från första till andra tidsperioden kan det noteras en svag nedgång av haltmedelvärdet (Δ12 = -3,8 %). Med ett t-test visas att denna nedgång är signifikant på nivån 10 % men icke-signifikant på nivån 5 %, det vill säga med 90 % sannolikhet föreligger en nedgång i halt. Även om signifikans för en haltnedgång inte kunde påvisas på 5 %-nivån var det nära att signifikans hade erhållits (p = 5,2 %). Detta illustreras också av en betraktelse av det 95 % konfidensintervallet där 0 endast nätt och jämt ingår. (Se tabell 6.) Denna nedgång kan vi notera för alla fem individerna (för en av individerna uppvisar dock ett av dubbelproven både upp- och nedgång).
Mellan andra och tredje tidsperioden kan det noteras en svag uppgång av haltmedelvärdet (Δ13 = -2,8 %). Ett t-test visar dock att denna uppgång av halten inte är signifikant (se tabell 6). På individnivå kan vi notera att det endast är två individer som visar en uppgång.
Relaterar vi mängden natrium i skalbitarna till mängden kalcium i respektive skalbitar får vi ett klart och entydigt samband mellan upptaget natrium och pH, vid sjunkande pH. Alla fem individerna uppvisar ett minskande upptag av natrium. Signifikans för haltnedgången erhålls nästan på 1 %-nivån (p = 1,02 %). När pH efter kalkning återigen vänder uppåt ökar upptaget av natrium för alla fem individer (hos en av individerna uppvisar dock ett av dubbelproven både ett minskande och ett ökande upptag) - när vi relaterade natriumupptaget till hela skalbiten noterade endast två individer ett ökat upptag! Uppgången av halten vid ökande pH är dock inte signifikant (p = 13 %). (Se tabell 7.)
Eftersom halten av natrium minskar för att troligen återigen öka under den tredje tidsperioden, kan man notera att upptaget av natrium tycks vara pH beroende. Slutsatsen blir att natriumhalten i vattendraget minskar med sjunkande pH. En möjlig förklaring till detta skulle kunna vara att Na binds upp i bottensediment (Dickson, 1980).
Tabell 5. Lekhytteån: Na. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Haltmedelvärde (mg/g) | 2,2 | 2,1 | 2,1 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±0,1 | ±0,1 | ±0,1 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 0,11 | 0,057 | 0,085 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 4,9 | 2,7 | 4,0 |
Tabell 6. Lekhytteån: Na. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | 0,083 | -0,023 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±0,084 | ±0,095 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 0,068 | 0,077 |
| t-värde | 2,73 | -0,661 |
Tabell 7. Lekhytteån: Na relativt Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för relativa haltdifferenser (Na-halten/Ca-halten) mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (rel. enheter) | 0,070 | -0,040 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (rel. enheter) | ±0,042 | ±0,059 |
| Standardavvikelse för differens (rel. enheter) | 0,034 | 0,047 |
| t-värde | 4,58 | -1,90 |
Figur 4. Relativ halt av Na i skalet, normerad kring medelvärdet.
Figur 5. Relativ halt av Na i skalets CaC03-fas, normerad kring medelvärdet.
Cs:
Mätpunkterna har stor spridning runt totalmedelvärdet. Spridningen av halterna mellan de olika individerna är mycket stor: Rind = 66 %. (Se tabell 8.) Anledningen till den stora spridningen är troligen delvis de låga cesiumhalterna i skalet, och en därtill hörande stor osäkerhet för pulstalsstatistiken (Rpuls = 54 %, Rpuls(max) = 105 %). Osäkerheten ökar dessutom på grund av en stor procentuell bakgrundskorrektion.
På grund av den stora haltspridningen går det inte att dra några slutsatser om hur halterna ändrar sig med tiden, och därmed hur cesiumhalten i vattendraget påverkas av pH (se tabell 9).
Tabell 8. Lekhytteån: Cs. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (ng/g) | 0,1 | 0,09 | 0,1 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±0,1 | ±0,08 | ±0,04 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,09 | 0,06 | 0,03 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 86 | 67 | 32 |
Tabell 9. Lekhytteån: Cs. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | 0,01 | -0,006 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±0,1 | ±0,1 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,1 | 0,08 |
| t-värde | 0,229 | -0,174 |
Alkaliska jordartsmetaller:
Kalcium, strontium och barium kunde detekteras och kvantifieras.
Kalcium är huvudkomponenten i musselskalet, som ovan nämnts, då skalet till största delen består av CaCO3 (aragonit). För kalcium låg mätpunkterna ganska väl samlat kring totalmedelvärdet. Spridningen av halterna "mellan individer" är som väntat minst för kalcium, för vilken den kan betecknas som liten, och störst för barium. (Se figurerna 6, 7 och 8.) Spridningen tycks bland annat bero på vilken haltnivå man befinner sig på. Den relativa standardavvikelsen är Rind(Ca) = 2,5 %, Rind(Sr) = 9,0 % respektive Rind(Ba) = 16 %. (Se tabellerna 11, 13 och 15.)
För pulstalsstatistiken är osäkerheten mycket liten till liten. De relativa standardavvikelserna är Rpuls(Ca) = 0,14 % (0,19 %), Rpuls(Sr) = 0,19 % (0,85 %) respektive Rpuls(Ba) = 0,62 % (0,81 %) (med maxvärdena inom parentes), vilket kan anses vara försumbart i sammanhanget.
För alla tre ämnena kan det noteras ett högsta haltmedelvärde för andra tidsperioden (Δ12(Ca) = 3,2 %, Δ12(Sr) = 13 % och Δ12(Ba) = 39 %). Det är mest accentuerat för barium och minst för kalcium. (Se tabellerna 11, 13 och 15.) Dessa iakttagelser stöds i hög grad även på individnivå. Där skiljer sig endast, för kalcium, ex. 1b med en högsta halt tredje tidsperioden och, för strontium, ex. 2 med en högsta halt första tidsperioden från dessa trender.
Med ett t-test visas att uppgången för kalciumhalten är signifikant på nivån 5 % (p = 2,7 %), det vill säga med 95 % sannolikhet föreligger en uppgång i halt. På motsvarande sätt visar ett t-test för strontiumhalten att haltuppgången inte är signifikant på nivån 5 %, däremot är haltuppgången signifikant på nivån 10 % (p = 8,8 %), det vill säga med 90 % sannolikhet föreligger en uppgång i halt. Även uppgången av bariumhalten är signifikant, på nivån 5 % (p = 3,0 %). (Se tabellerna 12, 14 och 16.)
Kalcium och barium uppvisar ungefär samma haltnivåer (medelhalter) för den första som den tredje tidsperioden (Δ13(Ca) = 0,16 % och Δ13(Ba) = 0,12 %). På individnivå förekommer dock avvikelser, i synnerhet för barium. Strontium visar en klart lägre nivå för den tredje tidsperioden jämfört med den första (Δ13(Sr) = 15 %)(i ex. 1b är den första tidsperioden lägst). (Se tabellerna 11, 13 och 15.)
Med ett t-test visas att nedgången för kalciumhalten mellan andra och tredje tidsperioden inte är signifikant. Strontium- och bariumhalterna visar däremot en signifikant nedgång mellan andra och tredje tidsperioden. För strontiumhalten är nedgången signifikant på nivån 1 % (p = 0,4 %), och för bariumhalten är nedgången signifikant på nivån 5 % (p = 1,8 %). (Se tabellerna 12, 14 och 16.)
Strontium och barium inlagras i huvudsak i musselskalets CaCO3-skikt (Forberg et al, 1987). Om vi relaterar de upptagna strontium- och bariummängderna till i skalbitarna innehållande kalcium, får vi dock (till skillnad från i fallet natrium ovan) ingen entydigare bild av dessa ämnens pH-beroende än annars.
På samma sätt som man kan notera en viss samvariation av halterna av kalcium, strontium och barium för de olika tidsperioderna (se figur 9), kan man se en tydlig samvariation av medelhalterna, av dessa ämnen, för de olika individerna (se figur 10). Denna samvariation kan ha sitt ursprung i det nära kemiska släktskapet mellan dessa tre element. När CaCO3 strukturen byggs upp lagras även strontium och barium in av "misstag" i denna struktur som Sr resp BaCO3. Hur väl olika ämnen kan inlagras beror på jonradierna (Masuda och Hirano, 1980; Masuda, 1981), och avgör, tillsammans med halterna av dessa ämnen i vattnet, i vilken grad denna inlagring förekommer (se tabell 10).
