Latinska kyrkomusiktexter

Mässa

Mässan är den mest centrala kristna gudstjänsten. Mässan hänför sig till brödsbrytelsen efter Jesu sista måltid och var gängse redan i den tidiga urkyrkan. Om mässans innebörd är de olika protestantiska samfunden och katolska kyrkan djupt oense.

Mässan kan vara reciterad med sjungna partier eller alltigenom sjungen: en alltigenom tonsatt mässa förekommer i Katolska kyrkan. Det entoniga sångsätt som kan förekomma i mässor kallas accentus och utförs av präst. Accentus utfördes i den gregorianska sången enligt vissa faställda psalmtoner. Partier med större melodisk rikedom kallas concentus och utförs av kör eller kantor. Accentus och concentus uppkom i den gregorianska sången under medeltiden.

Etymologi

Ordet mässa kommer av medeltidslatinets ord missa som i sin tur kan härledas från latinets mittere. Verbet mitto (mittere) betyder 'skicka bort', 'låta gå' och användes i avslutningsfrasen ”Ite, missa est!”, ”Gå, [församlingen] är utsänd!”, vilket från början var vanliga avslutningsord vid sammankomster och gudstjänster. Missa kom senare att beteckna gudstjänsten som helhet istället för avslutningen.

Den katolska uppfattningen

Den romerska kyrkan lär att Kristi försoningsdöd på korset under mässan åter görs närvarande. Brödet och vinet förvandlas i och med prästens förvandlingsord till Jesu kropp och blod, och intagandet av dem förenar de troende med Jesus och hans offerdöd. Katoliker talar därför om mässoffret.

Den protestantiska uppfattningen

Reformatorerna Luther, Calvin och Zwingli, däremot, lärde att mässan främst var en måltid, en upprepning av Kristi sista måltid. Därav det protestantiska bruket att benämna mässan som nattvard. Lutheranerna företräder i likhet med de Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkorna en tro på realpresensen, det vill säga att brödet och vinet i och med instiftelseorden verkligen är Kristi kropp repektive blod, av Martin Luther förklarat som att Kristus är "i och med och under" bröd och vin. De reformerta (Calvins och Zwinglis efterföljare) avvisar denna tanke och menar att talet om "Kristi kropp och blod" endast är symboliskt. Svenska kyrkan företräder den lutherska uppfattningen.

Mässans struktur

Den högtidliga mässform som firas på söndagar och högtidsdagar, oftast på förmiddagen, kallas ibland högmässa. I östkyrkan finns emellertid ingen annan form än den sjungna högmässan med diakon och subdiakon. Inom östkyrkan kallas mässan för liturgi, ett ord som i västkyrklig tradition syftar inte bara på mässan, utan på all officiell kristen gudstjänst: firandet av de olika sakramenten samt tidegärden.

I kortare mässor kan moment som ingår i högmässan utelämnas. Textläsning från Bibeln, samt momenten från prefation till tackbön brukar dock behållas.

I katolska kyrkan förväntas man regelbundet gå till bikt, och själva mässan inleds endast av en syndabekännelse. Svenska kyrkans sed att beredelsen är infogad i mässan är en sen tradition, inte äldre än 1800-talet. Dessförinnan förväntades detta ske före mässan även i Svenska kyrkan.

Mässordning

Mässordning betecknar inom en given kristen liturgisk tradition (rit) den uppsättning texter och ceremoniella föreskrifter vilka iakttages vid firandet av mässan.

Tonsatta moment i mässan

De moment som oftast tonsätts är

Requiem

Requiem, rekviem, är latin och betyder vila. Requiem är ordet som inleder och avslutar den katolska mässan för de döda. En requiem-mässa är en katolsk mässa med fokus på bön för de avlidna. Benämningen kommer av inledningsorden ”Requiem aeternam dona eis Domine” – ”Giv dem evig vila, Herre”.

Den traditionella texten består av den ordinarie mässans fasta delar: Introitus (ingångsantifon), Kyrie, Offertorium (offertoriebön), Sanctus (Helig), Benedictus och Agnus Dei (Guds lamm), men saknar Gloria (Ära vare Gud i höjden), Credo (Trosbekännelsen) och Alleluia (halleluja). Före evangelieläsningen sjunges dessutom en sekvens, vilket är vanligt på stora högtider, och som brukar bestå av en rimmad hymn på vers. I Requiem består sekvensen av Dies irae, som är från 1200-talet. Det är en allvarlig text som vittnar om tron att det är möjligt att gå evigt förlorad. Dagen skall komma då världen förbrinner och blir till aska. Bildspråket är suggestivt: Världen ska skaka när domaren kommer, basuner kommer att ljuda, och människorna kommer att resa sig upp ur sina gravar. Mitt i allt detta ber den troende om förbarmande, att Gud ska låta just henne vara en av dem som räddas. Uttrycken för ånger och förtvivlan över de synder man begått är starka: "Non me perdas illa die" ("Låt mig inte gå förlorad på den dagen") och "culpa rubet vultus meus" ("Synden får mitt ansikte att rodna"). Det finns också ett starkt inslag av hopp och förtröstan: "Inter oves locum praesta ... Statuens in parte dextra" ("ge mig en plats bland fåren ... och sätt mig på din högra sida"). Sekvensen finns inte längre med i den moderna katolska requiem-mässan, men däremot i bönerna för den andra november i Liturgia horarum, den tidebön som katolska präster och ordensbröder/-systrar ber dagligen.

Än idag firas i katolsk liturgi requiem-mässa för de döda, framför allt i anslutning till en begravning och på "alla själars dag" den andra november, det vill säga dagen efter "alla helgons dag" den första november, som inte är en bön för de döda, utan en bön om helgonens förbön. På "alla själars dag", liksom i Mässan för de döda, som kommer i anslutning till begravningen, ber man om frälsning för de döda som befinner sig i "Purgatorium" (egentligen "reningsplats", men fritt översatt till "Skärselden"). I Svenska kyrkan, som inte firar helgon, använder man istället alla helgons dag till att minnas sina döda. Därför förknippas requiem i Svenska kyrkan med alla helgons dag, och inte med alla själars dag.

Requiem-mässan är mest känd för icke-katoliker genom den stora mängd tonsättningar som gjorts av requiem-mässans texter, i medeltida tonsättningar inklusive Dies irae, som även ingår i bl.a. Mozarts och Verdis Requiem, samt i Brittens War Reqioem. I ett antal tonsättningar saknas Dies irae, men istället förekommer det att Libera me, In Paradisum och Pie Jesu är inkluderade. Den första av dessa går i samma stil som Dies irae med starkt hopp om frälsning: "Libera me, Domine, de morte aeterna, in die illa tremenda." ("Befria mig, Herre, från den eviga döden, på den dagen som skall skaka".)