Bibeln
Gamla testamentet
Andra Kungaboken
Elia förutsäger Achasjas död
1 1Efter Achavs död bröt sig Moab loss från Israel.
2Achasja hade skadat sig när han föll ut genom gallerverket på övervåningen i sitt palats i Samaria. Han skickade därför sändebud till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga om han skulle bli bra igen. 3Då talade Herrens ängel till Elia från Tishbe och befallde honom att möta sändebuden från kungen i Samaria och säga till dem: "Finns det ingen gud i Israel eftersom ni går bort och frågar Baal Sebub, guden i Ekron? 4Därför säger Herren: Du kommer aldrig att stiga upp från din sjukbädd, du skall dö." - Och Elia gick.
5Sändebuden återvände då till kungen, som frågade varför de kom tillbaka. 6De svarade att en man hade kommit emot dem och uppmanat dem att gå tillbaka och säga till kungen som hade sänt ut dem: "Så säger Herren: Finns det ingen gud i Israel eftersom du skickar bud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron? Nu kommer du aldrig att stiga upp från din sjukbädd, du skall dö." 7Kungen frågade: "Hur såg han ut, han som kom emot er och sade så?" - 8"Han bar en hårmantel och hade ett skinn om höfterna", svarade de. Då sade kungen: "Det var Elia från Tishbe!"
9Achasja sände nu en officer med femtio man till Elia. Denne satt på toppen av ett berg, och officeren kom dit upp och sade till honom: "Gudsman, kungen säger att du skall komma ner." 10Elia svarade: "Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man!" Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. 11Achasja sände ytterligare en officer med femtio man. När denne kom upp till Elia sade han: "Gudsman, kungen befaller dig att genast komma ner." 12Elia svarade: "Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man!" Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. 13För tredje gången sände Achasja en officer med femtio man, och när denne tredje kom fram föll han på knä inför Elia och bad om nåd: "Gudsman, skona mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv. 14De två andra officerarna förtärdes av eld från himlen tillsammans med sina män. Men skona mitt liv!" 15Då sade Herrens ängel till Elia: "Följ med honom ner, du behöver inte vara rädd för honom." Elia reste sig och gick med honom till kungen 16och sade: "Så säger Herren: Eftersom du har skickat sändebud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron - som om det inte fanns någon gud att fråga i Israel - därför kommer du aldrig att lämna din sjukbädd, du skall dö."
17Och Achasja dog, så som Herren hade sagt genom Elia. Eftersom han inte hade någon son blev hans bror Joram kung efter honom. Detta hände under det andra året som Joram, Joshafats son, regerade i Juda. 18Achasjas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar.
Elia tas upp till himlen. Elisha hans arvtagare
2 1Då Herren tog upp Elia till himlen i en stormvind gick det till så här. Elia var på väg från Gilgal tillsammans med Elisha 2och sade då till honom: "Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Betel." Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte." Och så gick de till Betel. 3Där kom profetskaran i staden ut till Elisha och frågade honom: "Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?" - "Det vet jag", svarade Elisha, "men håll tyst om det!"
4Elia sade: "Stanna här, Elisha. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jeriko." Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte." Och så fortsatte de till Jeriko. 5Där kom profetskaran i staden ut och mötte Elisha och frågade honom: "Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?" - "Det vet jag", svarade Elisha, "men håll tyst om det!"
6Elia sade till Elisha: "Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jordan." Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte." Och så gick de båda två. 7Femtio man ur profetskaran följde med och stannade på avstånd, medan de två ställde sig vid Jordan. 8Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog med den på vattnet. Då delade sig vattnet, och de kunde gå över torrskodda. 9När de var på väg över sade Elia till Elisha: "Säg vad du vill att jag skall göra för dig innan jag tas bort från dig." Elisha sade: "Låt mig få dubbla arvslotten av din ande." - 10"Det är ingen lätt sak du ber om", sade Elia. "Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte." 11Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen.
12Elisha såg det, och han ropade: "Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!" När han inte såg Elia längre grep han tag i sina kläder och rev itu dem. 13Han tog upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och gick tillbaka och ställde sig på stranden av Jordan. 14Där tog han manteln som hade fallit av Elia och slog med den på vattnet och sade: "Var är Herren, Elias Gud?" När Elisha slog på vattnet delade det sig, och han kunde gå över. 15Profeterna från Jeriko hade stått på avstånd och sett Elisha. "Nu finns Elias ande hos Elisha", sade de, och så gick de honom till mötes och kastade sig till marken inför honom. 16"Herre", sade de, "vi har femtio duktiga karlar här, låt dem gå ut och leta efter din mästare. Kanske har Herrens ande burit i väg honom och kastat honom på ett berg eller i en dal någonstans." - "Nej, skicka ingen", sade Elisha, 17men profeterna bad honom så enträget att han till sist gav efter och lät dem skicka ut de femtio männen. De letade i tre dagar utan att finna Elia. 18När de kom tillbaka till Elisha, som var kvar i Jeriko, sade han: "Jag sade ju att ni inte skulle gå."
Elisha gör vattnet i Jeriko friskt
19Männen i staden sade nu till Elisha: "Som du ser, herre, har staden ett bra läge. Men vattnet är skadligt och missfall vanliga i trakten." 20Då sade han: "Hämta en ny skål och lägg salt i den." När de gett honom vad han begärde 21gick han ut till källan, kastade saltet i den och sade: "Så säger Herren: Jag gör nu detta vatten friskt, det skall inte längre orsaka död eller missfall." 22Vattnet har varit friskt sedan dess, precis som Elisha sade.
Elisha och pojkarna från Betel
23Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. "Ge dig i väg, flintskalle!" ropade de. "Ge dig i väg, flintskalle!" 24Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.
25Från Betel fortsatte Elisha till berget Karmel och återvände sedan till Samaria.
Joram kung över Israel. Krig med Moab
3 1Joram, Achavs son, blev kung över Israel under Joshafats artonde regeringsår i Juda, och han regerade tolv år i Samaria. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som sin far och sin mor. Han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit tillverka, 3men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett israeliterna till och övergav dem inte.
4Mesha, kungen av Moab, bedrev fåravel och brukade leverera 100 000 lamm och ullen från 100 000 får till Israels kung. 5Men när Achav dog avföll den moabitiske kungen från Israel. 6Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade den israelitiska hären. 7Och han skickade detta budskap till kung Joshafat av Juda: "Kungen av Moab har avfallit från mig. Vill du dra i fält mot Moab tillsammans med mig?" - "Ja", svarade Joshafat, "jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar. 8Men vilken väg skall vi välja?" Joram svarade: "Genom Edoms öken."
9Kungarna av Israel och Juda gav sig i väg tillsammans med kungen av Edom. I sju dagar marscherade de i en vid båge, men sedan fann de inte längre något vatten vare sig för folket eller för djuren de hade med sig. 10"Herren har kallat samman oss tre kungar bara för att lämna oss i moabiternas våld", klagade den israelitiske kungen. 11Joshafat sade: "Finns här ingen Herrens profet, så att vi kan fråga Herren?" En av den israelitiske kungens män svarade: "Jo, Elisha, Shafats son, är här, han som var Elias betrodde tjänare." - 12"Han kan ge svar från Herren", sade Joshafat, och tillsammans med Israels och Edoms kungar sökte han upp Elisha. 13Men Elisha sade till den israelitiske kungen: "Vad vill du mig? Gå till din fars och din mors profeter!" - "Nej", svarade Joram, "Herren har kallat samman oss tre kungar för att lämna oss i moabiternas våld." 14Elisha svarade: "Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: om det inte vore av hänsyn till kung Joshafat av Juda skulle jag inte befatta mig med dig eller ens se åt dig. 15Skaffa nu hit en harpspelare!" När musiken började greps Elisha av Herrens ande 16och sade: "Så säger Herren: Gräv grop vid grop i hela dalen. 17Varken vind eller regn skall ni se, säger Herren, men denna dal skall fyllas av vatten, så att ni och er boskap och era dragare får att dricka. 18Ändå är detta inte nog för Herren, han skall också ge Moab i ert våld. 19Ni kommer att erövra alla befästa städer, hugga ner alla värdefulla träd, täppa till alla vattenkällor och förstöra alla de bästa åkrarna med sten." 20Nästa dag, vid tiden för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edomhållet, och det blev fullt av vatten överallt.
21När moabiterna fick höra att kungarna dragit i fält mot dem uppbådades alla vapenföra män, unga som gamla, och de stod nu vid gränsen. 22Tidigt nästa morgon, när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det blodrött ut från moabiternas håll. 23"Det är blod!" ropade de, "kungarna har råkat i strid, och alla har huggit ner varandra. Kom, moabiter, nu skall vi plundra!" 24De drog in i det israelitiska lägret, men då rusade israeliterna fram och anföll dem. De drev moabiterna på flykten och fortsatte att förfölja och nedgöra dem. 25Städerna lade de öde, på alla bördiga åkrar kastade de var sin sten och fyllde dem så, alla vattenkällor täppte de till och alla värdefulla träd högg de ner. Till sist var bara Kir-Hareset kvar, och slungbärarna omringade staden och gick till angrepp. 26När den moabitiske kungen märkte att han inte kunde hålla stånd tog han med sig 700 man beväpnade med svärd i ett försök att slå sig igenom och fly till kungen av Aram, men det misslyckades. 27Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom uppe på stadsmuren som brännoffer. Den vrede som då drabbade israeliterna var så stor att de hävde belägringen och vände åter till sitt land.
Elisha hjälper en profetänka
4 1Hustrun till en av profeterna kom till Elisha och klagade: "Min man, din tjänare, är död. Du vet att han var en gudfruktig man. Nu kommer en fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar." 2Elisha frågade: "Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har i huset." - "Herre", svarade kvinnan, "det enda jag har är en kruka olja." 3Elisha sade: "Gå runt till alla dina grannar och låna ihop kärl, så många tomma kärl du kan få tag i. 4Gå sedan in och stäng dörren om dig och dina söner och häll upp i alla kärlen och ställ undan dem efter hand som de fylls." 5Kvinnan lämnade honom.
Hon stängde igen dörren om sig och sina söner, de räckte henne kärlen och hon hällde i. 6Då kärlen var fulla sade hon till en av sönerna: "Ta hit ett kärl till", men han svarade: "Det finns inga fler." Då slutade oljan att rinna. 7Kvinnan sökte upp gudsmannen och berättade för honom vad som hänt. "Gå och sälj oljan", sade han till henne, "och betala din skuld. Det som blir över skall du och dina söner ha att leva på."
Elisha och kvinnan i Shunem
8En dag kom Elisha till Shunem. Där bodde en rik kvinna, som övertalade honom att komma och äta hos henne. I fortsättningen tog han in där och bjöds på mat var gång han hade sina vägar åt det hållet. 9Och kvinnan sade till sin man: "Vet du, jag är säker på att han som brukar komma hit till oss är en gudsman, en helig man. 10Vi kan väl ordna med ett litet rum uppe på taket och sätta dit en säng, ett bord, en stol och en lampa, så kan han bo där när han kommer till oss."
11Nästa gång Elisha kom dit tog han in på rummet och övernattade där. 12Han lät sin tjänare Gechasi kalla på shunemitiskan, och då hon kom 13fick tjänaren säga till henne: "När du nu har gjort dig allt detta besvär för oss, vad kan jag då göra för dig? Kanske lägga ett ord för dig hos kungen eller hos överbefälhavaren?" Kvinnan sade: "Nej, jag lever här bland de mina." - 14"Finns det ingenting man kan göra för henne?" undrade Elisha, och då svarade Gechasi: "Hon har ingen son, och hennes man är gammal." 15Elisha lät Gechasi kalla på henne, och hon kom och stannade i dörröppningen. 16Då sade Elisha: "Nästa år vid den här tiden skall du hålla en son i dina armar." - "Nej, gudsman", svarade hon, "inbilla inte din tjänarinna något sådant." 17Men hon blev havande, och vid samma tid följande år födde hon en son, precis som Elisha hade sagt.
18Pojken blev större, men en dag när han hade gått ut till sin far bland skördearbetarna 19började han jämra sig: "Mitt huvud, mitt huvud!" Fadern sade åt en av tjänarna att bära hem pojken till hans mor. 20Tjänaren gjorde så, och sedan satt pojken i sin mors knä ända till middagstiden; då dog han. 21Hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde dörren och gick. 22Sedan kallade hon på sin man och bad honom skicka till henne någon av tjänstefolket och en av åsnorna. "Jag skall bara bort till gudsmannen", förklarade hon, "jag är snart tillbaka." 23Mannen frågade: "Varför skall du till honom i dag, det är ju varken nymånad eller sabbat?" - "Oroa dig inte", svarade hon, 24och så lät hon sadla åsnan och sade åt tjänaren: "Följ med och driv på åsnan åt mig. Låt den inte stanna förrän jag säger till."