Tabell 10. Jonradier för några tvåvärda metaller
| element | radie (Å) |
| Ca2+ | 0,99 |
| Sr2+ | 1,12 |
| Ba2+ | 1,34 |
| Mn2+ | 0,80 |
Eftersom halterna i skalen av barium och möjligen av strontium ökar under den andra tidsperioden för att därefter återigen utan tvivel sjunka för både barium och strontium under den tredje, kan man notera att upptaget av barium och troligen också av strontium är pH beroende. Eventuellt är halten av kalcium i skalet också pH-beroende. Åtminstone är en ökning av halten med sjunkande pH-värde påvisad. Kalcium och barium, och troligen strontium, har alltså mobiliserats i vattendraget när pH blev lägre, vilket här avspeglas i högre halter i musselskalet. De olika ämnena mobiliseras i olika hög grad av försurningen: kalcium minst och barium mest. Osäkerheten i haltbestämningarna blir naturligtvis större nedåt i gruppen, men ändå får nog denna förstärkningseffekt anses signifikant, då haltförändringarna är större än spridningen av halterna. När pH återigen stiger minskar halterna av strontium och barium i vattendraget. För kalcium var motsvarande minskning av halten i vattendraget med stigande pH inte signifikant.
Tabell 11. Lekhytteån: Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (mg/g) | 372 | 384 | 373 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±5 | ±12 | ±15 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 4,22 | 9,97 | 11,9 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 1,13 | 2,60 | 3,19 |
Tabell 12. Lekhytteån: Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | -11,8 | 11,2 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±9,5 | ±23,0 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 7,7 | 18,5 |
| t-värde | -3,42 | 1,35 |
Tabell 13. Lekhytteån: Sr. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (mg/g) | 0,26 | 0,29 | 0,22 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±0,01 | ±0,03 | ±0,03 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 0,0082 | 0,026 | 0,027 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 3,1 | 8,8 | 12 |
Tabell 14. Lekhytteån: Sr. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | -0,034 | 0,074 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±0,042 | ±0,034 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 0,034 | 0,028 |
| t-värde | -2,25 | 5,95 |
Tabell 15. Lekhytteån: Ba. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (mg/g) | 0,04 | 0,06 | 0,04 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±0,007 | ±0,01 | ±0,01 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 0,005 | 0,009 | 0,008 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 13 | 16 | 20 |
Tabell 16. Lekhytteån: Ba. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | -0,02 | 0,02 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±0,01 | ±0,01 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 0,01 | 0,009 |
| t-värde | -3,29 | 3,88 |
Figur 6. Relativ halt av Ca i skalet, normerad kring medelvärdet.
Figur 7. Relativ halt av Sr i skalet, normerad kring medelvärdet.
Figur 8. Relativ halt av Ba i skalet, normerad kring medelvärdet.
Figur 9. Variation av medelhalten över tidsperioderna för Ca, Sr, Ba och Mn.
Figur 10. Variation av medelhalten i skalet mellan olika exemplar för Ca, Sr, Ba och Mn.
Sc:
Spridningen av halterna är "mellan individer" måttlig (Rind = 10 %). (Se också tabell 17.) Även osäkerheten för pulstalsstatistiken är tämligen liten: Rpuls = 3,6 % (Rpuls(max) = 6,0 %). Spridningen av halterna är alltså rätt liten, trots att halterna av skandium är under ng-nivå.
Haltmedelvärdena antyder en uppgång från första, över andra, till tredje tidsperioden (Δ12 = 5,6 %, Δ13 = 8,9 %). Speciellt uppgången mellan andra och tredje perioden finner stöd på individnivå, där fyra individer visar ökande halter. Den femte och avvikande individen (ex. 3) visar dock en rätt kraftig nedgång (-18 %). Uppgången mellan första och andra tidsperioden motsäges däremot av två (ex. 1 och 6) och bekräftas av tre individer. (Se figur 11.) Ett t-test visar dock att haltförändringarna inte är signifikanta (se tabell 18).
Utifrån ovanstående är det svårt att dra någon slutsats om, och i så fall hur, skandium varierar med ändrat pH. Möjligen ökar halten med ökande pH (sex av tio förändringar visar på detta), men stödet för detta är alldeles för svagt. Variabiliteten kan däremot anses vara under kontroll.
Tabell 17. Lekhytteån: Sc. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (ng/g) | 0,17 | 0,17 | 0,18 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±0,02 | ±0,03 | ±0,02 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,015 | 0,024 | 0,013 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 9,0 | 14 | 6,9 |
Tabell 18. Lekhytteån: Sc. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | -0,0092 | -0,0055 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±0,036 | ±0,036 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,029 | 0,029 |
| t-värde | -0,704 | -0,426 |
Figur 11. Relativ halt av Sc i skalet, normerad kring medelvärdet.
Eu:
Mätpunkterna har en mycket stor spridning runt totalmedelvärdet. Spridningen av halterna "mellan individer" är mycket stora: Rind = 61 %. En anledning till den stora spridningen är låga halter av europium i skalet. Halterna tangerar bitvis detektionsgränsen; i en skalbit kunde i praktiken inget europium noteras. Dessutom medför en rätt stor procentuell bakgrundskorrektion att osäkerheten för pulstalsstatistiken, som är mycket stor (Rpuls = 44 %, Rpuls(max) = 84 %), ökar.
På samma sätt som för cesium kan, på grund av den stora spridningen, några slutsatser inte dras om hur halterna ändrar sig med tiden.
Mn:
Spridningen av halterna "mellan individer" är ganska stor, Rind = 29 %. (Se tabell 19.) Spridningen är större för mangan än för barium. Osäkerheten för pulstalsstatistiken är: Rpuls = 7,5 % (Rpuls(max) = 18 %).
För mangan kan noteras ett högsta haltmedelvärde för andra tidsperioden (se tabell 19) precis som för kalcium, strontium och barium (se figur 9). Förhöjningen av halten för andra tidsperioden jämfört med den första är i nästan samma storleksordning som för barium (Δ12 = 33 %). Stödet, på individnivå, för denna förhöjning är inte lika starkt som för ovan nämnda ämnen. Ett exemplar uppvisar en nedgång. (Se figur 12.) Ett t-test visar dock att haltuppgången är signifikant på nivån 5 % (p = 3,4 %) det vill säga med 95 % sannolikhet föreligger en uppgång i halt (se tabell 20).
Om vi jämför haltmedelvärdena för första och tredje tidsperioderna kan vi notera att de ligger på ungefär samma nivå, med en något lägre halt för tredje perioden (Δ13 = 3,5 %). Medelhalten går alltså ner mellan andra och tredje tidsperioden. Mangan följer ungefär samma mönster som barium. På individnivå kan dock en viss avvikelse iakttas. För tredje tidsperioden är spridningen i halt klart större för mangan än för barium. Med ett t-test visas att nedgången för manganhalten mellan andra och tredje tidsperioden inte är signifikant (p = 12 %) (se tabell 20).
På samma sätt som mangan samvarierar med kalcium, strontium och barium för haltmedelvärdena för de olika tidsperioderna, kan en samvariation noteras för mangan med kalcium, strontium och barium beträffande individmedelvärdena (se figur 10). Dock är spannet mellan det minsta och det största individmedelvärdet klart större för mangan än för barium. Denna samvariation tyder på att mangan, i dess tvåvärda form, har samma typ av kemi som de ovan avhandlade alkaliska jordartsmetallerna (jfr tabell 10).
Eftersom manganhalten är högst när pH är lägst kan man notera att även mangan mobiliseras när pH sjunker. För detta finns det stöd i litteraturen (Dickson, 1980). Manganhalten ökar i nästan lika hög grad som bariumhalten. Ökningen är 33 %, vilket angavs ovan.
Tabell 19. Lekhytteån: Mn. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (rel. enheter) | 0,9 | 1,2 | 0,9 |
| Konfidensintervallsbredd (rel. enheter) | ±0,2 | ±0,3 | ±0,5 |
| Standardavvikelse (rel. enheter) | 0,2 | 0,2 | 0,4 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 17 | 17 | 45 |
Tabell 20. Lekhytteån: Mn. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (rel. enheter) | -0,3 | 0,3 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (rel. enheter) | ±0,3 | ±0,5 |
| Standardavvikelse för differens (rel. enheter) | 0,2 | 0,4 |
| t-värde | -3,17 | 1,97 |
Figur 12. Relativ halt av Mn i skalet, normerad kring medelvärdet.
Fe:
Spridningen av halterna "mellan individer" är mycket stor: Rind = 59 %. (Se tabell 21.) Den stora spridningen av halterna beror bland annat på den stora osäkerheten för pulstalsstatistiken: Rpuls = 39 % (Rpuls(max) = 98 %).
Haltmedelvärdena indikerar en nedgång (Δ12 = 48 %), följt av en mindre markant uppgång (Δ13 = 39 %). Denna tendens stöds mer eller mindre av fyra av individerna. Den avvikande individen (ex. 3) visar en uppgång i halt (13 %), för att därefter sjunka tillbaka till i stort sett samma nivå som för första tidsperioden. (Se figur 13.)
För järn kan man sålunda säga att tendensen är att det immobiliseras när pH sjunker. Spridningen av halterna mellan de olika individerna är stor, men då majoriteten av individerna visar samma utveckling, kan det anses att det finns en tendens att halten först går ned för att därefter följas av en uppgång. Ett t-test visar dock att haltnedgången mellan första och andra tidsperioden inte är signifikant. Inte heller haltuppgången mellan andra och tredje tidsperioden är signifikant. (Se tabell 22.)
