Bibeln
Uppslagsdel
A B D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Å Ä Ö Tabeller
Alfabetiska dikter
I poetiska texter kan radernas begynnelsebokstäver väljas så att ett mönster framträder i form av t.ex. ett namn eller en bokstavsräcka när de läses uppifrån och ner. En sådan dikt kallas ett akróstikon. Bibliska dikter av denna typ följer det hebreiska alfabetet; dess 22 bokstäver uppträder i tur och ordning i radernas början. Tekniken tillämpas i Ps 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Ords 31:10-31; Klag 1-4. I ett par fall är bokstavsordningen ofullständig (Ps 9-10; Nah 1:2-8). Dikten i Klag 5 anknyter till typen enbart genom att versradernas antal är 22. Ibland står de alfabetiska begynnelsebokstäverna bara på varannan eller var tredje rad och markerar därigenom ett slags strofer (Ps 37; Klag 1, 2, 4). Det förekommer också att alla raderna i en strof börjar på samma bokstav. Så är det i Klag 3, som har tre rader i varje strof, och i Ps 119, som har åtta.
När alfabetiska dikter översätts måste bokstavsmönstret i regel offras för att innehållet skall framträda naturligt och troget. I föreliggande översättning har dock Ords 31:10-31 utformats så att grundtextens teknik illustreras: begynnelseraderna följer det svenska alfabetet. Eftersom detta har fler bokstäver än det hebreiska måste några bokstäver hoppas över.
Allhärskaren
Ordet är en direkt återgivning av grekiskans pantokrátor, som i äldre svensk tradition översattes med "den Allsmäktige" (eller "den Allsvåldige"). I Septuaginta, där översättarna ibland tolkar hebreiskan i filosofisk anda och mildrar djärva beskrivningar av Gud, används ordet pantokrátor för att återge gudsbeteckningen Sebaot. Bilden av Gud som härförare tonas på så vis ner, till förmån för tanken att han är regent över hela världen. Ordet "allhärskaren" är sålunda bundet till de bibeldelar som har grekisk grundtext, dvs. Tillägg till GT samt NT. Inom NT förekommer det huvudsakligen i Uppenbarelseboken.
Aln
Det vanligaste längdmåttet i bibeln, motsvarande ca en halv meter. Mått.
Ammon, ammoniter
Ammoniterna var ett av Israels grannfolk öster om Jordan; Folknamn. Deras område låg norr om moabiternas. Huvudstaden Rabba ("Rabba i Ammon") motsvarar det nuvarande Amman i Jordanien. Ammoniterna uppfattades som besläktade med israeliterna; enligt 1 Mos 19:38 härstammade de från Abrahams brorson Lot (jfr 5 Mos 2:19). Men de skildras huvudsakligen som fiender, vare sig de angriper israeliterna (t.ex. Dom 10:8 f.; 2 Sam 10:6; 2 Kung 24:2; 2 Krön 20:1) eller blir undanträngda och besegrade (t.ex. Jos 13:25; Dom 11:33; 1 Sam 11:11; 2 Sam 12:31). De får inte "upptas i Herrens församling" (5 Mos 23:3; Neh 13:1). En rad av profeternas domsord riktas mot dem (t.ex. Jer 49:1-6; Hes 25:1-7; Am 1:13-15), och deras gud Milkom nämns bland de avgudar som lockade israeliterna bort från Herren (1 Kung 11:5, 33; 2 Kung 23:13). Ännu under persisk tid, då alla de små folken i området hade mist sin självständighet, uppträder ammoniter som israeliternas motståndare (Neh 4:3, 7).
Amoreer
Amoreerna är kända från utombibliska dokument under namnet amurru. Omkring år 2000 f.Kr. behärskade de stora delar av Främre orienten; flera stater regerades under de närmast följande århundradena av kungar med amoreiska namn. Kring mitten av andra årtusendet f.Kr. förlorade amoreerna ledningen och uppgick delvis i andra folk. I bibeln står deras namn för ett av många folk som bodde i Palestina före israeliternas invandring; Folknamn. Ibland används det, omväxlande med kanaaneernas, som samlande beteckning för hela den förisraelitiska befolkningen; se t.ex. Jos 7:7; Dom 6:10; 1 Kung 21:26; Am 2:9 f. Ibland knyts amoreerna speciellt till landets bergsbygder och angränsande områden (t.ex. 4 Mos 13:30; 5 Mos 1:7, 19 f., 44; Jos 10:5; Dom 1:36 med not).
En ofta återkommande tradition handlar om amoreiska riken i östjordanlandet. "Amoreernas kung Sichon" regerade i Heshbon öster om Döda havets nordspets. Enligt 4 Mos 21:21-35 besegrade Mose och israeliterna först honom och sedan Og, härskaren i det nordliga grannområdet. På flera ställen nämns båda som amoreiska kungar (5 Mos 3:8; 4:47; 31:4; Jos 2:10; 9:10).
Anakiter, anaks ättlingar
Ett folk som enligt 4-5 Mos, Jos och Dom bodde i trakten kring Hebron före israeliternas invandring. Namnet Anak kan representera både anfadern och det personifierade folket; tre underordnade stammar nämns som Anaks "söner" eller "ättlingar" i 4 Mos 13:23; Jos 15:14; Dom 1:10, 20. Ytterligare en stamfar, Arba, förknippas med Hebrons äldre namn Kirjat Arba (Jos 14:15; 15:13; 21:11).
Enligt en tradition överlevde en spillra av anakiternas folk bland filisteerna (Jos 11:21 f.; Jer 47:5). Berättelsen om Goljat (1 Sam 17) kan stå i samband med den; anakiterna beskrivs som skräckinjagande jättar. Kanske ansågs de ha övernaturligt ursprung (samma ord för "jättar" finns i 1 Mos 6:4 och 4 Mos 13:34). Jättemotivet knyts dessutom till ett par östjordanska folk (5 Mos 2:10 f.; 3:11).
Ande, andedräkt, andekraft, andlig
Hebreiskan har samma ord (rúach) för ande och vind. Vilken innebörd som avses i ett givet fall kan vara svårt att avgöra (t.ex. 1 Mos 1:2; Hes 3:12; 37:9). Motsvarande ord i grekiskan (pneu´ma) är också dubbeltydigt (Joh 3:5). Båda orden kan även syfta på andedräkten (Ps 135:17; 2 Thess 2:8). Den skildras i bibeln som en direkt gåva av Gud: han har blåst in sin egen andedräkt i människan (Job 33:4; jfr 1 Mos 2:7). En livskraft av samma art tänks alltså förena Gud och människa.
Guds ande, eller andedräkten ur hans mun, är ibland lika med hans ord eller tal som skapar och ger liv (Jes 11:4; Ps 33:6). Ibland ter den sig som en våldsam fysisk kraft (2 Kung 2:16; Hes 8:3; Till Dan C:36). Översättningen "andekraft" kan då vara lämplig. Tanken på vind eller storm finns samtidigt i närheten. Tron att alla naturkrafter står i Guds tjänst (Ps 104:4) bidrar till att gränsen mellan Herrens ande och vanliga vindar är otydlig.
Människans ande betraktas som ett lån av Gud (Vish 15:16). Döden innebär att lånet återkrävs (Job 34:14; Ps 104:29), vare sig anden återvänder till Gud eller förenas med stoftet (Pred 3:21; 12:7). Att livsanden skyddas eller bevaras är detsamma som att en människa får fortsätta leva. Grundtextens "ande" kan därför vara liktydigt med "liv" (Ords 29:10; jfr 4 Mos 16:22). Beträffande synen på tillvaron efter döden se Dödsriket.
Hebreiska uttryck om anden handlar ofta om människan själv och hennes tillstånd. Det är därför inte alltid nödvändigt eller ens lämpligt att uttryckligen återge ordet. Att behärska sin ande är t.ex. detsamma som att behärska sig själv (Ords 16:32). Om någon har fått en skicklighetsande, svartsjukeande eller villighetsande är meningen att personen i fråga blivit skicklig (2 Mos 28:3), gripits av svartsjuka (4 Mos 5:14) eller är villig (Ps 51:14).
I bakgrunden finns dock tanken att människors egenskaper är sända av Gud. Det är han som ger dem en ande av den ena eller andra beskaffenheten. Detta gäller både negativa tillstånd, t.ex. förvirring, svårmod eller falskhet (1 Sam 16:14; 1 Kung 22:22), och positiva. Utpräglad vishet och handlingskraft förklaras med att Gud har gett människan en ny del av sin heliga ande. Så tolkas profeternas verksamhet (se t.ex. 2 Kung 2:9-15), men också konstnärlig skicklighet (2 Mos 35:31), politiskt ledarskap (5 Mos 34:9) och fysisk styrka (Dom 14:6; 15:14). Extatisk hänryckning skildras ibland som ett synligt tecken på att den heliga anden tar en människa i sin tjänst (4 Mos 11:25; 1 Sam 10:5-12). Men även vanliga beslut ges en liknande tolkning: Herren har väckt människans ande, dvs. gett henne en ingivelse (Esr 1:1). Löftet att människans försvagade ande skall förnyas genom inflöden av Guds heliga ande är ett led i somliga profeters förkunnelse om en bättre framtid (Hes 11:19; Joel 2:28).
I NT betraktas dessa förutsägelser som uppfyllda, och Guds ande framstår som en verkande makt. Jesus blir bärare av den när han döps av Johannes (Matt 3:16). Med dess hjälp besegrar han demoner och botar sjukdomar (Matt 12:28; Luk 5:17). I synnerhet hos Lukas skildras han som fylld av helig ande (1:35; 4:14, 16-21). Efter hans död och uppståndelse hör Andens verkningar till den kristna erfarenheten. I Joh 14-16 bär Anden namnet Hjälparen och tillskrivs bl.a. förmågan att förklara Jesu ord och vägleda med sanningen. Enligt Apg inleds kyrkans tid med att urförsamlingens medlemmar mottar den heliga anden (2:1 ff.). Den är en gåva från den upphöjde Kristus, och den leder kyrkan och dess mission (10:19, 44-48; 15:28). Vid dopet ges Anden till den döpte (2:38; 8:15 ff.).
Enligt paulusbreven ger Anden nya livskvaliteter, vilket uttrycks med varierande bilder. Den är en "första gåva" (Rom 8:23), en borgen för de kristnas arv, dvs. deras kommande liv i härligheten (2 Kor 1:22; 5:5; Ef 1:14), och ett sigill som visar att den kristne är Herrens egendom (2 Kor 1:22; Ef 1:13). På samma gång hjälper och stöder den (Rom 8:26 f.). Därmed förnyas anden hos den kristne (Rom 8:9 f.); detta visar sig i andliga gåvor (1 Kor 12:1-11; 14:1-5). Så kan de kristna kallas för andliga människor (Gal 6:1). Deras livsföring skall styras inte av köttet utan av den förnyade anden (Gal 5:16-26), som bär frukt i form av kristna dygder. I Uppenbarelseboken åskådliggörs Andens mångfaldiga funktioner i bilden av "Guds sju andar" (1:4; 3:1; 4:5; 5:6).
Anden får alltså i NT efter hand personliga drag; två gånger nämns den som jämställd med Gud och Kristus (Matt 28:19; 2 Kor 13:13). Härifrån går sedan linjerna till fornkyrkans tänkande om Treenigheten.
I texter om det kristna livet är det ibland svårt att avgöra om ordet pneu´ma betecknar Guds eller den kristnes ande. I uttrycket "den heliga anden" framgår klart av bestämningen "helig" att det är fråga om den från Gud utgående anden. Saknas bestämning blir texten mera dubbeltydig. I översättningen skrivs "Anden" med stor bokstav när sammanhanget gör troligt att författaren tänker på Guds ande. Grundtexten gör inget sådant bruk av stora bokstäver.
Beträffande tron på självständiga kroppslösa andar, goda eller onda se Änglar; Demoner.
Antikrist
Detta grekiska ord, som betyder "motkristus", används inom bibeln bara i Johannesbreven (1 Joh 2:18, 22; 4:3; 2 Joh v. 7), men då på ett sätt som visar att det var bekant för läsarna. Tydligen väntade man sig att en ojämförligt ond och mäktig person skulle framträda i världens sista tid. Andra antydningar om detta ges i Matt 24:15-22 med par.; 2 Thess 2:3-12; Upp 13. Den väntade gestalten främjar en allmän upplösning eller "laglöshet". Han gör anspråk på en dyrkan som endast tillkommer Gud och Kristus, hädar Gud och skändar heliga ting. Han vållar också de troende svåra lidanden. Vanhelgandet av Jerusalems tempel 168 f.Kr. bildar utgångspunkten för denna föreställning. Den tillämpas i Uppenbarelseboken på den romerska staten och dess kejsare, i Johannesbreven på falska profeter, dvs. religiösa förkunnare som vänder sig till de kristna men förnekar väsentliga kristna läror.
Apokalyptik, apokalyptisk
En grupp huvudsakligen utombibliska skrifter från århundradena kring vår tideräknings början kallas apokalyptiska, dvs. uppenbarelseböcker. Med apokalyptik menas det tänkesätt de representerar. Dessa skrifter liknar bibelns profetböcker genom att i Guds namn förmedla varning och tröst till sin samtid. De skiljer sig från dem genom att förmedla sitt budskap på ett indirekt och omskrivande sätt. Skrifterna skildrar märkvärdiga syner som sägs ha uppenbarats för forntida gestalter (t.ex. Henok, Abraham, Esra) och sedan uttytts av änglar. Synerna gäller den osynliga världen men även historiens mening och mål. De förutsäger att Gud skall ingripa för att hjälpa sina fromma, hålla dom över de onda och ge de goda evigt liv. Synerna kan också innehålla återblickar på den av författaren kända historien, utformade som förutsägelser. Hela förloppet skildras som en serie av perioder eller tidsåldrar (Värld), vilka avlöser varandra enligt en av Gud uppgjord plan. Intrycket som förmedlas blir att alla rådande svårigheter är för länge sedan förutbestämda och att Gud kommer att ge dem ett lyckligt slut. Den som litar på honom blir bevarad i de svåraste lidanden. Därmed uttrycks en världsåskådning som har beröringspunkter med vishetsskrifterna.
De apokalyptiska böckernas säregna utformning beror bl.a. på tron att de egentliga profeternas tid var förgången. Den som ville tala Guds ord till sin samtid undvek att framträda i eget namn och gjorde sig i stället till gamla auktoriteters språkrör. Förstadier till apokalyptikens tanke- och uttrycksformer finns i flera profetböcker (t.ex. Jes 24-27; Joel; Sak 9-14). En fullt utvecklad apokalyptik präglar Daniels bok, som utan tvivel representerar samma typ som de inledningsvis nämnda utombibliska skrifterna. Traditioner om en man från 500-talet används där som inklädnad för den egentlige, för oss okände författarens budskap. Detta är riktat till de fromma som led under den svåra religionskrisen på 160-talet f.Kr., den tid då boken utformades.
I NT återkommer ofta tankemotiv och uttryckssätt från apokalyptiken. Ett uttryckligt citat finns i Jud v. 14 f. En därmed besläktad sammanhängande skildring av den sista tiden ges i Mark 13 med par. ("den lilla apokalypsen"), som också tydligt anknyter till Daniels bok. Uppenbarelseboken visar, trots väsentliga skillnader, stora likheter med de förkristna apokalyptiska skrifterna. Den tillkom enligt traditionen på 90-talet e.Kr. men kan innehålla äldre material.
Apokryfa skrifter
Apostel
Det grekiska ordet apóstolos betyder "sändebud". Motsvarande hebreiska ord användes om ombud med fullmakt att företräda annan person t.ex. i affärer. Ordet apostel förekommer med denna allmänna betydelse i Joh 13:16; 2 Kor 8:23; Fil 2:25 ("som ni sände"). I Heb 3:1 kallas Jesus apostel, dvs. Guds sändebud. Oftast syftar ordet i NT på Jesu tolv lärjungar, som han enligt Luk 6:13 själv kallade apostlar, eller på Paulus. Någon gång används det om andra missionärer eller kristna ledare: Barnabas (Apg 14:4, 14), Andronikos och Junias (Rom 16:7; enligt en annan tolkning av den sistnämnda namnformen, företrädd redan i fornkyrkan, var denna person en kvinna, Junia). Denna friare användning av ordet anses av många forskare ha varit den ursprungliga bland de första kristna. Paulus försvarar ivrigt sin rätt att kallas apostel gentemot motståndare som tycks ha ansett beteckningen förbehållen de tolv; 1 Kor 9:1 ff. "Falska apostlar" nämns i 2 Kor 11:13; Upp 2:2.
Aram, arameer
Bibelns Aram motsvarar det nuvarande Syrien och delar av angränsande länder. Sammansättningen Aram Naharajim, "de två flodernas Aram" (1 Mos 24:10; 5 Mos 23:4; Dom 3:8; jfr 1 Krön 19:6; Ps 60:2), betecknar det nordliga området mellan floderna Eufrat och Tigris; namnet Paddan Aram (t.ex. 1 Mos 25:20) har ungefär samma syftning. Enligt 1 Mos bodde Abraham före sin vandring till Kanaan i dessa trakter (11:31), och hans familj uppfattade dem som sitt hemland (24:10; 25:20; 28:1 ff.). Man räknade sålunda med att israeliter och arameer hade ett gemensamt ursprungsland (jfr 5 Mos 26:5 med not; 1 Mos 10:22; 11:12-26). Enligt Am 9:7 hade de också likartade vandringsperioder bakom sig.
I utombiblisk historia är namnet Aram känt redan från det andra årtusendet f.Kr. Från omkring 1000 f.Kr. uppträdde arameerna i konkurrens med assyrierna som arvtagare till hettiternas sönderfallande stormakt. En rad arameiska stadsstater nämns i bibeln: Sova (t.ex. 2 Sam 8:3; 1 Krön 18:3), (Bet-)Rechov (t.ex. 4 Mos 13:22; Dom 18:28; 2 Sam 10:6), Geshur (t.ex. 2 Sam 3:3; 1 Krön 3:2), Maaka och Tov (2 Sam 10:6) och Bikat-Aven och Bet-Eden (Am 1:5). Mer betydande var Hamat (t.ex. 2 Sam 8:9; 2 Kung 14:28) och framför allt Damaskus, under vars ledning arameerna tidvis bildade ett mäktigt rike; jfr 1 Kung 11:23-25.
Bibeln skildrar i en rad berättelser arameerna som farliga fiender till israeliterna (t.ex. Dom 3:8-10; 2 Sam 10:15-19; 1 Kung 20:1-34; 2 Kung 6:8-7:20). Men de båda folken hade gemensamma motståndare i assyrierna; på 700-talet f.Kr. ledde en allians mellan arameerna och det israelitiska Nordriket till krig med Sydriket (2 Kung 16). I likhet med Nordriket dukade arameerna som stat slutligen under för Assyrien, men de fortsatte att utöva ett kulturellt inflytande; Arameiska.
Arameiska
Ett med hebreiskan nära besläktat språk, som talades av israeliternas grannar arameerna. Som diplomat- och affärsspråk fick det stor utbredning, även inom de stormakter som underkuvat arameerna (så redan under assyrisk tid, se Jes 36:11). Arameiskan blev det persiska rikets officiella förvaltningsspråk. Den kom också att konkurrera med hebreiskan och slutligen uttränga den som judarnas talade språk. Arameiska inslag i den för övrigt hebreiska bibeltexten vittnar om denna utveckling (se noter till Esr 4:7; Jer 10:11; Dan 2:4). Sedan arameiskan fullständigt slagit igenom började man också översätta den hebreiska bibeln till arameiska. Sådana översättningar har bevarats från de första århundradena e.Kr.; Targum.
Ark, förbundsark
Den religiösa specialtermen "ark" är ett lånord från latinet, där árca betyder låda eller kista. Ordet används dels om Noas fartyg, dels om kistan med lagens tavlor, "förbundsarken". Hebreiskan har olika ord i de båda fallen.
Om den farkost som räddade Noa från floden se 1 Mos 6:14. Grundtexten har ett egyptiskt lånord som betyder "låda"; det används också om korgen där Mose lades ner (2 Mos 2:3, 5).
För lagtavlornas "ark" (2 Mos 25:10-22) används ett ord som i andra sammanhang betecknar en kista (likkista eller penningkista). Eftersom lagtavlorna kallades förbundstecknet kunde deras förvaringsplats också kallas förbundsarken (Herrens förbundsark, arken med förbundstecknet). Kistan betraktades samtidigt som det synliga tecknet på Guds närvaro och platsen för hans uppenbarelse (2 Mos 25:22). Den var "Guds ark" (Herrens ark, Israels Guds ark); se t.ex. 1 Sam 3:3. I templet fungerade arken som den osynlige Gudens fotapall (1 Krön 28:2), ställd nedanför de två keruber som utgjorde hans tron.
Enligt bibelns skildring av förbundsarkens historia tillverkades den under folkets ökentid (2 Mos 25, 37) och medfördes sedan under deras vandringar och fälttåg (4 Mos 10:33-36; 1 Sam 4-6). Den hystes i äldre helgedomar innan David lät föra den till Jerusalem (2 Sam 6; jfr Ps 132:6, 8, 14 med noter). Dess slutliga plats var i Salomos tempel (1 Kung 8), där den sannolikt förstördes vid Jerusalems fall 587 f.Kr. Enligt 2 Mack 2:4-8 väntade man sig att den en gång skulle återfinnas; i Jer 3:16 sägs däremot att dess tid slutgiltigt var förbi.
Arnon
Flod som rinner ut mitt på Döda havets östra sida. Den djupa och branta floddalen bildade en naturlig nordgräns för Moabs kärnland (4 Mos 21:13). Området norr därom hade också tillhört Moab men erövrades enligt 4 Mos 21:23-26 först av amoreerna, sedan av israeliterna (jfr Dom 11:13 med not). Det tilldelades Rubens och Gads stammar, och för dem blev Arnon alltså sydgräns (5 Mos 3:12; Jos 13:8 ff.).
Arv, arvslott, arvinge, ärva
De bibliska språkens ord för arv har en vid betydelse och kan beteckna fast eller rättmätig egendom över huvud taget; översättningen måste därför bli skiftande. Många texter utgår från att egendom har fördelats på flera händer efter erövring i strid (begreppet arv förbinds alltså inte nödvändigtvis med dödsfall). Var och en får då en andel eller en lott; så ofta i texter som handlar om landets fördelning mellan Israels stammar. Hithörande uttryck används ofta bildligt i GT; Egendom. Samma bildspråk har delvis övertagits i NT, men "arvet" blir där främst en bild för den himmelska saligheten. Det kristna livet på jorden uppfattas som ett förstadium till detta tillstånd. Den heliga anden kallas därför en borgen eller en handpenning: den är ett förskott på den kommande saligheten. Andra utformningar av bilden betonar att "arvet" bara tillfaller dem som fått Guds löften och tagit emot dem med tro. Främlingar får inte ärva, men de kristna är Guds barn och har därför rätt till arvet (Rom 8:17; Gal 3:18; Ef 3:6; Jak 2:5).
Ashdod
En av de filisteiska stadsstaterna, känd bl.a. för sitt tempel åt guden Dagon (se 1 Sam 5).
Ashera, asherapåle
Ashera var en kanaaneisk fruktbarhetsgudinna, gemål till himmels- och skaparguden El (Gudsnamn). En liknande roll tycks hon ha spelat i israelitisk folkreligion under kanaaneiskt inflytande. Därom vittnar ett par hebreiska inskrifter från 700-talet f.Kr. som talar om "Jahve och hans Ashera".
Namnet syftar i bibeln några gånger på gudinnan själv eller bilder av henne (Dom 3:7; 1 Kung 15:13; 18:19; 2 Kung 21:7; 23:4, 7; 2 Krön 15:16), men oftast på en träpåle som var hennes tecken. En sådan påle brukade finnas vid altaret på kanaaneiska offerplatser tillsammans med en stenstod som var den manliga gudomens symbol. I sådana fall återges namnet med "asherapåle" (t.ex. 2 Mos 34:13).
Ashkelon
En av de filisteiska stadsstaterna.
Asien
Under antiken hade detta namn en snävare innebörd än i vår tid: det betecknade riken eller provinser inom vad som nu kallas Främre orienten. Namnet står i Tillägg till GT för det seleukidiska riket, vars utsträckning från början ungefär motsvarade nutidens Syrien, Irak och Iran; se t.ex. 1 Mack 8:6; 2 Mack 3:3. På ett ställe (2 Mack 10:24) menas kanske rikets östra, för judarna mer avlägsna, del. I NT betecknar namnet en provins i det romerska imperiet, omfattande västra delen av Mindre Asien, alltså det nuvarande Turkiets västkust med närmaste inland. Administrativ huvudstad var Pergamon (Upp 1:11; 2:12), men den viktigaste centralorten var Efesos (Apg 18:19 ff.).
Astarte, astartegudinnor
Astarte var en kärleks- och fruktbarhetsgudinna, till funktionen besläktad med Ashera. I kanaaneisk mytologi var hon en av Baals gemåler. Gudinnan förbinds i bibeltexter med bl.a. filisteerna (1 Sam 31:10) och fenikierna (1 Kung 11:5, 33; 2 Kung 23:13). I babylonisk-assyrisk mytologi hette hon Ishtar; det är troligen denna gudinna som kallas Himladrottningen i Jer 7:18; 44:17 f. Hennes manlige motpart var den Tammuz som nämns i Hes 8:14.
Namnet uppträder flera gånger i flertalsform, "astartegudinnorna" (Dom 2:13; 10:6; 1 Sam 7:3 f.; 12:10). Dyrkan av fruktbarhetsgudinnor i olika varianter var vida spridd i forntidens Främre orienten.
Baal, baalsgudar
Det hebreiska ordet báal betyder herre, även husbonde och make. Bland Israels grannfolk var det en vanlig äretitel för gudar och övergick lätt till att uppfattas som deras egennamn. Bel, den ackadiska formen av samma ord, blev på så vis namnet på Babylons förnämste gud Marduk (Jes 46:1; Jer 50:2; 51:44). Likaså fick den kanaaneiske guden Hadad namnet Baal. Han var en åsk- och krigsgud, men dessutom fruktbarhetens gud. I denna egenskap tillbads han tillsammans med sin syster och gemål Anat, ofta identifierad med Astarte.
En mängd lokala gudar kallades också Baal. Äretiteln bildade då ofta ett dubbelnamn tillsammans med gudens egentliga namn eller ett ord som angav hans funktion (t.ex. Baal Berit; se Dom 8:33 med not). Både egennamnet och sammansättningen kunde samtidigt vara namn på den plats där guden tillbads (t.ex. Baal-Pegor; se 4 Mos 25:3). De som dyrkade sådana lokalgudar kan ha uppfattat dem som uppenbarelseformer av huvudguden Baal, men det är ändå naturligt att åtskilliga bibeltexter talar om "baalsgudarna" i flertal.
Bibeln innehåller starka fördömanden av baalsdyrkan. Uppenbarligen hade många israeliter svårt för att skilja mellan Baal och Israels Gud, som också uppenbarade sig i åskan och ledde härar i strid och som även kunde kallas báal, "herre" (Jer 3:14; bruket av personnamn sammansatta med "Baal" tyder på samma sak). Bildspråket i Dom 5:4 f.; Ps 68:8-10; Hab 3 är påfallande likt det som förekommer i kanaaneiska texter om stormguden Baal. Den bibliska gudstrons förhållande till honom blev emellertid med tiden tillspetsat i en oförsonlig konflikt (1 Kung 18), vars kärnpunkt kan ha varit fruktbarhetskulten: tron på Guds enhet och upphöjdhet bröt sig mot tron på gudar som hade gemåler, avlade och dog. Namnet Baal bemöttes i varje fall med avsky och ersattes av fromma israeliter med nedsättande förvrängningar (Jer 3:24 med not). Den gradvis skärpta inställningen till baalsdyrkan belyses av sådana förvrängda former i personnamn som från början innehållit namnet Baal, vars konsonanter kombinerats med vokalerna i ordet bóshet, "skam" (2 Sam 2:8 med not).
Förhållandet mellan himmelsguden El och Israels Gud utvecklades på ett annat sätt, till en ren identifikation som framträder t.ex. i 1 Mos 14:18-24; Gudsnamn.
Babyloniska fångenskapen
Traditionell beteckning för den period som inleddes med att folk från Juda och Jerusalem deporterades till Babylonien åren 597, 587 och 582 f.Kr. (2 Kung 24-25). Perioden kallas också exilen, med ett latinskt lånord för landsflykt eller landsförvisning. Som dess slutår räknas vanligen 538, då perserkungen Kyros gav de deporterade rätt att återvända till Jerusalem och bygga upp templet där (Esr 1:1-4). Templet kunde återinvigas 515, och ibland räknar man denna händelse som slutet på exilen. Jeremias förutsägelse att fångenskapen skulle vara i sjuttio år (25:11; 29:10) gav senare upphov till apokalyptik spekulationer (Dan 9:24; Jer br v. 2).
De som fördes bort till Babylonien utgjorde bara en liten del av befolkningen: ämbetsmän och andra nyckelpersoner, främst hantverkare. Enligt Jer 52:28-30 var antalet bortförda sammanlagt 4 600, medan 2 Kung 24:14-16 har högre siffror. Fast den påtvungna landsflykten beskrivs med starka uttryck för sorg och lidande (Ps 137; Jes 40:2; 48:10) tycks de deporterade ha kunnat leva ett tämligen normalt liv i Babylonien (Jer 29:4-7). I själva verket synes de som lämnades kvar i Juda - utan ledare och utan försvar - ha drabbats hårdare än de som deporterades. Grannfolken, särskilt edomeerna, beskylls för att ha utnyttjat situationen och härjat i Juda (t.ex. Ob v. 8-15).
Särskilt efter deportationen 587 f.Kr., då templet förstörts, torde många ha gett upp hoppet om att få återvända och anpassat sig till de nya förhållandena även på det religiösa området. Den s.k. andre Jesaja (Profetböcker), som verkade under slutet av exilen, har därför anledning att ironisera över de babyloniska gudabilderna och deras tillbedjare (Jes 44:9-20; jfr den långt senare variationen av detta tema i Jer br). När perserkungen Kyros hotar det babyloniska väldet kan profeten se det som ett tecken på att Herren skall befria sitt folk och föra det tillbaka till dess land på samma sätt som han en gång befriade Israels folk ur Egypten; se t.ex. Jes 40:1-11; 45:1-13; 47; 48:20 f.; 52:11 f. Liknande motiv finns hos Hesekiel, som vänder sig till sina landsmän i exilen och uppmanar dem att hålla fast vid sin tro.
Den babyloniska fångenskapen och de katastrofer som ledde till den har starkt påverkat Israels tro. Spår av periodens erfarenheter finns i stora delar av GT.
Barn
Ordet "barn" har i bibeln, särskilt i NT, flera bildliga betydelser. När en religiös lärare använder det om sina lärjungar markerar han både sitt personliga förhållande till dem och sin auktoritet (Syr 2:1). Så gör Jesus (t.ex. Mark 10:24; Joh 13:33), Paulus (t.ex. 1 Kor 4:14, 17) och Johannesbrevens författare (t.ex. 1 Joh 2:1). Paulus använder uttrycket särskilt om dem som han omvänt till kristen tro: han har fött dem till nytt liv (Gal 4:19). I flera Jesus-ord kallas lärjungarna "de små" eller "de minsta"; se Matt 10:42 med not. Här anknyts till en tradition från GT: de fromma är obetydliga och föraktade i denna världen. För Jesus är barnets sinnelag något positivt (Matt 11:25). I NT:s brev används ibland ordet "barn" om kristna på nybörjarstadiet, och barnsligheten blir då något som man efter hand bör lämna bakom sig; se 1 Kor 3:1 med not; jfr 14:20.
I en allmännare mening kan ordet användas om anhängare av en lära, om medlemmar i en grupp eller kategori och om dem som ger prov på en viss egenskap; se t.ex. Jes 57:4; Matt 13:38. Detta språkbruk är lätt begripligt då en stad, ett folk eller en församling personifieras som kvinna; hennes "barn" är då invånarna eller medlemmarna (Jes 47:8; Klag 1:5; 1 Mack 1:38; 2 Joh v. 1; Upp 12:17). I en del andra fall återges ordet lämpligast med hjälp av omskrivningar. Uttrycket "Guds barn" står för de kristna i deras jordiska tillvaro; Son.
Bashan
Fruktbar högslätt öster om Gennesaretsjön. Området, vars avgränsning tycks ha varierat, togs enligt en ofta återgiven tradition av israeliterna från den amoreiske kungen Og; se t.ex. 4 Mos 21:33-35; 5 Mos 3:1-4; Ps 135:11; 136:20. Det tillföll i huvudsak Manasses stam men erövrades under kungatiden av arameerna och förblev omstritt. Med sina frodiga skogar och betesmarker står Bashan som symbol för rikedom och välmåga (t.ex. 5 Mos 32:14; Jer 50:19; Mik 7:14). Dess välnärda boskap kan också bli en bild för självtillräcklighet och aggressivitet (Ps 22:13; Am 4:1).
Beer sheva
Ort i Negev, 75 km sydväst om Jerusalem. Den nämns ofta i patriarkberättelserna (1 Mos 21-28; 46), där namnet tolkas som "Edsbrunnen" (1 Mos 21:31; i v. 30 anspelas också på ett likartat hebreiskt ord för "sju"). Nutida utgrävningar har gett värdefull belysning av ortens historia. Den var en gammal kultplats. Israeliterna identifierade den gud som tillbads där med sin egen (1 Mos 21:33), vilket dock även väckte kritik (Am 5:5; 8:14). I en rad texter nämns platsen som rikets yttersta utpost mot söder, bl.a. i uttrycket "från Dan till Beer Sheva", som motsvarar vårt "från Ystad till Haparanda".
Ben-hinnoms dal
Bergsbygden
Bibelns land får till stor del sin karaktär av Jordans och Döda havets djupa förkastningssänka och av höjdryggar som löper på ömse sidor om den. Delar av dessa höjder betecknas i olika sammanhang som Seirs bergsbygd (eller berg), Gileads bergsbygd, Efraims bergsbygd, Juda bergsbygd. Står ordet "bergsbygden" ensamt som geografiskt namn menas oftast Juda bergsbygd, dvs. höglandet väster om Döda havet, som var en av tre huvuddelar i Judas stams område, vid sidan av Låglandet och Negev (se t.ex. Dom 1:9).
Skillnaden mellan detta distrikt och nordligare delar av samma bergsformation kan upprätthållas mer eller mindre tydligt. Så skiljer Jos 11:21 mellan "hela Judas och hela Israels bergsbygd". Jer 17:26 nämner "Jerusalems omgivningar" och "Benjamins land" (dvs. trakten norr om Jerusalem) som självständiga distrikt. Om sammanhanget gäller Kanaans land i dess helhet kan "bergsbygden" stå för hela höjdryggen väster om Jordansänkan. Fler regioner, som kustslätten och Jordandalen, nämns då också vid sidan av Låglandet och Negev (5 Mos 1:7).
Berättande skrifter
Vår tids kritiska historiesyn, som systematiskt prövar källornas ursprung och sanningshalt, var okänd för de bibliska författarna. De hade utrymme för en berättarkonst som lämnade fantasin fritt spelrum eller okritiskt återgav äldre traditioner. Framför allt tjänade både historieskrivning och annan litterär verksamhet till att förmedla religiösa tankar. Ur den synpunkten är skrifternas tillkomsttid och historiska källvärde en bisak.
I några enskilda skrifter är den skönlitterära prägeln uppenbar. Jobs och Jonas böcker (Vishetsskrifter; Profetböcker) innehåller traditionella berättelsemotiv, men det som berättas är tidlöst och står helt i den religiösa undervisningens tjänst. Ruts och Esters böcker ger klarare besked om vilken tid handlingen utspelas i: 1200-1000-talen resp. 480-470-talen f.Kr. Ruts bok kan vara relativt gammal (möjligen tillkommen redan under Salomos tid), medan Esters bok hör till de yngre i GT (jfr not till Est 1:1). Men i båda fallen finns ett betydande avstånd från de skildrade händelserna till författarna, som tar sikte på sin egen tids juridiska, religiösa och nationella problem (Davids släkthärledning; kvinnors och främlingars ställning i familj och samhälle; förföljelser mot det judiska folket). Denna berättartradition förs vidare i Tillägg till GT. En utvidgad version av Esters bok och några fristående tillägg till Daniels (Profetböcker) visar att man utan betänkligheter broderade vidare på äldre berättelser. Två novellartade skrifter ger andra prov på uppbygglig diktning. Tobits bok, vars handling förläggs till 700-talets senare del, är svårdaterad men torde ha fått sin slutliga form på 300- eller 200-talet f.Kr., kanske ännu senare. Judits bok, som flätar samman motiv från assyrisk och babylonisk tid (700-500-talen) i sin berättelse, härrör sannolikt från senare delen av 100-talet f.Kr.
Bibeln innehåller dock även historieskrivning, om man därmed menar krönikor som täcker en lång tid av folkets förflutna. Moseböckerna når bara gränsmarkerna till det historiskt gripbara. Två andra större verk, som har tyngdpunkten i den israelitiska kungatiden, kan däremot delvis förankras i arkeologi och utombiblisk historieskrivning, fast även deras material hela tiden färgas av religiös förkunnelse.
Det ena av dessa två historieverk brukar kallas det deuteronomistiska, eftersom dess tänke- och uttryckssätt har viktiga likheter med Deuteronomium, 5 Mos. Verket framträder inte som en enhet i bibeln men kan rekonstrueras genom att man läser en serie besläktade skrifter i ett sammanhang: Josua, Domarboken samt Samuels- och Kungaböckerna. Det är möjligt att 5 Mos från början har utgjort verkets inledning och först i efterhand gjorts om till Moseböckernas avslutande del. I varje fall börjar den skildrade händelseräckan med att Moses livsverk är avslutat. Jos och Dom beskriver invandringen i Kanaan och israeliternas första strider där. Materialet är till stor del fristående lokala traditioner. Berättelsen blir mer sammanhängande i Samuelsböckerna, som skildrar kungadömets införande under Samuel och dess första tid under Saul och David. En litterärt högtstående berättelse om Davids senare år leder över till Kungaböckerna, där den avslutas med att Salomo blir hans efterträdare (2 Sam 9-1 Kung 2). Sedan följer en obruten serie av kungabiografier, som tycks bygga på officiella krönikor. Jerusalems fall år 587 f.Kr. avslutar i huvudsak framställningen. Verkets tillkomsttid kan inte vara mycket senare och bör alltså sökas vid mitten av 500-talet. Grundtankarna är präglade av den fruktansvärda katastrofen. Den tolkas som Guds straff för folkets avfall till avgudadyrkan, enligt de villkor för förbundet med honom som skildras i 5 Mos 28-29 och Jos 24. Hela kungatidens historia behandlas i detta perspektiv.
Det andra stora historieverket kallas det kronistiska (efter den tyska beteckningen kronisten, motsvarande vårt krönikören, för verkets okände författare). Det omfattar först de två Krönikeböckerna; Esras och Nehemjas böcker utgör troligen dess fortsättning och avslutning. Efter en serie släkttavlor börjar berättelsen med att Saul dör och David smörjs till kung (1 Krön 10-11). Fortsättningen följer i huvudsak Kungaböckerna men koncentrerar sig på Juda rike och betonar starkt händelsernas religiösa tolkning. Tänke- och uttryckssättet erinrar ofta om Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt (P). Esr och Neh beskriver hur templet och Jerusalems murar byggs upp efter den babyloniska fångenskapen och hur de religiösa traditionerna återupprättas. Böckerna bygger troligen delvis på officiella dokument och självbiografiskt material, men var gränsen går mot fri bearbetning kan inte avgöras. Tidsföljden är på viktiga punkter oklar; se t.ex. noter till Esr 4:6-23; 7:1, 7; Neh 8:1 ff. Bl.a. därför är det svårt att bestämma det kronistiska historieverkets tillkomsttid, men den bör ligga inom tidsperioden 400-200 f.Kr.
I Tillägg till GT representeras historieskrivandet av de två Mackabeerböckerna. De tar dock inte upp berättelsetråden från Esras och Nehemjas tid utan är fristående skildringar av en dramatisk period under 100-talet f.Kr. Båda är troligen tillkomna någon gång kring århundradets slut. De handlar om hur judarna utsätts för förföljelse av den seleukidiska regimen, gör uppror och tillkämpar sig självständighet. Den ena, 1 Mack, skildrar förloppet mellan åren 175 och 135 i jämförelsevis nykter form men med stark sympati för de judiska ledarna. Den andra, 2 Mack, upphör med sin berättelse vid år 161 men ger i gengäld fler detaljer om konfliktens bakgrund och inledningsskede. Den religiösa tolkningen drivs längre och gör mera bruk av legender. Berättelsens mål är att förhärliga Jerusalems tempel.
Berättande skrifter i NT är de fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Evangelieskrifter.
Betel
Gammal kultplats med intilliggande stad 18 km norr om Jerusalem. Ett tidigare namn, Lus (1 Mos 48:3; Jos 18:13; Dom 1:23), kan ha varit stadens; kultplatsens namn har i så fall överförts på staden, eftersom det var mera känt. Traditionen knyter namnskiftet till Jakobs historia (1 Mos 28:19; 35:6). Enligt Jos 16:2 var Lus och Betel olika platser.
Betel betyder Guds (Els) boning. Guden El (Gudsnamn), som tillbads på platsen, identifierades av israeliterna med Herren, Israels Gud, (1 Mos 14:18; 31:13; 35:6 f.) men kunde uppfattas som en avgud. Sammansättningen Betel förekommer som gudsnamn i utombibliska texter. Den anförs som namn på en falsk gud i Jer 48:13.
Betel låg vid gränsen mellan Juda och Efraims bergsbygd, de sydliga resp. nordliga stammarnas områden. Båda stamgrupperna tycks ha gjort anspråk på platsen; jfr Jos 18:22; Dom 1:22-26; 1 Krön 7:28. Då Salomos rike delades tillföll den Nordriket. Kung Jerobeam I förnyade kulten i Betel för att avskära sitt folk från Jerusalem (1 Kung 12:25-33). Profeterna betraktade den tjurbild han lät ställa upp som en avgud (Hos 8:5; jfr not till 2 Mos 32:4). Namnet Betel förvrängdes till Bet Aven, "ondskans boning" (Hos 4:15; 5:8; däremot avses en annan plats i Jos 7:2; 18:12; 1 Sam 13:5). På 600-talet f.Kr. införlivade kung Josia Betel med Juda rike och förstörde kultplatsen (2 Kung 23:15).
Betoning
Bibeln, deuterokanoniska skrifter, apokryfa skrifter
Ordet härrör från grekiskans (och latinets) bíblia, som betyder böcker. Det betecknar alltså en samling av skrifter, närmare bestämt av böcker som troende människor håller heliga. Namn som "Böckernas bok" och "Den heliga skrift" ger direkt uttryck för denna vördnadsfulla inställning. Diskussioner inom judiska och kristna trossamfund har stegvis bestämt skriftsamlingens gränser. Denna procedur, och studiet av den, kallas kanonhistoria efter det grekiska ordet kánon, som betyder måttstock, i bildlig mening regel eller norm. Den slutligt avgränsade skriftsamlingen är samfundets kanon, dvs. utgångspunkten för dess lära och liv. Böckerna som ingår i en sådan kanon kallas kanoniska.
Kristendomens bibel kan indelas i tre delar, varav den första är gemensam med judendomens. Ett neutralt namn för denna del är "den hebreiska bibeln", eftersom grundtextens språk med få undantag är hebreiska. Judisk tradition indelar den i Lagen (de fem Moseböckerna), Profeterna (Jos, Dom, 1-2 Sam, 1-2 Kung samt profetböckerna utom Dan) och Skrifterna (de återstående böckerna; denna skriftgrupp avgränsades sist). Motsvarande hebreiska beteckningar är Torá, Neviím och Ketuvím. Efter deras begynnelsebokstäver kallas hela den hebreiska bibeln Tanak. I kristen tradition används beteckningen Gamla testamentet (förkortat GT), efter det latinska ordet testaméntum i en av dess betydelser, "förbund". Uttrycket är en hopdragning av "det gamla förbundets skrifter". Meningen är att den hebreiska bibeln handlar om ett första förbund som Gud genom Israels ledare har slutit med människor, till skillnad från det nya förbund som förmedlas av Jesus. Som hävdvunnen beteckning är uttrycket vanligt även i icke-konfessionell litteratur om bibeln. I vissa sammanhang har man prövat den mer neutrala beteckningen "Första testamentet".
Bibelns andra del är en grupp judiska skrifter som inte tillhör den hebreiska bibeln och är omstridda inom kristenheten. Den grekisktalande kristna kyrkan använde som sitt Gamla testamente den översättning som kallas Septuaginta. Handskrifter med denna text har böckerna i en annan ordning, som också vanligen följs i kristna biblar: först berättande skrifter, därnäst poetiska skrifter och vishetsskrifter, slutligen profetböcker. På olika ställen inom dessa avdelningar finns texter som judarna inte tog med i sin kanon och som därför saknas i den hebreiska bibeln. Den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna räknar dessa skrifter som fullgoda bibelböcker, alltså som kanoniska. I den mån man alls talar om dem som en särskild grupp kallar man dem deuterokanoniska, vilket innebär att de tillhör ett sent skikt inom kanon. Luther och 1500-talets övriga reformatorer sammanförde dem till en särskild del av bibeln och kallade dem apokryfer efter ett grekiskt ord apókryfos, som betyder gömd, i bildlig mening svårbegriplig. Somliga protestantiska samfund, t.ex. Svenska kyrkan, följer Luther och räknar dem som en del av bibeln, fast mindre värdefull. Enligt andra samfund står de helt och hållet utanför bibeln. Det är numera vanligt att de samlas i en andra del av bibeln, som olika samfund kan använda, förbigå eller utesluta efter sin övertygelse. Denna internationellt spridda lösning tillämpas också i föreliggande översättning, där uttrycket "Tillägg till Gamla testamentet" används som en neutral beteckning. Gruppens närmare avgränsning följer svensk tradition. Detta innebär att en skrift som inte tillhör den romersk-katolska bibeln tas med (Manasses bön) och att några andra omstridda skrifter utelämnas (t.ex. den s.k. 4 Esra eller Esra-apokalypsen). De tillägg till Esters bok som Luther placerade bland apokryferna redovisas på numera vedertaget sätt i den fullständiga översättningen av bokens grekiska text.
Den kristna bibelns tredje del är gemensam för alla kristna och kallas Nya testamentet (förkortat NT). Denna beteckning för urkristendomens heliga skrifter är belagd från slutet av 100-talet e.Kr. Dess bakgrund är texter där den av Jesus förmedlade frälsningen beskrivs som ett nytt förbund med Gud (t.ex. Luk 22:20; Heb 9:15; jfr ovan om uttrycket Gamla testamentet).
Det finns många böcker som har beröringspunkter med de bibliska men som under kanonhistorien entydigt har ställts utanför bibeln. Detta gäller en rad judiska skrifter, tillkomna under samma period som Tillägg till Gamla testamentet. De kallas ofta (gammaltestamentliga) apokryfer, men för att undvika förväxling med den ovan nämnda gruppen har protestantiska teologer infört den delvis missvisande beteckningen pseudepigrafer ("skrifter med falsk upphovsbeteckning"). En stor grupp verk med anknytning till Nya testamentets skriftsorter (evangelier, brev etc.) kallas nytestamentliga apokryfer. Hela denna utombibliska litteratur är av stort intresse för studiet av den bibliska religionens utveckling. Men då inga samfund räknar den till bibeln har den ingen plats i en bibelöversättning.
Boning
Bord, ligga till bords
Till det grekisk-romerska bordsskicket hörde att deltagarna vid en festmåltid låg på soffor som var ställda med huvudändan in mot bordet. Man stödde sig på vänster arm och tog för sig med höger. Denna sed, som också hade tagits upp av judarna (Tob 9:6; Syr 32:2), förklarar de situationer som beskrivs i Luk 7:37 f.; Joh 13:23-25. Den färgar också bildspråket när tillvaron i himlen tänks som en festmåltid (Matt 8:11; Luk 13:29).
Brev
I många bibliska berättelser nämns brev, ofta officiella skrivelser (t.ex. 2 Kung 5:5-7; 10:1-7; 19:9-14). Ibland återges deras innehåll på ett sätt som tycks göra anspråk på ordagrannhet (t.ex. Esr 4:6-22; 1 Mack 12:5-23; 2 Mack 11:16-38). Dessa anspråk är svårbedömda och måste prövas från fall till fall. Antikens historieskrivare utformade ofta själva brev och tal enligt gängse stilformer och satte in dem i sina berättelser för att ge läsaren en mera levande bild av det skildrade. Men det är möjligt att somliga bibliska författare har haft tillgång till äkta historiska dokument och återgett dem mer eller mindre noggrant.
Störst roll spelar breven i NT. De följer samtidens yttre former, som i många detaljer avviker från vår tids brev. Antikens brev inleddes med en hälsning från avsändaren till adressaten; normalt nämndes båda vid namn. De avslutades med en välgångsönskan. Breven dikterades ofta för skrivare, och formen närmade sig därvid lätt det muntliga samtalets eller föredragets. Slutorden kunde tillfogas egenhändigt av avsändaren och fungerade då på samma sätt som namnteckningen under ett nutida brev; se t.ex. 1 Kor 16:21.
Sådana brev från kristna ledare till församlingar eller enskilda upptar en stor del av NT:s text. Flertalet av dem var avsedda att läsas upp vid mottagarförsamlingarnas sammankomster; på så sätt uppkom bruket att använda dem som texter i gudstjänsten. I en del fall saknas brevets typiska inledning eller avslutning (Heb, 1 Joh, Jak). Detta hänger samman med att brevformen ibland, både inom och utom NT, var en förklädnad för avhandlingar, predikningar och andra litterära former (se t.ex. 2 Mack 1:10; inledningen till Jer br; Upp 1:4). Filosofiska och religiösa skrifter kunde utformas som brev av historiska personer. Syftet är i sådana fall svårt att klarlägga. Rena förfalskningar förekom, men man kunde också utnyttja föregångarens namn utan avsikt att vilseleda, t.ex. för att tillämpa hans tankar i en ny situation eller markera att man ställde sig under hans auktoritet. I NT finns en rad brev som enligt somliga nutida forskares uppfattning är skrivna av andra personer än de uppgivna författarna. Till dessa brev hör Jak, 1-2 Pet och Jud. Paulus författarskap till Ef, Kol, 2 Thess och i synnerhet till 1-2 Tim och Tit har också varit omstritt. I en del av dessa fall kan en skrivare ha utformat brevet självständigt på uppdrag av den författare som uppges och med stöd av hans utkast. I fråga om Heb och 1-3 Joh är läget ovisst redan därför att inga författarnamn uppges i brevens egen text. Om alla breven, liksom om NT:s övriga skrifter, gäller att överskrifterna har tillfogats först när man samlade och skrev av texterna. Samlings- och avskrivningsarbetet kan också ha medfört att brevtexter med olika bakgrund har fogats samman med varandra. Flera forskare har på den grunden trott sig kunna återfinna delar av annars förlorade paulusbrev i bl.a. 2 Kor (jfr not till 6:14-7:1).
Frågan om de nytestamentliga brevens tillkomsttid är invecklad bl.a. på grund av oklarheterna om deras författare. Är traditionens uppgifter riktiga sätter respektive författares död en gräns för dateringen; i annat fall kan gränsen sättas mycket senare. En rad brev som säkert har utformats av Paulus personligen, 1 Thess, 1-2 Kor, Gal, Rom, är tillkomna under 50-talet e.Kr., tiden för den händelseräcka som beskrivs i Apg 17-28 och som notiser i breven kan anknytas till (se noter till Apg 17:14 f.; 19:21; Gal 1:2 med vidare hänvisningar). Av de s.k. fångenskapsbreven (jfr not till Ef 3:1) anses Fil och Filem allmänt vara författade av Paulus och tillhöra samma period, möjligen en något senare fas av den (fångenskapen i Rom). Om Paulus själv har utformat även Kol och Ef måste de dateras på liknande sätt. I annat fall tillhör de den period då evangelierna vanligen anses ha skrivits, från 60-talet till det första århundradets slut. Eftersom Jak och 1 Pet delvis har likartat innehåll kan samma slags resonemang föras om dessa brev (jfr noter till Jak 1:1; 1 Pet 1:1). Bland de övriga finns några som ofta dateras ännu senare (in på 100-talet) av sådana forskare som inte godtar deras författaruppgifter: Jud, 2 Pet, 1-2 Tim, Tit (om de tre sistnämnda skrivits av Paulus måste detta ha skett under de sista åren av hans liv och efter den vistelse i Rom som nämns i Apg 28:30). Däremot citeras Heb i en skrift från 90-talet och måste alltså ha kommit till tidigare, ovisst när. De tre Johannesbreven bör att döma av tankevärld och uttryckssätt ha sitt ursprung i närheten av Johannesevangeliet, vars slutliga utformning flertalet forskare förlägger till 90-talet.
Broder, bröder
Släktskapsord används i bibeln både bokstavligt och bildligt. Oftast klargör sammanhanget vilken mening som gäller. När ordet står i entalsform kan formen broder, till skillnad från bror, användas i översättningen för att klargöra att användningen är bildlig.
I GT är en "broder" ibland en vän, kollega eller kamrat, ibland en medmänniska ("nästa"), ofta en israelitisk landsman eller en medlem av samma stam. Uttrycket används både i grundtexten och i översättningen omväxlande med andra ord som har dessa betydelser. Tilltalet "broder" markerar jämställdhet och förtrolighet, ibland som bakgrund till svek eller besvikelse (2 Sam 20:9; 1 Kung 9:13). Personifierade stammar och folk kan kallas bröder när de står varandra nära (4 Mos 20:14; Dom 20:23).
I NT används ordet på motsvarande sätt om judiska trosförvanter eller närstående i allmänhet (t.ex. Matt 5:22 f.; Apg 2:29; 23:1; Heb 7:5; 1 Joh 3:17). Men språkbruket anpassas till den nya trosgemenskapen: ofta betyder "en broder" en kristen (t.ex. 1 Kor 5:11). I ett par Jesus-ord kallas lärjungarna Jesu bröder (Matt 28:10; Joh 20:17; jfr Rom 8:29; Heb 2:11 ff.).
När en text är tillämplig på båda könen har bibelns språk resurser att ange detta ("en man eller en kvinna", 2 Mos 21:28; "söner och döttrar", 2 Kor 6:18; "en broder eller syster", Jak 2:15), men enligt tidens patriarkala bruk utnyttjas möjligheten tämligen sällan. Tilltalet "bröder" kan användas även när det finns kvinnor bland de tilltalade (1 Kor 7:24, jfr v. 8-11, 13, 16; Fil 4:8, jfr v. 2).
Brud, brudgum
GT:s bild av Gud som Israels äkta man (Jes 54:5; 62:5; Jer 2:2) tillämpas i NT på Kristus. Han är brudgummen, de kristna hans brud (2 Kor 11:2; Ef 5:23-32). I Upp skildras det kommande himmelska livet som en bröllopsfest (19:7; jfr 21:2, 9; 22:17). Det sistnämnda motivet förekommer också i evangeliernas liknelser. Även där har brudgummens gestalt av traditionen tolkats som en Kristus-symbol (Matt 9:15 med par.; 25:1-13; Joh 3:29).
Brännoffer
Den viktigaste typen av offer i bibeln, bestående av ett slaktat djur som förbrändes på altaret. Offer.
Bröder
Budskapet
När detta ord står utan bestämningar är det en översättning av grekiskans "evangeliet" och betecknar alltså Jesu förkunnelse eller det kristna budskapet.
Dag
I hebreiskan kan dagen användas som precist tidsmått på nutida sätt ("De letade i tre dagar" etc.), men i många talesätt står den för en obestämd tid (jfr "i gamla dagar", "i våra dagar" i svenskan). Den som i grundtexten kallas "gammal av dagar" är helt enkelt uråldrig (Dan 7:9). När grundtexten säger "dagars längd" menas ofta livstiden (Ps 23:6; 91:16; Ords 3:2, 16). Uttrycket kan också få nyansen "för alltid" (Ps 93:5; Klag 5:20); steget från "lång levnad" till "oändligt många levnadsår" var kort i retoriskt språk (Ps 21:5). Även när siffror nämns kan en ungefärlig tidsperiod vara avsedd, t.ex. i uttrycket "fyrtio dagar" (1 Mos 7:4, 12, 17; 2 Mos 24:18; 4 Mos 13:26; 1 Sam 17:16; 1 Kung 19:8; Hes 4:6; Jon 3:4). Samtidigt kan texternas innehåll ge det symbolisk färgning, så att det efter hand kan stå för en av Gud utmätt prövotid. En mer genomförd men också oklar talsymbolik finns i apokalyptikens tankevärld (Dan 12:11 f.).
En tydlig symbolisk laddning har uttrycket "Herrens dag". Det är för oss tidigast känt från profeten Amos (5:18-20), fast sammanhanget visar att hans åhörare redan var bekanta med det. Det tycks ha använts om seger- eller högtidsdagar; dess ursprungliga betydelse är inte närmare känd. Amos förkunnelse förknippar Herrens dag med kommande straff för folkets orättfärdighet. Andra profeter har sedan använt uttrycket på liknande sätt (Jes 13:6; Hes 13:5; Joel 1:15; Sef 1:7; Sak 14:1). Herrens dag eller Herrens vredes dag (Hes 7:19; Sef 1:18) blir alltså det tillfälle då Gud med makt ingriper mot det onda. Uttrycket kan användas även om Israels egna olyckor, tolkade som Guds rättvisa straff (Klag 1:12; 2:1). Senare blev det bärare av förhoppningen om en slutlig världsdom med befrielse för de fromma. På liknande sätt har uttrycket "i kommande dagar" (t.ex. 5 Mos 31:29; Jer 48:47) så småningom blivit likvärdigt med "vid dagarnas (dvs. tidens) slut" (Dan 10:14).
I NT råder en stark inriktning på tidens slut, och "Herrens dag" syftar så gott som alltid på den sista domen (i Upp 1:10 dock på söndagen som veckans heliga dag). Andra beteckningar för samma sak är "Guds dag", "Människosonens dag", "Jesu Kristi dag" och "den dagen"; Stund.
Dagon
Namn på en främmande gud, besläktat med ett semitiskt ord för "säd". Det förekommer i tre berättelser som handlar om filisteerna (Dom 16:23; 1 Sam 5:1-7; 1 Krön 10:10); Dagontemplet i Ashdod nämns även i 1 Mack 10:83 f.; 11:4. Utombibliska texter visar att guden dyrkades av flera främreorientaliska folk, men hur man föreställde sig honom är i stort sett okänt. En äldre uppfattning att han avbildades med fiskkropp torde vara felaktig.
Damaskus
Samma plats som det nuvarande Syriens huvudstad. Namnet finns belagt från 1400-talet f.Kr., då staden låg inom egypternas maktsfär. Från tiden omkring 1000 f.Kr. innehades den av arameerna och utgjorde till en början med sitt närområde en av deras många småstater. Enligt 2 Sam 8:5 erövrade David staden, sedan "arameerna i Damaskus" angripit honom för att hjälpa en annan småstat, Sova. Under Salomo återtogs den av arameerna (1 Kung 11:23-25) och blev sedan centrum för deras viktigaste statsbildning, som under skiftande krigslycka bestod fram till 730-talet f.Kr. Därefter saknade staden politisk självständighet. Den nämns tillfälligt i Tillägg till GT (t.ex. 1 Mack 11:62). Sedan romarna tagit väldet över Syrien kontrollerade de även Damaskus, dock i konkurrens med det arabiska nabateerriket; jfr 2 Kor 11:32 med not. NT förbinder staden med Paulus historia (Apg 9).
Dan
Namnet betecknar dels en av Israels stammar och dess anfader, dels en stad vid Hermons fot (i nordligaste delen av det nuvarande Israel). Enligt Dom 18 erövrade daniterna staden under en tid då de ännu sökte land åt sig. Den hette då Lajish; de gav den stammens namn Dan och inrättade en kultplats där. Enligt Jos 19:40-47 hette staden Leshem, och daniterna utvandrade dit från sin ursprungliga landlott i Låglandet och vid kusten sydväst om Jerusalem. Ett par städer i detta område nämns i båda versionerna (Jos 19:41; Dom 18:2). Berättelserna om Simson, som enligt Dom 13:2 tillhörde Dans stam, är också förlagda dit (jfr v. 25 med not). Senare tas stammens nordliga bosättning för given (Hes 48:1).
Staden Dan förknippas liksom Betel med den gudsdyrkan som infördes av Jerobeam I (1 Kung 12:29 f.; 2 Kung 10:29; Am 8:14). I uttrycket "från Dan till Beer Sheva" representerar namnet israeliternas yttersta utpost i norr.
Davids son
David, Jishajs son, skildras i Samuelsböckerna (med par. i 1 Krön) som riksgrundare och stamfar för den främsta israelitiska kungadynastin. Flera inslag i dessa skildringar gjorde honom till en viktig symbolgestalt, bl.a. de löften som profeten Natan enligt 2 Sam 7:12-16 uttalade om honom och hans efterträdare. Löftena kunde närmast tillämpas på Salomo men inneslöt också en förutsägelse att hans ätt skulle fortleva för alltid (jfr 1 Kung 8:25; Ps 89:30). Under kungarikets nedgångsperioder och vid dess slutliga fall gav Natans profetia näring åt förhoppningen att en god och kraftfull härskare åter skulle framträda. Den väntade gestalten kallades bl.a. ett skott ur Jishajs eller Davids stam (Jes 11:1; Jer 23:5), i Sak 3:8; 6:12 Telningen, i Hes 34:23 helt enkelt David.
I nytestamentlig tid var sådana förhoppningar på nytt starka och levande. De utgör en viktig bakgrund till de kristnas tolkning av Jesu gestalt. Formuleringar om "skottet" från Davids stam tillämpas i Rom 15:12; Upp 22:16 på honom i hans egenskap av Messias. Uttrycket "Davids son" används med samma innebörd (Matt 12:23; 20:30; 21:9). Samtidigt betraktas David som en profet vilken förutsagt Messias framträdande, i och med att texter i Psaltaren tillämpas på Jesus (Matt 22:43 f. med par.; Apg 2:25, 30). Poetiska skrifter.
Davids stad
Äldsta delen av Jerusalem, motsvarande den stad som David enligt 2 Sam 5:6-9 erövrade från traktens tidigare invånare, jevuseerna. Davids stad låg söder om den plats där templet sedan byggdes, på ett bergsutsprång som är lägre än de omgivande höjderna men var lättförsvarat, då det kunde försörjas med vatten från den närliggande Gichonkällan. Den muromgivna staden kallades också Sionsborgen (2 Sam 5:7; Sion). Flera av Davids kungliga ättlingar begravdes "i Davids stad" (se t.ex. 1 Kung 11:43; 14:31).
Beteckningen Davids stad användes i senare tid på ett friare sätt om andra delar av Jerusalem eller om hela staden, så i 1 Mack; se särskilt 1:33 med not. I en nytestamentlig text syftar den på Betlehem; se Luk 2:4 med not.
Dekapolis
Dekapolis var ett förbund av städer med hellenistisk kultur, direkt underställt den romerske ståthållaren i Syrien. Namnet betyder "tio städer", men antalet medlemmar i förbundet växlade. Till dem hörde bl.a. Damaskus, Gadara (Matt 8:28) och Gerasa (Mark 5:1). Städernas landområden bildade ingen sammanhängande helhet men dominerade ett distrikt sydost om Galileen. När Dekapolis eller Dekapolisområdet nämns i NT avses denna trakt (Matt 4:25; Mark 5:20; 7:31).
Demon
Ordet demon (av grekiskans daimónion) är nutidens vanliga beteckning för de onda andar som förekommer överallt i äldre folktro. GT nämner ett par sådana väsen med egennamn: Asasel och Lilit (3 Mos 16:8; Job 18:15; Jes 34:14); i Tobits bok uppträder Asmodaios (3:8). Allmänt sett förknippas demoner med ödemarker, med ödelagda städer och med orena djur som höll till på sådana ställen, t.ex. uvar och hyenor. De onda andarna uppträder också i djurgestalt. Ett vanligt ord för "bock" kan användas om demoner och översätts då med "bockdemon" eller "gast" (3 Mos 17:7; Jes 13:21).
Demonerna sätts i samband med främmande gudar och kulter (5 Mos 32:17; 2 Krön 11:15; Ps 106:37). Tron på en enda Gud har först så småningom växt fram i biblisk religion, och synen på andra gudar har växlat. Länge tänkte man sig att de representerade en andlig verklighet, fast den var ond. Det låg då nära till hands att uppfatta dem som demoner, särskilt som många främmande gudar tillbads i djurgestalt. Denna uppfattning uttrycks bl.a. i Bar 4:7; 1 Kor 10:19-21; Upp 9:20.
I NT fortlever flera av de gammaltestamentliga föreställningarna. Demonerna knyts till öknar (Matt 12:43), ödelagda städer (Upp 18:2), kultiskt orena platser och orena djur (Matt 8:28, 31 f.); de kallas också "orena andar". Samtidigt utvecklas nya tankemotiv i anslutning till samtidens starka och brokiga demontro: demonerna ansätter människorna i oräkneliga skaror och bildar en stat eller krigsmakt under djävulens befäl. De har sitt tillhåll i dödsriket under jorden (Luk 8:31; Upp 9:1-11) men härjar också i luften (Ef 2:2). De vilseleder människorna inte bara genom främmande religioner utan också genom kristna irrlärare (1 Tim 4:1). I världens sista tid frambringas katastrofer och förvirrande tecken av de onda andarna (Upp 16:14).
I evangelierna nämns demoner särskilt i samband med sjukdomar. Den sjuke tänks vara försvagad i sin ande, så att hans kropp kunnat tas i besittning av en eller flera demoner: han är "besatt" av dem. De styr hans ord och beteende. Är någon stum behärskas han av en stum demon (Matt 9:32 f.; Mark 9:25; Luk 11:14). Talar den sjuke är det demonen som talar (Mark 5:6-9). För att den besatte skall bli frisk måste demonen drivas ut. Besvärjelser och andra medel att driva ut demoner förekom allmänt i samtiden (jfr Tob 6:8, 17 f.; Matt 12:27 med par.; Apg 19:13). Enligt NT har Jesus dock en enastående ställning i sin kamp mot de onda andarna. Genom honom har Guds egen ande angripit dem och därmed börjat den avgörande striden mot djävulen själv (Matt 12:28 med par.).
Den högste
Denar
Denaren, det vanligaste myntet i NT, var ett romerskt silvermynt som vägde ca 4 gram. Värdet illustreras av att en dags grovarbete betalades med en denar (Matt 20:1-16). I Upp 6:6 åskådliggörs en kommande dyrtid med att man för en denar inte skulle få mer än ett mått, dvs. ca 1 liter, vete eller tre mått korn. Mynt och vikt.