25Hon gav sig i väg och kom fram till gudsmannen på berget Karmel. Han såg henne på avstånd och sade till sin tjänare Gechasi: "Där kommer kvinnan från Shunem. 26Spring och möt henne och fråga om allt är väl med henne och hennes man och med pojken." Kvinnan svarade att allt var väl. 27Men när hon kom fram till gudsmannen på berget klamrade hon sig fast vid hans fötter. Gechasi gick fram för att fösa undan henne, men då sade gudsmannen: "Låt henne vara, hon är förtvivlad. Men Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig veta något." 28Då sade kvinnan: "Herre, har jag bett dig om någon son? Jag bad ju tvärtom att du inte skulle ge mig några falska förhoppningar."
29Elisha vände sig till Gechasi: "Fäst upp dina kläder och gå! Ta med dig min stav. Om du möter någon så hälsa inte, och om någon hälsar på dig så svara honom inte. Du skall lägga min stav på pojken." 30Men pojkens mor sade till Elisha: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag går inte härifrån utan dig." Då reste han sig och följde med henne. 31Gechasi hade gått i förväg. Han lade staven på pojken, men inget ljud hördes, inget livstecken kunde märkas. Då gick han tillbaka, och när han mötte Elisha talade han om för honom att pojken inte hade vaknat.
32Elisha kom nu fram till huset, och där inne låg pojken död på hans säng. 33Han gick in i rummet och stängde dörren om sig och pojken och bad till Herren. 34Sedan lade han sig över pojken, med sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer mot hans händer, och när han nu låg böjd över honom började pojkens kropp bli varm. 35Elisha reste sig och gick av och an i rummet, men sedan böjde han sig över kroppen igen. Då nös pojken, sju gånger, och slog upp ögonen. 36Elisha ropade på Gechasi och bad honom hämta shunemitiskan. När hon kom sade han: "Ta emot din son." 37Hon steg fram och kastade sig för hans fötter. Sedan lyfte hon upp sonen och gick ut.
Giftundret och brödundret
38Elisha var tillbaka i Gilgal, och det rådde hungersnöd i landet. När nu profetskaran satt där framför honom sade han till sin tjänare: "Sätt på den stora grytan och laga till soppa åt profeterna!" 39En av dem gick ut på fälten för att hämta växter. Där fann han en ranka med vilda pumpor. Han plockade manteln full och gick tillbaka och skivade ner pumporna i soppgrytan, utan att någon anade oråd. 40Man öste upp åt männen, men när de smakat på soppan skrek de: "Det är gift i grytan, gudsman!" Och de kunde inte äta något. 41Då sade Elisha: "Ge mig lite mjöl." Det lade han i grytan och sade: "Ös upp och låt alla äta." Och nu fanns det inte längre något skadligt i grytan.
42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. "Ge det åt männen att äta", sade Elisha, 43men hans tjänare invände: "Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?" - "Ge det åt männen", upprepade Elisha, "ty så säger Herren: De skall äta och få över." 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.
Elisha botar Naaman från Aram
5 1Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. 2Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, 3och en dag sade hon till sin matmor: "Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska." 4Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. 5"Far du dit", sade arameerkungen, "jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung." Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. 6Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: "Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska." 7När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: "Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig."
8Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: "Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel." 9Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. 10Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: "Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad." 11Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: "Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. 12Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?" Förbittrad vände han sig om och gick. 13Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. "Fader", sade de, "om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad."
14Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. 15Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: "Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare." 16Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever, han som jag tjänar: det kan jag inte göra." Och fastän Naaman försökte övertala honom vägrade Elisha att ta emot någon gåva. 17Då sade Naaman: "Låt mig få ta med så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. I fortsättningen kommer din tjänare inte att frambära brännoffer och slaktoffer till några andra gudar, bara till Herren. 18Men en sak må Herren förlåta mig. Om jag går vid min herre konungens sida när han skall tillbe i Rimmons tempel och jag faller ner och tillber där i Rimmons tempel tillsammans med honom, då må Herren förlåta mig detta." 19Och Elisha tog farväl av honom.
Gechasis bedrägeri
När Naaman hunnit ett stycke på väg 20tänkte Gechasi, gudsmannen Elishas tjänare: "Min herre lät denne Naaman från Aram komma för billigt undan när han inte tog emot vad han hade med sig. Så sant Herren lever: jag springer ifatt honom och ser till att jag får åtminstone något av honom." 21Och så gav han sig i väg efter Naaman. När denne såg att det kom någon springande efter honom steg han ur vagnen och gick emot honom. "Är allt väl?" frågade han, 22och Gechasi svarade: "Ja. Men min herre har skickat mig för att hälsa att han just fått besök av två unga män ur profetskaran i Efraims bergsbygd, och han ber dig därför om en talent silver åt dem och två högtidsdräkter." - 23"Låt mig lämna två talenter", sade Naaman och trugade dem på honom. Han knöt in silvertalenterna i två kappor och lämnade dem tillsammans med de båda högtidsdräkterna åt två av sina tjänare, som fick bära dem framför Gechasi. 24När de kom fram till stadskullen tog Gechasi hand om gåvorna och gömde dem i sitt hus. Sedan fick männen återvända.
25När Gechasi var tillbaka hos sin herre igen frågade Elisha: "Var har du varit?" - "Ingenstans, herre", svarade Gechasi. 26Men Elisha sade: "Tror du inte att jag i anden var där, då en man lämnade sin vagn och kom emot dig? Nu har du väl fått silver så att du kan skaffa dig trädgårdar, olivlundar och vingårdar, får och kor, slavar och slavinnor! 27Men Naamans spetälska skall för all framtid häfta vid dig och dina efterkommande." När Gechasi gick därifrån var han vit som snö av spetälska.
Undret med yxan
6 1Profeterna sade till Elisha: "Huset där vi samlas omkring dig är för trångt för oss. 2Låt oss gå ner till Jordan och hämta var sin stock och bygga oss ett hus där vi kan vara." - "Gör det", svarade Elisha. 3"Följ med oss, herre", bad en av dem. "Ja, jag kommer", sade Elisha 4och följde dem till Jordan. Där började de hugga ner träd. 5Men när en av dem höll på att fälla sin trädstam tappade han yxbladet i vattnet. "Vilken olycka, herre!" ropade han. "Och jag som hade lånat yxan!" - 6"Var föll den i?" frågade gudsmannen, och han pekade ut stället. Då skar Elisha till en pinne och kastade i den just där och fick så yxbladet att flyta upp. 7"Tag yxan!" sade Elisha, och mannen sträckte ut handen och tog den.
Elisha räddar sig undan arameerna
8En gång när Arams kung låg i krig med Israel överlade han med sina officerare och angav var de skulle anfalla. 9Genast skickade då gudsmannen bud till den israelitiske kungen och varnade honom för att ta vägen förbi den ort som arameerna tänkte anfalla. 10Kungen skickade i sin tur bud till orten som gudsmannen nämnt och varskodde folket där, så att de var på sin vakt. Samma sak hände gång på gång. 11Detta gjorde arameerkungen bekymrad, och han sammankallade sina officerare och frågade: "Kan ni säga mig vem det är bland oss som står på den israelitiske kungens sida?" - 12"Ingen, herre konung", svarade en av dem, "men Elisha, profeten i Israel, meddelar sin kung till och med vad du säger i din sängkammare." 13Då befallde kungen: "Gå och ta reda på var Elisha finns, så att jag kan skicka folk för att gripa honom."
När kungen fått rapport om att Elisha befann sig i Dotan 14sände han dit hästar och vagnar och en stor truppstyrka. De kom på natten och belägrade staden. 15På morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. "Ack, herre, vad skall vi ta oss till?" ropade han. 16Elisha svarade: "Var inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras." 17Och han bad: "Herre, öppna hans ögon, så att han ser!" Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.
18När arameerna ryckte an bad Elisha till Herren: "Slå detta folk med blindhet!" Och Herren slog dem med blindhet, som Elisha hade bett. 19"Det är inte den här vägen och inte den här staden", sade Elisha till dem. "Följ mig, så skall jag föra er till mannen ni söker." Så förde han dem till Samaria, 20och när de kom dit bad Elisha: "Herre, öppna deras ögon, så att de ser." Och Herren öppnade deras ögon, så att de såg. Då upptäckte de att de var inne i Samaria. 21När den israelitiske kungen såg dem frågade han Elisha: "Skall jag hugga ner dem, fader?" 22Elisha svarade: "Nej, det skall du inte. Brukar du ens hugga ner dem som du tar till fånga i strid? Sätt fram mat och dryck åt dem, så att de får äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre." 23Kungen ordnade en festmåltid för dem, och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de återvände till sin herre. Sedan slutade arameernas strövkårer att tränga in på Israels område.
Arameerna belägrar Samaria
24Efter en tid samlade arameerkungen Ben-Hadad hela sin här och drog upp mot Samaria, som han inringade. 25Under belägringen blev hungersnöden så svår i staden att man till sist fick betala 80 siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning.
26En dag när Israels kung kom gående uppe på stadsmuren ropade en kvinna: "Hjälp mig, min herre och konung!" 27Kungen svarade henne: "Nej, Herren får hjälpa dig. Var skulle jag hämta hjälpen? Från tröskplatsen eller från vinpressen?" 28Sedan frågade kungen: "Vad gäller saken?" Hon svarade: "Kvinnan här sade: Vi tar din son och äter honom i dag, så äter vi min i morgon. 29Vi kokade min son och åt, men dagen därpå, när jag sade: Nu tar vi din son och äter honom, då hade hon gömt undan honom." 30När kungen hörde hennes ord rev han sönder sina kläder, och medan han gick vidare uppe på muren kunde folket se att han bar säcktyg närmast kroppen. 31Och han sade: "Gud må straffa mig, nu och framgent, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud dagen ut."
32Elisha satt hemma i sitt hus tillsammans med de äldste. Kungen skickade dit en man, men innan han var framme sade Elisha till de äldste: "Ni skall veta att den där mördaren har skickat hit en man för att hugga huvudet av mig. Se till att dörren är stängd för honom när han kommer, och håll igen den så att han inte slipper in. Hör ni inte redan hans herres steg bakom honom?" 33Innan Elisha hade talat färdigt var kungen framme hos honom och sade: "Denna olycka kommer från Herren. Vad har jag då längre att hoppas av honom?"
Elisha förutsäger arameernas flykt
7 1Elisha sade: "Lyssna till Herrens ord. Så säger Herren: I morgon skall man vid stadsporten i Samaria få ett mått siktat mjöl eller två mått korn för en sikel." 2Då sade kungens adjutant: "Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!" - "Du skall få se det med egna ögon", sade Elisha, "men du kommer aldrig att äta av det mjölet."
3Utanför stadsporten satt fyra spetälska och talade med varandra. "Varför skall vi sitta här och vänta på att dö?" sade de. 4"Bestämmer vi oss för att gå in i staden kommer vi att dö; där härjar svälten. Stannar vi här dör vi då också. Vi kan lika gärna gå över till arameerna. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så dör vi." 5I skymningen började de gå bort mot arameernas läger. Men när de var framme vid utkanten av lägret fanns det inte en människa där. 6Herren hade låtit ett dån höras i arameernas läger, ett dån av vagnar och hästar, ett dån som från en stor här. Ryktet hade gått bland arameerna: "Israels kung har värvat hettiterkungarna och kungarna i Musri för att angripa oss." 7Och så hade de brutit upp i skymningen och flytt; tält, hästar och åsnor hade de låtit vara kvar. De hade lämnat lägret som det stod och flytt för livet. 8När nu de fyra spetälska kom fram till utkanten av lägret gick de in i ett av tälten och åt och drack. De tog med sig silver och guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan kom de tillbaka och gick in i ett annat tält, tog vad där fanns och gömde bytet. 9Men då sade de till varandra: "Det här är inte rätt. Här har vi stora nyheter, och så behåller vi dem för oss själva! Om vi väntar till i morgon bitti drar vi skuld över oss. Kom, så går vi till kungens palats och berättar det."
10De kom fram till stadsporten och kallade på vakterna och berättade för dem: "Vi har varit inne i arameernas läger, men inte en människa syntes eller hördes där. Hästar och åsnor stod bundna, och tälten hade lämnats precis som de var." 11Vakterna skickade meddelandet vidare till kungens palats. 12Kungen steg upp mitt i natten och sade till sina män: "Jag skall tala om för er vad arameerna är i färd med. De vet att vi är utsvultna. Nu har de lämnat lägret och gömt sig här omkring för att locka ut oss och fånga oss levande och sedan tränga in i staden."