Möjligen beror den höga halten för ex. 6 (seriens yngsta exemplar), första tidsperioden, på att järn tas upp i högre grad när musslan är ung, än när den är äldre. Vi har här, i så fall, ett exempel på åldersberoende elementupptag. Detta gör att den skattade spridningen av halterna blir större än den annars skulle ha blivit.
Tabell 21. Lekhytteån: Fe. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,5 | 0,2 | 0,3 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,5 | ±0,2 | ±0,09 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,4 | 0,1 | 0,08 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 81 | 56 | 27 |
Tabell 22. Lekhytteån: Fe. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | 0,2 | -0,04 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,5 | ±0,2 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,4 | 0,2 |
| t-värde | 1,32 | -0,517 |
Figur 13. Relativ halt av Fe i skalet, normerad kring medelvärdet.
Co:
Mätpunkterna har rätt stor spridning runt totalmedelvärdet. Spridningen av halterna "mellan individer" är stor (Rind = 42 %). (Se tabell 23.) Osäkerheten för pulstalsstatistiken är: Rpuls = 8,7 % (Rpuls(max) = 18 %).
Studerar man haltmedelvärdena för de olika tidsperioderna, noterar man en svag nedgång från första, över andra, till tredje tidsperioden. Denna trend stöds inte på individnivå. Två individer visar i stället uppgång hela vägen (ex. 1 och 1b), en individ visar uppgång följt av nedgång (ex. 3) och en individ visar nedgång följt av uppgång (ex. 2). Endast en individ visar nedgång hela vägen (ex. 6). (Se figur 14.)
t-tester visar också att både nedgången mellan första och andra tidsperioden, och uppgången mellan andra och tredje tidsperioden för kobolthalten inte är signifikanta (se tabell 24).
Av ovan följer att det är svårt att dra några slutsatser beträffande trender, och följaktligen påverkan på kobolthalten av pH förändringar. Då de två individer (ex. 2 och 6) som visar nedgång mellan första och andra tidsperioden är de två yngsta exemplaren, skulle man dock kunna tänka sig att vi här har två fall där upptaget av kobolt är åldersberoende, det vill säga att kobolt i högre grad tas upp av musslan, och lagras in i skalet, vid unga år än senare i dess levnad. Om så är fallet och vi därför rensar bort dessa två mätpunkter, får vi i stället en klar uppåtgående trend mellan första och andra tidsperioden. Detta skulle i så fall betyda att kobolt mobiliseras vid pH sänkning. Däremot är det svårt att avgöra hur trenden är för halterna mellan andra och tredje tidsperioden.
Tabell 23. Lekhytteån: Co. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (ng/g) | 1,4 | 1,3 | 1,2 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±1,1 | ±0,6 | ±0,2 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,9 | 0,5 | 0,2 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 62 | 36 | 15 |
Tabell 24. Lekhytteån: Co. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | 0,075 | 0,13 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±1,2 | ±0,59 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,98 | 0,47 |
| t-värde | 0,171 | 0,612 |
Figur 14. Relativ halt av Co i skalet, normerad kring medelvärdet.
Ag:
Mätpunkterna har en mycket stor spridning runt totalmedelvärdet. Speciellt avvikande är tre haltbestämningar som är mycket högre än de övriga. (Se figur 15.) I mineral kan man ibland observera något kallat "nugget"-effekt, där ädla metaller bildar korn av elementär metall. Eventuellt kanske ett korn av elementär ädelmetall kan tas upp av musslan och lagras in i CaCO3-fasen. Möjligen är därför de höga silverhalterna i dessa tre skalbitar ett utslag av att silver tagits upp av musslan på grund av en sådan "nugget"-effekt.
Spridningen av halterna "mellan individer" är, som väl lätt inses av ovan, mycket, mycket stor: Rind = 150 %. (Se tabell 25.) Felet för pulstalsstatistiken var däremot litet: Rpuls = 2,6 %, Rpuls(max) = 6,5 %.
På grund av den stora spridningen är det svårt att dra någon slutsats om hur silverhalten påverkas av pH-förändringar. (Jfr tabell 26.)
Tabell 25. Lekhytteån: Ag. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,07 | 0,02 | 0,05 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,2 | ±0,03 | ±0,1 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,1 | 0,02 | 0,09 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 170 | 100 | 160 |
Tabell 26. Lekhytteån: Ag. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | 0,05 | -0,03 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,2 | ±0,08 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,1 | 0,06 |
| t-värde | 0,860 | -1,14 |
Figur 15. Relativ halt av Ag i skalet, normerad kring medelvärdet.
Au:
Mätpunkterna har stor spridning runt totalmedelvärdet. Spridningen av halterna "mellan individer" är mycket stor: Rind = 64 %. (Se tabell 27.) Även osäkerheten för pulstalsstatistiken är stor (Rpuls = 32 %, Rpuls(max) = 98 %), vilket är en orsak till att spridningen "mellan individer" är så stora. Åtminstone en mätpunkt tangerar detektionsgränsen.
Haltmedelvärdena indikerar en uppgång (Δ12 = 12 %) följt av en nedgång (Δ13 = 1,2 %). Uppgången stöds mer eller mindre av fyra individer, medan nedgången stöds av två och bestrids av två individer (ex. 1b och 6).
Trots att halterna sålunda för de olika individerna skiljer sig kraftigt åt, kan man för guld skönja en mycket svag tendens att halten ökar mellan första och andra tidsperioden, då halten ökar för fyra individer av fem (se figur 16). Detta skulle indikera att guld mobiliseras när pH går ned.
t-tester visar dock att både uppgången mellan första och andra tidsperioden och nedgången mellan andra och tredje tidsperioden för guldhalten inte är signifikanta (se tabell 28).
Tabell 27. Lekhytteån: Au. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (ng/g) | 0,3 | 0,3 | 0,3 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±0,2 | ±0,3 | ±0,2 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,2 | 0,2 | 0,2 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 62 | 73 | 56 |
Tabell 28. Lekhytteån: Au. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | -0,03 | 0,03 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±0,1 | ±0,1 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,1 | 0,1 |
| t-värde | -0,688 | 0,648 |
Figur 16. Relativ halt av Au i skalet, normerad kring medelvärdet.
Zn:
Spridningen av halterna "mellan individer" är ganska stor (Rind = 30 %). (Se tabell 29.) Osäkerheten för pulstalsstatistiken är liten (Rpuls = 1,4 %, Rpuls(max) = 2,2 %).
Haltmedelvärdena indikerar en rätt kraftig nedgång (Δ12 = -38 %), följt av en mindre uppgång (Δ13 = -17 %). Detta stöds av de flesta individerna; endast en individ (ex. 3) avviker från denna tendens och visar i stället en måttlig uppgång följt av en ytterst svag uppgång (se figur 17).
Trots att spridningen av halterna "mellan individer" är ganska stor finns det en rätt klar tendens för utvecklingen av zinkhalten: en nedgång följt av en uppgång. Haltnedgången skulle tyda på att zink immobiliseras vid en pH-sänkning, vilket är tvärt emot litteraturdata (Dickson, 1980).
Ett t-test visar att nedgången för zinkhalten mellan första och andra tidsperioden inte är signifikant på nivån 10 %. Dock är vi rätt nära signifikans på denna nivå, p = 11,0 %. Uppgången för zinkhalten mellan andra och tredje tidsperioden kan med t-test visas vara signifikant på nivån 10 % (p = 9,5 %). (Se tabell 30.)
Slutsatsen blir att när pH sjunker minskar möjligen zinkhalten i vattendraget, för att när pH återigen stiger efter kalkningen troligen öka igen.
Tabell 29. Lekhytteån: Zn. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,4 | 0,2 | 0,3 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,2 | ±0,07 | ±0,1 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,1 | 0,05 | 0,08 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 39 | 23 | 25 |
Tabell 30. Lekhytteån: Zn. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | 0,1 | -0,08 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,2 | ±0,1 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,2 | 0,08 |
| t-värde | 2,05 | -2,18 |
Figur 17. Relativ halt av Zn i skalet, normerad kring medelvärdet.
Sb:
Mätpunkterna har en mycket stor spridning runt totalmedelvärdet. Spridningen av halterna "mellan individer" är mycket stor: Rind = 100 %. (Se tabell 31.) För pulstalsstatistiken är osäkerheten mycket stor: Rpuls = 56 %, Rpuls(max) = 151 %, vilket är en orsak till den stora spridningen av halterna "mellan individer". Några av mätpunkterna tangerar detektionsgränsen.
Haltmedelvärdena indikerar en nedgång från första, över andra, till tredje tidsperioden. Att ifrån detta dra slutsatsen att halten gick ned ifrån den första till den andra tidsperioden går inte, då, i synnerhet för första tidsperioden, överensstämmelsen mellan de olika individerna är mycket dålig; denna tidsperiod innefattar samtidigt den högsta och den lägsta haltbestämningen, av antimon, av alla 19 mätpunkterna. Kvoten mellan dessa två mätpunkter är hela 46. Om man tog bort den högsta mätpunkten skulle i stället det därefter bildade haltmedelvärdet, för första tidsperioden, tyda på en uppgång mellan första och andra tidsperioden.