Deuterokanoniska skrifter
Djävulen
Det grekiska ordet diábolos, som gett upphov till svenskans "djävul", betyder "förtalare" och motsvarar i Septuaginta hebreiskans satán, "motståndare", "anklagare". De båda ordens speciella innebörd i det religiösa språket går tillbaka på ställen i GT där ett andeväsen uppträder som de frommas vedersakare, sätter dem på prov eller lockar dem till synd. Hit hör Job 1-2 och Sak 3:1 f., där ordet satán inte är något egennamn utan ett beskrivande ord (det har bestämd artikel) och "Anklagaren" är underordnad Gud och verksam med hans tillåtelse. I 1 Krön 21:1 används ordet som namn (utan bestämd artikel) och syftar på en mer eller mindre självständig makt. Denne Satan kom så småningom att uppfattas som upphovet till allt ont i världen, och man fann honom representerad av ormen i berättelsen om människans olydnad och straff (1 Mos 3:1-15). Ett tidigt spår av denna lära finns sannolikt i Vish 2:24. I Syr 21:27 talar den grekiska texten om Satan men den hebreiske författaren sannolikt om en mänsklig motståndare. Bibeltexterna illustrerar alltså hur tron på en ond makt gradvis bredde ut sig och förändrade uppfattningen att Gud ensam råder över både gott och ont i tillvaron.
I NT råder en fullt utvecklad syn på det ondas personifierade makt, som omväxlande kallas djävulen och Satan, ibland den Onde. I Uppenbarelseboken utmålas den onda gestalten bl.a. som drake i anslutning till gammaltestamentliga motiv (12:3-18; 20:2). I andra sammanhang kallas han "(denna) världens furste" (t.ex. Joh 12:31), "fursten över luftens härsmakt" (Ef 2:2), "Beelsebul" (Matt 12:24) och "Beliar" (2 Kor 6:15). Dessa beteckningar anknyter till tidens tro på andar och demoner. Det är inte alltid klart om de avser djävulen själv eller någon underlydande demonfurste.
Namnet Lucifer, "ljusbäraren", som getts åt djävulen genom en tillämpning av Jes 14:12, förbinds inte med honom i NT. Ibland antyds dock den föreställning som namnet uttrycker: att djävulen var en lysande ängel som greps av övermod, avföll från Gud och fördrevs från himlen (Upp 9:1; jfr 2 Kor 11:14).
Dom
Att Gud är en rättvis domare innebär i gammal israelitisk tro att han ingriper i jordiska förhållanden, krossar de övermodiga och befriar de förtryckta. Tanken att de döda skall göra räkenskap för sina handlingar framträder klart först i GT:s allra yngsta delar (Dan 12:2). I NT tas den för given och framställs t.o.m. som en huvudpunkt i den kristna förkunnelsen (t.ex. Rom 2:16; Heb 6:2). Även där uppfattas Guds dom som en seger för rättvisan. Den gör slut på allt elände som ondskan vållar och är därmed ett mål för de kristnas längtan (2 Thess 1:5-10; 2 Pet 3:12); själva behöver de inte vara ängsliga för den. Samtidigt förekommer tanken att även de kristna prövas efter sina gärningar. Den anknyter till ställen i evangelierna där Johannes döparen eller Jesus i profeternas efterföljd förkunnar dom över de obotfärdiga inom det egna folket. Enligt Johannesevangeliet är redan Jesu framträdande på jorden en dom, dels över de onda makterna (12:31; 16:8), dels över alla som inte tror på honom (3:19; 9:39).
Dotter, döttrar
Flertalet av de många ställen där ordet dotter förekommer handlar om familjerelationer i bokstavlig mening. Ofta beskrivs en persons barn som "söner och döttrar". När döttrar nämns särskilt kan deras underordnade ställning i det patriarkala samhället skina igenom (Familj). Faderns bestämmanderätt tas för given och skildras någon gång med ytterst krassa uttryck (Syr 42:9-11).
Bildliga användningar av ordet dotter motsvarar delvis bruket av ordet son. I vänligt tilltal kan lärare eller äldre män kalla en kvinna "min dotter" (Ps 45:11; Matt 9:22). Det förekommer, fast mycket sällan, att den hebreiska texten använder ordet dotter för att ange tillhörighet till en kategori (ett fågelnamn kan tolkas som "ödemarkens dotter"). Bara undantagsvis antyds att bilden av Israel som Guds son kan ges en kvinnlig motsvarighet (Jer 3:19). Men en kvinnlig ättling till en anfader kan kallas hans dotter (Luk 13:16), och det är vanligt att kvinnor kallas "döttrar" av ett land eller en stad ("Moabs döttrar", Jes 16:2; "Jerusalems döttrar", Höga v 1:5; "Sions döttrar", Jes 3:16). Detta hänger samman med att städer och folk ofta personifieras som kvinnor (Sion). Någon gång kan deras "döttrar" vara underlydande städer eller grupper.
Drake
Gränsen mellan verkliga djur och övernaturliga väsen är flytande i bibelns föreställningsvärld. Ormar och flygande drakar nämns sida vid sida (Ps 91:13; Jes 30:6), men de kan också betecknas med samma hebreiska ord, så att man inte alltid vet vilken varelse författaren menar. Ett ord för orm eller drake kan dessutom användas om krokodiler (Hes 29:3) och om valar eller andra stora havsdjur (1 Mos 1:21; Ps 148:7). Övernaturliga varelser med djurkroppar förekom i mytologi och bildkonst hos Israels grannfolk. De har motsvarigheter i bibelns väktargestalter kring Guds tron; ordet för serafer kan också beteckna ormar (jfr Jes 6:2 med not; Kerub).
Mot Gud fientliga makter beskrivs som stora havsvidunder ("odjuret i havet", "draken i havet" eller bara "Draken"). Havet självt uppträder ibland personifierat i samma roll (Job 7:12; Hab 3:8). Ett hebreiskt ord för havsdjupet (tehóm) är besläktat med det babyloniska namnet på ett vidunder (Tiamat) som besegrades av skaparguden. Bilden av skapelsen som en kamp mellan Gud och det kaotiska urhavets makt tycks vara känd i bibeln (jfr Ps 74:13 f.; 89:10 ff. med not; Hes 29:3). I sådana sammanhang uppträder namnen Rahav (t.ex. Jes 51:9) och Leviatan (t.ex. Jes 27:1); det sistnämnda finns även i utombiblisk mytologi. De betecknar i grunden samma gestalt, "draken i havet", men israeliterna kan liksom kanaaneerna ha räknat med flera kosmiska vidunder (i Ps 74:13 talas om drakar i flertal).
När kampen mot havet nämns bland Guds stordåd kan bilden även syfta på övergången av Sävhavet och Israels räddning ur Egyptens våld; se Jes 51:9 f. I två fall (Ps 87:4; Jes 30:7) syftar namnet Rahav otvetydigt på Egypten, liksom dess härskare farao i Hes 29:3 beskrivs som en krokodil. Kosmiska vidunder och jordiska makter hålls alltså inte alltid klart isär. Även namnet Leviatan är dubbeltydigt. När det nämns i samband med Guds skaparmakt (Job 40:20-41:25; jfr Ps 104:26) kan tanken vara att ett imponerande jordiskt djur, krokodilen, åskådliggör vad Gud förmår. Men den avsedda innebörden kan också vara symbolisk: Gud är överlägsen de onda makter inför vilka människan står handfallen. Leviatans död representerar i Jes 27:1 en kommande gudomlig slutseger över det onda. Detta ställe har satt spår både i senare judisk tro och i NT. Uppenbarelseboken skildrar djävulen som en drake, också kallad orm (12:9; 20:2) med anknytning till 1 Mos 3:1-15.
Dåre, dårskap
"Dåren" är i bibeln en typartad motsats till den vise: han saknar inte bara kunskaper eller tankeförmåga utan också yttre hyfs, fostran och erfarenhet samt i synnerhet den vishet som består i ödmjukhet, fromhet och gudsfruktan. Dårskap och gudlöshet är närbesläktade.
Det bibliska begreppet kombinerar alltså flera nyanser, som inte täcks av något nutida ord för oförstånd eller tanklöshet. Den traditionella återgivningen "dåre" (ej att förväxla med äldre tiders nedsättande beteckning för sinnessjuka) har därför i stor utsträckning använts i denna översättning. Ordet är särskilt vanligt i vishetsskrifterna (t.ex. Ords 1:7; 10:21; 13:16; Pred 2:14-16; Syr 21:14, 22-25; 33:5) men förekommer också i Psaltaren och hos profeterna (t.ex. Ps 14:1; Jes 32:5 f.; Jer 10:8).
Dödsriket
Bibeln innehåller många tankar och föreställningar om döden, och alla kan inte förenas till en enhetlig bild. Redan i GT finns olika uppfattningar om vad döden innebär. Ibland förefaller tanken på en fortsatt tillvaro avlägsen eller utesluten; människans förgängelse är total och slutgiltig (2 Sam 14:14; Job 7:21). Men enligt en utbredd israelitisk tro samlades de dödas andar, "skuggorna" (Job 26:5; Ords 2:18), till en plats under jorden. Den kallas dödsriket (sheól), ibland avgrunden (Ords 15:11) eller underjorden (Hes 31:14-18). Berättelsen om Korach (4 Mos 16:31-33) visar att platsens belägenhet kunde tänkas fullt bokstavligt, men bibeln använder också bildliga uttryck. Dödsriket beskrivs som en djup brunn (Ps 55:24, "avgrundens djup"), ett befäst område med portar (Jon 2:7; jfr Matt 11:23 med par.; 16:18) och ett monster med gapande käftar (Jes 5:14). I somliga talesätt är bildspråket blekare, och dödsriket betecknar rätt och slätt döden som ett tillstånd eller en ond makt. Att fara ner dit är sålunda lika med att dö (1 Mos 44:29, 31). När Herren räddar från dödsriket menas att han befriar ur livsfara (Ps 86:13). I förlängningen av det tänkesättet kan dödsriket personifieras som de levandes fiende (Job 18:14; Syr 14:12; Upp 6:8).
Tillvaron i dödsriket är för gammaltestamentlig tro dyster och tom (Pred 9:4-10), men de döda behåller sin jordiska identitet. Enligt vanliga forntida föreställningar kunde man få kunskap om framtiden genom dem. En berättelse om Saul (1 Sam 28:3-25) visar att också israeliterna ansåg detta möjligt, men flera texter förbjuder sådana företag (3 Mos 19:31; 20:6, 27; 5 Mos 18:11). Att "fråga de dödas andar och spådomsandarna" (Jes 8:19/20) var att avfalla från Herren.
Det så uppfattade dödsriket är i GT människolivets slutliga mål för alla, onda och goda. Den som dör "förenas med fäderna" (1 Mos 25:8, 17). En fridfull död är alltså ingen olycka. Trots detta skildrar många texter döden som det yttersta hotet för de onda (t.ex. Ps 9:18; 49:14 f.; Ords 7:27; 9:18). Men tankar om belöningar och straff i en kommande tillvaro saknas nästan helt i den hebreiska bibeln. Gud tänks skipa rättvisa genom lycka och olycka i det jordiska livet. Först i sena texter antyds att döda människor skall uppstå och dömas (Dan 12:2). Denna tro kunde anknyta till bildliga förutsägelser om folkets återfödelse ur olyckor och förnedring. En del ställen (t.ex. Jes 26:19) är flertydiga; de kan syfta både på folkets förnyelse och på de dödas uppståndelse.
Utvecklingen av det nya synsättet belyses klarare av Tillägg till GT. I Syr finns ställen som tycks visa att författaren omfattar en äldre uppfattning medan hans grekiske översättare har en nyare (se t.ex. 7:17 med not). Tron på ett evigt liv uttrycks tydligt i 2 Mack 7 och Vish 3-5, under intrycket av oskyldiga människors lidanden i samband med tidens religionsförföljelser. Texterna ger prov på olika varianter av den nya tron: att de godas själar efter döden får ett lyckligt liv hos Gud (Vish 3:1); att de goda återuppstår med kropp och själ (2 Mack 12:44 f.; 14:46); att de onda straffas genom att inte bli återuppväckta (2 Mack 7:14); att de får sitt straff genom ett evigt liv i plågor (Judit 16:17; Vish 4:19).
Att olika meningar om de dödas lott även i fortsättningen bröt sig mot varandra bland judarna framgår bl.a. av Apg 23:6-8. NT visar också andra spår av ett fortsatt tänkande kring de yttersta tingen. Enligt en judisk uppfattning rymde dödsriket olika avdelningar för onda och goda. Enligt en annan fördes de goda direkt till paradiset (jfr Luk 23:43). I det senare fallet kom dödsriket att betraktas uteslutande som en straffort, ett fängelse för onda änglar och onda människors andar; jfr 1 Pet 3:19 med not. Det uppfattas i NT också som demonernas hem och som utgångspunkten för deras härjningar på jorden. Beteckningen "avgrunden" förbinds med dessa tankar (på grekiska ábyssos, t.ex. Luk 8:31; Upp 9:1 f., 11). Dödsriket kan i dessa sammanhang erinra om helvetet, men de båda begreppen sammanfaller inte. Dödsrikets tid tänks i NT vara begränsad, och dess invånare förvaras där bara i väntan på den sista domen (Upp 20:13 f.). Helvetet uppfattas som evigt.
Döttrar
Edom, edomeer
Edomeerna var Israels grannfolk i sydöst. Deras kärnland låg söder om Döda havets sydspets och öster om Aravasänkan. Efter hand utbredde sig deras inflytande västerut; enligt Jos 15:21 gränsade deras område mot Judas stam i Negev.
Namnet Edom är troligen besläktat med hebreiskans ord för "röd" och syftar på kärnlandets rödaktiga bergart och jord. Det används om både landet, folket och dess urfader, som ansågs vara Jakobs bror Esau (1 Mos 36:1-19); han kallas också Edom, den röde (1 Mos 25:25, 30). Namnet Seir, som från början tycks ha betecknat en del av landet, används också som liktydigt med Edom eller Esau.
Tanken att edomeerna var israeliternas släktingar återkommer i traditionerna om Mose och invandringen (4 Mos 20:14-21; 5 Mos 2:1-8; 23:7). Ett annat folk, horeerna, nämns sida vid sida med dem (1 Mos 36:20-30). Enligt 5 Mos 2:12, 22 var horeerna landets urbefolkning men fördrevs av edomeerna.
Edomeernas historia är full av konflikter med Israel. De angreps av Saul (1 Sam 14:47) och underkuvades av David (2 Sam 8:13 f.), men den hårdhänta krigföringen födde ny fiendskap (1 Kung 11:15). Landet blev åter självständigt på 800-talet f.Kr. (2 Kung 8:20-22) och förde nya krig med växlande framgång (2 Kung 14:7; 16:6), tills det underkuvades av assyrierna.
En mängd profetiska domsord är riktade mot edomeerna, t.ex. Am 1:11 f.; Jes 34; Jer 49:7-22. Flera texter från tiden efter Sydrikets fall 587 f.Kr. uttrycker bitterhet över att de utnyttjat israeliternas nödläge efter nederlaget (Klag 4:21 f.; Hes 35:1-15; Ob v. 1-15).
Under de följande århundradena hamnade edomeerna i skuggan av det arabiska nabateerfolket och trängdes slutgiltigt västerut, upp mot Negev. Folket som bodde där vid vår tideräknings början kallades idumeer, vilket kan vara en omformning av edomeernas namn.
Efa
Rymdmått, vars omfång varierat genom tiderna, huvudsakligen inom intervallet 20-40 liter. Mått.
Efod
Det hebreiska ordet har skiftande och delvis oklar betydelse. I Moseböckernas "prästerliga" traditionsskikt avses ett plagg som ingick i översteprästens ämbetsdräkt (2 Mos 28:6-14; 39:2-7). Det beskrivs som ett slags ärmlöst överdrag hängande i axelband och sammanhållet av ett skärp samt prytt med guldkedjor och två onyxstenar. Vid det fästes "bröstväskan för domsutslag"(2 Mos 28:15-30), besatt med tolv ädelstenar och innehållande de lottföremål som kallades urim och tummim. I andra sammanhang betecknar ordet efod ett enklare linneplagg, som inte var förbehållet översteprästen (1 Sam 2:18; 2 Sam 6:14; 1 Krön 15:27).
I ytterligare en rad texter är det fråga om kultföremål av helt annat slag. Efoder nämns tillsammans med husgudar i Dom 17:5; 18:14-20; Hos 3:4. Av 1 Sam 23:9-12; 30:7 f. framgår att de användes för att söka gudomlig vägledning. En efod, gjord av metall, skildras som ett slags avgudabild i Dom 8:26 f. Exakt vilka föremål som avses i dessa fall vet man inte.
Efraim
Israelitisk stam, som enligt traditionen räknade sitt ursprung från den ene av Josefs båda söner (1 Mos 41:52; 46:20). Namnet används också om stammens område, Efraims bergsbygd (berg, bergstrakter). Det utgjorde södra delen av berglandskapet väster om Jordan. Den norra delen tillhörde Manasses stam. Dessa båda stamområden bildade tillsammans kärnan i Israels rike (Nordriket).
Av de två stammarna var Efraim den inflytelserikaste, vilket avspeglas i berättelsen om hur Jakob välsignade deras anfäder (1 Mos 48:1-20). Namnet Efraim används därför, omväxlande med Israel, om hela Nordriket. Så sker särskilt hos Hosea men även i andra profetböcker (t.ex. Jes 11:13).
Egendom
Ordet används i bibeln bl.a. om pengar och lösöre men framför allt om markområden, som också kallas "arv", "andel" och "lott". Begreppen arv och egendom hörde nära samman i det gamla Israel. Jord kunde i princip inte säljas utanför släkten (3 Mos 25:23-34). När så ändå i vissa fall skedde hade den äldste manlige släktingen rätt och plikt att återköpa egendomen; Familj.
När jordegendom kallas en andel eller lott anspelas oftast på landets fördelning mellan Israels stammar. Levis stam fick ingen jord utan skulle ägna sig åt gudstjänsten. Därför kallas Herren leviternas andel eller egendom (4 Mos 18:20; 5 Mos 10:9; Jos 13:33). Samma uttryckssätt används av fromma människor: han är "min andel", dvs. grundvalen för mitt liv (Ps 16:5 f.; 119:57; Klag 3:24). Herren kallas också Jakobs, dvs. hela Israels, andel (Jer 10:16).
Samtidigt gäller det omvända: leviterna är Herrens särskilda egendom inom folket (4 Mos 8:14), och bland de övriga folken är Israel hans eget folk (5 Mos 32:9; Syr 17:17). I böner till Gud kan "din egendom" därför betyda Israels folk (Ps 28:9; 74:2; Mik 7:14). Likaså kallas landet Herrens egendom (Jos 22:19), men också Israels, eftersom folket har fått det av Herren (Jer 17:4). Det betonas bl.a. i 5 Mos 7-9 att det inte är för egna förtjänsters skull Israel har utvalts och fått landet. Allt beror på Herrens fria val; folkets fortsatta rätt till landet hänger på att man troget håller sig till honom.
När Israel på några ställen kallas Herrens "dyrbara egendom" (t.ex. 5 Mos 7:6; Ps 135:4) används ett hebreiskt ord (segullá) som i profana sammanhang betecknade kungens privatförmögenhet; det används så i 1 Krön 29:3; Pred 2:8. Bilden understryker det värde Israel har i Herrens ögon men drar ingen skarp gräns mot övriga folk. Utvald.
Ekron
En av de filisteiska stadsstaterna.
Eldoffer
Elia
Berättelserna i 1 Kung 17-19 och 2 Kung 1-2 har gett Elia en viktig plats i judisk tradition. Bl.a. har han spelat stor roll som de frommas hjälpare i fattigdom, nöd och fara (jfr Matt 27:47). I NT nämns han som mäktig undergörare och som den kraftfullaste av GT:s profeter vid sidan av Mose (Matt 17:3 med par.; Luk 4:25 f.; Jak 5:17 f.). Enligt Mal 4:5 f. skall han uppenbara sig i världens sista tid för att ge människorna tillfälle till omvändelse. Denna förutsägelse ställs i NT samman med andra GT-ställen (Jes 40:3 f.; Mal 3:1) och tillämpas på Johannes döparen (t.ex. Matt 11:14; 17:10-13; Luk 1:17).
Evangelieskrifter
När ordet evangelium används i flertalsform, "evangelierna", syftar det vanligtvis på de fyra skrifter som förmedlar kristendomens uppfattning om sitt eget ursprung. Deras litterära form har likheter med tidigare skrifter om filosofer och undergörare men har anpassats till sitt särskilda syfte: att tjäna den kristna lärans utbredning genom att understryka Jesu enastående betydelse och väcka tro på honom. Större och mindre stycken ur Jesu förkunnelse har infogats i en serie episoder från hans tämligen korta offentliga verksamhet. Underverk och andra övernaturliga inslag spelar genomgående en stor roll. I slutet ges en mer sammanhängande skildring av Jesu sista dagar, då han grips, förhörs, döms och avrättas. Alltsammans utmynnar i att han uppstår från de döda. Betoningen av hans död och uppståndelse motsvarar förkunnelsen i Paulus brev, där Jesus oftast betraktas ur just denna synvinkel. Tre av evangelierna utvecklar dessutom läran om Jesu gudomlighet genom att i början infoga stycken om hans ursprung och födelse i berättelsens (Matt, Luk) eller meditationens (Joh) form.
Mellan den tid dit evangelierna förlägger Jesu verksamhet (ca 30 e.Kr.) och den tid då de skrevs ner ligger en period som för oss är ofullständigt känd. Av allt att döma har berättelser om Jesus och uttalanden av honom under denna tid förts vidare i en muntlig tradition. Kanske har också större eller mindre traditionsstycken getts skriftlig form. Den äldsta fullständiga evangelieskriften är dock enligt flertalet forskares uppfattning Markusevangeliet, vars författare alltså tros ha skapat evangeliernas litterära form. Det antas vanligen ha skett omkring 70 e.Kr. Denna datering bygger bl.a. på intrycket att Jerusalems förstöring detta år enligt Mark 13 direkt förebådar världens snara undergång och den sista domen. Matteus- och Lukasevangelierna använder Markusevangeliets berättelse som stomme men utökar den med andra traditioner, som i synnerhet gäller Jesu förkunnelse. Det är möjligt att de utöver Markusevangeliet har använt ytterligare en gemensam skriftlig källa, bestående av en samling Jesus-ord (på denna punkt finns dock olika meningar). Dessa båda evangelier anses av flertalet forskare ha skrivits på eller omkring 80-talet e.Kr. De visar spår av den oenighet mellan judarna och de kristna som tilltog under denna tid och av den organiserade kristna kyrkans framväxt, samtidigt som de förefaller höra till ett tidigare stadium än kristna skrifter från 100-talets början (Ignatiusbreven). De har också ett längre perspektiv på Jerusalems förstöring än Markusevangeliet. Lukasevangeliets författare antyder klart att den kristna kyrkans fortsatta tid har sin plats i Guds planer för mänskligheten. Han uttrycker även denna tro genom en andra del av sin evangelieskrift: i Apostlagärningarna fortsätter han berättelsen efter uppståndelsen och himmelsfärden. Han skildrar missionens väg från Jerusalem till Rom och betonar liksom Paulus att evangeliet vänder sig till alla folk. Den fjärde av evangelieskrifterna, Johannesevangeliet, visar spår av bekantskap med åtminstone Markusevangeliet men går på många sätt egna vägar. Enligt både traditionen och bibelforskningen har den kommit till på ett sent stadium. Den slutliga utformningen förläggs ofta till 90-talet e.Kr., bl.a. med hänvisning till ett fragment av texten som påträffats i Egypten och som brukar dateras till 100-talets tidigare del.
Efter bibelforskningens genombrottsperiod har det rått ganska stor enighet om de antaganden som nu återgetts. På senare tid har olika meningar på nytt börjat bryta sig bland forskarna, både om evangeliernas inbördes förhållanden och om hela skriftgruppens tillkomsttid. Med olika argument har somliga forskare försökt skjuta den långt framåt, till 100-talet e.Kr., medan andra hävdat att Markusevangeliet förelåg redan på 40-talet eller att Apostlagärningarna, och därmed också Lukasevangeliet, avslutats före 60-talets mitt (jfr not till Apg 28:30). Möjligheten att nå full historisk visshet om dessa förhållanden tycks för närvarande vara liten.
Bland de nytestamentliga apokryferna (Bibeln) finns en rad andra evangelier. Historiskt intressant material, särskilt Jesus-ord av samma typ som den inombibliska traditionens, kan återfinnas i en del av dem. I stort sett är de dock sekundära i förhållande till de fyra bibliska evangelierna och broderar fritt på deras innehåll, som de ofta färgar med nya teologiska läror.
Evangelium
Det grekiska ordet euangélion betyder "glädjebud" eller "budskap (om goda nyheter)". Dessa och liknande svenska uttryck har använts i översättningen när sammanhanget framhäver den ursprungliga innebörden. Det är då ofta fråga om Jesu förkunnelse, "budskapet om riket" (Matt 4:23), med dess anknytning till GT-ställen som Jes 61:1; jfr Luk 4:18; 7:22. I den äldsta kyrkans förkunnelse, "budskapet att Jesus är Messias" (Apg 5:42), blev Jesus själv huvudinnehållet. När det är fråga om detta kristna budskap har ordet "evangelium" oftast bibehållits, framför allt i NT:s brev. Här fungerar ordet som en fackterm, och i den funktionen hör det också sedan länge hemma i svenskt språkbruk. Ett uttryck som "när evangeliet var nytt" betyder sålunda "när det kristna budskapet först förkunnades" (Fil 4:15). Budskapets auktoritet understryks när det kallas "Guds evangelium" (t.ex. Rom 15:16) eller "Kristi evangelium" (2 Kor 9:13). Det sistnämnda uttrycket kan dock i grundtexten även betyda "evangeliet om Kristus" och har i de flesta sammanhang översatts så. När Paulus säger "mitt evangelium" (t.ex. 2 Kor 4:3), tänker han på sitt uppdrag att föra ut budskapet till hedningarna.
Innehållet i NT:s sammanhängande berättelser om Jesu liv (Evangelieskrifter) sammanfattades som "glädjebudet om Jesus Kristus" (Mark 1:1). Man kunde sedan kalla de olika versionerna för "evangeliet enligt Matteus, resp. Markus, Lukas, Johannes", i betydelsen "det kristna budskapet så som det sammanfattats av Matteus, resp. Markus, Lukas, Johannes". Bruket att använda ordet "evangelium" som beteckning för själva skrifterna går tillbaka till 100-talet.
Evig, evighet
Begreppet oändlig tid är inte filosofiskt utformat i GT. Gränsen är otydlig mellan mer eller mindre lång varaktighet och evighet i sträng mening. Det hebreiska ord (olám) som traditionellt har översatts med "evighet" eller "evig" betecknar i första hand en avlägsen forntid eller framtid. Med detta förbinds ofta tanken på varaktighet, pålitlighet och giltighet. I somliga sammanhang kommer ordet att syfta på tidrymder som trots sin längd är klart begränsade, t.ex. en människas livstid eller den tid som människor kan minnas. Andra uttryck för lång tid har samma obestämdhet. En mängd olika översättningar är därför möjliga, t.ex. "länge" (1 Kung 1:31; Jes 42:14), "för länge sedan" (Jes 46:9), "urminnes tid" (Pred 1:10), "uråldrig" (Ords 22:28), "oföränderlig" (2 Mos 12:14), "för alltid" (2 Mos 21:6), "i all framtid" och "aldrig" (2 Sam 7:16). De svenska orden "evig" och "evighet" har i denna översättning framför allt använts i uttryck som har med Gud att göra (t.ex. Ps 136:1-26; Jes 26:4; 40:28; 45:17).
NT är starkare påverkat av grekiskt tänkesätt och framför allt av nya tankar om livet efter döden (Dödsriket). Det grekiska ordet för "evig" (aiónios) syftar där oftast på en oändligt lång tillvaro eller på en oändlig giltighet och verkan (t.ex. av den sista domen, Heb 6:2; av befrielsen genom Kristus, 9:12). I Johannesevangeliet är evigt liv en förening med Gud som kan förverkligas redan på jorden (t.ex. 17:3).
Ordet för "evighet" (aión) står ibland även i NT på gammaltestamentligt sätt för en obestämd lång tid ("för länge sedan", Luk 1:70; "för alltid", Joh 8:35; Filem v. 15). Men dessutom kan världsförloppet enligt NT indelas i perioder eller tidsåldrar. De betecknas också med ordet aión, som i detta sammanhang ofta översätts med "värld", t.ex. "denna världen", "den kommande världen". Ett tillstånd som omfattar alla tänkbara tidsåldrar beskrivs med uttrycket "evigheters evighet", som är bildat efter hebreiskans mönster för att så starkt som möjligt understryka oändlighetens utsträckning.
Fader, fäder
I denna översättning står i regel "far" när motsvarande hebreiska eller grekiska ord (av resp. patér) har med vardagliga familjerelationer att göra. Dessa ord har emellertid ofta mer speciella betydelser. De kan i både ental och flertal tillämpas på personer som man ser upp till (Dom 17:10; Jes 22:21; Dan 9:6), särskilt när äldre män tilltalas med respekt eller vördnad (2 Kung 2:12; Apg 7:2; 1 Joh 2:13). Jesu varning mot ett sådant språkbruk (Matt 23:9) utgår från att fadersbilden egentligen bara passar in på Gud, alltings upphov och ursprung (jfr Ef 3:15). Bilden av Gud som fader är vanlig i hela bibeln (5 Mos 32:6; Jes 63:16; Tob 13:4; Heb 12:9; Jak 1:17). Den kan ges liknelsens form: Gud jämförs med en jordisk far (Ps 103:13). Exempel på detta finns i evangelierna (Matt 7:9-11 med par.; Luk 15:11-32), där fadersbilden även på andra sätt får framträdande plats och varm känsloton (Matt 6:14; 18:10). Särskilt i Johannesevangeliet talar Jesus om Gud som "min fader"; se t.ex. 8:18 f. I Mark 14:36 återges hans förtroliga tilltal till Gud med det arameiska fadersordet ábba. Ordet bevarades i urkyrkan (Rom 8:15; Gal 4:6) och ansågs alltså betydelsefullt, men den i vår tid spridda åsikten att det i sig skulle uttrycka en unik gudsuppfattning har inte kunnat styrkas.
Flertalsformen "fäder" används i bibeln ofta om förfäder, anfäder eller andliga föregångare. Den kan beteckna grundare av dynastier och folk (Jes 38:5; 51:2). Att "förenas med fäderna" är att dö och begravas. Samhörigheten med äldre släktled kommer till uttryck när Herren kallas fädernas Gud (2 Mos 4:5). Med "våra (era) fäder" avses vanligen tidigare generationer inom Israel, ibland de närmast föregående (Klag 5:7), ibland de som upplevt Herrens storverk på patriarkernas eller Moses tid (5 Mos 10:22; 1 Kung 8:53; Joh 6:31; Apg 3:25). "Fäderna" blir efter hand en hedersbeteckning för den bibliska trons stora portalgestalter (Joh 7:22; Heb 11:2). Liknande uttryck används också om den skriftlärda traditionens grundläggare (Matt 5:21, 33; 15:2) och i ett fall (2 Pet 3:4) om den första kristna generationen.
Fader vår
Familj, skyldemon, kvinna
Den enskilda människan betraktas i GT oftast som del av en helhet: folk, stam, släkt eller familj. Att man intresserade sig för sin härstamning framgår bl.a. av bibelns många släktregister. En del av dem bygger möjligtvis på levande hågkomster eller skriftliga källor (jfr Esr 2:62; 8:1; Neh 7:5, 64; 12:22). Många av dem är snarare schematiska översikter av befolkningens aktuella organisation. I det syftet uppräknas släktgruppernas traditionella centralgestalter, på samma sätt som när släktskapsrelationer mellan urtida anfäder används för att uttrycka folkens samband med varandra (1 Mos 10:1-32).
Släktsamhörigheten räknades på tre nivåer: stammen, släkten och familjen (det förekommer varianter av indelningssystemet och nivåernas beteckningar). Stammen, oftast förknippad med någon av Jakobs tolv söner, var den grundläggande enheten. Släkten var också en omfattande enhet med lång tradition och motsvarar ungefär det som i nutida språkbruk kallas klan; i denna översättning används ordet "klanhövdingar" i t.ex. 1 Mos 36:15-30, 40-43. Traditionen betraktade Jakobs sonsöner som släkternas historiska överhuvuden; jfr t.ex. 1 Mos 46:8-25 med 4 Mos 26. Familjen, vars hebreiska namn betyder "fadershus", var större än nutidens kärnfamilj. Den bestod av hushåll vilkas överhuvuden var söner eller sonsöner till en och samme huvudman. Till familjen hörde dessutom tjänstefolk och andra som lydde under huvudmannen och stod under hans beskydd.
För de män som stod i spetsen för stam, släkt och familj har texterna flera beteckningar, inte alltid konsekvent använda, t.ex. (stam)hövdingar, ledare, familjeöverhuvuden, huvudmän. Ledarskapet utövades av män, bl.a. därför att Israel ofta var i krig, och den militära organisationen sammanföll med släktindelningen. Viktigt var också sambandet mellan släkt och jord (Egendom). Marken skulle ärvas - arvingar betraktades som ett slags förlängning av den enskildes liv - och arvslinjen var manlig.
I biblisk lagstiftning finns speciella uttryck för solidariteten med släkten. Om någon blev så fattig att han måste avyttra ärvd jord eller sälja sig själv som slav skulle en medlem av släkten, "skyldemannen" (goél) köpa tillbaka jorden eller friköpa den förslavade (3 Mos 25:25, 47-49). Om någon blev mördad var det skyldemannens rätt och plikt att utkräva vedergällning (4 Mos 35:19, 21). Om en gift man dog barnlös skulle en bror till den avlidne gifta sig med änkan, och hennes förste son med den nye mannen skulle räknas som den dödes barn (5 Mos 25:5-10; Rut 1:11). Sonen ärvde då också den dödes jord, som sålunda stannade inom hans familj. Då någon endast hade döttrar fick dessa ärva, men för att jorden inte skulle lämna släkten måste de välja sina män bland släktens medlemmar (4 Mos 27:1-11; 36:1-12). Om en man varken efterlämnade barn eller bröder tillkom arvet en skyldeman, som i förekommande fall kunde ta den dödes änka till hustru, ett motiv som är centralt i Ruts bok.
Barnen betraktades sålunda som värdefulla med tanke på familjens framtidsutsikter; det känslomässiga förhållandet till dem pendlade liksom i många andra äldre kulturer mellan en naturlig ömhet eller stolthet och en för nutida värderingar utmanande stränghet (2 Sam 7:14; Ps 103:13; 127:3-5; Ords 13:24; 22:15; Syr 30:1-13).
Den manliga arvsrätten och värderingen av barnen förklarar de gamla israeliternas syn på äktenskap och sexualmoral. Man godtog manlig polygami, även i den formen att slavinnor blev bihustrur. Önskan om barn framhävs starkt i ett par berättelser om sådana förhållanden (1 Mos 16:1 f.; 30:1-13). I praktiken var troligen monogama parförhållanden det vanliga. Mera utpräglad polygami, som exemplifieras i berättelsen om Salomos harem (1 Kung 11:1-3), torde ha hört till undantagen. Kravet på den gifta kvinnans trohet var absolut; männen ville inte få andra mäns barn till arvingar. Förbudet mot äktenskapsbrott (2 Mos 20:14) är riktat mot förbindelser mellan gifta kvinnor och utomstående män; en man kunde alltså bara bryta en annan mans äktenskap, en kvinna däremot bara sitt eget. Bestämmelsen om skilsmässa (5 Mos 24:1) har samma ensidighet: den utgår enbart från mannens initiativ. Den förskjutna hustruns rätt till ett skilsmässobrev gav henne dock möjlighet att ingå ett nytt äktenskap.
När bibeltexterna skildrar kvinnan positivt ses hon framför allt som maka och mor. När de bekämpar sådana förbindelser som kan hota familjens bestånd riktas ofta ensidig kritik mot kvinnan som förförerska och hora. Trots dessa patriarkaliska värderingar kan kvinnor i verkligheten ha utövat ett betydande inflytande, och under bibelns långa tillkomsthistoria har förhållandena varierat avsevärt. Texter av olika karaktär vittnar direkt eller indirekt om tider och förhållanden då det fanns utrymme för kvinnlig självständighet och kvinnligt ledarskap; t.ex. Dom 4; Ords 31:10-31; Höga v; Judit.
Den hebreiska bibelns syn på familj och könsroller sammanfaller till stor del med den dåtida omvärldens. När det gällde Israels Gud användes ett övervägande manligt bildspråk. Bilder för trohet mot honom och avfall från honom hämtades ofta från det sexuella området (Otrogen). Dessa omständigheter har lett till en koppling mellan religiös tro och patriarkalisk familjesyn som starkt präglat vår västerländska tradition.
Många av de gammaltestamentliga värderingarna övertas direkt i NT, men de förändras också på viktiga punkter. Den kristna trosgemenskapen betraktas efter hand som mer väsentlig än familjetillhörighet och könsroller (Matt 12:48 f. med par.; 19:28 f. med par.; Luk 11:27 f.; Gal 3:28). Avhållsamhet och ensamliv värderas högre än i GT (Matt 19:10-12; 1 Kor 7:8, 25 f., 36). Enligt evangelierna fanns i kretsen kring Jesus åtskilliga kvinnor som hade hans förtroende. Han gav också starka uttryck för kärlek till barnen och framhöll dem som föredömen (Matt 18:1-5; 19:13-15 med par.). Spår av sådana värderingar finns även i NT:s brev. Där betonas dock starkt den traditionella rollfördelningen i familjen: kvinnan skall underordna sig, och barnen skall fostras till lydnad (Ef 5:21-33; Kol 3:18-4:1; 1 Pet 2:18-3:7). När det gäller skilsmässa tolkar Paulus Jesu ord om äktenskapets ideala oupplöslighet (Matt 5:31 f. med par.) som en för alla kristna bindande bestämmelse (1 Kor 7:10 f.). Kravet på livslång trohet ställs på både mannen och kvinnan, som alltså i detta avseende blir jämställda.
Farisé
Fariseerna utgjorde ett religiöst och politiskt parti bland judarna under århundradena närmast före och efter vår tideräknings början. Uppgifterna om dem i historiska källor är spridda och svårtolkade. Namnet fariseer betydde troligen "de avskilda" och var utomståendes beteckning för gruppen. Enligt somliga källor tycks medlemmarna ha bildat ett slags brödraskap (de kallade sig chaverím, "kamrater"), förpliktade till rättrådighet och religiös noggrannhet. Deras mål var att bevara den judiska kulturen och att öka dess livskraft inom folket. I motsats till saddukeernas aristokratiska prästparti betraktade de hela Israel som ett folk av präster, vilkas livsföring skulle präglas av kultisk renhet. Genom att betona renhetsreglerna, tiondelagarna och sabbatsbudet kunde de upprätthålla en judisk identitet även under utländsk maktutövning. Samtidigt tillämpade de en smidig tolkning av lagen, som anpassade den till nya situationer och mildrade dess ålderdomliga stränghet. Även i lärofrågor godtog de nyare föreställningar, t.ex. om livet efter döden, om tillståndet i himlen och om änglarna.
Paulus tillhörde under sin tid som judisk skriftlärd fariseernas parti (Fil 3:5; jfr Apg 23:6). NT nämner i flera sammanhang fariseer som visade sympati för Jesus eller de kristna (t.ex. Luk 7:36; 13:31; Joh 3:1; Apg 5:34); enligt Apg 15:5 fanns det fariseer som anslöt sig till kristendomen. I huvudsak framstår de dock i evangelierna som avgjorda motståndare till Jesus och som mål för häftig kritik från hans sida. Detta kan delvis bero på att motsättningarna överdrivits i efterhand, delvis på att oarter som stred mot fariseernas ideal (t.ex. högmod, hyckleri, girighet) förekom hos enskilda personer bland dem liksom i andra religiösa rörelser. Men det fanns också en verklig principiell motsättning mellan Jesus och fariseerna: han visade likgiltighet för de kultiska renhetslagarna och liknande regler, och han inlät sig utan villkor på en full mänsklig gemenskap med erkända syndare; se t.ex. Mark 2:24; Luk 5:30; 7:39; 11:38.
Fasta
Att avstå från mat och dryck är en vanlig religiös övning inom många religioner. I det gamla Israel kunde fasta eller "späkning" uttrycka sorg och ånger eller ge eftertryck åt böner om Guds hjälp (2 Sam 12:16-23). I nationella krissituationer utlystes gemensamma fastedagar (Joel 1:14; 2:15; jfr Jer 36:6). Sorgefastor till minne av stora olycksdagar nämns i Sak 7:3, 5; 8:19. En årlig fasta, obligatorisk för hela folket, föreskrivs på försoningsdagen (3 Mos 16:29), som därför i Apg 27:9 kallas fastedagen. Den enskilde kunde också fasta frivilligt (Judit 8:6). Att göra detta regelbundet, två gånger i veckan, nämns som ett tecken på sträng fromhet i Luk 18:12; liknande bruk är kända från rabbinsk judendom. För ytlig och tanklös fasta varnar ett par profettexter, som inskärper att ett rätt förhållande till medmänniskor är viktigare (Jes 58:1-12; Sak 7:1-14).
Till detta profetiska budskap anknyter ett Jesus-ord som betonar att fastande inte får bli en yttre demonstration (Matt 6:16). Enligt Matt 9:14 f. med par. praktiserade Jesu lärjungar inte heller fasta som fromhetsövning; det tillfogas dock att de skulle göra det efter hans bortgång. Att fasteseden vann insteg i urkyrkan framgår bl.a. av Apg 13:2 f.; 14:23. Efter nytestamentlig tid återupptogs den judiska seden att fasta två gånger i veckan, men på andra veckodagar.
De berättelser där Mose och Elia var utan mat i 40 dygn (2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8) vill beskriva den övernaturliga koncentration med vilken de heliga männen mottog Guds uppenbarelse. Evangeliernas ord om Jesu fasta i öknen (Matt 4:2 med par.) anknyter till dessa berättelser.
Fenikien, fenikier
Filisteen, filisteer
Filisteerna tillhörde de s.k. sjöfolken, som under 1100-talet f.Kr. härjade i östra medelhavsregionens kusttrakter. Deras ursprungsområde antas ha varit Medelhavets övärld, framför allt i Egeiska havet. Enligt en biblisk tradition kom de från Kaftor, som vanligen identifieras med Kreta (Jer 47:4; Am 9:7). De kallas därför också kaftoreer (5 Mos 2:23) eller nämns sida vid sida med kaftoreerna (1 Mos 10:14; 1 Krön 1:12). Efter en misslyckad framstöt mot Egypten slog de sig ner på kustslätten i södra Palestina ungefär samtidigt med att israeliternas statsbildning började ta form. Deras område kallas ibland kustlandet (t.ex. Sef 2:5), ibland Filisteen (t.ex. Ps 87:4). Sistnämnda beteckning överfördes av greker och romare på hela det bakomliggande landet och gav därmed upphov till namnet Palestina.
Filisteerna tog i stor utsträckning över kanaaneernas språk och religion, även guden Dagon, som i bibeln framstår som speciellt filisteisk. De var organiserade i fem stadsstater: Ashdod, Ashkelon, Ekron, Gat och Gaza. De var militärt framstående och hörde till israeliternas farligaste fiender innan de kuvades av David. Kereteerna och peleteerna, från vilka han sedan rekryterade legosoldater till sin livvakt, var troligen filisteiska folkgrupper.
Folk
Flera hebreiska ord för folk (nationer, folkslag) förekommer i GT omväxlande utan någon utpräglad betydelseskillnad. Vissa mönster kan dock urskiljas i användningen av dem. Ett av orden, am, synes ursprungligen ha betytt "familj" eller "släkt" och betonar den blodsfrändskap som håller samman folket. Det kan användas om Israel som Guds eget folk, hans "familj" (Hos 1:8-2:1); jfr 4 Mos 21:29, där ett främmande folk kallas sin guds söner och döttrar. Ett annat ord, goj, är den närmaste motsvarigheten till vårt "nation". Det kan beteckna Israel (t.ex. 2 Mos 19:6; Jer 5:9; Hagg 2:15) men står ofta i flertalsform (gojím) om de främmande folken. I efterbiblisk hebreiska har detta bruk gett upphov till betydelsen "hedningarna", en översättning som också passar i somliga bibliska texter, där "folken" beskrivs som grymma och gudlösa (t.ex. Ps 79:1).
NT visar liknande tendenser i användningen av ett par grekiska ord. I texter om Israels folk och om de kristna som Guds nya folk (1 Pet 2:10) står ofta det grekiska ordet laós. Ett annat ord, éthnos, används i flertal både om folken i allmänhet och med den speciella betydelsen "hedningarna".
Folkförsamling
I översättningar av antika texter det vedertagna svenska ordet för möten där medborgarna i en stadsstat fattade beslut om gemensamma angelägenheter. Detta styrelseskick tillämpades främst i grekiska miljöer (Apg 19:39) men kunde också anknyta till äldre traditioner hos judarna (1 Kung 12:20). Ordet folkförsamling förekommer i denna översättning mest i det grekiskt präglade Tillägg till GT, i texter där medborgarna samlas för att t.ex. döma missdådare (Syr 23:24), överlägga om krigföring (Judit 6:16; 7:23-32) eller utdela hedersbevisningar (1 Mack 14:19, 25-49; Syr 44:15). I den grekiska texten står då ekklesía, någon gång synagogé. Samma grekiska ord används ofta i Septuaginta med religiös klang om Herrens församling eller menighet, dvs. det israelitiska folket, särskilt på dess färd genom öknen under Moses ledning. När ökenvandringens historia återberättas i grekisk språkmiljö blir uttrycken dubbeltydiga: folkets möte med Herren vid Sinai (2 Mos 19) låter sig uppfattas som en folkförsamling i politisk mening (Apg 7:38).
Folknamn
En mängd folkslag uppträder i GT, alltifrån världshistoriskt kända stormakter till obetydliga, i dag okända, stammar. Till den förra gruppen hör egypterna, assyrierna, babylonierna och perserna (beträffande deras roll i Israels historia se Tabell 1, Kronologisk översikt). Under den period då makten försköts mellan de tre sistnämnda folkens välden (600-500-talen f.Kr.) spelade också andra folk betydande roller. Elamiternas rike i västra delen av det nuvarande Iran dukade under för assyrierna på 640-talet. Kaldeerna i sydöstra Mesopotamien hjälpte några decennier senare babylonierna att störta assyrierna. Mederna, liksom elamiterna ett folk öster om Tigris, utövade ett kortvarigt välde före persernas seger vid mitten av 500-talet. De berörda folken hålls inte alltid isär i texterna; babylonierna kan kallas kaldeer, perserna meder.
Namn på länder och folk står ofta som personnamn, t.ex. Assur (Assyrien eller assyrierna) och Misrajim (det hebreiska ordet för Egypten eller egypterna). Man uppfattade nämligen folken som ättlingar till mer eller mindre besläktade anfäder. Ett par sena texter (1 Mos 10; 1 Krön 1) åskådliggör deras inbördes relationer i en släkttavla som utgår från Noas tre söner. Folk som bodde i varandras närhet och talade likartade språk förs där samman under en gemensam urtida härstamning.
En rad beteckningar för mer avlägsna folk avviker från nutida språkbruk. Så hänför sig t.ex. Kush (kushiterna) till Nubien eller det nuvarande Sudan, Put (puteerna) till ett område i Libyen, i likhet med Lud (ludeerna); ibland syftar dock detta namn på Lydien i Mindre Asien. Kitteerna var ett namn på Cyperns invånare (efter den fenikiska kolonin Kition), som efter hand knöts till fler folk vid Medelhavets nordöstra kuster, även till greker och romare. Deras stamfar hette enligt släkttavlan i 1 Mos 10 Javan. Han företräder den joniska befolkningen vid Mindre Asiens kuster, sedan också Grekland och grekerna över huvud taget.
Många bibliska texter handlar om Israels närmaste grannfolk: filisteerna vid kusten i sydväst; fenikierna i norr med sina hamnstäder Tyros och Sidon; arameerna i nordost med huvudstaden Damaskus; ammoniterna med huvudstaden Rabba, det nuvarande Amman; moabiterna på högplatån öster om Döda havet; midjaniterna och edomeerna i ökenområdet söder därom. Dessa folk är relativt väl belysta av arkeologi och historieforskning.
Till de ökenartade grannområdena i söder knyts också flera nomadiserande stammar, som annars är okända för oss: amalekiterna; kenisseerna; ismaeliterna, som ansågs härstamma från Isaks halvbror (1 Mos 21:8-21); keniterna, som enligt traditionen hade nära förbindelser med israeliterna bl.a. genom Moses svärfar (Dom 1:16).
I bibeln finns många uppräkningar av folkslag som bott i Palestina före israeliterna. Kanaaneerna, i andra sammanhang lika med landets invånare över huvud taget, uppträder i sådana listor som en befolkningsgrupp bland flera andra. Vid deras sida nämns amoreerna och hettiterna, som under andra årtusendet f.Kr. hade betydande välden i Främre orienten; texterna tycks antyda att spillror av större nationer fanns företrädda i den befolkning som israeliterna mötte. Även hurriterna var ett mäktigt folk under samma årtusende. En förändrad form av deras namn är horeerna; så kallades enligt 5 Mos 2:12 den ursprungliga befolkningen i Edom eller Seir. Bland de övriga folken i listorna har jevuseerna ett otvetydigt samband med Jerusalem (Jos 15:63; Dom 1:21). Hiveerna lokaliseras till Libanons berg (Dom 3:3) men tycks ibland likställas med horeerna eller hurriterna. Om flera av de övriga (t.ex. girgasheerna och perisseerna) vet man i stort sett ingenting.
Många andra folkgrupper som nämns tillfälligt är också okända för oss, fast sammanhanget eller namnens språkliga betydelse kan antyda var de levde (t.ex. kadmoneerna, "de östliga", 1 Mos 15:19; 29:1). En del namn har överlagrats med profetisk symbolik (t.ex. Magog, Hes 38-39), andra med sägenartade uppgifter om folkets jättelika växt och styrka. Det sistnämnda motivet knyts i Am 2:9 till amoreerna, oftare till anakiterna i trakten kring Hebron, och även till emeerna och refaeerna i östjordanlandet (1 Mos 14:5; 5 Mos 2:10 f.).
I Tillägg till GT och i NT domineras den politiska scenen helt av stormakter, mot slutet av romarna (1 Mack 8:1; Joh 11:48), tidigare av hellenistiska dynastier (Ptolemeer; Seleukider). Ordet greker används i dessa bibeldelar tämligen fritt om folk med grekiskt kulturarv, ibland om icke-judar över huvud taget (jfr ovan om kitteer). Mindre folk nämns ibland men spelar mindre roll än i GT. Deras namn används utan större precision, kanske mest för att anknyta till den gammaltestamentliga historien (t.ex. 1 Mack 3:24; Matt 15:22). Avlägsna områden i det romerska imperiets östra utkanter representeras av folknamn som skyterna (2 Mack 4:47; Kol 3:11 med noter) och partherna (Apg 2:9; jfr noter till 1 Mack 14:2; Upp 9:14).
Fred, frid
Det hebreiska ordet shalóm kan beteckna både fred och frid (dessa svenska ord var från början endast uttalsvarianter av ett och samma ord) men också andra tillstånd av ordning och harmoni för personer och ting. Det används om lycka och välgång på livets alla områden. Ordet rör sig över gränserna mellan materiellt och andligt, mellan den enskilde och det allmänna, men ofta ligger tonvikten på det gemensamma mänskliga livet och dess villkor. Tanken på fred går lätt över till rättvisa och rättfärdighet (Ps 85:11; Jes 32:17).
Ett så innehållsrikt ord kan inte fångas i ett enda svenskt uttryck utan måste översättas på olika sätt beroende på sammanhanget. Det traditionella "frid" kan ibland användas (t.ex. Ps 4:9; 1 Sam 1:17) eller omskrivas med likvärdiga uttryck ("ostörd" 2 Sam 3:21-23, "i lugn och ro" 2 Sam 15:27). Oftare är "fred" det rätta ordet (t.ex. Ps 34:15; 1 Krön 22:9; Jes 9:6 f.; Mik 5:5), särskilt då texten tydligt berör materiella, sociala eller politiska förhållanden (3 Mos 26:6). Men även när Gud i allmänna ordalag sägs ge välsignelse eller välgång kan "fred" komma närmare grundtextens mening (4 Mos 6:26; Ps 29:11; Hagg 2:10). "Välgång" och liknande uttryck kan också vara passande återgivningar (Jer 6:14; 8:15; Dan 10:19). När någon frågar efter en annans "shalom" menas ofta bara att han hälsar eller frågar hur det går, och då använder översättningen sådana uttryck (1 Sam 10:4; 2 Sam 11:7).
I NT har det grekiska ordet eiréne samma dubbeltydighet. Återgivningen "fred" har valts bl.a. när bakgrunden utgörs av GT:s profetior om ett kommande fredsrike (t.ex. Luk 2:14). "Frid" har däremot använts när texten talar om den gåva från Gud som präglar de kristnas liv (Joh 14:27; Rom 5:1; Gal 5:22). Hit hör bl.a. brevens välgångsönskningar (Rom 1:7; 15:13).
Fresta, frestare, frestelse
Frid
Friköpa
Detta ord används i både GT och NT med en religiös innebörd som anspelar på samtidens sociala förhållanden. En israelit som sålt sig som slav till en invandrare skulle friköpas (3 Mos 25:47-55); hebreiskan har verbet gaál, "återköpa", "inlösa". Samma verb används om återköp av jord som sålts utanför släkten (Familj): ett rättmätigt tidigare ägarförhållande upprättas på nytt. Hos den s.k. andre Jesaja (Profetböcker) används detta uttryckssätt ofta om Herrens friköpande av gudsfolket ur den babyloniska fångenskapen; se t.ex. Jes 43:1-7. Herren är israeliternas "befriare" (goél), och de tillhör honom.
I NT blir friköpandet (apolýtrosis) av slaven en viktig bild för Jesu verk (Försoning). Han ger sitt liv till "lösen" (lýtros; Mark 10:45). De kristna är friköpta av honom (Ef 1:7, 14; 1 Pet 1:18 f.), och han är deras rättmätige herre (1 Kor 7:22-23). Slav.
Frivillig
I berättelser om kostnadskrävande arbeten på helgedom eller tempel nämns frivilliga gåvor som uttryck för folkets hängivenhet (2 Mos 35:29; 1 Krön 29:1-9; Esr 1:4). I tempelgudstjänsten fanns också plats för frivilliga offer, t.ex. vid veckohögtiden, då vårens skörd firades (5 Mos 16:10). Särskilda bestämmelser om de frivilliga offren finns bl.a. i 3 Mos 7:16; 22:18-23.
Friår
Frukta, fruktan, fruktansvärd
I texter som handlar om rädsla använder denna översättning i regel vanliga nutida ord, t.ex. i uppmaningen "Var inte rädd". "Fruktan" och därmed besläktade ord har dock valts i en del uttryck som gäller förhållandet till Gud. Orden är mindre vanliga i nutidens vardagsspråk, men bruket av dem bidrar till att belysa den bibliska gudsbildens mångsidighet.
Eftersom Gud är helig, mäktig och farlig för de onda krävs en djup respekt i förhållande till honom. Åtskilliga texter kallar honom fruktansvärd (5 Mos 7:21; Ps 76:8; Jer 20:11) och ger direkta uttryck för skräck eller bävan (Ps 2:11; 119:120; Heb 10:31). På andra ställen visar sammanhanget att "fruktan" för Gud är en positiv känsla, besläktad med kärlek, vördnad och tillbedjan (5 Mos 10:12; Syr 2:7-9; 40:26 f.). Förvissningen att Gud har den yttersta domsmakten skall enligt Jesu ord dämpa rädslan för människor (Matt 10:28).
Innebörden i uttryck som "frukta Gud", "gudfruktig" och "gudsfruktan" kan sålunda skifta mellan rädsla och hängivenhet. De kan även få en klang av fromhet och rättrådighet (2 Mos 1:17; Neh 7:2; Ords 1:7). Ibland har uttrycken bleknat till nyktra beteckningar för en persons religionstillhörighet. Ordet "dyrka" kan i sådana fall vara den bästa översättningen (2 Kung 17:25-41). I NT är "gudfruktig" en beteckning för icke-judar som närmat sig den judiska tron.
Frälsa, frälsare, frälsning
Främling
Fullhet
På några ställen i NT (Joh 1:16; Ef 1:23; 3:19; 4:13; Kol 1:19; 2:9) förekommer en ovanlig användning av ett grekiskt ord, pléroma, här återgivet med "fullhet". Den bakomliggande tanken tycks vara att Gud i sig rymmer en rikedom av allt tänkbart gott, att denna rikedom också finns hos Kristus och att den genom honom förmedlas till kyrkan och till de enskilda kristna: Guds fullhet finns hos Kristus, Kristi fullhet i kyrkan. På ett par av ställena antyds kanske också att kyrkans tillväxt ökar Kristi fullhet, dvs. gör honom själv fullkomligare.
Det egenartade uttryckssättet på de anförda ställena kan ha påverkats av samtida religiös filosofi. Vissa fornkyrkliga sekter använde ordet "pleroma" i sina beskrivningar av den andliga världen.
Fäder
Förbund
Bibeln berättar om åtskilliga avtal och fördrag mellan mänskliga parter (t.ex. 1 Mos 26:28; 1 Sam 11:1) men gör också överenskommelser av det slaget till en viktig bild för förhållandet mellan Gud och hans folk. Bilden utgår från reguljära kontrakt mellan två eller flera parter, där brott mot överenskommelsen tänks kunna beivras. När det hebreiska ordet berít syftar på sådana överenskommelser mellan Gud och människor översätts det med "förbund". I den fastställda relationen utgör förpliktelsen, åtagandet, det centrala. Förpliktelsen kan åvila folket, t.ex. när israeliterna vid Sinai går in under Herrens lag (2 Mos 24:3, 7; jfr 19:8). I andra fall kan den åvila Gud. Förbundet uttrycker då Guds löfte till Noa (1 Mos 9:9-17), till Abraham (1 Mos 15:7-21) eller till David (Ps 89:4, 35, 40; jfr 2 Sam 7:1-16). Texterna betonar alltså ibland Guds löften, ibland Guds krav, ibland bådadera (5 Mos 28). Ensidiga men rättsligt bindande dekret kan kallas förbund (4 Mos 25:12 f.).
Det är ovisst när israeliterna först började uppfatta förhållandet till Gud som ett förbund, och man vet inte i vilken ordning de skilda traditionerna om förbund mellan Gud och människor har utformats. Enligt somliga forskare är bildspråket helt och hållet format av 500-talets svåra erfarenheter, då det gav hjälp till att bearbeta frågor om Guds rättvisa; de påpekar att termen "förbund" är sällsynt hos de klassiska profeterna. Andra tror att förbundsbilden från början har präglat Israels framväxt som folk och stat och hänvisar bl.a. till tidiga belägg för det hebreiska ordet (Hos 6:7; 8:1).
Oavsett när de uppstått torde bibelns förbundstexter ha inspirerats av formerna för omvärldens politiska kultur. I många utombibliska fördragstexter anges villkoren för lydkungar som sökte fred med en överlägsen härskare; välsignelser och förbannelser uttalas över dem som håller resp. bryter villkoren (jfr 5 Mos 27-28). Till ett förbundsslut hörde edsavläggelse med innebörden att den som bröt överenskommelsen skulle drabbas av förbannelse. Riter med offerdjur användes för att åskådliggöra en förbundsbrytares öde (jfr 1 Mos 15:9 ff. med not; Jer 34:18). Synliga minnesmärken kunde påminna om fördragsslutet. Denna sed avspeglas i Jos 24:25-27, men även i de texter där regnbågen (1 Mos 9:12-17), omskärelsen (1 Mos 17:9-14) eller sabbatsfirandet (2 Mos 31:16) sägs vara påminnelser om förbunden med Gud. Stentavlorna med budorden kallas av samma anledning förbundstecknet, och lagboken som återfanns i templet får heta förbundsboken (2 Kung 23:2). Liknande uttryckssätt överförs senare på den bibliska lagen i allmänhet (Syr 24:23; 39:8; 42:2). I sin avslutade form kan den bibliska historien läsas som en fortlöpande redogörelse för de förbund som Gud har slutit med människor: först med Noa och Abraham, så med Israels folk vid Sinai och även vid senare tillfällen (Jos 24; 2 Kung 23:3; Neh 9-10). I sena återblickar talas det därför om "förbunden" i flertal (2 Mack 8:15; Rom 9:4), samtidigt som "förbundet" i ental kan beteckna den bibliska religionen över huvud (1 Mack 1:15; Syr 41:19).
Löftena till David (2 Sam 7; 23:5) åberopas som ett av Gud stiftat förbund (Ps 89:4, 35) i samband med de olyckor som drabbat Davids efterträdare (v. 39-52). 500-talets katastrof tolkas av periodens profeter och historieskrivare som Guds straff för att folket brutit förbundet med honom genom sin olydnad. Samtidigt uppstår tanken att Gud själv kommer att förnya sitt förbund. Han skall uppfylla löftena till David genom att på nytt sända en god härskare (Hes 34:23 f.) och återuppliva Sinaiförbundet genom att skriva sin lag i människors hjärtan (Jer 31:31-34).
I NT uppfattas Guds ingripande genom Kristus som en uppfyllelse av dessa förutsägelser (Heb 8:8-13) och samtidigt som en avgörande nyansats (2 Kor 3:4-18). Liksom förbundet vid Sinai bekräftades genom offerblod (2 Mos 24:8) är Jesu död bekräftelsen på ett nytt förbund (Matt 26:28 med par.), vars innebörd är att Gud räddar var och en som tror.
Det grekiska ordet för "förbund" (diathéke) kan också betyda "testamente". Denna dubbeltydighet utnyttjas i tanken att Jesus måste dö för att det nya förbundet skulle bli giltigt och dess löften komma de troende till godo (Heb 9:15-17; jfr Gal 3:15 med not). Beträffande uttrycken "Gamla testamentet" och "Nya testamentet" se Bibeln.
Förbundsark
Förbundstecknet
Så kallas stentavlorna med de tio budorden, som Mose enligt 2 Mos 40:20 lade i arken (jfr 24:12; 31:18; 32:15). Därmed menas att de var ett slags protokoll, som vittnade om Guds förbund med folket och angav villkoren för det. Uttryck som "arken med förbundstecknet", "förbundstecknets tält" och "förbundstecknets boning" markerar att tavlorna var viktigast bland israeliternas heliga föremål: kistan och tältet som omslöt dem fick sin helgd av detta innehåll.
Förhärliga
Förintelse
Uttrycket "viga åt förintelse" återger ett hebreiskt verb (hecherím; motsvarande substantiv chérem), som betyder att man undantar något från vanligt bruk och helgar det åt Gud genom att förstöra det. Så kunde man göra med krigsbyte och även med tillfångatagna fiender. Det innebar en uppoffring i den meningen att man avstod från att behålla bytet för egen del. Hade man lovat att handla på detta sätt (4 Mos 21:2) måste löftet hållas. Det som tagits undan åt Herren var heligt (jfr 3 Mos 27:28), och om människor utnyttjade det begick de ett allvarligt brott mot Gud (Jos 7; 1 Sam 15).
Det är troligt att sedvänjor av detta slag tidigt kom ur bruk i Israel. De texter som talar om dödande i stor skala (t.ex. 5 Mos 7) speglar inte historiska händelser utan uttrycker 500-talets övertygelse att avfall till främmande gudar var roten till Israels svåra olyckor. Mot denna bakgrund uppfattade man samlevnaden med grannfolken som ett brott och kom så fram till tanken att de egentligen borde ha undanröjts.
Undantagsvis används det hebreiska uttrycket om dödsstraff för israeliter (2 Mos 22:20). Ett par gånger menas att egendom vigs eller förverkas åt Herren i den betydelsen att templet och prästerna övertar den (4 Mos 18:14; Esr 10:8; Hes 44:29). På några ställen (t.ex. 2 Kung 19:11) är den religiösa bakgrunden förbleknad, och ordet betyder "ödelägga" i vanlig mening.
Församling, kyrka
I översättningen av GT motsvarar "församling" oftast grundtextens qahál. Detta hebreiska ord kan beteckna olika ansamlingar av människor, t.ex. en krigshär, men används i synnerhet när Israels folk samlas till gudstjänster, högtider eller avgöranden med religiös innebörd (t.ex. 1 Krön 29:10; 2 Krön 1:3; Neh 8:2). Andra lämpliga återgivningar kan då vara "de församlade (israeliterna)" (1 Kung 8:14) och "tempelskaran" (Ps 22:23; 35:18; 107:32). Men eftersom Israel enligt biblisk åskådning alltid är heligt och står Gud nära, kan uttryck som "Herrens församling" (5 Mos 23:1-3; Mik 2:5), "Israels församling" (3 Mos 16:17) och "Jakobs församling" (5 Mos 33:4) användas om hela folket utan tanke på om gudstjänst pågår eller ej. På motsvarande sätt står "de hemkomnas församling" för de israeliter som återvände från den babyloniska fångenskapen (Esr 10:8). Jfr användningen av det begreppsligt närliggande ordet menighet (edá).
I NT används det grekiska ordet ekklesía på motsvarande sätt om de kristna. De betraktas som Guds folk eller den nya Guds församling som kommit till genom Kristus (1 Kor 1:2). Uttrycket kan också avse enskilda församlingar (jfr 1 Thess 2:14). När ekklesía syftar på alla kristna som Guds folk, utan rumslig eller tidslig begränsning, återges ordet med "kyrka", utom i uttrycket "Guds församling". När texten talar om kristna på en eller flera bestämda platser används översättningen "församling(ar)".
Med "de heligas församling" (Ps 89:6) menas änglar eller gudomliga väsen, som omger Guds tron. Den himmelska tillvaron uppfattas alltså efter mönstret av jordiska högtider, gudstjänster och hyllningsceremonier.
Församlingsledare
På ett par ställen i NT finns uppräkningar av tjänster inom urkyrkan (1 Kor 12:28; Ef 4:11). Sådana uppräkningar är inte fullständiga. Skillnaderna mellan de olika tjänsterna är inte tydliga och inte heller gränsen mellan fasta uppdrag och tillfälliga insatser (jfr Rom 12:6-8).
Apostlarna hade ansvaret för de områden där de bedrev sin mission. Andra kringresande missionärer kallades "förkunnare (av evangeliet)" (Apg 21:8; Ef 4:11; 2 Tim 4:5). I församlingarna uppträdde även profeter och lärare.
Ledningen av de enskilda församlingarna utövades av äldste eller av församlingsledare; att de båda beteckningarna kunde avse samma tjänst framgår av Tit 1:5, 7. De tillsattes under bön och handpåläggning (se t.ex. Apg 14:23). 1 Tim 3:1-7 och Tit 1:7-9 anger krav som kunde ställas på dem. Då församlingsledaren i en centralort efter NT:s tid fick ansvaret för alla församlingarna i trakten begränsades användningen av ordet, och det fick en innebörd som motsvarar svenskans "biskop" (det grekiska ordet för församlingsledare är epískopos).
En underordnad tjänst framträder när Fil 1:1 och 1 Tim 3:8-13 nämner församlingsledarnas medhjälpare eller tjänare (på grekiska diákonos; jfr lånordet "diakon"). Ibland kan det vara tveksamt om en särskild tjänst avses eller ej (jfr Rom 16:1). Apg 6:1-6 har tolkats som en berättelse om hur medhjälparinstitutionen uppkom.