13En av kungens män sade: "Låt oss ta fem av hästarna som vi har kvar i staden. Får de bli kvar här går det ändå med dem som med alla de israeliter som redan har dukat under. Och så skickar vi ut folk och ser efter." 14Man spände för två vagnar, och kungen gav order att man skulle köra ut och se efter var den arameiska hären hade blivit av. 15De gav sig av och följde efter arameerna ända ner till Jordan, och längs hela vägen låg det fullt med kläder och utrustning som arameerna hade slängt ifrån sig under sin brådstörtade flykt. De utskickade återvände och rapporterade för kungen. 16Då drog folket ut och plundrade arameernas läger, och så kunde man köpa ett mått siktat mjöl eller två mått korn för en sikel, som Herren hade sagt.
17Kungens adjutant hade av sin herre satts att bevaka stadsporten. Men där trampade folket ihjäl honom. Så gick det som gudsmannen hade sagt när kungen kom ner till honom. 18Ty då han hade förutsagt att man följande dag skulle få två mått korn eller ett mått siktat mjöl för en sikel vid stadsporten i Samaria 19hade adjutanten sagt: "Om så Herren gjorde fönster på himlen skulle detta inte kunna hända!" Men Elisha hade sagt: "Du skall få se det med egna ögon, men du kommer aldrig att äta av det mjölet." 20Så gick det: folket trampade ihjäl honom i porten.
Elisha hjälper kvinnan från Shunem
8 1En dag sade Elisha till kvinnan vars son han hade väckt till liv igen: "Flytta ut ur landet med hela din familj och slå dig ner var du kan, ty Herren har kallat på hungersnöden, och den skall bli kvar i landet hela sju år." 2Kvinnan följde gudsmannens råd, hon tog sin familj med sig och flyttade till filisteernas land, och där stannade hon i sju år.
3När de sju åren hade gått kom hon tillbaka från filisteernas land. Hon gick till kungen och vädjade om hjälp att få tillbaka sitt hus och sin åker. 4Kungen samtalade vid det tillfället med Gechasi, gudsmannens tjänare. Han bad honom berätta om alla de underverk som Elisha hade gjort, 5och just som Gechasi berättade för kungen om hur Elisha hade uppväckt en död kom kvinnan vars son Elisha hade väckt till liv och vädjade till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin åker. "Herre konung", ropade Gechasi, "där är kvinnan och där är hennes son, som Elisha väckte till liv." 6Då började kungen fråga ut kvinnan, och när hon berättat allt för honom skickade kungen med henne en hovman och sade till honom: "Se till att hon får tillbaka all sin egendom och all avkastning från sin åker från det hon lämnade landet ända till i dag."
Elisha och Hasael i Damaskus
7Elisha hade kommit till Damaskus. Där låg arameernas kung Ben-Hadad sjuk, och man berättade för honom att gudsmannen var i staden. 8Då sade kungen till Hasael: "Ta med dig en gåva och sök upp gudsmannen. Låt honom fråga Herren om jag kommer att bli bra från min sjukdom." 9Hasael gick för att söka upp Elisha. Han tog med sig en gåva och lät lasta 40 kameler med allt det bästa Damaskus kunde erbjuda. Så kom han och steg fram inför Elisha och sade: "Din son Ben-Hadad, arameernas kung, har sänt mig till dig. Han frågar om han kommer att bli bra från sin sjukdom." 10Elisha svarade: "Gå och säg till honom: ’Ja, du skall bli bra.’ Men Herren har uppenbarat för mig att han kommer att dö." 11Gudsmannen stirrade framför sig, stel av skräck. Till slut brast han i gråt. 12"Varför gråter du, herre?" frågade Hasael. Elisha svarade: "Därför att jag vet hur mycket ont du kommer att tillfoga israeliterna; du kommer att sätta eld på deras befästa städer, döda deras unga män med svärd, krossa deras barn och skära upp deras havande kvinnor." 13Hasael sade: "Hur skulle en hund som jag kunna utföra sådana bedrifter?" Elisha svarade: "Herren har uppenbarat för mig att du skall bli kung över Aram." 14Hasael lämnade Elisha, och när han kom tillbaka hem frågade hans herre vad Elisha hade sagt. "Han sade till mig att du kommer att bli bra", svarade Hasael. 15Men nästa dag tog han Ben-Hadads täcke, doppade det i vatten och lade det över hans ansikte, så att han dog. Hasael blev kung efter honom.
Joram kung över Juda
16Under Jorams, Achavs sons, femte regeringsår i Israel, blev Joram, Joshafats son, kung över Juda. 17Han var trettiotvå år då han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. 18Han följde de israelitiska kungarna i spåren, som Achavs familj hade gjort; så var han också gift med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 19Ändå ville Herren inte utplåna Juda, för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat honom att en lampa alltid skulle brinna för hans efterkommande. 20Under Jorams tid lösgjorde sig Edom från Judas överhöghet och tog sig en egen kung. 21Joram drog upp till Sair med alla vagnstrupperna. På natten gick han till anfall, men edomeerna, som hade omringat honom, slog honom och vagnsbefälhavarna, och folket flydde hem. 22Sedan Edom bröt sig loss har det aldrig stått under Judas överhöghet. Vid samma tid lösgjorde sig också Livna. 23Jorams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 24Joram gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Achasja blev kung efter honom.
Achasja kung över Juda
25Under Jorams, Achavs sons, tolfte regeringsår i Israel, blev Achasja, Jorams son, kung över Juda. 26Han var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och var sondotter till Omri, Israels kung. 27Han följde Achavs familj i spåren och gjorde liksom de det som var ont i Herrens ögon; han räknade släktskap med Achav. 28Tillsammans med Achavs son Joram drog han i fält mot Hasael, kungen av Aram, och kämpade mot denne vid Ramot i Gilead, där Joram sårades av arameerna.
29Kung Joram drog sig tillbaka till Jisreel för att få de sår läkta som arameerna hade tillfogat honom vid Rama under kriget mot Arams kung Hasael. Medan han låg sjuk i Jisreel kom kung Achasja av Juda, Jorams son, på besök till honom.
Elishas sändebud smörjer Jehu till kung
9 1Profeten Elisha kallade till sig en man ur profetskaran och sade till honom: "Fäst upp dina kläder och ta med dig den här oljeflaskan och gå till Ramot i Gilead. 2När du kommer dit, sök då upp Jehu, son till Joshafat, Nimshis son. Gå fram till honom, där han sitter bland de andra, och be honom följa med in i det innersta rummet. 3Ta sedan fram flaskan och häll oljan över hans huvud och säg: Så säger Herren: Jag smörjer dig till konung över Israel. - Sedan skall du öppna dörren och springa därifrån så fort du kan."
4Den unge mannen, profetens tjänare, gav sig i väg till Ramot i Gilead, 5och när han kom fram fann han de högre officerarna sitta där. "General", sade han, "jag har ett ärende till dig." - "Till vem av oss?" frågade Jehu. "Till dig, general", svarade han. 6Då reste sig Jehu och gick in i huset. Den unge mannen hällde oljan över hans huvud och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Jag smörjer dig till konung över Herrens folk, över Israel. 7Du skall göra slut på din herre Achavs ätt, ty jag vill ta hämnd på Isebel för mina tjänare profeternas blod, ja, för alla Herrens tjänares blod. 8Hela Achavs ätt skall gå under; jag skall utrota vartenda manfolk i Israel som tillhör hans släkt, hög som låg. 9Så skall jag låta det gå med Achavs ätt som det gick med Jerobeams, Nevats sons, ätt och Bashas, Achias sons, ätt. 10Och Isebels kropp skall hundarna äta på Jisreels mark; ingen skall begrava henne." Sedan öppnade han dörren och sprang därifrån.
11När Jehu kom ut till de andra officerarna som var i tjänst hos hans herre frågade de honom: "Är allt väl? Vad ville den där galningen dig?" Jehu svarade: "Ni vet ju själva hur en sån där människa pratar." - 12"Slingra dig inte", sade de andra, "säg som det är!" Då upprepade Jehu vad den unge mannen sagt: "Så säger Herren: Jag smörjer dig till konung över Israel." 13Genast tog alla sina mantlar och bredde ut framför honom på trappan, och de stötte i horn och ropade: "Jehu är konung!"
Jehu drar in i Jisreel. Joram, Achasja och Isebel dödas
14Så ställde sig Jehu, son till Joshafat, Nimshis son, i spetsen för sammansvärjningen mot Joram.
Joram och hela den israelitiska hären hade legat i Ramot i Gilead och försvarat staden mot Hasael, arameernas kung. 15Men kung Joram själv hade dragit sig tillbaka till Jisreel för att få de sår läkta som arameerna hade tillfogat honom under kriget mot Arams kung Hasael.
Jehu sade: "Står ni på min sida, se då till att ingen slipper ut ur staden och ger sig av till Jisreel för att berätta vad som hänt." 16Sedan steg han upp i sin vagn och körde mot Jisreel, där Joram låg sjuk och dit kung Achasja av Juda hade kommit för att besöka Joram.
17Vaktposten i Jisreel stod uppe i tornet, och när han fick se Jehu och hans män närma sig ropade han: "Jag ser några komma!" Joram befallde att man skulle skicka en ryttare emot dem och fråga om allt var väl. 18Ryttaren red dem till mötes och sade: "Kungen frågar om allt är väl." - "Vad angår det dig?" svarade Jehu. "Vänd och följ efter mig!" Vaktposten rapporterade: "Kuriren har nått fram till dem, men han kommer inte tillbaka." 19Då skickade man ännu en ryttare, och när han kom fram sade han: "Kungen frågar om allt är väl." - "Vad angår det dig?" svarade Jehu. "Vänd och följ efter mig!" 20Vaktposten rapporterade: "Han har nått fram till dem men kommer inte tillbaka. Det måste vara Jehu, Nimshis son - han kör som en vettvilling." 21Då befallde Joram: "Spänn för!" Och man spände för hans vagn.
Joram, Israels kung, och Achasja, Judas kung, for i var sin vagn för att möta Jehu och stötte samman med honom på Navots åker i Jisreel. 22När Joram fick se Jehu frågade han: "Är allt väl, Jehu?" Han svarade: "Hur skulle det kunna vara det så länge din mor Isebel håller på med sin otukt och alla sina häxerier?" 23Då vände Joram vagnen och flydde. "Förräderi, Achasja!" ropade han. 24Men Jehu spände sin båge och sköt Joram mellan skulderbladen. Pilen gick ut genom hjärtat, och Joram segnade ner i sin vagn. 25"Ta honom och släng honom på Navots åker i Jisreel", sade Jehu till sin adjutant Bidkar. "Du kommer väl ihåg hur du och jag körde sida vid sida i hans far Achavs följe när Herren uttalade domsordet över honom: 26Så sant som jag i går såg Navots och hans söners blod spillas skall jag utkräva hämnd av dig på denna åker, säger Herren. - Ta honom nu och släng honom på åkern, så som Herren har sagt."
27När Achasja, Judas kung, såg vad som hände flydde han mot Bet Haggan. Jehu förföljde honom och ropade: "Den där också! Döda honom!" Och de sköt ner honom när hans vagn var i backen upp mot Gur vid Jivleam. Men han lyckades ta sig till Megiddo; där dog han. 28Hans tjänare förde honom till Jerusalem i en vagn, och där begravde de honom bland hans fäder i Davids stad. - 29Achasja hade blivit kung över Juda under Jorams, Achavs sons, elfte regeringsår.
30Så kom Jehu till Jisreel. När Isebel fick reda på det målade hon ögonen och satte upp håret. Sedan ställde hon sig och såg ut genom fönstret. 31Då kom Jehu i porten, och Isebel hälsade honom: "Är allt väl, Simri, din kungamördare?" 32Jehu tittade upp mot fönstret och ropade: "Vem står på min sida?" Ett par tre hovmän visade sig i fönstret. 33"Kasta ner henne!" ropade Jehu. De kastade ner henne, och blodet stänkte på väggen och på hästarna, och hästarna trampade på henne.
34Jehu gick in och åt och drack. Sedan befallde han: "Ta hand om henne, denna förbannade kvinna, och begrav henne - hon var en konungs dotter!" 35Men när de kom för att begrava henne fann de inte mer av henne än skallen, fötterna och händerna. 36De gick tillbaka och talade om det för Jehu, och då sade han: "Det är Herrens ord som har fullbordats, det ord han talade genom sin tjänare Elia från Tishbe: På Jisreels mark skall hundarna äta Isebels kött, 37och hennes lik skall bli till gödsel på Jisreels mark. Ingen skall kunna säga: Detta var Isebel."