På grund av den stora spridningen av halterna kan inga egentliga slutsatser dras om hur halterna av antimon ändrar sig med tiden. (Jfr tabell 32.)
Tabell 31. Lekhytteån: Sb. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (ng/g) | 0,4 | 0,4 | 0,3 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±0,8 | ±0,3 | ±0,09 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,7 | 0,3 | 0,07 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 160 | 68 | 23 |
Tabell 32. Lekhytteån: Sb. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | 0,05 | 0,07 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±0,7 | ±0,4 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,5 | 0,3 |
| t-värde | 0,203 | 0,486 |
Se:
Spridningen av halterna "mellan individer" är ganska stor (Rind = 16 %). (Se tabell 33.) Osäkerheten för pulstalsstatistiken är: Rpuls = 10 % (Rpuls(max) = 18 %).
Haltmedelvärdena visar en uppgång (Δ12 = 20 %) från första till andra tidsperioden och därefter en nedgång (Δ13 = 4,8 %) till tredje tidsperioden. Uppgången stöds av tre individer, medan nedgången stöds av två. En individ visar en tämligen konstant haltnivå (ex. 2), och en annan en nedgång följt av en uppgång (ex. 6) (tvärtemot den sammanlagda trenden). (Se figur 18.)
Tendensen, vilket ges av ovan, är att selen mobiliseras av försurningen. Ett t-test visar dock att denna tendens inte är signifikant (se tabell 34).
Tabell 33. Lekhytteån: Se. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (ng/g) | 17 | 21 | 18 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±2 | ±5 | ±4 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 1,5 | 4,1 | 3,1 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 8,9 | 20 | 17 |
Tabell 34. Lekhytteån: Se. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | -3,4 | 2,6 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±5,3 | ±6,1 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 4,3 | 4,9 |
| t-värde | -1,76 | 1,16 |
Figur 18. Relativ halt av Se i skalet, normerad kring medelvärdet.
Br:
Mätpunkterna har stor spridning runt totalmedelvärdet. Spridningen av halterna "mellan individer" är stor: Rind = 44 %. (Se tabell 35.) Osäkerheten för pulstalsstatistiken är: Rpuls = 18 % (Rpuls(max) = 38 %).
Haltmedelvärdena för de olika tidsperioderna indikerar en, relativt sett, större uppgång mellan första och andra tidsperioden, följt av en mindre uppgång mellan andra och tredje tidsperioden. På individnivå kan man däremot för tre exemplar inte notera några signifikanta ändringar i halten med tiden. Skillnaderna i medelhalterna mellan dessa exemplar är däremot betydande; kvoten mellan de två individerna med största och minsta haltmedelvärdena är 3,2 (ex. 1 och 6). Medelhalterna för de övriga två ligger mellan dessa extremer. Båda visar först på en uppgång, men därefter visar den ena en fortsatt uppgång (ex. 3) och den andra en nedgång (ex. 1b). (Se figur 19.)
Av det ovan anförda följer att inga egentliga slutsatser kan dras om hur halterna ändrar sig med tiden. (Jfr tabell 36.)
Tabell 35. Lekhytteån: Br. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1957-67, 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperiod | |||
| 1957-67 | 1967-77 | 1977-87 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,08 | 0,1 | 0,1 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,05 | ±0,06 | ±0,05 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,04 | 0,05 | 0,04 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 45 | 47 | 39 |
Tabell 36. Lekhytteån: Br. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1957-67 och 1967-77, samt tidsperioderna 1967-77 och 1977-87.
| Tidsperioder | ||
| 1957-67 och 1967-77 | 1967-77 och 1977-87 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | -0,02 | -0,002 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,05 | ±0,03 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,04 | 0,03 |
| t-värde | -1,08 | -0,173 |
Figur 19. Relativ halt av Br i skalet, normerad kring medelvärdet.
Slereboån: Ålders- och pH-effekter
För de tre yngsta individerna saknas, till skillnad från de fyra äldsta individerna, en analys av elementhalter för någon period av de 10-15 första åren av musslornas levnad, det vill säga den tid då en eventuell åldersrelaterad förhöjning av elementhalterna i skalet förväntas. Därför bör eventuella ålderseffekter upptäckas i första hand för de fyra äldsta individerna. Dessutom bör de haltförändringar som kan noteras för de tre yngsta individerna bero på i första hand ändrade löslighetsförhållanden i mark och vatten för olika element på grund av de pH-förändringar som inträffar under de aktuella åren.
Slereboån, där musslorna i denna undersökning levde, var (se ovan) utsatt för tilltagande försurning. Man kan anta att pH var som högst i början på de äldsta musslorna levnad för att därefter långsamt sjunka. Vattensystemet kalkades mellan de två sista tidsperioderna (1984) och under den sista tidsperioden (1986). Sålunda var pH som lägst den näst sista tidsperioden för samtliga individer för att därefter återigen vara högre den sista tidsperioden. För element som visar någon form av pH-beroende bör vi för deras halter kunna notera ett maxima eller minima för den näst sista tidsperioden, beroende på om ämnet i fråga mobiliseras eller immobiliseras av försurningen.
Analysen av data för de olika elementen nedan har utförts med statistiska metoder.
För tolkningen av resultaten kan noteras att en individ (ex. 15) uppvisar en högre elementhalt än väntat för den tredje tidsperioden för många element. För vissa element är denna förhöjning rätt kraftig, och denna mätpunkt kan för dessa element betraktas som en "outlayer". Elementhalterna för de övriga tre individerna (denna tidsperiod) är mer samlade. I de två efterföljande tidsperioderna ligger denna individs elementhalter mer i överensstämmelse med övriga individers elementhalter. Denna förhöjning verkar således mer spegla denna musslas avvikande biologi än förändrade elementhalter i vattendraget där musslan levt. Musslans elementupptag verkar i hög grad bero av biologiska faktorer som varierar under dess levnad. Denna avvikelse, den tredje tidsperioden, kan därför möjligen ibland förklara den uteblivna signifikansen för vissa elements haltförändringar i samband med pH-nedgång. För alla element har statistiska beräkningar gjorts både när ex. 15 inkluderats i beräkningarna och när detta exemplar uteslutits.
Resultaten för Lekhytteån sammanfattas i tabellerna 37, 38 och 39.
Tabell 37. Haltmedelvärden, med konfidensintervall (p=0,05), för olika element (Slereboån)
| Element | Enhet | Tidsperiod | ||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | ||
| (4 exemplar) | (7 exemplar) | (7 exemplar) | ||
| Na | mg/g | 2,0±0,1 | 1,9±0,08 | 2,1±0,06 |
| Ca | rel.enheter | 0,99±0,03 | 1,00±0,03 | 1,01±0,03 |
| Sr | mg/g | 0,26±0,01 | 0,28±0,01 | 0,20±0,01 |
| Ba | mg/g | 0,05±0,02 | 0,07±0,01 | 0,06±0,01 |
| Sc | ng/g | 0,2±0,3 | 0,15±0,03 | 0,12±0,02 |
| Cr | μg/g | 0,03±0,05 | 0,02±0,01 | 0,02±0,008 |
| Fe | μg/g | 0,7±1,5 | 0,6±0,3 | 0,5±0,2 |
| Co | ng/g | 3±3 | 7±8 | 1,5±0,4 |
| Ag | μg/g | 0,2±0,4 | 0,2±0,5 | 0,05±0,1 |
| Au | ng/g | 0,5±0,4 | 1±1 | 1±0,6 |
| Zn | μg/g | 0,2±0,3 | 0,3±0,2 | 0,2±0,05 |
| Se | μg/g | 0,016±0,002 | 0,03±0,01 | 0,017±0,002 |
| Br | μg/g | 0,14±0,05 | 0,2±0,1 | 0,14±0,02 |
Kommentar till tabell 37: Konfidensintervallen för flera ämnen (Sc, Cr, Fe, Co, Ag, Zn) är så stora att intervallen omfattar negativa värden. Detta innebär att halten för dessa ämnen kan anges som mindre än summan av haltmedelvärdet och halva konfidensintervallets storlek.
Tabell 38. Ålderseffekter, Slereboån. t-värden och signifikanser för haltförändringar av olika element. 4 exemplar, 3 frihetsgrader.
| Element | t-värde | signifikansnivå |
| Na | 2,45 | 10 % |
| Na (CaCO3-fas) | 6,18 | 1 % |
| Sr | 2,39 | 10 % |
| Sr (CaCO3-fas) | 1,94 | 15 % |
| Ba | 1,07 | - |
| Sc | 2,80 | 10 % |
| Cr | 1,38 | - |
| Fe | 3,72 | 5 % |
| Co | 2,11 | 15 % |
| Ag | -1,07 | - |
| Au | 2,08 | 15 % |
| Zn | 2,85 | 10 % |
| Se | 1,73 | - |
| Br | 2,23 | 15 % |
Kommentar till tabell 38: Positiva t-värden innebär haltnedgång och negativa t-värden innebär haltuppgång för aktuellt element.