Försoning
Ursprungsbetydelsen hos hebreiskans vanliga ord för "sona" (kippér) antas vara att man "täcker över", enligt en annan härledning "torkar bort", synd eller orenhet och följderna därav. I texter om mänskliga konflikter kan ordet bl.a. återges med "blidka" (1 Mos 32:20), "stilla (vrede)" (Ords 16:14) och "gottgöra" (2 Sam 21:3).
Tanken att man sonar felsteg med gåvor och andra prestationer kan i någon mån överföras på förhållandet till Gud, men bibeln betonar att hans rättvisa är suverän och omutbar. Hans makt över liv och död kan inte manipuleras (Ps 49:8), och det finns brott som inga offer eller lösesummor gottgör (4 Mos 35:31 f.; 1 Sam 3:14; Jes 22:14). Skuld sonas i någon mån genom godhet och uppriktig ånger (Ords 16:6; Jes 27:9), men i sista hand är det bara Gud som kan utplåna den (Jes 6:7; 43:25). När ordet för "sona" används om denna handling av Gud passar översättningen "förlåta" (Ps 65:4; 78:38; Hes 16:63).
Samtidigt innehåller den gammaltestamentliga religionen ett system av soningsriter, t.ex. offer och reningsbad, vilkas utformning beskrivs i Moseböckernas prästerliga traditionsskikt. När någon fullgör en sådan rit sägs att han "får försoning" eller att den tjänstgörande prästen "bringar försoning". Innebörden kan vara både att synder förlåts (3 Mos 4:20) och att förlorad renhet återställs (3 Mos 14:18-20). Texterna drar ingen skarp gräns mellan rituell orenhet och synd. Man kan "bringa försoning" åt döda ting som behöver renas (3 Mos 14:53). På så vis invigs och renas även heliga föremål (3 Mos 8:15). Försummelser och oupptäckta synder drar nämligen orenhet över hela landet och över den gemensamma gudstjänsten (Hagg 2:15). De heliga tingens rening är därför också en soning för folkets ofullkomlighet (3 Mos 16:16).
Offrens sonande kraft förbinds med blodet. Mord kan bara sonas med gärningsmannens blod (4 Mos 35:33), men vid mindre allvarliga förseelser är djurens offerblod en ersättning med liknande verkan: "Blodet ger försoning, eftersom det är livet" (3 Mos 17:11).
I NT är det Kristus som på ett avgörande sätt har förändrat människornas förhållande till Gud, framför allt genom sin död på korset. De gammaltestamentliga soningsriterna betraktas som en bildlig antydan om den försoning som han skulle förverkliga. Detta är en huvudtanke i Hebreerbrevet, se t.ex. 2:17; jfr också 9:5 och Rom 3:25 med noter; 1 Joh 2:2; 4:10. På de anförda ställena uppträder en grekisk ordgrupp (verbet hiláskein och besläktade substantiv) som anknyter till hebreiskans kippér.
Samtidigt används andra bilder för det nya gudsförhållandet. En bild antyder att Kristus har vunnit människorna åt Gud genom att frigöra dem från onda makter, liksom slavar eller krigsfångar befrias genom betalning av en lösesumma eller genom en fullständig seger över fiendemakten (Friköpa). En annan bild tar fasta på medmänskliga relationer: ovänner kan förlikas genom att begångna felsteg förlåts och glöms (jfr Apg 7:26; 1 Kor 7:11). En grekisk ordgrupp med denna innebörd (verbet katallássein med sammansättningar och motsvarande substantiv) används i Rom 5:10 f.; 2 Kor 5:18-20; Ef 2:14-16; Kol 1:21 f. om förhållandet mellan Gud och människor; den som tar initiativet och åstadkommer försoningen är Gud.
Först, förstfödd, förstlingsgåva, förstlingsoffer
Varje första yttring av livets fruktbarhet är enligt gammaltestamentlig tro helig och tillhör Gud. Man skall avstå det första och bästa åt honom innan man själv tar vara på det övriga. Därmed säkras fortsatt fruktbarhet och välsignelse.
Åkerbrukets första produkter offrades bl.a. i form av kärvar och brödkakor (2 Mos 23:19; 34:22; 3 Mos 23:10-21; 4 Mos 15:20 f.; 5 Mos 18:4; 26:2-4). Sådana förstlingsoffer eller förstlingsgåvor lämnades vid vårens och höstens skördehögtider. En "förstlingsoffrets dag" nämns i samband med veckohögtiden (4 Mos 28:26). När det gällde fruktträd fick de tre första årens avkastning inte användas alls, men det fjärde årets skulle "helgas åt Herren" (3 Mos 19:23-25). Av boskap måste alla förstfödda handjur offras, men åsnor löstes ut med andra djuroffer eftersom de var orena (2 Mos 13:2-15; 22:30; 34:19 f.; 4 Mos 18:15). Man skulle också offra fårens första ull. Alla dessa gåvor tillföll prästerna (4 Mos 18:12-18; 5 Mos 18:4; Hes 44:30).
Förstfödda pojkar tillhörde också Herren (2 Mos 22:29). Det kan ha funnits en tid då man offrade dem (jfr Hes 20:25 f.; Mik 6:7), men enligt den bibliska lagstiftningen, som strängt fördömer människooffer, löstes de ut med ersättningsoffer (2 Mos 13:13; 34:20). Enligt berättelsen om Samuel (1 Sam 1:21-28) kunde man också ge en pojke åt Herren genom att viga hans liv åt gudstjänsten. På denna princip bygger tanken att leviterna fungerade som lösen för de förstfödda (4 Mos 3:45; 8:14-19).
Den förstföddes särställning gav honom anseende och rättigheter, bl.a. till dubbel lott vid arvskifte (5 Mos 21:15-17). När yngre bröder får försteg framför äldre skildras detta som märkvärdiga undantag från en normal ordning (1 Mos 25:29-34; 48:13-20; 49:3 f.; 1 Krön 26:10). I bildligt språk är "förstfödd" ett ärenamn (5 Mos 33:17). Både Israels folk (2 Mos 4:22; Jer 31:9) och David (Ps 89:28) kallas Herrens förstfödde son.
I NT förekommer en rad bildliga tillämpningar av dessa regler och uttryckssätt. De troende betraktas som en första, helig gåva till Gud från jorden (Jak 1:18; Upp 14:4). Bilden begränsas ibland till att gälla de första kristna inom ett givet område (Rom 16:5; 1 Kor 16:15; i 2 Thess 2:13 är båda tolkningarna möjliga). Kristus själv är den förstfödde bland de kristna (Rom 8:29). Han är den första skörd Gud bärgar ur dödsriket (1 Kor 15:20) och kallas "den förstfödde från de döda" (Kol 1:18; Upp 1:5). Uttrycket "den förstfödde i hela skapelsen" anspelar på den förstfödde sonens privilegierade ställning (Kol 1:15). Den heliga anden sägs i Rom 8:23 vara den första gåva Gud ger de kristna. Bilden av förskott på ett arv ligger i detta fall också nära.
Gat
En av de filisteiska stadsstaterna.
Gaza
En av de filisteiska stadsstaterna.
Gemenskapsoffer
Offer av ett djur vars kött den offrande till största delen själv fick använda till en måltid.
Gilead
Landet öster om Jordan mellan Bashan och Moab. Gränserna anges aldrig tydligt. Som mest sträcker sig Gilead mellan floderna Jarmuk i norr och Arnon i söder; inom denna zon är randområdena i norr och söder ibland inräknade, ibland inte ("Jairs byar": jfr 1 Kung 4:13 med Jos 13:30; "högslätten" öster om Döda havet: jfr 4 Mos 32:29 med 5 Mos 3:16; 4:43). Området tudelas av Jordans biflod Jabbok med dess djupa dalgång. Ibland talas därför om två hälfter av Gilead (5 Mos 3:12 f.; Jos 12:2, 5; 13:31). Namnet kan också syfta speciellt på den nordligare av dem, dvs. trakterna sydost om Gennesaretsjön. I ett fall (Hos 6:8) står det för en stad med för oss okänt läge. Som personnamn används det om en av Manasses ättlingar, betraktad som anfader till en släktgrupp inom området (t.ex. 4 Mos 26:29; 36:1).
Enligt biblisk tradition erövrade Mose Gilead och angränsande områden från två amoreiska kungar, Sichon och Og, vilkas riken delades upp på Rubens, Gads och Manasses stammar. Gilead framstår i fortsättningen som en viktig, fast ofta hotad, del av israeliternas rike (se t.ex. 1 Kung 22:3; 2 Kung 9:14). Saul utförde en av sina största bedrifter där (1 Sam 11), och profeten Elia kom därifrån (1 Kung 17:1). Kort före det israelitiska Nordrikets fall lades landet under Assyrien (2 Kung 15:29). I profetiska framtidsvisioner är det återförenat med Israel (Ob v. 19; Mik 7:14; Sak 10:10).
I poetiska sammanhang uppträder Gilead som ett skogrikt och vackert landskap (Höga v 4:1; Jer 22:6). Det var särskilt känt för sin produktion av balsam, en läkande salva framställd av harts (Jer 8:22; 46:11; jfr 1 Mos 37:25).
Gilgal
Namnet, som betyder "(sten)krets", har troligen använts om flera olika platser. Den viktigaste av dem låg enligt Jos 4:19 "vid Jerikos östgräns"; dess exakta läge är okänt. Den beskrivs som israeliternas lägerplats efter övergången av Jordan (jfr Mik 6:5), en utgångspunkt för vidare framstötar i Kanaan men också för förnyelse av folkets religiösa liv (Jos 5:2-12). I Samuels och Sauls historia framträder Gilgal som en politisk och religiös centralort; t.ex. 1 Sam 7:16; 10:8; 11:14 f. De kritiska omdömena hos Hosea (4:15; 9:15; 12:11) och Amos (4:4; 5:5) riktar sig troligen mot samma plats, vars kvardröjande roll som kult- och vallfartsort de fann oförenlig med den rätta tron.
Det Gilgal som nämns i samband med Elia och Elisha (2 Kung 2:1; 4:38) anses av flertalet forskare vara en annan ort. Av sammanhanget att döma bör den ha legat norr om Betel i Efraims bergsbygd. Av 5 Mos 11:30 kan man få intrycket att ännu ett Gilgal låg i närheten av Shekem, men troligen menas Gilgal vid Jeriko. Texten för samman två platser med likartade traditioner och gudstjänstbruk utan hänsyn till det geografiska avståndet.
Giva
Det hebreiska ordet betyder "höjd" och var ett vanligt ortnamn. Den viktigaste av de platser som burit namnet låg ca 5 km norr om Jerusalem. Den hörde till Benjamins stam, som enligt Dom 19-20 blev hårt bestraffad för ett illdåd som begåtts av platsens invånare. När Giva nämns i Hos 9:9; 10:9 anspelas kanske på denna berättelse. Orten är annars mest känd som kung Sauls hemort och residensstad (se 1 Sam 10:26; 22:6) och kallas därför ibland Sauls Giva (1 Sam 11:4; 15:34; Jes 10:29). Dess exakta läge är inte säkert känt. På en av de platser som kommer i fråga finns byggnadsrester som trotts komma från Sauls residens, men fynden kan tolkas annorlunda.
Givon
Låg ca 10 km nordväst om Jerusalem. Platsen är otvetydigt lokaliserad genom utgrävningar; bl.a. har man funnit föremål märkta med stadsnamnet. En välbevarad ca 25 m djup cistern torde vara "dammen i Givon", som nämns i 2 Sam 2:13; Jer 41:12.
Stadens invånare givoniterna tillhörde enligt GT ett främmande folk (hiveerna, Jos 11:19, eller amoreerna, 2 Sam 21:2; Folknamn) men slöt under falska förespeglingar förbund med israeliterna, som därmed måste tolerera dem i sin närhet (Jos 9; jfr 2 Sam 21:1-9). Området kring staden är skådeplats i flera stridsskildringar, bl.a. för en ryktbar israelitisk seger över amoreiska kungar (Jos 10) och för en annan över filisteerna (2 Sam 5:22-25; 1 Krön 14:8-16; jfr Jes 28:21). Vidare nämns orten som offerplats på Davids och Salomos tid (1 Kung 3:4; 1 Krön 16:39). Där fanns enligt 1 Krön 21:29; 2 Krön 1:3 uppenbarelsetältet och kopparaltaret från ökentiden.
Greker
När grekiska härskare eller kungar av Grekland nämns i sena gammaltestamentliga skrifter (t.ex. Dan 8:21; 1 Mack 1:1, 10; 6:2) är det oftast fråga om Alexander den store eller hans hellenistiska efterföljare. Ordet "grek" behöver i dessa sammanhang inte gälla en persons nationalitet utan kan lika väl avse språk och kulturtillhörighet. Så är det också i NT. Då grekerna nämns i motsats till barbarerna, dvs. folken utanför den grekiska kulturens räckvidd, menas snarast de bildade (Rom 1:14). Då de ställs mot judarna gäller frågan religionstillhörigheten, och "grekerna" blir liktydigt med "hedningarna" (Rom 1:16).
Grundtext
Gudasöner, gudaväsen
Föreställningar om lägre gudar, halvgudar och heroer var vanliga i Israels omvärld. I flera gammaltestamentliga texter uppträder sådana gestalter som Guds vasaller eller tjänare (5 Mos 32:8; Ps 29:1; 89:7; Job 1:6; 2:1; 38:7), ibland med drag av upproriskhet och självsvåld (1 Mos 6:1-4; Ps 82). I ett par berättelser används liknande beteckningar om en avlidens ande (1 Sam 28:13) och en ängel (Dan 3:25, jfr v. 28).
När tron på en enda Gud vuxit sig stark kunde ställena om gudasöner verka stötande. Det hände att man ändrade ordalydelsen, men vanligtvis valde man att betrakta gudasönerna som änglar, goda eller onda. Beträffande NT:s tillämpning av denna föreställning på de kristnas himmelska framtid se Son.
Gudfruktig
Begreppet "gudfruktig" tillämpas genomgående i bibeln på fromma människor (Frukta). Grekiska ord med denna innebörd kan i Apostlagärningarna beteckna icke-judar som sympatiserade med judendomen. Ett sådant uttryck står i Apg 13:43 som bestämning till "proselyter", dvs. personer som fullständigt övergått till judisk tro och sed. I regel avses dock människor som inte tagit detta steg utan nöjt sig med att t.ex. studera judarnas heliga skrifter, iaktta de viktigaste buden, be på judiskt vis och lämna bidrag till synagogan (Apg 10:2). Denna grupp tycks ha visat sig särskilt mottaglig för kristen predikan och spelade stor roll när Paulus grundade sina församlingar.
Guds rike
Gudsnamn
Hebreiskans ord för "gud" finns i flera varianter, el, elóah och elohím, som troligen alla är besläktade med varandra och med arabiskans Alláh. De används både som sakord ("en gud, flera gudar") och som egennamn. När Israels Gud åsyftas använder denna översättning stor begynnelsebokstav som markering av att textens författare uttrycker sin egen gudstro. Sådana markeringar finns dock inte i handskrifterna, som saknar vår uppdelning mellan små och stora bokstäver. I NT skrivs i flera fall "gud" då det finns skäl att tydliggöra att beteckningen avser Jesus eller då det är osäkert om beteckningen är ett namn eller en beskrivning av Jesu natur. Jfr not till Joh 1:1.
Den vanligaste varianten, elohím, är en flertalsform. Den kan ha flertalsbetydelse och syfta på främmande gudar, men oftast betecknar den Israels Gud. Tillhörande ord (adjektiv, verb) står då vanligen i entalsform, vilket visar att det inte är fråga om flera gudar. Formen uttrycker i stället makt och betydelse (jfr s.k. majestätsplural). Några ställen där Gud eller Herren talar i vi-form (1 Mos 1:26; 3:22; 11:7; Jes 6:8) har i forskningen bedömts på olika sätt. Enligt en förklaring överlägger Gud med sig själv. Enligt en annan vänder han sig till himmelska väsen som omger Guds tron och deltar i hans verk.
När formen el uppträder som gudsnamn följs den i några fall av tilläggsord, här återgivna med "den Högste" och "den Väldige". Dessa beteckningar, både huvudordet och tilläggen, är kända från utombiblisk kanaaneisk religion. Israeliterna har alltså uppfattat sin egen Gud som identisk med åtminstone en av dem som tidigare tillbetts i landet, El. En annan vanlig gudsbeteckning med betydelsen "herre", báal, tolkades däremot oftast som namn på en främmande och falsk gud (Baal). Ett par andra ålderdomliga gudsbeteckningar, "Isaks Fruktan" och "Jakobs Mäktige" (1 Mos 31:42; 49:24), hör hemma i israeliternas egna traditioner om förfädernas gudstro.
Utöver sådana gudsbeteckningar tillskriver bibeln Israels Gud ett egennamn. Det förekommer närmare 7 000 gånger, ofta tillsammans med tilläggsbeteckningar, som t.ex. "Herren" (adonáj), "Israels Gud" och "Sebaot". Beträffande detta namn, som troligen uttalades Jahvé men som i traditionell bibeltext ersätts med "Herren", se 2 Mos 3:14 f. med noter; Herren.
Främmande gudars egennamn förekommer i många texter (t.ex. Astarte, Dagon, Kemosh, Molok). De nämns ibland neutralt, i medvetande om att alla folk har sina gudar (4 Mos 21:29; Dom 11:24; Jer 48:46), men oftast föraktfullt och varnande (t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:4-8; 2 Kung 17:29-41; Jes 46:1; Jer 46:25). Då varje befattning med andra gudar hotade troheten mot Israels Gud förbjöds israeliterna t.o.m. att uttala deras namn (2 Mos 23:13), vilka därför ibland skrevs i förvrängd form eller ersattes med nedsättande beteckningar (se t.ex. 4 Mos 32:38; Am 5:26 med noter).
Hamat
Stad och stadsstat i Syrien. Staden, även kallad Stora Hamat (Am 6:2), motsvarar nutidens Hama, som ligger ungefär halvvägs mellan Damaskus och Aleppo. Vid den israelitiska kungatidens början var den huvudstad i ett arameiskt rike. Hamat nämns som ett grannland till Damaskus i Hes 47:16 f.; Sak 9:1 f. Enligt 2 Sam 8:9 f. stod dess kung på Davids sida mot arameerna i Damaskus och Sova. Under 700-talet f.Kr. dukade statsbildningen under för assyrierna (jfr 2 Kung 17:24; 18:34; 19:13; Jes 10:9). En av städerna i området, Rivla, blev senare skådeplats för andra stormakters uppgörelser med israelitiska ledare (2 Kung 23:33; 25:20 f.; Jer 39:5).
I beskrivningar av Israels ideala gränser framstår Hamat som ett nordligt grannland. I dessa sammanhang förekommer sammansättningen Levo-Hamat (4 Mos 13:22; 1 Kung 8:65; Hes 47:20). Den har antagits beteckna en gränszon, "ingången till Hamat", kanske en del av Bekadalen i det nuvarande Libanon. Numera tolkas Levo-Hamat oftare som ett stadsnamn; var platsen har legat kan inte säkert avgöras.
Det Hamat Sova som enligt 2 Krön 8:3 erövrades av Salomo har också tolkats på olika sätt; troligen åsyftas ytterligare en stad, belägen i grannlandet Sova.
Hednafolk, hedning
Det svenska ordet hedning (liksom dess latinska motsvarighet pagánus) betydde från början "ödemarksbo" eller "lantbo" och hade en negativ biton ("ohyfsad person"). I kristet språkbruk har det utvecklats till en nedsättande beteckning för dem som saknar biblisk gudstro. Ett par uttryck i hebreiskan har ibland en liknande innebörd och kan då översättas med "hedningarna": "folken" (Ps 79:1; Hes 28:7) och "de oomskurna" (1 Sam 14:6; 31:4; 1 Krön 10:4). Detsamma gäller om grekiskans ord för främmande folk. "Hedningarna" beskrivs ofta som fientliga och grymma (Hes 28:7; Matt 20:19; Luk 21:24), mera sällan som kulturellt underlägsna. Ordet greker kan i NT få samma innebörd som vårt "hedningar", fast det också betecknar bildade människor.
När kristna kallas hedningar (Rom 11:13) menas att de var hednakristna, dvs. födda som icke-judar. Termen kan användas både i nyktra konstateranden av deras grupptillhörighet och i beskrivningar av deras utsatta tillstånd före omvändelsen (jfr 1 Kor 12:2; Ef 2:11 f.; 3:1).
Helig, helga
Helighet är först och främst en egenskap hos Gud (Jes 6:3). Han kallas den Helige (Ords 9:10; Jes 40:25; Syr 43:10) och Israels Helige (Ps 78:41). Det innebär att han är upphöjd över världen, fri från dess ofullkomlighet och ur stånd att tåla något ont hos människorna. Heligheten beskrivs ibland som en brännande glöd, farlig för den oförsiktige (3 Mos 10:1-3; 5 Mos 4:24; Jes 33:14; Heb 12:29). Den kräver respekt, en respekt som i den fullt utvecklade bibliska religionen tar sig uttryck i att man lever efter Guds vilja. Detta kallas att hålla Guds namn heligt (Jes 29:23) eller att helga det (Matt 6:9). Olydnad vanhelgar Guds namn.
Enligt gammaltestamentlig tro är också ting som står i förbindelse med Gud heliga och avskilda från världen i övrigt. All befattning med dem medför risker, och man måste följa regler om behörighet och rituell renhet. Detta gäller t.ex. arken, föremålen som används i gudstjänsten (4 Mos 4:15; 18:1-7; 2 Sam 6:6 f.), offren (Hagg 2:13) och bröden på altaret (1 Sam 21:4). Verbet helga används om invigning (2 Mos 40:9-11) eller överlåtelse (3 Mos 27:22) av sådana ting. Det som är invigt eller överlåtet sägs vara helgat (åt Herren). Heligheten kan graderas. De viktigaste kultföremålen och offren kallas högheliga och omges av särskilt stränga regler (t.ex. 2 Mos 29:37; 3 Mos 6:25-29; 4 Mos 4:4-20). Att helga sig innebär att genomgå de reningsceremonier som krävs inför kontakten med heliga ting (2 Krön 29:5; 30:17). Uttrycket används senare om ett rättfärdigt liv (Upp 22:11).
Sabbaten, liksom andra religiösa högtidsdagar, är på liknande sätt avskild från annan tid. Den är helgad åt Herren (Jes 58:13). Att hålla den helig (2 Mos 20:8) betyder att man respekterar dess särprägel och avstår från arbete. De stora högtidsdagarna firas med "en helig sammankomst" (t.ex. 2 Mos 12:16).
En plats är helig i kraft av Guds närvaro. Berättelser om äldre tider visar att israeliterna fann gudstjänstplatser i naturen eller övertog dem från andra folk (jfr 1 Mos 12:6; 28:16-17). I den bibliska lagstiftningen reserveras benämningen "helig plats" för uppenbarelsetältet och Jerusalems tempel. Även här finns en gradering: helgedomens innersta rum är "det allra heligaste" (2 Mos 26:33; 1 Kung 6:16); en bildlig tillämpning av uppdelningen görs i NT (Heb 9). Hela Jerusalem kom efter hand att kallas "den heliga staden" (Neh 11:1; 1 Mack 2:7; Matt 27:53), ett uttryck som också används bildligt i NT (Upp 21:2, 10, 19). Den i efterbiblisk tid vanliga beteckningen "det heliga landet" finns i 2 Mack 1:7.
Levande varelser kan avskiljas åt Gud. Detta gäller krigsbyte av djur och fångar, som vigs åt förintelse, och förstfödda djur, som offras eller löses ut med ersättningsoffer. De förstfödda pojkarna är också heliga, men för dem kan Gud få ersättning på annat sätt. Helighet kan nämligen innebära att man gör tjänst åt Herren och följer särskilda regler i sin livsföring (1 Sam 1:11). Nasirerna (4 Mos 6) var personer som frivilligt tillämpade sådana regler under en begränsad period. I äldre tid tycks även krigare ha gjort det (1 Sam 21:5). Framför allt var arbetet vid helgedomen en tjänst åt Gud, som krävde rituell renhet. Levit sägs i 4 Mos 3:41, 45 på så vis ersätta de förstfödda. De är "helgade åt Herren" (2 Krön 35:3). Prästerna och översteprästen representerar högre grader av samma slags helighet (2 Mos 28:36-38).
Hela Israels folk är heligt i den meningen att det står Gud nära och är hans egendom (t.ex. 2 Mos 19:6; jfr uttrycket "din helige" om stamfadern i Till Dan B:12). Gud helgar själv sitt folk genom sin förbindelse med det (2 Mos 31:13). Tanken har ett starkt etiskt inslag: Guds folk skall följa hans bud (3 Mos 19). Trogna israeliter kom så småningom att kallas "de heliga" eller "hans heliga" (Vish 3:9; 18:9; jfr 6:10; Till Dan B:64). I GT sker detta i Ps 34:10, eventuellt också i 5 Mos 33:3; Dan 7:18; uttrycket betecknar annars himmelska varelser (Ängel; jfr Job 5:1; 15:15).
I NT överförs dessa tankar på de kristna, samtidigt som renhetslagarna tolkas symboliskt och ges etiska tillämpningar. Jesus kallas "den helige" (Upp 3:7) eller "Guds helige" (Mark 1:24; Joh 6:69) därför att han är sänd av Gud. Den av Gud sända och med liv från Gud fyllda anden är "den heliga anden". I anslutning till Dan 7 och GT:s utsagor om Israel som ett heligt folk betecknas de kristna som "de heliga" (t.ex. Rom 1:7). De är kallade att möta Kristus vid hans ankomst i härlighet (1 Thess 5:23). Med denna kallelse följer kravet på ett heligt liv (2 Kor 7:1; 1 Thess 4:3, 7; 1 Pet 2). Men de kristna har också redan blivit heliga genom Kristus (1 Kor 1:2, 30) och genom Anden (1 Kor 6:11); de är helgade (Heb 2:11; 1 Pet 1:2). Den enskilde kristne får del av samma helighet som präglar den kristna gemenskapen (1 Kor 3:17; 7:14; Ef 5:26 f.). I bl.a. 2 Kor 8:4 avses med "de heliga" urförsamlingen i Jerusalem.
Heloffer
Helvetet
Det gamla svenska ordet "helvete" återger i NT grundtextens geénna (latinsk form gehénna), som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en dalgång söder om det äldsta Jerusalem, Hinnomdalen. Där hade man enligt GT bedrivit en hednisk kult med barnoffer (2 Krön 28:3; 33:6; Molok), vilket gjorde platsen till en symbol för avskyvärd ondska. Enligt Jeremias bok (Jer 7:31 f.; 19:2 ff.) skulle den fyllas av döda när det avfälliga Jerusalem ödelades. Denna förutsägelse ställdes samman med andra profetiska domsord, särskilt Jes 66:24, och tillämpades på de ondas straff efter döden. Namnet Gehenna förlorade då sin geografiska betydelse. I NT betecknar det på samma sätt som svenskans "helvete" de fördömdas pinorum. Bilder för tillståndet där är eld, brinnande svavel (Upp 21:8), mörker och gråt (Matt 8:12). Helveteselden beskrivs som evig (t.ex. Matt 25:41). Spår av andra föreställningar om de ondas öde, t.ex. som förintelse eller som en tidsbegränsad rening, finns möjligen i en del texter. I Johannesevangeliet och i Paulus brev sägs i allmänhet bara att de icke-troende stannar utanför ljuset eller Guds rike (t.ex. Joh 3:19; 1 Kor 6:9 f.). Dödsriket.
Hemlighet
Till det gammaltestamentliga tänkandet om visheten hörde begrundan av Guds hemligheter, som överstiger mänsklig fattningsförmåga (Job 11:7) men uppenbaras för profeter och vishetens lärjungar (Jer 33:3; Syr 4:18; 14:21; 39:7; jfr Am 3:7). I apokalyptiken odlades tanken att förutsägelser från Gud kunde förmedlas på hemlighetsfulla vägar (Dan 2:18 f., 27-30). Judiska skriftlärda med sinne för mystik sökte hemlig visdom i bibelns ord. Samtidigt förekom i utombibliska religioner hemliga riter, som ansågs ge tillgång till dold kunskap (jfr Vish 14:15). Allt detta bidrog till att grekiskans ord för "hemlighet" (mystérion) i nytestamentlig tid fick en religiös klang.
I NT finns också tanken på hemligheter som är gömda i GT:s ord eller i senare uppenbarelser (t.ex. Ef 5:32; Upp 1:20; 17:5-7). Den viktigaste bland dem gäller Guds plan för världens frälsning, som funnits sedan skapelsen och som förverkligas genom Kristus och kyrkan. Den är oåtkomlig för jordisk visdom men tillgänglig för barnsliga sinnen (1 Kor 2:1-10; Matt 11:25). Paulus gör anspråk på att äga särskild insikt i Guds plan (Ef 3:2-11).
Ordet "hemlighet" kan användas om enskilda led i frälsningens historia: Jesu förkunnelse (Matt 13:11 med par.), hans jordiska framträdande, död och uppståndelse (1 Tim 3:16), föreningen av judar och hedningar i den kristna kyrkan (Ef 3:6; jfr Rom 11:25), de kristnas förvandling till nytt liv på den sista dagen (1 Kor 15:51). Att Guds hemlighet fullbordas (Upp 10:7) innebär att hans plan för världen når sitt slutliga mål.
Herde
Boskapsherdar var ett alldagligt inslag i bibelns värld. Bland de många liknelser som hämtats från deras verksamhet är somliga även i dag naturliga och välbekanta, t.ex. bilden av Herren som den gode herden eller av ett värnlöst folk som får utan herde. Andra är mer svårgenomskådliga för oss (jfr noter till 1 Sam 25:29; Hes 20:37; Am 3:12). Viktigt för förståelsen av många texter är att själva ordet "herde" kan vara liktydigt med "ledare", "hövding" eller "kung". Så används det t.ex. om Mose (Jes 63:11), David (2 Sam 5:2) och perserkungen Kyros, som kallas Herrens herde därför att han är sänd av honom (Jes 44:28). Men det är också vanligt att icke namngivna ledare inom och utanför Israel kallas herdar (t.ex. Jer 6:3; Mik 5:5; Nah 3:18; Hes 34:2-10; Sak 10:3; 11:4-17). Bilden åskådliggör inte bara det goda ledarskapets välsignelser utan används också om egoistiska styresmän, om brutala krigsherrar och t.o.m. om döden (Ps 49:15). Som världsdomare sägs Kristus valla folken med en stav av järn (Upp 2:27; 12:5; 19:15; jfr Ps 2:9).
Den gammaltestamentliga bilden av Gud som den gode herden och förutsägelsen att han i framtiden skall ge Israel en bättre jordisk herde än de själviska ledare som blott utnyttjat sin makt (Hes 34:23) tillämpas i NT på Jesus. När Jesus ser folket som får utan herde (Matt 9:36 med par.) antyds att han är den kommande herden, dvs. Messias; jfr Joh 10:11, 14; Heb 13:20; 1 Pet 5:4. Herdebilden används dessutom om dem som i hans efterföljd leder de kristna (Apg 20:28; Ef 4:11; 1 Pet 5:2).
Herren
Hebreiskans vanligaste ord för "herre", adón, kan beteckna mänskliga överordnade (så också i tilltal, t.ex. 2 Kung 6:15), men även Gud, "hela världens herre" (Sak 4:14). En form av ordet, adonáj, används i bibeln ofta som ett slags ärenamn för honom. Den kom dessutom att utnyttjas som ersättning för det egentliga gudsnamnet Jahve, när man av ren vördnad inte vågade uttala det. Man läste adonáj, "Herren" eller "min Herre", då bibeltexten innehöll gudsnamnets fyra konsonanter Jhvh. När man började använda skrivtecken för vokalerna skrevs ersättningsordets vokaltecken in vid namnet. Kombinationen av det ursprungliga namnets konsonantbokstäver med det höglästa ordets vokaler har under kristen medeltid oriktigt uppfattats som en verklig namnform. Ur detta missförstånd härrör namnet Jehova (kort vokal i inledande stavelse skiftade lätt från a till e).
Det gamla bruket att ersätta gudsnamnet Jahve med "Herren" följs i de flesta bibelöversättningar världen över och även i den här föreliggande. Ett svenskt "Herren" kan alltså i GT betyda en av två saker: att texten från början haft hebreiskans ord för "herre" eller att detta ord har lästs som ersättning för "Jahve".
I vissa kombinationer har andra ersättningsord använts. När texten lydde "Herren Jahve" undvek man upprepningen "Herren Herren" genom att läsa "Herren Gud" (trots att denna lydelse även kan motsvara "Jahve Gud"). Också i denna översättning står "Herren Gud", i tilltal oftast "Herre, min Gud". Av liknande skäl förekommer formuleringen "Herre, min härskare" som ersättning för grundtextens "Jahve, min Herre".
När ordet "Herren" i NT står utan bestämningar, i översättningen skrivet med stor begynnelsebokstav, kan det beteckna antingen Gud eller Jesus. I förstnämnda fallet används det på vanligt judiskt sätt som ersättning för det heliga gudsnamnet (i grundtexten står kýrios, Septuagintas grekiska motsvarighet till adonáj). I evangelierna kan tilltalsordet "herre" riktas till Jesus på samma sätt som till en vanlig överordnad (t.ex. Matt 8:2). Men när han omnämns som "Herren" (så ofta i Paulus brev; i Apostlagärningarnas uttryck "ordet om Herren"; ibland även i Lukas- och Johannesevangelierna), antyds den höghet som framträdde efter hans uppståndelse. I samtida språkbruk användes samma beteckning om både gudar och jordiska härskare för att markera deras övernaturliga upphöjdhet. Jesus är för de kristna den ende som har rätt att kallas så; han är "vår herre" (Rom 1:4; jfr 1 Kor 8:6; Upp 17:14). Likheten med bruket av "Herren" som gudsnamn är kanske avsiktlig; i så fall antyds att Jesus är jämställd med Gud (jfr Fil 2:6-11).
Beträffande uttrycket "i Herren" se Kristus.
Herrens bön, fader vår
En traditionell beteckning för de ord med vilka Jesus enligt Matt 6:9-13 lärde sina lärjungar hur de skulle be. Bönen, ofta kallad "Fader vår" efter inledningsordens äldre svenska form, har fått en enastående betydelse i kristet andaktsliv. I Matteusevangeliets sammanhang framstår den inte som en oföränderlig formel utan som ett exempel på naturligt och enkelt bedjande. Den avvikande lydelsen i Lukasevangeliet (11:1-4) visar också att olika former av bönen förekom i urkristen tid.
I sin enkelhet innesluter formuleringarna ett rikt tankeinnehåll. De visar släktskap med gammal judisk bönetradition, bl.a. med den lovprisning som kallas qaddísh och som nämner Guds namns helgande tillsammans med upprättandet av hans rike. Tanken på Guds kommande rike eller herravälde spelar också stor roll i Jesu övriga förkunnelse. Den ger en eskatologisk prägel åt Herrens bön, dvs. bönen behärskas av väntan på den tid då historien har nått sitt mål och Gud ensam skall råda i världen. Detta uttrycks direkt i orden "låt ditt rike komma" och "låt din vilja ske". Men bönen att Guds namn skall bli helgat har samma inriktning, så vitt den innebär att Gud själv skall låta sin helighets glans bryta fram synligt och oemotståndligt. Samtidigt kan dessa bönepunkter tillämpas på den enskildes liv. Man ber om hjälp att redan här och nu underordna sig Guds vilja och helga hans namn genom en rätt livsföring. Parallellen mellan Matt 6:10 och 26:39, 42 antyder en sådan tillämpning.
Det är troligt att även bönen om "brödet för dagen som kommer" har en dubbel syftning. I grundtextens formulering ingår ett ord (epiou´sios) som inte är känt från andra grekiska texter men av allt att döma är bildat på ett välbekant uttryck för "morgondag" (epiou´sa), på samma sätt som om man på svenska skulle säga "morgondaglig". Bönen kan syfta på den andliga föda som ger evigt liv i Guds rikes morgondag (jfr Matt 4:4; Joh 6:49-51) men också på vad man behöver för den jordiska morgondagen, så att bekymren för den närmaste framtiden avlastas på Gud (jfr Matt 6:34). Denna dubbeltydighet motsvarar måltidens omfattande betydelse i biblisk religion: att äta är inte bara en biologisk nödvändighet utan också en viktig form av mänsklig gemenskap. Måltiden kan därför symbolisera livet i ett kommande fredsrike (Jes 25:6; Matt 8:11; Luk 14:15-24), vilket kommit till uttryck både i den judiska påskmåltiden och i den kristna nattvarden. I kristen tradition förekommer åtskilliga andra tolkningar av det unika ordet. Vulgata har två. I Luk 11:3 står quotidiánus, "daglig", en lydelse som har fått stark hävd men tycks bygga på ren gissning. I Matt 6:11 står supersubstantiális, "övernaturlig, himmelsk". Denna tolkning utgår från ett grekiskt ord för substans, väsen eller existens (ousía). Härledningen är språkligt osannolik men har ibland åberopats för ytterligare en uttydning, "till existensen" i betydelsen behövlig: bönen gäller det bröd som människan behöver för sitt uppehälle.
I bönen om förlåtelse skiljer en språklig detalj Matteus version från Lukas. Den bedjande försäkrar hos Matteus att vi "har förlåtit" dem som står i skuld till oss, hos Lukas att vi "förlåter" dem. Textens fortsättning i Matt 6:14 f. visar att skärpningen i Matteus text är avsiktlig. Enligt evangelistens bild av Jesu förkunnelse är människans försonlighet nödvändig för Guds möjlighet att förlåta. Samma tanke utläggs i Matt 5:23 f.; 18:23-35.
Bönen som gäller prövning är dubbeltydig såtillvida som samma grekiska ord kan användas om frestelse i betydelsen lockelse. Men den eskatologiska grundtonen i Herrens bön och paralleller i Jesu förkunnelse klargör att det är fråga om prövningar i betydelsen svåra lidanden, särskilt den sista tidens (jfr t.ex. Matt 24:19-22). Man ber alltså att få slippa upplevelser som kunde omintetgöra tron på Gud (jfr Luk 22:31 f.). I bakgrunden finns bilden av hur Job sattes på prov av Anklagaren (Job 1:6-2:10). Orden "rädda oss från det onda" kan också översättas "rädda oss från den Onde".
Herrens bön avslutas traditionellt med en lovprisning: "Ty dig tillhör riket, makten och äran i evighet. Amen." Dessa ord, eller varianter av dem, finns i sena textvittnen men tillhör inte den ursprungliga evangelietexten.
Hettiter
Hettiterna var ett folk som från ca 2000 f.Kr. bildade ett mäktigt rike i Mindre Asien. De talade ett indoeuropeiskt språk och hade troligen invandrat österifrån. Sin storhetstid hade de under 1300-1200-talen f.Kr., då de erövrade stora delar av det nuvarande Syrien. Omkring 1200 föll det hettitiska väldet sönder och splittrades i småstater. Några hettitiska kungadömen levde kvar i norra Syrien fram till mitten av 700-talet f.Kr. Sannolikt är det dessa som åsyftas i 1 Kung 10:29. När hettiter annars omtalas i GT är det svårt att se hur de förhåller sig till det från historien kända folket. Hettiterna brukar finnas med i listor över folk som bodde i Palestina före israeliterna, t.ex. 1 Mos 15:19-21. Folknamn.
Himlen
Ordet används ibland i sena bibliska skrifter som täcknamn för Gud. Guds egentliga namn betraktades tidigt som så heligt att man inte vågade uttala det utan använde andra gudsbeteckningar (Gudsnamn och Herren). Efter hand drevs den skygga vördnaden ännu längre, så att fromma människor föredrog antydande omskrivningar ("vad som befalldes" = "vad Gud befallde", 1 Mack 2:55; "från något annat håll" = "från Gud", Est 4:14; "den som bygger sitt hopp på Honom" = "den som bygger sitt hopp på Gud", 1 Mack 2:61). När ordet "himlen" används i sådana sammanhang får Guds boning representera honom själv. Att ordet betecknar ett personligt väsen kan mer eller mindre tydligt framgå av sammanhanget (t.ex. Dan 4:23; 1 Mack 3:60; 4:10; 2 Mack 7:11; Luk 15:18). Ibland är det oklart om författaren menar så eller syftar på himlen i rumslig mening (t.ex. 1 Mack 4:40).
Himmelriket
Detta uttryck används i Matteusevangeliet omväxlande med "Guds rike" och med samma innebörd.
Hin
Rymdmått, motsvarande ca 6 liter. Mått.
Hinnomdalen, ben-hinnoms dal
En dalgång som sträckte sig väster och söder om det forntida Jerusalems stadsmur. Dalen nämns som en del av gränsen mellan Benjamins och Judas stammar (Jos 15:8; 18:16; jfr Neh 11:30) men är framför allt känd som den plats där man dyrkade främmande gudar och offrade barn (Molok). Ordet Gehenna är bildat av dess namn (Helvete).
Hjärta
Kroppsorgan får i de bibliska språken ofta representera tankar och känslor (Själ). Hjärtat uppfattas som bärare av personens innersta kärna och även av en rad enskilda själsliga funktioner. Detta framträder i en mängd talesätt. En del av dem har motsvarigheter i vårt nutida språk. Andra är främmande för oss, främst därför att vi förknippar hjärtat med varma känslor. Enkelt uttryckt tänker man enligt vårt språkbruk med hjärnan och känner med hjärtat, medan bibelns språk flyttar ner aktiviteterna, så att man tänker med hjärtat och känner med inälvorna. Hjärtat står alltså oftast för intellektuella eller moraliska funktioner: tanke, minne, vilja, planer, beslut. Det är det organ som man förstår och tänker med (5 Mos 29:4; Syr 17:6). När grundtexten säger att någon är utan hjärta, är han inte utan känslor utan vettlös eller dum (Ords 6:32; Jer 5:21). Den som har hjärta är inte medlidsam utan klok (Job 34:10, 34). Att säga i sitt hjärta är att tänka, att skriva på hjärtats tavlor är att lägga på minnet (Ps 14:1; jfr Ords 3:3; Matt 9:4 med par.). När hjärtat är hårt har viljan blockerats, så att personen är obeveklig (2 Mos 7:13, 14; jfr Hes 2:4). På somliga ställen kopplas hjärtat, liksom i äldre svenska, till modet (Syr 22:16-18).
Även när ordet betecknar hela personligheten kan det vara lämpligt att inte återge det ordagrant. Att ha ett vist eller rent hjärta är lika med att vara vis eller sveklös. Att hjärtat gläder sig är detsamma som att människan gör det. Men uttryckssättet betonar ofta människans dolda innersida och dess förhållande till Gud, t.ex. när hon sägs göra något av hela sitt hjärta, dvs. uppriktigt och samvetsgrant (5 Mos 6:5; Matt 22:37 med par.). Herren ser in i hjärtat, dvs. han genomskådar människan fullständigt och läser hennes tankar (1 Sam 16:7). Hjärtat beskrivs som källan till det onda som han avslöjar (Matt 5:28; 15:19). Andra inälvor kan ges samma symboliska betydelse, särskilt njurarna (t.ex. Jer 17:10; Upp 2:23). Bildspråket får ibland en djärv tillspetsning genom att hjärtat personifieras. Att det omskärs betyder att människans sinnelag förändras i grunden (5 Mos 30:6; Jer 4:4; Rom 2:29). Hjärtats öga (Syr 17:8) är den religiösa uppfattningsförmågan, människans "inre öga" (Ef 1:18). När hjärtat lyssnar (Bar 2:31) är människan lyhörd för Guds tilltal.
Det är inte lämpligt eller ens möjligt att översätta ordet för hjärta bokstavligt varje gång det förekommer i grundtexten. Återgivningen varierar både inom och mellan olika bibelöversättningar. Den föreliggande använder ofta friare formuleringar, som skall förebygga missförstånd och göra sakinnehållet begripligt. Grundtextens bokstavliga uttryckssätt har dock bibehållits på många ställen där det överensstämmer med nutida språkbruk, är särskilt verkningsfullt ur stilistisk synpunkt eller fungerar som ett ofrånkomligt inslag i religiöst fackspråk.
Hora
Horeb
Ett annat namn på Sinai, gudsuppenbarelsens berg. De båda namnen används omväxlande utan någon betydelseskillnad. Det har inte kunnat påvisas att de ursprungligen skulle ha syftat på olika berg.
Husgudar
Kultföremål som användes i hemmet och ärvdes inom familjen. Utombibliska källor visar att innehavet av dem hade juridisk och ekonomisk betydelse; jfr 1 Mos 31:19. Deras funktion och utseende är ofullständigt kända. Enligt Hes 21:21 och Sak 10:2 användes de till spådomskonst, och i 2 Kung 23:24 förknippas de med avgudar. I äldre tid har israeliterna tydligen använt dem utan betänkligheter (1 Mos 31:19-35; Dom 17:5; 18:14-18; 1 Sam 19:13-16). Det hebreiska ordet kan ha både entals- och flertalsbetydelse. I 1 Mos 31 tycks det röra sig om ett flertal små figurer, i 1 Sam 19 kanske om en större gudabild. Ytterligare en möjlighet är att husgudarna var ett slags masker.
Här, häravdelning, härskara
Israeliternas uttåg ur Egypten och deras vandring genom öknen beskrivs inom Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt som en marsch i militär stil. Folket är ordnat i häravdelningar (2 Mos 6:26; 4 Mos 1:3; 33:1). Då Gud är deras ledare kan hela folket kallas "Herrens härar" (2 Mos 7:3/4; 12:41). Han själv kallas i annat sammanhang "Israels härars Gud" (1 Sam 17:45).
Stjärnorna skildras också som en krigshär, ledd av Gud; den storslagna ordningen på himlavalvet blir en åskådlig bild för hans skaparmakt (Ps 33:6; Jes 40:26). Samtidigt uppfattas himlakropparna som levande väsen: de synliga ljuspunkterna representerar änglar i Guds tjänst. Uttryck som "den himmelska hären" (1 Kung 22:19), "en himmelsk här" (Luk 2:13), "de himmelska härarna" (Upp 19:14), "himlens här" (Dan 8:10) och "Herrens här" (Jos 5:14 f.) kan därför även syfta på änglarna, som står under Guds befäl; jfr Ps 103:20 f. Uttrycket "härens furste" i Dan 8:11 kan alltså avse honom. Beteckningen "härskarornas Gud" kan tolkas på samma sätt, men det kan också syfta på Israels härar; Sebaot.
I Israels omvärld betraktade man himlakropparna som gudomliga och tillbad dem. Enligt biblisk tro var detta förkastligt (5 Mos 4:19; 17:3). Uttryck som "den himmelska hären", "höjdens här" och "himlens hela härskara" kan därför användas negativt om stjärnorna i deras roll som falska gudar (2 Kung 17:16; 21:3; 23:4; Jes 24:21; Jer 19:13).
Härlighet, förhärliga
Det viktigaste hebreiska ordet för härlighet (kavód) betyder bokstavligen tyngd, i överförd mening ära och anseende, ibland rikedom. Skönhet och prakt är också närliggande begrepp (Jes 35:2; 60:13). Flera ord med dessa och liknande betydelser används omväxlande både i grundtexten och i översättningen; se t.ex. 1 Krön 29:11 f.; Ps 96:6 f.
Begreppet härlighet tillämpas i bibeln bl.a. på regenter och deras uppträdande i makt och glans (Dan 4:33; 5:18), liksom det svenska ordet härlighet språkhistoriskt hör samman med stormän eller "herrar". Men regenten är också sitt folks stolthet (2 Sam 1:19). En kung kan därför rätt och slätt kallas Israels härlighet (Mik 1:15). Bibelns gudsbild har samma drag. Herren framträder i härlighet (Ps 57:6; 145:5) men är också Jerusalems härlighet eller glans (Jes 60:19). Liknande uttryck används om föremål och platser som förbinds med Herrens närvaro: förbundsarken (1 Sam 4:21 f.; Ps 78:61), Jerusalem och templet (Jer 17:12; Klag 2:1). Även avgudadyrkares religiösa symboler kan kallas deras härlighet (Hos 10:5).
Herrens härlighet skildras konkret som en bländande glans, omgiven av eld och rökmoln. Människor kan inte komma den nära (2 Mos 33:18-23), och för ovärdiga är den livsfarlig (3 Mos 10:1-3). Härlighet och helighet är närstående begrepp. Detta åskådliggörs bl.a. i berättelserna om Sinai (2 Mos 24:16 f.), om ökentidens helgedom (2 Mos 40:34 f.) och om Salomos tempel (1 Kung 8:10 f.), likaså i profeternas visioner (Jes 6; Hes 1). Men även vanliga frommas erfarenheter i gudstjänsten beskrivs som möten med Herrens härlighet (Ps 26:8; 63:3). I Hes 8-11 skildras hur härligheten på grund av folkets synd lämnar Jerusalem (se särskilt 11:23); staden är därmed prisgiven åt erövring. Ordet ger slutligen uttryck för hoppet om Jerusalems och templets återupprättelse: efter tider av förstörelse och förnedring skall Herrens härlighet återvända dit (Jes 40:1-5; 60:1-11; Hes 43:1-5).
I NT används det grekiska ordet dóxa på liknande sätt om Gud och Kristus (t.ex. Upp 15:8; 2 Kor 4:4; jfr 1 Tim 6:15 f.). Att människor och änglar böjer sig i tillbedjan beskrivs med ett motsvarande verb, "ge härlighet" eller "förhärliga", i sådana sammanhang återgett med ord som "prisa", "ära" och "hylla". I frälsningsläran används ordet härlighet om den återglans från Gud som människan från början ägt men som synden har förstört (Rom 3:23; jfr 1:23). Den återställs genom Kristus hos de kristna (2 Kor 3:18). Vid tidens slut, när Guds härlighet åter blir synlig som en bländande glans, förhärligas de med honom: de övergår till en livsform där de på nytt liknar Gud och kan uthärda hans närhet.
Enligt Johannesevangeliet var Jesu uppgift på jorden att uppenbara Guds härlighet eller förhärliga honom (1:14; 17:4). Tanken på en synlig glans är här avlägsen. Att se Guds härlighet innebär att genom tron förenas med honom. Evangeliets författare betonar också att Jesu lidande var höjdpunkten i hans jordeliv. När det sägs att Jesus skulle förhärligas (7:39; 12:23; 17:1-5) menas därför att han genom döden på korset skulle återvända till sin himmelska härlighet.
Härskara
Härskaren
Detta ord används för att återge ett par av grundtextens sällsyntare gudsbeteckningar. Det skrivs med stor bokstav när syftningen på Gud behöver förtydligas. I GT står det för adón (t.ex. 2 Mos 23:17; Jes 1:24), i Tillägg till GT för despótes (2 Mack 5:17; 6:14; 15:29; Syr 34:29; Till Dan A:5) eller dynástes (Syr 46:6; så även i 1 Tim 6:15). Bilden av Gud som regent är i grunden densamma som då andra, vanligare, uttryck används i grundtexten, t.ex. adonáj ("Herren") eller pantokrátor ("allhärskaren").
Högst, den högste
Grundtextens vanligaste motsvarighet till "den Högste" är i GT Eljón, en kanaaneisk gudsbeteckning som övertogs av israeliterna. Ordet finns också i kortare varianter. Det kunde uppträda både som självständigt gudsnamn och som beskrivande biord ("han som är högst"). Den gud som tillbads i Salem, det senare Jerusalem, kallades El Eljón, "Gud den Högste" (1 Mos 14:18). Han uppfattas i bibeln som identisk med Israels Gud, fast ålderdomlig poesi visar spår av att de båda först betraktats som två olika gestalter (5 Mos 32:8 f.; Ps 82:1, 6). Efter hand blev "den Högste" en otvetydig beteckning för den ende Guden i hans roll som alltings härskare. Så används uttryckets arameiska form på flera ställen i Daniels bok (t.ex. 4:14), likaså dess grekiska motsvarighet hýpsistos i NT (Apg 7:48; Heb 7:1).
Högtider, påsk, lövhyddefest
Tre stora högtider i det gamla Israel, påsken, veckohögtiden och lövhyddefesten, räknas upp i 2 Mos 23:14-17; 34:18-23; 5 Mos 16:1-17. Vid dessa tillfällen skulle alla israelitiska män samlas inför Gud. En fullständigare festkalender finns i 3 Mos 23 (jfr också 4 Mos 28-29). Tidsangivelserna följer där den babylonisk-judiska kalendern, som är rörlig i förhållande till vår; Månad. Något fast datum för en fest kan alltså inte anges enligt vårt system. Grovt sett är vårdagjämningen utgångspunkt för en serie fester, höstdagjämningen för en annan.
Påsken börjar firas den 14 nisan, i närheten av vårdagjämningen. Historiskt sett är den en kombination av två fester: herdarnas våroffer, då varje hushåll höll måltid på ett lamm, och den veckolånga högtid då man åt osyrat bröd vid skördeperiodens början (3 Mos 23:6-14). GT knyter hela festen till minnet av Israels befrielse ur Egypten (2 Mos 12). I NT kallas den omväxlande påsk och det osyrade brödets högtid (Luk 22:1). Den i judendomen än i dag använda ordningen för påskmåltiden på festens första kväll följdes sannolikt i sina huvuddrag vid Jesu sista måltid. Genom sin tydning av påskmåltidens bröd och vin gav Jesus upphov till den kristna nattvarden (Matt 26:26-29 med par.). I den kristna påsken spelar sedan Jesu offerdöd och uppståndelse samma roll som befrielsen ur Egypten i den judiska. Enligt Paulus utläggning av festens betydelse är Jesus de kristnas påsklamm, och det osyrade brödet betecknar frihet från ondskans surdeg (1 Kor 5:7).
Veckohögtiden hålls sju veckor, "femtio dagar" (3 Mos 23:16), efter påsken. I jordbrukssamhället var detta tiden för veteskördens avslutning. Senare förknippades högtiden med lagens gåva och händelserna vid Sinai. På grekiska kallades den pentekosté, "femtionde (dagens högtid)", ett uttryck som gett upphov till svenskans "pingst". Denna beteckning används i Tillägg till GT (Tob 2:1; 2 Mack 12:32) och i NT (Apg 2:1; 20:16; 1 Kor 16:8). Högtidens kristna form förbinds med den heliga andens gåva enligt berättelsen i Apg 2.
Nyårsdagen infaller den 1 tishri eller i närheten av höstdagjämningen. I bibeln nämns den bara som "en minnesdag då ni stöter i horn" (3 Mos 23:24). Beteckningen nyårsdag (rosh hashaná) är alltså efterbiblisk, men traditionen att fira nyåret på hösten har gamla rötter (Månad).
Försoningsdagen firas den 10 tishri. En ålderdomlig ritual skildras i 3 Mos 16. Högtiden har utvecklats till en dag för allvarlig självprövning och botgöring. Den nämns i Apg 27:9 under beteckningen fastedagen; Fasta.
Lövhyddefesten pågår under åtta dagar med början den 15 tishri. Den framstår som höstens stora skördefest, då man gläder sig åt det nya vinet (5 Mos 16:13). Föreskriften att israeliterna skall bo i lövhyddor (3 Mos 23:42 f.; jfr Neh 8:13-18) förknippar festen med minnet av deras lägertillvaro efter uttåget ur Egypten. Hyddorna har sedan blivit symboler för en kommande salighet; jfr Matt 17:4; Luk 16:9. Så länge templet fanns firades lövhyddefesten där med storslagna och jublande festligheter. Ett par inslag, vattenösning under recitation av Jes 12:3 och en nattlig ljuständning, utgör bakgrunden till Joh 7:37 f.; 8:12.
Utöver dessa högtider nämner den hebreiska bibeln purimfesten, som firas under uppsluppna former den 14-15 adar, en månad före påsk. Den har sannolikt rötter i andra folks traditioner men är i sin bibliska form en påminnelse om hur judarna räddades från sin blodtörstige fiende Haman (Est 9:20-32).
Två senare tillkomna fester är knutna till händelser som beskrivs i Tillägg till GT:
Tempelinvigningsfesten (vanligen med ett hebreiskt ord kallad Chanukká) firas med början den 25 kislev eller i närheten av vintersolståndet, till minne av templets rening och återinvigning 165 f.Kr. efter Antiochos IV:s religionsförföljelse (1 Mack 4:36-59; 2 Mack 10:1-8). Den nämns en gång i NT (Joh 10:22). Högtiden tycks ha utformats med lövhyddefesten som mönster och firas liksom den i åtta dagar. Minnet av Salomos tempelinvigning har varit en förmedlande länk (2 Mack 2:12).
Nikanor-festen har (i likhet med några andra mindre högtider som inte nämns i bibeln) kommit ur bruk. Den nämns i rabbinsk tradition, men spåren av dess firande försvinner före medeltiden. Festen hölls den 13 adar eller omedelbart före purimfesten. Den instiftades enligt Mackabeerböckerna till minne av segern över en fientlig general (1 Mack 7:49; 2 Mack 15:36).
Hörnsten
Bilden av Kristus som hörnstenen (Apg 4:11; Ef 2:20), dvs. det viktigaste elementet i en byggnadskonstruktion, har hämtats från två ställen i GT (Ps 118:22; Jes 28:16). Båda åskådliggör fastheten och pålitligheten i Guds hjälp. Bilden avser med all sannolikhet grundstenen i en byggnads hörn, inte (som ibland föreslagits) slutstenen i ett valv.
De ovannämnda GT-ställena sammanförs i NT också med Jes 8:14, där bilden av en sten används på annat sätt; Stötesten.
Insamling
På flera ställen i sina brev talar Paulus om bidrag som skall lämnas till "de heliga i Jerusalem", dvs. till den kristna urförsamlingen där (Rom 15:26; 1 Kor 16:1; 2 Kor 8-9). Enligt Gal 2:10 följde han med sitt insamlingsarbete en överenskommelse som gjorts med de kristna ledarna i staden, troligen vid det möte som beskrivs i Apg 15. Huvudbeslutet vid detta möte betydde för de hednakristna en långtgående frigörelse från judisk sed och därmed också från moderförsamlingen i Judeen. De ekonomiska bidragen var kanske uttryck för en lojalitet som inte borde upphöra. Insamlingen fyllde i så fall samma funktion för de kristna som tempelskatten för judarna (Matt 17:24).
Invandrare, främling
Det hebreiska ordet ger betecknar människor som lämnat sin hembygd, t.ex. på grund av krig eller hungersnöd, och vistas i ett land där de saknar fulla medborgerliga rättigheter. Ordet återges ofta med "främling" i känsloladdade eller poetiska sammanhang (2 Mos 18:3; Ps 94:6; 119:19). I lagtexter står "invandrare". Då avses personer som anslutit sig till israeliternas tro och levnadssätt (beträffande omskärelsen jfr 2 Mos 12:48). De religiösa lagarna är med få undantag lika giltiga för dem som för "infödda" (dvs. födda israeliter, inte landets förisraelitiska befolkning). Ordet ger fick så småningom nästan samma betydelse som det grekiska "proselyt".
Invandrarnas ställning i samhället varierade. De användes till grovarbete (5 Mos 29:11; 1 Krön 22:2; 2 Krön 2:17 f.) men kunde också bli förmögna (3 Mos 25:47). Allmänt sett saknade de den trygghet som följde med ärvd jord och gamla släktförbindelser. Därför inskärps ofta att de skall behandlas generöst och rättvist, i likhet med änkor och faderlösa (5 Mos 24:17; Jer 7:6; Sak 7:10). Ibland får deras osäkra läge symbolisera hela människolivets korthet och utsatthet. Israeliterna har varit invandrare i Egypten (2 Mos 22:21) men är också gäster och främlingar i sitt eget land, som egentligen tillhör Herren (3 Mos 25:23; 1 Krön 29:15; Ps 39:13). Tanken utvecklas i kristet språk till att människan är främling på jorden men har sitt rätta hem i himlen (Heb 11:13-16).
I bibeltexterna uppträder också andra grupper av utlänningar, fast de olika kategorierna inte alltid hålls tydligt isär. Det hebreiska ordet tosháv översätts oftast med "tillfälligt bosatt" och tycks avse personer utanför israeliternas gemenskap (jfr 2 Mos 12:45 med 12:48; 3 Mos 25:45). För utländska inkräktare finns åtskilliga beteckningar i hebreiskan. Svenskans "främling" kan passa även i sådana sammanhang (Jes 1:7).
Israel, israeliter, nordriket
Detta namn används i GT med tre olika betydelser: om patriarken Jakob, om hela det judiska folket och om den stat som folkets nordliga stammar bildade efter Salomos död (Nordriket).
Anknytningen till patriarken bygger på berättelsen i 1 Mos 32:28 (jfr jfr 35:10), som låter namnet anspela på Jakobs kamp med Gud. Om dess ursprungliga språkliga innebörd finns olika uppfattningar bland forskarna.
Som namn på ett folk eller område är Israel först belagt i en egyptisk inskription från ca 1200 f.Kr., där det tycks syfta på en folkgrupp i centrala Palestina. I bibeln används namnet omväxlande med "israeliter" (i grundtexten "Israels söner" eller "Israels hus", dvs. släkt) som beteckning för det folk som räknade sitt ursprung från Jakob. Stamfaderns namn överförs alltså på hela folket; han fortlever genom sina efterkommande. Dessutom kan "Israel" i några fall syfta på folkets område och vara liktydigt med "Israels land". Patriarkens andra namn används ibland på liknande sätt; Jakob.
Traditionerna kring namnet Israel odlades särskilt av den nordliga stamgrupp som ansågs härstamma från Josefs söner Manasse och Efraim. Namnet kan syfta enbart på dessa stammar. I berättelser om Sauls och Davids tid står "Israel och Juda" för de två stamgrupper som tillsammans utgjorde vad vi kallar Israels folk (t.ex. 1 Sam 17:52; 2 Sam 3:10). Efter delningen av Salomos rike (1 Kung 12:16) betecknar "Israel" i Kungaböckerna det nordliga riket och dess invånare. Detta språkbruk finns också hos profeterna. Namnet har då ofta en negativ klang, eftersom de nordliga stammarna betraktades som avfällingar från den rena gudstron (se t.ex. Jer 3:6-13). Ett sent spår av den inställningen finns kanske i Till Dan A:57.
Samtidigt djupnade hos profeterna en övertygelse att Israel borde vara ett enda heligt och odelbart folk (Hes 37:22), och namnet användes allt mer om hela det judiska folket. I senare skrifter kan alltså uttrycken "Israel", "israeliterna" och "judarna" ha samma syftning. Skillnaden blir nu att omvärlden oftare säger "judar", medan ordet "israeliter" uttrycker folkets egen uppfattning om sin religiösa roll (jfr t.ex. Esr 6:7 f.; Dan 6:13 med Esr 6:16-22; Dan 9:20).
Enligt NT har alla kristna ärvt de löften Gud gav patriarkerna, och de utgör nu hans nya, heliga folk (Rom 9:6-8). Ett uttryck som "Guds Israel" (Gal 6:16) kan därför syfta på de kristna, liksom Uppenbarelsebokens ord om dem som "kom från alla Israels stammar" (Upp 7:4-8).
Jakob
Namnet används på många ställen om hela det judiska folket på samma sätt som patriarken Jakobs andra namn, Israel (t.ex. 4 Mos 23:21-23; Ps 14:7; Jes 9:8; Jer 10:16; 1 Mack 3:7; Rom 11:26). Omväxlande står fylligare uttryck som "Jakobs släkt" ("ätt", "folk"; i grundtexten ordagrant "hus").
Jevus, jevuseer
Jevuseerna nämns ofta som ett av de folk som bodde i Palestina före israeliterna (Folknamn), ibland närmare bestämt som invånare i bergsbygden (4 Mos 13:30; Jos 11:3). Framför allt sägs de ha bott i Jerusalem (Jos 15:63; Dom 1:21). Staden, eller någon del av dess omgivning, kallas på ett par ställen "jevuseernas bergssluttning" (Jos 15:8; 18:16). Dess förisraelitiska namn sägs ha varit Jevus (Jos 18:28; Dom 19:10; 1 Krön 11:4), men detta var troligen en sekundär beteckning, bildad av folknamnet. Namnet Jerusalem kan nämligen beläggas i gamla utombibliska texter. Om jevuseernas härkomst och släktskap med andra folk saknas säker kunskap.
Av allt att döma var det (trots Dom 1:8) först under Davids tid som israeliterna lyckades erövra Jerusalem (2 Sam 5:6-8; 1 Krön 11:4-6). Jevuseerna fick då leva kvar i staden. Detta framgår indirekt av Jos 15:63; Dom 1:21, liksom av Sak 9:7. David sägs ha köpt den blivande tempelplatsen från en jevusé (2 Sam 24:18-25). Enligt 1 Kung 9:20 f. gjorde Salomo jevuseerna till tvångsarbetare.
Jisreel, jisreelslätten
Namnet Jisreel betyder "Gud sår" eller "Gud gör fruktbar". Innebörden passar i första hand till Jisreelslätten, det bördiga lågland som utbreder sig mellan Karmel och Gilboaberget. Norr om sistnämnda berg står slätten i förbindelse med Bet-Sheans dalgång, som är en västlig utgrening från övre Jordandalen. Jisreelslätten avvattnas åt nordväst av Kishonbäcken, som rinner ut i Ackobukten nära Haifa. Mot sydväst ger flera pass förbindelse med Medelhavet, ett av dem vid Megiddo, varav det alternativa namnet Megiddoslätten (2 Krön 35:22). Huvudvägen från Egypten till Syrien och Mesopotamien passerade slätten, som därför hade stor strategisk betydelse. Området är skådeplats för en rad bibliska stridsskildringar (Dom 4:4-16; 7:1-23; 2 Kung 23:29; jfr Judit 3:9).
Staden Jisreel låg vid slättens östra sida. På 800-talet f.Kr. användes den som residensstad av Nordrikets kungar, vid sidan av huvudstaden Samaria. Dramatiska händelser som utspelades under denna period (1 Kung 21; 2 Kung 9-10) gav en dyster klangbotten åt namnet.
Som personnamn uppträder Jisreel dels i 1 Krön 4:3, där det rör sig om en personifikation av en stad eller en släkt, dels i Hos 1:4 f., där Herren ger namnet åt profetens son med en anspelning på platsens blodiga historia. I fortsättningen (2:22) utnyttjar profeten andra sidor av namnet, dess ljudlikhet med Israel och dess löftesrika innebörd av fruktbarhet.
Ett annat Jisreel nämns i Jos 15:56; det låg på Judas stams område. När Davids hustru Achinoam sägs vara från Jisreel (t.ex. 1 Sam 25:43) åsyftas kanske denna judeiska stad.
Josefus
Judisk historieskrivare, född 37 eller 38 e.Kr., död i början av 100-talet. Josefus, som tillhörde en förnäm prästsläkt, deltog i 60-talets stora uppror mot Rom men gick över till romarnas sida. Under återstoden av sitt liv ägnade han sig åt författarskap om judarna och deras historia. Hans skrifter är en viktig källa för vår kännedom om deras förhållanden kring vår tideräknings början. Även för den föregående perioden är han ofta vår enda eller viktigaste sagesman. När det gäller de händelser som skildras i 1 Mack tillför han dock inte mycket nytt, eftersom just denna bok är hans egen huvudkälla, men hans version kan användas för att belysa oklara punkter.