Jehu gör slut på Achavs ätt och dödar anförvanter till Achasja
10 1Achav hade sjuttio söner i Samaria. Jehu skrev brev som han skickade till stadens styresmän, till de äldste och till förmyndarna för Achavs söner. Han skrev: 2"Ni har er herres söner hos er; ni har också vagnar och hästar, en befäst stad och vapen. När ni nu mottar detta brev 3skall ni därför välja ut den som är bäst och lämpligast bland er herres söner och sätta honom på hans faders tron och kämpa för er herres ätt." 4De blev förfärade och tänkte: "Om två kungar inte kunde hålla stånd mot honom, hur skulle då vi kunna det?" 5Förvaltaren över de kungliga egendomarna, stadskommendanten, de äldste och förmyndarna svarade därför Jehu: "Vi är dina tjänare och skall göra allt du befaller oss. Vi tänker inte utse någon till kung. Gör vad du finner bäst." 6Då skrev Jehu ett nytt brev till dem: "Om ni står på min sida och vill lyssna till mig, så ta med er huvudena av er herres söner och kom till mig i Jisreel i morgon." De sjuttio kungasönerna bodde hos de stormän i staden som hade hand om deras uppfostran.
7När brevet kom fram grep man kungasönerna och halshögg dem, alla sjuttio. Huvudena lades i korgar, som sedan skickades till Jehu i Jisreel. 8Ett sändebud kom och berättade för Jehu att kungasönernas huvuden hade förts dit. Då befallde han: "Lägg dem i två högar utanför stadsporten tills i morgon." 9Nästa morgon gick han ut och ställde sig där och sade till folket: "Ni är utan skuld. Det är jag som har satt mig upp mot min herre och dräpt honom. Men vem har dödat alla dessa? 10Ni märker att vartenda ord besannas som Herren har uttalat över Achavs ätt. Han har utfört vad han har sagt genom sin tjänare Elia." 11Och Jehu dödade alla som var kvar av Achavs ätt i Jisreel och alla hans stormän, hans förtrogna och hans präster; inte en enda slapp undan.
12Jehu for nu till Samaria. På vägen dit, i Bet-Eked Haroim, 13mötte han anförvanter till Achasja, kungen av Juda. Han frågade dem vilka de var, och de svarade: "Vi är släkt med Achasja och har kommit för att besöka kungasönerna och kungamoderns söner." - 14"Grip dem levande!" befallde Jehu, och man grep dem. Sedan slog man ihjäl dem vid brunnen i Bet-Eked, allt som allt 42 man. Han skonade inte en enda.
15När Jehu sedan fortsatte därifrån kom Jonadav, Rekavs son, emot honom. Jehu hälsade honom och frågade: "Kan jag lita på din vänskap, så som du kan lita på min?" Jonadav svarade: "Ja, det kan du." - "I så fall: räck mig din hand." Jonadav räckte honom handen, och Jehu hjälpte honom upp i vagnen. 16"Följ med mig och se hur hängivet jag kämpar för Herren", sade Jehu. Och så fick Jonadav följa med i vagnen. 17När Jehu var framme i Samaria dödade han alla som fanns kvar där av Achavs ätt, tills den var helt utrotad, i enlighet med Herrens ord till Elia.
Jehu utrotar baalsdyrkan
18Jehu samlade hela folket och sade: "Achav dyrkade Baal litet, Jehu skall dyrka honom mycket. 19Kalla nu hit alla Baals profeter, alla som dyrkar honom och alla hans präster. Ingen får utebli, för jag tänker fira en stor offerfest till Baals ära. Den som uteblir skall mista livet." Men detta var en list som Jehu använde för att kunna utplåna dem som dyrkade Baal. 20Han befallde att man skulle utlysa en helig högtidssamling till Baals ära, och det gjorde man. 21Jehu skickade bud runt hela Israel, och alla baalsdyrkarna kom; ingen enda uteblev. De gick in i Baals tempel och fyllde det från den ena änden till den andra. 22Föreståndaren för klädkammaren fick befallning av Jehu att ta fram dräkter åt alla baalsdyrkarna. När han gjort detta 23kom Jehu tillsammans med Jonadav, Rekavs son, till Baals tempel. Han uppmanade baalsdyrkarna att noga se sig omkring och förvissa sig om att ingen som dyrkade Herren fanns bland dem utan bara baalsdyrkare. 24Så gick de för att frambära slaktoffren och brännoffren. Men Jehu hade ställt 80 man utanför templet och sagt till dem: "Jag lämnar dessa människor i ert våld; den som låter någon av dem undkomma får plikta med sitt eget liv." 25Då Jehu hade framburit brännoffret sade han till gardet och drabanterna: "Kom och hugg ner dem! Låt ingen slippa ut." Då högg de ner dem och kastade undan dem. Sedan gick de in i det inre av baalstemplet 26och bar ut stoden därifrån och brände den. 27Baals altare rev de ner, ja, de rev hela baalstemplet och gjorde det till avträde, vilket det är än i dag. 28Så fördrev Jehu Baal från Israel. 29Men de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett israeliterna till övergav han inte - guldkalvarna i Betel och Dan.
30Herren sade till Jehu: "Eftersom du så lydigt har rättat dig efter min vilja och utfört allt det jag beslutat i fråga om Achavs ätt skall dina ättlingar intill fjärde led sitta på Israels tron." 31Men Jehu bemödade sig inte om att efterleva Herrens, Israels Guds, lag av hela sitt hjärta; han övergav inte de synder som Jerobeam hade förlett Israel till.
32På den tiden började Herren stympa Israels land: Hasael besegrade israeliterna och tog hela deras område 33från Jordan och österut, hela Gilead, Gads, Rubens och Manasses områden, ända från Aroer vid Arnons floddal, både Gilead och Bashan.
34Jehus historia i övrigt, hans bedrifter och framgångar, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 35Jehu gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria. Hans son Joachas blev kung efter honom. 36Den tid Jehu regerade över Israel i Samaria var tjugoåtta år.
Atalja griper makten i Juda
11 1När Atalja, Achasjas mor, fick veta att hennes son var död föresatte hon sig att utplåna hela kungaätten. 2Men Josheva, som var dotter till kung Joram och syster till Achasja, lyckades gömma undan Achasjas son Joash, just som kungabarnen skulle dödas. Hon förde honom och hans amma till klädkammaren, och på det sättet kunde man hålla honom dold för Atalja, så att han kom undan med livet. 3I sex år stannade han hos henne, gömd i Herrens hus, under den tid Atalja regerade i landet.
Joash kung över Juda. Ataljas död
4Under det sjunde året skickade prästen Jojada bud efter kariernas och livgardets officerare. Han samlade dem omkring sig i Herrens hus, och sedan han slutit ett förbund med dem där, som de fick bekräfta med en ed, visade han kungens son för dem. 5Därpå gav han följande befallningar: "Så här skall ni göra. Den tredjedel av er som går på sitt pass på sabbaten och har vakten vid det kungliga palatset 7och de två andra tredjedelarna, alla de som går av sitt pass på sabbaten och har vakten vid templet, 8ni skall sluta upp omkring kungen, alla med vapen i hand. Om någon försöker ta sig fram till pelarraden skall han mista livet. Följ kungen vart han än går."
9Officerarna gjorde som prästen Jojada hade befallt dem; var och en tog sitt manskap, både dem som gick på och dem som gick av sitt pass på sabbaten, och kom så till Jojada. 10Han gav dem de spjut och koger som hade tillhört kung David och som fanns i Herrens hus. 11Livgardet ställde upp, alla med vapen i hand, runt omkring kungen, från templets södra sida till dess norra, framför altare och tempelhus. 12Därefter förde Jojada ut kungasonen och satte på honom diademet och armringarna. De utropade honom till kung och smorde honom, klappade i händerna och ropade: "Leve konungen!"
13När Atalja hörde jublet gick hon bort till dem som var i Herrens hus. 14Där fick hon se kungen stå vid pelaren enligt sedvänjan, med officerarna och trumpetarna närmast sig. Folket jublade och trumpeterna smattrade. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: "Förräderi! Förräderi!" 15Prästen Jojada gav officerarna som hade befälet över trupperna order att föra bort henne till andra sidan om pelarraden och att hugga ner var och en som följde efter henne. Han ville inte att hon skulle dödas i Herrens hus. 16De grep henne, och genom hästporten fördes hon in i kungapalatset. Där dödades hon.
17Jojada upprättade ett förbund mellan Herren, kungen och folket: de skulle vara Herrens folk. Han upprättade också ett förbund mellan kungen och folket. 18Och allt folket begav sig till baalstemplet och rev ner det; de slog altarna och gudabilderna i stycken, och de dräpte Baals präst Mattan framför altarna. Men prästen Jojada satte ut vakt kring Herrens hus. 19Sedan tog han med sig officerarna, karierna, livgardet och folket, och de förde kungen från templet genom Gardesporten in i kungapalatset. Där tog Joash plats på kungatronen. 20Folket gladde sig och allt var lugnt i staden.
Atalja dödade man med svärd i kungapalatset.
21Joash var sju år då han blev kung; 12 1det skedde under Jehus sjunde regeringsår, och han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sivja och var från Beer Sheva. 2I hela sitt liv gjorde Joash det som var rätt i Herrens ögon, så som prästen Jojada hade lärt honom. 3Men offerplatserna fick vara kvar, och folket fortsatte att offra där och tända offereld.
Templet restaureras
4Joash hade sagt till prästerna: "Allt silver som helgas och förs till Herrens hus, vare sig det är mönstringspengar eller en lösepenning som betalas efter värdering eller pengar som någon frivilligt lämnar till Herrens hus, 5allt detta skall prästerna ta emot, var och en från sin värderingsman, och svara för alla nödvändiga reparationer i templet." 6Men när Joash regerade på sitt tjugotredje år hade prästerna ännu inte utfört några reparationer. 7Då kallade kung Joash till sig prästen Jojada och de andra prästerna och frågade dem varför de inte utfört några reparationer på templet. "I fortsättningen får ni inte ta emot något silver från era värderingsmän", sade han. "Ni skall i stället låta det gå direkt till templets underhåll." 8Prästerna samtyckte: de skulle inte ta emot pengar av folket men behövde i gengäld inte heller reparera templet.
9Prästen Jojada tog nu en kista, gjorde ett hål i locket och satte den vid stenstoden, på högra sidan när man kommer in i Herrens hus. Där lade de präster som var tröskelväktare allt silver som lämnades till Herrens hus. 10Så snart man märkte att det var mycket silver i kistan infann sig kungens sekreterare och översteprästen, och man smälte ner silvret i formar och räknade efter hur mycket som hade kommit in till Herrens hus. 11Efter denna kontroll brukade silvret överlämnas till förmännen för tempelarbetena, som i sin tur betalade ut det till snickarna och byggnadsarbetarna, 12murarna och stenhuggarna. Vidare använde de silvret till att köpa timmer och byggnadssten för att sätta Herrens hus i stånd, ja, över huvud taget till alla utgifter för templets restaurering. 13Däremot användes aldrig det silver som hade kommit in till Herrens hus för att bekosta tillverkningen av några föremål av guld och silver där: silverfat, knivar, offerskålar eller trumpeter. 14Man lämnade i stället silvret åt förmännen, och de använde det till att reparera Herrens hus. 15Det krävdes ingen redovisning av de män som tog emot silvret för att sedan betala ut det till arbetarna; de var betrodda. 16Sådant silver som betalades som skuldoffer och syndoffer fördes inte in i Herrens hus utan tillföll prästerna.
17Vid denna tid drog arameerkungen Hasael ut mot Gat, angrep staden och intog den. Sedan beredde han sig att tåga upp mot Jerusalem. 18Då tog kung Joash av Juda alla tempelgåvor som hans fäder, kungarna av Juda, Joshafat, Joram och Achasja, hade helgat, liksom vad han själv hade helgat, och allt guld som fanns i skattkamrarna i Herrens hus och kungapalatsets skattkammare; allt detta skickade han till arameerkungen Hasael, som då avstod från att angripa Jerusalem.
19Joashs historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 20Hans närmaste män sammansvor sig mot honom och dödade honom vid Millo. 21Det var ett par av dem, Josakar, Shimats son, och Josavad, Shomers son, som slog ihjäl honom. Han begravdes bland sina fäder i Davids stad. Hans son Amasja blev kung efter honom.
Joachas kung över Israel
13 1Under Joashs, Achasjas sons, tjugotredje regeringsår i Juda blev Joachas, Jehus son, kung över Israel, och han regerade sjutton år i Samaria. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han begick de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till och upphörde inte med dem. 3Då greps Herren av vrede mot israeliterna, och han utlämnade dem åt arameerkungen Hasael och hans son Ben-Hadad, så att de hela tiden var i deras våld.
4Men Joachas försökte blidka Herren, och Herren lyssnade till honom eftersom han såg hur israeliterna led under arameerkungens förtryck. 5Herren sände dem en räddare, så att de kunde göra sig fria från arameerna och leva i ro som förut. 6Ändå övergav de inte Jerobeam-ättens synder, dem som Jerobeam hade förlett Israel till, utan fortsatte på samma väg; asherapålen fick till och med stå kvar i Samaria.