Tabell 39. pH-effekter, Slereboån. t-värden och signifikanser för haltförändringar av olika element
| Element | Tidsperioder | |||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |||
| (4 exemplar, 3 frihetsgrader) | (7 individer, 6 frihetsgrader) | |||
| t-värde | signifikansnivå | t-värde | signifikansnivå | |
| Na | 1,56 | - | -3,38 | 5 % |
| Na (CaCO3-fas) | 4,11 | 5 % | -5,49 | 1 % |
| Ca | -1,39 | - | -0,38 | - |
| Ca* | -5,99 | 5 % | ||
| Sr | -2,45 | 10 % | 16,1 | 0,1 % |
| Sr* | -4,00 | 10 % | ||
| Sr (CaCO3-fas) | -1,94 | 15 % | 20,3 | 0,1 % |
| Ba | -3,00 | 10 % | 3,70 | 5 % |
| Ba* | -11,1 | 1 % | ||
| Sc | 0,55 | - | 1,45 | - |
| Cr | 0,50 | - | -0,34 | - |
| Fe | -0,19 | - | 1,53 | - |
| Fe* | -6,69 | 5 % | ||
| Co | -1,07 | - | 1,49 | - |
| Co* | -3,34 | 10 % | ||
| Ag | -0,96 | - | 1,16 | - |
| Au | -0,98 | - | -0,44 | - |
| Zn | -0,28 | - | 1,94 | 15 % |
| Se | -1,94 | 15 % | 2,22 | 10 % |
| Br | -1,42 | - | 1,75 | 15 % |
Kommentar till tabell 39: Positiva t-värden innebär haltnedgång och
negativa t-värden innebär haltuppgång för aktuellt element.
* = "Outlayer" utesluten vid beräkningarna (3 exemplar, 2 frihetsgrader).
Na:
Ålderseffekt: Alla fyra av de äldsta individerna visar högre halter i deras respektive första tidsperioder än i den därpå följande tidsperioden. (Se figur 20.) Detta tyder på att musslan av fysiologiska orsaker tar upp natrium i betydligt högre grad i början av sin levnad än senare i livet, ett så kallat åldersrelaterat upptag av natrium. Ett t-test visar dock att denna åldersrelaterad haltnedgång inte är signifikant på nivån 5 %, det vill säga något åldersrelaterat upptag av natrium föreligger inte. Haltnedgången är dock signifikant på nivån 10 % (t-värde = 2,45 > t0,1/2(3) = 2,35; p = 9,1 %). Om man istället relaterar natriumhalten till kalciuminnehållet i skalet visar ett t-test att en sådan åldersrelaterad haltnedgång för natrium är signifikant på nivån 1 %, det vill säga det föreligger ett åldersrelaterat upptag av natrium (t värde = 6,18 > t0,01/2(3) = 5,84; p = 0,85 %).
pH: Natriumhalterna sjunker vid ökande försurning och ökar efter kalkning. Tittar man på absoluta natriumhalter visar två av de tre yngsta individerna haltuppgång med ökat pH. För den tredje individen kan man notera en haltnedgång. Om man istället relaterar natriumhalten till kalciuminnehållet i skalet visar alla tre en haltuppgång med ökat pH. De fyra äldsta individerna uppvisar en haltuppgång med ökat pH, både om man tittar på absoluthalter eller halten relaterat till CaCO3-fasen. Vid minskat pH visar tre av dessa en nedgång i absolut natriumhalt, medan om vi tittar på natriumhalten relativt kalciuminnehållet i skalet visar alla fyra av dessa en nedgång. (Se figurerna 20 och 21.)
Ett t-test visar att nedgången av natriumhalten med sjunkande pH inte är signifikant på nivån 5 %. Om natriumhalterna relateras till kalciuminnehållet (kalciumhalten) visar ett t-test däremot att nedgången i natriumhalt är signifikant på nivån 5 %. På motsvarande sätt visar t-tester att natriumhalten ökar med ökande pH på nivån 5 % respektive 1 % (i det senare fallet natriumhalterna relativt kalciumhalten). (Se tabellerna 41 och 42.)
En av de två äldsta individerna visar en haltuppgång mellan andra och tredje tidsperioden. Denna individ uppvisar (vilket vi kommer att se nedan) en förhöjd halt, jämfört med de andra individerna, för flera element i denna undersökning. Detta gör att man kan anta att denna förhöjning beror på någon okänd fysiologisk orsak hos individen och inte på musslans yttre miljö.
Slutsatsen blir att natriumhalten i vattendraget är pH-beroende. När pH sjunker i vattendraget minskar natriumhalten för att återigen öka när pH stiger igen.
Tabell 40. Slereboån: Na. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (mg/g) | 2,0 | 1,9 | 2,1 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±0,1 | ±0,08 | ±0,06 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 0,077 | 0,084 | 0,063 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 3,9 | 4,3 | 3,0 |
Tabell 41. Slereboån: Na. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | 0,078 | -0,12 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±0,16 | ±0,087 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 0,10 | 0,094 |
| t-värde | 1,56 | -3,38 |
Tabell 42. Slereboån: Na relativt Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för relativa haltdifferenser (Na-halten/Ca-halten) mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (rel. enheter) | 0,070 | -0,055 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (rel. enheter) | ±0,055 | ±0,024 |
| Standardavvikelse för differens (rel. enheter) | 0,034 | 0,026 |
| t-värde | 4,11 | -5,49 |
Figur 20. Relativ halt av Na i skalet, normerad kring medelvärdet.
Figur 21. Relativ halt av Na i skalets CaCO3-fas, normerad kring medelvärdet.
Ca:
Ålderseffekt: Inget åldersrelaterat upptag av kalcium tycks föreligga för de fyra äldsta individerna. För dessa visar två ett större upptag och två ett mindre upptag av kalcium i början av deras levnad än i den därpå följande tidsperioden. (Se figur 22)
pH: Tre individer av fyra visar ökade halter av kalcium med sjunkande pH. (Se figur 22.) Den fjärde avvikande individen (ex.15) uppvisar en högre halt än de tre övriga individerna den tredje tidsperioden. Denna individ uppvisar ofta högre elementhalter, ibland mycket högre, än övriga individer just den tredje tidsperioden (se ovan). Möjligen beror denna avvikande förhöjda halt på fysiologiska orsaker hos musslan. Denna individs haltutveckling över tiden kommer därigenom troligen att sämre spegla haltutvecklingen i vattendraget där musslan levt än de övriga individerna.
När pH sedan ökar igen efter kalkningen visar fem individer av sju fortsatt ökande kalciumhalt. En sjätte individ (samma som visade sjunkande halt med sjunkande pH) visar ingen skillnad i halt. En sjunde individ visar en kraftigt sjunkande halt.
Följaktligen är det svårt att dra någon slutsats om hur kalciumhalten varierar med pH. Möjligen kan man dra slutsatsen att halterna ökar när pH sjunker. Ett t-test visar dock svagt stöd för detta. Om ex. 15 utesluts vid de statistiska beräkningarna kan dock signifikans för en haltuppgång påvisas med ett t-test på nivån 5 % (t-värde = -5,99 < -t0,05/2(2) = -4,30). Att sedan det mesta tyder på att halterna fortsätter att stiga när pH sedan återigen stiger efter kalkningen kan eventuellt ha med kalkningen att göra; vid kalkningen sprids just kalcium i vattendraget. I själva verket kan det vara så att kalciumhalten normalt sett är negativt korrelerad till pH, det vill säga stiger när pH sjunker, och sjunker när pH stiger (om pH ökar på annat sätt än genom att kalcium sprids i vattendraget). Denna haltuppgång, när pH återigen stiger, stöds dock inte av ett t-test. (Se tabell 44.)
Anm: De absoluta halterna av kalcium (se bilaga 1) är orimligt höga. Vid antagandet att Ca förekommer i skalet som CaCO3 är dess högsta möjliga halt cirka 400 mg Ca/g (40 %). De för höga värdena beror förmodligen på att uppskattningen av specifika aktiviteten för kalciet i kalciumstandarden är för låg. En för hög uppskattning av kalciumhalten i skalbitarna erhålls därför när man använder denna felaktiga uppskattning av standardens specifika aktivitet. Den för låga specifika aktiviteten för standarden bör kunna förklaras med att standarden innehåller mindre kalcium än vad rent kalciumkarbonat förväntas innehålla. Detta kan bero på att CaCO3 var fuktigt i samband med vägningen, och följaktligen vägde mer än det borde. Dock bör felaktigheten inte kunna förklaras med att standarden innehåller orenheter, då denna består av rent CaCO3 (p.a., se bilaga 2).
Vid tolkning av resultaten har dock genomgående relativa haltvärden använts. Detta gäller även i de fall något annat element (till exempel Na) har jämförts med kalciumhalten. I dessa fall har de relativa halterna av detta element jämförts med de relativa halterna av kalciet. Detta gör att felet med Ca-standarden inte påverkar analysen av de erhållna resultaten.