Juda, jude, judeen, judeer, sydriket
Liksom en rad andra namn står Juda i GT dels för en person, dels för hans ättlingar och deras område. I likhet med namnet Israel betecknar det dessutom ett av kungatidens båda riken (Sydriket).
Jakobs son Juda uppträder i 1 Mos som individ (t.ex. 38; 44:18-34), men också som personifikation av en stam (49:8-12), vars kärnområde enligt traditionen låg på bergsryggen söder om det nuvarande Jerusalem. Troligen var Juda från början namnet på detta område och blev sedan den överordnade beteckningen för befolkningen däromkring, som bildade en självständig grupp av stammar, skild från de nordliga. Juda och Israel nämns därför tidigt som två skilda storheter, i både samarbete och konflikt. Efter Salomos död blev stamgrupperna två skilda kungariken. Det södra, vars huvudstad var Jerusalem, kallas Juda eller Juda rike. Om invånarna i detta område (både före och under kungatiden) används orden judeer och judeisk.
Efter den babyloniska fångenskapen knyts namnet Juda till tempelstaten kring Jerusalem och dess invånare, oavsett stamtillhörighet. Så sker i Esras, Nehemjas, Esters och Daniels böcker, främst i repliker och skrivelser från utomstående personer. Där använder denna översättning orden jude och judisk, vilkas nuvarande användning uppstått ur just detta språkbruk, som också är representerat i bibelns grekiskspråkiga delar, där "jude" står för grundtextens ioudai´os. I dem förekommer även det geografiska namnet Judeen (ioudai´a), som egentligen rätt och slätt betecknar judarnas land (det används utan klar begränsning i Judits bok). Då motsättningarna mellan judar och samarier skärptes och deras områden hölls åtskilda även administrativt, reserverades namnet Judeen för landskapet kring Jerusalem (jfr 1 Mack 10:30). Den judiska befolkningen norr om Samarien avskildes i det läget från judarnas huvudområde. Med dessa utgångspunkter tillämpar NT den kända tredelningen av landet i Judeen, Samarien och Galileen.
Inom NT används ordet "jude" mera sällan i de tre första evangelierna. Jesus och apostlarna framstår där självklart som medlemmar av det folk inom vilket hela berättelsen utspelas. När Paulus i sina brev vänder sig till församlingar med talrika icke-judiska medlemmar ser han däremot det judiska folket utifrån, trots att han själv räknar sig till det (2 Kor 11:22; Fil 3:5). "Judarna" betyder då ibland "de judekristna" (Gal 2:13). Paulus gläder sig över att de förenats med hedningarna i den kristna församlingen (Ef 2:14-18). Å andra sidan bekymrar han sig över att det judiska folket i sin helhet inte antagit tron på Kristus (Rom 9-11). Hans bekymrade hållning slår vid ett tillfälle över i obehärskat negativa uttalanden; se 1 Thess 2:15 f.
Inställningen att se judarna utifrån, mer eller mindre som de kristnas motståndare, präglar i viss mån också Apostlagärningarna (t.ex. 13:44-52) och i ännu högre grad Johannesevangeliet. Där används uttrycket "judarna" ofta i sammanhang där de andra evangelierna säger "fariseerna" eller "de skriftlärda", vilket kan ge intrycket att Jesus skulle ha stått utanför det judiska folket. "Judarna" betecknar i flera sammanhang personer som inte trodde på Jesus och visade fientlighet mot honom (6:41 f., 52; 8:48-59; 10:22-39).
Historiskt betingade gruppmotsättningar har alltså bidragit till att ordet jude i flera nytestamentliga texter fått negativa bitoner. Ett generaliserande bruk av sådana texter har varit ett inslag i senare tiders antisemitism.
Kadesh, kadesh barnea
Plats där israeliterna enligt GT uppehöll sig under en del av sin ökenvandring. Namnet är besläktat med hebreiskans ord för "helig" och tyder på att platsen varit en kultort. Tillägget Barnea, vars betydelse är okänd, särskiljer den från orter med samma eller liknande namn. Till dessa hör Kedesh i Galileen (Jos 20:7; Tob 1:2); det fanns också ett Kadesh vid Orontes i Syrien, som kanske åsyftas i 2 Sam 24:6; Ps 29:8.
Läget för Kadesh Barnea anges bara ungefärligt, oftast till Sinöknen söder och sydväst om det bibliska Negevs kärnområde. Den åsyftade platsen har identifierats med en oas i norra delen av Sinaihalvön där man har funnit rester av befästningar från Israels kungatid, dock ingenting som belyser berättelserna om ökenvandringen. Som en sydlig utpost för det israelitiska riket förekommer Kadesh Barnea i några gränsbeskrivningar (Jos 10:41; 15:3; Hes 47:19; 48:28); oftare nämns i sådana sammanhang Beer Sheva, som låg längre norrut.
Traditionens uppgifter om Kadesh är brokiga och delvis svårförenliga. Platsen anges som utgångspunkt först för spaningsföretag och tidiga framstötar i Kanaan (4 Mos 13), sedan för vandringen mot östjordanlandet (4 Mos 20:14). Enligt 5 Mos låg många år mellan dessa tillfällen, år då israeliterna irrade omkring i trakten av Kadesh (2:1, 14; jfr 4 Mos 33:37-49), dömda till detta dröjsmål som straff för sin olydnad (1:19-46; jfr 4 Mos 13-14). Dessutom identifierar en del av traditionen Kadesh med det Meriva där folket gjorde uppror (4 Mos 27:14; 5 Mos 32:51). På ett par ställen förekommer dubbelnamnet Merivat Kadesh (Hes 47:19; 48:28).
Kafarnaum
Till de platser som oftast nämns i evangelierna hör Kafarnaum, enligt nytestamentligt språkbruk en stad, enligt nutida mått snarare en by. Den låg vid norra stranden av Gennesaretsjön. Bland utgrävda ruiner märks delar av en synagoga, byggd efter nytestamentlig tid, och resterna av en gammal kristen helgedom. Denna har uppförts över ett hus som kan ha funnits på Jesu tid. Bl.a. i Mark 9:33 sägs att Jesus var hemma i Kafarnaum; troligen utgjorde Petrus hus (Mark 1:29) hans fasta bostad sedan han börjat uppträda som förkunnare. Tydligen har ett gudstjänstrum inrättats på den plats som ansågs ha tillhört Petrus.
Kaldeen, kaldeer
Kaldeen var ett område i sydöstra Mesopotamien, i 1 Mos 11:28-31 nämnt som Abrahams ursprungliga hemland. Kaldeerna spelade vid 600-talets slut en dominerande roll, då assyriernas välde störtades och det nybabyloniska riket grundades. "Kaldeen" och "kaldeerna" har därför i GT blivit liktydigt med "Babylonien" och "babylonierna"(t.ex. Jes 13:19; Jer 21:4; 24:5; Hes 1:3; Hab 1:6; Bar 1:2; Jer br v. 40), även om den ursprungliga betydelseskillnaden ibland skymtar fram (Hes 23:15; Judit 5:6-8). Eftersom stjärntydning och spådomskonst var högt utvecklade i Babylonien kom ordet "kaldeer" också att betyda "stjärntydare", och så har det översatts i Dan 2:2-5:11.
Kanaan, kanaaneer
Namnet Kanaan är känt bl.a. från egyptiska texter, där det används om olika områden vid den östra medelhavskusten. När denna översättnings noter talar om kanaaneernas religion och kultur inbegrips hela kustregionen. Skriftfynden från Ugarit, som låg på det nuvarande Syriens område, är en huvudkälla för kunskapen om kanaaneisk religion.
I flertalet bibliska texter är Kanaan namnet på det land som Herren hade lovat israeliterna och som de började erövra under Josuas ledarskap. Olika texter visar skilda uppfattningar om landets utbredning. Som dess kärnområde framstår området väster om Jordan och Döda havet (Dom 1:19). Ibland ges landet mer storslagna och idealiserade proportioner. De gränser som anges i 4 Mos 34:3-12 (jfr Hes 47:15-20) innesluter t.ex. delar av nutidens Libanon, Jordanien och Syrien.
"Kanaaneerna" är i bibliskt språkbruk ibland en samlingsbeteckning för befolkningen i det land som israeliterna erövrade (t.ex. 1 Mos 12:6). Men ofta förekommer namnet i uppräkningar av flera besegrade folk (Folknamn). Kanaaneerna framstår då som en mindre befolkningsgrupp. Ibland lokaliseras de till bestämda delar av landet, t.ex. medelhavskusten (Jos 5:1; Sef 2:5), Jordandalen (4 Mos 13:30; 5 Mos 11:30), Jisreelslätten (Jos 17:16) eller Negev (4 Mos 21:1; 33:40).
I "släkttavlan för Noas söner", den schematiska översikten av dåtidens folk i 1 Mos 10, framträder vetskapen att landet hade lytt under Egypten och att det ingick i en vidsträckt kulturell region. Dess invånare representeras (v. 6) av Hams son Kanaan, som sägs vara bror till bl.a. Misrajim, dvs. egypterna, och far till bl.a. folket i Sidon (v. 15, 19; jfr Jes 23:11, där fenikiska städer kallas "Kanaans fästen"). Att kanaaneerna blev underkuvade förklaras i 1 Mos 9:20-27 med en förbannelse som urfadern Kanaan dragit över sig.
Bibeltexterna betonar motsättningen mellan israeliterna och kanaaneerna; där talas om konflikter, avståndstagande och bekämpande. Samtidigt framgår det på många sätt att de båda folken tillhörde samma kulturkrets och att israeliterna påverkades starkt av kanaaneerna, även på det religiösa området. Spår av sådan påverkan finns bl.a. i den religiösa poesin. Baal. Gudsnamn.
Kapitel- och versindelning
Detta indelningssystem hör inte till själva bibeltexten utan är en relativt sen anordning, som har ett praktiskt syfte: man vill kunna hänvisa till bibelställen oberoende av vilken upplaga eller översättning som används. Systemet måste vara gemensamt för alla och bibehålls därför trots att det har sakliga brister; särskilt kapitelindelningen är ofta dåligt anpassad till innehåll och sammanhang. Enligt nutida internationellt bruk använder denna översättning styckeindelning och nyformulerade rubriker för att klargöra texternas uppbyggnad, samtidigt som kapitel- och versmarkeringar står kvar för orienteringens skull.
Indelningen i kapitel infördes i början av 1200-talet. När det gäller GT:s hebreiska text gjorde judiska skriftlärda en indelning i verser redan under de första århundradena e.Kr., dock utan att numrera verserna. Först i mitten av 1500-talet genomfördes en sådan numrering i den latinska översättningen av GT. Vid samma tid gjordes en versindelning med numrering i NT. Både mindre och större avvikelser i indelning och numrering har förekommit i gångna tider. Den föreliggande översättningen ansluter sig i sådana fall till svensk tradition, närmast till 1917 års kyrkobibel. Numreringen avviker därför på somliga ställen från utgåvor av grundtexten och andra länders översättningar. Sådana avvikelser redovisas i noter.
Arbetet med text och översättning kan sätta synliga spår i versnumreringen. Om en vers sannolikt inte tillhör den ursprungliga texten, fast den infogats i en version som användes då numreringen gjordes, hoppas den över i nutida översättningar. På så vis uppstår luckor i versnumreringen, som av ovan angivna skäl inte ändras (Text). Vidare kan ordningsföljden mellan korta avsnitt ha rubbats i den text som numreringens upphovsmän använde. När en nutida översättning följer den rätta ordningen blir i stället verssiffrorna omkastade (4 Mos 13:8-12; Dom 20:21-24; Job 3:12-17; Jes 38:6-22; Sak 4:5-14). Å andra sidan kräver en otvungen översättning ofta att ord eller satser återges i annan ordning än grundtextens. Sådana omflyttningar ryms oftast inom en vers men kan ibland överskrida versgränsen, så att man måste leta i två verser för att finna grundtextens motsvarigheter till de svenska uttrycken. I sådana fall slås verssiffrorna samman med ett snedstreck (t.ex. 2 Mos 7:3/4).
Karmel
Det hebreiska ordet betyder "trädgård" eller "bördigt land" (t.ex. Jes 10:18; Jer 2:7) men används också som geografiskt namn. Någon gång kan det tolkas på båda sätten (2 Krön 26:10). Som namn betecknar det vanligen den bergsrygg som skjuter ut i Medelhavet söder om Ackobukten. Den forntida kustvägen från Egypten, som hade stor strategisk betydelse, måste här böja av inåt landet och fortsatte genom bergspass från Sharonslätten till Jisreelslätten.
Karmelberget förknippas i bibeln med profeterna Elia (1 Kung 18) och Elisha (2 Kung 2:25; 4:25). Med sin skönhet, sin rika växtlighet och sina svårtillgängliga skogar och grottor kan det fungera som poetisk symbol (Höga v 7:5; Jes 35:2; Jer 46:18; Am 9:3). Så även i negativa sammanhang, då ett förtorkat Karmel blir en bild för ytterlig förödelse (Jes 33:9; Am 1:2; Nah 1:4).
Karmel är också namnet på en stad ca 12 km söder om Hebron, bekant från Sauls och Davids historia (1 Sam 15:12; 25:2-13).
Kefas
Namnet Kefas är bildat av ett arameiskt ord som betyder "sten" eller "klippa". Det grekiska namnet Petros, traditionellt återgivet med den latinska formen Petrus, har samma betydelse och fungerade alltså som översättning av det tillnamn Jesus gav sin främste lärjunge, Simon, Johannes son (Matt 16:18; Joh 1:42). De tre namnen Simon, Kefas och Petrus används i NT omväxlande om honom. Det svenska ordet "klippa" måste för sammanhangets skull tillfogas i översättningen av Matt 16:18. Paulus säger vanligen "Kefas" (t.ex. 1 Kor 1:12; Gal 2:9-14).
Kemosh
Moabiternas främste gud (4 Mos 21:29; 1 Kung 11:33; Jer 48:7, 13, 46), i bibeln även kallad deras "vidrighet" (1 Kung 11:7; 2 Kung 23:13). Hans namn är känt från moabitiska inskrifter, framför allt från den s.k. Meshastenen (Moab). I Dom 11:24 förknippas han med ammoniterna.
Kerub
I Främre orientens religiösa konst avbildades mytologiska väsen med vingar, djurkropp och människohuvud. Sådana skulpturer ställdes upp på ömse sidor om tronstolar eller portar; de symboliserade väktare med övernaturlig rörlighet, styrka och intelligens.
Liknande bilder fanns i Israel, där de kallades keruber och representerade tjänsteandar åt Gud, alltså ett slags änglar. De beskrivs på något olika sätt i texter om ökentidens tälthelgedom (Uppenbarelsetältet) och om templet. I tältet står två kerubskulpturer på arkens lock med ansiktena vända mot varandra och vingarna utbredda till skydd för locket, platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos 25:17-22; jfr 4 Mos 7:89). I templet är keruberna stora fristående skulpturer med ansiktena riktade mot tempelsalen. Deras inre vingspetsar berör varandra. Motsvarigheter i främreorientalisk bildkonst klargör att de tillsammans utgör den osynlige Gudens tron (1 Kung 6:23-28; 2 Krön 3:8-14). Arken står enligt dessa texter nedanför keruberna och fungerar som tronens fotapall (1 Krön 28:2). Kerubtronen i templet är bakgrunden till gudsbeteckningen "Herren Sebaot, han som tronar på keruberna" (1 Sam 4:4; 2 Sam 6:2; Jes 37:16; jfr 2 Kung 19:15; 1 Krön 13:6; Ps 80:2; 99:1; Till Dan B:31).
De avbildade varelserna nämns även i andra sammanhang som väktargestalter (1 Mos 3:24; Hes 28:14, 16). Deras vingar blir en bild för Guds beskydd (Ps 61:5). När Herren "rider" på de bevingade varelserna (Ps 18:11) smälter de samman med naturfenomen som vinden och molnen.
En särpräglad kombination av dessa föreställningar finns hos profeten Hesekiel. De varelser som i hans syner åskådliggör Herrens härlighet (kap. 1; 10; jfr Upp 4:6) kallas keruber (10:20). När Herren lämnar det till undergång vigda templet följer de honom (10:18 f.).
Kidronbäcken, kidrondalen
Denna dalgång mellan Jerusalem och Olivberget räknades som Jerusalems gräns i öster (2 Sam 15:23; 1 Kung 2:37). Den var i biblisk tid betydligt djupare än i dag, och bäcken var åtminstone vintertid vattenförande.
Kläder
I GT beskrivs vitt skilda slag av dräkter, även sällsynta och speciella som t.ex. kungliga och prästerliga skrudar (Est 8:15; 2 Mos 28) eller kvinnlig lyxutstyrsel (Jes 3:18-24). Ibland är det svårt att få en tydlig bild av de plagg som nämns, därför att de beskrivs med för oss oklara ord (se t.ex. 1 Mos 37:3 med not). Klädskicket i israeliternas omvärld varierade också avsevärt, som framgår av bl.a. egyptiska och assyriska bilder. De bibliska texterna siktar inte alltid till precisa beskrivningar. I NT används t.ex. ett allmänt ord för klädesplagg både om den finaste dräkten i ett förmöget hus (Luk 15:22), om de skriftlärdas vida mantlar (Mark 12:38) och om de saligas dräkter (Upp 6:11; 7:9 ff.). Men trots alla otydligheter och variationer kan några basplagg sägas känneteckna den bibliska världens vanliga klädedräkt.
Gördeln eller höftskynket var det innersta underplagget och kan därför användas som symbol för intim samhörighet (Jer 13:11). Över den bars en lätt rock eller långskjorta, gärna av linne (Dom 14:12; Ords 31:24). Den hölls ihop av ett bälte där redskap kunde fästas och pengar stoppas in (Mark 6:8). När man behövde röra sig fritt kunde man "fästa upp sina kläder" (t.ex. 1 Kung 18:46; 1 Mack 3:58; Luk 17:8), dvs. vika upp skjortans hindersamma nederdel innanför bältet. I Luk 12:35 görs detta till en bild för andlig beredskap. Manteln, ett stort tygstycke som sveptes kring kroppen som ytterplagg, nämns ofta och hade mångsidig användning. Den skyddade mot köld, särskilt om materialet var ylle (Ords 31:21; Hes 27:24), och användes även som täcke att svepa in sig och sova i. För fattiga var den en livsnödvändig tillgång (2 Mos 22:26). Mantelns veck och flikar utnyttjades till förvaring (Hes 5:3; Hagg 2:13). Den kunde också draperas kring huvudet, till skydd mot vädret eller för att gömma delar av ansiktet, vilket markerade underdånighet och blygsel (1 Kung 19:13). Uttrycket "dölja sitt skägg" (3 Mos 13:45; Mik 3:7) syftar på detta. På fötterna bar man i regel enkla sulor med remmar. Skorna eller sandalerna kan därför symbolisera ett obetydligt värde (Am 2:6; 8:6; Syr 46:19). I nytestamentliga texter förutsätts att en välbeställd person fick hjälp av sina slavar med att ta av och på dem (Matt 3:11 med par.).
Basplaggen kunde varieras och kombineras på många sätt. En dyrbar dräkt omfattade flera skjortor och mantlar av olika slag. I fattigdom eller självvald askes inskränktes klädseln till bara ett par plagg, skjorta eller mantel och höftskynke eller bälte (2 Kung 1:8; jfr Matt 3:4; Mark 6:9). Att män och kvinnor hade olika kläder framgår bl.a. av 5 Mos 22:5, men skillnaden var förmodligen begränsad till snitt och färg hos basplaggen. Slöjor nämns i flera texter (t.ex. 1 Mos 24:65; Höga v 4:1; Hes 16:10; Till Dan A:32), däremot förekommer ingen allmän regel om att kvinnor skulle vara beslöjade. Paulus resonemang i 1 Kor 11:3-10 tycks emellertid utgå från att kvinnan måste bära en huvudbonad utanför hemmet.
En dräktdetalj med religiös innebörd föreskrivs i 4 Mos 15:38 f.; 5 Mos 22:12: israeliterna skall bära tofsar i mantelns hörn. Denna bestämmelse följdes enligt Matt 23:5 demonstrativt av fariseerna, enligt Matt 9:20; 14:36 med par. också av Jesus (ordet för tofs kan dock på dessa ställen även tolkas som "kant"). I berättelserna om honom uttrycks även tanken att andlig kraft kan överföras med hjälp av kläder; jfr 2 Kung 2:13 f.; Apg 19:12.
Klädseln har ofta symbolisk innebörd. Den markerar bärarens anseende och plats i samhället men förekommer också i religiöst bildspråk. Festkläder står för nåd och ära, som Gud skänker de fromma (Jes 52:1; Sak 3:4). Nya, rena kläder betecknar i Uppenbarelseboken både omvändelsen (22:14) och det nya livet i himlen (7:9; jfr 2 Kor 5:2-4). Smutsiga kläder symboliserar skuld och skam (Jes 64:6; Upp 3:4). Nakenhet kan ha samma bildliga betydelse (Upp 3:18; 16:15). I allmänhet förknippas den med nöd (t.ex. Job 31:19), nederlag och förnedring (t.ex. 2 Sam 10:4 f.; Jes 20:1-6; Hab 2:15), liksom fångdräkten är en del av den besegrades vanära (2 Kung 25:29). En tillämpning av detta synsätt var bruket att uttrycka sorg, förtvivlan och förkrosselse genom att avsiktligt vanställa dräkt och utseende. Bl.a. gjorde man revor i skjortan, manteln eller bådadera, "rev sönder sina kläder" (t.ex. 1 Mos 37:29; 2 Sam 1:2, 11; Esr 9:3). Sorgebruk.
Kristus, kristen
Det grekiska ordet christós, i latiniserad form "Kristus", betyder "en som är smord" (dvs. kung) eller "den smorde". Ordet motsvarar alltså det från hebreiskan hämtade "Messias" och används i NT med samma innebörd. Uttrycken "Jesus är Messias" (Apg 9:22) och "Jesus är Kristus" (1 Joh 2:22) har i grundtexten samma lydelse. I föreliggande NT-översättning står "Messias" när judisk miljö och judiskt tänkande präglar sammanhanget. I övriga fall står "Kristus" i anslutning till grundtextens form. Undantagsvis kräver sammanhanget en annan återgivning ("falska frälsare", Matt 24:24 med par.).
I urkyrkans grekisktalande del kom "Kristus" efter hand att användas som namn. Paulus kan tala om Jesus, Kristus, Jesus Kristus och Kristus Jesus utan någon nämnvärd betydelseskillnad. Uttrycket "Jesus Kristus" står allmänt som en fast formel i NT, även på några ställen i evangelierna (t.ex. Matt 1:1). Ibland kan det tänkas att den ursprungliga betydelsen hålls aktuell ("Jesus Messias" eller "Jesus är Messias", se t.ex. 1 Joh 4:2 med not).
I NT:s brev, särskilt hos Paulus, förekommer ofta uttrycket "i Kristus" (ibland "i Jesus" eller "i Herren"). Det har en vid och skiftande innebörd; på grekiska kan det även betyda "genom Kristus" och måste ibland översättas så. Meningen kan vara att Gud verkar i gemenskap med Kristus, t.ex. när han skapar världen, utväljer de troende eller styr deras liv. Vidare förekommer tanken att allting sammanfattas "i Kristus". Då antyds bilden av en rymd, som Kristus omfattar och innesluter. Denna av honom behärskade sfär representeras enligt NT på jorden av den kristna kyrkan. Att en människa är "i Kristus" innebär att hon rör sig inom dess gemenskap. Alltefter sammanhanget kan tonvikten ligga på hennes personliga förening med Kristus i tron (t.ex. 1 Joh 2:5 f.) eller på den yttre grupptillhörigheten. Dopet, som innefattar båda dessa moment, beskrivs med orden att man döps "in i Kristus" (Rom 6:3; Gal 3:27; Namn). I texter som gäller den synliga församlingsgemenskapen ger ordet "kristen" ibland den bästa svenska återgivningen (t.ex. 1 Kor 7:39; Gal 1:22). På tre ställen (Apg 11:26; 26:28; 1 Pet 4:16) använder grundtexten den direkta grekiska motsvarigheten till detta ord, adjektivet christianós, om Kristus-anhängare eller medlemmar av Kristus-gruppen.
Kropp
I uttryck som "den syndiga kroppen" (Rom 6:6; Kol 2:11), "dödens kropp" (Rom 7:24) och "kroppens gärningar" (Rom 8:13) är det inte fråga om människans kropp i vanlig mening. Formuleringarna är bildliga och antyder att människan är infogad i ett sammanhang av ondska, från vilket Kristus kan befria henne om han får införliva henne med sin kropp, dvs. kyrkan. Kött.
Kush, kushiter
Kush är i bibeln ett rike söder om Egypten. Det motsvarar norra delen av nutidens Sudan. Traditionen att återge namnet med Etiopien följer Septuaginta men är i dag missvisande; nutidens Etiopien ligger utanför bibelns Kush. Det romerska namnet Nubien har däremot in i vår tid bevarat en vagare syftning, som motsvarar bibliskt språkbruk. Översättningen använder därför uttrycket "nubier" omväxlande med grundtextens "kushit".
Det kushitiska rikets historia är relativt väl känd. Efter en lång tid av egyptisk dominans gjorde sig landet självständigt i början av 1000-talet f.Kr. Under senare delen av 700-talet fick kushitiska härskare makten i Egypten och regerade där som faraoner (den s.k. 25:e dynastin). Förhållanden under denna tid utgör bakgrunden till Jes 18:1; 20:1-6. En av de kushitiska faraonerna nämns i 2 Kung 19:9 som "Tirhaka, kungen av Kush". Han besegrades omkring 670 f.Kr. av assyrierna, och hans efterträdare måste ge upp Egypten åt inhemska härskare. Kushiternas rike bestod dock i deras gamla kärnområde men kom efter hand i beroende av nya stormakter; jfr Est 1:1.
Kushiterna tycks ibland ha förväxlats med egypterna. Det är också möjligt att arabiska stammar har getts liknande namn, antingen genom en språklig slump eller till följd av kontakter via Röda havet. Moses "kushitiska hustru" (4 Mos 12:1) skulle i så fall kunna vara midjanitisk, liksom namnet Kushan i Hab 3:7 nämns parallellt med Midjan. Varför en arameisk kung enligt Dom 3:8, 10 kallades Kushan är oklart. Personnamnet Kushi (Jer 36:14; Sef 1:1) är i grundtexten likalydande med ordet kushit och kan från början ha betecknat invandrare från Kush. Att det fanns sådana "nubier" i Israel framgår av 2 Sam 18:21-32; Jer 38:7-13; 39:16.
Kvinna
Kyrka
Kött, köttslig
I gammaltestamentlig hebreiska kan människor och djur sammanfattande kallas "allt kött": det levande är en och samma materia, som uppträder i skiftande former. Ordet "kött" (basár) används också om den enskilda människans kropp, särskilt i sammanhang som betonar villkoren för det kroppsliga livet: förgänglighet och sårbarhet. Sexualitetens centrala roll i den biologiska tillvaron betonas genom att "köttet" i vissa fall betecknar könsorganen. Dessa egenheter hos grundtexten framträder oftast inte i föreliggande översättning, som väljer nutidens naturliga uttryck för vad som menas (t.ex. "Människan" i stället för "Allt kött" i Jes 40:6). Grundtextens "kött" återges endast när det kan byggas in i vändningar med hemortsrätt i nutidssvenskan, t.ex. "ditt eget kött och blod" för "dina barn" (Jes 39:7) eller "vara av samma kött och blod" för "vara släkt" (1 Krön 11:1).
NT har övertagit det hebreiska uttryckssättet både i direkta citat från GT och i sitt eget språkbruk. I detta nya sammanhang måste det oftare redovisas ordagrant, eftersom det används för att förmedla särpräglade religiösa tankar, samtidigt som det i sin nya språkliga omgivning måste ha gjort ett lika avvikande intryck som i nutidssvenskan.
Ordet "kött" (på grekiska sarx) och därmed förbundna uttryckssätt kan i NT liksom i GT avse människan i allmänhet, kroppen och den kroppsliga tillvaron, mänsklig svaghet, kroppsligt lidande, fysisk släktskap och sexuella förhållanden. NT betonar dock starkare det syndiga och gudsfientliga i människans naturliga läggning. Detta gäller i synnerhet Paulus. "Köttet" betecknar i hans brev inte bara det kroppsliga utan främst det förvända och själviska hos människan. Före omvändelsen är hon "köttslig"; hon är kvar i "köttet", dvs. i sin onda natur. Det onda hos henne kan också kallas "den gamla människan" och "den syndiga kroppen". Tanken att människans tidigare liv avslutas med dopets symboliska död blandas här med föreställningen om en väldig organism av ondska, i vilken alla människor är infogade sedan Adams syndafall. Detta onda ställs i motsats till det av Gud givna sinnelaget i en kristen människas ande. Paulus anknyter här till en judisk lära, enligt vilken människan styrs av en "ond drift" till ohämmad självhävdelse och en "god drift" till osjälviskhet och gudshängivenhet.
Grundtextens svårtillgängliga uttryckssätt har bibehållits i översättningen, när tankegångar av denna art är oupplösligt förbundna med det och inte kan fångas med lättfattliga ersättningsord. Detta gäller särskilt då Paulus diskuterar motsatsparet "kött" och "ande" (Rom 8:3-12; Gal 5:13-24). I övrigt används liksom i GT olika omskrivningar alltefter sammanhanget, t.ex. "människan" (1 Pet 1:24), "mänsklig" (Rom 6:19), "kroppen" (Jud v. 8), "kroppslig" (Gal 4:14), "jordisk" (Rom 13:14), "världslig" (1 Kor 1:26), "naturens ordning" (Gal 4:23), "något yttre" (Fil 3:3). Oandlig.
Lag
Det hebreiska ordet torá återges oftast med "lag" men har en vid och skiftande innebörd. Ursprungsbetydelsen kan ha varit "orakelutslag" (genom lottkastning) eller "vägledning" i allmänhet; härledningen är oviss. Klart är att ordet i åtskilliga fall betyder lära, budskap eller undervisning och lämpligen återges med sådana svenska uttryck. Det kan då syfta på Guds egna ord (Job 22:22), "vad vår Gud har att säga" (Jes 1:10), på profetiska budskap (Jes 8:16), på prästers utläggningar av skrift och tradition (Hagg 2:12; Mal 2:7) och på lärares eller föräldrars undervisning (Ords 3:1; 6:20).
I många fall betecknar ordet en enskild lag (t.ex. 3 Mos 13:59; 14:32, 57) eller rituell ordning (3 Mos 6:9, 14, 25). Det används också om samlingar av sådana lagar. Ibland sägs tydligt att den åsyftade samlingen har skriftlig form: den är en lagbok (5 Mos 28:61; Jos 8:31; 2 Kung 22:8, 11; Neh 8:2). Författaren tänker i sådana fall på mer eller mindre omfattande förstadier till lagsamlingarna i Moseböckerna, särskilt 5 Mos. Så småningom blev "lagen" namnet på Moseböckerna i deras slutliga form som den heliga skriftsamlingens första huvuddel (Bibeln); så först i företalet till Jesus Syraks vishet.
Många texter betonar hur viktigt det är att lyda, följa och älska lagen (t.ex. 5 Mos 6; Ps 119). Meningen är då inte bara att man skall efterleva konkreta budord utan också att man skall ledas till uppriktig hängivenhet för Gud. Lagen skall finnas i människans hjärta (jfr Ps 40:9; Jer 31:33). Ordet "lagen" har därmed fått en innerligare betydelse och fungerar på ungefär samma sätt som uttrycket "Guds ord" i kristen tradition. Detta märks tydligt i Tillägg till GT, där många texter prisar lagen som den oförlikneliga källan till vishet och lycka (t.ex. Syr 24:23-29; Bar 4:1-4). Inom denna judiska fromhet är det också en given sak att alla bibelns konkreta föreskrifter skall efterlevas (se t.ex. Tob 1:3-8) och att den som verkligen vill följa buden kan göra det (Syr 15:15).
Det grekiska ordet för "lag" (nómos) har också en liknande användning i NT. Det kan på ett positivt sätt beteckna den religiösa läran (Matt 7:12; 22:36-40) och även skriften i vid mening (1 Kor 14:21); en "laglärd" man är detsamma som en skriftlärd. Ofta används det på vanligt judiskt sätt om de fem Moseböckerna, så att "lagen och profeterna" betecknar bibelns viktigaste huvuddelar.
Hos Paulus finns en mera särpräglad lära om lagen. Han utgår från de bud som Mose mottog på Sinai och vilkas efterlevnad enligt GT är villkoret för ett rätt gudsförhållande. Då han är övertygad om att ingen kan fylla detta krav uppfattar han lagen som hotfull och dömande. Han hävdar att den ökar människans syndiga begär och leder henne till dom och död (Rom 7:7-25). Kristus är en befriare från lagen i denna mening (Gal 4:5). Samtidigt kan Paulus ge uttryck åt den kärleksfulla vördnad inför lagen som var självklar i hans judiska ursprungsmiljö (Rom 7:12). Kristus har inte bara besegrat lagen utan också fullbordat dess krav och uppfyllt de förutsägelser som för Paulus är skriftens väsentliga innehåll (jfr Matt 5:17; Rom 10:4 med not). Även den som befriats av Kristus uppfyller lagens innersta krav när han lever i kärlek (Rom 3:31; 8:4; 13:10; jfr Jak 1:25; 2:8). Denna tankegång anknyter till GT:s ord om att lagen skall läggas i människornas hjärtan (Jer 31:33; jfr också Heb 8:10; 10:16).
I ett par andra sammanhang uppfattas lagen snarare som ett skydd mot samhällelig oordning, framsprunget ur människans naturliga rättsmedvetande (Rom 2:14; 1 Tim 1:8-10).
Laglärare
Lakish
Ort drygt 40 km sydväst om Jerusalem. Dess långa historia har klarlagts genom omfattande utgrävningar. Det är dock osäkert om en våldsam förstörelse på 1100-talet f.Kr. har samband med israeliterna (Jos 10). Klart är att staden befästes kraftigt under den israelitiska kungatiden (jfr 2 Krön 11:5-12). Under sitt fälttåg mot Hiskia 701 f.Kr. uppehöll sig Sanherib enligt bibeln i Lakish (2 Kung 18:14, 17; 2 Krön 32:9; Jes 36:2). Hans erövring av staden omvittnas vältaligt dels av spår på platsen, dels av reliefer som han lät sätta upp i Nineve. Lakish hörde enligt Jer 34:7 till de städer som längst höll stånd mot babylonierna under 580-talets fälttåg. Från denna tid härrör berömda utgrävningsfynd: militära rapporter till kommendanten i Lakish, skrivna på lerskärvor. Staden befolkades på nytt under persisk tid (jfr Neh 11:25-30) men återvann inte sin forna betydelse utan övergavs efter ett par århundraden.
Leviatan
Ett mytiskt sjöodjur, på flera ställen nämnt som Guds motståndare. Drake.
Levit, levitisk
En levit är i ordets vidaste mening en medlem av Levis stam, dvs. en avkomling till Jakobs son Levi. Levitisk kallas en person (i regel en präst), släkt eller familj som tillhör stammen. Oftast betecknar dock ordet "levit" en underordnad medhjälpare till prästerna. Enligt de traditioner som då finns i bakgrunden hade Mose lagt ansvaret för gudstjänsten på de manliga medlemmarna av Levis stam, som han själv tillhörde (4 Mos 3:5-13). De som härstammade från hans bror Aron skulle vara präster och förrätta offren. De övriga fick underordnade uppgifter och skulle bl.a. svara för vården av helgedomen och dess heliga föremål. Berättelsen om Korachs uppror inskärper att denna ordning inte fick ändras (4 Mos 16:8-11). Enligt 1 Krön 23:24-32 såg David till att den skulle gälla även i Jerusalem.
I texter om landets fördelning betonas flera gånger att leviterna inte fick någon egen jord: Herren är deras egendom.
De källor där åtskillnaden mellan präster och leviter framträder tydligt är sena: Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt, det kronistiska historieverket (Berättande skrifter) och slutet av Hesekiels bok (kap. 40-48). Hos Hesekiel framställs uppdelningen som ett slags degradering av leviterna, tydligen nyinförd. Den motiveras med att de hade ägnat sig åt avgudadyrkan, alla utom "de levitiska prästerna av Sadoks släkt" (44:10-16).
I äldre texter är gränsen mellan präster och leviter oklar. Ett hebreiskt uttryck som i somliga sammanhang måste betyda "prästerna och leviterna" har på andra ställen innebörden "de levitiska prästerna". I ett fall ser detta ut att vara liktydigt med "hela Levis stam" (5 Mos 18:1). Leviter tycks ha tjänstgjort vid de helgedomar utanför Jerusalem som avskaffades vid slutet av 600-talet f.Kr. (Dom 17:12; jfr 5 Mos 18:6-8). Sannolikt har också personer med annan härstamning kunnat fungera som präster i det äldsta Israel (Dom 17:5; 2 Sam 8:18). Detta gäller enligt många forskare bl.a. Davids präst Sadok (2 Sam 8:17), som kan ha tillhört Jerusalems förisraelitiska befolkning men i senare tradition identifieras med en av Arons ättlingar (1 Krön 6:50-53; 27:17; jfr Hes 40:46; 43:19).
Leviternas äldsta historia ter sig mot denna bakgrund dunkel, trots många rekonstruktionsförsök. Det har bl.a. antagits att de ursprungligen var ett yrkesförbund av kringvandrande präster. Genom en namnlikhet skulle gruppen ha förväxlats med den egentliga Levis stam, som var mera krigisk (1 Mos 49:5-7).
I bibeln förekommer också andra slag av tempelpersonal. Esras bok nämner sångare, dörrvaktare och tempeltjänare vid sidan av leviterna (2:40-54), dessutom "ättlingar till Salomos slavar" (v. 55-57). Tydligen har icke-israeliter använts för somliga uppgifter; enligt 4 Mos 31:47 kunde krigsfångar ställas till leviternas förfogande. Hesekiel (44:6-9) vänder sig mot en sådan ordning. Enligt 1 Krön 25-26 tillhörde sångarna och dörrvaktarna levitiska familjer. Man har alltså med växande stränghet renodlat principen att endast Levis stam fick befatta sig med heliga ting.
I Tillägg till GT och NT nämns leviterna sällan. När det sker utgår texten i regel från deras roll som underordnad tempelpersonal (t.ex. Tob 1:7; Luk 10:32). En gång talas om "leviternas prästämbete" i den meningen att GT:s präster tillhörde Levis stam (Heb 7:11; jfr Est Gr F:11).
Levo-hamat
Namnet, som i några gammaltestamentliga texter anger Israels gräns mot norr (t.ex. 4 Mos 34:8; 1 Kung 8:65; Hes 47:15), betecknar troligen en stad. Dess läge är okänt men skall kanske sökas i Bekadalen i det nuvarande Libanon. Hamat.
Libanon
Namnet betyder "det vita (berget)", med syftning på höga, snötäckta toppar. Det betecknar i första hand en ca 17 mil lång bergsrygg, som upptar en stor del av den efter berget uppkallade nutida staten Libanon. I öster löper en parallell bergskedja, Antilibanon, vars sydligaste och mest kända delmassiv är Hermon. Mellan de två bergsryggarna ligger Bekadalen, en gravsänka som utgör Jordandalens fortsättning norrut.
Bibelns texter gör ingen klar skillnad mellan de båda bergskedjorna (de nämns dock var för sig i Judit 1:7). Namnet Libanon kan syfta på hela regionen. Bekadalen kallas två gånger Libanonslätten (Jos 11:17; 12:7). Ibland tyder sammanhanget på att den östliga kedjan avses (Dom 3:3; Jos 13:5). På några sådana ställen återger Septuaginta namnet med Antilibanon.
Det israelitiska väldet kan i sin största utsträckning ha omfattat delar av Libanon (1 Kung 9:19), och området inkluderas ibland i ett tänkt idealrike (5 Mos 1:7; Sak 10:10). Även i skildringar av Israels storhetstid kontrolleras det dock av ett grannfolk, fenikierna (1 Kung 5; 2 Krön 2). Av dem köpte Salomo cedertimmer, som var landets mest åtråvärda produkt och ofta användes till praktbyggen av forntidens härskare. Hans eget palats kallades Libanonskogshuset (1 Kung 7:2), vilket kan syfta både på materialets härkomst och på de höga träpelarnas ståtliga effekt. Libanons cedrar är också en ofta återkommande poetisk symbol, liksom dess rika växtlighet och skönhet över huvud taget. I ett par fall jämförs Jerusalem bildligt med Libanon (Jer 22:6; Hes 17:3; jfr v. 12).
Ligga till bords
Liknelse
I de tre första evangelierna används detta ord ofta om berättelser och jämförelser, som var en viktig del av Jesu förkunnelse. Det bakomliggande grekiska ordet är parabolé. Dess hebreiska motsvarighet i GT (mashál) kan också beteckna liknelser (Hes 17:2), men även andra slag av kraftfulla och träffande ord, t.ex. ordspråk (Ords 1:1), en profets siarsång (4 Mos 23:7) eller en psalmdiktares visdomsord (Ps 49:5). Inom apokalyptiken användes samma hebreiska ord om gåtfulla uppenbarelser i bildlig form, inom skriftlärdomen även om bildlig uttydning av dunkla skriftställen, så som sker med ordet parabolé i Heb 9:9; 11:19. Med utgångspunkt från ett sådant språkbruk sägs Jesu liknelser i NT fungera som djupa gåtor, fast de från en synpunkt sett var hjälpmedel för att levandegöra enkla religiösa principer. De innehöll hemligheter, som endast kunde uppenbaras för utvalda människor; se Matt 13:10-17 med par. Denna uppfattning hör samman med NT:s lära om Guds hemlighet, som gäller Kristus själv och vad han uträttat.
Liv, livsande
Livet har enligt bibeln sitt ursprung i Gud (Ps 36:10), och livskraften är beroende av människans förhållande till honom. Att få leva eller fyllas av liv är fromhetens lön (5 Mos 30:15-20; Ps 118:17). Dessa tankar innefattade från början ingen tro på ett evigt liv efter döden. När en sådan tro växte fram mot slutet av GT:s tid (Dödsriket) kunde den dock hämta näring ur ett bildspråk där folkets omvändelse, tillfrisknande eller förnyelse beskrivs som ett uppvaknande till nytt liv (jfr Jes 26:19; Hes 37:1-14; Hos 6:2). Uttrycket "evigt liv" finns med få undantag (Dan 12:2; 2 Mack 7:9, 36) bara i NT, där det ofta får beteckna den troendes slutliga mål, i Johannesevangeliet även föreningen med Gud här på jorden. Ordet liv används ibland ensamt med samma innebörd (t.ex. Matt 18:9, "gå in i livet"; Joh 6:53).
De gamla israeliterna var klart medvetna om livets koppling till kroppsliga funktioner som blodets flöde och andedräkten. Blod och liv kunde därför uppfattas som samma sak, en föreställning som framträder i förbudet mot blodförtäring (1 Mos 9:4-6). Se vidare Ande och Själ om översättningen "liv" eller "livsande" för hebreiska ord som har med andningsfunktionen att göra och om dubbeltydigheten hos grekiskans psyché.
En rad bildliga uttryck av typen "livets träd", "livets ljus", "livets väg" spelar stor roll i hela bibeln. Deras innebörd skiftar efter de olika bibelböckernas sammanhang. Livets träd representerar t.ex. i 1 Mos 3:22 ett för människan ouppnåeligt tillstånd, i Ords 3:18 ett lyckosamt liv, i Upp 22:2 det eviga liv som kommer de troende till del. Livets ljus är i Job 33:30; Ps 56:14 lyckan i att ha räddats ur dödsfara, i Joh 8:12 den upplysning och frälsning som Jesus förmedlar. Livets bok är i Upp 3:5 en himmelsk förteckning över dem som skall räddas till evigt liv; bilden kan jämföras med 2 Mos 32:32 f.; Ps 139:16; Dan 12:1.
Ljus
Ljuset är en av de vanligaste symbolerna i religionshistorien och nämns också ofta i bibeln. I GT förknippas ordet ljus i synnerhet med Gud (Ps 104:2) och kan mer eller mindre tydligt fungera som gudsbeteckning (Ps 27:1; Jes 10:17; Jes 60:19 f.). Ljuset står också för Guds vägledning (Ps 43:3; 119:105; Jes 2:5) och hans livgivande kraft (Job 25:3; 33:30). Ibland är det en symbol för människans liv. Slocknandet står då för avtynande eller död (Job 21:17; 38:15; Ords 13:9).
Symbolen används på liknande sätt i NT (1 Tim 6:16; 1 Joh 1:5) men får också nya kristna betydelser. Den tillämpas på Kristus eller budskapet om honom (Luk 2:32; Apg 26:23), på erfarenheter i omvändelsen (Ef 5:13), på de kristnas nya andliga liv (1 Thess 5:5) och på den himmelska värld som väntar dem (Kol 1:12). I Johannesevangeliet, där framställningen domineras av motsatspar som liv-död, sanning-lögn och ljus-mörker, får ljuset omväxlande med sanningen, livet och andra symboler beteckna Kristus och den andliga värld han uppenbarar.
Låglandet
Det måttligt kuperade område (på hebreiska shefelá) som bildar övergång mellan Juda bergsbygd och den egentliga kustslätten, sydväst om Jerusalem.
Lägel
Skinnsäck för drycker, t.ex. vatten (Ps 33:7; jfr 1 Mos 21:14-19), vin (1 Sam 10:3) eller mjölk (Dom 4:19). Den tillverkades av ett helt skinn från får eller get. Hålen efter bortskurna kroppsdelar syddes ihop eller användes som sprund. Läglarna hade begränsad hållbarhet. Skinnet skrumpnade efter hand och sprack (Jos 9:4, 13; Ps 119:83), särskilt om innehållet var en jäsande vätska (Job 32:19; jfr Matt 9:17 med par.).
Lärjunge
Ordet betecknar i vårt språk bl.a. en efterföljare eller elev till en religiös lärare. I många traditioner har sådana lärjungar levt i nära gemenskap med sin mästare, delat hans livsföring, hjälpt honom med praktiska ting och hämtat inspiration av både hans ord och hans beteende. Det är troligt att också GT:s profeter hade sådana efterföljare (jfr t.ex. 2 Kung 2:1-18; Jer 36; 45), men hebreiskans speciella ord för lärjunge (limmúd) används i denna mening bara i Jes 8:16, dessutom bildligt i 50:4 (om profetens förhållande till Gud) och 54:13 (om dem som "fostras av Herren").
Det grekiska ordet för lärjunge (mathetés) används i NT mycket ofta om de tolv följeslagare som Jesus utsåg, ibland också om en vidare krets som tagit intryck av honom (t.ex. Luk 6:17; jfr 10:1). I Apostlagärningarna syftar det på de kristna över huvud taget (jfr Apg 11:26). De är "Herrens lärjungar" (Apg 9:1), liksom troende judar kallas Moses lärjungar (Joh 9:28). Elever till andra samtida lärare kan också omtalas med samma ord (t.ex. Matt 9:14; 22:16; Apg 9:25).
Läsart
När ett bibelställe återges på olika sätt i handskrifter eller andra textvittnen (Text) kallas de skiljaktiga lydelserna läsarter eller (text)varianter. Denna översättnings fotnoter ger upplysningar om läsarter i ett urval fall där avvikelserna mellan dem är av intresse.
I GT rör det sig vanligen om ställen där översättningen avviker från den masoretiska texten (MT). Formuleringar som t.ex. "med Septuaginta" anger då källan till den läsart som följts.
I bibelns grekiskspråkiga delar används standardformuleringen "Annan läsart" om en bortvald lydelse som finns företrädd i somliga handskrifter. Huvudöversättningen följer alltid den läsart som enligt översättarnas bedömning sannolikt är ursprunglig. De läsarter som står i noterna har alltså av dem med större eller mindre säkerhet betraktats som sekundära. Läsarter som säkert eller med stor sannolikhet inte är ursprungliga redovisas i regel inte, men undantag har gjorts då de på ett intressant sätt belyser textens utveckling i gammal tid (t.ex. för s.k. västliga läsarter i Apostlagärningarna).
Löftesoffer
Lövhyddefest
Makter
En grupp grekiska ord, här återgivna med bl.a. "härskare", "makter", "krafter", "troner" och "herravälden", används i NT på ett ovanligt sätt. Bakgrunden är samtida judiska läror om änglarna. Orden syftar på änglafurstar med hög rang men samtidigt också på sådant som de övervakade i den synliga världen: himlakroppar, naturens element och krafter, politiska makter. Någon klar skillnad mellan andliga väsen och materiella krafter upprätthölls nämligen inte.
"Makterna" är enligt NT skapade av Gud, och Kristus är herre över dem (Kol 1:16; 2:10). Ofta framställs de dock som upproriska och ledda av djävulen, som fått den synliga världen i sitt våld. De kan då kallas "denna världens makter" (1 Kor 2:6-8) eller "kosmiska makter" (Gal 4:3; Kol 2:8). Det sistnämnda uttrycket påminner samtidigt om deras förbindelse med naturkrafter och himlakroppar.
De onda makterna motverkar Guds frälsningsplan men besegras och avslöjas av Kristus (Kol 2:15; 1 Pet 3:22). De kristna är därför fria från dem och bör inte låta sig förslavas av dem (Gal 4:9). Varningen innebär närmare bestämt att man inte får känna sig bunden av rituella bruk. Dessa jämställs med ängladyrkan (Kol 2:18) därför att religiös noggrannhet med t.ex. mat, fasta eller högtidsfirande tolkas som lydnad mot de "makter" som övervakar tingen. Enligt NT är detta avgudadyrkan: det strider mot tron att Kristus är herre över "makterna" och mot förbudet att dyrka skapade ting i Skaparens ställe (jfr Vish 13:1-9). Att "makterna" ändå betraktas som en verklighet, värd viss respekt, framgår av 2 Pet 2:10 f.; Jud v. 8.
Masoretiska texten (mt)
Matoffer
Offergåva bestående av mjöl, olja och rökelse. Offer.
Meder
Medhjälpare
Ordet betecknar på ett par ställen i NT (Fil 1:1; 1 Tim 3:8-12) personer med biträdande tjänst i den kristna urförsamlingen. Församlingsledare.
Medien, meder
Medien var det antika namnet på området söder om Kaspiska havet och angränsande trakter i nordvästra delen av nutidens Iran. Områdets huvudstad Ekbatana motsvarar det nutida Hamadan; den i Tob 4:1 nämnda staden Rages låg i närheten av vår tids Teheran. Medien nämns i 2 Kung 17:6; 18:11 som en assyrisk provins. Dess invånare, mederna, spelade en storpolitisk roll vid slutet av 600-talet f.Kr., då de tillsammans med babylonierna störtade det assyriska väldet. Deras siste kung, Astyages (Till Dan C:1), besegrades vid 500-talets mitt av perserkungen Kyros, och det mediska riket införlivades med det persiska. Medien och Persien nämns i bibeln sida vid sida som dess kärnländer (Est 1:3; Dan 8:3, "två horn"). Fast perserna i verkligheten var det dominerande folket hålls de inte tydligt isär från mederna (Dan 5:31). Judits bok låter mederna uppträda i ett av berättaren fritt gestaltat historiskt sammanhang (1:1; 16:10). I 1 Mack 14:1 speglas verkliga förändringar på 100-talet f.Kr., då partherfolket införlivade Medien med sitt välde, som förblev självständigt även under romersk tid. NT nämner mederna i en uppräkning av samtidens folk (Apg 2:9).
Menighet
Det hebreiska ord (edá) som vanligen återges med "menighet" är en specialterm. Med undantag för några få fall betecknar det Israels folk, betraktat som religiös och rättsvårdande enhet. Det används med förkärlek inom det s.k. prästerliga traditionsskiktet i Moseböckerna. Till sin användning och innebörd påminner det om "församling" (qahál). De båda orden kan sättas samman till uttryck som "den församlade menigheten" (2 Mos 12:6; 4 Mos 14:5). Ordet menighet används ofta när folket utövar domsrätt eller bevittnar legala handlingar (3 Mos 24:14; 4 Mos 35:12; Jos 20:6), ibland med avseende på lokala förhållanden (Ords 5:14). När en grupp av trotsiga upprorsmän kallas menighet (4 Mos 16:5, 16, 40; 27:3) skall ordvalet betona att de gjort anspråk på den riktiga menighetens rättigheter och auktoritet.
Mesopotamien
En rent geografisk term för området kring floderna Eufrat och Tigris, utan klart definierade gränser. Det motsvarar i dag delar av Irak, Syrien och Turkiet. Namnet, som är grekiskt och betyder "landet mellan floderna", förekommer i Judit (2:24; 5:7 f.; 8:26) och Apg (2:9; 7:2).
Genom hela den bibliska historien hade Israels folk täta kontakter av både fredlig och krigisk art med Mesopotamien och de riken som hade makten där: de assyriska, babyloniska och persiska väldena.
Messias
"Messias" är en grekisk omformning av det hebreiska ordet för smord, mashíach (på arameiska meshichá). I GT används det framför allt om kungen. Till hans gestalt knöts tidigt förhoppningar om seger, lycka och evig fred (t.ex. 2 Sam 7:8-16; Ps 89:20-38; jfr Jes 9:2-7; Mik 5:2-5). I och med det israelitiska kungadömets nedgång och fall måste dessa förhoppningar ställas på framtiden. Man väntade sig då att en kommande ättling till David skulle återupprätta folket ur dess förnedring och förverkliga Guds herravälde (Jer 23:5 f.; Hes 34:23 f.).
Det framgår både av NT och av utombibliska texter att sådana förväntningar var starka bland judarna på Jesu tid. Ordet "Messias" knöts nu direkt till Israels kommande räddare. Föreställningarna om honom och hans förelöpare var dock inte enhetliga. Det förekom t.ex. att man väntade på två messiasgestalter, en kung och en präst; GT-ställen som Sak 4:14 kan ha bidragit till detta. Överstepräst. Tanken att Messias måste lida är inte klart belagd före nytestamentlig tid. Den härleds i NT bl.a. ur psalmer som handlar om den frommes, eller kanske kungens, förnedring (Ps 22; 69).
NT binder samman förutsägelserna om en kung av Davids ätt med en mängd andra GT-ställen. Särskilt stor roll spelar de texter som handlar om en profet lik Mose (5 Mos 18:15), om "Herrens tjänare" (t.ex. Jes 42:1-9; 52:13-53:12) och om den himmelske "Människosonen" (Dan 7:13-27). Alla dessa ställen tillämpas på Jesus. Eftersom Herrens tjänare i Jes 40-55 står för Israel (se t.ex. 49:3), liksom Människosonen i Dan 7 representerar gudsfolket, innebär detta att Jesus tillskrivs den roll som Gud enligt GT utvalt Israels folk att spela.
Den urkristna tron på Jesus kunde sålunda uttryckas på många sätt. Han kallades Guds son, Människosonen, Guds tjänare, Guds helige, den Rättfärdige, Davids son, Messias. Bland dessa beteckningar kom "Messias" att få en sammanfattande betydelse. I NT:s grundtext förekommer denna hebreisk-grekiska form bara två gånger (Joh 1:41; 4:25); i övrigt används dess grekiska motsvarighet christós (Kristus).
Midjan, midjaniter
Midjaniterna uppträder i bibliska berättelser på flera olika skådeplatser, bl.a. i israeliternas sydliga gränstrakter. De skildras både som resande köpmän (1 Mos 37:28) och som krigiska kamelryttare (Dom 6:5). Man brukar anta att de var nomader, men enligt 4 Mos 31:10 bodde de också i städer. Platser öster om Akabaviken har enligt antika uppgifter burit namn som erinrar om Midjan. Arkeologiska fynd i detta område vittnar om hög organisationsnivå och vidsträckta handelsförbindelser. Troligen var det midjaniternas kärnland, från vilket de sökt sig åt olika håll på krigståg, betesvandringar och handelsresor.
Midjaniterna uppfattades som besläktade med israeliterna och förbands i det sammanhanget också med ett annat grannfolk, ismaeliterna (jfr 1 Mos 37:25-28, 36). De båda folkens anfäder, Midjan och Ismael, var enligt 1 Mos 25:2, 12 söner till Abraham med hans bihustrur. Midjaniterna sätts dessutom i nära förbindelse med Mose, vars hustru enligt 2 Mos 2:16-22 var dotter till en midjanitisk präst. Trots detta skildras de oftast i dålig dager. Enligt 4 Mos förledde de israeliterna till avgudadyrkan, vilket bestraffades med ett grymt utrotningskrig (kap. 25; 31). De förknippas här med moabiterna (jfr 1 Mos 36:35) och med Bileam, som lejdes av Moabs kung för att förbanna Israel (22:7; 31:8). I Dom 6-8 plågar de israeliterna med härjningståg men besegras i grund. Denna berättelse anförs flera gånger som exempel på Herrens befriande storverk (Ps 83:10; Jes 9:4; 10:26).
Milkom
Ammoniternas främste gud. Namnet är sannolikt bildat av det semitiska ordet för "kung"; Molok.
Mispa
Det hebreiska ordet betyder "vaktställe", "utsiktspunkt" och används som ortnamn om flera platser. Den mest kända av dem låg på Benjamins område (jfr Jos 18:21, 26), troligen 12 km norr om Jerusalem, där man har funnit befästningar från Israels kungatid (jfr 1 Kung 15:22). Staden ingick alltså i Juda rikes gränsförsvar mot Nordriket. Efter Jerusalems förstöring var detta Mispa säte för den av babylonierna godkända administrationen (2 Kung 25:23; Jer 40-41), senare för persiska ståthållare (Neh 3:7). Enligt traditionen hade det redan i äldre tid fungerat som en gudstjänst- och mötesplats, där folket fattade viktiga beslut (Dom 20-21), Samuel skipade rätt (1 Sam 7:5-16) och Saul utsågs till kung (1 Sam 10:17-27).
Ett annat Mispa, som låg i Gilead, nämns i Dom 10:17; 11:11, 29, 34 (jfr också 1 Mack 3:46) och avses kanske också i 1 Mos 31:49. Andra ställen med samma namn förläggs till foten av Hermon (Jos 11:3), till Låglandet (Jos 15:38) och till Moab (1 Sam 22:3).
Vilken av de uppräknade platserna som avses är ibland osäkert (t.ex. Hos 5:1).
Moab, moabiter
Moabiterna var Israels närmaste grannar i sydost. Deras land Moab låg på högplatån öster om Döda havet. I söder avgränsades det mot Edom av en djup och brant flodravin, i bibeln kallad Sereddalen (4 Mos 21:12; 5 Mos 2:13). Österut, där den odlingsbara marken övergår i öken, finns lämningar efter ett starkt befästningssystem av oviss ålder. I norr var läget oklarare. Arnons djupa floddal var enligt 4 Mos 21:13 Moabs gräns; landets nord-sydliga utsträckning skulle då motsvara Döda havets södra hälft. Men till Moab räknades också högplatån norr om Arnon med dess västra randberg (Avarimbergen, 5 Mos 32:49). Detta nordliga område sträckte sig upp till Jordandalens södra del, där den östra strandzonen kallades Moabs hedar (4 Mos 36:13; jfr 5 Mos 1:5). Det hade enligt bibeln tagits från moabiterna av amoreerna, som i sin tur undanträngdes av israeliterna. Enligt traditionen uppehöll sig Israels folk i området före Moses död (4 Mos 22:1; 5 Mos 34); det gavs därefter åt Rubens stam (Jos 1:12-15; jfr 4 Mos 32:37 f.). Till vistelsen i Moabs grannskap förläggs ett par episoder där moabiterna på olika sätt hotar Israels framtid (4 Mos 22-24; 25:1-5).
Bibeln berättar i fortsättningen om skoningslösa krig med Moab och även med andra folk som gjorde anspråk på området norr om Arnon (jfr not till Jer 49:3). Efter strider under domartiden (Dom 3:12-30) och Saul (1 Sam 14:47) skall moabiterna ha underkuvats fullständigt av David (2 Sam 8:2). Enligt 2 Kung (1:1; 3:4-27) gjorde deras kung Mesha sig självständig vid mitten av 800-talet f.Kr. och avvärjde en israelitisk motaktion. Uppgifterna bekräftas delvis av en ryktbar inskrift (Meshastenen), som dock säger att Mesha helt förintade Israel. Överdrifter i historieskrivningen förekom säkert på ömse sidor. Moabs självständighet upphörde under Assyriens storhetstid. Assyriska inskrifter från 700-600-talen nämner flera annars okända moabitiska kungar och vittnar direkt eller indirekt om deras underkastelse.
I likhet med ammoniterna ansågs moabiterna besläktade med israeliterna genom Abrahams brorson Lot (1 Mos 19:30-38). Meshastenen visar att deras språk var mycket likt israeliternas hebreiska. Somliga bibeltexter utgår från att de båda folken kunde leva samman i fred (Ruts bok; 1 Sam 22:3 f.). En religionsblandning låg nära till hands men avskyddes av dem som ville värna den israelitiska trons renhet (1 Kung 11:1, 7, 33). Moabiterna utestängdes till sist helt från Israels religionsgemenskap (5 Mos 23:3; Neh 13:1). Profeternas ord om Moab är vanligen negativa, vare sig de brännmärker brott (Am 2:1) eller utmålar landets olyckor (Jer 48).
Molok
Namnet är troligen avlett från ett ord för "kung", på hebreiska mélek, vilket var en vanlig gudsbeteckning både i Israel (Ps 145:1; Jes 6:5) och bland grannfolken (Am 5:26). Gudsnamnet Milkom har sannolikt samma bakgrund.
Molok förbinds i bibeln framför allt med barnoffer. Namnformen motsvarar Septuagintas text. I den hebreiska standardtexten står Molek, en nedsättande förvrängning som kombinerar namnets konsonanter med vokalerna för ordet bóshet, "skam" (Baal). Man antar vanligen att Molok var namnet på den gud man offrade till, så som bibeltexterna närmast ger vid handen. Enligt somliga forskare var det en beteckning för själva offret. Ett liknande uttryck förekom hos karthagerna, som var nära besläktade med Israels grannar fenikierna och som enligt otvetydiga arkeologiska fynd praktiserade offer av barn. Seden tycks genom fenikiernas förmedling ha trängt in bland israeliterna men fördöms strängt i bibeln (3 Mos 20:2-5; Jer 32:35; Hes 16:20).
I flera texter används ett uttryck som här översätts med "offra på bålet" (5 Mos 18:10; 2 Kung 16:3; Hes 20:31). Tolkningen att barnen brändes upp är den vedertagna, fast somliga forskare har antagit att de bara symboliskt vigdes åt guden under något slags eldceremoni. Vidare nämns i samma slags texter en offerplats vars namn, Tofet, kan tolkas som "eldstad, ugn" (2 Kung 23:10; Jer 7:31). Den låg i Hinnomdalen strax söder om Jerusalem. Fasan för de ogärningar som begåtts där och för de straff som Jeremia förutsade (19:6-13) ledde till att en omformning av dalens namn, "Gehenna", så småningom kom att beteckna de ondas straffort efter döden (Helvetet).
Moseböcker
Av den hebreiska bibelns tre huvuddelar Lagen, Profeterna och Skrifterna utgör de fem Moseböckerna den första. Troligen har böckerna sedan 300-talet f.Kr. betraktats som en sluten enhet med stark religiös auktoritet. Att klarlägga deras långa och invecklade tillblivelse har varit ett viktigt mål för den nyare tidens bibelforskning. Fast många resultat är omstridda står det utom rimligt tvivel att flera lager av traditioner med olika ålder har arbetats in i den slutliga texten. Motsägelser, upprepningar och brott i sammanhanget förklaras ofta enklast med att olika traditioner har flätats samman (se t.ex. noter till 1 Mos 2:4-24; 7:2 f.; 37:18-36; 2 Mos 3:4; 14:21 f.; 4 Mos 16; 22:22). I beskrivningar av dessa förhållanden talar man numera ofta om "skikt" (traditionsskikt, källskikt). Ordet antyder att textens tillblivelse kan jämföras med naturliga växt- eller avlagringsprocesser. De på varandra följande nytillskotten har sina särskilda egenheter men kan också lätt blandas med varandra, så att de i efterhand blir svåra att skilja åt.
Vid bibelforskningens genombrott på 1800-talet räknade man med fyra huvudskikt; vid denna tid uppfattades de som skriftliga dokument ("källor" eller "källskrifter"). De två äldsta skikten kallades det jahvistiska (J) och det elohistiska (E) efter sitt karakteristiska bruk av gudsnamnen Jahve resp. Elohim. De ansågs ha fått skriftlig form under början av Israels kungatid, dvs. på 900-800-talen f.Kr. Dessa skikt innehåller livfulla berättelser, som börjar med urtid eller forntid och sträcker sig till slutet av israeliternas ökenvandring. Ett tredje skikt, kallat det prästerliga (P), behandlar ungefär samma historia på ett mera schematiskt och formelartat sätt, med tonvikt på bl.a. sifferuppgifter (t.ex. 4 Mos 1-10) och gudstjänstens detaljer (t.ex. 2 Mos 25-31). Bl.a. likheter med Hesekiels bok gjorde att detta skikt uppfattades som det yngsta och daterades till 500- eller 400-talet f.Kr. Det fjärde skiktet kallades det deuteronomistiska (D) och är i huvudsak begränsat till 5 Mos. Det innehåller en omfattande lagsamling, inramad av berättande och förmanande partier som bl.a. ger en återblick på ökenvandringen. Material som kan stå i samband med 600-talets religiösa reformer (jfr not till 5 Mos 12:1) tolkas på så vis i ljuset av folkets olyckor på 500-talet f.Kr. Skiktet daterades alltså till detta århundrade, med vars historieskrivning det visar nära släktskap (Berättande skrifter).
Ovanstående dateringar av skikten gäller den tid då de fått sin sammanhängande form. Äldre material kan finnas i dem alla, i form av t.ex. lagsamlingar, dikter eller fristående berättelser. Men den klassiska uppdelningen i källskikt har också ifrågasatts och grumlats av senare forskning. Somliga forskare har infört nya bearbetningslager, andra har ifrågasatt hela grundindelningen. Man har t.ex. betvivlat att E-skiktet utgör någon naturlig enhet och att J-skiktet är så gammalt som först antagits. Förhållandet mellan skriftliga källor och muntlig tradition är också omdiskuterat. Det har t.ex. hävdats att alla traditionsskikten varit muntliga och löst sammanhållna och att de alla fått skriftlig form först i sen tid, kanske efter den babyloniska fångenskapen. Å andra sidan har försök gjorts att ge P-skiktet en tidigare datering. Enigheten om säkra huvudresultat har alltså minskat sedan bibelforskningens genombrottstid. Dock erkänner de flesta forskare i huvudsak den uppdelning av materialet som representeras av förkortningarna J + E, D och P.