7Av Joachas armé återstod bara 50 ryttare, 10 vagnar och 10 000 man fotfolk. Arameerkungen hade förintat hans här och trampat den som grus under sina fötter.
8Joachas historia i övrigt, hans bedrifter och framgångar, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 9Joachas gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria. Hans son Joash blev kung efter honom.
Joash kung över Israel. Elisha dör
10Under Joashs trettiosjunde regeringsår i Juda blev Joash, Joachas son, kung över Israel, och han regerade sexton år i Samaria. 11Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han övergav inte de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till utan fortsatte på samma väg. 12Joashs historia i övrigt, hans bedrifter och hans framgångar i kriget mot kung Amasja av Juda, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 13Joash gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg tronen efter honom. Joash begravdes i Samaria bland Israels kungar.
14När Elisha hade drabbats av den sjukdom som skulle bli hans död kom Israels kung Joash och besökte honom. Han lutade sig gråtande över honom och ropade: "Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!" 15Elisha sade till Joash: "Hämta båge och pilar." Han hämtade båge och pilar, 16och då sade Elisha till Israels kung: "Grip bågen." Han tog bågen, och Elisha lade sina händer över hans. 17"Öppna fönstret mot öster", sade Elisha, och han öppnade det. "Skjut!" befallde Elisha, och då han sköt ropade Elisha: "En Herrens segerpil, en segerpil mot Aram! Du skall slå arameerna vid Afek och krossa dem." 18Sedan sade han: "Tag pilarna." Han tog dem, och då sade Elisha till Israels kung: "Slå mot marken." Joash slog tre gånger; sedan höll han upp. 19Gudsmannen blev rasande och sade: "Du skulle ha slagit fem eller sex gånger. Då hade du slagit arameerna och krossat dem. Nu kommer du att slå dem bara tre gånger."
20Elisha dog och lades i graven.
Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, 21och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.
22Under hela Joachas tid hade Arams kung Hasael förtryckt israeliterna. 23Men Herren var god mot dem, han förbarmade sig över dem och vårdade sig om dem för det förbunds skull som han slutit med Abraham, Isak och Jakob; han ville inte att de skulle gå under, och han har ännu i denna dag inte drivit bort dem ur sin åsyn. 24När kung Hasael av Aram dog och hans son Ben-Hadad blev kung efter honom 25återtog Joash, Joachas son, de städer som Ben-Hadads far Hasael hade erövrat i kriget mot Joachas, Joashs far. Tre gånger slog Joash Ben-Hadad och återtog så de israelitiska städerna.
Amasja kung över Juda. Krig med Edom och Israel
14 1Under Joashs, Joachas sons, andra regeringsår i Israel blev Amasja, Joashs son, kung över Juda. 2Han var tjugofem år då han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. 3Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, dock inte som sin fader David. Han gjorde i allt som Joash, sin far. 4Men offerplatserna fick vara kvar, och folket fortsatte att offra där och tända offereld.
5När Amasja hade kungamakten säkert i sin hand lät han döda dem av sina män som hade dräpt hans far kungen. 6Men dråparnas barn skonade han i enlighet med det som står skrivet i Moses lagbok, där Herren befaller: "Fäderna skall inte straffas med döden för barnens skull och inte barnen för fädernas skull, utan var och en skall dö för sitt eget brott."
7Amasja slog edomeerna i Saltdalen, 10 000 man. Han intog Sela och gav staden det namn som den fortfarande bär, Jokteel. 8Därefter skickade han sändebud till Israels kung Joash, son till Joachas, son till Jehu, och utmanade honom: "Låt oss mötas öga mot öga!" 9Israels kung Joash skickade detta svar till kung Amasja av Juda: "Tisteln på Libanon sände bud till cedern på Libanon: Ge din dotter till hustru åt min son! Men de vilda djuren på Libanon kom förbi och trampade ner tisteln. - 10Du slog edomeerna, och detta har stigit dig åt huvudet. Nöj dig med den ära du vunnit och stanna hemma. Varför utmana olyckan? Du skulle gå under och Juda med dig." 11Men Amasja lyssnade inte på honom. Israels kung Joash drog då ut, och vid Bet-Shemesh i Juda ställdes de öga mot öga, han och Judas kung Amasja. 12Judeerna besegrades av israeliterna och flydde var och en hem till sig. 13Israels kung Joash tillfångatog vid Bet-Shemesh Judas kung Amasja, son till Joash, son till Achasja, och tågade sedan vidare mot Jerusalem, där han rev ner 400 alnar av stadsmuren, från Efraimporten till Hörnporten. 14Han lade beslag på allt guld och silver och alla föremål som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare. Dessutom tog han gisslan och återvände så till Samaria.
15Joashs historia i övrigt, hans bedrifter och framgångar och hans krig med kung Amasja av Juda, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 16Joash gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria bland Israels kungar. Hans son Jerobeam blev kung efter honom.
17Kung Amasja av Juda, Joashs son, levde i femton år efter det att kung Joash av Israel, Joachas son, hade dött. 18Amasjas historia i övrigt har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 19Man stämplade mot honom i Jerusalem, och han flydde till Lakish, men de sammansvurna skickade dit folk som slog ihjäl honom. 20Sedan fördes han med hästspann till Jerusalem, där han begravdes bland sina fäder i Davids stad. 21Och folket i Juda tog Asarja, som då var sexton år, och utropade honom till kung efter hans far Amasja. 22Han befäste Elat och återförenade staden med Juda, sedan kungen hade gått till vila hos sina fäder.
Jerobeam II kung över Israel
23Under Amasjas, Joashs sons, femtonde regeringsår i Juda blev Jerobeam, Joashs son, kung över Israel, och han regerade fyrtioett år i Samaria. 24Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han övergav inte de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till. 25Han återerövrade de områden som tillhört Israel, från Levo-Hamat ända ner till Aravasjön; så blev det som Herren, Israels Gud, hade sagt genom sin tjänare, profeten Jona, Amittajs son, från Gat Hachefer. 26Ty Herren såg att israeliterna var i svår nöd: det var ute med dem alla, hög som låg, och ingen fanns som kunde hjälpa dem. 27Men eftersom Herren inte hade sagt att han skulle utplåna Israels namn från jorden räddade han dem genom Jerobeam, Joashs son.
28Jerobeams historia i övrigt, hans bedrifter och framgångar, hans krig och hur han återvann Damaskus och Hamat åt Israel, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 29Jerobeam gick till vila hos sina fäder, Israels kungar. Hans son Sakarja blev kung efter honom.
Asarja kung över Juda
15 1Under Jerobeams tjugosjunde regeringsår i Israel blev Asarja, Amasjas son, kung över Juda. 2Han var sexton år då han blev kung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. 3Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans far Amasja. 4Men offerplatserna fick vara kvar, och folket fortsatte att offra där och tända offereld. 5Herren lät spetälska drabba kungen, som sedan ända till sin dödsdag måste bo i ett hus för sig. Under tiden var det kungens son Jotam som styrde över hovet och folket i landet.
6Asarjas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 7Asarja gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Jotam blev kung efter honom.
Israels sista kungar
8Under Asarjas trettioåttonde regeringsår i Juda blev Sakarja, Jerobeams son, kung över Israel, och han regerade sex månader i Samaria. 9Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, liksom hans förfäder hade gjort: han övergav inte de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till. 10Shallum, Javeshs son, stämplade mot honom och slog ihjäl honom i Jivleam och blev själv kung efter honom. 11Sakarjas historia i övrigt har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 12Det ord som Herren talat till Jehu hade nu gått i fullbordan: "Dina ättlingar intill fjärde led skall sitta på Israels tron."
13Shallum, Javeshs son, blev kung under Ussias trettionionde regeringsår i Juda, och han regerade en månad i Samaria. 14Menachem, Gadis son, kom från Tirsa upp till Samaria. Där slog han ihjäl Shallum och blev själv kung efter honom. 15Shallums historia i övrigt och hans sammansvärjning har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 16Menachem ödelade Tappuach och allt som fanns där liksom de tillhörande områdena ända fram till Tirsa, eftersom staden inte hade öppnat sina portar för honom. Alla havande kvinnor skar han upp.
17Under Asarjas trettionionde regeringsår i Juda blev Menachem, Gadis son, kung över Israel, och han regerade tio år i Samaria. 18Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han övergav inte de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till. 19Under hans tid ryckte Assyriens kung Pul in i landet. Då gav Menachem 1 000 talenter silver åt Pul, för att denne skulle stödja honom och befästa hans ställning som kung. 20Silvret utkrävde Menachem av israeliterna genom en pålaga: alla förmögna män måste betala 50 siklar silver till den assyriske kungen. Denne lämnade då landet och återvände hem. 21Menachems historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 22Menachem gick till vila hos sina fäder. Hans son Pekachja blev kung efter honom.
23Under Asarjas femtionde regeringsår i Juda blev Pekachja, Menachems son, kung över Israel, och han regerade två år i Samaria. 24Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han övergav inte de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till. 25Hans adjutant Pekach, Remaljas son, ledde en sammansvärjning mot honom och slog ihjäl honom i Samaria, i kungapalatsets torn; han hade med sig 50 man från Gilead. När han hade dödat Pekachja blev han själv kung efter honom. 26Pekachjas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar.
27Under Asarjas femtioandra regeringsår i Juda blev Pekach, Remaljas son, kung över Israel, och han regerade tjugo år i Samaria. 28Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han övergav inte de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett Israel till. 29Under kung Pekachs tid i Israel ryckte Assyriens kung Tiglat Pileser in i landet och erövrade Ijon, Avel Bet-Maaka, Janoach, Kedesh och Hasor, vidare Gilead och Galileen, hela Naftalis land. Och han förde bort befolkningen till Assyrien. 30Hosea, Elas son, ledde en sammansvärjning mot Pekach, Remaljas son. Han slog ihjäl honom och blev själv kung efter honom under Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår. 31Pekachs historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar.
Jotam kung över Juda
32Under Pekachs, Remaljas sons, andra regeringsår i Israel, blev Jotam, Ussias son, kung över Juda. 33Han var tjugofem år då han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha, Sadoks dotter. 34Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans far Ussia. 35Men offerplatserna fick vara kvar, och folket fortsatte att offra där och tända offereld. Han byggde Övre porten i Herrens hus. 36Jotams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 37Vid den tiden släppte Herren lös kung Resin av Aram och Pekach, Remaljas son, mot Juda. 38Jotam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Achas blev kung efter honom.
Achas kung över Juda. Han söker hjälp hos assyrierna
16 1Under Pekachs, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår, blev Achas, Jotams son, kung över Juda. 2Han var tjugo år då han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, så som hans fader David hade gjort, 3utan följde i de israelitiska kungarnas spår. Han gick så långt att han offrade sin son på bålet enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 4Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd.
5Arams kung Resin och Israels kung Pekach, Remaljas son, angrep Jerusalem och inneslöt Achas, men de lyckades inte besegra honom. 6Vid denna tid vann Edoms kung tillbaka Elat åt Edom; han fördrev judeerna från Elat, och edomeerna kom dit och har sedan dess varit bofasta i staden.
7Achas skickade nu sändebud till Tiglat Pileser, kungen av Assyrien, och lät hälsa: "Jag är din tjänare och son. Kom och rädda mig från kungen av Aram och kungen av Israel som angriper mig." 8Och Achas tog det silver och guld som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare och skickade det som gåva till den assyriske kungen. 9Denne gjorde som Achas begärde: han tågade mot Damaskus, erövrade staden och förde bort befolkningen till Kir och lät döda Resin.
10När kung Achas kom till Damaskus för att möta den assyriske kungen Tiglat Pileser fick han se det altare som fanns där. Han skickade en bild och en detaljerad beskrivning av det till prästen Uria. 11Denne byggde ett altare efter de anvisningar som han hade fått från Damaskus, och vid kung Achas återkomst var det färdigt. 12När kungen kom tillbaka från Damaskus och såg altaret gick han fram och steg upp till det. 13Så offrade han sitt brännoffer och sitt matoffer, utgöt sitt dryckesoffer och stänkte blodet från gemenskapsoffret på altaret. 14Kopparaltaret som stod inför Herren flyttade han bort från templets framsida, där det stått mellan altaret och Herrens hus, och ställde det vid sidan av altaret, mot norr. 15Sedan gav kung Achas följande anvisningar till prästen Uria: "På det stora altaret skall du offra morgonens brännoffer och kvällens matoffer, kungens brännoffer och matoffer, brännoffret för folket i landet samt deras matoffer och dryckesoffer, och på det altaret skall du stänka allt blodet från brännoffren och slaktoffren. Men kopparaltaret skall jag använda vid teckentydning." 16Och prästen Uria gjorde i allt som kung Achas hade befallt honom.