Tabell 43. Slereboån: Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (rel. enheter) | 0,99 | 1,00 | 1,01 |
| Konfidensintervallsbredd (rel. enheter) | ±0,03 | ±0,03 | ±0,03 |
| Standardavvikelse (rel. enheter) | 0,020 | 0,034 | 0,035 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 2,0 | 3,4 | 3,5 |
Tabell 44. Slereboån: Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (rel. enheter) | -0,033 | -0,0050 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (rel. enheter) | ±0,076 | ±0,032 |
| Standardavvikelse för differens (rel. enheter) | 0,048 | 0,035 |
| t-värde | -1,39 | -0,377 |
Figur 22. Relativ halt av Ca i skalet, normerad kring medelvärdet.
Sr:
Ålderseffekt: De fyra äldsta individerna uppvisar alla ett större elementupptag i början av livet än i den därpå följande tidsperioden. För två av individerna är dock skillnaden i upptag mellan de två första tidsperioderna inte särskilt stor. (Se figur 23.) Om vi relaterar strontiumhalterna till kalciumhalterna för respektive skalbitar kan man notera att det då bara är tre individer som visar större elementupptag i början av musslornas levnad (se figur 24). Den fjärde individen visar en något lägre relativ halt i början av livet (i absoluta halter visade den ett något större elementupptag).
Ett t-test visar att en åldersrelaterad haltnedgång inte är signifikant på nivån 5 %. För absoluta halter är haltnedgången dock signifikant på nivån 10 % (t-värde = 2,39 > t0,1/2(3) = 2,35; p = 9,7 %). Relateras strontiumhalterna till kalciuminnehållet erhåller vi dock inte signifikans för en haltnedgång ens på nivån 10 % (p = 14,8 %). Slutsatsen blir att vi möjligen har ett större elementupptag av strontium i början av musslornas levnad än senare, det vill säga möjligen föreligger ett åldersrelaterat upptag av strontium.
pH: Strontiumhalterna ökar med sjunkande pH. Med ökad försurning uppvisar tre av de fyra äldsta individerna ett ökat strontiumupptag. En individ uppvisar oförändrad halt i absoluta tal; relateras strontiuminnehållet i skalet till kalciuminnehållet uppvisar denna individ dock en uppgång. En av de individer som visar uppgång i absolut halt visar däremot svag nedgång i halt relativt till kalciuminnehållet i skalet. När pH återigen ökar uppvisar alla sju individerna en rätt kraftig minskning i upptaget av strontium, både mätt i absoluta och relativa halter. (Se figurerna 23 och 24.)
Företas ett t-test påvisas signifikans först på nivån 10 % (p = 9,2 %) för en haltuppgång (absoluta halter) vid sjunkande pH. Relateras strontiumhalterna till kalciuminnehållet kan signifikans inte påvisas ens för denna nivå (p = 14,7 %). t-tester visar en mycket kraftig signifikans för en haltnedgång vid ökande pH. Både för absoluta och för relativa halter erhålls signifikanser på nivån 0,1 %. (Se tabellerna 46 och 47.) Slutsatsen blir beträffande strontiets pH-beroende att strontium möjligen ökar i halt när pH sjunker i vattendraget. När pH återigen stiger minskar dess halt helt klart.
Tabell 45. Slereboån: Sr. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (mg/g) | 0,26 | 0,28 | 0,20 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±0,01 | ±0,01 | ±0,01 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 0,0085 | 0,015 | 0,015 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 3,3 | 5,6 | 7,4 |
Tabell 46. Slereboån: Sr. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | -0,024 | 0,079 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±0,031 | ±0,012 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 0,019 | 0,013 |
| t-värde | -2,45 | 16,1 |
Tabell 47. Slereboån: Sr relativt Ca. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för relativa haltdifferenser (Sr-halten/Ca-halten) mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (rel. enheter) | -0,057 | 0,32 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (rel. enheter) | ±0,094 | ±0,038 |
| Standardavvikelse för differens (rel. enheter) | 0,059 | 0,041 |
| t-värde | -1,94 | 20,3 |
Figur 23. Relativ halt av Sr i skalet, normerad kring medelvärdet.
Figur 24. Relativ halt av Sr i skalets CaCO3-fas, normerad kring medelvärdet.
Ba:
Ålderseffekt: Någon signifikant ålderseffekt föreligger inte för upptaget av barium. Två individer uppvisar haltuppgång och två haltnedgång i början av musslornas levnad (se figur 25).
pH: Upptaget av barium ökar med sjunkande pH. Med ökad försurning uppvisar alla de fyra äldsta individerna ökade bariumhalter (tre av dessa rätt stora ökningar). Med stigande pH (efter kalkningen) sjunker bariumhalten i musselskalen för sex individer av sju. (Se figur 25.)
Ett t-test visar att haltuppgången inte är signifikant på nivån 5 %; den är dock signifikant på nivån 10 % (p = 5,8 %). Om ex. 15 utesluts vid de statistiska beräkningarna kan signifikans för en haltuppgång påvisas med ett t-test på nivån 1 % (t värde = 11,11 < t0,01/2(2) = 9,92). Haltnedgången är signifikant på nivån 5 %; signifikans erhålls nästan på nivån 1 % (p = 1,01 %). (Se tabell 49.)
Slutsatsen blir att bariumhalten uppvisar ett pH-beroende. Troligen ökar dess halt när pH sjunker i vattendraget. Om man antar att tredje mätpunkten för ex. 15 bör strykas på grund av att den av biologiska orsaker visar ett avvikande värde blir slutsatsen att bariumets halt ökar när pH sjunker. Helt klart minskar halten när pH återigen stiger i vattendraget. Denna minskning tycks vara mindre än den tidigare ökningen. På grund av fler individer blir denna minskning dock statistiskt signifikant.
Tabell 48. Slereboån: Ba. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (mg/g) | 0,05 | 0,07 | 0,06 |
| Konfidensintervallsbredd (mg/g) | ±0,02 | ±0,01 | ±0,01 |
| Standardavvikelse (mg/g) | 0,01 | 0,01 | 0,01 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 24 | 19 | 18 |
Tabell 49. Slereboån: Ba. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (mg/g) | -0,02 | 0,004 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (mg/g) | ±0,02 | ±0,003 |
| Standardavvikelse för differens (mg/g) | 0,02 | 0,003 |
| t-värde | -3,00 | 3,70 |
Figur 25. Relativ halt av Ba i skalet, normerad kring medelvärdet.
Sc:
Ålderseffekt: En svag nedgång i upptaget av skandium under musslornas ungdom kan märkas för de fyra äldsta musslorna. För en av musslorna är denna nedgång ytterligt svag. (Se figur 26.) Inlagringen av skandium i musselskalet är således större i musslans tidiga ungdom än senare i dess levnad. Ett t-test visar dock på signifikans för en haltnedgång på nivån 10 % (t-värde = 2,80 > t0,1/2(3) = 2,35; p = 6,8 %). Vi har således troligen ett åldersrelaterat upptag av skandium.
pH: Hur halterna av skandium beror av pH är inte helt entydigt. När pH sjunker visar två individer ett ökat och två individer ett minskat upptag av skandium. Den ena av de två senare individerna uppvisar möjligen en onormalt hög haltnivå, när pH ligger högre, vilket medför att individen kommer att visa minskande upptag. (Denna individ, ex. 15 behandlad ovan, visar även avvikande mönster beträffande upptag av flera andra element.) När pH sedan ökar igen uppvisar fem individer av sju minskande halter av skandium. (Se figur 26.)
Tabell 50. Slereboån: Sc. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (ng/g) | 0,2 | 0,15 | 0,12 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±0,3 | ±0,03 | ±0,02 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,2 | 0,04 | 0,02 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 85 | 25 | 19 |
Tabell 51. Slereboån: Sc. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | 0,05 | 0,03 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±0,3 | ±0,05 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,2 | 0,05 |
| t-värde | 0,546 | 1,45 |
Figur 26. Relativ halt av Sc i skalet, normerad kring medelvärdet.
Cr:
Ålderseffekt: Tre av de fyra äldsta individerna uppvisar sjunkande halter under musslornas ungdomsår; haltförändringen för två av dem är rätt så stor (se figur 27). Detta tyder möjligen på att upptaget av krom är åldersrelaterat i musslornas tidiga ungdom. Ett t-test stöder dock inte denna hypotes.
pH: Hur krom påverkas av ändrat pH är svårt att dra någon slutsats om. Möjligen verkar upptaget av krom öka när pH ökar efter kalkningen. När pH ökar uppvisar två individer sjunkande halter, fyra ökande halter och en i stort oförändrad halt. Vid sjunkande pH uppvisar två individer sjunkande halter, en ökande halt och en svagt ökande halt. (Se figur 27.) Noteras bör att en av individerna (ex. 15) har två mätpunkter där halterna är anmärkningsvärt avvikande jämfört med de andra individernas mätpunkter för samma tidsperiod. Den ena mätpunkten är identisk med den avvikande mätpunkten för Na, Sc, Fe, Co och Zn. Denna mätpunkt bör därför inte tillmätas alltför stort värde vid värderingen av kroms pH-beroende. Detta medför att slutsatsen att kromhalten sjunker med sjunkande pH, förbyts mot slutsatsen att kromhalten möjligen ökar, vilket i sin tur eventuellt motsägs av att kromhalten fortsätter att öka även efter kalkningen. Slutsatsen måste därför bli att man utifrån dessa data inte kan dra någon slutsats om kroms eventuella pH-beroende.