Hur man än tänker sig Moseböckernas tillkomsthistoria framträder verket i sin slutliga form som en sammanhängande berättelse om Guds avsikter med sitt utvalda folk och med mänskligheten. Indelningen i fem böcker underlättar en grov gruppering av materialet. 1 Mos innehåller traditioner om världens ursprung och Israels stamfäder. 2 Mos berättar om Guds uppenbarelse för Mose, befrielsen från det egyptiska förtrycket och lagstiftningen vid Sinai. 3 Mos består av lagtexter, till stor del rituella men också sociala, alla dominerade av ett religiöst perspektiv: Guds helighet ställer krav på hans folk. 4 Mos beskriver vandringen genom öknen från Sinai till Kanaans gräns och redogör bl.a. också för en utförlig räkning av folket. 5 Mos är utformad som en serie tal av Mose inför det kommande intåget i landet och avslutas med berättelsen om hans död.
Var och en av de fem böckerna har ett traditionellt namn dels på latin, dels på hebreiska. De latinska namnen karakteriserar kort innehållet: Génesis, "Ursprunget"; Éxodus, "Uttåget"; Levíticus, "Den levitiska (boken)", dvs. boken med prästernas lagar; Númeri, "Antalsuppgifterna"; Deuteronómium, "Den andra lagen". De hebreiska består av ett eller ett par ord i bokens inledningsvers: Bereshít, "I begynnelsen"; Shemót, "(Detta är) namnen"; Wajjiqrá, "(Herren) kallade"; Bemidbár, "I (Sinai)öknen"; Devarím, "(Detta är de) ord (som Mose förkunnade)".
MT
Mynt och vikt, viktmått
Bruket av präglade mynt uppkom enligt en vanlig uppfattning på 600-talet f.Kr. i Mindre Asien och övertogs sedan av perserna. Enligt vissa forskare hade metallstycken med standardiserad vikt redan långt tidigare använts som betalningsmedel i Egypten. Persernas guldmynt, som kallades darei´k och vägde drygt 8 g, nämns i bibliska skrifter från persisk tid (Esr 2:69; 8:27; Neh 7:70-72). På ett ställe (1 Krön 29:7) överförs myntbeteckningen till äldre förhållanden. I ett par fall tyder grundtextens namnform på förväxling med det grekiska myntet drachma (se nedan).
Inom den hebreiska bibeln möter man annars den äldre seden att betala med värdefull metall, som vägdes vid varje transaktion. Ordet för silver (késef) kan därför bli liktydigt med "pengar", och viktbeteckningar fungerar som namn på myntenheter. Avses en vikt i guld anges detta särskilt i grundtexten. Ett viktsystem med tre huvudenheter är grundläggande och återkommer även i bibelns grekiskspråkiga delar. Det var emellertid inte på långa vägar så standardiserat som nutida system. Viktenheterna varierade i värde från tid till tid och från plats till plats. Ofta förekom skilda system sida vid sida i samma miljö. Det fanns t.ex. "kungliga" vikter, som var tyngre än andra. Ett speciellt system, "tempelvikt", nämns på flera ställen (t.ex. 2 Mos 30:13; 3 Mos 27:25). Man vet inte hur det skilde sig från annan viktmätning.
De omräkningar till nutida vikter som anges nedan är därför ungefärliga. De representerar genomsnitt av en lång historisk utveckling och stora lokala variationer. Då grundtextens viktmått är så oprecisa går ingen väsentlig information förlorad om de i översättningen återges med nutida enheter, inte ens om en kraftig avrundning krävs av sammanhanget. Sådana omskrivningar har valts på några ställen där texten vinner i tydlighet om läsaren direkt uppfattar hur stor tyngd det är fråga om (t.ex. 1 Sam 17:5, 7).
De tre huvudenheterna i bibelns gemensamma viktsystem är följande:
En sikel (på hebreiska shékel, en avledning av ordet "väga") motsvarade ca 12 g. GT anger oftast ett värde i siklar silver, och räkneenheten är så självklar att ordet "silver" kan utelämnas.
En mina (försvenskning av hebreiskans mané, t.ex. 1 Kung 10:17) motsvarade 50 siklar eller ca 600 g. Viktsystem där minan motsvarade 60 siklar har också förekommit.
En talent (ordet är grekiskt, på hebreiska kickár, t.ex. 2 Mos 25:39) motsvarade 3 000 siklar, alltså 60 minor enligt det vanligaste systemet, eller ca 35 kg. Systemets stora variationer illustreras av att talentens vikt har pendlat mellan 20 och 40 kg.
Flera GT-texter räknar med bråkdelar av sikeln (2 Mos 30:13; 1 Sam 9:8; Neh 10:32), men det fanns också mindre enheter med särskilda namn, bl.a. gera, 1/20 sikel (t.ex. 2 Mos 30:13), och beka, 1/2 sikel (2 Mos 38:26). Ytterligare ett namn på halvsikeln, peres, kan ligga bakom den dunkla texten Dan 5:25-28. En viktbeteckning med okänd valör, kesita, förekommer i 1 Mos 33:19; Jos 24:32; Job 42:11.
Siklar, minor och talenter nämns också i Tillägg till GT, där grekisk och orientalisk kultur på många sätt smält samman. I denna miljö förekom också präglade mynt. Ibland nämns grekernas grundläggande myntenhet, som kallades drachmé eller med en latiniserad form drachma (Tob 5:15; 2 Mack 4:19; 10:20; 12:43). Den motsvarade från början en halv sikel. Man räknade 100 drachmer på en mina.
Även i NT:s grundtext förekommer talenter (Matt 18:24; Matt 25:15-28; Upp 16:21) och minor (Luk 19:13-25; översättningen har där det traditionella "pund"). Sikeln nämns däremot inte, vilket hänger samman med att lägre penningvalörer nu anges i grekiska eller romerska mynt. Guld- och silvermynt präglades av romarna på bestämda orter (jfr Matt 22:19-21 med par.), medan kopparmynt kunde slås lokalt antingen av romerska ståthållare eller av inhemska furstar. Det vanligaste silvermyntet kallades denar (Matt 20:2-13; 22:19 med par.; Upp 6:6) och motsvarade grekernas drachma (Apg 19:19; även i grundtexten till Luk 15:8 f.) eller en halv sikel i det gamla systemet. I Matt 26:15; 27:3, 9 har grundtexten ett allmänt ord för silvermynt (argýrion); valören är här av mindre betydelse i jämförelse med anspelningen på Sak 11:12. På ett ställe (Matt 17:27) nämner grundtexten myntet stater, som motsvarade fyra drachmer. Stället illustrerar myntsystemens ständiga förskjutningar. Tempelskatten, som myntet skulle täcka för två personers räkning, utgjorde enligt 2 Mos 30:13 en halv sikel. I Matt 17:24 kallas den ordagrant "dubbeldrachman" och motsvarade alltså när texten skrevs två drachmer i stället för en. Det grekiska ordet för "koppar", som också kunde beteckna en mindre grekisk valör, används om pengar i allmänhet i Mark 6:8; 12:41; jfr Matt 10:9. På några andra ställen, där översättningen använder allmänna ord för småmynt, har grundtexten varierande uttryck som de romerska valörerna as eller assárius, greciserat assárion (1/16 denar, Matt 10:29 med par.) och quádrans, greciserat kodrántes (1/4 as, Matt 5:26; Mark 12:42), eller det grekiska ordet leptón, som betecknar en småsak eller en bråkdel (Mark 12:42 med par.; Luk 12:59).
Ett romerskt viktmått líbra (på grekiska lítra) uppträder i Joh 12:3; 19:39. Det motsvarade ca 1/3 kg och har i Sverige traditionellt återgetts med "pund".
När det gäller köpkraften hos metallstycken eller präglade mynt är omräkningar till nutida myntvärden meningslösa med tanke på de ständiga förändringarna av priser och penningvärden i både nutid och forntid. Någon gång kan förhållandena belysas av notiser som relaterar silver till varor (t.ex. 3 Mos 27:16; 2 Kung 7:16). I NT illustreras köpkraften hos den romerska denaren när den uppträder som skälig betalning för en dags arbete (Matt 20:2; jfr Upp 6:6, där det är fråga om dyrtid och brist). Att en talent (silver) var ett betydande belopp framgår av många ställen i GT och Tillägg till GT. När talenter räknas i hundratal eller tusental rör det sig om stora offentliga transaktioner, t.ex. krigsskadestånd, rustningsuppbåd eller skattetributer (2 Kung 23:33; 1 Krön 19:6; 1 Mack 11:28; 2 Mack 8:10).
Månad
Den israelitiska månaden motsvarade ett månvarv från nytändning till nytändning. Nymånadsdagen firades med en religiös fest. Skillnaden mellan solåret och tolv astronomiska månvarv har säkerligen redan i biblisk tid utjämnats genom en vid behov införd trettonde skottmånad, en metod som sedan förfinats i den efterbibliska judiska kalendern.
Flera system för månadernas benämning har satt spår i bibeln. Fyra namn som förekommer i GT, aviv, siv, etanim och bul, utgör rester av en äldre namnlängd, troligen övertagen från kanaaneerna. Vidare används ordningsnummer ("den första månaden" etc.) och slutligen hebraiserade former av de babyloniska månadsnamnen, som ännu fortlever i den judiska kalendern. Sju sådana namn förekommer i GT.
Ställen där månader anges med både namn och ordningsnummer (t.ex. 1 Kung 6:1; Est 8:9; Sak 1:7) visar att man firade nyåret vid vårdagjämningen. Den månad som motsvarar mars/april var alltså enligt dessa texter årets första, vilket uttryckligen sägs i 2 Mos 12:2. Av Jer 36:22 framgår att den nionde månaden inföll på vintern. Allt detta motsvarar babyloniernas system, som var en "vårkalender"; israeliterna tycks ha övertagit det från sina besegrare kort före eller under den babyloniska fångenskapens tid. I bibeln finns nämligen även spår av ett äldre system, där nyåret inföll vid höstdagjämningen. En sådan "höstkalender" tillämpades av fenikierna. För israeliternas del speglas den i en hebreisk inskrift från 900-talet f.Kr. som redogör för jordbruksåret ("Geserkalendern"). Texter ur Moseböckernas äldre skikt vittnar om samma ordning när höstens bärgningshögtid sägs infalla "vid årsskiftet" (2 Mos 23:16; 34:22). De båda systemen kan tidvis ha använts sida vid sida.
Ordningen med höstnyår tillämpades också av hellenistiska regenter i den s.k. makedoniska kalendern, som förekommer i Tillägg till GT vid sidan av den babylonisk-judiska. När Mackabeerböckerna anger precisa årtal enligt det seleukidiska rikets system (Tideräkning), räknas troligen året på makedoniskt vis från höst till höst. Att författaren till 1 Mack ibland samtidigt använder babylonisk-judiska månadsnamn (t.ex. 4:52; 14:27; 16:14) torde bero på händelsernas anknytning till templet och dess högtider. Månadernas benämning anpassas då till det religiösa året, men årsräkningen berörs inte därav. På dessa förutsättningar vilar de omräkningar till nutida årtal som redovisas i noter och uppslagsdel. Enligt en annan uppfattning har Mackabeerböckernas källor följt skilda kalendersystem i olika fall. Omräkningen till våra årtal blir i så fall mer invecklad och ger avvikande resultat.
En översikt av de ovannämnda systemen ges i Tabell 3, Månadssystem i bibeln.
Mått
Bibeltexternas måttangivelser är ofta ungefärliga. Ett avstånd kan t.ex. anges som en dagsmarsch (2 Mos 3:18; Judit 2:21) eller dagsled (Luk 2:44), ett pilskott (1 Mos 21:16) eller ett stenkast (Luk 22:41). Även mera utvecklade måttsystem är oprecisa, eftersom det fanns stora lokala variationer. I en översättning kan därför många måttuppgifter återges ganska fritt utan att innebörden blir lidande. Ett för oss främmande mått kan ersättas med allmänna uttryck (t.ex. "säck" eller "krus" för en viss mängd spannmål eller vätska, "en halvtimmes väg" för ett avstånd) eller med nutida enheter (liter, meter, kilometer, mil). Sådana val anpassas lämpligen till textens stilistiska karaktär. I en poetisk text som Jes 5:10 kan t.ex. gamla svenska måttord (lägel, tunna, skäppa) med fördel ersätta grundtextens (bat, homer, efa; jfr nedan). I texter där exakta talförhållanden är viktiga, t.ex. offerlagar och byggnadsbeskrivningar, eller där talen har symbolisk laddning, använder översättningen vanligtvis grundtextens måttord.
Bland längdmåtten i bibeln är alnen (på hebreiska ammá, på grekiska péchys) det ojämförligt viktigaste. GT mäter även långa sträckor i alnar (Hes 45:1). Måttet är hämtat från underarmens längd (avståndet från armbågen till långfingerspetsen hos en vuxen man). Det är alltså inte exakt men motsvarar en knapp halvmeter. En halv aln kan i GT:s hebreiska grundtext kallas fingerspann (avståndet mellan tummens och långfingrets spetsar då handen spärras ut). I översättningen har sådana måttangivelser vanligen räknats om till halva alnar (i Hes 43:13 till deras närmaste västeuropeiska motsvarighet, fot). En handsbredd (1 Kung 7:26) eller tvärhand (Hes 40:5) räknades som en sjättedels aln, alltså ca 8 cm (handflatans bredd där de parallella fingrarna börjar). Den kunde indelas i fyra fingerbredder (Jer 52:21).
Särskilda varianter av det vanliga längdmåttet nämns i 2 Krön 3:3 ("den gamla alnen") och Hes 40:5 ("vars alnmått var en vanlig aln och en tvärhand", dvs. 7 handsbredder i stället för de normala 6). Liknande variationer är kända från Babylonien och Egypten.
I bibelns grekiskspråkiga delar tillkommer ytterligare några längdmått. En famn (på grekiska orgyiá) motsvarade ca 1,9 meter; i Apg 27:28 används måttet liksom sin svenska motsvarighet om vattendjup. Avståndsuppgifter uttrycks i grundtexten ofta med måttet stadie. Det motsvarade 100 famnar eller ca 190 meter, också längden av en kapplöpningsbana, varav lånordet stadion (Upp 14:20; 21:16). Översättningen har vanligen omräkningar till nutida mått (t.ex. 2 Mack 11:5; Luk 24:13). I Matt 5:41 nämns en (romersk) mil, 1 000 dubbelsteg eller 8 stadier, alltså ca 1 500 meter. I 2 Mack 11:5 räknar grundtexten med den egyptiska milen, som kallades schoi´nos och kunde motsvara 6-9 km (ordagrant "fem schoiner" för ett avstånd på ca 30 km). Uttrycket sabbatsväg i Apg 1:12 syftar på den längsta sträcka (ca en kilometer) som man enligt de frommas regler fick gå, om inte sabbaten skulle vanhelgas genom resor.
Inga strikta enheter för ytmått förekommer i bibeln. I stället anges ytans radie eller omkrets (4 Mos 35:4 f.; Upp 14:20). Jordbruksmark bedöms efter hur mycket utsäde (3 Mos 27:16) eller arbete den kräver. Ett plogland är en yta som kan plöjas på en dag (Jes 5:10).
Det vanligaste bibliska rymdmåttet kallas efa när det gäller torra varor som spannmål och mjöl, bat när det gäller vätskor som vin och olja. Dess volym har varierat kraftigt, från mindre än 20 liter till mer än 40. Möjligen är det lägre värdet ursprungligare. Det högre kan i så fall ha uppkommit genom bruket av "kungliga" mått med dubbla värden. I biblisk tid torde volymen ha legat nära den övre gränsen. Man brukar ofta ange 36 liter som ett genomsnittligt omräkningsvärde, eftersom värdena för mindre gammaltestamentliga mått lätt kan uttryckas som bråkdelar av 36; jfr nedan.
En större enhet om tio efa, alltså ca 360 liter, kallas omväxlande homer (Hes 45:11) och kor (1 Kung 4:22). På ett ställe (Hos 3:2) har grundtexten ett särskilt måttord, letek, för en halv homer.
För mindre kvantiteter använder grundtexten en rad olika mått, beroende dels på att man skilde mellan torra och våta varor, dels på att man räknade bråkdelar efter två system (tiondelar och sjättedelar). Flera av dessa måttord, som bara förekommer i ett fåtal fall, återges i översättningen med bråkdelar av efamåttet. Allmänna omskrivningar (t.ex. "mått") har använts för sea, som i grundtexten står för 1/3 efa (t.ex. 1 Mos 18:6). Beteckningen omer bibehålls i 2 Mos 16:16-36 för ett mått som där sägs motsvara en tiondels efa, alltså något under 4 liter. För flytande varor används tämligen ofta (t.ex. 2 Mos 29:40) måttet hin, motsvarande 1/6 bat eller ca 6 liter. Ett mindre mått log, 1/12 hin eller ca en halv liter, förekommer endast i 3 Mos 14, där översättningen återger måttordet i v. 10, 21.
De gammaltestamentliga rymdmåtten uppträder även i grundtexten till Tillägg till GT och NT; översättningen har omskrivningar. Kor-måttet nämns i Luk 16:7 ("tunna"), bat-måttet i Luk 16:6 ("krus"). De grekiska namnen för efa och bat, artábe och metretés, är representerade i Till Dan C:3; Joh 2:6 (volymerna är här omräknade till säckar resp. liter). Sea-måttet finns under sitt grekiska namn sáton i Matt 13:33 med par., och i Upp 6:6 nämns ett grekiskt mått (choi´nix) som motsvarade en dagsranson spannmål eller ca 1 liter, båda här återgivna med "mått". I Matt 5:15 med par. används det latinska måttet módius (på grekiska módios), ca 9 liter, om den behållare, "sädesmåttet", där man förvarade den säd som maldes till husbehov. Måttorden kunde alltså användas om mätredskap eller förvaringskärl; så är t.ex. sädestunnan i Sak 5:6-10 enligt grundtexten en efa.
Beträffande viktmått se Mynt och vikt.
Människosonen
I Dan 7:13 f. uppträder "en som liknade en människa". I det föregående avsnittet har olika riken representerats av djur. Efter dessa riken följer ett som företräds av en mänsklig gestalt. Enligt uttydningen i v. 27 motsvarar han "den Högstes heliga". Meningen är alltså att ett fritt judiskt rike tack vare Guds ingripande skall framträda efter de främmande stormakternas förtryck. Genom lidande skall den av Gud utvalda återstoden av det judiska folket nå fram till denna upphöjelse. Grundtextens uttryck för människa kan ordagrant återges med "människoson" (Son). Det judiska framtidshoppet i nytestamentlig tid omformade Människosonens symbol till bilden av en kommande frälsargestalt. Andra GT-ställen där uttrycket "människoson" finns i grundtexten (t.ex. Ps 8:5 f.; 80:18; Hes 2:1) har bidragit till bildens utformning.
NT:s grundtext har övertagit uttrycket "människoson", som på grekiska får en särpräglad klang. Det förekommer med få undantag (Apg 7:56; Upp 1:13; 14:14) bara i evangelierna, och där i ord av Jesus som ser ut att syfta på honom själv. Den enklaste tolkningen av detta förhållande är att Jesus med denna beteckning ville ge antydningar, i gåtfull form, om den uppgift han visste sig ha. Människosonen skall en gång komma med sin himmelska härlighet (se Dan 7:13 f.) och hålla dom (t.ex. Matt 16:27; 25:31-46), men dessförinnan måste han vara en tjänare bland människor, gå igenom lidanden och ge sitt liv för att rädda dem han vänder sig till (Matt 20:28). Den övertagna bilden av Människosonen har sålunda utvecklats vidare och fått drag av Herrens lidande tjänare (Jes 53). Samma intryck ger orden om att Människosonen inte har något ställe där han kan vila sitt huvud (Matt 8:20). Ändå har han makt redan här på jorden att förlåta synder, något som annars är förbehållet Gud (Matt 9:6). Människosonens gestalt sätts i evangelierna alltid i relation till efterföljarna. Dessa är kallade att i likhet med honom tjäna och tillsammans med honom gå genom lidanden och död (Matt 16:24-28).
På grund av begreppets flertydighet - det kan förstås som "människan" i allmänhet, som en omskrivning av pronominet "jag" och som en frälsargestalt - har evangeliernas ord om Människosonen redan i urkristen tid varit föremål för olikartade tolkningar. På samma gång har de gett impulser till det tänkande om Kristus som framträder redan i NT.
Namn
Tron på ett djupt samband mellan namnet och dess bärare är vida spridd i äldre kulturer och har satt många spår i bibeln. Personnamn tolkas ofta som meningsfulla uttryck för bärarnas eller föräldrarnas egenskaper och upplevelser (t.ex. 1 Mos 27:36; 29:32; 32:28; 35:18; 1 Sam 1:20; 25:25; Rut 1:20; Jes 7:14; Hos 1:4-9). Av Gud bestämda uppgifter kan utläsas ur stora gestalters namn (Syr 46:1; Matt 1:21; 16:18). Den vars namn är ofattbart för människor tillhör själv en ofattbar värld (1 Mos 32:29; Dom 13:18). Om man känner någons namn har man makt över honom (Mark 5:9).
"Namn" kan i bibliskt språk vara liktydigt med "rykte" eller "eftermäle". Man tänkte sig att människan själv påverkas till gagn eller skada, när hennes namn nämns med respekt eller förakt. Det är alltså viktigt att inte fläcka det med onda gärningar (Tob 3:15). Förtal gör namnet avskytt och är därmed ett kännbart personangrepp (Luk 6:22). Man kan ta avstånd från en person genom att förvränga namnet eller använda det till en ordlek (1 Sam 25:25; Syr 47:23 med not). Att ett namn används i förbannelser (Jes 65:15) eller välsignelser (1 Mos 12:2) är lika med personens slutliga förnedring eller bestående välgång. Att namnet utplånas och glöms betyder enligt gammaltestamentlig åskådning fullständig undergång (1 Sam 24:22; Pred 6:4). Att det fortlever innebär ett slags fortsatt liv för personen själv (Syr 41:11-13). Detta sker inte bara genom eftermälet utan framför allt genom barnen (4 Mos 27:4; 2 Sam 14:7; 18:18; Rut 4:5; Syr 30:4). I NT, som räknar med ett evigt liv, åskådliggörs Guds omsorg om en människa med att han skriver hennes namn i himlen (Luk 10:20; Upp 3:5).
Sambandet mellan Gud och hans namn uppfattas på liknande sätt. Att känna, åkalla eller lovsjunga Guds namn är att känna, åkalla eller lovsjunga Gud (2 Krön 6:33; Joel 2:32; Ps 69:31). När namnet uttalas sätts gudomlig kraft i verksamhet. Att svära, välsigna eller förbanna i Herrens namn innebär alltså att ta hans kraft i anspråk för sanningsförsäkringar, välgångsönskningar eller straffdomar. Den som förkunnar i Herrens namn framträder med hans auktoritet. Missbrukar någon namnets kraft drabbar det honom själv (Sak 5:4; 13:3), liksom det i allmänhet är farligt att smäda eller kränka det gudomliga namnet (2 Mos 20:7). Sådant görs inte bara med talet. Varje handling som strider mot Guds vilja vanhelgar hans namn, dvs. kränker hans ära (3 Mos 18:21; Ords 30:9; Hes 20:39; 43:7; Am 2:7). Den som håller Guds namn heligt visar inte bara språklig respekt utan följer framför allt hans vilja (Jes 29:23). Att Guds namn förhärligas eller helgas (Matt 6:9 med par.; Joh 12:28) kan emellertid också innebära att hans makt blir uppenbarad och erkänd.
Guds namn representerar nämligen också hans storhet och makt att hjälpa (Ps 76:2; Ords 18:10; Mal 1:11). Att han gör något för sitt namns skull betyder att han handlar sitt namn till ära, dvs. för att själv bli ärad så som det anstår hans gudomliga natur, och utan att styras av mänskliga beräkningar och påtryckningar (Ps 23:3; Jer 14:7; Hes 20:9; 36:22; 39:25; jfr Jes 48:11). Andra uttryck åskådliggör Guds suveräna äganderätt eller hans närvaro hos människor, ting och platser som står honom nära. Att hans namn är "utropat över" dem (t.ex. 5 Mos 28:10; Jer 7:10; 14:9; Dan 9:18; Am 9:12) innebär att de har blivit hans tillhörighet, liksom hos oss en namnteckning i en bok markerar vem ägaren är. Att en plats har ägnats åt hans namn eller att hans namn skall bo där betyder att han kommer att finnas där och att platsen är rätta stället för att tillbe honom (2 Mos 20:24; 5 Mos 12:5; 1 Kung 8:16-20, 29).
Tanken på samhörigheten mellan Gud och hans namn ledde slutligen till seden att säga Namnet, när man menar Gud. En ansats till detta språkbruk finns i 3 Mos 24:11, 16 (jfr också Syr 45:15), men i huvudsak tillhör seden efterbiblisk tid. Beträffande andra ersättningsord se Himlen; jfr också Gudsnamn och Herren.
Mot denna bakgrund är det ett starkt uttryck för den kristna tron på Jesu gudomlighet när Gud sägs ha gett honom sitt eget namn (Fil 2:9; jfr Heb 1:4). "Namnet" kan alltså i NT syfta på Jesus (3 Joh v. 7; jfr Jak 2:7). Att tro på Jesu namn innebär att tro på honom själv och på den räddning han förmedlar. Den kristna förkunnelsen sägs också handla om Jesu namn (Apg 8:12; 9:15).
Att något sker "i Jesu namn" kan betyda att Jesu kraft tillkallas i och med att hans namn nämns. Uttrycket "be i Jesu namn" kan förklaras så, men också med att den som kommer eller talar i någons namn åberopar hans auktoritet och uppdrag (Apg 4:18; jfr ovan om att förkunna i Herrens namn). Att samlas (Matt 18:20) eller döpa i Jesu namn innebär möjligen, enligt judiskt språkbruk, att göra det med tanke på honom. Meningen med det sistnämnda uttrycket kan också vara att den döpte blir Kristi egendom; "i någons namn" betydde i samtida affärsspråk "någon till godo". Att man blir "döpt in i Kristus" (Rom 6:3; Gal 3:27) kan fattas som en förkortad form av samma uttryck. Meningen är dock snarare att den döpte förs in i gemenskapen med Kristus.
Namnformer, betoning
Vanliga svenska namn kan skrivas olika (Jansson, Janson, Janzon) och uppträda i flera varianter (Johannes, Hannes, Hans, Johan, John, Jon, Jan). Så är det också med bibliska namn. Deras form kan variera både i grundtexten och i senare språktraditioner. Redan inom bibeln kan en och samma person bära ett hebreiskt namn i GT och en grekisk omformning av samma namn i NT. Många namn har sedan förändrats under latinets inflytande och därtill fått speciella former i olika nationalspråk. Den profet vars hebreiska namn var Jeshajáhu har t.ex. i Sverige kallats både Jesaja (efter hebreiskan) och Esaias (efter grekiskan), på andra nutida språk bl.a. Isaiah och Ésaïe. Den apostel som i NT:s grundtext heter Matthai´os kallas hos oss Matteus (efter latinet), i andra länder bl.a. Matthew och Matthieu. På liknande sätt förhåller det sig med geografiska namn.
I föreliggande översättning har traditionella svenska former bibehållits när det gäller mycket kända namn, t.ex. Mose (ej Moshe eller Moyses), Jeremia (ej Jirmejahu eller Jeremias), Salomo (ej Shelomo eller Solomon), Jerusalem (ej Jerushalem, Jerushalajim eller Hierosolyma), Petrus (ej Petros). Annars har namnformerna i görligaste mån anpassats till grundtexten, varvid nutida bruk har följts vid överflyttningen av hebreiska och grekiska bokstäver till svenska. När flera förekomster av ett namn gäller en enda person eller plats används genomgående samma form. Mindre variationer i grundtexten beaktas alltså inte, och om namnet ursprungligen är gammaltestamentligt använder översättningen den hebreiska formen även i bibelns grekiskspråkiga delar (Tillägg till GT och NT).
När det gäller hebreiska namn återges sje-ljudet med sh, t.ex. Shilo (ej Schilo eller Silo); bokstaven b skrivs som v i lägen där den har mjukt uttal, t.ex. Tel Aviv (ej Tel Abib); bokstaven j återges med konsonant, t.ex. Haggaj (ej Haggai); ach-ljudet markeras med ch, t.ex. Menachem (ej Menahem), utom i början av ord, t.ex. Hanna, Harchas (ej Channa, Charchas).
Många detaljer i namnens hebreiska uttal förblir trots detta oredovisade, t.ex. variationer mellan olika k- och s-ljud som saknar motsvarigheter på vårt språk. Andra detaljer kan, om man så vill, beaktas vid högläsning: bokstaven g uttalas alltid hårt, alltså ej som j före mjuk vokal (t.ex. Gilead); bokstaven o representerar vårt svenska å-ljud (t.ex. Korach), bokstaven u vårt o-ljud (t.ex. Lud); dubbla vokaler representerar inte ett långt ljud utan två korta (t.ex. Baal, Kanaan). I många kända namn, t.ex. Gideon, Mose, Rut, Noomi, är dock det allmänt gängse uttalet försvenskat. Över huvud taget är den svenska uttalstraditionen vacklande på många punkter.
I Tillägg till GT och i NT förekommer namn av olika ursprung. När ett namn är gammaltestamentligt, liksom när en hebreisk förlaga kan säkras på annat sätt, följer översättningen ovan angivna principer. Om namnet inte kan återföras till någon känd form återges det bokstav för bokstav enligt den grekiska grundtexten. Sådana fall är få men förekommer framför allt i Tillägg till GT, där texterna vittnar om en stark blandning av språk och kulturer och där namnvariationerna i handskrifterna dessutom är stora. Grekiska och latinska namn återges enligt vanligt nutida bruk i översatta klassiska texter, vilket bl.a. innebär att deras skilda språkliga ursprung tydligt framträder.
Grekiska namn återgavs i äldre svensk tradition med former som anpassats till latinet. Både i översättningar av gamla texter och i aktuell nyhetsförmedling tillämpas numera en trognare återgivning: man skriver Aisopos, inte Esopus, Rhodos, inte Rodus, etc. Detta nutida skrivsätt följs så vitt möjligt i översättningen. Sålunda bibehålls i grekiska namn ändelsen -os (t.ex. Onesimos, ej Onesimus), diftongerna ai, ei, oi och ou (t.ex. Lasaia, ej Lasea; Attaleia, ej Attalia; Beroia, ej Berea; Euboulos, ej Eubulus), samt skrivningen k, ch och th för bokstäverna kappa, chi och theta (t.ex. Makedonien, ej Macedonien; Chios, ej Kios; Athen, ej Aten).
I klart latinska namn används däremot den latinska ändelsen -us (t.ex. Tertius), och likaså bokstäverna c och q (t.ex. Claudius, Priscilla, Aquila, Quartus; det äldre svenska bruket var här vacklande). När ändelserna växlar mellan -us och -os i samma avsnitt (t.ex. Rom 16:21-23) beror det sålunda på att de personer som nämns bar namn av olika ursprung.
Böjningsformer av latinska namn (t.ex. Pauli, Paulum) redovisas inte. Undantag har gjorts för genitivformerna Jesu och Kristi, av hänsyn till en fast tradition.
När det gäller betoning av forntida namn är det svårt att anpassa sig till grundspråken. Hebreiskan har i stor utsträckning tonvikten på den sista stavelsen, t.ex. Abrahám, Joséf, Jakób. I svensk tradition verkar en sådan betoning helt främmande. Detsamma gäller om man betonar grekiska namn efter grundspråkets accenter, t.ex. Sokrátes. Dessutom får man ändå ingen god bild av det ursprungliga uttalet. Vårt sätt att betona (med tryckaccent) skiljer sig nämligen från antikens grekiska, som utnyttjade musikalisk accent, dvs. ändringar av tonhöjden.
Grundregeln för betoning av bibliska namn kan därför bara bli att man följer rådande tradition. Dessvärre är svensk uttalstradition varken enhetlig eller logisk. Den är starkt påverkad av latinets regler, som kort kan sammanfattas på följande sätt. Tonen ligger oftast på näst sista stavelsen (Jósef, Júdit, Tóbit). Detta gäller även flerstaviga ord, förutsatt att nämnda stavelse är lång. Därmed menas att näst sista vokalen antingen följs av två konsonanter (Habáckuk, Sefánja, Sakárja, Obádja, Damáskus, Nebukadnéssar, Filíppos, Johánnes) eller själv är lång (Jeremía, Hiskía, Avinádav, Kedorlaómer, Melkisédek, Heródes, Pilátus, Filémon). En diftong räknas som lång vokal (Eubou´los, Mackabai´os, Bartolomai´os). Däremot hamnar tonen på tredje stavelsen från slutet om den näst sista stavelsen är kort, dvs. har kort vokal följd av högst en konsonant (Rehábeam, Álkimos, Sóstratos, Persépolis, Július). Kombinationerna ch och th motsvarar vardera en enda konsonant (Ménachem, Lysímachos, Ariárathes). Vissa andra kombinationer, bl.a. tr och kl, räknas också som enkla ur betoningssynpunkt (Antípatros, Hérakles).
Från dessa latinska regler har traditionen gjort en rad svåröverskådliga undantag. I namn som Jesája, Serája etc. får näst sista stavelsen tonen fast vokalen är kort, därför att kombinationen aj har uppfattats som en diftong. I somliga fall slår hebreiskans betoning igenom. Man lägger t.ex. oftast tonen på ändelserna -im och -ot (Refidím; jfr kerubím och serafím i äldre svensk psalmdiktning; Mesalót). Ändelsen -ájim (med kort a) behåller sin hebreiska betoning i namn som t.ex. Sefarvájim. Samtidigt finns en stark tendens att lägga tonen på första stavelsen i GT:s trestaviga namn (Ábraham, Gábriel, Náftali, Sébaot), så att denna betoning ofta måste kallas den "rätta", även om den strider mot både latinska och hebreiska betoningsregler. Detta hänger samman med en återkommande svårighet: eftersom skriftbilden inte visar om en vokal är lång eller kort har uttalstraditionen behandlat vokallängden med stor frihet; hebreiskans långa vokaler har ofta förkortats, särskilt vid vokalmöten. Namnet Josua har i hebreiskan långt u, men på svenska kan man trots detta säga både Josúa (med långt u) och Jósua (med kort). En mängd namn vållar samma tvekan för var och en som inte är bekant med de bibliska språken. Även experter är ofta osäkra i valet mellan latinets betoningsregler, hebreiskans uttal och svenska språkvanor.
Av dessa orsaker är det i åtskilliga fall omöjligt att tala om "rätt" eller "fel" betoning; man kan ofta betona namnen som man vill. Trots detta känner många en besvärande osäkerhet vid högläsning. En viss hjälp kan ges av Tabell 4, Betoningsförslag till några bibliska namn.
Nasaret
Staden Nasaret, ett par mil sydväst om Gennesaretsjön, nämns upprepade gånger i NT som Jesu hemort under uppväxttiden. Där översättningen säger "från Nasaret" använder grundtexten ofta ett adjektiv, nazorai´os eller nazarenós "nasoreisk" eller "nasareisk"; återgivningen "nasaré" har valts i Matt 2:23; Apg 3:6; 4:10; 26:9, där det är fråga om Jesus, och i Apg 24:5, där ordet används om de kristna ("nasareernas sekt"). Dessutom har enligt fornkyrkliga uppgifter judekristna samfund betecknats på samma sätt, och även religiösa grupper som existerat före kristendomens uppkomst. I de sistnämnda fallen syftar ordet säkerligen inte på Nasaret utan har bildats av snarlika hebreiska ord som hör samman med judiska ideal eller messiasförväntningar. Dessa uttryck har i efterhand kombinerats med namnet på Jesu barndomsstad; jfr not till Matt 2:23.
Nasir
Det hebreiska ordet nasír betyder "avskild, helgad". I äldre tradition användes det om människor som vigts åt Gud för hela livet och fyllts med gudomlig kraft. Det tydligaste exemplet på detta är Simson (Dom 13:2-7). Berättelsen om Samuel (1 Sam 1:11) är av samma art, fast ordet nasir inte förekommer där (det används i den hebreiska texten till Syr 46:13). I NT skildras Johannes döparens födelse på motsvarande sätt (Luk 1:13-17). Till dessa gestalters särställning hörde att de inte fick dricka vin; jfr Am 2:11 f. Ett yttre kännetecken var att de lät håret växa fritt. I Dom 16:17 sägs en övernaturlig kraft vara direkt knuten till det långa håret.
Detaljerade lagbestämmelser om nasirerna återfinns i 4 Mos 6:1-21, som räknas till Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt. Där krävs, förutom att de skall avstå från vin och låta håret växa fritt, att de skall undvika kultisk orenhet genom döda kroppar, och detta med samma stränghet som översteprästen (3 Mos 21:10 f.). Vidare framgår att en ny ordning nu har vuxit fram: man kan bli nasir för en begränsad tid och på eget initiativ genom att avlägga ett löfte. Texten föreskriver också vilka offer som skall frambäras vid den utlovade tidens utgång, då det utvuxna håret klipps, och hur en nasir skall göra om han råkat i kultisk orenhet och därigenom brutit sitt löfte.
Utombibliska källor visar att nasirlöften med tiden blev ett vanligt inslag i fromhetslivet. De fungerade ofta som tacksamhetsoffer. Löftestiden utgjorde vanligen 30 dagar. Det ansågs som en god gärning att hjälpa nasirer med kostnaden för deras offer. Spår av dessa sedvänjor finns i 1 Mack 3:49-51; Apg 18:18; 21:23-26.
Nebo
En av de viktigaste babyloniska gudarna, son till överguden Marduk, som också kallades Bel (Baal). Formen Nebo (Jes 46:1) är hebreisk och motsvarar ackadiskans Nabu. Gudsnamnet ingår i flera babyloniska egennamn, t.ex. Nebukadnessar.
Nebo är också namnet på ett berg i Avarimmassivet öster om Döda havets nordligaste del, enligt 5 Mos 34 platsen för Moses död. Ruiner av kristna kyrkor från 300-talet och framåt vittnar om den tradition som har identifierat platsen. I flera texter syftar namnet på en stad (4 Mos 32:3; 1 Krön 5:8), troligtvis belägen i låglandet vid berget Nebos fot. Detta område erövrades enligt 4 Mos 21:21-35 av israeliterna men blev senare moabitiskt (jfr Jer 48:1, 22). En moabitisk inskrift nämner staden och säger att den tagits från Israel. Det är ovisst om bergets och stadens namn har något ursprungligt samband med gudsnamnet.
"Männen från Nebo" i Esr 2:29; 10:43; Neh 7:33 kom troligen från en annan stad, som bör ha legat i Judeen.
Negev
Trakterna söder om Juda bergsbygd, där det odlade landet gradvis övergår i öken. Namnet betydde troligen från början "det torra (landet)" (jfr Ps 126:4) men gavs sedan innebörden "landet i söder". Bibelns Negev var otydligt avgränsat. I första hand betecknar namnet en bebyggd region väster om Döda havets södra del, några mil söder om Hebron. Beer Sheva, som i en rad texter representerar det israelitiska landets sydgräns, låg i denna trakt, likaså Arad, som israeliterna enligt 4 Mos 21:1-3 tidigt tog från kanaaneerna. Detta Negev räknades som en av de tre huvuddelarna i Judas stams område (jfr Bergsbygden; Låglandet).
Ibland har namnet en vidare syftning och innefattar angränsande ökenområden, där olika nomadstammar höll till (1 Sam 30:14). Bland dessa stammar märks keniterna, som var nära förbundna med israeliterna, och amalekiterna, som var deras arvfiender (1 Sam 15:6; 27:10). Som fientligt ökenland blir Negev i Jes 30:6 en symbol för hotande fara och skräck.
Nordriket
Nubien, nubier
Nubien har sedan romersk tid varit ett av de traditionella namnen på det område som i GT kallas Kush. Fast namnets syftning nu som då är vag, motsvarar nutidens Nubien delvis samma region. Föreliggande översättning använder därför på några ställen beteckningarna nubier och nubisk för personer och ting som kom därifrån (t.ex. 2 Sam 18:21-32; Job 28:19). I politiska sammanhang, som gäller land, folk och krigsmakt, behålls dock grundtextens uttryck: Kush, kushiter, kushitisk.
Nymånad, nymånadsdag, nymånadsfest
Vid månens nytändning, som i den bibliska kalendern inledde en ny månad, hölls i det gamla Israel en religiös högtid med festoffer (4 Mos 28:11-15; Hes 45:17; 46:6 f.). Det framgår av Am 8:5 att nymånadsdagen också var vilodag (jfr Hes 46:1), av 1 Sam 20:27 att festen kunde utsträckas till följande dag. Sabbaten, nymånadsdagen och de årliga högtiderna nämns ofta tillsammans som huvudinslag i den religiösa festkalendern (t.ex. 1 Krön 23:31; Jes 1:13).
Oandlig
Ordet "oandlig" (1 Kor 2:14; Jak 3:15) motsvarar grekiskans psychikós. Det används om människor som har fysiskt liv (1 Kor 15:44, 46), dvs. ett naturligt medvetande och biologiska funktioner, men inget andligt liv i NT:s mening. De är inte omvända och har inte fått Guds ande (Jud v. 19). Ordet psyché har här inte så mycket med själslivet att göra utan motsvarar snarare hebreiskans néfesh (Själ). Det grekiska adjektivet har alltså, trots likheten med lånordet "psykisk", i NT ungefär samma betydelse som "jordisk", "animalisk" eller "köttslig".
Offer, syndoffer, tackoffer, skuldoffer, löftesoffer, heloffer, eldoffer
Offerhandlingen är i biblisk religion, liksom i många andra kulturer, ett viktigt uttryck för religiösa känslor som tacksamhet mot Gud, önskan att ge honom en gåva, behov av rening och försoning eller upplevelse av gemenskap med Gud och med andra deltagare i kulten. I somliga gammaltestamentliga texter skymtar ålderdomliga föreställningar om att Gud på ett mänskligt sätt njuter av offren, har dem till föda eller blidkas av dem (1 Mos 8:21; 4 Mos 28:2). Enligt ett ofta återkommande uttryck gör offerlukten honom nöjd (2 Mos 29:18; 3 Mos 1:9; i Septuaginta talas enbart om vällukt, Judit 16:16; Syr 50:15). I den fullt utvecklade bibliska tron uppfattas sådana nedärvda formler på ett förandligat sätt. Gud behöver inga offer (Ps 50; Jes 1:11). Vad han begär av sitt folk är godhet mot medmänniskor och trogen kärlek till honom själv (Mik 6:8). Offren blir då symboler för en sådan livshållning, samtidigt som bön och lovsång kallas offer i bildlig mening (Ps 50:14, 23). Sådana tankar ledde dock inte till att offergudstjänsten avskaffades. Jämsides med den symboliska tolkningen utvecklades en alltmer detaljerad offerlagstiftning.
I GT:s senare skrifter är Jerusalems tempel den enda rätta offerplatsen. Äldre berättelser visar att man tidigare kunnat offra var man än befann sig, enligt allmänt bruk i forntiden (det religiösa offret hörde samman med vanlig slakt; man avstod en del av köttet åt gudomen). Först under kungatidens senare del började man avskaffa de lokala offerplatserna, där tillbedjan av främmande gudar lätt fick fotfäste (2 Kung 23; jfr 5 Mos 12). Tron på Herren som den ende Guden förenades alltså med tron att man bara fick offra till honom i Jerusalem, en tro som skärptes efter templets förstöring och återuppbyggnad på 500-talet. När templet slutgiltigt gick förlorat år 70 e.Kr. blev följden att offrandet upphörde. I stället utvecklades en fromhetstyp som börjat växa fram redan efter det första templets förstöring: man lade tonvikten vid skriftstudiet och den vardagliga livsföringen (rabbinsk judendom).
De viktigaste offerlagarna finns samlade i 3 Mos 1-7, men åtskilliga är utspridda på andra ställen. Beteckningarna för olika slags offer är många och används inte sällan med skiftande innebörd. Ämnesområdet är alltså svåröverskådligt.
Det fanns gemensamma och privata offer. Högtidsoffer och dagliga offer frambars för hela folkets räkning (4 Mos 28-29). Särskilda invignings- och reningsoffer krävdes bl.a. för präster (2 Mos 29). Med syndoffer och skuldoffer (3 Mos 4:1-6:7; skillnaden mellan dem är oklar) gottgjordes fel som begåtts av folket eller av enskilda personer. Enskilda kunde också offra på eget initiativ som en akt av tacksamhet och hängivenhet (tackoffer, frivilliga offer). Den som i en svår situation lovat att ge ett offer om han fick hjälp var skyldig att göra som han sagt (löftesoffer).
Offren hade olika grader av helighet. De heligaste ("högheliga") tillhörde helt och hållet Herren och förbrändes fullständigt på altaret. I andra fall brände man bara upp en del, vid djuroffer fettet och de värdefullaste inälvorna. Av återstoden skulle prästen ha vissa delar (3 Mos 10:14). De lyftes upp med en symbolisk gest framför altaret, varav uttrycket lyftoffer (4 Mos 18:11), som också används bildligt (4 Mos 8:11-21). Resten av offret skulle ätas upp inom ett par dagar av den person som hade bekostat det och av hans anhöriga. Denna måltid betraktades som en del av offergudstjänsten. Påskoffret hade en särställning genom att det helt och hållet åts upp vid en familjemåltid.
Några ofta återkommande ord betecknar viktiga typer av offer med sikte på vad som offrades och hur offret behandlades. Brännoffret bestod av slaktade djur som förbrändes fullständigt på altaret (3 Mos 1). Hit hörde de dagliga morgon- och kvällsoffren liksom sabbats- och högtidsoffren. Matoffret (3 Mos 2) var vegetabiliskt och bestod i sin grundform av mjöl, olja och rökelse. En del av det brändes alltid upp. Grundtextens uttryck för detta deloffer är svårtytt. Det återges i Septuaginta med "påminnelseoffer"; enligt den tolkningen skulle förbränningen erinra Herren om den offrandes goda avsikt (jfr Syr 35:9, där den översatta texten är grekisk; i 4 Mos 5:15 motsvarar "påminnelseoffer" ett annat hebreiskt ord och har annan innebörd). Matoffret fick ofta komplettera brännoffren. En annan komplettering var dryckesoffret av vin. En särskild typ av vegetabiliska offer var de som bestod av den första grödan. Gemenskapsoffret (3 Mos 3) var animaliskt men inte högheligt. Merparten av köttet tillföll alltså den offrande. Offertypens hebreiska beteckning (shelamím) antas syfta på att måltiden skapade en gemenskap mellan människan och Gud, men uttryckets innebörd är omstridd.
Offrens olika arter och syften bildade en rad kombinationer. Gemenskapsoffer kunde t.ex. frambäras som tackoffer, löftesoffer eller frivilliga offer (3 Mos 7:11-17). Syndoffer var vanligen animaliska men i vissa fall vegetabiliska (3 Mos 5:11-13), och för djurens förbränning eller förtäring gällde speciella regler i olika fall (jfr not till 3 Mos 10:16-20). Ordet slaktoffer innebär egentligen bara att det som offrades var ett djur men används ofta om gemenskapsoffer till skillnad från brännoffer. Med heloffer menas att alltsammans tillföll Herren; uttrycket kan alltså användas om brännoffer (1 Sam 7:9) men också om sådana matoffer som förbrändes helt (3 Mos 6:23). Ordet eldoffer kan syfta på matoffrets eller gemenskapsoffrets förbrända delar (3 Mos 2:16; 3:5) men även på brännoffret i dess helhet (3 Mos 1:17; 4 Mos 15:10) och i övergripande mening på det som tillhör Herren (3 Mos 6:17; 4 Mos 28:2). Ett mera allmänt uttryck är offergärd, som innebär att något tas undan åt Herren, dvs. ges som gåva åt honom. Den konkreta syftningen skiftar (2 Mos 29:28; 4 Mos 31:52).
I Tillägg till GT använder den grekiska texten ibland andra uttryck som tar sikte på offrens aktuella funktion: helgelseoffer (Syr 7:31), räddnings- och lovsångsoffer (1 Mack 4:56), försoningsoffer (2 Mack 3:33). I det förstnämnda fallet rör det sig kanske om en ovanlig beteckning för matoffer. Skriftgruppen illustrerar för övrigt det som ovan sagts om den gammaltestamentliga fromhetens utveckling. Jämsides med ett fördjupat intresse för offrens symboliska innebörd (Syr 34:21-27; 35:1-5; Till Dan B:15-17) inskärps plikten att följa de nedärvda lagarna (Syr 7:31; 35:6-13; 38:11). Offergudstjänsten i Jerusalem skildras med hänförd beundran (Syr 50:11-15), och förbudet mot att offra på andra platser respekteras självklart (Tob 1:4-6). Offer åt främmande gudar ses som avfall och förnekelse av värsta slag (1 Mack 1:47; 2 Mack 4:19; 6:21). Däremot kunde man utan svårighet markera sin lojalitet mot främmande regenter genom att offra för deras räkning (1 Mack 7:33; Bar 1:10 f.), liksom utomstående kunde markera respekt för Israels Gud eller välvilja mot folket genom att offra eller bekosta offer (2 Mack 3:3, 35; 13:23).
Även i NT finns exempel på den judiska fromhet som utan förbehåll tog GT:s offerlagstiftning för given (t.ex. Matt 8:4 med par.; Luk 1:9; Apg 21:26). Enligt urkristen tro har emellertid Jesus en gång för alla försonat människorna med Gud och därmed gjort alla offer överflödiga. Denna tanke utvecklas särskilt i Hebreerbrevet (t.ex. 10:1-18) men antyds också på andra ställen i NT, när Jesus jämförs med ett försoningsoffer eller ett offerlamm (1 Pet 1:19). Samtidigt uppfattas de kristnas helgade liv som ett andligt offer. Bilden tillämpas särskilt på deras välgörenhet mot behövande och på deras lovsånger till Gud, i anslutning till Ps 50 och andra ovan anförda GT-ställen (1 Pet 2:5; Heb 13:15 f.).
Även andra bilder i NT har hämtats från offergudstjänsten. Så jämför sig Paulus med en offerpräst, både som missionär och som martyr (Fil 2:17). Detta slags bildspråk var lättfattligt för alla, eftersom offer förekom i samtidens religioner över huvud. Mot tidens allmänna religionsblandning hävdar emellertid NT i gammaltestamentlig anda att en kristen syndar svårt om han deltar i främmande offerkult (t.ex. 1 Kor 10:20). Därav uppkom frågan om man fick köpa och äta kött av djur som offrats i hedniska tempel; den besvaras i princip jakande av Paulus i 1 Kor 8. En strängare ståndpunkt avspeglas i Apg 15:20.
Officer
De nutida ord som den svenska bibeltexten använder om militära befälhavare klargör ungefär på vilka nivåer framställningen rör sig och vilka funktioner den handlar om. Att i detalj redovisa grundtextens ofta otydliga terminologi är inte möjligt i en översättning för allmänt bruk.
På några ställen i GT:s grundtext förekommer specialtermer, lånord som betecknar höga militärer hos främmande stormakter (assyrierna, 2 Kung 18:17; babylonierna, Jer 39:3, 13). För det mesta används allmänna uttryck som kan beteckna olika slag av överordnade personer, alltefter sammanhanget. Ibland markeras befälsfunktionen enbart genom prepositionen "över", följd av ord för t.ex. "hären" eller "staden". Ett vanligt ord (sar) kan stå för både stamhövdingar, furstliga personer, civila chefer och militärer. Detta beror bl.a. på att den militära organisationen i äldre tid följde folkets uppdelning i stammar och släkter. En stamhövding var också militär ledare. Ordets syftning i det enskilda fallet framgår mer eller mindre tydligt av sammanhanget och av tillfogade bestämningsord. Mot den bakgrunden kan översättningen använda uttryck som t.ex. "officerare" och "befälhavare", någon gång precisare ord som "generaler". När texten klargör att en person kommenderar folkets samlade armé passar beteckningen "överbefälhavare", liksom "kommendant" när han har befälet över en stad.
På en del ställen antyds ett slags befälsgrader. Olika personer sägs leda grupper på tusen, hundra, femtio eller tio män (2 Mos 18:21; 5 Mos 1:15; 1 Mack 3:55). Uttryck för "ledare av tusen" och "ledare av hundra" (ibland "femtio") fungerar ofta som allmänna beteckningar för officerare och återges då med detta ord. De båda huvudnivåerna markeras vid behov i översättningen med tilläggsord som "högre" och "lägre" (särskilt när uttrycken förekommer samtidigt, t.ex. 4 Mos 31:48; 1 Krön 13:1).
Detta gammaltestamentliga språkbruk var internationellt spritt och har motsvarigheter i bibelns grekiskspråkiga delar. I Tillägg till GT återfinns, vid sidan av andra grekiska ord för militära ledare, sammansättningarna "ledare av tusen" (chilíarchos) och "ledare av hundra" (hekatóntarchos). De uppträder också i NT men får då en precisare innebörd, eftersom de officerare som nämns där i allmänhet är romerska. Romarnas militära organisation var fast och detaljerad och är väl känd för oss från antikens litteratur.
Den största romerska truppenheten var legionen (ca 6 000 man). Den indelades i 10 kohorter. I Judeen fanns på Jesu tid fem kohorter, av vilka en användes i Jerusalem. Den kallas i översättningen "vaktstyrkan" (Matt 27:27 med par.). Där andra kohorter nämns används vår nutida beteckning för motsvarande styrka, "bataljon" (Apg 10:1; 27:1). Chefen för en kohort kallades på latin tribúnus mílitum, "militärtribun"; på grekiska återgavs titeln med chilíarchos "ledare av tusen". I NT uppträder chefen för vaktstyrkan i Jerusalem under denna titel, som då översätts med "kommendanten" (Joh 18:12; Apg 21-24). Några gånger förekommer ordet i flertal med en allmännare innebörd ("överstar", Mark 6:21; Apg 25:23; "härförare", Upp 6:15; 19:18).
En kohort indelades i sex centurior, ungefär motsvarande nutidens kompanier. Chefen för en centuria kallades på latin centúrio, "centurion", vilket motsvarar grekiskans "ledare av hundra". Sådana centurioner eller romerska kaptener uppträder på en rad ställen i evangelierna (Matt 8:5 ff. med par.; 27:54 med par.) och Apostlagärningarna (t.ex. 10:1; 27:1 ff.). Titeln återges där konsekvent med "officer".
Judarna hade i Jerusalem en egen vaktstyrka, som upprätthöll ordningen i templet. Dess befälhavare tillhörde det högre prästerskapet. Han kallas i översättningen "(tempel)kommendanten" (Apg 4:1; 5:24, 26). Motsvarande grekiska ord (strategós) kunde användas om högre militärer av olika slag men också om civila ämbetsmän (så i Apg 16:20 ff.). I Luk 22:4, 52 förekommer det i flertal ("officerarna i tempelvakten").
Olivberget
Namnet "Olivberget" betyder närmare bestämt "olivträdens berg" och syftar på nu till största delen försvunna trädodlingar. Det har genom tiderna betecknat större eller mindre delar av den bergsrygg som höjer sig över Kidrondalen öster om Jerusalems stadskärna (2 Sam 15:23, 30; jfr Joh 18:1). I Apg 1:12 förekommer formen "Olivgårdsberget"; namnet kan läsas på båda sätten i grundtexten till Luk 19:29; 21:37.
Berget nämns i NT med ett undantag (Joh 8:1) bara i samband med Jesu sista dagar på jorden och hans himmelsfärd. Dess helgd för de kristna hör främst samman med detta. Men det har också spelat en väsentlig roll i judiska föreställningar, utgående från Sak 14:4, om Guds framträdande vid världens slut.
Omskärelse, omskuren, oomskuren
Manlig omskärelse, den operation som avlägsnar förhuden kring det manliga könsorganets spets, praktiserades av flera folk i det gamla Israels omvärld; jfr Jer 9:25 f. Seden kan förklaras bl.a. som en hygienisk åtgärd, som ett symboliskt offer av mannens första livskraft och som en manbarhets- eller initiationsrit. Olika folk har omskurit äldre barn, ynglingar i puberteten och brudgummen före bröllopet. Sådana former av seden kan ha förekommit också bland israeliterna (se 2 Mos 4:24-26 med not; jfr också 1 Mos 34:14-16). Enligt biblisk lagstiftning utförs operationen på spädbarn, när pojkarna är åtta dagar gamla (3 Mos 12:3).
Omskärelsen förknippas i bibeln bl.a. med Abrahams och Josuas historia (1 Mos 17:9-14; Jos 5:2-9; jfr Syr 44:20; Joh 7:22). Den är påbjuden av Gud som ett tecken på förbundet med honom: den omskurne bär på sin kropp en outplånlig påminnelse om att han tillhör Guds folk. Omskärelsen blir därmed en symbol för tro och lydnad. I bildlig mening talas om hjärtats omskärelse. Den som renar sitt sinnelag skär bort hjärtats förhud (5 Mos 10:16; 30:6; Jer 4:4). Utan en sådan omvändelse har man ett oomskuret hjärta, dvs. ett motspänstigt och inför Gud förkastligt sinnelag (Jer 9:26).
När grundtexten använder begreppet oomskuren (ordagrant snarare "med förhud") i bildlig mening är det ofta bäst att uttrycka den avsedda innebörden genom omskrivningar. Med "oomskurna hjärtan" menas i sak "förstockelse" (3 Mos 26:41). När öronen sägs ha förhud menas att de är "tillslutna" (Jer 6:10), dvs. personen vill inte lyssna. När Mose säger sig ha läppar med förhud betyder det att han har "svårt för att tala" (2 Mos 6:12). Den första frukten på unga träd kan liknas vid förhud (3 Mos 19:23). Uttrycket "de oomskurna" har bokstavlig innebörd när det används om filisteerna (Dom 15:18) men markerar samtidigt ett avståndstagande, som översättningen ibland förtydligar med tillsatsen "hedningarna" (1 Sam 14:6; 31:4).
Mackabeerböckerna visar omskärelsens stora betydelse som judisk bekännelsehandling under assimilationsförsök och förföljelser av de trogna (1 Mack 1:15, 60 f.; 2 Mack 6:10). De judar bland vilka kristendomen uppkom följde självfallet GT:s bestämmelser (Luk 2:21; Apg 16:3). Omskärelse krävdes också av icke-judar som ville övergå till judendomen (Proselyt). Men då just detta krav verkade obegripligt och motbjudande för många, blev det en avgörande stridsfråga i kristendomens ställningstagande till sitt gammaltestamentliga arv. Urförsamlingen beslöt att icke-judar skulle få upptas som kristna utan att låta omskära sig (se Apg 15). Galaterbrevet är ett lidelsefullt försvar för detta beslut. Samtidigt anknyter paulusbreven till den gammaltestamentliga läran att omskärelsen är en symbol för tro och lydnad. När de kristna genom dopet fått ett rätt gudsförhållande är de omskurna i en djupare mening, "i hjärtat" (Rom 2:28 f.; Kol 2:11).
Omvändelse, omvända sig, vända om
Omvändelsen, den akt i vilken en människa söker sig till Gud för att återförenas med honom, spelar stor roll i biblisk religiositet. I GT anges ofta som bakgrund att folket har övergett Herrens lag, t.ex. genom avfall till främmande gudar. Människans föresats att bättra sig i framtiden är ett viktigt inslag i omvändelsen, samtidigt som texterna betonar Guds vilja att förlåta (5 Mos 30:1-10; Jer 3:22; Hes 33:11; Syr 17:24-26). Hela akten beskrivs ofta med det vanliga hebreiska ordet för "vända om" eller "ändra färdriktning" (shuv, varav substantivet teshuvá, en term för omvändelse som inte används så i GT men som spelar stor roll i rabbinsk judendom). Därmed antyds en konkret bild: människan skall återvända till Gud på samma sätt som ett barn söker sig hemåt eller en vilsegången vandrare slår in på rätta vägen.
Enligt evangelierna var maningen till omvändelse en huvudpunkt i Jesu förkunnelse; se Matt 4:17 med par. Det grekiska ord som NT använder om denna sak (metánoia) betyder "sinnesändring" eller "ånger", men dess fulla innebörd bestäms av hebreiskans mera konkreta och radikala språkbruk. Huvudtanken är även i NT att den avfälliga människan skall återvända till Gud; se t.ex. Luk 15.
Oomskuren
Oren
Otrohet, otrogen, hora
Städer och folk uppträder i åtskilliga bibeltexter personifierade som kvinnor (jfr uttryck som "moder Svea" hos oss). Jerusalem kan t.ex. beskrivas som en vacker ung flicka ("dotter") eller en drottning när fred råder men som en änka när staden skövlats (Jer 6:2; Klag 1:1; Sef 3:14; Sak 2:10). Underlydande städer, bundsförvanter och grannfolk uppträder som stadens döttrar, vänner och andra närstående. Främmande städer kan kallas skökor och deras ekonomiska och politiska förbindelser otukt eller horande (Jes 23:17; Nah 3:4). Sådan kritik kan riktas också mot israeliternas städer, Samaria (Mik 1:7) och själva Jerusalem (Jes 1:21). Men i dessa fall får bildspråket en speciell färg av att relationen mellan Gud och hans folk tänks som ett kärleksförhållande. Han är Israels äkta man, och om folket tillber någon annan gud är det otroget och bryter sitt äktenskap. Hebreiska ord för förbjuden sexualitet, otrohet eller horande (zenuním, zenút), liksom motsvarande verb, används därför regelmässigt om religiöst avfall från Herren. Det är möjligt att uttryckssättet ibland har en avsiktlig flertydighet, så att det på en gång avser avgudadyrkan och otukt i bokstavlig mening, kanske i form av orgiastisk fruktbarhetskult (4 Mos 25:1; 2 Kung 9:22).
För hebreiskans bildliga uttryck används i denna översättning bl.a. formuleringar som "liderlig avgudadyrkan" (2 Mos 34:15), "otrohet" eller "trolöshet" (4 Mos 14:33; 15:39), "vara otrogen" (3 Mos 17:7; 20:5; 1 Krön 5:25). Ibland ger verbet "hora" och besläktade ord den bästa föreställningen om grundtextens upprörda och starkt nedsättande tonfall. Sådana uttryck har därför använts i texter som t.ex. Jer 2-3; Hes 16; 23; Hos 1-2.
Ett besläktat bildspråk används i NT om avvikare från den gemensamma kristna läran (Upp 2:14, 20-23) och framför allt om "den stora skökan" Babylon i betydelsen det gudsfientliga Rom (Upp 17-18). Bilden av en brud tillämpas positivt på de troende i deras förhållande till Kristus (2 Kor 11:2; Ef 5:25-32; Upp 19:7-9; 21:2, 9).
Patriark
"Patriarkerna" är i bibliska sammanhang en traditionell beteckning för det israelitiska folkets äldsta anfäder enligt 1 Mos: Abraham, Isak och Jakob. Ordet kommer av grekiskans patriárches, "familjeöverhuvud", "stamfader". Det används i förklaringar till denna översättning men inte i själva bibeltexten. Där talas ibland på likartat sätt om fäderna, dock med en vidare syftning som t.ex. kan inbegripa Jakobs söner.
Peshitta
Ordet har oviss innebörd, möjligen "den enkla versionen". Det används som namn på de syriska kyrkornas officiella bibelöversättning. Denna har troligen vuxit fram under 100-200-talen e.Kr., men man vet inte mycket om dess tillkomsthistoria. Översättningens lydelse är i GT på en del ställen påverkad av targumerna, på andra av Septuaginta, men i huvudsak återger den självständigt en hebreisk förlaga som ofta skiljer sig från MT. Peshitta är följaktligen användbar för den gammaltestamentliga textkritiken.
Pingst
Ordet är bildat av det grekiska namnet på veckohögtiden, senvårens skördefest i det gamla Israel. Högtider.
Plan
I GT, särskilt dess poetiska och profetiska skrifter, uttrycks tankar om Guds förmåga att styra händelserna i världen enligt sina visa avsikter (Ps 40:6; 92:6; Jes 46:10 f.), som är svårförståeliga för människor (Jes 55:8 f.) men kan uppenbaras för profeterna (Am 3:7; 4:13). På flera ställen i Jesajaboken (14:24-27; 19:12; 23:8 f.) finns särskilt pregnanta uttalanden om Herrens beslut. I apokalyptiken utvecklas dessa tankar till läror om en fördold sammanhängande plan för hela världsförloppet (Hemlighet). NT tillämpar dem i den kristna läran om frälsningen. Redan före världens början har Gud fattat beslutet att frälsa dem som tror och utformat en plan för världens räddning. Dess innehåll är hans hemlighet men har uppenbarats för de kristna. Enligt Ef 3:2-11 har Paulus en särskilt djup insikt i den. Guds plan sätts särskilt i förbindelse med Kristi framträdande och död (t.ex. Apg 2:23; jfr 1 Kor 2:7 f.), spridandet och mottagandet av budskapet om honom samt världens sista tid. I planen förutses också vilka människor som skall kunna räddas: "de utvalda" (1 Pet 1:2). I det avseendet förverkligas den när Gud ger dessa människor tro och uthållighet på deras väg mot den slutliga räddningen (Rom 8:28-30; 1 Tim 1:4).
Ett av de grekiska ord som används i dessa sammanhang (oikonomía) har att göra med hushåll och förvaltning. Därmed antyds att Gud planerar världens frälsning liksom en husfar sköter sin familjs angelägenheter. Bilden tillämpas också på Paulus: i sin tjänst som förkunnare förvaltar han Guds nåd och deltar i Guds hushållning.
Poesi
Gränsen mellan poesi och prosa är mer flytande i bibeln än i klassisk europeisk litteratur. Den gamla hebreiska poesin saknar slutrim och bygger inte heller på någon fast stavelseräkning. Dess säkraste kännetecken är att raderna hålls samman parvis av sitt tankeinnehåll. Av två rader varierar den andra det som sagts i den första (Ps 24:3) eller kompletterar det med en slående kontrast (Ps 132:18). Detta stilmedel kallas parallellism eller tankerim. Poetisk text är också vanligen lätt rytmiserad. Varje rad har två till fyra huvudord, och vart och ett av orden har en betonad stavelse. Rytmkänslan vilar på dessa; mellan dem kan antalet obetonade stavelser variera fritt. Upprepningar av ord eller ljudkombinationer förstärker ibland det rytmiska intrycket (se t.ex. Ps 96:7 f.). Strofindelning saknas i regel men kan antydas genom refrängartade upprepningar (Jes 9:8-10:4). Alfabetiska dikter byggs upp med hjälp av radernas begynnelsebokstäver.
I vår tids textutgåvor och bibelöversättningar markeras vanligen poetiska avsnitt genom att texten ställs upp på samma sätt som nutida lyrik, med ny rad för varje rytmisk enhet. Det finns dock inga belägg för att den ursprungliga texten haft en sådan uppställning. Översättarna måste själva bedöma om ett givet avsnitt bör ställas upp som prosa eller som poesi. Avgörandet är ofta vanskligt, särskilt i profetböckerna, vilkas förkunnelse kan vara högstämd och rytmiskt effektfull även då den saknar de formella kännetecknen på poesi.
Vid all översättning av poesi är det omöjligt att fullständigt återge både tankeinnehållet och versens form. Denna översättning har haft som mål att troget återge de tankar som uttrycks i grundtexten i en stil och en språkform som motsvarar originalets. Radindelningen måste dock komma i andra hand. Två poesirader i GT-översättningen motsvarar i allmänhet en hebreisk rad i den valda textutgåvan. Men ibland har det varit nödvändigt att flytta ord mellan raderna eller slå samman två hebreiska rader till en svensk. Dessutom har hebreiskan en korthuggenhet som inte går att överföra till begriplig svenska. De svenska raderna blir därför genomgående längre än grundtextens. Översättningen kan således inte återge alla detaljer i det poetiska mönstret; i bästa fall förmår den ge en aning om grundtextens rytmiska helhetsprägel.