17Kung Achas tog bort kittlarna och bröt loss listerna från stativen som de vilat på. Han lyfte ner Havet från bronstjurarna som det stod på och satte det på ett stenfundament. 18Den täckta sabbatsgången som man byggt i templet och kungens yttre ingång där ändrade han på av hänsyn till den assyriske kungen.
19Achas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 20Achas gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Hiskia blev kung efter honom.
Hosea kung över Israel. Samaria intas och folket förs bort
17 1Under Achas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, kung över Israel, och han regerade nio år i Samaria. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som de kungar som hade regerat över Israel före honom. 3Mot honom drog Assyriens kung Salmanassar i krig, och Hosea måste underkasta sig och betala skatt till den assyriske kungen. 4Men denne upptäckte att Hosea stämplade mot honom; han hade skickat sändebud till kung So av Egypten och betalade inte längre sin årliga skatt till kungen av Assyrien. Därför lät Salmanassar gripa honom och kasta honom i fängelse. 5Han besatte hela landet och tågade sedan mot Samaria och belägrade staden i tre år. 6Under Hoseas nionde regeringsår intog den assyriske kungen Samaria. Han förde bort israeliterna till Assyrien, och de fick bosätta sig i Halach, vid floden Havor i Gosan och i Mediens städer.
7Ty israeliterna hade syndat mot Herren, sin Gud, som fört dem ut ur Egypten, undan faraos, den egyptiske kungens, förtryck. De hade dyrkat andra gudar, 8de hade följt bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna, liksom de bruk Israels kungar hade infört. 9De hittade på lögner om Herren, sin Gud, de inrättade offerplatser överallt där de bodde, från minsta by med vakttorn till helt befästa städer, 10de reste stenstoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd 11och tände offereld där, på alla offerplatserna, alldeles som de folk Herren hade drivit undan för dem, och med sina onda gärningar väckte de Herrens vrede. 12De dyrkade avgudabilder fast Herren hade förbjudit det.
13Genom alla sina profeter och siare hade Herren inpräntat detta hos Israel och Juda: "Lämna era onda vägar och håll mina bud och stadgar enligt den lag jag gav era fäder och sände till er genom mina tjänare profeterna." 14Men de lyssnade inte, de var lika styvnackade som sina fäder, som inte trodde på Herren, sin Gud. 15De förkastade hans lagar, förbundet han hade slutit med deras fäder och de varningar han gett dem; de följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet, de gjorde som folken omkring dem fast Herren hade befallt dem att inte göra som de. 16De övergav alla bud som Herren, deras Gud, hade gett dem, och de gjorde sig gjutna beläten, två tjurkalvar, de gjorde en asherapåle, de föll ner och tillbad himlens hela härskara, och de tjänade Baal. 17Sina söner och döttrar offrade de på bålet, de bedrev svartkonst och spådom och hängav sig åt det som var ont i Herrens ögon och väckte så hans vrede. 18Därför blev Herren så förbittrad på israeliterna att han drev dem bort ur sin åsyn; kvar blev endast Judas stam.
19Men inte heller Juda höll de bud som Herren, deras Gud, hade gett dem utan följde samma bruk som Israel. 20Då försköt Herren hela Israels folk, han förödmjukade dem och utlämnade dem åt plundrare. Till sist stötte han dem ifrån sig.
21När Herren rev bort Israel från Davids ätt gjorde israeliterna Jerobeam, Nevats son, till kung, och denne lockade dem att avfalla från Herren och förledde dem till svår synd. 22Israeliterna begick samma synder som Jerobeam hade gjort sig skyldig till och upphörde inte med dem. 23Slutligen drev Herren bort Israel ur sin åsyn, som han hade hotat med genom alla sina tjänare, profeterna. Så fördes israeliterna bort från sitt land till Assyrien, där de ännu är kvar.
Främmande folk i Samarien. Deras gudsdyrkan
24Den assyriske kungen flyttade folk från Babylon, Kut, Avva, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för israeliterna. Samarien tillföll dem, och de slog sig ner i städerna. 25När de först bosatte sig där dyrkade de inte Herren, men då skickade han lejon emot dem som dödade många. 26Man talade om det för den assyriske kungen: "Folken som du har förvisat och flyttat till Samariens städer vet inte hur man dyrkar landets gud, och därför har han skickat lejon emot dem som dödar dem; de vet ju inte hur landets gud skall dyrkas." 27Då befallde den assyriske kungen att någon av de präster han fört bort skulle skickas tillbaka för att slå sig ner där och lära folket hur de skulle dyrka landets gud. 28En av de präster som förts bort från Samarien kom till Betel och stannade där och lärde folket hur de skulle dyrka Herren.
29Men varje folkgrupp, var och en på sin ort, fortsatte att tillverka sina egna gudar, och de ställde dem i de tempel som samarierna hade uppfört på offerplatserna. 30De från Babylon gjorde Sackut Benot, de från Kut gjorde Nergal, de från Hamat gjorde Ashima, 31och de från Avva gjorde Nivchas och Tartak. Folket från Sefarvajim offrade sina barn på bål åt Adrammelek och Anammelek, Sefarvajims gudar. 32Samtidigt dyrkade de Herren; de utsåg ur sina egna led präster som gjorde tjänst i templen på offerplatserna. 33De dyrkade alltså Herren men tjänade också sina egna gudar enligt seden hos de folk från vilka de blivit förvisade.
34Ännu i dag håller de fast vid sina ursprungliga bruk, de dyrkar inte Herren och följer inte de stadgar och bud de fått, den lag och befallning Herren gav åt ättlingarna till Jakob, han som av Herren fick namnet Israel. 35Med dem hade Herren slutit ett förbund, och han hade gett dem denna befallning: "Ni skall inte dyrka andra gudar, inte tillbe dem, inte tjäna dem eller offra till dem. 36Nej, Herren, som förde er ut ur Egypten med stor makt och lyftad arm, honom skall ni dyrka, honom skall ni falla ner för och tillbe och till honom skall ni offra. 37De stadgar och bud, den lag och befallning som han skrev åt er skall ni alltid rätta er efter och inte dyrka andra gudar. 38Glöm inte förbundet som jag slöt med er, och dyrka inte andra gudar. 39Nej, Herren, er Gud, skall ni dyrka, så kommer han att rädda er från alla era fiender." 40Men de lyssnade inte utan höll fast vid sina ursprungliga bruk. 41Dessa folk dyrkade alltså Herren samtidigt som de tillbad sina gudabilder, och deras barn och efterkommande har fortsatt på samma sätt som sina fäder ända till denna dag.
Hiskia kung över Juda
18 1Under Hoseas, Elas sons, tredje regeringsår i Israel blev Hiskia, Achas son, kung över Juda. 2Han var tjugofem år då han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avi, Sakarjas dotter. 3Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. 4Han avskaffade offerplatserna, krossade stenstoderna och högg ner asherapålen. Kopparormen som Mose hade gjort slog han i stycken. Ända fram till denna tid hade nämligen israeliterna tänt offereld åt den. Den kallades Nechushtan. 5Han förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom - och inte före honom heller. 6Han höll sig till Herren och vek aldrig från hans väg utan följde de bud som Herren hade gett Mose. 7Därför var Herren med honom, och han hade framgång i allt han företog sig. Han avföll från kungen av Assyrien och ville inte lyda under honom. 8Han slog filisteerna och intog deras land ända fram till Gaza och området däromkring, från minsta by med vakttorn till helt befästa städer.
9Under Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons, sjunde regeringsår i Israel, angreps Samaria av Salmanassar, Assyriens kung. Han belägrade staden 10och intog den efter tre år. Det var under Hiskias sjätte regeringsår, som var Hoseas nionde regeringsår i Israel, som Samaria föll. 11Den assyriske kungen förde bort israeliterna till Assyrien, och de fick bo i Halach, vid floden Havor i Gosan och i Mediens städer. 12Detta skedde därför att de inte lyssnade på Herren, sin Gud, utan bröt förbundet med honom, ja, bröt mot allt det som Herrens tjänare Mose hade befallt. De varken lyssnade eller lydde.
Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem
13Under Hiskias fjortonde regeringsår angrep den assyriske kungen Sanherib alla de befästa städerna i Juda och intog dem. 14Kung Hiskia av Juda skickade då detta budskap till den assyriske kungen i Lakish: "Jag har gjort orätt. Lämna mig i fred och vänd hem, så skall jag gå med på allt du ålägger mig." Den assyriske kungen begärde då 300 talenter silver och 30 talenter guld av kung Hiskia av Juda. 15Och Hiskia lämnade allt silver som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare. 16Det var då han bröt loss den guldbeläggning som han själv hade gett dörrarna och dörrposterna i Herrens tempel, och han lämnade alltsammans till den assyriske kungen.
17Från Lakish skickade Sanherib sin överbefälhavare, sin hovmarskalk och sin stabschef i spetsen för en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem. De tågade mot Jerusalem, och när de kom fram ställde de upp sig vid kanalen från Övre dammen, på vägen till Valkarfältet. 18De ropade på kungen, och Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, gick ut till dem tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son. 19Då sade den assyriske stabschefen åt dem att framföra detta budskap till Hiskia: "Så säger den store konungen, Assyriens konung: Hur kan du känna dig så säker? 20Tror du att munväder är lika mycket värt i krig som klokhet och styrka? Vem är det du hoppas på när du sätter dig upp mot mig? 21Du litar förstås på stöd av Egypten, denna brutna stav som tränger in i handen och genomborrar den när man stöder sig på den. Sådan är farao, kungen av Egypten, för alla som hoppas på honom. 22Men ni kanske svarar mig: Vi litar på Herren, vår Gud! - Var det inte hans offerplatser och altaren som Hiskia avskaffade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här i Jerusalem? - 23Ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: han ger dig 2 000 hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 24Hur skulle du kunna stå emot en enda av min herres obetydligaste tjänare? Och du sätter din lit till vagnar och hästar från Egypten! 25Dessutom har jag inte kommit för att angripa och förhärja denna plats mot Herrens vilja: Herren har själv befallt mig att angripa detta land och förhärja det."
26Eljakim, Hilkias son, samt Shevna och Joach svarade då den assyriske stabschefen: "Tala till oss på arameiska, herre - vi förstår det språket - tala inte hebreiska med oss när folket på muren hör på." 27Stabschefen svarade dem: "Tror du det är till din herre och till dig som min herre har skickat mig med detta budskap? Nej, det är till dem som sitter här på muren och som kan bli tvungna att äta sin avföring och dricka sin urin - de lika väl som ni." 28Och stabschefen stod kvar och ropade högt på hebreiska: "Hör detta budskap från den store konungen, Assyriens konung. 29Så säger konungen: Låt inte Hiskia bedra er, han kan inte rädda er ur mitt våld. 30Låt inte Hiskia övertala er att hoppas på Herren och inbilla er att Herren kommer att rädda er, så att denna stad inte faller i den assyriske kungens våld. 31Lyssna inte på Hiskia! Så säger Assyriens konung: Gör upp i godo med mig och ge er åt mig, så får var och en av er äta frukten från sin vinstock och sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn. 32Sedan kommer jag och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, med dignande olivträd och med honung. Så får ni leva och slipper dö. Lyssna inte på Hiskia när han försöker lura er med sitt ’Herren skall rädda oss!’ 33Har de andra folkens gudar någonsin räddat sina länder ur den assyriske kungens våld? 34Var är nu Hamats och Arpads gudar, var är Sefarvajims, Henas och Avvas gudar? Och fanns det några gudar som räddade Samaria ur mitt våld? 35Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur mitt våld eftersom ni tror att Herren skulle rädda Jerusalem?" 36Men folket teg och svarade inte ett ord. Kungen hade nämligen förbjudit dem att svara honom.
37Nu kom Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, sekreteraren Shevna och kanslern Joach, Asafs son, till kungen med kläderna sönderrivna. De berättade vad den assyriske stabschefen hade sagt. 19 1När kung Hiskia hörde det rev också han sönder sina kläder, svepte sig i säcktyg och gick till Herrens hus. 2Sedan sände han sin förste minister Eljakim, sekreteraren Shevna och prästernas äldste, klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son, 3med denna hälsning: "Så säger Hiskia: Detta är en dag av plåga, tuktan och skam. Fostren är fullgångna, men kraften att föda saknas. 4Kanske har Herren, din Gud, hört allt vad den assyriske stabschefen sade när hans herre, kungen av Assyrien, skickade honom för att smäda den levande Guden. Och kanske straffar Herren, din Gud, honom för detta som han hört. Be därför en bön för den rest som är kvar."