Tabell 52. Slereboån: Cr. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,03 | 0,02 | 0,02 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,05 | ±0,01 | ±0,008 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,03 | 0,02 | 0,009 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 120 | 81 | 40 |
Tabell 53. Slereboån: Cr. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | 0,004 | -0,003 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,02 | ±0,02 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,02 | 0,02 |
| t-värde | 0,498 | -0,336 |
Figur 27. Relativ halt av Cr i skalet, normerad kring medelvärdet.
Fe:
Ålderseffekt: För de fyra äldsta musslorna noteras högre halter i början av livet än i den därpå följande tidsperioden. Haltnedgången är för tre av musslorna mycket stor. (Se figur 28.) Vi har här det tydligaste exemplet på ett åldersrelaterat upptag hos musslan för något element. Ett t-test visar att en åldersrelaterad haltnedgång är signifikant på nivån 5 % (t-värde = 3,72 > t0,05/2(3) = 3,18; p = 3,4 %).
pH: Tre av de fyra äldsta individerna visar uppgång i halt med ökande försurning i vattendraget. Efter kalkning av vattendraget visar tre av de fyra äldsta och två av de tre yngsta haltnedgång. Den ena av de två 50-åringarna (ex. 15) uppvisar den tredje tidsperioden en halt som är kraftigt avvikande från de tre övriga individerna (6-19 gånger större). (Se figur 28.) Denna skalbit uppvisar även liknande avvikande halter för flera andra element (Na, Sc, Cr, Co, Zn). Vid tolkningen av resultaten för att avgöra järns pH-beroende kan man anta att denna mätpunkt kan utgå, då haltavvikelsen främst inte verkar vara miljöbetingad utan snarast ha någon fysiologisk orsak hos musslan. Om man antar att mätpunkten är en s.k. "outlayer" och ex. 15 därför utesluts vid de statistiska beräkningarna kan signifikans för en haltuppgång påvisas med ett t-test på nivån 5 % (t-värde = 6,69 < t0,05/2(2) = 4,30). (Jfr tabell 55.) Slutsatsen kan då bli att halterna för järn tycks öka med ökande försurning. Det går dock inte att säga hur järnhalterna förhåller sig till en pH-ökning.
Tabell 54. Slereboån: Fe. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,7 | 0,6 | 0,5 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±1,5 | ±0,3 | ±0,2 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,9 | 0,3 | 0,2 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 140 | 44 | 47 |
Tabell 55. Slereboån: Fe. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | -0,07 | 0,2 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±1,1 | ±0,3 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,7 | 0,3 |
| t-värde | -0,195 | 1,53 |
Figur 28. Relativ halt av Fe i skalet, normerad kring medelvärdet.
Co:
Två av individerna visar avvikande eller kraftigt avvikande halter för en av tidsperioderna (ej samma), jämfört med de övriga individerna. En av individerna uppvisar en kobolthalt som är 21 gånger högre under den suraste perioden (näst sista tidsperioden) jämfört med perioden därefter. (Se figur 29.) Detta skall jämföras med den individ som har näst störst haltskillnad: denna individ har en skillnad i halt för motsvarande tidsperioder på 2,8 gånger. Halten för den avvikande individen är 5,6 gånger högre än den individ med näst högst halt vid samma tidsperiod.
Den andra individen visar en kraftig ökning (över 3,5 gånger) av kobolthalten (mer än 2,5 gånger högre än den individ med näst högst kobolthalt) redan innan försurningen på allvar sätter in, för att med minskande pH återigen sjunka till halter jämförbara med övriga individer, vid motsvarande tidsperiod. Denna individ uppvisar samma förhöjning för flera andra element vid denna tidsperiod (Na, Sc, Cr, Fe, Zn). Detta kan som tidigare diskuterats ha en fysiologisk orsak hos musslan snarare än en miljöbetingad.
Ålderseffekt: För kobolt kan vi möjligen, med reservation för att de höga kobolthalterna beror på andra orsaker (se ovan), notera ett åldersrelaterat upptag. Tre av de fyra äldsta individerna uppvisar en rätt stor nedgång i kobolthalten från den första tidsperioden till den därpå följande (se figur 29). (Mellan 2,5 och 5,5 gånger högre halt den första tidsperioden än den andra.) Den fjärde individen uppvisar en moderat haltnedgång mellan motsvarande tidsperioder. Ett t-test kan dock inte styrka att ett åldersrelaterat upptag föreligger (p = 12,5 %).
pH: Det mesta verkar tyda på att kobolt mobiliseras med sjunkande pH. Även om man tar med i beräkningen att musslorna ibland uppvisar ett upptag av kobolt som ej avspeglar förändringarna av detta element i vattendraget. Tre av fyra individer visar ökade halter med sjunkande pH. Den fjärde individen visar istället sjunkande kobolthalt. (Se figur 29.) Denna minskning i kobolthalten har sin orsak i att denna individ uppvisar ett avvikande, möjligen felaktigt, högt upptag av kobolt för tidsperioden före den förväntade haltuppgången (se ovan). När vi ska bedöma hur kobolt påverkas av pH bör vi antagligen räkna bort denna individs omvända pH-beroende, eftersom vi har skäl att anta att denna tendens är felaktig. Om ex. 15 utesluts vid de statistiska beräkningarna kan signifikans för en haltuppgång påvisas med ett t-test på nivån 10 % (t-värde = -3,34 < -t0,1/2(2) = -2,92). (Jfr tabell 57.) Slutsatsen blir då att kobolthalten möjligen ökar när pH sjunker.
När pH sedan ökar igen visar alla sju individerna samstämmigt minskade kobolthalter. Detta tyder i väldigt hög grad på att kobolthalten sjunker när pH ökar. Ett t-test visar dock inte att minskningen av kobolthalten är signifikant (p = 18,6 %) (se tabell 57). Anledningen till att denna haltnedgång inte är signifikant vid en prövning tycks vara att halten för en individ (ex. 12) kraftigt avviker från de övriga individerna (för den näst sista tidsperioden). Denna individ uppvisar (jämfört med de sex andra individerna) samma avvikande höga halt även för guld och zink. Om den avvikande individen räknas bort, erhålls efter ett nytt t-test signifikans för haltnedgången på nivån 1 % (p = 0,23 %). Eftersom den borträknade individen även den visar en haltnedgång, och dessutom en betydligt kraftigare sådan, borde slutsatsen att kobolthalten minskar med ökande pH vara rimlig.
Tabell 56. Slereboån: Co. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (ng/g) | 3 | 7 | 1,5 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±3 | ±8 | ±0,4 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 2 | 9 | 0,41 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 71 | 140 | 27 |
Tabell 57. Slereboån: Co. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | -1 | 5 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±3 | ±8 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 2 | 9 |
| t-värde | -1,07 | 1,49 |
Figur 29. Relativ halt av Co i skalet, normerad kring medelvärdet.
Ag:
Tre eller fyra av individerna uppvisar kraftigt avvikande silverhalter för vissa av tidsperioderna (se figur 30). För ett av tidsintervallen avviker en av individerna i upptagen mängd silver med mellan 42 och 181 gånger från de fem individerna med lägst halt. Vi har möjligen här att göra med en så kallad "nugget"-effekt (se ovan).
Ålderseffekt: Det är svårt att uttyda något åldersrelaterat upptag av silver.
pH: Alla sju individerna visar minskat upptag av silver efter kalkningen, vilket skulle kunna tyda på att silver har immobiliseras vid ökat pH (se figur 30). På grund av den ovan beskrivna "nugget"-effekten är det svårt att avgöra hur silverhalten ändras vid sjunkande pH. Det går följaktligen inte att dra några säkra slutsatser om hur silver varierar med avseende på pH. Dock tyder det mesta på att silverhalten sjunker med ökande pH eftersom samtliga sju individer samstämmigt visar sjunkande halter, även om det sker i olika hög grad. Ett t-test bekräftar nu inte denna hypotes (p = 29,1 %) (se tabell 59). Detta beror på att de sjunkande halterna för de olika individerna har mycket olika styrka.
Tabell 58. Slereboån: Ag. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,2 | 0,2 | 0,05 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,4 | ±0,5 | ±0,1 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,3 | 0,5 | 0,1 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 160 | 230 | 220 |
Tabell 59. Slereboån: Ag. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | -0,2 | 0,2 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,7 | ±0,4 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,4 | 0,4 |
| t-värde | -0,955 | 1,16 |
Figur 30. Relativ halt av Ag i skalet, normerad kring medelvärdet.