I GT finns tre genomgående poetiska skrifter, Ps, Höga v och Klag. Vishetsskrifternas innehåll är till stor del poetiskt och lämpar sig för poetisk uppställning även när det inte utgörs av sammanhängande dikter. Enskilda ordspråk har nämligen i regel det poetiska radparets form och bygger ofta på parallellism. Profetböckerna har många växlingar mellan poesi och prosa. Även i de berättande skrifterna, där prosan dominerar, finns viktiga poetiska inskott (t.ex. 1 Mos 49:1-27; 2 Mos 15:1-18; 4 Mos 23-24; 5 Mos 32-33; Dom 5; 1 Sam 2:1-10; 2 Sam 1:19-27; 22).
Den poesi som finns i bibelns grekiskspråkiga delar är i huvudsak efterbildningar av den hebreiska. Tillägg till GT innehåller en del kortare avsnitt av denna art (t.ex. Tob 13; Judit 16:1-17; 1 Mack 2:7-13; 3:3-9; Till Dan B:28-67; Man). Om Jesus Syraks vishet och Baruks bok gäller vad som ovan sagts angående vishetsskrifterna. Även Salomos vishet har poetisk prägel i början, men stilen övergår efter hand i prosa. Inom NT finns hebraiserande poesi i Luk 1:46-55, 68-79; 2:29-32 och Upp 4:8, 11; 5:9 f., 12 f.; 15:3 f. Paulusbreven innehåller flera högstämda partier där somliga forskare trott sig se citat av urkristna hymner (bl.a. 1 Kor 13; Fil 2:6-11), men sannolikt är dessa ställen formade av författarens egen talekonst, som i stunder av inspiration höjer sig till en högre stilnivå. I 1 Tim 3:16 talar dock sammanhanget för att en rytmiserad liturgisk text citeras.
Poetiska skrifter
Tre bibelböcker är renodlade samlingar av poesi: Psaltaren, Höga visan och Klagovisorna. I den hebreiska bibeln tillhör alla den tredje avdelningen, Skrifterna (Ketuvím); de båda sistnämnda står bland de fem små "bokrullarna" (Megillót). Klagovisorna består av fem fristående klagodikter över Jerusalems fall år 587 f.Kr. (se not till Klag 1:1). De skildrar nöden i den erövrade staden med stark inlevelse. Skriften härrör alltså från 500-talet, men traditionen att profeten Jeremia skulle vara dess författare är säkert felaktig. Höga visan är en samling kärleksdikter i dialogform. De har traditionellt förknippats med Salomo, men åtminstone deras slutliga form hör till en mycket senare tid (se vidare noter till Höga v 1:1).
Psaltaren har sitt namn av ett grekiskt ord som i Septuaginta används om flera musikinstrument, oftast om ett slags harpa. I den hebreiska bibeln heter boken Lovsångerna (Tehillím). Den innehåller material av varierande ålder och har uppenbarligen vuxit fram under lång tid. Sin slutliga form har den fått på ett sent stadium; olika forskares uppskattningar faller inom perioden 400-100 f.Kr. Beträffande numreringen av psalmerna i olika traditioner se not till Ps 9-10.
Efter mönster av Moseböckerna har Psaltaren indelats i fem böcker, som avslutas med särskilda lovprisningar (Ps 41:14; 72:18-20; 89:53; 106:48; hela Ps 150). Tidigare delsamlingar kan urskiljas på andra grunder, t.ex. genom bruket av olika gudsnamn (i Ps 1-41 står oftast "Herren", i 42-83 "Gud"), genom återkommande överskrifter eller upphovsangivelser (t.ex. "en vallfartssång", se not till Ps 120:1; "Korachs ättlingar", se not till Ps 42:1; "Asaf", se not till Ps 50:1). Överskrifterna tillhör dock inte psalmernas ursprungliga text och ger ingen pålitlig kunskap om deras ursprung och ålder. Bl.a. av denna anledning är det ovisst vilken historisk kärna som kan finnas bakom Davids traditionella koppling till Psaltaren (jfr noter till Ps 3:1).
I många psalmöverskrifter finns svårtolkade uttryck som troligen har med det musikaliska framförandet att göra; enligt traditionella gissningar anger de instrument, melodier, tonarter e.d. När innebörden är helt okänd måste sådana uttryck lämnas oöversatta. Många äldre bibelöversättare transkriberade deras hebreiska form i texten, t.ex. "till Gittit"). Här står i stället en fotnot som upplyser om att ett uttryck med okänd betydelse har utelämnats i översättningen (se t.ex. noter till Ps 6:1; 7:1). Samma lösning tillämpas för ett ord, séla, som ofta uppträder oförmedlat inne i den hebreiska psalmtexten (ett sjuttiotal gånger; dessutom i Hab 3:3, 9, 13). Ingen vet vad ordet betyder, trots flera traditionella gissningar (t.ex. att det markerar en paus eller ett crescendo).
Antaganden om psalmernas ursprungliga funktion kan trots en ofrånkomlig osäkerhet berika förståelsen av dem. Många psalmer visar tydligt att de använts vid offergudstjänster i templet, där nödställda människor sökt hjälp hos Gud eller tackat honom när faran var över. Det tycks ha funnits givna mönster, som med större eller mindre variationer återkommer i sådana psalmer. Klagopsalmen beskriver den bedjandes nöd, t.ex. sjukdom eller falska anklagelser, betonar hans oskuld, vädjar till Herren om hjälp samt lovar honom offer och tacksägelser när hjälpen kommer. Tackpsalmen beskriver det överståndna lidandet, bönerna om hjälp och räddningen som kommit från Herren. Dessa former har anpassats både till individuella förhållanden och till nationella kriser eller högtider. Övertygelsen om Sions orubblighet spelar stor roll i en grupp psalmer. Ibland framgår det mer eller mindre klart att präster och gudstjänstdeltagare deltagit i växelsång, att texten har sjungits i en procession, att man firat ett trontillträde eller att en kung på annat sätt stått i centrum.
Iakttagelser som dessa gör det sannolikt att många psalmer har tillkommit under kungatiden, före den babyloniska fångenskapen. I andra fall är tillkomsttiden svårare att bestämma, t.ex. när skapelsens storhet prisas i vishetsskrifternas anda. Ibland visar språkbruk, tänkesätt eller historiska anspelningar tydligt på en senare tid. Anknytningen till tempelgudstjänsten är mindre påtaglig i åtskilliga psalmer; somliga tycks snarast passa för enskild meditation. Samlingen avspeglar sålunda en lång tids utveckling av gudstjänst och fromhetsliv. Den har också kunnat inspirera andaktslivet under senare epokers skiftande förhållanden. Människor i helt andra kulturer har levt sig in i dess allmängiltiga känslouttryck. Ålderdomliga tankar har funnit nya tillämpningar, exempelvis i messianska tolkningar av kungapsalmerna.
En liten skrift som i luthersk tradition upptas bland Tillägg till GT, Manasses bön, är i sin helhet poetisk. Till sin typ erinrar den om bönerna i de tillägg som judiska författare på 100-talet f.Kr. fogade till Esters och Daniels böcker. Troligen är den inspirerad av 2 Krön 33:18 f. Vissa grekiska bibelhandskrifter återger den i ett tillägg till Psaltaren tillsammans med kända bibliska böner. Skriften finns inte i Vulgata och ingår alltså inte i den katolska bibeln. När den författades kan inte avgöras; det tidigaste kända citatet av den är från 200-talet e.Kr.
Port
Forntidens större städer omgavs av murar eller vallar. Muröppningarna var systemets svagaste punkter. De befästes därför med utbyggnader, som hade bomförsedda dörrar både in mot staden och mot utsidan och som däremellan var inredda med kamrar på ömse sidor om passagen. Hållfastheten ökades med flankerande torn.
Portbyggnaderna inrymde logement och förråd för vaktsoldaterna men fick också en mångsidig civil användning. I dem eller på öppna platser intill dem hölls beslutande möten och domstolsförhandlingar, bestraffningar verkställdes, affärer gjordes upp, man råkades och samtalade. Uttrycken "vid porten" och "i porten" kan därför i sak syfta på stadens råd eller domstol (Rut 4:11; Ords 31:23), liksom "Kungliga porten" i Esters bok inte bara betecknar en byggnad (4:2, 6) utan också rikskansliet eller hovförvaltningen (2:19; 3:2 f.).
Eftersom portarna hade så stor betydelse blev de också symboler för hela staden (Jes 14:31). På många ställen betyder grundtextens "port" rätt och slätt "stad" och översätts då med det ordet (så t.ex. 5 Mos 12:12, 18). I andra texter används portarna som en åskådlig bild för stadens tillstånd: för makt och välgång om de är i gott skick (Jes 60:18), för nederlag om de är uppbrutna eller nerbrända (Jer 14:2). Ett bildligt uttryck för döden är att man hamnar inom dödsrikets portar (t.ex. Jes 38:10). Stället dit de döda kommer är då tänkt som en befäst stad, omöjlig att betvinga (jfr Matt 16:18).
Profet, profetera
Det hebreiska ordet för profet (naví) anses ha ursprungsbetydelsen "kallad", enligt en annan tolkning "förkunnare". Oavsett ordets språkliga innebörd är en profet enligt bibeln en person som kallats av Gud att förkunna hans vilja. Han vänder sig till höga och låga, bedömer deras situation och anger hur de skall handla. Ibland yttrar han sig också om framtiden. GT markerar dock en skiljelinje mellan "teckentydare och spåmän" och verkliga profeter (5 Mos 18:14-22). Att profetera är enligt bibliskt språkbruk inte i första rummet att förutsäga kommande händelser utan framför allt att uppträda med auktoritet från Gud.
Det sagda gäller främst de s.k. skriftprofeterna, vilkas budskap har bevarats och utvecklats i profetböckerna. Dessa gestalter bidrar starkt till den bibliska religionens särprägel, men de framstår inte som unika. Bibeln nämner många profeter, ibland även kallade siare eller gudsmän, vid sidan av dem; jfr 1 Sam 9:6, 9. Profetisk verksamhet var ett välkänt inslag i samhällslivet hos både israeliterna och deras grannfolk; den utövades också av kvinnor (2 Mos 15:20; Dom 4:4; 2 Kung 22:14; Neh 6:14). Den kunde gränsa till spådoms- och besvärjelsekonst (4 Mos 22-24) och förknippades ibland med förmågan att göra under (1 Kung 17-18; 2 Kung 1-8), även med extas och våldsamheter (1 Sam 10:5-11; 19:19-24; jfr Sak 13:4-6). Samtidigt kunde profeterandet inordnas i institutionella former. Profeterna levde tillsammans i grupper (2 Kung 2:3-7; 5:22; jfr not till 1 Kung 13:11). De kunde vara knutna till helgedomar, uppträdde ofta vid hovet (1 Kung 20:13, 22) och räknades till kungarnas fasta medhjälpare (Jes 3:2 f.). Präster och högre ämbetsmän utövade kontroll över dem (Am 7:10-13).
Från den äldre profettraditionen övertog skriftprofeterna en del särdrag, t.ex. de symbolhandlingar som ibland illustrerade deras förkunnelse (Jes 20:1-5; Jer 19:1-13; Hes 4-5; jfr 1 Kung 22:11). Men de kunde också ta avstånd från den vanliga profetrollen (Am 7:14). I stället åberopade de sin egen personliga kallelse. Som ett kännetecken på dess äkthet anges att de vågade uttala domsord och förutsäga olycka; de förkunnade inte bara vad människor gärna ville höra. Profeter som i Herrens namn lovat lycka åt Israels folk eller dess regenter stämplades därmed som falska (Jer 6:13 f.; Mik 3:5; jfr 1 Kung 22:1-28). Samma omdöme tillämpas i bibeln utan inskränkning på profeter som tjänade främmande gudar (1 Kung 18:16-40; 5 Mos 13:1-5). Begreppet falska profeter återkommer även i NT (t.ex. Matt 7:15).
De stora profeternas tid kulminerade på 500-talet f.Kr. Under de följande århundradena spred sig efter hand uppfattningen att den profetiska anden hade dragits tillbaka av Gud och skulle återvända först i en helt förändrad framtid, om vilken man fann antydningar i GT-ställen som 5 Mos 18:15; Joel 2:28; Mal 4:5 (jfr 1 Mack 4:46; 9:27; 14:41; Till Dan B:15). Beteckningen profet reserverades för gestalter i det förgångna, till vilka man också kunde räkna patriarkerna och andra bibliska stormän (Tob 4:12). Budskap till samtiden framfördes inte längre med öppna profetiska anspråk, utan man valde andra framställningssätt (Apokalyptik). Synen på de bibliska profetiorna förändrades samtidigt. Då deras syftning på samtida situationer inte längre var aktuell, uppfattade man dem alltmer som förutsägelser om kommande tider (jfr Syr 36:17 f.). Man ville gärna visa att de delvis redan hade slagit in (Tob 14:4; Syr 48:25). Intresset för de gamla profeterna tog sig också uttryck i nya berättelser om dem och i texter som utgavs under deras namn (2 Mack 2:1-8; Jer br; Till Dan C:33-39).
NT:s syn på profeterna anknyter till dessa utvecklingslinjer. Uttryck som "lagen och profeterna" (Matt 7:12) eller "Mose och profeterna" (Luk 16:29) används på gängse sätt om den hebreiska bibelns huvuddelar. Men enligt urkristen tro är skriftens väsentliga innehåll dolda utsagor om Kristus (jfr Rom 16:26; 1 Pet 1:10), vilka efter hand tas fram genom en allt intensivare skrifttolkning. Profeterna har alltså enligt detta synsätt först och främst förutsagt den kristna framtiden, och i denna mening kallas även andra gammaltestamentliga gestalter profeter, t.ex. David (Apg 2:30).
Berättelserna om Jesu liv visar hur förväntningar om den profetiska andens återkomst tillämpas på honom och hans förelöpare Johannes döparen (Matt 16:14; 21:11; jfr Luk 7:39; Joh 4:19). I sådana sammanhang används också uttrycket "Profeten" i anslutning till 5 Mos 18:15 (t.ex. Joh 1:21, 25; 6:14; 7:40). Enligt NT har dessutom löftet om en nyuppväckt profetisk förmåga uppfyllts hos de kristna genom att Gud har gett dem den heliga anden (Apg 2:16-18). Personer som fått "profetians gåva", alltså kristna profeter, nämns både i Apostlagärningarna och i Paulus brev. De framstår som inspirerade, kraftfulla förkunnare (Apg 15:32; 1 Kor 14:24); ibland tillskrivs de en övernaturlig förmåga att se in i framtiden (Apg 11:28; 21:11). Liksom i GT nämns kvinnor med profetisk gåva (Apg 21:9; 1 Kor 11:5; jfr Luk 2:36). Uppenbarelseboken är ett exempel på kristen profetisk förkunnelse. Att begreppet profet också kunde användas i vidare mening framgår bl.a. av Tit 1:12, där det tillämpas på en grekisk vishetslärare och diktare.
Profetböcker
En rad bibelböcker är uppkallade efter profeter och innehåller dels notiser ur deras liv, dels samlingar av profetiska uttalanden. I det kristna GT står dessa böcker sist. Den hebreiska bibeln har dem i sin andra huvuddel, som kallas Profeterna (Neviím).
Tre profetböcker, Jesajas, Jeremias och Hesekiels, har kallats "de stora", eftersom var och en av dem upptog en hel bokrulle. Tolv kortare böcker rymdes däremot på samma rulle och räknades därför som en enhet, "tolvprofetboken". Daniels bok står i det kristna GT bland profetböckerna, som den fjärde av "de stora". I själva verket tillhör den en annan typ (Apokalyptik) och räknas i den hebreiska bibeln till dess tredje huvuddel, Skrifterna.
I sitt nuvarande skick har profetböckerna en lång förhistoria och är sammanställda av efterföljare till profeterna som förvaltade traditionen om deras ord. I många kulturer har religiösa och filosofiska ledare gett upphov till "skolor" eller studiekollektiv, som bestått under många generationer. Skriftprofeternas lärjungar kan ha verkat på liknande sätt. De har inte bara vidarebefordrat mästarnas förkunnelse utan också tillämpat den i nya situationer, kommenterat och kompletterat den. Anonyma samlingar av profetord kunde dessutom fogas till tidigare profeters verk eller slås samman till nya enheter.
Profetböckerna innehåller alltså bidrag från vitt skilda tider och kan ofta inte dateras till en bestämd tidpunkt. Man måste nöja sig med att avgränsa den period inom vilken de har vuxit fram. Grundtextens inledningar till böckerna innehåller i många fall uppgifter om den ursprunglige profetens verksamhetstid. Mer eller mindre tydliga anspelningar på samtida händelser bidrar till dateringen av somliga avsnitt. Andra avsnitt skiljer ut sig genom form och innehåll men ger bara allmänna ledtrådar beträffande sin tillkomsttid. Det är också svårt att avgöra när en hel bok fått sin slutliga redigering. Alla profetböckerna förelåg emellertid samlade i sin nuvarande ordningsföljd i början av 100-talet f.Kr., då de kommenterades i Syr 48:22; 49:6-10. Troligen hade de då också i stort sett samma innehåll som nu.
Nedanstående översikt ger en grov bild av profetböckernas förhållande till varandra och till den av oss kända historien. Tonvikten läggs vid de urskiljbara huvudgestalterna, fast gränsen mellan deras egen förkunnelse och senare tillägg genomgående är otydlig.
Jesaja verkade under 700-talets senare decennier, då Israel levde under assyriskt hot. Jesajaboken är mycket oenhetlig (jfr not till Jes 1:1). I kap. 1-39 finns texter med mer eller mindre tydlig syftning på händelser under profetens livstid (se t.ex. noter till Jes 1:5-9; 7:1 ff.; 14:28; 17:1 ff., 12-14; 20:1 f.; 30:1-7). Andra texter framstår av olika skäl som senare tillägg (se t.ex. noter till 13:1; 21:1-10; 24-27). Kap. 40-55 hänför sig i sin helhet till den tid då Kyros störtade det nybabyloniska riket, ca 550-539 f.Kr. Avsnittets stil vittnar om en betydande men för oss okänd upphovsman ("Den andre Jesaja", jfr not till Jes 40:1). Bokens sista del, kap. 56-66, passar innehållsmässigt in i den period som följde efter den babyloniska fångenskapen (jfr not till Jes 56:1).
Jeremias förkunnelse pågick enligt inledningen till den bok som bär hans namn (1:2 f.) från 620-talet till 580-talet f.Kr. Det var en dramatisk period som kulminerade med Jerusalems förstöring. Både berättelser och förkunnande avsnitt i boken speglar profetens intensiva deltagande i händelseutvecklingen. Varningar och domsord förde honom ofta i konflikt med folkets ledare, även efter stadens fall, då han tvingades delta i en utvandring till Egypten. Starka känslouttryck ger delar av boken en personlig prägel. Andra texter tolkar Jerusalems öde med hjälp av den vedergällningslära som också utvecklas i tidens historieskrivning (Berättande skrifter).
Hesekiel var en yngre samtida till Jeremia. Även hans förkunnelse kretsade kring Juda rikes undergång. Enligt bokens inledning (1:1-3) hörde han till de judar som redan 597 f.Kr. deporterades till Babylonien. Där mottog han sin kallelse till profet, och där fick han nyheten om Jerusalems fall. Berättelsen om detta bildar en vändpunkt i Hesekiels bok (33:21). Före den hotas folket mest med straff, därefter talas om Israels upprättelse. Framtidshoppet uttrycks bl.a. i en detaljrik vision av ett förnyat Jerusalems tempel.
Tolvprofetbokens huvudgestalter kan delvis föras samman i grupper med likartad historisk bakgrund. Tillsammans täcker de en period som börjar före Jesaja och slutar efter Hesekiel.
Hosea och Amos verkade båda vid mitten av 700-talet f.Kr i det israelitiska Nordriket, där Hosea också var uppvuxen (Amos kom från Sydriket; jfr Hos 1:1; Am 1:1 med noter). Ett huvudmotiv i Hoseas bok är varningar för avgudadyrkan, bildligt skildrad som äktenskapsbrott. Amos fördömde med särskild skärpa de mäktigas orättvisor mot de fattiga. Detta motiv återkommer hos Mika, som var Jesajas samtida och framträdde i Sydriket under 700-talets sista del (jfr not till Mik 1:9).
Sefanja, Nahum och Habackuk tillhör alla 600-talets sista decennier, som motsvarar förra delen av Jeremias verksamhetstid. Sefanjas profetior är bl.a. riktade mot Assyrien och dateras till kung Josias regering, som började ca 640 f.Kr. (jfr not till Sef 1:1). Nahums bok ger uttryck för jubel inför Nineves fall och det assyriska väldets undergång år 612 (jfr not till Nah 1:1). Innehållet i Habackuks bok saknar dateringar men passar till de närmast följande åren. Babylonierna, som störtat assyrierna, betraktas av profeten som Guds straffande redskap, men deras grymheter ger upphov till nya frågor.
Haggajs, Sakarjas och Malakis böcker avspeglar situationen under och efter 500-talets sista decennier, då det gällde att återställa folkets religiösa liv efter deportationerna och andra olyckor, bl.a. genom templets återuppbyggnad. Enligt Esr 5:1 f. var profeterna Haggaj och Sakarja aktivt pådrivande i denna sak, vilket stämmer med innehållet i Hagg och i Sak 1-8 (jfr noter till Hagg 1:1; Sak 1:1). Dessa avsnitt dateras tydligt till ca år 520 f.Kr. Sak 9-14 handlar däremot om andra ämnen och kan inte ha samme upphovsman. Avsnittet innehåller samlingar av anonyma profetord som har beröringspunkter med Malakis bok. Malaki ("min budbärare") är troligen inget verkligt namn utan en beteckning som hämtats från bokens text (3:1). Malakis bok vill liksom Haggajs väcka vördnad för den återupprättade tempelgudstjänsten men liknar Sak 9-14 genom en förkunnelse om dom och frälsning som förebådar apokalyptiken.
De återstående profetböckerna är odaterade och svåra att anknyta till någon känd historisk situation. Obadjas bok har ett textparti gemensamt med Jeremias, och profetens klagan över det edomeiska grannfolket kan passa till tiden närmast efter Jerusalems fall. Uttryckssättet i hans slutvision har åberopats för en senare datering, till 400-talet f.Kr. Samma ovisshet råder kring Joels bok, och liknande dateringsförslag har framförts (jfr not till Joel 1:1). Dess konkreta innehåll gäller en nödsituation av så allmän art (en gräshoppsinvasion) att den inte kan tidfästas.
Jonas bok avviker helt från de övriga. Den innehåller ingen profetisk förkunnelse utan är helt och hållet en uppbygglig berättelse, till sin typ besläktad med böckerna om Ester, Judit och Tobit (jfr not till Jon 1:1). Framställningssättet tillhör alltså en sen period (från 400-talet och framåt).
Profetera
Proselyt
En person som av födseln är icke-jude men som fullständigt övergått till judendomen kallas med ett grekiskt ord proselyt, dvs. "en som anslutit sig". Ordet används i Tob 1:8 om sådana personer som i GT kallas invandrare. En regelrätt övergång till judendomen beskrivs i berättelsen om Judit, dock utan att ordet proselyt förekommer (14:10). Enligt Matt 23:15 försökte man på Jesu tid aktivt värva proselyter, i motsats till senare och nutida judiskt bruk. Omvärldens intresse för judendomen var i varje fall stort under denna tid, och uppenbarligen anslöt sig många på eget initiativ. Själva övergångsproceduren omfattade enligt rabbinsk tradition offer, ett slags dop samt för männens vidkommande omskärelse. För proselyten gällde därefter samma plikter och rättigheter som för födda judar. Personer som sympatiserade med judendomen men avstod från en fullständig övergång kallades i nytestamentlig tid gudfruktiga. De båda grupperna hålls inte alltid isär i NT (Apg 13:43).
Prov, pröva, prövning, fresta, frestare, frestelse
Tanken att Gud prövar människorna eller sätter dem på prov förekommer ofta i GT (1 Mos 22:1; 2 Mos 16:4; 5 Mos 8:2; 13:3; Dom 2:22; Ps 66:10). Han undersöker deras trohet och vilja att hålla sig till honom. Ord som betecknar lockelser eller begär kan någon gång uppträda i sådana sammanhang (5 Mos 7:25; Jos 6:18; jfr Dom 2:22; 3:1, 4), men oftare sägs Gud pröva genom lidanden. Berättelsen om Job åskådliggör detta med särskild tydlighet. Den ger också exempel på att en övernaturlig makt verkställer prövningen med Guds tillstånd.
I NT uppträder djävulen som en självständig fiende till både Gud och människorna. När han söker locka någon bort från den rätta vägen kallas han också frestaren (Matt 4:3; 1 Thess 3:5). Det bakomliggande grekiska verbet (peirázein) har att göra med prov och prövning men kan användas även om förledande lockelser. Ordet är alltså dubbeltydigt; jfr Jak 1, där grundtexten har samma ordstam i v. 2, 13 och 14. Prövningar genom lidanden är dock i NT liksom i GT det större problemet. Det tillspetsas av övertygelsen att de fromma under världens sista tid kommer att utsättas för svårigheter utan motstycke; se t.ex. Matt 24:21 f. med par. Samtidigt vidhålls den gammaltestamentliga tron på Guds övergripande makt: den Onde måste till sist tjäna Guds syften. Prövningens utgång ligger i Guds hand (1 Kor 10:13), och böner om att kunna uthärda den eller befrias från den kan riktas till Gud (Matt 6:13 med par.; Herrens bön).
Enligt bibliskt språkbruk kan också människor pröva eller utmana Gud, dvs. sätta hans tålamod på prov genom lättsinne och otro eller genom att begära det orimliga av honom (2 Mos 17:2, 7; 5 Mos 6:16; Matt 4:7; Apg 15:10). Ordet peirázein används på ett vardagligare sätt i de berättelser där Jesu motståndare prövar hans skarpsinne eller hans förmåga att undvika fallgropar (t.ex. Matt 19:3; 22:18).
Ptolemeer, ptolemeisk
Medlemmar av en fursteätt i Egypten under hellenistisk tid, den ptolemeiska dynastin. Stamfadern var en av Alexander den stores generaler, som efter dennes död 323 f.Kr. övertog makten i Egypten och antog kungatiteln år 305. Hans namn Ptolemaios bars också av alla hans manliga efterträdare. Palestina tillhörde under hela 200-talet Egyptens ptolemeiska välde men övertogs år 198 av det seleukidiska grannriket. Trots ytterligare nederlag fortlevde den ptolemeiska dynastin orubbad under 100-talet och dukade under för romarna först 31 f.Kr. Följande medlemmar av ätten nämns direkt eller indirekt i bibeln:
Ptolemaios I Soter (323-282 f.Kr., "kungen i söder", Dan 11:5); Ptolemaios II Filadelfos (282-246, med dottern Berenike, Dan 11:6); Ptolemaios III Euergetes (246-222, "en efterträdare", Dan 11:7); Ptolemaios V Epifanes (204-180, "motståndaren", Dan 11:17); Ptolemaios VI Filometor (180-145, 1 Mack 1:18; 10:51-11:18; 2 Mack 1:10; 9:29); Ptolemaios VIII Euergetes (145-116, 1 Mack 15:16; Syr företal); Ptolemaios IX Soter (116-107, Est Gr F:11).
Ptolemaios IV Filopator (222-204) uppmärksammas inte i bibeln. Ptolemaios VII Neos Filopator regerade bara en kort tid år 145 och utesluts ibland ur regentlängden; de följande regenterna får då lägre ordningstal. Vilken kung som nämns i Est Gr är inte fullt säkert; även senare medlemmar av dynastin kan komma i fråga.
Påsk
Qumran
Plats vid Döda havets nordvästra strand där man sedan 1947 har funnit ett stort antal skriftrullar från perioden kring vår tideräknings början. Dokumenten härrör med all sannolikhet från judiska fromma som tillhörde esseernas parti. Denna riktning var tidigare känd bl.a. genom judiska författare, men bland fynden finns skrifter som i hög grad vidgat kunskapen om den och därmed också om kristendomens historiska bakgrund.
De talrika lämningarna av bibelhandskrifter som qumransamfundet använde har fått stor betydelse för det vetenskapliga arbetet med GT:s text och för nutida bibelöversättningar. Dessa hebreiska (och arameiska) handskrifter är ca tusen år äldre än de äldsta GT-handskrifter som tidigare var tillgängliga. Härigenom har värdefulla läsarter på originalspråket blivit kända. Det har också blivit möjligt att med större säkerhet bedöma läsarter i de gamla översättningarna, i och med att bibeltexterna från Qumran har gett en klarare bild av textens historia.
De flesta av GT:s böcker är representerade bland skriftfynden, som oftast är mycket fragmentariska. Av Jesajas bok finns dock en i det närmaste fullständig handskrift och en som innehåller väsentliga delar av kap. 38-66. Av Tillägg till GT har man funnit fragment av Tobit (på arameiska) och Jesus Syraks vishet.
Rabba
Det nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad. Platsen var på GT:s tid huvudstad i Israels grannland Ammon.
Rabbi
Ett arameiskt (och hebreiskt) ord för "stor(man)" (rav) användes i gammal judisk miljö som hederstitel för religiösa lärare. Tilltalsformen rabbi, "min herre" eller "min mästare" (jfr Joh 1:38), och varianten rabbouni (Mark 10:51; Joh 20:16) har upptagits i evangeliernas grekiska grundtext. Den nämns i Matt 23:7 f. i samband med de skriftlärda och riktas en gång till Johannes döparen (Joh 3:26), annars bara till Jesus.
Rabbinsk judendom
Så kallas den fullt utvecklade form av judisk religion, skrifttolkning och lagstiftning som växte fram sedan det andra templet i Jerusalem hade förstörts 70 e.Kr. Namnet syftar på att det var rabbiner, dvs. skriftlärda eller lagtolkare (Rabbi), som genom samvetsgrann systematisering och bearbetning av äldre traditioner skapade fasta riktlinjer för framtidens judendom. Deras verk finns samlat i en omfattande litteratur, vars mest kända beståndsdelar är Mishna, som skrevs ner omkring 200 e.Kr., och Gemara, en stor kommentar till Mishna som finns i två versioner från omkring 400 resp. 500 e.Kr. Den enhet som bildas av Mishna och Gemara kallas Talmud. Innehållet i dessa traditionssamlingar bevarades i muntlig form innan det skrevs ner och kan belysa förhållanden under tidigare perioder. Många texter i NT och i Tillägg till GT blir mer begripliga mot bakgrund av förhållanden som dokumenteras i rabbinsk litteratur; se t.ex. Tob 1:7 med not.
Rabbinska texter ger detaljerad kunskap om hur den hebreiska bibeln har tolkats i judisk tradition. Arbetet med att i detalj fastställa den traditionella formen av GT:s text utgick från rabbinska kretsar. Deras texttolkning uppvisar samtidigt med detaljtroheten mot textens lydelse en långtgående frihet i uttydningen och tillämpningen av det skrivna.
När uttrycket rabbinsk tradition förekommer i noter som behandlar textkritiska frågor, avser det listor över ett antal ställen i MT där enligt vissa rabbiner den ursprungliga texten av teologiska skäl har ändrats för att undvika anstötliga utsagor. Sådana korrigeringar kallas tiqquné soferím "(de) skriftlärdas förbättringar". Listorna varierar sinsemellan, och man kan inte utgå från att texten verkligen blivit ändrad på alla uppräknade ställen. Men i några fall framgår det även av andra textvittnen att MT:s lydelse är resultatet av en sådan "skriftlärd förbättring" och att det är möjligt att återställa en ursprungligare formulering (se t.ex. 1 Sam 3:13). Även om alla uppgifter i dessa traditioner inte är tillförlitliga vittnar sådana listor redan genom sin förekomst om att rabbinerna var klara över att bibeltexterna ibland undergått ideologiskt motiverade ändringar.
Rahav
Ett mytiskt vidunder. I två fall (Ps 87:4; Jes 30:7) syftar namnet på Egypten. Drake.
Rama, ramatajim, ramot
Rama betyder "höjd" och var ett vanligt ortnamn. Ett Rama låg på Benjamins område (Jos 18:25; Dom 4:5). Efter Jerusalems fall var detta Rama uppsamlingsplats för fångar som babylonierna skulle deportera (Jer 40:1), en situation som återspeglas i Jer 31:15; jfr citatet i Matt 2:18. Staden anses vanligen ha legat 9 km norr om Jerusalem.
En stad där Samuel bodde, verkade och slutligen begravdes kallas också Rama (t.ex. 1 Sam 7:17; 16:13; 25:1). Hans fars hemstad hette enligt 1 Sam 1:1 Ramatajim ("Två höjder") och låg i Efraims bergsbygd. Det är möjligt att samma plats åsyftas i båda fallen och dessutom att den var identisk med Rama i Benjamin, men om dessa frågor råder ingen enighet. Enligt somliga forskare motsvarar Samuels Rama det nuvarande Ramallah. Namnet Ramatajim och dess greciserade form Arimataia (Matt 27:57 med par.) har ofta kombinerats med en plats ca 14 km nordost om Lod.
Annars okända städer med namnet Rama resp. sammansättningen Ramat Hammispa nämns i Jos 13:26; 19:29, 36.
Ett par olika namnformer som kan återges med Ramot är besläktade med Rama; formerna förväxlas ibland i grundtexten. Ramot i Gilead nämns många gånger i GT:s historiska skildringar (t.ex. 1 Kung 22:3 ff.; 2 Kung 9:1) men kan inte lokaliseras med säkerhet. Ett för oss okänt Ramot låg i Negev (Jos 19:8; 1 Sam 30:27).
Renhet, rena, rening, oren, orena, orenhet
Lagar om renhet finns på olika ställen i Moseböckerna, särskilt inom det s.k. prästerliga traditionsskiktet; se bl.a. 3 Mos 11-15; 4 Mos 19. Deras ämne är varken yttre hygien eller moraliska förhållanden i vår mening utan något som brukar kallas kultisk eller rituell renhet. Därmed menas att reglerna i första hand kringgärdar umgänget med Gud och det heliga. Genom vissa handlingar och tillstånd kan människor bedömas vara olämpliga att delta i helgedomens riter: de blir rituellt orena. Principen gäller särskilt för präster; den omfattar både själva gudstjänsten och anslutande offermåltider (3 Mos 22:1-16). Brott mot den uppfattas som livshotande (v. 9) och bestraffas av Gud själv eller genom mänskligt ingripande (4 Mos 19:13). Tanken är långt ifrån unik i religionshistorien; där finns otaliga exempel på liknande regler och tabuföreställningar, som skarpt avgränsar kulten från vissa sidor av vardagslivet. Man har försökt förklara de enskilda bestämmelsernas bakgrund och innebörd på olika sätt. I den bibliska religionen ses renhetslagstiftningen som ett uttryck för Guds vilja. Den innehåller villkor för umgänget med honom i gudstjänsten.
Den kultiska orenheten uppkommer på många olika sätt: genom kontakt med lik och gravar (4 Mos 19:11-16) och med orena eller självdöda djur (3 Mos 11), genom spetälska (3 Mos 13-14) och genom flytningar från könsorganen, både normala och onormala (3 Mos 15), liksom också genom barnafödande (3 Mos 12). I sin mest utpräglade form tänks orenheten som en smitta, överförbar genom direkt och indirekt beröring (Hagg 2:14). Förlorad renhet kan återvinnas genom en föreskriven väntetid (en dag eller sju dagar eller ibland ännu fler; i fråga om spetälska tills symptomen försvunnit) och genom reningsceremonier som stänkning, bad och offer. Utförliga reningsriter föreskrivs vid prästers och leviters vigning (2 Mos 29; 4 Mos 8), liksom vid prästernas tjänstgöring (2 Mos 30:17-21). Reglerna för vardaglig rening (t.ex. 3 Mos 15:16) visar samtidigt att inte bara gudstjänsten utan helst även vanliga människors liv skall avskärmas från det som vållar orenhet. Detta hänger samman med att hela Israel kallas "ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos 19:6). Målet har säkerligen aldrig uppnåtts helt. Majoriteten av folket har levt i konflikt med idealet men renat sig före och under besöken i templet.
Bestämmelserna om att vissa djur är orena och inte får ätas har man sökt förklara på olika sätt, bl.a. genom att hänvisa till hygieniska och symboliska aspekter. En möjlighet är att de står i samband med avskyn för främmande kulter, där vissa djur tillbetts eller offrats.
Avgudar betraktas som en yttersta motpol till Israels Gud, och allt som har med dem att göra är i högsta grad orent; se t.ex. Hes 36:18, 25. Att avlägsna spår av främmande kulter är att rena landet eller templet (2 Krön 34:3, 5, 8; 1 Mack 4:36-59; 2 Mack 10:1-8).
Då renhetslagarna i GT framträder som gudomliga påbud, upprätthålls inte någon klar åtskillnad mellan rituell orenhet och moraliska felsteg. Brott mot lagarnas bestämmelser är olydnad, alltså synd; begreppen orenhet och synd uppträder också sida vid sida (t.ex. 3 Mos 5:1-6). Uppfattningen att orätt mot medmänniskor är det djupare problemet finns dock företrädd i GT (3 Mos 19; Jes 1:15-17) och har spelat stor roll i dess utläggningshistoria. Rituell orenhet tolkas som en bild för moralisk, och den gudomliga förlåtelsen beskrivs med symboler hämtade från reningsriterna; se t.ex. Ps 51:9.
Exempel på fromma judars trohet mot renhetslagarna finns på åtskilliga ställen i Tillägg till GT (Tob 2:5, 9; Judit 16:18; 2 Mack 12:38; Syr 34:30) men också i NT (Mark 1:44; Luk 2:22; Joh 11:55; Apg 10:14; jfr Hes 4:14). Denna trohet kunde skärpas genom nya regler. Ställen som Tob 1:11; Judit 12:2 visar att man undvek vanlig mat som varit i beröring med icke-judar, eftersom dessa inte iakttog några renhetsregler och därför smittade andra med rituell orenhet. Samma slags skärpning kom till uttryck i de tvättningar som nämns i Mark 7:3 f. med par. Men man kunde också bada rituellt för att vara i ett tillstånd av andlig renhet när man skulle påbörja ett stort företag eller fatta ett viktigt beslut. Judit 12:7-9 kan uppfattas på detta sätt. I NT ger Johannes döparens verksamhet exempel på samma sak. Den symboliska tolkningen av rening i vatten utvecklas vidare i den kristna dopläran (1 Kor 6:11). Samtidigt visar NT att urförsamlingen så småningom åsidosatte en bokstavlig efterföljd av renhetslagarna (Apg 10:28; Kol 2:20-22; Heb 10:2-4). Enligt evangelierna kunde denna inställning stödja sig på Jesus. Konflikten mellan honom och hans samtids religiösa ledare, särskilt fariseerna, förklaras till väsentlig del med att han hade en annan uppfattning än de om rituell renhet och orenhet. Det som orenar människan är enligt honom onda tankar och gärningar; se Matt 15:1-20 med par.
Rest
Ordet används i bibeln, bl.a. som översättning av hebreiskans sheár, om människor som överlevt stora katastrofer och därmed säkrat sitt släktes fortlevnad. I bakgrunden finns tanken att de har skonats tack vare Guds nåd och att Gud har haft särskilda avsikter med sitt handlingssätt. Flera andra uttryck i översättningen kan ha samma undertoner, t.ex. "de som är kvar", "en spillra" och "en skonad skara".
Motivet förekommer bl.a. i berättelserna om Noa (1 Mos 7:23), Josef (45:7) och Elia (1 Kung 19:18). I profetiska domsord får det ibland andra nyanser: profeten betonar de överlevandes fåtalighet och eländiga villkor (Jes 17:3; Jer 8:3) eller antyder rentav att slutligen ingen skall skonas (Am 3:12). Men på andra ställen knyts starka förhoppningar till den skonade skara som återstår när olyckorna nått sin höjdpunkt (Jes 10:20; 11:11; Jer 31:7; Mik 4:7). Denna rest skall omvända sig till Gud, vara ödmjuk och rättfärdig; den kallas t.o.m. helig (Jes 4:3). Tanken uttrycks i det namn, "En rest vänder om", som profeten Jesaja gav åt en av sina söner (Jes 7:3). Till samma föreställningsvärld hör bilden av ett nerhugget träd som lever vidare genom ett nytt rotskott (Jes 11:1; jfr Syr 47:22).
Dessa tankegångar var livaktiga efter den babyloniska fångenskapen. När de bortförda som återvänt, eller landets överlevande befolkning, betecknas med uttryck av typen "de som är kvar" (Esr 9:15; Hagg 1:12; Sak 8:6; jfr Bar 2:13) anspelas på profetorden om den heliga resten. Även messianska förhoppningar knöts till dem. En kommande härskare skulle ta hand om de kvarlämnade fromma och samtidigt själv vara det nya rotskottet. Så betecknas också Jesus i Upp 5:5; 22:16. Paulus tillämpar tankarna om "resten" på dem som tagit emot det kristna budskapet (Rom 11:5).
Rike, guds rike
Enligt de tre första evangelierna handlade Jesu förkunnelse i huvudsak om Guds rike (ibland sägs bara "riket", t.ex. Matt 4:23, i Matteusevangeliet ofta "himmelriket"). Uttrycket antyder att Gud, hela världens rättmätige härskare (Ps 24:1; 47:3), en dag skall återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt (jfr Sak 14:9). Guds rike är det tillstånd som då upprättas (Matt 6:10). Det sker vid Messias framträdande, som kunde tänkas på ett konkret jordiskt sätt (jfr Mark 11:10; Apg 1:6) men som i NT framför allt förbinds med orden om Människosonen i Dan 7:13 f. Till detta ställe anknyts tanken att riket redan finns i himlen och att Människosonen skall komma med det (Matt 16:28; Luk 23:42). I urkyrkan talas det om Kristi rike (Ef 5:5); jfr 1 Kor 15:24, där det sägs att Kristus skall överlämna riket åt Gud. Uttrycket "Guds rike" kan också användas om de ansatser till gudomligt herravälde som genom Jesus finns redan på jorden (Matt 12:28), som utbreds genom hans kyrka (Kol 1:13) och som råder inom de troende (Luk 17:21).
Liksom Gud enligt NT har sitt rike har också djävulen sitt. Även i detta fall är ordet flertydigt. Det kan syfta dels på djävulens herravälde och makt, dels på det område eller de människor som han härskar över (jfr Matt 12:26; Upp 16:10).
Råd
Ordet kan (liksom bakomliggande termer i grundtexten) användas utan precisering om en styrande församling av äldste, "stadens råd" (Mik 6:9; Syr 38:32). I regel är det fråga om en huvudstad, oftast om Jerusalem. Den romerska senaten kallas rådsförsamling i 1 Mack 8:15, 19; 12:3. Rådet i Jerusalem, även kallat "folkets äldste", "folkets råd" och "de äldstes råd", nämns på flera ställen i Tillägg till GT (Judit 4:8; 11:14; 15:8; 1 Mack 12:6; 2 Mack 1:10; 4:44; 11:27). I evangelierna och Apostlagärningarna förekommer rådet ofta. Den grekiska grundtexten har då ordet synédrion, varav det hebraiserade namnet sanhedrín, som används i judisk tradition. Som medlemmar, "rådsherrar", nämns i olika sammanhang tre grupper: det högre prästerskapet ("översteprästerna"), de äldste, dvs. de förnämsta familjernas huvudmän, och de skriftlärda, som utgjorde den religiöst-juridiska sakkunskapen.
Vad NT säger om rådet kan kompletteras med uppgifter från Josefus och den rabbinska traditionen, som bl.a. talar om en högsta domstol med 71 medlemmar. Den sammanlagda bilden blir dock invecklad och motsägelsefull, men det är sannolikt att en högsta rådsförsamling i Jerusalem under romersk tid fungerade både som domstol och som beslutande organ i frågor där judarna hade självstyrelse. Troligen har också detta styrelseskick anknutit till äldre traditioner, möjligen till det judiska samhällets återuppbyggnad efter den babyloniska fångenskapen.
Rädda, räddare, räddning, frälsa, frälsare, frälsning
I äldre svenska hade orden "rädda" och "frälsa" samma innebörd. I vår tid har "frälsa" utvecklats till ett religiöst specialord. Även religiösa texter vinner dock i åskådlighet om man använder ordet "rädda", vars egentliga betydelse alltid finns i bakgrunden. Föreliggande översättning har genomgående denna ordstam i GT och Tillägg till GT, där närheten till konkreta och vardagliga förhållanden är ofrånkomlig. Det passar t.ex. väl till texternas innehåll när Gud kallas räddare snarare än frälsare, eftersom sammanhanget oftast gäller påtaglig nöd och fara (1 Krön 16:35; Ps 70:6; Jer 14:8; 1 Mack 4:30; Vish 19:9).
Räddning eller frälsning är ett huvudmotiv i NT:s budskap. De troende blir räddade tack vare Kristus, först genom omvändelsen och sedan slutgiltigt på den sista dagen. De räddas från djävulens makt, från synden och dess följder: sjukdom och död, domen, lagens hot om straff, Guds vrede. De ord som grundtexten använder (sózein, sotér, sotería) kan även i dessa fall mycket väl återges med ordet "rädda" och dess avledningar, som tydligt klargör att det inte bara rör sig om ett inre, psykologiskt skeende. När sammanhanget utesluter denna missuppfattning används ibland de äldre orden "frälsa", "frälsare" och "frälsning", som på ett annat sätt antyder det religiösa motivets totala omfattning; så t.ex. när namnet Jesus utläggs i Matt 1:21. Inte bara Kristus utan också Gud sägs i NT vara människornas frälsare (t.ex. 1 Tim 1:1), vilket även kan uttryckas med orden att frälsningen finns hos honom (Upp 7:10). Grundtextens uttryckssätt anknyter på dessa ställen till den samtida seden att hylla kungar och kejsare som undersåtarnas välgörare och räddare.
Rättfärdig, rättfärdighet
Begreppet rättfärdighet är i GT rikt förgrenat och omfattar mycket mer än laglydnad. Det hebreiska huvudordet (sedaqá) kan ha den innebörden, t.ex. i uttrycken "handla rätt och rättfärdigt" och "rättfärdiga gärningar" (Hes 18:5, 22). Men det förknippas också med en rad andra begrepp: oskuld och renhet, kärlek, godhet och trofasthet, räddning och hjälp, fred, framgång och lycka. När "den rättfärdige" i Ordspråksboken ställs mot den onde, den gudlöse eller dåren (10:11, 21, 24) är gudsfruktan en viktig del av begreppet. Dess innebörd fångas i vissa sammanhang bäst av det svenska ordet oskyldig (Klag 4:13; Am 5:12); "rättfärdig" (saddíq) är nämligen den som har rätten på sin sida inför domstolen, i motsats till den skyldige som med rätta blir fälld. Rättfärdigheten beskrivs ofta som en väg till lycka. Det hebreiska ordet kan i vissa sammanhang självt betyda lycka eller framgång (Ps 112:3; Ords 8:18), men det finns också texter som uttrycker tvivel på att rättfärdigheten lönar sig (Pred 7:16; 8:14).
Ett genomgående drag i gammaltestamentligt tänkande är att den enskilde ses i samspel med andra. Rättfärdigheten kan därför uppfattas som en "rättvis ordning" (Ps 72:1), besläktad med fred och välsignelse. Den upprätthålls av Gud och av regenter som följer hans vilja (Ps 45:5, 8; Ords 25:5; Jes 32:1). Människors förhållningssätt skall stå i samklang med en sådan ordning. Profeterna kräver riktig rättsskipning och fördömer ett laglöst förtryck (t.ex. Am 5:7, 24). Allmänt sett innesluter rättfärdigheten det som främjar ett gott förhållande mellan människor, särskilt trohet mot åtaganden och överenskommelser.
Samma tänkesätt tillämpas på förhållandet mellan människor och Gud. Rättfärdighet gentemot Gud är trohet mot förbundet med honom. När Gud själv kallas rättfärdig (Ps 36:7; Sef 3:5) kan meningen vara att han är rättvis (Esr 9:15). Han är en oväldig domare (Ps 7:18; 9:9) med rättfärdiga lagar (Ps 119:7, 40, 160). Katastrofer tolkas som utslag av hans straffande rättvisa (Jes 10:22). Men ofta betyder Guds rättfärdighet hans trofasthet mot sina trogna. Hans rättfärdiga gärningar eller verk (Hes 3:20; Mik 6:5) är lika med den hjälp och seger som han ger de sina. Sådana ord används i översättningen när sammanhanget kräver det (t.ex. Ps 40:10 f.; Jes 51:1-8).
I Tillägg till GT renodlas i någon mån uppfattningen att rättfärdighet är lika med fromhet och laglydnad (Tob 1:3). "Den rättfärdige" är t.ex. en återkommande beteckning för fromma människor i Vish 2-4. Samma tänkesätt återkommer ibland i NT (Luk 1:6). Där anknyts emellertid oftare, i synnerhet i paulusbreven, till ett annat gammaltestamentligt tankemotiv, nämligen att ingen människa är helt rättfärdig (Pred 7:21). Ingen kan ha "rätt mot Gud" inför hans domstol (Job 15:14; Ps 143:2). Enligt Paulus kan över huvud taget ingen uppnå rättfärdighet genom att fullgöra sina förpliktelser mot Gud (Rom 3:20). Däremot kan Gud genom sitt eget ingripande återställa det goda förhållande till människorna som deras ofullkomlighet förstört. Paulus tolkar Jesu framträdande på jorden och i synnerhet hans död som en sådan handling av Gud. Genom att tro på Jesus och på verkan av hans död kan en människa från sin sida bejaka Guds ingripande. Därmed uppnår hon det goda förhållande till Gud som han erbjuder: Gud räknar henne som rättfärdig, ger henne rättfärdighet eller gör henne rättfärdig (Rom 3:21-26; 4:5).
Tanken att en fullkomlig rättfärdighet bara kan åstadkommas av Gud antyds också i andra delar av NT. Att "hungra efter rättfärdigheten" är sålunda att längta efter det rike Gud skall upprätta (Matt 5:6; jfr 6:33; 1 Pet 3:14). Enligt Matt 3:15 skall allt som hör dit uppfyllas av Kristus. Han kallas också "den Rättfärdige" (t.ex. Apg 7:52). När vanliga människor sägs vara rättfärdiga kan däremot meningen vara att de själva felaktigt anser sig vara fullkomliga (Mark 2:17; Luk 15:7).
Röda havet
Så kallas i bibelns grekiskspråkiga delar det vatten där Gud enligt 2 Mos 14 räddade israeliterna från deras egyptiska förföljare. Dess hebreiska namn är Sävhavet.
Saba, sabeer, seba
Bibelns Saba låg längst i söder på den arabiska halvön och motsvarar ungefär nutidens Jemen. Riket hade en högt utvecklad kultur. Dess invånare sabeerna upprätthöll vidsträckta handelsförbindelser, bl.a. med Indien. I bibliska texter förknippas de med kamelkaravaner och med dyrbara varor som guld, ädelstenar, kryddor och rökelse, men också med slavhandel (Joel 3:8) och (om de åsyftas i Job 1:15) med rena plundringståg. Regenterna var ett slags prästkungar. Åtskilliga av dem nämns i bevarade inskrifter, men ingen drottning är känd från sådana källor. Sakligt sett är det fullt rimligt att Israels maktutveckling under Salomo lett till ekonomiska förbindelser med Saba.
Ett annars okänt land, Seba, nämns i Ps 72:10 tillsammans med Saba, men annars tillsammans med Kush (1 Mos 10:7; Jes 43:3; 45:14). Det bör alltså sökas i Afrika, kanske i det nuvarande Etiopien. Saba och Seba blandas delvis samman i antikens bibelöversättningar och traditioner. Möjligen går namnen tillbaka på samma arabiska urform, och det afrikanska Seba kan ha varit en av sabeerna grundad koloni.
Sabbat
Seden att göra en dag i veckan till vilodag är ett viktigt inslag i judendomen. Dygnet räknas därvid från kväll till kväll: stillhet skall råda från mörkrets inbrott på fredag till samma tidpunkt på lördag. Namnet sabbat härleds i bibeln ur ett ord för "upphöra" och förknippas med vila efter avslutat arbete (1 Mos 2:3; 2 Mos 34:21). Den ursprungliga betydelsen kan inte säkert fastställas.
Både sjudagarsveckan, som även kristendomen har bevarat, och seden att fira den sjunde dagen var karakteristiska för det gamla Israel. Någon fullständig motsvarighet bland andra folk är inte känd, och det finns ingen allmänt erkänd förklaring till sedens uppkomst. Man har bl.a. föreslagit att påskens sjudagarsfest stått modell för veckan och att månaden fyrdelats efter månfaserna (fullmånedagen firades i Babylonien). En teori utgår från talmystiken, där talet sju ofta återkommer. Den sjunde dagen skulle ha betraktats som en olycksdag, då arbete borde undvikas. En gammal tabuföreställning skulle i så fall av israeliterna ha omtolkats till en religiös princip med mänskliga och sociala värden.
I Moseböckerna påbjuds sabbaten flera gånger, med delvis olika motiveringar. Den framställs som en upprepning av Guds vilodag efter skapelsen (1 Mos 2:3; 2 Mos 20:11; 31:17). Den kallas också en förbundsplikt (2 Mos 31:16). Den nämns i samband med helgedomen (3 Mos 19:30), där offer skulle frambäras (4 Mos 28:9 f.) och skådebröden förnyas (3 Mos 24:8). Den firas med "en helig sammankomst" (3 Mos 23:3), liksom de stora årliga högtiderna. En variant av ordet sabbat används även om några sådana festdagar (3 Mos 16:31; 23:24, 32, 39). I 5 Mos ges sabbaten en social tolkning: den skall ge behövlig vila åt alla, fria, slavar och invandrare, och även åt arbetsdjuren (5:12-15).
Att avstå från arbete på sabbaten är en ovillkorlig religiös plikt. Ibland nämns speciella sysslor som skall undvikas (2 Mos 34:21; 35:3). Berättelsen om mannaundret illustrerar också sabbatsbudet (2 Mos 16:21-30). För brott mot sabbatshelgden stadgas dödsstraff (2 Mos 31:15; 35:2), vilket likaså illustreras i berättelseform (4 Mos 15:32-36). Denna bestämmelse, liksom andra liknande, sattes i praktiken ur spel redan av rabbinernas tolkningstradition.
Sabbatens roll i tro och sed har tydligen utvecklats under lång tid. Det framgår av Am 8:5 att man firade sabbat under kungatiden och att ingen varuhandel då fick förekomma. Men sabbatens betydelse ökade uppenbarligen under den babyloniska fångenskapen och tiden därefter, då man måste upprätthålla det religiösa livet utan ett fungerande tempel. Flera texter från denna tid visar att reglerna för sabbaten fick en ny skärpa (t.ex. Neh 13:15-22; Jes 56:2-7; Hes 22:26). Samtidigt uppträder uttryck för en lustfylld högtidskänsla som förknippas med dagen (Jes 58:13 f.). I Tillägg till GT är sabbatsfirandet en given del av den judiska fromheten (Judit 8:6; 2 Mack 8:27; 12:38). Där skildras också hur judarnas fiender utnyttjade det i militära sammanhang, vilket på judisk sida ledde till beslutet att sabbaten fick brytas genom försvarshandlingar för att rädda liv (1 Mack 2:29-41; jfr 2 Mack 15:1-5).
Det grundläggande sabbatsbudet hölls självklart av kretsen kring Jesus (Luk 23:56) och av de första kristna förkunnarna (Apg 13:14). Känslor av glädje och högtid som judisk tradition än i dag förbinder med sabbaten återspeglas när den görs till en bild för den himmelska saligheten (Heb 4:9). Men NT skildrar också konflikter kring de detaljregler som införts till skydd för sabbatsbudet. En rad ställen handlar om hur Jesus sätter sig över sådana regler och hänvisar till att människans välfärd måste sättas i första rummet; se t.ex. Matt 12:1-14 med par. NT antyder dessutom att han som Människosonen och Guds son ansåg sig ha full frihet i förhållande till sabbatsreglerna (Matt 12:8; Joh 5:17). När kristendomen lämnade den judiska miljön bröt de kristna så småningom med sabbatsfirandet. Söndagen, Jesu uppståndelses dag, blev i stället deras gudstjänstdag (Apg 20:7; 1 Kor 16:2). Alla bindande regler för firandet av heliga dagar avvisades (Kol 2:16) men har delvis återupptagits i senare kristen tradition.
Sabbatsår, friår
På två ställen i GT (2 Mos 23:10 f.; 3 Mos 25:1-7) finns bestämmelsen att jorden skulle ligga i träda vart sjunde år, som en motsvarighet till människornas vila var sjunde dag. Vart femtionde år, avslutningen av sju sjuårsperioder, skulle dessutom vara både viloår för jorden och ett ekonomiskt friår (3 Mos 25:8-22). I vad mån dessa lagar följdes är ovisst; de bör kanske ses som idealbilder. Ett par GT-ställen (3 Mos 26:34 f., 43; 2 Krön 36:21) tycks ge vid handen att det kunde brista i genomförandet. Landets ödeläggelse på 500-talet f.Kr. tolkades som en vedergällning för försummelserna.
Uppgifter om att man iakttog sabbatsåret finns dock från 100-talet f.Kr. (1 Mack 6:49, 53) och de närmast följande århundradena.
Sabeer
Sadduké
Saddukeerna var ett politiskt och religiöst parti bland judarna på Jesu tid. Förutom i NT nämns de av Josefus och i rabbinska källor, men trots detta finns många oklarheter rörande deras historia och åsikter. Namnet är troligen hämtat från Davids överstepräst Sadok (2 Sam 8:17; 1 Kung 2:35) och antyder att saddukeerna ville slå vakt om det riktiga prästämbetet (jfr Hes 40:46; 44:15). De har uppfattats som företrädare för det högre prästerskapet och även för de förnäma och rika i allmänhet. Dessa kretsar var öppna för grekisk kultur och lojala mot den romerska ockupationsmakten. Saddukeerna stod i motsättning till fariseerna, som tycks ha haft närmare kontakt med folket och tagit hänsyn till dess vardagsliv i sin lagtolkning. Motsättningarna har gällt juridiska och religiösa frågor, t.ex. renhetslagarna. Saddukeerna avvisade också sådana religiösa idéer om den osynliga världen och dess invånare som utvecklas i GT:s sist tillkomna delar. Sålunda förnekade de lärorna om änglar, om själens odödlighet och om de dödas uppståndelse (Matt 22:23-33 med par.; Apg 23:8).
Salig
Ord som har att göra med lycka, glädje och välbefinnande används i bibeln ofta när någon lovprisas eller tillönskas fortsatt välgång (t.ex. 1 Mos 30:13). Ett formelartat hebreiskt uttryck (ashré) används enbart i denna funktion och kan ur den synpunkten jämföras med ord som "hell" eller "leve". Utropet kan riktas direkt till den som lyckönskas (5 Mos 33:29) men förekommer också när någon omnämns i tredje person. I översättningen används då ofta formuleringar av typen "lycklig den som", utan något verb (Ps 1:1). Därmed understryks att orden inte är ett vanligt konstaterande (jfr "den är lycklig som") utan ett slags hyllning, påminnande om en välsignelse.
Den nu beskrivna formen är vanlig i Psaltaren och i GT:s vishetsskrifter (Ords 8:32; Pred 10:17). Den har också övertagits i Tillägg till GT (Syr 25:7-9) och i NT. Därvid inträder efter hand en förskjutning av innehållet. I den hebreiska bibeln är välgång ett konkret begrepp med tonvikt på det jordiska livets villkor (Fred). I Tillägg till GT och i NT har tanken på ett liv efter döden vunnit insteg, och begreppet lycka förknippas alltmer med himmelsk salighet. Denna förändring avspeglas i översättningen. I regel återges hithörande hebreiska uttryck med "lycklig" och därmed besläktade ord, det grekiska ordet makários däremot med "salig" (Vish 3:13 f.; Syr 48:11; Matt 5:3-11 med par.; Luk 12:37 f.; Jak 1:12).
Samaria, samarien, samarier
Samaria anlades på 870-talet f.Kr. och gjordes till Nordrikets huvudstad av dess kung Omri (1 Kung 16:24). Hans tidigare residensstad hette Tirsa och låg i samma region, ca 10 km nordost om den gamla religiösa centralorten Shekem. Den nya staden byggdes ungefär lika långt från Shekem, men nordväst därom. Utgrävningar på platsen har i kombination med assyriska texter och GT:s uppgifter gett en rätt klar bild av dess historia.
I den omsorgsfullt byggda och befästa staden blomstrade en rik internationell kultur, som dock i GT kritiseras för ojämlikhet och förtryck (Am 4:1) och för sin anpassning till grannfolkens religiösa traditioner (Am 8:14). Ett baalstempel, som enligt 1 Kung 16:32 hade byggts av Omris son Achav, väckte avsky hos den israelitiska gudstrons försvarare (Jer 23:13) och förstördes när Omris dynasti föll (2 Kung 10:18-28).
Samarias befästningar uthärdade ett par arameiska belägringar (1 Kung 20; 2 Kung 6:24-7:20) men dukade 722 f.Kr. under för assyrierna, som därmed gjorde slut på Nordrikets självständighet. Staden var säte för utländska guvernörer fram till hasmoneernas judiska självständighetsperiod. Den upplevde en ny storhetstid under Herodes den store, som kallade den Sebaste efter kejsar Augustus (latinets augústus "vördnadsvärd" heter på grekiska sebastós); beteckningen fortlever i platsens nutida arabiska namn.
Stadens namn används i GT ibland om hela Nordriket och återges i sådana fall med "Samarien" (jfr not till Hos 7:1). Assyrierna tillämpade samma språkbruk på den provins de upprättade efter sin erövring av området. Namnet Samarien blev sedan det vanliga för västjordanlandets mellersta del och trängde ut den traditionella beteckningen "Efraims bergsbygd", som syftade på befolkningens stamtillhörighet.
Den bekanta motsättningen mellan judar och samarier brukar förklaras med assyriernas folkomflyttningar. Delar av den israelitiska befolkningen ersattes med andra underkuvade länders invånare. Enligt 2 Kung 17:24-41 fick området därigenom en blandreligion; man tillbad främmande gudar jämsides med Israels Gud. Samarierna själva uppfattade sig som anhängare av den äkta israelitiska tron men förnekade Jerusalems religiösa betydelse och erkände bara de fem Moseböckerna som helig skrift. Troligen ca 300 f.Kr. uppförde de en helgedom på Gerisimberget, som nämns i 5 Mos 11:29; 27:12; jfr Joh 4:20. Till stöd för platsens helighet anförde de en egen läsart i 5 Mos 27:4 ("Gerisimberget" i stället för "Evalberget"). Kulten på berget har fortlevt in i vår tid (dess nutida företrädare brukar kallas samaritaner), men själva templet förstördes av judarna 128 f.Kr., vilket ytterligare skärpte fiendskapen mellan de båda folken.
NT vittnar om de kvardröjande motsättningarna (Luk 9:53; Joh 4:9). Att Jesus nämnde samarier som föredömen var uppseendeväckande (Luk 10:33; 17:18 f.). Enligt Joh 8:48 kallades han själv samarier av sina motståndare, och enligt Apg 8:4-25 togs den kristna förkunnelsen tidigt emot i Samarien; jfr Joh 4:39-42). Möjligen har drag i den samariska traditionen, t.ex. dess speciella form av messiasförväntan, erbjudit anknytningspunkter för kristendomen.
Samaritanska texten
Den version av Moseböckernas hebreiska text som användes av samarierna liksom av vår tids samaritaner. Den föreligger i ganska sena handskrifter (de äldsta är från ca 1000 e.Kr.) men innehåller en del läsarter som sannolikt är mer ursprungliga än standardtextens (MT).
Satan
Denna namnform går tillbaka på det hebreiska ordet satán, som betyder "motståndare", "fiende" (1 Kung 11:14, 23, 25) och även "anklagare" inför domstol (Job 1-2; Ps 109:6; Sak 3:1 f.). I NT:s grundtext uppträder en greciserad form av ordet (satanás) som namn på den onda makten, omväxlande med den grekiska motsvarigheten diábolos, varav svenskans "djävul". I Matt 16:23 betecknar "Satan" en människa som, om också bara tillfälligt, går den ondes ärenden (jfr 2 Kor 11:14).
Satrap, satrapi
Enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos indelade Dareios I (522-486 f.Kr.) Persien i 20 provinser, kallade satrapier och styrda av satraper. Under det persiska imperiets utvidgning tillkom en del nya satrapier, men då hela antalet i Esters och Daniels böcker anges till 127 eller 120 (Est 1:1; Dan 6:1) måste mindre enheter vara medräknade. I Septuaginta kallas även andra styresmän än persernas satraper, särskilt filisteernas hövdingar (jfr Judit 5:2).
Med "de övre satrapierna" menas i 2 Mack 9:25 det seleukider rikets östra del, vars kärna var den iranska högplatån. Samma innebörd har "de övre provinserna" i 1 Mack 3:37; 6:1; 2 Mack 9:23.
Seba
Sebaot
Detta hebreiska ord betyder "(krigs)härar" och uppträder ofta som en karakterisering av Gud, alltid i förbindelse med andra gudsnamn. I översättningen återges det, beroende på grundtextens konstruktion, antingen som namn ("Herren Sebaot", "Gud Sebaot") eller som en karakteriserande beteckning ("Herren, härskarornas Gud"). Uttryckets innebörd kan vara både att Herren leder sitt folk Israels segerrika härar och att han som himmelsk kung regerar över änglamakter och naturkrafter (Här). Några texter förknippar uttrycket med bilden av härskaren "som tronar på keruberna".
I Septuaginta återges "Sebaot" ibland med ett grekiskt ord för "härar", men oftare med ett ord som betyder "allhärskare" (pantokrátor), kanske därför att man skyggade för bilden av Gud som krigare; även nutida forskare har dock tolkat "Sebaot" som en abstrakt beteckning för överväldigande makt. NT använder ordet pantokrátor "allhärskaren" i Septuagintas efterföljd, men på två ställen (Rom 9:29; Jak 5:4) står "Sebaot" oöversatt i grundtexten.
Seir
Namnet används omväxlande med Edom om Israels grannland i sydost. Från början har det sannolikt betecknat landets västra randzon, dvs. branterna ner mot Aravasänkan, där vegetationen var tätare än på högslätten. Namnet har tolkats som "det skogbevuxna landet". När edomeernas anfader Esau sägs ha varit luden "som en skinnfäll" (1 Mos 25:25) anspelas på detta. Som personnamn knyts Seir dessutom till horeerna, vilka betraktades som Edoms tidigare invånare (1 Mos 36:20; jfr 1 Krön 1:38).
En vanlig utvidgad form av namnet är "Seirs berg(sbygd)" (samma uttryck används i Jos 15:10 om ett berg norr om Jerusalem).
Sela
En term, séla, förmodligen musikalisk eller liturgisk, som förekommer i GT:s grundtext; Poetiska skrifter. I föreliggande översättning markeras ordet inte i själva texten, men dess förekomst omnämns i en not.