5När kung Hiskias män kom till Jesaja 6fick de följande svar med sig tillbaka: "Så säger Herren: Låt dig inte skrämmas av de smädelser mot mig som du hörde av den assyriske kungens män. 7På en ingivelse från mig kommer han att lyssna till ett rykte som får honom att återvända till sitt land. Där skall jag låta honom falla för svärd."
8Den assyriske stabschefen vände tillbaka. Han hade fått veta att kungen av Assyrien brutit upp från Lakish och fann honom nu i färd med att belägra Livna. 9Sanherib nåddes av underrättelsen att Tirhaka, kungen av Kush, hade dragit i fält mot honom.
Än en gång skickade den assyriske kungen sändebud till Hiskia och befallde dem: 10"Så här skall ni säga till Hiskia, kungen av Juda: Låt inte din Gud, som du sätter din lit till, förleda dig att tro att Jerusalem skall slippa falla i händerna på den assyriske kungen. 11Du har ju själv hört hur de assyriska kungarna ödelagt alla länder. Varför skulle då du bli räddad? 12De folk som mina fäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef, Edens folk i Telassar - blev de räddade av sina gudar? 13Var är kungen av Hamat och kungen av Arpad? Var är kungarna av Lair, Sefarvajim, Hena och Avva?"
14Hiskia tog emot brevet av sändebuden och läste det. Sedan gick han till Herrens hus och bredde ut det inför Herren 15och bad: "Herre, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden. Du har gjort himmel och jord. 16Hör mig, Herre, och lyssna till min bön, öppna dina ögon och se. Hör hur Sanherib smädar den levande Guden i brevet han har skickat. 17Det är sant, Herre: Assyriens kungar har krossat folken, skövlat deras länder 18och kastat deras gudar i elden. Men de var inga gudar, bara människoverk av trä och sten. Därför kunde de förstöras. 19Rädda oss nu, Herre, vår Gud, ur hans våld, så att alla riken på jorden får veta att du, Herre, ensam är Gud."
Jesajas profetia mot Sanherib
20Då skickade Jesaja, Amos son, detta budskap till Hiskia: "Så säger Herren, Israels Gud: Vad du bett mig om när det gäller Sanherib, Assyriens kung, har jag hört. 21Detta är de ord Herren riktar mot honom:
Jungfrun Sion föraktar och hånar dig.
Jerusalem, den unga flickan, skakar på huvudet åt dig.
22Vem är det du har smädat och skymfat,
mot vem har du höjt din röst
och kastat stolta blickar?
Mot Israels Helige!
23Genom dina sändebud har du smädat Herren:
Du sade: ’Med mina många vagnar
har jag utfört stora bedrifter.
Jag drog fram över bergens krön,
det fjärran Libanons höjder.
Jag fällde dess högsta cedrar,
dess yppersta cypresser.
Jag valde mitt nattkvarter
i dess bortersta trakter,
där skogen står tät.
24Jag grävde efter vatten
och drack ur okända flöden.
Egyptens alla floder torkade ut
där min fot hade trampat.’
25Har du då inte hört
att jag för länge sedan planlagt detta,
skapat det i en fjärran urtid?
Nu har jag låtit det komma:
det blev din lott att förvandla
befästa städer till ruiner.
26Invånarna stod där handfallna,
förkrossade och uppgivna.
De var som örter på marken,
som den spirande grönskan,
som gräset på taken
under den brännande östan.
27Du må stå eller sitta,
du må gå eller komma
- jag vet vad du gör.
28Du rasar mot mig,
och jag märker ditt övermod.
Därför skall jag sätta en krok i din näsa
och betsel i din mun
och leda dig tillbaka samma väg du kom.
29Och detta är det tecken du får: I år skall ni äta det självsådda och nästa år det som växer vilt. Men det tredje året skall ni så och skörda, plantera vingårdar och äta deras frukt. 30Den rest av Juda som räddas skall på nytt slå rot och bära frukt. 31Ty en rest skall komma från Jerusalem, en skonad skara från Sions berg. Herrens lidelse skall utföra detta.
32Därför säger Herren så om kungen av Assyrien: Han skall inte komma in i denna stad, inte skjuta någon pil mot den, inte lyfta sin sköld mot den och inte kasta upp någon belägringsvall. 33Den väg han kom skall han vända tillbaka. I denna stad kommer han inte in, säger Herren, 34ty jag skall värna denna stad och rädda den för min och för min tjänare Davids skull."
Jerusalem räddas och Sanherib får sitt straff
35Den natten drog Herrens ängel ut och tillintetgjorde 185 000 man i det assyriska lägret; nästa morgon låg de där alla, döda.
36Kung Sanherib av Assyrien bröt upp och vände tillbaka till Nineve och stannade där. 37En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel högg Adrammelek och Sareser ner honom med svärd, varefter de flydde till landet Ararat. Sanheribs son, Assarhaddon, blev kung efter honom.
Hiskias sjukdom
20 1Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: "Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva." 2Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: 3"Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon." Och han grät häftigt.
4Innan Jesaja hade hunnit lämna den mellersta borggården kom Herrens ord till honom: 5"Gå tillbaka och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag skall göra dig frisk igen - i övermorgon får du gå upp till Herrens hus. 6Jag lägger ytterligare femton år till ditt liv, och jag skall rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand, ja, jag skall värna denna stad för min och för min tjänare Davids skull." 7Sedan lät Jesaja hämta en kaka fikon; den lade man på det onda stället, och Hiskia blev frisk.
8Hiskia frågade Jesaja: "Vad är då tecknet på att Herren skall bota mig, så att jag i övermorgon får gå upp till Herrens hus?" 9Jesaja sade: "Detta är tecknet Herren ger dig på att han skall göra vad han har lovat: skall skuggan fortsätta tio trappsteg eller gå tio steg tillbaka?" 10Hiskia svarade: "Det är lätt för skuggan att ta tio steg framåt. Nej, låt den gå tio steg tillbaka!" 11Då ropade profeten Jesaja till Herren, och han lät skuggan på trappan gå tillbaka de tio steg som den redan tagit nerför Achas trappor.
Sändebuden från Babylonien
12När kungen av Babylonien, Berodak Baladan, Baladans son, hörde att Hiskia varit sjuk men blivit återställd skickade han ett brev och en gåva till honom. 13Hiskia gladde sig åt sändebudens ankomst och visade dem hela sitt förrådshus med silver och guld, kryddor och välluktande oljor samt sin rustkammare och allt som rymdes i hans skattkamrar. Det fanns inte något i palatset eller i hela riket som han inte visade dem. 14Då kom profeten Jesaja till kung Hiskia och frågade honom vad männen hade sagt och varifrån de kom. "De har kommit från ett fjärran land", svarade Hiskia, "från Babylonien." - 15"Vad fick de se i ditt palats?" frågade Jesaja. Hiskia sade: "Allt som finns i mitt palats. Det finns inte något i mina skattkamrar som jag inte visade dem." 16Då sade Jesaja: "Hör Herrens ord: 17Det kommer en dag då allt som finns i ditt palats skall föras bort till Babylonien, allt som dina fäder har samlat fram till nu. Ingenting skall lämnas kvar, säger Herren. 18Bland de söner som kommer att födas åt dig, ditt eget kött och blod, skall några tvingas till hovtjänst i den babyloniske kungens palats." 19Hiskia svarade: "Det är ett gott ord som du har kommit med från Herren." Han tänkte att så länge han själv levde skulle det råda fred och trygghet.
20Hiskias historia i övrigt, hans framgångar och hans bedrift att anlägga dammen och tunneln och leda vattnet in i staden, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 21Hiskia gick till vila hos sina fäder. Hans son Manasse blev kung efter honom.
Manasse kung över Juda
21 1Manasse var tolv år då han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans mor hette Hefsi-Bah. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de vedervärdiga bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 3Manasse återställde de offerplatser som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren åt Baal och gjorde en asherapåle, liksom Israels kung Achav hade gjort, och han tillbad och dyrkade himlens hela härskara, 4som han byggde altaren åt i Herrens hus, fastän Herren hade sagt: "Jerusalem skall jag göra till hemvist för mitt namn." 5På de båda förgårdarna till Herrens hus byggde han altaren åt himlens hela härskara. 6Manasse lät också offra sin son på bålet. Han bedrev häxeri och trolldom, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 7Han lät tillverka en asherabild, som han satte upp i templet, fastän Herren hade sagt till David och hans son Salomo: "Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. 8Jag skall aldrig mer jaga bort israeliterna från det land jag gav deras fäder om de bara håller allt jag har befallt dem, hela den lag som min tjänare Mose gav dem." 9Men de lyssnade inte, utan Manasse kunde förleda dem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna.
10Då talade Herren genom sina tjänare profeterna: 11"Eftersom Manasse, kungen av Juda, har bedrivit dessa skändligheter - värre än allt vad amoreerna gjort före honom - och eftersom han med sina gudabilder dessutom har förlett Juda till synd, 12därför, säger Herren, Israels Gud, skall jag låta en sådan olycka drabba Jerusalem och Juda att det kommer att skrälla i öronen på alla som får höra om den. 13Det mätsnöre jag spände ut över Samaria och det sänklod jag använde på Achavs ätt skall jag också använda på Jerusalem. Och jag skall torka Jerusalem rent, som när man torkar ur ett fat och vänder det upp och ner. 14Jag skall förskjuta den rest som är kvar av mitt eget folk, och jag skall utlämna dem åt deras fiender. De skall bli ett byte och ett rov för alla sina fiender, 15därför att de har gjort det som är ont i mina ögon och ständigt väckt min vrede alltifrån den dag deras fäder drog ut ur Egypten och ända till nu."
16Det var inte nog med att Manasse hade förlett Juda till synd, så att de gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han lät dessutom så mycket oskyldigt blod flyta att det fyllde hela Jerusalem. 17Manasses historia i övrigt, hans bedrifter och de synder han begick, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 18Manasse gick till vila hos sina fäder och begravdes i trädgården till sitt palats, Ussas trädgård. Hans son Amon blev kung efter honom.
Amon kung över Juda
19Amon var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem. Hans mor hette Meshullemet, Harus dotter, från Jotva. 20Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, liksom hans far Manasse hade gjort. 21Han följde helt i sin fars spår och dyrkade de gudabilder som hans far dyrkat och tillbad dem. 22Herren, sina fäders Gud, övergav han och följde inte Herrens väg. 23Men Amons män sammansvor sig mot kungen och dödade honom i hans palats. 24Folket lät döda alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och utropade sedan hans son Josia till kung efter honom.
25Amons historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 26Han begravdes på sin gravplats i Ussas trädgård. Hans son Josia blev kung efter honom.
Josia kung över Juda. Lagboken påträffas
22 1Josia var åtta år då han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. Hans mor hette Jedida, Adajas dotter, från Boskat. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde helt i sin fader Davids spår utan att vika av åt något håll.
3Under sitt artonde regeringsår skickade kung Josia sin sekreterare Shafan, son till Asalja, son till Meshullam, till Herrens hus med detta uppdrag: 4"Gå till översteprästen Hilkia och säg åt honom att smälta ner det silver som har kommit in till Herrens hus och som tröskelväktarna tagit emot av folket. 5Silvret skall han sedan överlämna till förmännen för tempelarbetena, och dessa skall i sin tur ge det vidare till dem som arbetar med att sätta Herrens hus i stånd, 6snickarna, byggnadsarbetarna och murarna. Vidare skall silvret användas till att köpa timmer och byggnadssten för restaureringen av templet. 7Det behövs ingen redovisning av dem som tar emot silvret; de är betrodda."
8Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan, som läste den. 9Shafan gick sedan till kungen med sin rapport: "Silvret som fanns i templet har dina tjänare smält ner i formar och lämnat till förmännen för arbetet vid Herrens hus." 10Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.
11När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder 12och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: 13"Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den."
14Då gick prästen Hilkia tillsammans med Achikam, Akbor, Shafan och Asaja till Hulda, en kvinnlig profet, som var gift med föreståndaren för klädkammaren, Shallum, son till Tikva, son till Harchas; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. När de hade framfört sitt ärende 15svarade hon dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som skickade er till mig: 16Så säger Herren: Jag skall låta olycka drabba denna plats och dess invånare, allt det som omtalas i den bok som kungen av Juda har läst. 17Därför att de övergav mig och tände offereld åt andra gudar och väckte min förbittring med allt vad de gjorde skall min vrede flamma upp mot denna plats och inte slockna. 18Men till kungen av Juda, som har skickat er hit för att fråga Herren, skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud: De domsord du lyssnade till ... 19Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Herren då du hörde de ord jag riktade mot denna plats och dess invånare: den skall väcka fasa och användas i förbannelser. Du rev sönder dina kläder och grät inför mig. Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. 20Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka som jag skall låta drabba denna plats." Och de återvände till kungen med detta svar.