Au:
Ålderseffekt: Tre individer av fyra visar högre halter i början av musslornas levnad än i den därpå följande tidsperioden (se figur 31). (Mellan 2,8 och 50 gånger högre halt i första tidsperioden än i den därpå följande.) Den fjärde individen visar ingen märkbar haltförändring mellan de två första tidsperioderna. Ett t-test visar att en åldersrelaterad haltnedgång inte är signifikant på nivån 10 %. Vi är dock rätt nära signifikans på denna nivå (p = 12,9 %). Slutsatsen blir därför att upptaget av guld i början av musslornas levnad möjligen beror av åldern.
pH: Sex individer av sju uppvisar ökat upptag av guld efter kalkningen av vattensystemet. Den sjunde individen (ex. 12) uppvisar tvärtemot de övriga en mycket stor haltnedgång. (Se figur 31.) Denna individ uppvisar (jämfört med de sex andra individerna) samma avvikande höga halt även för kobolt och zink (för den näst sista tidsperioden). När vattendraget var som surast uppvisar den en guldhalt drygt fyra gånger högre än den individ som uppvisar näst högst halt. Vi har möjligen här att göra med en så kallad "nugget"-effekt (se ovan). Följer vi däremot haltutvecklingen hos de fyra äldsta individerna vid tilltagande försurning kan vi notera en ökning av guldupptaget i tre fall av fyra och minskning i det fjärde fallet. Eftersom vi noterar ökat upptag av guld både vid tilltagande försurning och när pH därpå ökar (kalkning), kan inga slutsatser dras om hur guldhalten varierar med pH.
Tabell 60. Slereboån: Au. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (ng/g) | 0,5 | 1 | 1 |
| Konfidensintervallsbredd (ng/g) | ±0,4 | ±1 | ±0,6 |
| Standardavvikelse (ng/g) | 0,2 | 1 | 0,6 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 48 | 120 | 47 |
Tabell 61. Slereboån: Au. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (ng/g) | -0,1 | -0,2 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (ng/g) | ±0,3 | ±1,3 |
| Standardavvikelse för differens (ng/g) | 0,2 | 1,4 |
| t-värde | -0,981 | -0,441 |
Figur 31. Relativ halt av Au i skalet, normerad kring medelvärdet.
Zn:
Ålderseffekt: De fyra äldsta individerna uppvisar, i olika hög omfattning, större upptag av zink i början av musslornas levnad än i den därpå följande tidsperioden. (Se figur 32.) Det tyder på att upptaget av zink är åldersrelaterat i musslornas tidiga ungdom. Ett t-test visar att en åldersrelaterad haltnedgång är signifikant på nivån 10 % (t-värde = 2,85 > t0,1/2(3) = 2,35; p = 6,5 %), det vill säga det föreligger troligen ett åldersrelaterat upptag av zink.
pH: Det mesta tyder på att zinkhalten är negativt korrelerat till pH. Efter kalkningen sjunker zinkhalten för alla sju individerna i olika hög grad; för en av individerna är dock denna nedgång ytterst svag. Bakåt i tiden så ökar zinkhalten med sjunkande pH för tre av fyra individer. Den fjärde avvikande individen visar en relativt kraftig nedgång. (Se figur 32.) Denna nedgång saknar möjligen signifikans då denna individ för tidsperioden strax före pH-nedgången tidigare för flera element (Na, Sc, Cr, Fe, Co) på samma sätt uppvisat avvikande hög halt.
Ett t-test visar att haltnedgången av zink vid ökande pH nästan är signifikant på nivån 10 % (p = 10,1 %) (se tabell 63). Slutsatsen blir att zinkhalten troligen sjunker när pH ökar i vattendraget. På grund av den avvikande haltutvecklingen för ex.15 kan dock inte någon slutsats dras om zinkhalten ökar när pH sjunker.
Tabell 62. Slereboån: Zn. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,2 | 0,3 | 0,2 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,3 | ±0,2 | ±0,05 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,2 | 0,3 | 0,05 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 78 | 78 | 35 |
Tabell 63. Slereboån: Zn. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | -0,03 | 0,2 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,4 | ±0,2 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,2 | 0,3 |
| t-värde | -0,277 | 1,94 |
Figur 32. Relativ halt av Zn i skalet, normerad kring medelvärdet.
Se:
Ålderseffekt: Av de fyra äldsta individerna uppvisar en ett högre upptag av selen i början av musslans levnad. Högre upptag uppvisas också, dock i mindre omfattning, av två av dessa fyra individer. Den fjärde individen uppvisar ett marginellt mindre upptag av selen i början av musslans levnad. (Se figur 33.) Med t-test kan ingen signifikans påvisas för ett eventuellt åldersrelaterat upptag av selen.
pH: Vid betraktandet av selenhalterna tycks det förhållandet föreligga att selen ökar med sjunkande pH. För de fyra äldsta individerna kan man notera en haltuppgång vid ökad försurning. (Se figur 33.) Ett t-test visar dock ingen signifikans för ökningen av selen med sjunkande pH (p = 14,8 %) (se tabell 65). Anledningen till detta tycks vara att individerna är för få till antalet (4 stycken), och att de visar sinsemellan så olika kraftig haltuppgång.
Efter kalkning och därmed ökande pH sjunker selenhalten i alla sju individerna. (Se figur 33.) Ett t-test visar att vi har en signifikant nedgång för selenhalten mellan de två sista tidsperioderna på nivån 10 % (p = 6,8 %) (se tabell 65), det vill säga troligen har vi en nedgång för selenhalten när pH ökar i vattendraget.
Tabell 64. Slereboån: Se. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,016 | 0,03 | 0,017 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,002 | ±0,01 | ±0,002 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,0012 | 0,01 | 0,0027 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 7,9 | 54 | 16 |
Tabell 65. Slereboån: Se. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | -0,02 | 0,01 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,03 | ±0,01 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,02 | 0,01 |
| t-värde | -1,94 | 2,22 |
Figur 33. Relativ halt av Se i skalet, normerad kring medelvärdet.
Br:
Ålderseffekt: Tre individer av fyra visar högre halter i början av musslornas levnad än i den därpå följande tidsperioden. (Mellan 1,7 och 2,7 gånger högre halt i första tidsperioden än i den därpå följande.) Den fjärde individen uppvisar en mycket svag haltuppgång mellan första och andra tidsperioden. (Se figur 34.) Möjligen har vi för brom ett åldersrelaterat större upptag i början av musslornas levnad. Ett t-test visar dock ingen signifikans på nivån 10 % för ett eventuellt åldersrelaterat upptag av brom. Dock är vi rätt nära signifikans på denna nivå (p = 11,2 %). Slutsatsen blir att vi möjligen har ett åldersrelaterat upptag av brom i början av musslornas levnad.
pH: Tendensen är att brom mobiliseras när pH sjunker, och immobiliseras när pH återigen stiger. Av de fyra äldsta individerna uppvisar två en kraftig haltuppgång med sjunkande pH, och en därpå nästan lika kraftig haltnedgång när pH återigen ökar. En individ uppvisar ingen större haltförändring (en svag uppgång). En fjärde individ (ex. 15) uppvisar en liten nedåtgående haltförändring när pH sjunker och en ytterst svag haltuppgång när pH återigen ökar. (Se figur 34.) Denna individ uppvisar, utöver för brom, för flera element (Na, Sc, Cr, Fe, Co, Zn) en avvikande förhöjning av halten för tidsperioden strax före den kraftigt ökade försurningen. För de tre yngsta individerna minskar bromhalten (för en av dessa ytterst lite) när pH stiger. t-test visar dock ingen signifikans för hypotesen att bromhalten skulle öka med sjunkande pH (se tabell 67). t-test visar möjligen att bromhalten minskar när pH ökar i vattendraget (p = 13,1 %).
Tabell 66. Slereboån: Br. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och relativ standardavvikelse för halterna för tidsperioderna 1965-73, 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperiod | |||
| 1965-73 | 1975-82 | 1985-89 | |
| Medelvärde (μg/g) | 0,14 | 0,2 | 0,14 |
| Konfidensintervallsbredd (μg/g) | ±0,05 | ±0,1 | ±0,02 |
| Standardavvikelse (μg/g) | 0,031 | 0,1 | 0,025 |
| Relativ standardavvikelse (%) | 23 | 55 | 17 |
Tabell 67. Slereboån: Br. Medelvärde, konfidensintervallsbredd (p=0,05), standardavvikelse och t-värde för haltdifferenser mellan tidsperioderna 1965-73 och 1975-82, samt tidsperioderna 1975-82 och 1985-89.
| Tidsperioder | ||
| 1965-73 och 1975-82 | 1975-82 och 1985-89 | |
| Differensmedelvärde (μg/g) | -0,1 | 0,07 |
| Konfidensintervallsbredd för differens (μg/g) | ±0,3 | ±0,1 |
| Standardavvikelse för differens (μg/g) | 0,2 | 0,1 |
| t-värde | -1,42 | 1,75 |
Figur 34. Relativ halt av Br i skalet, normerad kring medelvärdet.
Till Allmän diskussion