Seleukider, seleukidisk
Bland de generaler som delade Alexander den stores rike fanns Seleukos I, som erövrade Babylon 312 f.Kr. Han gjorde sig till herre över ett område motsvarande nutidens Iran, Irak och Syrien samt delar av Turkiet. Det välde han grundade kallas efter honom det seleukidiska, dess regenter seleukiderna. Ibland har det kallats Syrien, med antikens fria användning av detta namn. Seleukiderna var länge Främre orientens viktigaste stormakt vid sidan av ptolemeerna och kämpade med dem om Palestina, som de 198 f.Kr. införlivade med sitt välde. På förändringen följde den djupgående kris för det judiska folket som skildras i Mackabeerböckerna och som avspeglas i Daniels bok. Att judarna därvid kunde göra sig självständiga berodde bl.a. på att den seleukidiska dynastin försvagades av inre tronstrider och av romarnas växande inflytande. Den försvann slutgiltigt då Syrien på 60-talet f.Kr. blev en romersk provins. Följande personer regerade under den period som belyses i Tillägg till GT:
Antiochos III den store (223-187 f.Kr.); Seleukos IV Filopator, den föregåendes son (187-175; 2 Mack 3:3; 4:7); Antiochos IV Epifanes, den föregåendes bror (175-164; 1 Mack 1:10-6:16; 2 Mack 4:7-9:29); Antiochos V Eupator, den föregåendes son (164-162; 1 Mack 6:17-7:4; 2 Mack 10:10-14:2); Demetrios I Soter, son till Seleukos IV (162-150; 1 Mack 7:1-10:50; 2 Mack 14); Alexander Balas/Epifanes, uppgav sig vara son till Antiochos V (150-145; 1 Mack 10:1-11:17); Antiochos VI Epifanes, den föregåendes son (145-142; 1 Mack 11:39-13:31); Demetrios II Nikator, son till Demetrios I, konkurrerade om makten med den föregående (145-139 och 129-125; 1 Mack 10:67-14:3); Tryfon, obesläktad med de övriga (142-138; 1 Mack 11:39-15:39); Antiochos VII Sidetes, bror till Demetrios II (139-129; 1 Mack 15-16).
Selot
Seloterna var ett parti som byggde på de judiska frihetskämparnas traditioner. De anknöt närmast till upproret år 6 e.Kr., då den romerska skattskrivningen bekämpades av Judas från Galileen (jfr noter till Luk 2:1; Apg 5:37). Seloterna betraktade den romerska ockupationen som ett intrång i den makt över det heliga folket som endast tillkom Gud. Deras mål var att med vapenmakt befria Israel från utländsk överhöghet och upprätta en självständig, religiöst grundad stat. Sedan deras största insats, upproret 66-70 e.Kr., lett till fullständigt nederlag och ett annat uppror 132-135 också misslyckats, försvann seloterna ur historien.
Det grekiska ordet "selot" betyder "en som visar (religiös) iver", i negativ mening "fanatiker". Som partibeteckning används det i Luk 6:15; Apg 1:13 om en av Jesu lärjungar. Tillnamnet "Kananaios" i Matt 10:4; Mark 3:18 är sannolikt bildat av ett arameiskt ord med samma innebörd. Beteckningen "sicarier" eller "knivmän" (Apg 21:38) avser en radikal grupp bland seloterna, som praktiserade lönnmord på politiska motståndare. Kanske använde romarna ordet om partiets anhängare över huvud. Enligt en tolkning, som dock är språkligt osannolik, skulle tillnamnet "Iskariot" kunna vara en förvrängning av detta ord (jfr not till Matt 10:4).
Septuaginta
Så kallas den äldsta och mest spridda översättningen av den hebreiska bibeln till grekiska. Namnet är det latinska ordet för "sjuttio". Det syftar på en legend, enligt vilken ett sjuttiotal judiska lärda översatte Moseböckerna på begäran av en egyptisk kung. Hela översättningen torde i verkligheten ha vuxit fram stegvis under 200- och 100-talen f.Kr., troligen i Alexandria. De äldsta fullständiga handskrifter som bevarats är från kristen tid. Där återfinns även de s.k. gammaltestamentliga apokryferna (Bibeln). Eftersom dessa inte ingår i den nu vedertagna hebreiska bibeln följer översättningen av dem i huvudsak Septuagintas text.
Septuaginta-översättningen var den form av GT som användes i den grekisktalande urkyrkan. NT:s gammaltestamentliga citat följer till stor del dess lydelse, som också har påverkat fornkyrkans bibelbruk och äldre kristna översättningar av GT till andra språk. En del av dess formuleringar lever ännu i kyrklig tradition, särskilt i det liturgiska bruket av Psaltaren. För flertalet ortodoxa kyrkor är Septuaginta den normerande versionen av GT.
Som översättning av den hebreiska grundtexten är Septuaginta ojämn. Översättarna visar stora variationer i kompetens och noggrannhet. På somliga ställen har de begått grova misstag eller infört rena gissningar om formuleringar som de uppenbarligen inte förstått. Återgivningen av hebreiskans uttryck är ibland slaviskt ordagrann, ibland ganska fri. Där omformuleringar gjorts kan de beröra tankeinnehållet. Med eller utan avsikt har översättarna anpassat det till sin tids föreställningar. Ibland går det lättare att förena kristna tolkningar med sådana nyformuleringar än med den hebreiska grundtexten. Bl.a. av den anledningen kom forntidens grekisktalande judar så småningom att föredra andra översättningar. Ett par sådana är kända under upphovsmännens namn: Aquila resp. Symmachos. Den förstnämnde översatte extremt ordagrant. En tredje person, Theodotion, tycks ha utfört en revision av någon tidigare översättning, kanske Septuaginta. Liksom Septuaginta kan även dessa översättningar användas som vittnen om den hebreiska textens ursprungliga lydelse.
Att det hebreiska originalet måste vara utgångspunkten för översättning och utläggning av GT:s skrifter är självklart för alla judar, men principen har också blivit erkänd inom västeuropeisk kristen tradition. Hieronymus, upphovsmannen till Vulgata, sökte sig till den hebreiska grundtexten, likaså Luther och övriga reformatorer. I deras efterföljd utgick även 1917 års kyrkobibel från MT, tolkad med hjälp av samtida språkvetenskap. På samma väg fortsätter den föreliggande översättningen, nu med utnyttjande även av textkritikens landvinningar. I Septuaginta-översättarnas hebreiska förlagor kan ursprungliga lydelser ha bevarats på ställen där den hebreiska standardtexten är skadad. Om man med goda skäl kan anta att så är fallet bör Septuagintas lydelse ges försteg. När så skett i föreliggande översättning redovisas detta alltid i de textkritiska anmärkningarna, och särskilt viktiga eller intressanta ställen tas även upp i noterna.
Att Septuaginta är ett vittne om den hebreiska textens ursprungliga lydelse innebär inte att man utan vidare kan överta Septuagintas tolkningar av denna förlaga på enskilda punkter. Många gammaltestamentliga termer och textställen måste alltså få skilda lydelser i bibelns huvuddelar. I GT återges den innebörd de hade på hebreiska, i NT den innebörd som forntidens grekiska översättare har gett dem. Av ovan angivna orsaker sammanfaller dessa lydelser långt ifrån alltid.
Shekem, shekemiter
Shekem låg knappt 5 mil norr om Jerusalem i närheten av det nuvarande Nablus. Namnet betyder "skuldra", i överförd mening "bergsrygg", och syftar förmodligen på läget mellan de två bergen Eval och Gerisim (jfr 1 Mos 48:22 med not). Utgrävningar har visat att platsen hade en lång förisraelitisk historia och gamla kulttraditioner. Israeliterna anknöt till denna lokala kult (1 Mos 12:6; Dom 9:4, 46; jfr 8:33), och Shekem blev en religiöst viktig ort för dem. Dess betydelse omvittnas bl.a. i Jos 24 (förbundsslutet under Josua och Josefs begravning) och i 5 Mos 11:29; 27:1-13; jfr Jos 8:30-35. Historiskt svåråtkomliga konflikter med den ursprungliga befolkningen avspeglas i 1 Mos 34, där Shekem blivit personnamn, och Dom 9. Enligt 1 Kung 12 förhandlade man i Shekem om tronföljden efter Salomos död, och efter riksdelningen befästes staden av Nordrikets kung (v. 25). Den lokala kulttraditionen levde kvar under kungatiden men drog på sig kritik (Hos 6:9). Platsen förlorade betydelse när Samaria blev huvudstad och hamnade efter dess fall under främmande makters kontroll. I Syr 50:26 kopplas Shekem till samarierna och judarnas konflikter med dem. Den kluvna inställningen till dess historia återklingar i Joh 4; jfr not till v. 5.
Shilo
Stad i Efraims bergsbygd ca 30 km norr om Jerusalem. Enligt Jos 18:1 restes uppenbarelsetältet där efter israeliternas invandring; enligt 1 Sam 1 fanns där en tempelbyggnad, "Herrens hus" (v. 24; jfr Dom 18:31). Israeliternas riter, t.ex. den årliga högtid som nämns i Dom 21:19, har troligen anknutit till äldre lokala traditioner. Utgrävningar på platsen har visat spår av våldsam förstörelse ca 1050 f.Kr. Man har antagit att filisteerna brände templet efter sin seger över israeliterna, då arken föll i deras händer (1 Sam 4). I varje fall hamnade Shilo i skuggan dels av Jerusalem under David, dels av Nordrikets helgedom i Betel. Flera texter skildrar platsens nedgång och fall som en Guds dom (Ps 78:60; Jer 7:12-15; 26:4-6). Den lokala religiösa traditionen kan trots detta ha levt kvar i olika former. Profeten Achia (1 Kung 11:29-39) kom från Shilo. Pilgrimer därifrån sökte sig enligt Jer 41:5 på 500-talet till Jerusalem.
Sidon, sidonier, ugarit, fenikien, fenikier
Sidon motsvarar nutidens Saida i Libanon, knappt 4 mil söder om Beirut. Staden har en lång historia, men dess roll i GT är bunden till fenikierna. Detta folk, som talade ett med hebreiskan närbesläktat språk, behärskade under 900-800-talen f.Kr. en stor del av Medelhavets östra kust norr om Karmel. Fenikierna var dugliga sjöfarare och handelsmän. De grundade kolonier i hela medelhavsområdet, bl.a. Karthago. Genom denna västliga orientering blev de en viktig länk mellan semitisk och grekisk-romersk kultur.
Fenikierna hade inte någon enhetlig statsbildning utan var organiserade i stadsstater. Viktigast bland dem vid sidan av Sidon var Tyros. Mellan dessa båda städer låg Sarefat (1 Kung 17:9 f.) och längre norrut (mellan nutidens Beirut och Tripoli) Geval (1 Kung 5:18; Ps 83:8; Hes 27:9), som är mer känt under sitt grekiska namn Byblos.
Till samma kultursfär hörde Ugarit, som förstördes ca 1200 f.Kr.; platsen motsvarar nutidens Ras Shamra strax norr om Latakia i Syrien. Textfynd därifrån har gett viktig belysning av fenikiernas religion, som i sin tur kastar ljus över många bibliska texter. Dyrkan av kanaaneiska gudar som Baal och Astarte förmedlades nämligen till stor del av fenikierna (jfr 1 Kung 11:5, 33; 2 Kung 23:13). Detta är en huvudanledning till att namnet Sidon, liksom Tyros, ofta har en dålig klang i GT. En viss efterverkan av detta finns i NT (Matt 11:22 med par.). När Jesus rör sig i städernas omgivning och möter folket där (Matt 15:21 f. med par.) är det underförstått att han befinner sig bland icke-judar.
Både inom och utom bibeln kan namnen sidonier, fenikier och kanaaneer växla utan någon klar betydelseskillnad. Med sidonier menas sålunda inte alltid bara staden Sidons invånare utan ibland fenikierna över huvud (t.ex. Dom 3:3). Bl.a. av denna anledning ger bibeltexterna ingen klar bild av de invecklade politiska relationerna mellan fenikiernas städer, men de kan rekonstrueras ur andra källor. Tidvis lydde Sidon under Tyros. Båda städerna råkade i beroendeförhållande till Assyrien och efterföljande stormakter, men Tyros hävdade sin självständighet med något större framgång.
Sikel
Viktmått motsvarande ca 12 g, med stora variationer över tid och rum. Denna silvermängd förekommer ofta som betalningsenhet; Mynt och vikt.
Sin, sinöknen
Översättningen Sinöknen återger två namn, som i grundtexten hålls isär genom stavningen; hebreiskan har nämligen flera olika s-ljud med skilda bokstäver.
Den ena Sinöknen nämns som en anhalt under första delen av israeliternas ökenvandring, före ankomsten till Sinai (2 Mos 16:1; 17:1; 4 Mos 33:11 f.). S-ljudet är här detsamma som i namnet Sinai, och det kan finnas ett sakligt samband mellan de båda namnen. Området sägs ligga i bergets närhet (2 Mos 16:1); frågan om dess läge är alltså kopplad till den ovissa lokaliseringen av Sinaiberget.
På samma sätt stavas namnet Sin i Hes 30:15 f., där det troligen inte har med Sinöknen att göra utan avser en stad i Egypten.
Den andra Sinöknen knyts till de trakter där israeliterna efter uppbrottet från Sinai så småningom närmade sig det utlovade landet (4 Mos 20; 33:36). I samband med denna öken nämner ett par texter (4 Mos 34:4; Jos 15:3) orten Sin, som förläggs väster om Aravasänkan i riktning mot Kadesh Barnea. Kadesh låg enligt flera texter i Sinöknen (4 Mos 27:14; 33:36; 5 Mos 32:51) men enligt 4 Mos 13:27 i den sydligare Paranöknen. Kanske uppfattades platsen som gränsort mellan två ökenområden. Sinöknen var i så fall området mellan Kadesh och Negev.
Svårigheten att lokalisera de båda öknarna, liksom en gammal tendens att blanda samman dem, förstärks av att uppgifterna om ökenvandringen över huvud taget är geografiskt svårtolkade. Likartade berättelsemotiv knyts till olika områden (jfr 2 Mos 17:1-7 med 4 Mos 20:1-13).
Sinai, sinaiberget, sinaiöknen
Sinai(berget) och Horeb är olika namn på det berg där Herren uppenbarade sig för Mose (2 Mos 3) och där han sedan gav honom lagtavlorna och slöt förbund med Israel (2 Mos 19-20; 5 Mos 5). Platsen nämns också i profeten Elias historia (1 Kung 19:8). Ibland kallas den enbart "Guds berg" (2 Mos 4:27; 18:5). Med Sinaiöknen avser bibeltexterna en trakt i bergets omedelbara närhet (2 Mos 19:2).
Vilken plats berättelserna syftar på är ovisst. Den tradition som förlägger "Moses berg" till södra delen av det som nu kallas Sinaihalvön kan inte följas längre tillbaka än till 300-talet e.Kr. Andra lokaliseringar, till halvöns norra del eller till östra sidan av Akabaviken, har av olika forskare ansetts passa bättre till den ena eller andra uppgiften i texterna. Men inget sådant förslag har lett till enighet, och det förblir ovisst vilken färdväg israeliterna tänks följa i bibelns berättelser om ökenvandringen.
I poetiskt språk är Sinai en symbol för Guds uppenbarelse, och Gud kan därför kallas "Sinais herre" (Dom 5:5; Ps 68:9). Ett par texter av detta slag (5 Mos 33:2; Hab 3:3) nämner samtidigt Seir, Paran och Teman, namn som annars knyts till edomeernas område eller till Negev. Kanske har hela ökenregionen i söder betraktats som hemvist för Sinais Gud, men då snarare i en symbolisk mening än i en strikt geografisk; jfr talet om ett gudaberg "längst uppe i norr" (Jes 14:13 med not).
Paulus använder i Gal 4:24 Sinai som symbol för den gammaltestamentliga lagen, som enligt hans teologi fullbordas först genom Kristus.
Sinöknen
Sion
Sion eller Sionsborgen var ursprungligen namnet på den befästa kullen i det äldsta Jerusalem, som erövrades av David och kallades Davids stad (2 Sam 5:7; jfr 1 Kung 8:1). Sion blev senare en beteckning för det närbelägna tempelberget och dess helgedom (Ps 65:2; 1 Mack 4:37), ofta även för hela Jerusalem (så t.ex. genomgående i Klag). Så tolkat uppfattas Sion som platsen för Guds speciella närvaro. En grupp poetiska texter utvecklar tanken på dess okränkbarhet och ointaglighet, t.ex. Ps 48; jfr 46:5-12; Jes 17:12-14. Denna s.k. Sionsteologi utgör bakgrunden till den bestörtning som uttrycks i Klagovisorna (t.ex. 4:12).
Staden personifieras i många texter som kvinna. Den beskrivs t.ex. som en av medgången bortskämd ung flicka (Jer 6:2) eller som en i motgången övergiven änka (Jes 54:4; Bar 4:12). Dess (kvinnliga) invånare kan då kallas "Sions döttrar" (Höga v 3:11; Jes 3:16). Det är också vanligt att grundtexten talar om staden själv som "dotter Sion" eller "jungfrun dotter Sion". Detta har utvecklats till ett bleknat talesätt: orden "dottern" och "jungfrun" har ofta starkt uttunnad bildkaraktär och säger inte mer än "staden" i vårt språk. De återges därför inte alltid i översättningen. De kan t.ex. utelämnas när den konkreta bilden av en kvinna inte alls passar till sammanhanget ("Sions portar", Ps 9:15), men även när bilden redan har gjorts tydlig med andra ord (Jer 4:31). I somliga fall tycks dock orden förmedla känslor av t.ex. ömhet eller medlidande som kan återges alltefter sammanhanget: "arma Sion" (Jer 6:23); "sköna Sion" (Klag 2:1). I vissa högstämda texter används de mera bokstavliga återgivningarna "jungfrun Sion" (2 Kung 19:21; Jes 37:22) och "dotter Sion" (Jes 52:2; 62:11; Klag 2:18; Mik 4:10, 13; Sef 3:14; Sak 2:10; 9:9).
Samma slags bildspråk förekommer med syftning på hela folket, "jungfrun Israel" (Jer 18:13; Am 5:2), eller på främmande städer och länder (Jes 23:12; 47:1; Jer 46:11).
I NT görs Sion till symbol för den kristna kyrkan och för den himmelska världen (Heb 12:22; Upp 14:1).
Sju
Talet sju förekommer ett mycket stort antal gånger i bibeln. Många förekomster kan fattas som vanliga antalsuppgifter, avrundade eller ej. Men den återkommande användningen i viktiga religiösa sammanhang pekar på att sjutalet, liksom tal bildade genom multiplicering av det, uppfattades som kraftladdat och tillmättes en symbolisk betydelse. Så var fallet också hos Israels grannfolk. Talmystik.
Talets betydelse kan förklaras och bestämmas på många sätt, men i stort sett står det för helhet och fullständighet. Att något görs sju gånger betyder att det sker grundligt och undantagslöst (1 Mos 4:15, 24; Jos 6:4; 2 Kung 5:10, 14; Ps 12:7; 119:164; Matt 18:21 f.). Sju söner betyder att familjelyckan nått sin fullkomning (1 Sam 2:5; jfr Jer 15:9, där olyckans höjdpunkt är att mista dem). Talet förekommer också i högtidskalendern (2 Mos 23:15; 3 Mos 23:36), i renhetslagstiftningen (2 Mos 29:35, 37; 3 Mos 14:7 f.), i offertexter (3 Mos 23:18; 4 Mos 23:1; Job 42:8) och i beskrivningar av helgedomen (2 Mos 25:37). Inom apokalyptiken används det i dunkla tidsangivelser (Dan 4:13). I NT är det särskilt vanligt i Uppenbarelseboken. Insikten att det kan beteckna fullständighet främjar förståelsen av ställen som 1:4, 11: "de sju andarna" representerar hela vidden av Guds makt och "de sju församlingarna" hela hans kyrka. Talet kan även sättas i samband med ondskans anspråk på total makt (12:3).
Själ
För de gamla israeliterna fanns ingen tydlig gränslinje mellan kropp och själ. Människan utgjorde en enda levande enhet. Det hebreiska ord som traditionellt återgetts "själ" (néfesh) har att göra med biologiska funktioner som skiljer levande materia från död.
Ordet betydde ursprungligen hals, i överförd mening aptit, glupskhet och åtrå. Luftstrupens och halspulsåderns samband med andning och liv gjorde ordet lämpat att beteckna livet över huvud (t.ex. 1 Mos 19:17; 5 Mos 24:6). Det kunde sedan stå för människan själv som levande varelse. I betydelsen "levande väsen" används det även om djur (1 Mos 9:10-16); i speciella sammanhang kan det t.o.m. syfta på döda kroppar (3 Mos 22:4). Ordet fungerar i antalsräkningar som vårt "person" (t.ex. 2 Mos 12:4). Det används i lagtexter om den person som omfattas av en bestämmelse: "någon" eller "den som" (3 Mos 5:2; 4 Mos 15:28). "Min néfesh" eller "hans néfesh" betyder ofta detsamma som "jag" eller "han" (t.ex. 1 Mos 12:13; Ps 103:1).
Alla bibelöversättningar använder i många sådana fall andra ord än "själ", medan man ibland behåller det ordet i religiösa sammanhang. Uttrycket "lyfta upp sin néfesh (dvs. åtrå)" betyder hoppas, längta eller behöva och återges allmänt så t.ex. i 5 Mos 24:15. Traditionellt har ordagrannare återgivningar använts på andra ställen, t.ex. i Ps 25:1. Den föreliggande översättningen söker mera konsekvent använda naturliga nutida uttryck, som fångar den verkliga innebörden. Ordet "själ" är därför mer sällsynt här än i många äldre översättningar. Det har dock använts på vissa ställen där det har stilistisk betydelse (t.ex. Ps 42:6, 7, 12; 2 Kung 23:3, 25).
Det vanliga grekiska ordet för "själ" (psyché) fungerar delvis på samma sätt i NT. Det kan betyda "liv" (Matt 10:39) eller motsvara svenskans "själv" som beteckning för hela personligheten (Luk 12:19; jfr 1:46). Själen skiljs inte alltid tydligt från anden. Ordet psyché kan användas om det kristna livets centrum (3 Joh v. 2) och om rättfärdiga dödas andar (Upp 6:9). Det finns emellertid en tendens i NT att låta det beteckna den biologiska livsfunktionen eller det naturliga, jordiska medvetandet i motsats till de kristnas förnyade ande. Den som blott styrs av sin "själ" i denna mening kallas oandlig.
Självisk, själviskhet
I NT:s uppräkningar av synder, laster och karaktärsfel förekommer ett grekiskt ord, pleonexía, som här oftast återgetts med "själviskhet", liksom motsvarande adjektiv och verb med "självisk" och "utnyttja". Ordgruppen kan beteckna olika sätt att utnyttja andra för egen vinning eller lust. I vissa sammanhang avses närighet eller begär efter pengar (t.ex. Luk 12:15). På andra ställen nämns samma ord i samband med sexuella förseelser (t.ex. Ef 5:3, 5). I 2 Pet 2:14 handlar sammanhanget dessutom om hur människor missbrukar församlingens gemensamma måltider till utsvävningar på de andras bekostnad (jfr Jud v. 12). Klandret kan då gälla såväl omåttlighet i mat, dryck och sexualitet som det själviska i att leva gott utan att ge egna bidrag (jfr Ef 4:28). Eftersom lössläppta fester ofta förekom i främmande kulter kallas detta missbruk av församlingsgemenskapen också avguderi: den "själviske" bär sig åt som en avgudadyrkare (Ef 5:5; Kol 3:5; jfr 1 Kor 10:7).
Skam
Begreppet skam kan på svenska uttryckas med flera ord: "blygsel", "nesa", "vanära" etc. Så är det också i de bibliska språken. Orden används både om skamkänslan och om det man skäms för eller borde skämmas för. I bibelns värld är blygselkänslan stark och begreppet skam påfallande viktigt. Synen på vad som är skamligt kan också te sig särpräglad ur nutida västerländsk synvinkel.
Nakenhet ansågs skamlig, och hebreiska ord för "skam" kan beteckna könsorganet ("blygden", Jes 3:17; Hos 2:10; jfr Jes 47:3). Otillåtna sexuella förbindelser och beteenden stämplades i hög grad som skam och vanära. Allmänt sett var synd, skuld och skam närliggande begrepp: en avslöjad syndares elände bestod till stor del i att behöva skämmas (Jer 3:25). Men även misslyckanden och tillkortakommanden var skambelagda, t.ex. en gift kvinnas barnlöshet (1 Mos 30:1-23; 1 Sam 1:5-7; Luk 1:25), anhörigas olyckor och felsteg (1 Sam 20:30; Ords 28:7; 29:15), nederlag i strid (2 Sam 19:3). Även fattigdom kan nämnas i sådana sammanhang (Ords 13:18; Luk 16:3; jfr dock Ords 17:5).
Flera vanliga uttryck utmålar den förödmjukades ömkliga tillstånd. Han "kläs i skam" eller "står med skam" (Job 8:22; Ps 31:18). De som triumferar över honom kan visa sitt förakt genom att vissla (det hebreiska ordets betydelse är något osäker), klappa i händerna, skaka på huvudet och peka finger (Job 27:23; Klag 2:15 f.; Sef 2:15; Syr 22:1). Han blir "en visa", dvs. föremål för smädelser och glåpord (Job 30:9; Klag 3:14; Hab 2:6), eller t.o.m. ett exempel som brukas i förbannelser (2 Kung 22:19; Ps 102:9). Skammen blir i det sammanhanget särskilt kännbar genom att för framtiden häfta vid den drabbades namn.
Det sagda kan i flera avseenden tillämpas på gudsförhållandet. Liksom ett folk kallar sin gud för sin härlighet är också en falsk och svag gud folkets skam, och folkets nederlag kan uppfattas som en skam för guden. Den sanne israeliten är övertygad om att alla främmande gudar och deras tillbedjare kommer att "stå med skam" (Ps 97:7; Jer 50:2; 51:47). Ordet "skam" kan t.o.m. användas som ersättningsord för en främmande gud, "skamguden" (Jer 3:24; 11:13; Hos 9:10; Baal). För Israels egen del har avgudadyrkan en huvudsaklig andel i folkets skuld, skam och nederlag (5 Mos 28:37; Jer 3:25; Hos 10:6). Därigenom blir också Guds namn vanärat (Hes 20:9; 39:7). Dessa motiv återkommer i böner om att Gud skall gripa in och ställa allt till rätta (Dan 9:7 f.; Bar 1:15; 2:6). I NT skildras den sista domen som Guds slutliga ingripande, och för den kristne gäller det att då inte behöva "stå med skam" (Fil 1:20; 1 Joh 2:28).
Skapelse
Det grekiska ordet för "skapelse" (ktísis) används i NT dels om den handling varmed Gud frambringade världen, dels om den värld som han skapat. I det senare fallet ligger tonvikten oftast på de levande varelserna, och "skapelsen" blir liktydigt med "mänskligheten" eller "alla människor" (Mark 16:15; Rom 8:19-22). På liknande sätt förknippas de kristna med en "ny skapelse": de har skapats på nytt, och deras omvändelse är ett första led i hela tillvarons återfödelse (2 Kor 5:17; Gal 6:15).
Skriftlärd, laglärare, laglärd
NT:s uppgifter om de skriftlärda hänför sig till ett förstadium av den rabbinska judendomen, i vars fullt utvecklade form de skriftlärda eller rabbinerna var personer som efter lång utbildning i äldre traditioner blivit auktoriserade att själva uttala sig i lagtolkningsfrågor. Sin juridisk-religiösa verksamhet bedrev de utan ersättning. Den skriftlärde måste skaffa sig sitt uppehälle genom något annat yrke (jfr Apg 18:3 med not) men åtnjöt samtidigt högt anseende för sin lärdom. Man vet inte hur noga den religiösa yrkesrollen hade fastlagts i nytestamentlig tid, men dess senare former byggde utan tvivel på en lång tids utveckling av skriftstudiet. Esra är skriftlärdomens traditionella portalgestalt (Esr 7:6, 10 f.). Skriftlärda nämns också i Tillägg till GT (1 Mack 7:12; 2 Mack 6:18; jfr 14:37 f.). Jesus Syrak, som själv torde ha tillhört deras krets, beskriver i sak deras verksamhet (38:24-39:11) och nämner även (51:23) "lärdomens hus", vilket i senare tid var beteckningen för rabbinernas studielokaler.
I evangelierna och Apostlagärningarna nämns de skriftlärda, även kallade laglärda, ofta tillsammans med fariseerna. De båda begreppen bör dock hållas isär. Skriftlärd var den som hade en bestämd kompetens, medan en farisé tillhörde ett religiöst parti och arbetade för dess åsikter. I praktiken kan de båda grupperna till stor del ha sammanfallit, och sannolikt fick fariseernas uppfattningar ett ökat inflytande på den judiska skriftlärdomen efter templets förstöring. Liksom i fråga om fariseerna betonar NT starkt de skriftlärdas motsättning till Jesus. Samtidigt har deras tänkesätt delvis förts vidare inom urkristendomen. I Matteusevangeliet antyds att även kristna kunde kallas skriftlärda (13:52; 23:34).
Skrifttolkning
Det är naturligt och oundvikligt att de bibliska skrifterna har tolkats på växlande sätt genom tiderna, vilket både judendomens och kristendomens historia visar. När ord som en gång uttalades i bestämda situationer hålls i helgd under lång tid kommer de efter hand att tillämpas i nya lägen. Den ursprungliga situationen hamnar i bakgrunden. De gamla orden får belysa nya förhållanden, som i sin tur kastar ett nytt ljus över dem.
Ett sådant tolkningsarbete har pågått redan under bibelns framväxt. Skriftgrupperna har blivit till genom att texter har samlats, kommenterats och utökats. Bibliska termer, tankemotiv och texter är ofta flertydiga från början (se t.ex. Ande). Genom skrifternas långa tillkomsthistoria har denna mångtydighet förstärkts. Likartade utsagor återkommer i skilda sammanhang hos olika profeter eller i olika evangelier. Ett motiv som "den vanhelgande skändligheten" (Dan 11:31) hade från början en konkret historisk syftning (1 Mack 1:54) men tillämpas sedan på den sista tidens antikrist (Matt 24:15 med par.). Man förstår lättare sådana utvecklingslinjer om man lär känna de olika texttyper som förekommer i bibeln, deras särskilda egenheter och förutsättningar (Apokalyptik, Berättande skrifter, Brev, Poetiska skrifter, Profetböcker, Vishetsskrifter).
Judar och kristna har använt likartade metoder för att aktualisera och tillämpa bibelns ord. Man har t.ex. sökt allmänna principer bakom enskilda fall, man har sammanfört ställen som på ett eller annat sätt erinrat om varandra, och man har låtit somliga texter få en bildlig innebörd. Gemensamt för dessa tolkningstraditioner är en strävan att klarlägga det rätta förhållandet mellan Gud och människa. Men den judiska skrifttolkningen har främst velat utveckla brukbara principer för mänsklig samlevnad, medan den kristna sökt efter antydningar om Jesu betydelse och frälsningsmysteriet.
NT:s författare delade med sin samtids judendom övertygelsen att GT:s heliga skrifter är Guds ord, som i varje detalj speglar hans avsikter. De övertog också tolkningsmetoder som utgick från att dolda lärdomar kunde finnas under den bokstavliga meningen. För att nå denna dolda visdom åberopade man inte bara tankesammanhanget utan också detaljer i formuleringarna. Olika skriftställen kunde föras samman med varandra på grund av rena bokstavslikheter.
Sådana tolkningsmetoder används i NT bl.a. för att i GT finna anspelningar på Jesu död och uppståndelse. En del av de ställen som tillämpas på Jesus uppfattas även i judisk tradition som förutsägelser om Messias eller om den sista tiden. I andra fall har de anförda GT-ställena från början gällt helt andra ting, t.ex. fromma människors lidanden, kungens tronbestigning eller Guds seger över Israels fiender. Med tillämpningen på Jesus vill de nytestamentliga författarna visa att alla löften om hjälp från Gud uppfyllts genom honom. Ibland uppfattas gammaltestamentliga berättelser som ett slags liknelser (enligt grundtextens uttryck "typer" eller "allegorier"), vilka visserligen har en naturlig historisk innebörd men ändå samtidigt åskådliggör det kristna budskapet (t.ex. 1 Kor 10:1-11; Gal 4:21-30). Någon gång tycks den kristna tillämpningen vila helt på ord- eller bokstavskombinationer (Matt 2:23; Gal 3:16 med noter). Eftersom Gud enligt nytestamentlig tro har sänt Jesus, har han enligt samma tro också i förväg kunnat ge antydningar om Jesu framträdande och dess innebörd. Därav följer inte nödvändigtvis att de gammaltestamentliga författarna själva skulle ha förstått Guds avsikter. Flera ställen i NT antyder dock att Kristus på ett hemlighetsfullt sätt fanns i deras medvetande (Joh 12:41; Apg 2:27-31; 1 Pet 1:10-12).
Skrifttolkning har med bibelöversättning att göra i den meningen att varje översättare ofta måste välja mellan olika tolkningsmöjligheter. Hela mångtydigheten i en gammal text går inte att flytta över till ett annat språk. Det är omöjligt att på en gång återge alla nyanser som under den historiska utvecklingen getts åt ett bibelställe. Den föreliggande översättningen söker återge den innebörd som är mest sannolik enligt de språkregler och tankemönster som rådde då resp. bibelbok förelåg i sitt avslutade skick. Översättningen vill alltså låta det sammanhang framträda som kan urskiljas i textens slutversion, men den undviker att utjämna de brott i det innehållsliga sammanhanget och de skillnader i stil som vittnar om textens förhistoria. När den ursprungliga meningen lyfts fram är det självklart att många kända bibelställen kan få en förändrad lydelse och innebörd jämfört med en äldre översättning som haft andra utgångspunkter för sitt arbete. Men ursprungsmeningen erbjuder en god utgångspunkt även för den som vill hämta uppbyggelse ur senare tolkningar. Insikten att en text är mångtydig kan i hög grad berika upplevelsen av den.
Till bibelöversättandet hör däremot inte en verksamhet som faller under skrifttolkning i en vidare mening, nämligen valet mellan olika sätt att tillämpa bibliska tankar i nutiden eller konfrontationen mellan dem och vår tids värderingar. Sådana uppgifter måste lösas av bibelns olika användare inom och utom samfunden.
Skuld
Skuldoffer
Skyldemon
Slav
Slaveriet hörde till den vedertagna samhällsordningen i hela det gamla Israels omvärld. Bl.a. gjordes krigsfångar till slavar, liksom skuldsatta personer som inte kunde betala. Utfattiga människor sålde sig själva eller sina barn till slaveri för att undgå svält. Handel med slavar drevs över nationsgränserna; israeliter kunde köpa slavar från utlandet (3 Mos 25:44). Slavars barn blev ägarens egendom. Därför kunde man också födas till slav.
Liknande förhållanden rådde i den grekisk-romerska kultur som omgav den kristna urkyrkan. Hushållningen där byggde till mycket stor del på slavarnas arbetskraft. De utnyttjades i industriell skala, t.ex. på storgods och i gruvor, men anlitades också för hemarbete, skrivsysslor och barnuppfostran. En duglig slav kunde få självständig och ansvarsfull ställning, men han var beroende av ägarens välvilja och saknade mänskliga rättigheter i vår tids mening. Det fanns dock filosofiska lärare som hävdade slavarnas människovärde, vilket ledde till försök att med lagstiftning begränsa de grövsta utslagen av ägarnas godtycke.
Bestämmelser om slavar finns bl.a. i 2 Mos 21:2-11; 3 Mos 25:39-55; 5 Mos 15:12-18. Den gammaltestamentliga lagstiftningen ger prov på tidens låga värdering av en slav (2 Mos 21:21) men har också inslag av mänsklig hänsyn. En misshandlad slav måste t.ex. i vissa fall friges (2 Mos 21:26), och förrymda slavar fick inte utlämnas (5 Mos 23:15). Israeliter kunde som medlemmar av Herrens eget folk egentligen inte ägas av andra. Om de råkat i slaveri av ekonomiska orsaker skulle de friges efter sex år (2 Mos 21:2; 3 Mos 25:39-46; 5 Mos 15:12); de kunde också friköpas dessförinnan (3 Mos 25:47-53). Hur systemet har tillämpats i praktiken är svårt att avgöra. Som i alla likartade samhällen har förhållandena säkerligen varierat, från plågsamma till relativt behagliga villkor för enskilda slavar. I Israel var dock systemet jämförelsevis småskaligt. Slavar arbetade oftast i mindre jordbruk och hushåll, under nära kontakt med ägaren.
Tanken att israeliter inte skall vara slavar åt varandra har en viss motsvarighet i NT:s råd och anvisningar för de urkristna församlingarna. Paulusbreven understryker att slavar och husbönder skall visa ömsesidig kärlek och hänsyn (t.ex. Ef 6:5 ff.; Kol 3:22 ff.), att de är lika inför Gud och att den sociala skillnaden mellan dem är oväsentlig i den kristna gemenskapen. Någon uttrycklig kritik av slaveriet som institution formuleras dock inte i NT.
Gränsen mellan strikt slaveri och påtvungen arbetstjänst av andra slag är inte alltid tydlig. I GT framstår "daglönaren" i princip som en fri man, men hans hårda lott ingav ändå medkänsla (t.ex. 5 Mos 24:14 f.). I 3 Mos 25:40, 53 jämförs han med en israelit som gör tidsbegränsad slavtjänst. Större tvångsuppbåd av arbetskraft nämns bl.a. i samband med Salomos byggnadsföretag. Enligt 2 Krön 8:7 f. togs bara icke-israeliter i anspråk, men enligt 1 Kung 5:13 infördes "arbetsplikt över hela Israel". Enligt profeten Samuels varningsord i 1 Sam 8:11 ff. skulle israeliterna förslavas så snart de fick en kung.
Otydligheten förstärks av att den hebreiska bibelns vanligaste ord för slav (éved) lika väl kan betyda tjänare. Det används bl.a. om personer i kunglig tjänst av alla slag, t.ex. hovmän, sändebud, befälhavare och soldater. Dessutom förekommer det i ödmjuka talesätt. Man markerade underdånighet eller bara ren hövlighet genom att kalla sig själv den överordnades slav eller tjänare. Samma språkbruk tillämpas på människors förhållande till Gud. I bibelns grekiskspråkiga delar finns liknande egenheter i användningen av ordet dou´los.
Nutida språk skiljer skarpt mellan slavar och tjänare, och därför måste en översättning göra många bibeltexter tydligare än de egentligen är. "Slav" är det lämpligaste ordvalet i gammaltestamentliga lagar och berättelser som tydligt avspeglar forntidens slaverisystem, likaså i NT:s brev när de avhandlar grekisk-romerska samhällsförhållanden. Ordet "tjänare" används bl.a. i texter där förhållandet till husbonden skildras som personligt och förtroendefullt och även i hövlighetsfraser som "din tjänare". Likaså används det i texter som gäller relationen till Gud eller Kristus (undantag förekommer där ägar- och beroendeförhållandet är starkt betonat). Så är också fallet i flertalet av evangeliernas liknelser, eftersom de i sista hand illustrerar gudsförhållandet, fast det arbetsfolk som uppträder ser ut att vara slavar i åtminstone somliga av berättelserna. Ibland kan grundtextens flertydighet återvinnas genom ersättningsord som väljs efter sammanhanget. Kungens slavar eller tjänare kan t.ex. i översättningen kallas hans män. Fraser där någon kallar sig slav eller tjänare kan ersättas med tilltalsordet "herre", osv.
Släkte
Uttrycket "detta släkte" (t.ex. Matt 11:16) har i NT en speciell innebörd som inte alltid framgår av sammanhanget. I äldre judisk skriftutläggning användes liknande uttryck om människor i GT som erbjöd varnande exempel på otro och avfällighet (jfr Ps 12:8). Man talade särskilt om "flodens släkte", dvs. de människor som med sin ondska framkallade floden på Noas tid (jfr 1 Pet 3:19 f.), och om "öknens släkte", dvs. de israeliter som avföll eller gjorde uppror mot Mose under ökenvandringen (jfr 1 Kor 10:5-10; Heb 3:16-19; Jud v. 11). När Jesu samtida kallas "detta släkte" antyds att de visar en vantro av samma slag: de är ett "släkte som inte vill tro" (Mark 9:19 med par.; jfr Apg 2:40; Fil 2:15). Uttrycket betonar alltså mer att deras inre egenskaper är klandervärda än att de tillhör en i tiden avgränsad generation.
Smord, smörja
Olivolja användes i bibelns värld för en mängd ändamål, förutom matlagning bl.a. underhåll av militär utrustning (2 Sam 1:21; Jes 21:5), kroppsvård (Rut 3:3; 2 Sam 12:20) och sårbehandling (Jes 1:6; Luk 10:34). Den kosmetiska användningen gjorde oljan till en lämplig symbol för glädje och välbefinnande (Ps 45:8; 92:11; Ords 27:9). Att hälla olja över huvudet på en gäst var en hedersbevisning (Ps 23:5; 104:15; Luk 7:46). Vid fasta, sorg och botgöring lät man bli att smörja sig med olja (2 Sam 14:2; Jes 61:3; Dan 10:3).
Ett sakralt bruk av olja spelar stor roll i bibeln: man invigde och helgade ting eller personer genom att smörja dem. Symbolbetydelsen är då stegrad dithän att oljan tänks förmedla gudomlig kraft. I Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt beskrivs en smörjelseolja med aromatiska tillsatser (2 Mos 30:22-33), som bara fick användas vid helgedomens, gudstjänstföremålens och prästernas invigning, så som det beskrivs i bl.a. 2 Mos 40. Berättelsen om Jakob antyder att liknande bruk i äldre tid tillämpats på ett mycket friare sätt (1 Mos 28:18; 31:13; 35:14). Framför allt var det kungen som invigdes till sitt ämbete genom att smörjas med olja på huvudet. Bara undantagsvis nämns en profet eller präst i liknande sammanhang (1 Kung 19:16; 1 Krön 29:22). I texter som handlar om eller härrör från Israels kungatid syftar därför uttrycket "Herrens smorde" på den regerande kungen (t.ex. 1 Sam 24:7; Ps 2:2; Klag 4:20).
När Israels folk efter kungatidens slut saknade egen regent fick talet om den smorde förändrad innebörd. Det överfördes på översteprästen, som i viss mån övertog kungens funktioner (Dan 9:25; Sak 4:14 med noter), men även på personer som Herren i bildlig mening hade smort, dvs. tagit i sin tjänst (Jes 45:1; 61:1). När man allt intensivare började vänta på en kommande räddare som skulle upprätta Israels självständighet och Guds herravälde, kunde han i anslutning till äldre texter tänkas som både kung, präst och profet. Uttrycket "den smorde" passade enligt tidens språkbruk till alla dessa roller och blev strax före kristendomens uppkomst en självständig beteckning för den väntade räddaren. Dess hebreiska form mashíach har på så sätt gett upphov till namnet Messias.
Då Jesus i NT skildras som Messias eller den smorde aktualiseras också tanken att smörjelseoljan förmedlar kraft och helig ande (Luk 4:18; Apg 10:38). Den ges en bildlig tillämpning på de kristna: de har smorts av Kristus, dvs. tagit emot Anden av honom (2 Kor 1:21; 1 Joh 2:20, 27). Av Jak 5:14 framgår att det konkreta bruket av olja samtidigt fortlevde som symbol för en genom bön förmedlad kraft; jfr Mark 6:13.
Sodom
Enligt 1 Mos 18-19 utplånade Gud Sodom och det närbelägna Gomorra med ett regn av eld och svavel, som straff för invånarnas ondska. Ett par texter nämner ytterligare två städer, Adma och Sevojim (5 Mos 29:23; Hos 11:8). Tillsammans med dem förekommer i annat sammanhang (1 Mos 14:2) en femte, Soar, som enligt 1 Mos 19:19-22 blev skonad. Möjligen har det funnits ett femstadsförbund, som traditionen knutits till; jfr Vish 10:7.
Stadsgruppens läge anges vagt till trakten av Döda havet, i ett landskap som sägs ha förändrats totalt genom katastrofen (1 Mos 13:10). Försök har gjorts att konkretisera dessa uppgifter med hjälp av arkeologi och geologi, men utan säkra resultat.
Sodom och Gomorra uppträder ofta som symboler för bottenlös syndighet och som varnande exempel för andra städer och folk (t.ex. Jes 1:9 f.; 13:19; Jer 23:14; Hes 16; Sef 2:9). Så fungerar namnen också i NT (t.ex. Matt 10:15; Rom 9:29; 2 Pet 2:6).
Son, söner
Liksom ett par andra beteckningar för nära anförvanter (fader, broder) har ordet son fler betydelser än den bokstavliga. En politisk vasall kan kallas den överordnade regentens son (2 Kung 16:7). Ordet kan också användas i vänligt tilltal till underordnade ("min son", t.ex. 1 Sam 4:16; 2 Sam 18:22), särskilt av en lärare till hans elev, så ofta i Ordspråksboken (t.ex. 1:8; jfr 1 Pet 5:13). I den grekiska Jesus Syraks vishet står i stället "mitt barn" (t.ex. 2:1). Tilltalet "mina barn" är vanligt i NT (t.ex. Mark 10:24; 1 Joh 2:1), där bilden också kan ges en konkret utläggning (Gal 4:19). Motsvarigheten "min dotter" finns bl.a. i Matt 9:22.
I hebreiskan används ordet söner ofta om avkomlingarna till ett folks anfader. Uttrycket avser då helt enkelt folket; tanken på ett nära familjesamband hamnar i bakgrunden. Vidare får "sönerna" enligt dåtidens patriarkaliska språkbruk vanligen inbegripa båda könen, trots att man även på hebreiska kan säga "söner och döttrar" och ibland gör det (jfr 2 Kor 6:18, där Paulus tillfogar "och döttrar" i ett GT-citat). "Israels söner" är alltså liktydigt med "israeliterna", och uttrycket återges så i denna översättning.
På likartat sätt kan hebreiskans "söner" beteckna exemplar av en typ, företrädare för en egenskap eller föremål för ett straff. Ogärningsmän kallas t.ex. i grundtexten "ondskans söner" (2 Sam 3:34), pilarna "kogrets söner" (Klag 3:13), den som döms till spöstraff "slagens son" (5 Mos 25:2), den som förtjänar att dö "dödens son" (2 Sam 12:5). Detta förekommer även i NT:s grekiska. De som tillhör Guds rike kallas "rikets söner" (Matt 8:12), gästerna vid ett bröllop "bröllopssalens söner" (Matt 9:15), personer med häftigt lynne "åskans söner" (Mark 3:17), en fridsam person "fridens son" (Luk 10:6), de olydiga "olydnadens söner" (Ef 2:2). Även här ligger tanken på kön och släktskap långt från den avsedda betydelsen. En omskrivande återgivning är i regel den lämpligaste; en mer ordagrann kan ibland väljas av stilistiska skäl.
Då kungen kallas Guds son (Ps 2:7) och Israel Herrens förstfödde son (2 Mos 4:22) är däremot ordets bildliga bruk nära förknippat med familjerätt och könsroller i bibelns värld. Bara en ordagrann översättning får i sådana fall fram vad som åsyftas: sönernas, och särskilt de förstföddas, privilegierade ställning. Dessa ställen bildar i sin tur en avgörande klangbotten när Jesu plats i tillvaron tolkas med uttrycket "Guds son" eller "den förstfödde" (jfr Luk 2:7; Kol 1:15; Heb 1:6). Även i det fallet tillämpas därför en bokstavlig återgivning, som också motsvarar allmänt kristet bruk, fast innebörden i och för sig kan omskrivas t.ex. med hjälp av uttryck som "gudomlig natur".
En mellanställning intar några texter i GT som ordagrant talar om "Guds söner" eller "gudasöner" (1 Mos 6:2; Job 1:6; 2:1; 38:7; Ps 29:1; 89:7; Dan 3:25). Även här återklingar föreställningar om manliga könsroller i kunglig och krigisk miljö, fast meningen allmänt sett kan återges med att gestalterna har gudomlig natur eller är gudaväsen (Ängel). Anspelningar på dessa ställen förekommer i bibelns grekiskspråkiga delar. Det som då förmedlas är föreställningar om upphöjdhet och styrka, så t.ex. när judiska martyrer efter sitt lidande framträder som Guds söner (Vish 5:5) eller när de som håller fred enligt Jesu ord skall kallas så, dvs. förvandlas till ett segerrikt himmelskt tillstånd (Matt 5:9). De jämställs med änglarna i Guds närhet (Luk 20:36). NT:s föreställning om ett väntande arv ("söners rätt", Rom 8:15; Ef 1:5) ligger nära (Matt 5:5). Likheten med Jesus själv, Sonen, understryks också (jfr Rom 8:29; Heb 2:10 ff.) - en parallell till bilden av Människosonen och hans efterföljare. Enligt Paulus skall Guds söner, den förhärligade mänskligheten, vid Kristi återkomst framträda tillsammans med honom när den nya skapelsen förverkligas (Rom 8:19-23).
På dessa ställen antyds sålunda en annan föreställningskrets än när de kristna kallas Guds barn. I sistnämnda fall är det fråga om deras ställning i denna världen (Rom 8:16; jfr 1 Joh 3:1). Denna skillnad framträder bäst när respektive uttryck översätts ordagrant: de kristna är redan nu "Guds barn" men skall en gång bli "Guds söner". Framtidsbilden är patriarkaliskt präglad, men den inbegriper kvinnorna på samma sätt som männen är inbegripna när kyrkan skildras som Kristi brud eller dotter Sion. Bilderna vänder sig till ett kollektiv av båda könen men framhäver skilda sidor av dess tillvaro i termer av manligt och kvinnligt.
Sorg, sorgebruk
En rad sorgebruk, delvis främmande för oss, nämns i den hebreiska bibeln och skymtar även i bibelns grekiskspråkiga delar. Israeliterna begravde sina döda obrända så snart som möjligt efter dödsfallet. De efterlevande gav starka uttryck för sin sorg, och detta under lång tid; de sju dagar som nämns i 1 Mos 50:10 (jfr Job 2:13) kom att bli regel (Judit 16:24; Syr 22:12, men jfr också 38:17). Man gav upp gälla rop, som brukar återges med "ack" eller "ve" (1 Kung 13:30; Jer 22:18; Am 5:16). Sammanhängande sorgesånger gav konstfullare uttryck för uppskattning av den döde och smärta över förlusten (2 Sam 1:19-27; 3:33 f.). Formen för en sådan dödsklagan imiteras i en del profetiska texter om rikens och härskares fall (Jes 14:4-21; Hes 19:1-14). Både klagorop och sånger kunde utföras yrkesmässigt av betalda medhjälpare, oftast kvinnor ("gråterskor" och "sångerskor", Jer 9:17; 2 Krön 35:25). Instrumentalmusik hörde också till (Jer 48:36; Matt 9:23).
En rad beteenden förekom både vid dödsfall, vid botgöring och vid stora olyckor eller faror. De var alltså allmänna uttryck för sorg, förkrosselse och fasa och gick ut på att anpassa klädsel och utseende till den dova sinnesstämningen. Bl.a. kunde man riva sönder kläderna, hölja in huvudet i tyg, så att ansiktet doldes (2 Sam 15:30; Hes 24:17), ta av sandalerna, lossa turbaner eller håruppsättningar, så att håret hängde löst, eller raka hår och skägg (Jer 41:5; Mik 1:16). Som särskild sorgklädsel användes säckväv, som man svepte sig i eller band om höfterna. Man strödde vidare aska eller jord över huvudet (1 Mack 11:71; Upp 18:19) och kunde också lägga sig i aska (Est 4:1, 3; Hes 27:30) eller sitta på marken (Job 2:13; Jes 47:1). Uttrycket "(gå) i säck och aska" syftar på dessa bruk. Även fasta, som oftast hör ihop med botgöring (t.ex. 2 Krön 20:3; Jon 3:5), nämns någon gång i samband med dödsfall (1 Sam 31:13).
Israeliternas sorgebruk var till stor del gemensamma med grannfolkens och kan ursprungligen ha stått i samband med främmande trosföreställningar. En del av dem förbjöds efter hand. Seden att rista sig blodig nämns utan kritik i Jer 16:6; 41:5; 48:37; Mik 5:1 men förbjuds i 3 Mos 19:28; 5 Mos 14:1. Mer oklara är de texter som nämner mat i samband med begravning och sorgehögtid. Den vanliga forntida seden att ställa fram gravgåvor förekom även i Israel, fast gåvorna troligen uppfattades som en hederbevisning åt de döda, inte som offer åt deras andar eller som näring i dödsriket. Efter hand kom bruket ändå att kritiseras som ett slags avgudadyrkan (Syr 30:18 f.; jfr 5 Mos 26:14). Andra ställen, Jer 16:7 och kanske Tob 4:17, tolkas naturligen som att den dödes vänner gav bidrag till en begravningsmåltid. Kanske var syftet att hjälpa de efterlevande med matlagningen, eftersom de var orena av sin befattning med liket. Det "sorgebröd" som nämns i Hes 24:17, 22 har satts i samband med samma slags måltider men kan tolkas på flera sätt. I Hos 9:4 tycks meningen vara att allt som åts i sorgehuset förde orenhet med sig.
Speciella sedvänjor och avvikelser från de vanliga bruken nämns bl.a. i skildringar av stormäns begravningar. Särskilt långa sorgeperioder innebar en hedersbevisning (4 Mos 20:29; 5 Mos 34:8). Vid påkostade kungabegravningar bäddades kroppen ner i kryddor, och man gjorde upp eld till den dödes ära, kanske med föremål ur hans kvarlåtenskap (2 Krön 16:14; 21:19; Jer 34:5).
Sova
En arameisk stadsstat, i stort sett bara känd genom berättelser i GT som beskriver konflikter med Saul (1 Sam 14:47), David (2 Sam 8:3-12; 10:6-8) och Salomo (1 Kung 11:23; beträffande 2 Krön 8:3 jfr Hamat). Av dessa berättelser att döma var Sova en viktig maktfaktor i Syrien under Hadadesers, Davids motståndares, regering men förlorade sedan all betydelse. Varken huvudstadens läge eller landets omfattning kan bestämmas med säkerhet. Troligen rör det sig om en trakt i Bekadalen i det nuvarande Libanon, där gränsen under Salomos tid gick mellan Israel och Hamat.
Spetälska
Ordet spetälska återger i GT ett hebreiskt ord (saráat) som används om mänskliga hudsjukdomar i 3 Mos 13-14 och ett par liknande lagtexter (22:4; 4 Mos 5:2; 5 Mos 24:8). Besläktade uttryck uppträder också i några berättelser (2 Mos 4:6 f.; 4 Mos 12:10; 2 Sam 3:29; 2 Kung 5; 7:3-10; 15:5; 2 Krön 26:19-23). Ordstammen betecknar i 3 Mos 13:47-59; 14:34-57 skador på kläder och hus som inte kan ha med spetälska att göra. Här avses uppenbarligen något slags mögelangrepp, och svenska uttryck med den innebörden har valts i översättningen.
Det hebreiska ordet är alltså ingen exakt term. När det används om människor kan det inte säkert avgöras vilken eller vilka sjukdomar man har tänkt på. Troligen rör det sig inte om verklig spetälska (lepra eller Hansens sjukdom) utan om andra slag av hudförändringar. Det traditionella svenska ordet har dock bibehållits i översättningen, eftersom andra sjukdomsnamn inte skulle ge någon säkrare bild av vad saken gäller. De starka känslor som knutits till ordet spetälska motsvarar i varje fall dem som antyds i texterna.
Meningen med de stränga bibliska reglerna var i första hand att skydda den rituella renheten, inte att förebygga smittspridning i vår tids mening. Den drabbade räknades som oren. Varför man betraktade just hudsjukdomar på detta sätt kan inte avgöras.
När evangelierna talar om spetälska använder grundtexten ordet lépra, som också är Septuagintas återgivning av det ovannämnda hebreiska uttrycket. Likheten med den nutida termen betyder inte att sjukdomen i dessa fall måste uppfattas på ett precisare sätt. Det framgår av Matt 8:4 med par. att berättelserna rör sig inom den gammaltestamentliga tankevärlden med dess regler. Kanske vill de också, mot bakgrund av texter som 4 Mos 12:10-15; 2 Kung 5:1-16, framhäva Jesu övernaturliga makt genom att nämna just detta slags sjukdom.
Stadie
Ett längdmått som förekommer i bibelns grekiskspråkiga delar, i denna översättning oftast omräknat till nutida mått. Det motsvarade ca 190 meter.
Stam
Israels folk framträder i sin första för oss gripbara organisationsform som ett förbund av stammar. Stammen är i hela GT den översta av de enheter som folket indelades i; Familj. Texterna framhäver ofta en persons stamtillhörighet. Även bibelns grekiskspråkiga delar ger exempel på detta (Tob 1:1; Luk 2:36; Fil 3:5).
I traditionerna om folkets ursprung återförs indelningen på anfadern Jakobs familj. Hans tolv söner betraktas som anfäder för var sin stam. Uppräkningar av stammarna visar en strävan att bibehålla detta tolvtal, som symboliserade helhet och fullkomlighet; så ännu i Upp 7:4-8. I somliga fall medtas alla de namn som förekommer i grundberättelsen om sönernas födelse (1 Mos 29:31-30:24; 35:18). Andra uppräkningar (t.ex. 4 Mos 1; 26) utelämnar Levi, vars efterkommande var ansvariga för gudstjänsten men undantagna från både krigstjänst och jordinnehav; Levit. Tolvtalet bevaras då genom att Josefs stam delas på två, benämnda efter hans söner Efraim och Manasse. Även andra variationer förekommer. Uppräkningarna kan vara ofullständiga (t.ex. 5 Mos 33), och namnens ordningsföljd växlar. Allt detta tyder på att det slutna tolvtalssystemet har fått sin form först i den israelitiska historieskrivningen. Det utesluter inte att äldre geografiska och politiska förhållanden kan avspeglas i de olika uppräkningarna. Skilda uppfattningar om stammarnas betydelse och inbördes förhållanden kommer till uttryck i listornas variationer.
En uppdelning av stamsystemet i mindre enheter skymtar då traditionen grupperar Jakobs söner efter deras mödrar. Enligt 1 Mos 29-30; 35 fick Jakob först fyra söner med sin första hustru Lea (Ruben, Simon, Levi, Juda), därefter fyra söner med bihustrurna Bilha och Silpa (Dan, Naftali, Gad, Asher), så ytterligare två med Lea (Isaskar, Sebulon) och slutligen två med Leas syster Rakel (Josef och Benjamin). De äldre Lea-stammarna tycks motsvara en befolkningsgrupp i landets södra del. De yngre Lea-stammarna och bihustrurnas stammar har varit knutna till den norra delen, det senare Galileen. Rakel-stammarna hörde hemma däremellan, i kärnområdet för Nordriket (kungatidens Israel), det senare Samarien. Bosättningsmönstret var inte oföränderligt; det hände att en stam fördrevs från sitt område och måste söka sig ett annat. Mer eller mindre tydliga uppgifter om sådana förhållanden gäller Rubens, Dans och Gads stammar.
Bibeln nämner också stammar med vilka israeliterna var nära förbundna utan att direkt räkna dem som sina, t.ex. keniterna (Dom 1:16; 4:11; 1 Sam 15:6). Även detta tyder på att stamsystemets omfattning har varierat.
Standardtexten
"Den hebreiska standardtexten" är en annan beteckning för den masoretiska texten (MT). Text.
Stena, stening
Dödsstraff genom stening förekommer i GT:s lagtexter och berättelser bl.a. i samband med sexuella förseelser (5 Mos 22:21, 23 f.), hädelse och avgudadyrkan (3 Mos 20:2, 27; 24:10-16; 5 Mos 13:6-11; 17:2-7). Hur länge och i vilken omfattning bestämmelserna tillämpades är ovisst. Rabbinsk tradition innehåller uppgifter om hur straffet verkställdes men vittnar också om stark återhållsamhet med att tillämpa det. Det är vidare osäkert om romarna i nytestamentlig tid tillät judarna att verkställa dödsstraff. När NT talar om stening avses därför vanligen spontana våldsutbrott eller lynchningar (jfr 2 Mos 8:26; 4 Mos 14:10) snarare än reguljära avrättningar. Även berättelserna om äktenskapsbryterskan i Joh 7:53-8:11 och om Stefanos död i Apg 7:54-60 kan ur den synpunkten tolkas på flera sätt.
Stund
På flera ställen i NT används detta ord på ett särpräglat sätt. Uttryckssättet förmedlar då en urkristna tron, med bakgrund i GT och särskilt i apokalyptiken, att Gud förutser och styr världens förlopp. Både folkslag och enskilda människor har en fastställd tid under vilken de lever och verkar. En människas "tid" eller "stund" är den av Gud bestämda tiden för hennes insats i världen; se t.ex. Luk 21:24 om hedningarna; 22:53 om Jesu fiender; Apg 17:26 om folken; 2 Thess 2:6 om Antikrist. Samma uttryck kan användas om prövningar eller hemsökelser (jfr Hes 22:3). Förlossningen är t.ex. en kvinnas svåra stund, "hennes stund" (Joh 16:21).
"Stunden" utan bestämningar kan syfta på världens slut (t.ex. Upp 1:3), dvs. den stund då Gud visar sin makt, "stunden för hans dom" (Upp 14:7), den stund han "har fastställt" (Apg 1:7; Dag). I Johannesevangeliet används uttrycket, omväxlande med "min stund" och "hans stund", om höjdpunkten av Jesu framträdande i världen; se t.ex. 12:27; 17:1; jfr Matt 26:18. Det syftar då på hans lidande och död, som för evangelisten är oupplösligt förbundna med hans seger och upphöjelse.
Stötesten
Ordet motsvaras i grundtexten av två olika uttryckssätt, knutna till var sitt substantiv. Det ena (próskomma, Rom 9:32; 14:21) betecknar bokstavligen ett hinder som man stöter emot och snavar över. Det andra (skándalon, 1 Kor 1:23) betyder egentligen "fälla"; det återges bokstavligt i Upp 2:14. Orden, liksom motsvarande verb, används ofta bildligt om "förförelser" (Matt 18:7), dvs. om sådant som blir till anstöt, förleder människorna, får deras tro att vackla och kommer dem på fall. På många NT-ställen använder översättningen sådana svenska uttryck, alltefter sammanhangets krav.
De två grekiska orden uppträder tillsammans i Rom 9:33; 1 Pet 2:8. På dessa ställen citeras Jes 8:14, där motsvarande hebreiska ord används om Herren som ett hinder och en fälla för de onda. Tankegången tillämpas i NT på Jesus och sammanförs dessutom med ett par andra GT-ställen, som handlar om en pålitlig hörnsten (Ps 118:22; Jes 28:16). I NT:s symbolvärld jämförs alltså Jesus på två sätt med en sten. Han är en grundsten, som de troende kan bygga på, och en stötesten, över vilken de icke-troende snavar för att slutligen "stå där med skam" vid den sista domen (1 Pet 2:6).
Surdeg
För jäsning av bröd använde man i äldre tid surdeg, dvs. stycken av förut jäst deg, som sparades från det ena baket till det andra. När bröd kallas syrat eller osyrat menas att det bakats jäst resp. ojäst. Båda slagen av bröd förekommer i offerlagarna (3 Mos 6:17; 7:13). Vid det osyrade brödets högtid får endast ojäst bröd ätas, och all surdeg skall noggrant avlägsnas (2 Mos 12:15). Mot denna bakgrund används surdegen i NT (Matt 16:5-12 med par.; 1 Kor 5:6-8; Gal 5:9) som en bild för smittsam ondska eller kvardröjande synd. I Matt 13:33 med par. får den däremot illustrera Guds rikes dolda men oemotståndliga kraft.
Svartsjuka
Det hebreiska ordet för svartsjuka, använt om vanliga mänskliga förhållanden i t.ex. 4 Mos 5:14; Ords 6:34; 27:4, betecknar i GT också andra starka lidelser. Hit hör känslor som all svartsjuka är mer eller mindre förbunden med, kärlek, avund, vrede och hat, men även stridslust och våldsamt engagemang för viktiga angelägenheter. När ordet används om Herren är därför åtskilliga översättningar möjliga, t.ex. "lidelse" och "iver" (Jes 9:7; Joel 2:18). I flera sådana sammanhang talas samtidigt om vrede, eld eller glöd (Ps 79:5; Jes 26:11; Sak 1:14). Uttryckssättet hör samman med tanken att Gud är helig.
Till bibelns gudsbild hör uppfattningen att Herren inte tål några rivaler och att den som tillber andra gudar är trolös mot honom. När den tanken förutsätts är "svartsjuka" den lämpligaste översättningen av det hebreiska ordet. Så är ofrånkomligen fallet i texter där förhållandet mellan Gud och hans folk skildras med öppet erotiskt bildspråk (t.ex. Hes 16:38; 23:25; Otrohet). Men samma grunduppfattning finns också på sådana ställen som 2 Mos 20:5; 34:14. NT har övertagit uttryckssättet i 1 Kor 10:22; 2 Kor 11:2; Jak 4:5.
Sydriket
Synagoga, synagogföreståndare
Det grekiska ordet synagogé betyder ordagrant "församling". Mest känt är det i sin användning om judiska församlingar och gudstjänstlokaler. När dessa institutioner uppstod är inte säkert känt, men under hellenistisk och romersk tid, då allt fler judar levde kringspridda i olika länder, fick de stor betydelse för den judiska religionsgemenskapen. I nytestamentlig tid förekom synagogor på alla platser där judar bodde i större antal. I storstäderna fanns ofta flera, i Jerusalem enligt traditionens uppgift t.o.m. hundratals. Till varje byggnad och församling hörde ett styrande råd av äldste, som också dömde i disciplinfrågor (Luk 21:12). En synagogföreståndare hade den direkta uppsikten över byggnaden och gudstjänsterna.
Synagogan hade en annan funktion än templet med dess präster och offerliturgi. Byggnaden var till för den lokala församlingens gudstjänst och skriftstudium och kallades därför även "bönehus" eller "böneställe" (Apg 16:13). Den erbjöd också husrum för tillresta medlemmar av församlingen, som kunde utgöras av personer med gemensam geografisk bakgrund (Apg 6:9). Gudstjänstens huvudbeståndsdelar var böner, läsning ur skriften och utläggning av det lästa. Allt ombesörjdes av lekmän, och synagogföreståndaren kunde fritt fördela uppgifterna bland de närvarande.
Det framgår av NT att Jesus självklart deltog i synagogans gudstjänst och att Paulus på sina missionsresor använde den som utgångspunkt för sin förkunnelse, där så var möjligt. De kristnas gudstjänstordning växte till väsentliga delar fram ur synagogans. Det fanns också betydande likheter mellan fornkyrkans sakrala arkitektur och synagogornas samtida utformning. De judiska byggnadernas utveckling belyses av talrika utgrävningsfynd, i huvudsak från efterbiblisk tid.
Synd och skuld, skuld
Det svenska ordet synd används mest i religiösa sammanhang, om människors felsteg eller karaktärsfel i förhållande till en gudomlig lag. Skuld i religiös mening är ett tillstånd som följer av synden: syndaren har ett ansvar, är förpliktad till gottgörelse eller förtjänar straff.