Josia reformerar gudstjänsten
23 1Kungen lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. 2Han gick upp till Herrens hus, och alla män i Juda och alla invånare i Jerusalem följde honom, präster och profeter, ja, hela folket, unga som gamla, och han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som påträffats i Herrens hus. 3Kungen ställde sig sedan vid pelaren och bekräftade inför Herren förbundet, enligt vilket de skulle hålla sig till Herren och följa hans bud och befallningar och stadgar med hela sitt hjärta och med hela sin själ och fullgöra bestämmelserna som fanns nedskrivna i boken. Och hela folket trädde in i förbundet.
4Kungen befallde översteprästen Hilkia, prästerna närmast under honom och tröskelväktarna att de skulle från Herrens tempel skaffa undan alla föremål som tillverkats för Baal och Ashera och himlens hela härskara. Därefter brände han upp dem utanför Jerusalem, på avsatserna i Kidrondalen, och förde bort askan till Betel. 5De avgudapräster som Judas kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerplatserna i Judas städer och runt omkring Jerusalem körde han bort, likaså dem som tänt offereld åt Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och himlens hela härskara. 6Asherapålen i Herrens hus tog han bort och förde den till Kidrondalen utanför Jerusalem; där brände han den och krossade den till stoft, som han sedan kastade ut på den allmänna begravningsplatsen. 7Han rev ner kulttjänarnas byggnader, som fanns i Herrens hus och där kvinnorna vävde tyger åt Ashera. 8Han lät hämta alla präster i Judas städer och skända offerplatserna där de hade tänt offereld, från Geva ända till Beer Sheva. Och han förstörde bockdemonernas offerplats, som låg framför stadskommendanten Josuas port, på vänster sida när man går in genom stadsporten. 9Men de som hade varit präster vid offerplatserna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem utan måste nöja sig med att äta osyrat bröd tillsammans med de andra prästerna. 10Också Tofet i Ben-Hinnoms dal skändade han, för att man inte längre skulle kunna offra sina söner och döttrar på bålet åt Molok. 11Han skaffade bort de hästar som Judas kungar hade ställt upp till solens ära. De stod vid ingången till Herrens hus, nära hovmannen Netan-Meleks kammare i tillbyggnaden. Solvagnarna brände kungen upp, 12och vidare rev han de altaren som Judas kungar hade byggt och som stod uppe på taket intill Achas övre gemak och de altaren som Manasse hade rest på de båda förgårdarna till Herrens hus; han krossade dem på platsen och kastade gruset i Kidrondalen. 13Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud. 14Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.
15Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp. 16Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. Därmed uppfylldes de ord från Herren som gudsmannen hade uttalat den gången Jerobeam stod vid altaret under högtiden. Josia vände nu blicken åt ett annat håll och upptäckte graven där gudsmannen vilade, han som hade uttalat dessa ord. 17Kungen frågade vad det var för en gravvård han såg, och männen från staden svarade: "Graven tillhör gudsmannen som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel och förutsade detta som du nu har gjort." 18Då befallde kungen: "Lämna honom i fred; ingen får flytta hans ben." Och så lät de dem ligga kvar tillsammans med benen efter profeten som kom från Samaria.
19Josia utplånade också alla tempel som Israels kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel. 20På altarna slaktade han alla präster som fanns vid offerplatserna där och brände dessutom människoben. Sedan återvände han till Jerusalem.
21Kungen befallde hela folket: "Ni skall fira påsk till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok." 22Någon sådan påsk hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; 23först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan påsk till Herrens ära i Jerusalem.
24Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus. 25Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.
26Likväl stillade inte Herren sin stora vrede, som hade flammat upp mot Juda på grund av allt som Manasse hade gjort och som väckt hans harm. 27Herren sade: "Också Juda skall jag fördriva ur min åsyn, liksom jag har fördrivit Israel. Jag skall förkasta den stad som jag utvalde, Jerusalem, och det hus om vilket jag sade: Där skall mitt namn vara."
28Josias historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 29På hans tid tågade farao Neko, kungen av Egypten, mot den assyriske kungen och trängde fram mot Eufrat. Kung Josia drog ut för att möta honom, men när de stod öga mot öga vid Megiddo blev han dödad. 30Hans män förde hans kropp i en vagn från Megiddo till Jerusalem och begravde honom på hans gravplats. Folket i landet smorde Josias son Joachas till kung efter honom.
Joachas kung över Juda
31Joachas var tjugotre år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal, Jeremias dotter, från Livna. 32Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans fäder gjort. 33Farao Neko lät fängsla honom i Rivla i Hamat och gjorde därmed slut på hans regering i Jerusalem. Han utkrävde av landet en skatt på 100 talenter silver och en talent guld. 34Farao Neko insatte Josias son Eljakim som kung efter hans far och ändrade hans namn till Jojakim. Joachas fördes till Egypten och dog där. 35Jojakim betalade silvret och guldet till farao. Men han måste förrätta en skattskrivning i landet för att få in den summa som farao begärde. Av varje skattpliktig medborgare utkrävde han sedan hans andel av det silver och guld som skulle betalas till farao Neko.
Jojakim kung över Juda
36Jojakim var tjugofem år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Sevudda, Pedajas dotter, från Ruma. 37Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans fäder gjort.
24 1På hans tid drog den babyloniske kungen Nebukadnessar i krig, och Jojakim måste underkasta sig honom men avföll efter tre år. 2Då sände Herren mot honom rövarband av kaldeer, arameer, moabiter och ammoniter. Han sände dem mot Juda rike för att krossa det, så som han förutsagt genom sina tjänare, profeterna. 3Ja, det var på Herrens befallning som detta drabbade judeerna; han ville driva dem bort ur sin åsyn på grund av alla de synder Manasse hade begått, 4särskilt då han låtit så mycket oskyldigt blod flyta att det fyllde Jerusalem. Det ville Herren inte förlåta. 5Jojakims historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 6Jojakim gick till vila hos sina fäder. Hans son Jojakin blev kung efter honom.
7Kungen av Egypten drog nu inte ut på fler krigståg utan stannade i sitt land, eftersom han till kungen av Babylonien hade förlorat vad som hade tillhört honom, från Egyptens gränsflod till Eufrat.
Jojakin kung över Juda. Nebukadnessar plundrar Jerusalem
8Jojakin var arton år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Nechushta, Elnatans dotter, från Jerusalem. 9Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som hans far gjort. 10Vid denna tid drog den babyloniske kungen Nebukadnessars trupper upp mot Jerusalem, och staden belägrades. 11Nebukadnessar kom sedan själv efter, medan hans trupper ännu omringade staden. 12Då överlämnade sig Jojakin, kungen av Juda, åt den babyloniske kungen tillsammans med sina rådgivare, ämbetsmän och hovmän. Det var i sitt åttonde regeringsår som kungen av Babylonien gjorde Jojakin till sin fånge. 13Han förde bort alla skatter både i Herrens hus och i kungens palats. Han plundrade Herrens tempel på allt av guld som Salomo, Israels kung, hade låtit tillverka, så som Herren hade sagt. 14Han förde bort hela Jerusalem i fångenskap, alla ämbetsmän och besuttna, tillsammans 10 000, och vidare alla hantverkare och smeder. Bara de fattigaste i landet blev kvar. 15Jojakin förde han bort till Babylon. Också kungens mor, hans hustrur och hovmän och hövdingarna i landet deporterade han från Jerusalem till Babylon, 16därtill alla besuttna, 7 000, och 1 000 hantverkare och smeder, allesammans stridsdugliga. Den babyloniske kungen förde dem med sig i fångenskap till Babylon. 17Han insatte Jojakins farbror Mattanja som kung efter honom och ändrade hans namn till Sidkia.
Sidkia kung över Juda. Jerusalem erövras av Nebukadnessar
18Sidkia var tjugoett år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal, Jeremias dotter, från Livna. 19Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, alldeles som Jojakim gjort. 20Och i sin vrede mot Jerusalem och Juda stötte Herren dem till sist ifrån sig.
Sidkia bröt med kungen av Babylonien, 25 1och under hans nionde regeringsår, på tionde dagen i tionde månaden, kom den babyloniske kungen Nebukadnessar tågande mot Jerusalem med hela sin här. Han inringade staden och kastade upp en vall omkring den. 2Belägringen varade ända till kung Sidkias elfte regeringsår. 3På nionde dagen i fjärde månaden, när hungersnöden blivit så svår att folket inte hade någonting att äta, 4inleddes stormningen av staden. Under natten lämnade kungen och alla soldaterna den omringade staden genom en port mellan de båda murarna invid den kungliga trädgården. Han tog vägen mot Jordandalen, 5men den kaldeiska hären förföljde honom och hann upp honom i öknen vid Jeriko. Då övergav alla hans krigare honom och skingrades. 6Kaldeerna grep honom och förde honom till den babyloniske kungen i Rivla. Denne rannsakade Sidkia 7och lät inför hans ögon avrätta hans söner. Därefter fick Sidkia ögonen utstuckna. Han slogs i bojor och fördes till Babylon.
Folket förs bort till Babylonien. Templet plundras
8På sjunde dagen i femte månaden - det var i kung Nebukadnessars nittonde regeringsår i Babylonien - kom Nebusaradan, som var befälhavare för livgardet och en av den babyloniske kungens betrodda män, till Jerusalem. 9Han brände ner Herrens hus och kungens palats, ja, alla hus i Jerusalem, alla stormanshus, stack han i brand. 10Och de kaldeiska trupper som stod under hans befäl rev ner murarna runt Jerusalem. 11De soldater som var kvar i staden och de som deserterat till den babyloniske kungen fördes bort av gardesbefälhavaren Nebusaradan, liksom de kvarvarande hantverkarna. 12Men av de fattigaste i landet lämnade han kvar några som skulle bruka vingårdar och åkrar.
13Kaldeerna slog sönder bronspelarna i Herrens hus, liksom stativen och Havet av brons som fanns där, och förde bort bronsen till Babylonien. 14De tog också grytorna, skovlarna, knivarna, pannorna och alla andra föremål av brons som använts i gudstjänsten. 15Gardesbefälhavaren lade beslag på ämbaren och offerskålarna, som var av guld eller silver alltigenom. 16Två pelare, Havet, stativen som Salomo lät tillverka för Herrens hus - det gick inte att väga bronsen i alla dessa föremål. 17De båda pelarna var 18 alnar höga och hade pelarhuvuden av brons som var tre alnar höga och omgavs av ett flätverk med granatäpplen, allt av brons.
18Gardesbefälhavaren grep översteprästen Seraja, prästen närmast under honom, Sefanja, och de tre tröskelväktarna. 19Av dem som fanns i staden grep han den man vid hovet som var krigskommissarie, fem av kungens närmaste män i staden, stabschefens sekreterare, som skrev ut medborgarna till krigstjänst, samt 60 andra män i staden. 20Gardesbefälhavaren Nebusaradan grep dem och förde dem till den babyloniske kungen i Rivla. 21Där lät kungen avliva dem, i Rivla i Hamat. Så fördes Judas folk bort från sitt land.
Gedalja ståthållare i Juda
22Över dem som var kvar i landet, dem som den babyloniske kungen Nebukadnessar hade låtit stanna, satte han som ståthållare Gedalja, son till Achikam, son till Shafan. 23När officerarna och deras soldater fick höra att den babyloniske kungen hade gjort Gedalja till ståthållare sökte de sig till denne i Mispa. Det var Ismael, Netanjas son, Jochanan, Kareachs son, Seraja, Tanchumets son, från Netofa och Jaasanja, son till en man från Maaka, dessa och deras män.
24Gedalja gav dem då alla sitt ord på att de utan fruktan kunde underkasta sig kaldeerna. "Stanna här i landet och tjäna den babyloniske kungen, så går det er väl", sade han. 25Men i den sjunde månaden kom en man av kunglig börd, Ismael, son till Netanja, son till Elishama, med tio man till Mispa. Där slog de ihjäl Gedalja och de judeer och kaldeer som var hos honom. 26Hela folket, unga såväl som gamla, gav sig då tillsammans med officerarna i väg till Egypten, ty de var rädda för kaldeerna.
Jojakin benådas
27Under det trettiosjunde året som Judas kung Jojakin var i fångenskap, på tjugosjunde dagen i tolfte månaden, blev han benådad av den babyloniske kungen Evil Merodak, samma år som denne blev kung. Han släppte ut honom ur fängelset 28och behandlade honom vänligt; han gav honom den förnämsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babylon. 29Jojakin fick lägga av sin fångdräkt, och sedan åt han alltid vid kungens bord, så länge han levde. 30Det han behövde för sitt uppehälle fick han regelbundet av kungen, en viss tilldelning för varje dag, så länge han levde.
Till Första Kungaboken
Till Första Krönikeboken