För dessa begrepp finns många ord i bibeln, särskilt i GT. Hebreiskans vanligaste uttryck för synd (chattát och besläktade ord) har att göra med misstag eller missgrepp; motsvarande verb betyder i Ords 19:2 "trampa fel" och i Dom 20:16 "(inte) missa målet" (dvs. "träffa"). Andra ord står för uppror eller förbrytelser (pésha), för gudlöshet och radikal ondska (résha), för något krokigt och förvänt (avón). Ytterligare ett ord (ashám) har "skuld" som sin normalbetydelse. I sin praktiska användning står orden till stor del för samma sak och hopas ofta på varandra utan märkbar betydelseskillnad. Valet av svenska ord i översättningen (synd, felsteg, brott, förbrytelse, gudlöshet, ondska osv.) måste därför främst ta hänsyn till sammanhanget. Samtidigt är flera av de hebreiska orden mångtydiga i den meningen att de kan beteckna både synden, skulden, syndens straff och dess gottgörelse i form av synd- eller skuldoffer. Denna flertydighet återklingar på vissa ställen i NT (Rom 8:3; 2 Kor 5:21).
Det vanligaste ordet för synd i NT:s grundtext (hamartía) motsvarar ett av de hebreiska genom verbets ursprungsbetydelse "missa målet". Även i utombiblisk grekiska användes ordet om fel eller förseelser gentemot en norm; den religiösa specialbetydelsen utvecklades i Septuaginta. Ibland talar NT också om laglöshet (anomía). Religiös skuld jämförs i ett par av Jesu liknelser med penningskulder (Matt 18:23-35; Luk 7:41-43), och ord med samma anknytning används t.ex. i Matt 6:12; Luk 13:4.
Bakom de många uttryckssätten finns grundläggande tankar. I hela bibeln betraktas synden ytterst som en avvikelse från Guds vilja och lag. Ofta, särskilt hos profeterna, betonas de avvikelser som också är brott mot den mänskliga samlevnaden, t.ex. svek, förtryck och hänsynslöshet. Samtidigt är det påfallande att synd och rituell orenhet inte hålls skarpt isär i GT (Renhet). Även för ouppsåtliga och omedvetna brott mot rituella regler krävs någon form av försoning och förlåtelse (3 Mos 4-5; 4 Mos 15:22-28; Offer).
Följderna av oförsonade synder uppfattas konkret och påtagligt. Annars oförklarliga olyckor sätts i samband med sådant; de är uttryck för Herrens straffande vrede. Särskilt förseelser mot det heliga drabbar med en obeveklig automatik. När det sägs att vissa syndare skall "utstötas" ur folket (t.ex. 4 Mos 19:13) finns möjligen detta tänkesätt i bakgrunden. Meningen är i så fall inte att folket skall ta avstånd från den felande utan att Gud själv kommer att låta honom dö. Spår av sådana tankar finns också i NT (1 Kor 11:29 f.).
Talet om synd följs i bibeln ofta av en inbjudan till omvändelse. Alla som ångrar sig och vänder sig till Gud befrias från syndens följder. Gud förlåter de botfärdiga och är barmhärtig mot dem. I viktiga bibliska texter skildras denna förlåtelse som total och villkorslös (t.ex. Ps 130; Luk 15). Tanken på rening och försoning genom offer har dock samtidigt levt kvar. I NT ges den formen att Jesus genom sin död har öppnat en väg till förlåtelse och försoning (Matt 26:28 med par.; Joh 1:29; jfr Heb 9:22-28).
Syndoffer
Säck
Uttrycket "säck och aska" syftar på uppträdandet vid sorg och botgöring, då man bl.a. brukade svepa in sig i säckväv och strö aska över sig. Säcktyget var grovt och mörkt, ofta vävt av getragg. Att bära det närmast kroppen var ett slags askes, jämförlig med bruket av tagelskjortor under västerländsk medeltid (1 Kung 21:27; 2 Kung 6:30; Judit 8:5; 9:1). Tygets svarta färg kan i poetiska texter symbolisera kosmisk förmörkelse (Jes 50:3; Upp 6:12).
Förutom vanliga textilsäckar för säd, mjöl, frukt osv. nämner bibeln också vattensäckar (1 Mos 21:14 ff.) och vinsäckar (Neh 5:18; Ps 119:83). De var tillverkade av djurhudar. I grundtexten liksom i översättningen betecknas de med flera olika ord. Det svenska specialuttrycket är lägel.
Sävhavet
eller "Vass-sjön" är en ordagrann översättning av grundtextens hebreiska uttryck, vars ena led motsvarar ett ord som i 2 Mos 2:3, 5 återges med "vass". En annan tolkning är "Slut-havet", dvs. "Rand-havet" eller "Undergångens hav". Namnet är främst känt från 2 Mos 13-15, som skildrar israeliternas underbara räddning från egyptiska förföljare. Det återkommer i en rad anspelningar på denna berättelse (t.ex. 5 Mos 11:4; Jos 24:6; Ps 136:13). Var berättaren tänkt sig att händelsen utspelats kan inte med säkerhet fastställas. Flera vikar och sjöar från Suezviken till Medelhavet har föreslagits.
Beteckningen "Sävhavet" används också om andra vatten. I 1 Kung 9:26 torde Akabaviken avses, liksom i 2 Mos 23:31; 4 Mos 14:25; 21:4; 5 Mos 1:40 och kanske Jer 49:21. I 4 Mos 33:10 pekar sammanhanget på Suezviken, som därvid hålls isär från platsen där israeliterna räddades (den nämns i v. 8). Även 2 Mos 10:19 tycks handla om Suezviken i stort.
Septuaginta återger i regel namnet med "Röda havet", men detta ger ingen klarhet om den ursprungliga syftningen. Olika vatten har kallats så av grekiska författare (bl.a. Indiska oceanen). Uttrycket har emellertid vunnit hävd i traditionellt religiöst språk. Det återfinns i Tillägg till GT och i NT, som har grekisk grundtext.
Söner
Tackoffer
Tal
Talent
Viktmått motsvarande ca 35 kg, med stora variationer över tid och rum. Som myntvärde ("en talent silver") representerar det en betydande summa. Mynt och vikt.
Talmystik, talsymbolik, tal
Det har ofta antagits att chiffrerade budskap döljs i olika bibeltexter. Tanken har omhuldats bland utläggare av vitt skilda slag, från gångna tiders mystiker till nutida bibelforskare. Svårförståeliga sifferuppgifter i bibeln har väckt intresse, men man har också letat efter dolda numeriska system. Det är tänkbart att bibliska författare eller bearbetare medvetet har tillämpat för oss otydliga beräkningssätt i större eller mindre textpartier. Men det är svårt eller omöjligt att avgöra om och när så verkligen har skett. De mönster som går att ta fram är förvirrande många. Godtyckliga inläsningar kan knappast skiljas från rekonstruktioner av faktiskt avsedda budskap.
Många av bibelns siffror är säkerligen avrundade eller hör till stående talesätt. De vill ge en ungefärlig föreställning om t.ex. ett litet antal ("tre eller fyra", Jer 36:23), en kraftig stegring ("sjufalt", 3 Mos 26:18) eller en oöverskådlig mängd ("tio tusen", 1 Sam 18:7). Bruket av tal kan vara en stilfigur. I vishetsskrifterna finns en form av ordspråk, känd även från Israels omvärld, som räknar upp ett bestämt antal likartade fenomen, t.ex. tre, sex eller nio. Antalet anges i början och förses ofta med ett tillägg ("Tre ting ..., fyra"); se t.ex. Ords 6:16-19; 30:15 f., 18 f., 21-31; Syr 25:1 f. Det sista ledet får ibland särskild tonvikt (Syr 25:7-11).
De fria talesätten kan inte skiljas skarpt från sifferuppgifter som är avsedda att tolkas bokstavligt. Det återkommande uttrycket "två eller tre" kan t.ex. i olika sammanhang tänkas betyda "några få", "minst två" eller "högst tre" (jfr Matt 18:20; 5 Mos 17:6; 1 Kor 14:27). Men i många texter förekommer mycket mer detaljerade siffror. De gäller t.ex. människor som mönstras (4 Mos 1-3), byggnaders dimensioner (Hes 40-43) och tidsavsnitt i historien eller i en profetisk framtid (Jer 25:11 f.; Dan 9:2, 24). Sådana uppgifter är ofta svårförenliga med förhållanden som kan iakttas på vanligt sätt, ibland också motsägelsefulla. Det är då tänkbart att författarna har rört sig i en konstruerad siffervärld med symboliska undertoner. Men även en sådan föreställningsvärld är av ovan angivna skäl svår att återskapa. Säkert är bara att somliga tal har omhuldats och tillmätts särskild betydelse både av bibliska författare och i deras omvärld.
Tretalet förekommer bl.a. i grupperingar av gudar hos det gamla Israels grannfolk. Tydligen har det ansetts heligt och satts i samband med den himmelska världen. Talet fyra hör samman med väderstrecken (Hes 37:9; Matt 24:31) och kan alltså symbolisera hela tillvaron. När uppmärksamheten väl fästs vid sådana tal kunde deras symboliska laddning överföras till andra genom addition eller multiplikation. Detta är en förklaring till att talen sju (3+4) och tolv (3×4) har fått en särskild helgd och förknippats med helhetens begrepp. Samma sak gäller en rad andra tal som återkommer i viktiga sammanhang, t.ex. tio (3+7, om budorden), fyrtio (4×10, om betydelsefulla tidsperioder; Dag), sjuttio (7×10, om jordens folk; jfr Luk 10:1 med not) och etthundrafyrtiofyra tusen (12×12×1 000, om de frälsta i den himmelska världen, Upp 7:4; 14:1).
Eftersom helighet och farlighet är besläktade begrepp kan heliga tal också bli olyckstal. Exempel på detta ger bruket av sjutalet i Israels omvärld. Ondska och ofullkomlighet symboliseras annars av tal som så att säga står i skuggan av de heliga. Olyckstider kan t.ex. mätas i tre och ett halvt tidsmått (dvs. hälften av sju, Dan 7:25; Luk 4:25). Talet sex blir ett olyckstal då det uppfattas som en ofullbordad form av sjutalet.
Detta slags talsymbolik har i bibelns utläggningstradition byggts ut genom kombinationer av olika texter, av antalsuppgifter som indirekt kunnat läsas fram i bibeln och av föreställningar i omgivningens tankevärld. Så har man t.ex. kommit fram till att de fem männen i Joh 4:18 representerar samariernas avgudar och att de 153 fiskarna i Joh 21:11 symboliserar jordens folk (enligt en fornkyrklig uppgift skulle talet motsvara antalet då kända fiskarter). Sådana tolkningar är mycket osäkra; man kan i regel förklara den förmodade symboliska innebörden hos ett tal på en rad olika sätt.
Ett beräkningssätt som har tillämpats intensivt i bibelns tolkningshistoria, bl.a. av judiska mystiker, utgår från att varje bokstav i alfabetet har ett talvärde. Bokstäverna i ett ord eller ett namn kan då läsas som siffror, och siffrornas summa blir ordets eller namnets tal. Förfaringssättet är känt även från bibelns omvärld, men det råder stor osäkerhet om när och på vilka sätt det har tillämpats. Bara i ett fall kan det sägas med stor sannolikhet att den bibliske författaren själv bör ha tänkt sig en sådan beräkning, nämligen i fråga om "odjurets tal" (Upp 13:17). Ett annat beräkningssätt, också vanligt i äldre talmystik men osäkert i sin tillämpning på bibeltexter, går ut på att summera en heltalsserie. Talet 666 utgör t.ex. summan av heltalen från 1 till 36 och har alltså på flera sätt att göra med det onda sextalet.
Targum
Under de sista århundradena f.Kr. ersattes hebreiskan som talat folkspråk av arameiskan, ett närbesläktat språk. Efter hand spred sig då bruket att muntligt översätta de hebreiska bibeltexterna till folkspråket när de lästes upp i gudstjänsten. Återgivningen var fri, och man kunde foga in utvidgningar och kommentarer. En sådan översättning kallades targúm, med ett arameiskt ord för uttolkning. Så småningom bildades fasta versioner, som skrevs ner. Flera av dem har helt eller delvis bevarats till vår tid. De vittnar tillsammans om en lång period av utveckling och bearbetning som sträcker sig in i medeltiden, men somliga torde ha fått sin huvudsakliga form redan under de första århundradena e.Kr. Dessa targumer har värde som textvittnen. Trots sina fria utvikningar ger de i många fall en god föreställning om den hebreiska textform som legat till grund för återgivningen. Läsarter i denna gamla textform kan därför ibland användas för rekonstruktion av originaltexten.
Tarshish
Sannolikt den handelsplats som grekerna kallade Tartessos och som tros ha legat vid mynningen av Guadalquivir på Spaniens sydvästkust. Den tillhörde under lång tid fenikiernas kolonialvälde. Tarshish betraktades som den kända världens västligaste utpost; jfr Ps 72:10; Jon 1:3. Sammansättningen "Tarshish-skepp" kan syfta på fartyg som seglade dit (2 Krön 9:21; 20:36 f.; Ps 48:8) men blev också en allmän term för långfärdsfartyg (så översätts den i Jes 2:16). Med sin storlek och sina rika laster får dessa skepp ibland symbolisera mänskligt övermod.
Det geografiska namnet personifieras i 1 Mos 10:4; 1 Krön 1:7. Ett par likalydande personnamn i 1 Krön 7:10; Est 1:14 har inget direkt samband med det.
Tecken
Begreppet tecken, i grundtexten företrätt bl.a. av det hebreiska ordet ot och det grekiska semei´on, spelar stor roll i bibeln, framför allt för tillvarons religiösa tolkning.
Konkreta föremål kan i bibliska sammanhang liksom hos oss tjäna som symboler och samlingstecken (4 Mos 2:2). I en liknande mening uppfattas religiösa institutioner, t.ex. omskärelsen, påsken och sabbaten, som tecken: de skall hålla samman folket och påminna om dess förbund med Gud (1 Mos 17:11; 2 Mos 13:9; 31:13; Hes 20:20). På samma sätt beskrivs i 5 Mos 6:4-9 Guds ord eller lag; jfr de bönekapslar, tefillín, som fromma judar bär med tanke på detta bibelställe.
Märkvärdiga och ovanliga ting beskrivs ofta som gudomliga budskap. När teckentydning kritiseras tillsammans med drömtydning, spådomskonst och trolldom (3 Mos 19:26; Jer 27:9; Mik 5:12) bottnar kritiken i att det inte är Israels Gud man vänder sig till; det är bara hans budskap som förtjänar tilltro. Underverk kan vara tecken som bekräftar att någon är sänd av honom (2 Mos 4:1-9; 1 Kung 13:3; 2 Kung 20:8-11).
Profeterna åskådliggör sin förkunnelse med märkvärdiga beteenden, som blir undervisande tecken för åskådarna (Jes 20:3; Hes 4:3). I sådana sammanhang kallas också de själva och deras anhöriga för tecken (Jes 8:18; Hes 24:24). I en allmännare mening blir fromma människor tecken för omvärlden genom sin tro på Gud (Ps 71:7), liksom de ogudaktiga blir varnande tecken genom de olyckor som drabbar dem (5 Mos 28:46).
Israeliternas befrielse från slaveriet i Egypten är ett av den bibliska religionens ständigt återkommande grundmotiv. Uttrycket "tecken och under" förekommer ofta i detta sammanhang (5 Mos 6:22; 26:8; Ps 135:9; Jer 32:20; Bar 2:11; Apg 7:36). De "siarpräster" som i grundberättelsen försöker efterlikna Moses och Arons underverk (2 Mos 7:11, 22 osv.) åskådliggör tanken att det också finns falska profeter som gör falska tecken; jfr 5 Mos 13:1-4; Matt 24:24; Upp 13:13 f.
Intresset för tecken får en ny inriktning i GT:s senare skikt. Sällsamma fenomen skall förebåda stora omvälvningar (Joel 2:30). I den utombibliska apokalyptiken framläggs utförliga tankar om världsförloppets sista faser och om fruktansvärda katastrofer som förebådar dem. Dessa läror är bakgrunden till evangeliernas tal om tecknen "för tiderna" (Matt 16:3), för Kristi återkomst och världens slut (Matt 24:3-36 med par.). I en liknande mening kallas också Uppenbarelsebokens syner för tecken (12:1, 3; 15:1).
Tanken på profeter som gör tecken, och som själva är tecken, tillämpas i stegrad form på Jesus själv. Enligt evangelierna kunde man uppfatta vem han var när han levde på jorden, trots att han inte ville visa några kännetecken på sin gudomlighet (Matt 16:1-4 med par.; jfr Joh 2:18). Hela hans framträdande var ett tecken. Det uppfattades av dem som hade andlig synförmåga men väckte bara motstånd hos andra (Luk 2:34). Paulus kan säga liknande ting om de kristna och deras beteende (1 Kor 14:22-25).
Läran att underverk är tecken med en bestämd innebörd utvecklas särskilt tydligt i Johannesevangeliet. Där inskärps ständigt att det väsentliga i en sällsam händelse är vad Gud vill säga genom den. Jesu underverk skall främst väcka tro. Bara den som tror har uppfattat "tecknet"; se t.ex. Joh 6:26 f.
Tempel
Bibeln nämner en rad tempel som vigts åt främmande gudar (t.ex. 1 Sam 5:2; 2 Kung 10:21; 2 Mack 1:13) eller ansågs kränka den bibliska tron på annat sätt (1 Kung 12:31; 2 Kung 23:19). En gammal för israeliterna gemensam helgedom i Shilo kallas tempel i Dom 18:31; 1 Sam 1:9. Men Jerusalems tempel spelar ojämförligt störst roll i texterna. Det uppträder i flera gestalter.
Ett första tempel uppfördes enligt 1 Kung 5-6 av Salomo på 900-talet f.Kr. Det förstördes av babylonierna 587 f.Kr. Hes 40-44 innehåller ett storslaget program för dess återställande. Den verkliga återuppbyggnaden skedde mot slutet av 500-talet och skildras i Esr 3-6; jfr Hagg 1-2. Detta andra tempel blev på 160-talet f.Kr. skövlat och vanhelgat men sedan renat och återinvigt (1 Mack 1:54-64; 4:36-61 med par.). Herodes den store påbörjade 20 f.Kr. en ombyggnad av det. Resultatet blev en i många avseenden helt ny anläggning, som därför ibland kallas det tredje templet. Detta byggnadskomplex förekommer i NT. Det stod färdigt ett par år före krigsutbrottet 66 e.Kr. men förstördes av romarna år 70.
Herodes tempel är till sin utformning bättre känt för oss än föregångarna. Det präglades av den tidens hellenistiska byggnadskonst men bevarade ålderdomliga drag, som går tillbaka till Salomos tid och som hade motsvarigheter i den då gängse kanaaneiska tempelarkitekturen. Detta gäller framför allt själva tempelhuset, som var indelat i två rum: "det allra heligaste", som skulle rymma förbundsarken men troligen var tomt redan när det andra templet stod färdigt, och "det heliga", där rökelsealtaret fanns. De båda rummen var ganska små, med golvytor om ca 10 × 10 resp. 10 × 20 meter. De åtskildes av ett förhänge och omgavs av biutrymmen, bl.a. en förhall med ännu ett förhänge. Framför tempelhuset stod det stora brännofferaltaret, sannolikt där berget går i dagen inom den nuvarande Klippmoskén.
Ett system av förgårdar omgav tempelhuset. I Herodes anläggning bildade de ett stort område (ca 300 × 500 meter) med byggnader bl.a. för rådets sammanträden och för den vittförgrenade ekonomiska verksamhet som bedrevs vid varje antikt tempel. En inre del av detta område var tillgänglig endast för judar. Den indelades i "kvinnornas förgård", "männens förgård" och "prästernas förgård" med brännofferaltaret. Den yta dit även icke-judar hade tillträde, "hedningarnas förgård", omgavs av pelarhallar som avgränsade hela tempelområdet mot staden. Här kunde man mötas, samtala och undervisa under fria former (Joh 10:23; Apg 5:12). Till anläggningen hörde ett flertal mer eller mindre rikt utsmyckade portar.
Templet spelar mycket stor roll som en samlande symbol i biblisk religion. Salomos tempel framstår som Guds kungliga palats på jorden (1 Kung 8:13; Ps 24:7-10). I osynligt majestät sitter Herren Sebaot på den för mänskligt öga tomma kerubtronen (Kerub). Templet utgör alltså platsen för Guds närvaro (Ps 46:5-8; 76:3). Det förhärligar hans storhet (Ps 96:6) och blir därmed en stolthet för Israels folk (Jes 64:11) och en tillflykt för de fromma (Ps 84). Det uppträder också i framtidsvisioner (Jes 2:2; Tob 13:16).
I bibelns senare delar kan "Guds tempel" och liknande uttryck beteckna Guds boning i himlen (Till Dan B:30-33; Upp 3:12; 7:15; 11:19). Symboliken får en speciell utformning i Hebreerbrevet, där offertjänsten i det allra heligaste blir en bild för Kristi försoningsdöd (9:24). I NT får templet också symbolisera det nya liv som han skapat genom den: hans uppståndelse betyder att ett nytt tempel byggts upp (Joh 2:19-22). De kristnas kroppar och den kristna församlingen jämförs med tempel, där Gud äras (1 Kor 3:16 f.; 2 Kor 6:16).
Tetrark
Titeln betyder ordagrant "härskare över en fjärdedel", dvs. över en del av ett rike; jfr hertigdömena i äldre svensk historia. Romarna gav den bl.a. åt de lydfurstar som efter Herodes den stores död delade hans rike. Han hade burit kungatiteln. Att de fick heta tetrarker betydde att de hade mindre självständighet och lägre rang. Titeln förbinds i NT med Herodes Antipas, den judiske regenten i Galileen på Jesu tid (Matt 14:1; Luk 3:19; 9:7; Apg 13:1), en gång också med ett par furstar i angränsande områden (Luk 3:1).
Text, textskada, textändring, mt, masoretiska texten (mt), grundtext
Liksom andra forntida böcker har de bibliska skrifterna under lång tid bevarats och spritts i avskrifter gjorda för hand. Det är oundvikligt att avskrivare då och då gör misstag, t.ex. hoppar över eller byter ut bokstäver och ord. När ett bibelställe har skrivits av på flera olika sätt kallas de skilda lydelserna läsarter eller (text)varianter. En särskild del av bibelforskningen, textkritiken, söker avgöra vilka läsarter som motsvarar författarnas ursprungliga text. För det ändamålet måste man systematiskt jämföra alla tillgängliga handskrifter. Inte bara dokument på originalspråket har betydelse utan också forntida översättningar till andra språk. Dokument som ger underlag för textkritiken kallas sammanfattningsvis textvittnen. Uttrycket kan användas både om enskilda handskrifter, om handskriftsgrupper och om de gamla översättningarna, som representeras av många olika handskrifter. Det finns även informationskällor av andra slag, t.ex. bibelcitat hos forntida författare.
GT är skrivet på hebreiska, med undantag för några avsnitt som författats på det närbesläktade språket arameiska (Esr 4:8-6:18; 7:12-26; Jer 10:11; Dan 2:4-7:28). Underlaget för föreliggande översättning, i noterna kallat grundtexten, är därför den hebreiska (eller arameiska) lydelsen. Det äldsta hebreiska textvittne som innehåller hela GT är en handskrift från år 1008 e.Kr. Dess lydelse representerar en standardtext som med ytterligt små och få avvikelser återfinns i alla senare hebreiska handskrifter. (Någon gång kan även sådana detaljer ha betydelse för översättningen, vilket förklarar att vissa fotnoter talar om hebreiska handskrifter utan närmare bestämning.) Fram till tiden kring vår tideräknings början var däremot flera skilda texttyper i omlopp, och de olika handskrifterna kunde uppvisa betydande variationer. Detta framgår av fynden i Qumran (Dödahavsrullarna) och av Septuaginta och andra tidiga översättningar. I samband med de förändringar som följde efter templets förstöring 70 e.Kr. kom denna mångfald att ersättas av en enhetlig texttradition, som så småningom blev den helt dominerande. Det är denna standardtext som brukar kallas den masoretiska texten (förkortat MT). Den försågs efter hand med vokaltecken; ursprungligen skrevs texterna enbart med konsonantbokstäver, som motsvarar stommen i de hebreiska orden. När ett ord uttalas kan lydelse och betydelse variera avsevärt beroende på vilka vokaler man väljer. Textens skriftliga vokalisering var alltså ett led i strävan att fastslå dess lydelse in i minsta detalj.
Trots all nedlagd omsorg är standardtexten långt ifrån felfri. En mängd ställen ger i sin föreliggande form ingen begriplig mening eller framstår av andra skäl som felaktiga. Detta kan bero på att texten är skadad, dvs. att en meningslös eller på annat sätt felaktig läsart har uppstått genom avskrivares misstag. För att komma åt den ursprungliga lydelsen måste man ta textkritiken till hjälp och anlita fler textvittnen. Hit hör de ofullständiga men värdefulla hebreiska handskrifterna från Qumran. Viktiga är också de gamla översättningarna till arameiska, grekiska, latin och syriska (Targum, Septuaginta, Vulgata, Peshitta). Genom att från dem sluta sig till den hebreiska förlagans lydelse kan man på många ställen få fram äldre och bättre läsarter än MT:s. När en not anger att föreliggande översättning följer t.ex. Septuaginta, har detta arbetssätt tillämpats.
Ibland ger ingen känd läsart något begripligt sammanhang, men stället kan ändå bli meningsfullt om man gör en konjektur, dvs. rekonstruerar en ordform eller ordkombination som kan antas vara ursprunglig men som inte är belagd i något existerande textvittne. Med ledning av det bevarade materialet skapar man en hypotetisk, meningsfull lydelse ur vilken de föreliggande obegripliga läsarterna kan ha uppstått. Ofta handlar det bara om att byta en bokstav mot en snarlik, ibland krävs något mer omfattande ingrepp. När denna utväg har anlitats står ordet "Rättelse" i en fotnot (översättningen bygger på en rättelse av den traditionella texten). Om en fotnot säger att texten har rekonstruerats (översättningen bygger på en rekonstruktion eller en rekonstruerad text) är läget likartat, men den översatta lydelsen återgår delvis på bevarade textvittnen.
I några fall är texten så obegriplig och de tillgängliga läsarterna så vitt skilda att man inte ens på detta sätt kan få någon rimlig visshet om vad som menas (även om enstaka ord kan vara begripliga). I denna utgåva lämnas då det skadade stället oöversatt. Att så skett anges i not. Om mer än enstaka ord utelämnas markeras en lucka i den översatta texten: [---]. Andra bibelöversättningar, t.ex. 1917 års svenska kyrkobibel, kan ge exempel på hur olika utläggare försökt komma till rätta med de skadade ställena, men alla sådana försök vilar på lösa grunder. Traditionella tolkningar har nämligen ofta pressat fram lydelser som kan verka begripliga men utan att ta hänsyn till vad som är möjligt i grundspråket. Resultaten måste då bli godtyckliga, vilket ibland märks när man jämför flera översättningar.
Att grundtexten är svårbegriplig kan ha andra orsaker än felaktig avskrivning. Författaren kan med eller utan avsikt ha uttryckt sig dunkelt. Han kan också ha använt uttryck som var levande då texten skrevs men är okända för oss. Det finns nämligen nästan ingen utombiblisk litteratur som är skriven på bibelns hebreiska. Om ett ord bara förekommer någon enstaka gång i bibeln är möjligheterna att förstå dess betydelse begränsade. Ibland kan ord som var för sig är begripliga vara sammanfogade på ett sådant sätt att satsens mening blir dunkel. I en rad sådana fall anger en fotnot att grundtextens innebörd är osäker. Eftersom oklarhetens yttersta orsak ofta är okänd kan misstanken om en textskada samtidigt ligga nära till hands.
Indelning och uppställning av texten får till väsentlig del göras utan ledning av handskrifterna. Översättarna måste t.ex. själva välja om ett stycke skall sättas som poesi eller prosa. Styckeindelningen och styckenas innehållsrubriker är också deras verk; samtidigt bibehålls den traditionella kapitel- och versindelningen. Ordningsföljden mellan de gammaltestamentliga bibelböckerna ansluter till kristen tradition; Bibeln.
När det gäller Tillägg till GT följer översättningen en grekisk grundtext. Den äldsta form i vilken alla de berörda böckerna finns bevarade är nämligen grekisk; det var i den gestalten de togs upp som heliga skrifter av fornkyrkan. En del av dem är dock författade på hebreiska eller arameiska, men ursprungstexten har inte bevarats av judarna, som inte erkänner dessa skrifter som bibliska. Den grekiska texten har i flera av böckerna utsatts för kraftiga bearbetningar under antiken. De har tid efter annan korrigerats eller nyöversatts på grundval av hebreiska eller arameiska förlagor, som nu gått förlorade eller bara är ofullständigt kända. Kännedomen om dessa förhållanden kan ibland underlätta tolkningen men medför också många svåra val mellan alternativa läsarter. Några belysande exempel på sådana svårigheter ges i noter. En rad återkommande problem i Jesus Syraks vishet behandlas utförligare i Tabell 5, som bl.a. ger förklaringen till att denna bok har många luckor i den traditionella versnumreringen. Även på andra punkter har textens osäkerhet i Tillägg till GT lett till stora avvikelser mellan olika bibelutgåvor. Tilläggen till Ester och Daniel har t.ex. indelats och numrerats på skilda sätt i olika traditioner.
I NT är texten vida säkrare än i övriga bibeldelar. Antalet tillgängliga handskrifter är mycket stort, och avståndet från skrifternas tillkomst till de äldsta bevarade dokumenten är relativt litet. På de allra flesta ställen kan man räkna med att den ursprungliga lydelsen har bevarats åtminstone i något textvittne. Valet mellan tillgängliga läsarter kan trots detta vara svårt men berör sällan textens huvudsakliga innebörd. Bara i ett par fall har konjekturer behövt tillgripas (Apg 16:12; Rom 7:21). På ytterligare ett par ställen är samtliga läsarter så oklara att den ursprungliga lydelsen måste antas ha gått förlorad för alltid. Gissningar har dock kunnat vågas om den ungefärliga innebörd som författaren avsett (Kol 2:23; Jud v. 22 f.).
I Apostlagärningarna finns ett antal kraftigt avvikande läsarter, som ibland förlänger texten med hela meningar. De kallas traditionellt "västliga läsarter", därför att de förr antogs ha hört hemma i fornkyrkans västra områden. En del forskare har ansett att dessa utvikningar härrör från författaren själv, men troligen är åtminstone flertalet senare avskrivares verk. Endast ett begränsat urval har redovisats i noterna. Liknande avvikelser finns i Lukasevangeliet. I dess sista kapitel finns också ställen där samma källor ger en kortare version än flertalet handskrifter.
Bland andra ställen med större textavvikelser som behandlas i noterna kan nämnas Markusevangeliets avslutning (se not till Mark 16:8) och berättelsen om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet (se not till Joh 7:53).
Den textkritiska forskning som mynnat ut i en relativt säker kännedom om NT:s text fick sitt avgörande genombrott på 1800-talet. Dessförinnan litade man i stor utsträckning på sena handskrifter, där den ursprungliga texten på många ställen var ändrad. Bl.a. hade avskrivarna ofta utjämnat skillnader mellan olika parallelltexter, och i det syftet hade en rad verser lagts till. Dessa verser togs bort redan i 1917 års kyrkobibel. Det har medfört luckor i den traditionella versräkningen på följande ställen: Matt 17:21; 18:11; 23:14; Mark 7:16; 9:44, 46; 11:26; 15:28; Luk 17:36; 23:17; Joh 5:4; Apg 8:37; 15:34; 24:7; 28:29; Rom 16:24.
Tideräkning
Naturliga tidsenheter (dag, natt, månad, år) utnyttjas i bibeln liksom hos oss, men sätten att kombinera och indela dem är mer varierande och mindre systematiska. Många tidsuppgifter är vaga. När noggrannare angivelser förekommer tillämpas flera skilda system; jfr Månad och Timme beträffande indelningar av året och dygnet.
Räkning med årtal från en för alla gemensam utgångspunkt var ovanligare i antiken än hos oss. Somliga bibeltexter hänvisar bara till händelser som var välkända för författaren (t.ex. Am 1:1 "två år före jordbävningen"; Esr 3:8 "Andra året efter deras ankomst"). Vad hänvisningen gäller kan vara oklart för oss (se t.ex. Hes 1:1 med not).
Mycket ofta hänvisas till den tid då en kung eller annan makthavare regerade (Rut 1:1; 2 Sam 21:1; Neh 12:46; Tob 1:2; Matt 2:1; Apg 11:28). Noggrannare angivelser räknar tiden från regeringstillträdet (2 Kung 25:1; Jer 1:2; Judit 1:1). En rad sådana dateringar nämner regenter som är kända från utombiblisk historieskrivning (t.ex. 2 Kung 25:8; Esr 1:1; Neh 2:1; Hagg 1:1). Uppgifterna kan då översättas till vår nutida tideräkning, men omräkningarna störs av större och mindre osäkerhetsfaktorer. I en del fall vet man inte säkert vem som avses av flera regenter som burit samma namn. Ibland är förhållandet mellan reella maktövertaganden och formella regeringstillträden oklart. Åren från ett regeringstillträde kunde också räknas på flera sätt. En återkommande otydlighet är att texternas kalenderår börjar vid en annan årstid än våra. Om en händelse förläggs till ett visst år enligt forntidens räkning kan därför ofta två av våra kalenderår komma i fråga.
Ibland hänvisas till flera samtida regenter (Am 1:1; Luk 3:1). Denna modell tillämpas i Kungaböckernas regentlängder för Juda och Israel. Varje trontillträde dateras där efter grannkungens regeringsår, och samtidigt anges hur länge den nytillträdde kungen regerade (se t.ex. 1 Kung 15:1 f., 25). Dessutom kan räkningen på några punkter anknytas till säkert daterade händelser, belagda i utombibliska källor. Trots detta råder stor osäkerhet även inom denna noggrant beskrivna period. De två parallella kungalängderna står nämligen inte helt i samklang med varandra. Det finns ingen enighet om hur motsägelserna skall förklaras. För somliga kungars trontillträden föreslår olika forskare årtal som skiljer sig med tio år eller mera.
När det gäller Israels äldre historia är osäkerheten mycket större. Sauls regering gränsar mot en tid inom vilken man inte meningsfullt kan ange årtal utan bara gissa vilka århundraden berättelser och traditioner handlar om. Oavsett hur de bibliska tidsuppgifterna förhåller sig till verklig historia har många försök gjorts att kombinera dem till ett sammanhängande system. Spår av sådana försök finns i bibeltexterna, t.ex. när kungatidens händelser kopplas samman med Moses tid (1 Kung 6:1). Något motsägelsefritt system kan dock inte konstrueras på den grunden. De traditionella tideräkningarna från världens skapelse går starkt isär.
I Tillägg till GT beskrivs händelser som har god kontakt med för oss känd historia. De dateras också noga. Enligt 1 Mack 13:42 införde judarna en egen tideräkning sedan de vid mitten av 100-talet f.Kr. vunnit full självständighet. Det i Mackabeerböckerna vanligen använda systemet är emellertid hämtat från det seleukidiska riket, som judarna dessförinnan lytt under. Där räknades tiden från det år då rikets grundare erövrade Babylon. År 1 enligt denna räkning motsvarar tiden från hösten 312 till hösten 311 f.Kr. (jfr Månad beträffande ett speciellt problem vid omräkningen).
I NT finns vissa goda hållpunkter för händelsernas datering. Periodens romerska historia är mycket väl belyst, och om den judiska finns detaljerade skildringar hos Josefus. Genom punktvisa hänvisningar till dessa förhållanden förlägger evangelierna entydigt Jesu offentliga verksamhet till tiden omkring 30 e.Kr. På samma sätt kan en avgörande del av Paulus liv bindas till tiden omkring år 50 genom att strödda notiser i hans egna brev kombineras med tidsuppgifter i Apostlagärningarnas skildring. Men de säkra hållpunkterna är få och övriga historiska uppgifter svävande, delvis motsägelsefulla.
Många framställningar av biblisk historia ger ett felaktigt intryck av säker kunskap genom att utan reservationer ange mängder av exakta årtal. Men trots att de flesta nutida dateringsförsök är osäkra kan de ge hjälp till att överblicka bibelns uppgifter och att uppfatta deras samband med allmän historia. Om man håller i minnet att osäkerhetsmarginalen är stor kan man därför med behållning använda någon av de sammanhängande årtalsserier som rekonstruerats av nutida forskare. En inflytelserik sådan rekonstruktion ligger till grund för de årtal som anges i noterna och i uppslagsdelens historiska tabeller (Tabell 1, 2).
Tidsålder
Beträffande NT:s speciella användning av detta ord se Värld.
Timme
Dygnet räknades i Egypten från soluppgång till soluppgång, i Babylonien från solnedgång till solnedgång. Båda ordningarna tycks ha förekommit bland israeliterna, men den sistnämnda slog efter hand igenom (2 Mos 12:18; 3 Mos 23:32). Den tillämpas även i NT när det är fråga om judiska förhållanden (Luk 23:54); andra texter kan tänkas utgå från romarnas dygnsräkning, som började på morgonen (Apg 20:7). Natten indelades hos babylonierna i tre vaktperioder ("väkter"). Samma system skymtar i GT (1 Sam 11:11; Klag 2:19), kanske också i Luk 12:38, där grundtexten nämner den andra och den tredje perioden. I NT har annars romarnas indelning av natten slagit igenom. Den omfattade fyra perioder (Mark 13:35).
Tiden på dagen anges ofta med allmänna uttryck (t.ex. "den hetaste tiden", 1 Mos 18:1). En indelning i tolv timmar är dock tidigt belagd i bibelns omvärld. Hur långt den tillämpats i GT framgår inte klart av några texter, men enligt en tolkning av 2 Kung 20:11 har man använt solur. I NT är tolvtimmarsdagen välkänd (Joh 11:9), och tiden anges med uttryck som "tredje timmen" och "sjätte timmen". Räkningen utgår från soluppgången, alltså i genomsnitt från sextiden på morgonen. "Tredje timmen" motsvarar ungefär kl. 9, "sjätte timmen" kl. 12. En omskrivning kan göra den översatta texten tydligare, t.ex. "mitt på dagen" (Joh 4:6); "tiden för eftermiddagsbönen" (Apg 3:1). Grundtextens uttryck har dock återgetts ordagrant på några ställen där de är fast förankrade i svensk tradition, samtidigt som tidmätningens noggrannhet är viktig för sammanhanget.
Tionde
Plikten att ge en tiondel av skörd och annan inkomst regleras i lagar i 3-5 Mos. Dessa motsäger delvis varandra, vilket torde bero på att de återspeglar praxis under olika tider. Lagarna i 5 Mos är äldre än de i 3-4 Mos, som tillhör Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt. Enligt 5 Mos 14:22-27 skall israeliten varje år föra en tiondel av sin skörd till helgedomen och där hålla måltid tillsammans med sin familj men också tänka på leviterna i landet, som inte har någon jordegendom. Enligt de följande verserna (28 f.; jfr 26:12-15) skall hela tiondet vart tredje år tillfalla leviterna och andra behövande. Enligt de prästerliga lagarna skall allt tionde lämnas till leviterna, som i sin tur skall ge tionde av det mottagna till prästerna (4 Mos 18:20-32). Olikheterna avspeglar att avsikten med tiondet är flerfaldig. Det är ett tecken på tacksamhet och ett erkännande av att jorden är Herrens; det är han som ger växt och skörd. Enligt 5 Mos har det också ett socialt syfte: det är till för dem som behöver hjälp. I 3-4 Mos betonas tiondets betydelse för att gudstjänsten i templet skall kunna upprätthållas; jfr Neh 12:44 f.
Tiondet förutsätts i allmänhet omfatta "jordens gröda och trädens frukt" (3 Mos 27:30); på två ställen talas om tionde av boskap (3 Mos 27:32 f.; 2 Krön 31:5 f.; jfr Tob 1:6). Ibland nämns tiondet och förstlingsoffren tillsammans, och det har antagits att de i grunden är två aspekter av samma sak.
Den rabbinska traditionen samordnade GT:s bestämmelser till ett enhetligt system; jfr Tob 1:7 f. med not. I klarhetens intresse diskuterade och bestämde man också vilka varor och situationer som skulle beröras av tiondeplikten. För fromma människor kunde det bli en källa till stolthet att man följde sådana bestämmelser i detalj. Detta nämns med kritik på några ställen i NT (Matt 23:23; Luk 11:42; 18:12). Å andra sidan finns fornkyrkliga texter där det judiska tiondet ses som ett berömvärt föredöme i givmildhet, svårt för de kristna att nå upp till.
Tofet
Offerplats utanför det forntida Jerusalem; Molok.
Tolv
Tolvtalet återkommer ständigt i bibeln, ofta med en symbolisk laddning (Talmystik). Intresset för talet kan förklaras bl.a. med att tolv är produkten av de viktiga talen tre och fyra och med årets indelning i tolv månader. Det fanns också siffersystem i bibelns omvärld som byggde på talen sex eller tolv. Bibeln knyter framför allt tolvtalet till Israels stammar. I NT överförs det på Jesu närmaste lärjungar, som ofta kallas "de tolv". De uppfattas alltså som kärnan i ett nytt, heligt folk (jfr Matt 19:28; Jak 1:1; Upp 7:4-8; 21:12-21).
Fler användningar av tolvtalet kan stå i samband med samma tankekrets. Det är dock svårt att avgöra när någon symbolik är aktuell och när texterna bara vill ge bokstavliga eller avrundade antalsuppgifter. Exempel på påfallande tolvtal finns i berättelserna om minnesstenarna vid Jordan (Jos 4) och om brödundret (Matt 14:20 med par.), i beskrivningar av templets inventarier (1 Kung 7:25) och av det himmelska Jerusalem (Upp 21:12), liksom i sammanförandet av de s.k. mindre profeterna till en grupp (Syr 49:10).
Tröst, trösta, tröstare
Det grekiska ord för "trösta" som oftast används i NT (parakalei´n) kan också ha betydelser som "uppmuntra", "driva på" eller "mana". Begreppet tröst blir därigenom vidare än i nutida dagligt tal och innefattar att själslivet i sin helhet återupprättas och stärks. När så sker är det enligt NT i sista hand Guds verk (2 Kor 1:3 f.; 7:6; jfr Jes 51:12). Beteckningen "Hjälparen" för den heliga anden har anknytning till denna tanke (se Joh 14:16 med not). I GT finns också en rad ställen som handlar om hur Gud tröstar sitt folk (t.ex. Jes 12:1; 40:1; 49:13; 61:2; 66:13). Flera av dem har i judisk tradition knutits till förhoppningen om Messias. Han har därför också kallats Tröstaren. Att vänta på honom är enligt detta språkbruk att vänta på Israels tröst (Luk 2:25). Att bli tröstad är att få del av livet i den kommande världen (Matt 5:4; Luk 16:25).
Tullindrivare
Romarna drev under sin ockupation av det judiska landet in en rad skatter på bl.a. jord, lösegendom och handelstransaktioner. En del avgifter upptogs som tull vid gränser och stadsportar. Skatter och tullar arrenderades till stor del ut: mot en fast avgift fick en finansman (på latin publicánus) rätten att uppbära avgifter inom ett bestämt område. I normala fall blev detta en lönande affär för honom. För själva indrivningen använde han i sin tur lokala representanter. De tullindrivare (på grekiska telónai) som nämns i evangelierna var säkerligen sådana lokalt anställda; en av dem, Sackaios (Luk 19:2), hade en överordnad ställning. Det hat och förakt som mötte dessa personer berodde både på skattetryckets tyngd, på det privata godtycke som systemet möjliggjorde och på det stötande i att judar samarbetade med ockupationsmakten.
Tunga, tungor, tungotal
I den gammaltestamentliga hebreiskan får kroppsdelar ofta företräda ett brett spektrum av funktioner och tillstånd. Tungan står i GT för talet i dess många former, ofta de onda ("hala tungor", Ps 12:3; "hätska tungor", Hos 7:16; "kluven tunga", Ords 6:12). "Tredje tungan" är en speciell beteckning för förtal som finns i grundtexten till Syr 28:14 f. Det hebreiska ordet för tunga (lashón) kan dessutom beteckna språk i allmänhet ("främmande tungomål", Jes 28:11). Så är det också med motsvarande ord i grekiskan (glóssa). En speciell utveckling av det uttryckssättet spelar stor roll i NT. "Talande med tungor" och "tungotal" betecknar där en form av extas, som Paulus berör i 1 Kor 12-14. Den yttrade sig i ljud som var obegripliga för omgivningen (14:2); de betraktades som uttryck för Guds andes närvaro, kanske som änglarnas språk (13:1). Det förekom att man tolkade ljuden, dvs. återgav dem med begripliga ord (14:13). Förmågan att göra detta räknades i likhet med själva tungotalet som en gåva av Anden (12:10). Dessa upplevelser, som har motsvarigheter i nutida kristna församlingar, framstår även i Apg 10:46; 19:6 som normala inslag i urkyrkans liv.
Den händelse som skildras i Apg 2:1-11 tycks däremot av författaren ha uppfattats som ett enastående under: när Anden kom till den första kristna församlingen kunde dess medlemmar göra sig förstådda, oberoende av vilka språk lyssnarna behärskade. Den symboliska innebörden i denna berättelse är att det kristna budskapet skulle uppfattas av alla folk i världen. Texten utgör NT:s motpol till berättelsen om språkförbistringen vid tornbygget i Babel (1 Mos 11:1-9).
Tyros
Nutidens Tyr (eller Sur) vid medelhavskusten i södra delen av staten Libanon. I biblisk tid var Tyros jämte Sidon en av fenikiernas ledande städer. En av stadens regenter på 900-talet f.Kr., Hiram I, uppträder i 1 Kung 5; 9:10-14, 27 som en likvärdig, vänligt sinnad, handelspartner till Salomo. Till samma dynasti hörde den i 1 Kung 16:31 omnämnde Etbaal, vars dotter Isebel blev Achavs hustru. I båda fallen nämns i den bibliska historieskrivningen med ogillande och fasa att förbindelserna ledde till främmande gudsdyrkan i Israel. Samtidigt står en legendarisk glans av rikedom, makt och vishet kring namnet Tyros (jfr Jes 23; Hes 26-28).
Tyros var anlagt på en ö, och dess goda försvarsmöjligheter kompletterades med befästningar på fastlandet. Staden kunde ovanligt väl hävda sig mot aggressiva stormakter men måste betala dryga skatter till assyrierna. På 500-talet f.Kr. uthärdade den framgångsrikt en långvarig belägring av Nebukadnessar (jfr Hes 29:17 med not). Däremot intogs den vid 300-talets slut av Alexander den store. Han byggde under belägringen en vall ut till ön, som därigenom förvandlades till halvö. Trots hans grymma behandling av staden lyckades den på nytt få sin självständighet erkänd av hans hellenistiska efterföljare, senare även av romarna. Den nämns i bibelns grekiskspråkiga delar oftast tillsammans med Sidon men ibland ensam (2 Mack 4:18, 32, 44, 49; Mark 7:24; Apg 21:3, 5, 7).
Tält
Ugarit
Under, underverk
Nutidens sannolikhetsbegrepp och vetenskapliga uppfattningar om tillvarons lagbundenhet är okända i bibelns värld. Bibelns syn på underverk bestäms helt och hållet av dess gudsbild. Grundläggande är tanken att Gud förmår göra ting som är omöjliga och otroliga för människor. Detta har han framför allt visat genom att frambringa världen (Job 9:8-10; Jer 32:17). Dess vanliga beskaffenhet är tillräcklig för att väcka den frommes häpnad och andakt (Job 37; Ps 139:13-18). Samtidigt vittnar en rad berättelser om övertygelsen att Gud kan ingripa fritt i världens förlopp, direkt eller genom mänskliga ombud (t.ex. Mose och Elia), i både små och stora ting. Ingreppen skildras ofta som drastiska avsteg från det normala och mänskligt möjliga och utmålas ibland med en detaljerad tillspetsning (t.ex. 1 Mos 18:9-15; 2 Mos 4:1-9; Jos 3:1-17; 10:12-14; Dom 6:36-40; 2 Kung 1:9-17; 20:8-11). Men gränsen är flytande mot texter där vanliga händelser med stora återverkningar beskrivs som styrda av Guds övernaturliga makt och vetande (t.ex. Jes 46:11). Enligt biblisk tro är hans planer och syften i båda fallen det väsentliga. För människan gäller det att förstå dem och rätta sig efter dem. Ett av bibelns vanligaste ord för det vi kallar underverk är därför "tecken". Under är i sista hand händelser som förmedlar budskap från Gud.
En rad andra ord som kan översättas med "under" eller "underverk" uttrycker skilda nyanser av huvudbegreppet. I GT används bl.a. ordet för "stor" ("storverk", "stora ting"), liksom olika varianter av ett ord för "märkvärdig", "ofattbar". Liknande uttryck förekommer i NT:s grekiska, särskilt i samband med Jesus. När det han gjorde kallas märkligt (Matt 21:15), otroligt (Luk 5:26) och underbart (Luk 13:17) menas inte bara att händelserna var ovanliga utan framför allt att man kände bävan inför övernaturliga krafter. Grundtextens ord för "kraft" (dýnamis) kan också ensamt användas om underverk ("kraftgärningar"). Kraften uppfattas ibland tämligen mekaniskt (Matt 14:2 med par.; Mark 5:30 med par.), och NT liksom GT räknar med att onda krafter kan ha liknande verkningar (Matt 24:24 med par.; 2 Thess 2:9 f.). Men när det gäller Jesus betonas starkt att den kraft han förmedlar är Guds eller Andens (Matt 12:28 med par.; Luk 4:14; 5:17). Genom sin överensstämmelse med GT:s löften om läkedom och befrielse (Matt 11:4 f.) påminner hans gärningar om Guds närvaro och frälsningsplan. Även i NT betraktas alltså underverk i sista hand som tecken från Gud.
Uppenbarelsetältet, tält, boning, boningen
Bibelns traditioner om patriarkernas och Moses tid beskriver en kringflackande livsform, naturlig för herdar och nomader. Den betraktas ibland som ett ideal: det var i denna tillvaro Israel kom Gud närmast (Hos 12:9). Flera ord med betydelserna "tält", "hus" och "boning" kan därför användas omväxlande i bibeln, i synnerhet när de har symbolisk laddning, vilket ofta är fallet. Människans förgängliga kropp kan t.ex. kallas hennes boning eller tält (Jes 38:12; 2 Kor 5:1; 2 Pet 1:13); dödsriket är dödens och skuggornas boning (Ords 2:18; 7:27). Samma typ av ord används om Herrens boning i himlen (Ps 18:12; 104:2 f.; Jes 63:15; Am 9:6; 2 Mack 3:39), men dessutom beskrivs ett tält som hans boning på jorden.
Enligt Moseböckerna förde folket under ökenvandringen med sig en flyttbar tälthelgedom, en sed som också är känd från andra forntida nomadkulturer och från arabiska stammar fram till vår tid. Detta heliga tält har stor religiös och symbolisk betydelse i Israels traditioner, där det beskrivs och benämns på flera olika sätt.
I ett äldre berättelseskikt nämns ett oansenligt tält, som kallas uppenbarelsetältet. Mose reser det utanför lägret, och det är hans mötesplats med Gud (2 Mos 33:7-11). I det yngre s.k. prästerliga traditionsskiktet beskrivs utförligt en praktfull anläggning med brädstomme på silversocklar, placerad i lägrets mitt. Den kallas ibland "förbundstecknets (dvs. arkens) boning" eller "boningen", ibland "uppenbarelsetältet" eller "tältet" (2 Mos 25-31; 35-40). Ett extra överdrag av tältduk beskrivs som "ett tält över boningen" (2 Mos 26:7). I 4 Mos beskrivs anläggningens hantering under vandringen (kap. 1-4). Enligt offerlagarna i 3 Mos är den platsen för alla offer och reningsriter. Den framstår alltså som ett regelrätt tempel men är också den plats där Mose möter Gud (4 Mos 7:89; jfr 3 Mos 9:23). Olika bilder av uppenbarelsetältet tycks alltså efter hand ha smält samman, och prakten i Salomos tempel återspeglas i skildringen av ökentiden.
Enligt Jos 18:1 fick tälthelgedomen efter invandringen i Kanaan sin plats i Shilo ca 30 km norr om Jerusalem. Helgedomen där kallas i traditionen både tält och tempel (1 Sam 2:22; 3:3). Enligt 1 Krön 21:29 stod tältet på Davids tid i Givon ca 10 km nordväst om Jerusalem (jfr 2 Krön 1:3). Permanenta anläggningar på dessa platser kan ha påverkat skildringarna av ökentidens tält. Om dess fortsatta öden finns bara spridda notiser. Enligt 2 Sam 6:17 reste David ett tält åt arken i Jerusalem (jfr 2 Krön 1:4), och enligt 1 Kung 8:4 fördes uppenbarelsetältet in i Salomos tempel.
Genom dessa hopkopplingar har uppenbarelsetältet och templet blivit utbytbara symboler för Guds närvaro och mötet mellan jord och himmel. Enligt 2 Mos 25:9 skulle Mose göra boningen efter en förebild som Gud visade honom. Den har därför uppfattats som en formlig avbild av Guds egen boning i himlen, hans "tält" (Vish 9:8; Heb 8:2; 9:11; Upp 13:6). Samma bildspråk används i NT om hans slutliga närvaro hos de saliga (Upp 7:15; 21:3) men också om hans närvaro på jorden genom Kristus (Joh 1:14; ordet för "bodde" kan bokstavligt återges med "tältade").
Urim och tummim
Föremål med vars hjälp man - genom något slags lottkastning - sökte utforska Guds vilja. Ett exempel på deras användning ges i 1 Sam 14:41 f. Man känner inte till betydelsen av de hebreiska orden (urím, tummím), inte heller föremålens utseende. Troligen var de två till antalet, men också detta är osäkert. Enligt 2 Mos 28:30; 3 Mos 8:8 förvarades de i översteprästens ämbetsdräkt, och rätten att använda dem framstår som ett prästerligt privilegium i 5 Mos 33:8; Esr 2:63; Neh 7:65. På två ställen som ytterligare belyser deras funktion (4 Mos 27:21; 1 Sam 28:6) nämns bara det ena ordet, i översättningen återgivet med "orakel".
Utvald
Uttrycket används på flera sätt i bibeln, bl.a. som en vardaglig kvalitetsbeteckning för t.ex. stenar (1 Kung 5:17) och soldater (1 Kung 12:21). Vanligen har det en mer personlig klang. Någon, oftast Gud, har fällt ett betydelsefullt avgörande. Det kan betraktas som både känslouttryck och viljeyttring. Att vara utvald är att vara älskad av Gud; valet styrs av hans fria vilja.
I denna mening har Gud utvalt personer som spelar en betydelsefull roll i hans planer, t.ex. Abraham (1 Mos 18:19), Jakob (Ps 105:6), David (Ps 78:70), Salomo (Vish 9:7) och Jeremia (Jer 1:5). Även den persiske kungen Kyros är på samma sätt hans redskap (Jes 45:1-4). Levis stam är utvald till prästerlig tjänst (5 Mos 21:5; 1 Krön 15:2), och Jerusalem är utvalt till att vara den rätta platsen för gudstjänsten (5 Mos 12:10 f.; 1 Kung 8:16). Hela Israel har en sådan kallelse i förhållande till andra folk i sin egenskap av Herrens "tjänare" (Jes 49:1-6). Herren har, av nåd och utan tanke på deras förtjänster, valt ut israeliterna till vittnen om hans kärlek och makt (5 Mos 7:6 f.; Jes 43:10, 20). De är hans utvalda (5 Mos 10:15; Ps 105:43; Jes 65:9). I senare texter används detta uttryck om de trogna och fromma (Vish 3:9; Syr 2:5), någon gång om änglarna (Tob 8:15; jfr 1 Tim 5:21).
Samma tankar återkommer i NT men tillämpas där speciellt på Jesus och hans efterföljare. Jesus, Messias, är den utvalde som Gud älskar och som fullgör Guds vilja (Matt 3:17 med par.; jfr Luk 23:35). De kristna är Guds nya folk (1 Pet 2:9; jfr Luk 2:14). Uttrycket "de utvalda" används särskilt om dem som kommer att bestå i den sista tidens prövningar (Matt 24:22 med par.) men också i allmännare mening om de troende (t.ex. Kol 3:12; jfr Joh 15:16; 1 Kor 1:27). Personifierade församlingar kallas utvalda i 2 Joh v. 1, 13.
Läran att Gud har utvalt de troende hör samman med NT:s tankar om Guds plan för världens räddning (Rom 8:28 ff.; 1 Pet 1:2). Frågan om dess förhållande till människans fria vilja har diskuterats mycket i kristen tradition men spelar ingen större roll i NT. Paulus berör den dock i Rom 9:11-24.
Viktmått
Vind
Beträffande den dubbla innebörden hos de hebreiska och grekiska orden för vind (rúach, pneu´ma) se Ande.
Vishet
Israeliternas vishetsideal, som bl.a. uttrycks i traditionen om Salomo (1 Kung 4:29-34), omfattade bekantskap med natur och samhällsliv men var framför allt praktiskt inriktat. Skicklighet i hantverk och konstnärskap är sidor av bibelns vishetsbegrepp som i många texter renodlas så starkt att de hebreiska orden för "vis" (chakám) och "vishet" (chokmá) måste ges speciella återgivningar. Den vise är "skicklig" (2 Mos 35:25; Jes 40:20), "kunnig" (1 Kung 7:14; Jer 9:17) eller "konstförfaren" (Jer 10:9); vishet är "färdighet" i exempelvis sjömanskap (Ps 107:27). Men även när visheten beskrivs som ett mer allsidigt personlighetsideal dominerar en praktisk målsättning. Den vise skall kunna utöva självkontroll, yttra sig väl, uppträda belevat och behärska vardagslivets krav. Samma ideal odlades bland Israels grannfolk i Egypten och Mesopotamien. Det uttrycktes i iakttagelser och regler, som samlades till läroböcker för förnäma unga män. Bibelns vishetsskrifter har påverkats av sådan utombiblisk litteratur och dess bildningsideal.
Samtidigt är GT:s vishetsbegrepp starkt präglat av Israels gudstro. Gud är som skapare och världens styresman den ende verkligt vise. Människans högsta mål är att lära känna honom och anpassa sitt liv efter hans vilja. Gudsfruktan är alltså nödvändig för den som vill bli vis, och visdomen är Guds gåva.
Denna religiösa uppfattning har fått ett särpräglat uttryck i att visheten skildras personifierad som en kvinna, tydligast i Ords 8-9 och i Tillägg till GT. Den kvinnliga gestalten representerar både Guds skaparförmåga och den vishet som människor kan tillägna sig. Hon är närvarande vid världens skapelse (Ords 8:27; Vish 9:9) och sägs även vara skapad "av evighet" (Syr 24:9). Hon kallar som Guds språkrör människorna till ett rättfärdigt liv (Ords 9:1-6) och blir den vises följeslagerska (Ords 2:1-22; Vish 8:2-18; Syr 14:20-27). Denna gestalt likställs på ett par sena ställen uttryckligen med Guds lag, som innehåller allt vad den fromme behöver för ett lyckligt liv (Syr 24:23; Bar 4:1). Samtidigt skildras visheten allt tydligare som en ande eller ett gudomligt väsen, på gränsen mellan självständig tillvaro och enhet med Gud (Vish 1:5-7; 9:4).
Den nytestamentliga bilden av Kristus som Guds vishet och lagens fullbordan har sin närmaste bakgrund i dessa tankegångar (Matt 11:19; Luk 7:35; 11:49; 1 Kor 1:24, 30). När han kallas Ordet genom vilket allt blev till (Joh 1:1-3) anspelas på den personifierade visheten med anknytning till både Ords 8:27 och 1 Mos 1:1. Samma tankemönster finns i Kol 1:15-17. Som mänsklig egenskap bildar visheten i NT en kontrast till samtidens grekiska bildning. Den har alltid religiösa förtecken. Till skillnad från "världens vishet" (1 Kor 1:20; jfr Jak 3:15) är den en gåva från Gud, förknippad med den heliga anden (Ef 1:8; Kol 1:9). Dess kärna är insikt i Guds hemligheter, som har med Kristus att göra: hos honom finns vishetens skatter gömda (Kol 2:3).
Vishetsskrifter
Tre böcker i den hebreiska bibeln, Job, Ordspråksboken och Predikaren, representerar i sin helhet tänkesätt och uttrycksformer som hör samman med det bibliska begreppet vishet (besläktat material finns i andra bibelböcker, särskilt Psaltaren). Vid sidan av nyktra råd och iakttagelser innehåller de andaktsfulla betraktelser över Guds vishet och storhet. Två av dem, Job och Predikaren, ger även stort utrymme åt kritiska reflexioner och frågor. I den hebreiska bibeln räknas de alla till Skrifterna (Ketuvím), den avdelning som sist blev avslutad och vann erkännande som helig skrift. De tre vishetsskrifterna är också sena. Deras allmänna innehåll gör dem svårdaterade, men åtminstone i sin nuvarande form härrör de alla från tiden efter den babyloniska fångenskapen. De visar olika prov på den tidens sed att ge anonyma tankar en inklädnad, hämtad från gammal tradition.
Jobs bok utgår från traditioner om en from men hårt prövad man. Berättelsen får bilda ramen kring en djärv och poetiskt storslagen diskussion av tanken att olyckor är straff för synder. Inläggen kommer från Job och hans vänner, i slutet av boken från Gud själv (kap. 38-41). Sammanhanget bryts på ett ställe av en fristående dikt om visheten (kap. 28).
Ordspråksboken innehåller särskilt i början (kap. 1-9) sammanhängande poetiska avsnitt men upptas huvudsakligen av fristående tänkespråk. De kan svälla ut till längre betraktelser men består ofta av två korta rader som kompletterar varandra genom parallella eller kontrasterande påståenden (Poesi). Boken är uppbyggd av en rad mindre ordspråkssamlingar med egna överskrifter; se 1:1; 10:1; 22:17; 25:1; 30:1; 31:1. Den slutliga samlingen har uppenbarligen vuxit fram under lång tid. Även inom delsamlingarna finns växlingar mellan gammalt och nytt material. Ordspråk från Salomos tid kan finnas i delar av boken, men traditionen har förstärkt och överdrivit förbindelsen med honom.
Predikarens bok liknar i somliga avsnitt Ordspråksbokens samlingar av vardagliga tänkespråk. Men den liknar också Jobsboken genom att ställa frågor om världsordningen, fast på ett mindre lidelsefullt sätt. En skeptisk resignation präglar framställningen. Bokens hebreiska titel har osäker betydelse men kan tolkas som en beteckning för talare eller predikare. I texten sägs att Davids son, som var kung i Jerusalem, för ordet. Detta innebär att en historisk gestalt används som talesman av den verklige, sentida författaren. Den rike och mäktige Salomo blir en rollgestalt, som får förmedla erfarenheter av livets tomhet.
I Tillägg till GT finns några skrifter som mer eller mindre tydligt tillhör samma typ.
Salomos vishet är skriven på grekiska och bär tydliga spår av grekernas kulturtradition. Den anonyme författaren gör bibelns Salomo till sitt språkrör. Troligen verkade han i Alexandria omkring vår tideräknings början. Boken har likheter med propagandaskrifter för grekisk filosofi men står inom det judiska skriftstudiets tradition. Dess första del har poetisk prägel och belyser bl.a. hur tron på ett liv efter döden vann insteg bland judarna. Fortsättningen innehåller en utläggning av uttågsberättelsen i 2 Mos, som får illustrera avgudadyrkarnas dårskap och Guds vedergällande rättvisa.
Jesus Syraks vishet inleds i sin nuvarande form med ett företal. Där uppges att en skriftlärd jude skrev boken på hebreiska och att hans sonson, företalets författare, översatte den till grekiska efter att 132 f.Kr. ha flyttat till Egypten. Originalet bör ha skrivits i början av 100-talet f.Kr. Författaren hette Jesus och kallas efter släktens äldste kände medlem Syraks son (på hebreiska Jeshua Ben Sira). Hans verk liknar Ordspråksboken men har en mer enhetlig och personlig prägel. Boken präglas av varm fromhet men också av en kärv och starkt patriarkalisk syn på vardagslivets angelägenheter. Ibland utvecklas, liksom i Salomos vishet, en sträng vedergällningslära. I slutet finns poetiska skildringar av naturens härlighet (42:15-43:33), de stora gestalterna i den bibliska historien (kap. 44-49) och tempelgudstjänstens skönhet (50:1-21).
Baruks bok är en samling av korta texter som lagts i munnen på Jeremias sekreterare, nämnd i bl.a. Jer 32:12 ff. Den första är en botbön (1:15-3:8), den andra en sång om visheten (3:9-4:4) och den tredje en dialog mellan det sörjande Jerusalem och en uppmuntrande profetisk röst (4:5-5:9). Läran att nationella olyckor är straff för folkets olydnad utgör bokens röda tråd. Tydligen har den aktualiserats av förhållanden som påminde om Jeremias tid, kanske av den svåra krisen på 160-talet f.Kr. Boken bör då ha ställts samman kring slutet av 100-talet, men delar av materialet kan ha kommit till redan på 200-talet f.Kr. Mycket senare dateringar har också föreslagits. Boken är inte språkligt enhetlig, men den äldsta bevarade texten är genomgående grekisk.
Jeremias brev utgjorde i äldre svenska biblar liksom i Vulgata kap. 6 av Baruks bok, men i viktiga grekiska handskrifter är det en egen skrift. Dess innehåll är en bearbetning av bibliska motiv, utformad som ett slags predikan. Ämnet är avgudadyrkarnas dårskap. Brevet erinrar om Jer 10:1-16, men den retoriska stilen är av helt annat slag. Uppslaget att låta Jeremia föra ordet kan ha hämtats från Jer 29. Det kan inte säkert avgöras om skriften är ett grekiskt original eller en översättning från arameiska eller hebreiska. Även tillkomsttiden är okänd men bör ligga mellan 350 och 150 f.Kr.
Vittna, vittne, vittnesbörd
Vittnesmål i rättsfrågor är ett vanligt ämne i hela bibeln. Många texter inskärper plikten att tala sanning och nämner falska vittnen med avsky. Likaså återkommer tanken att rättssäkerheten kräver samstämmighet mellan minst två vittnen i brottsprocesser (5 Mos 17:6; 19:15; Till Dan A; jfr Matt 18:16; Joh 8:17; 2 Kor 13:1; 1 Tim 5:19; Heb 10:28). Men de juridiska uttrycken används också om förhållandet mellan Gud och människorna, särskilt då bildspråket kretsar kring tanken på ett förbund. Då urkunder och symboler bekräftar en överenskommelse är de vittnesbörd eller vittnen om vad som bestämts (1 Mos 31:52; Jos 24:27; Jes 30:8). Grundtextens ord för det förbundstecken som utgjordes av lagtavlorna betyder bokstavligen "vittnesbörd". Avtalets parter är också själva vittnen (Jos 24:22), liksom alla närvarande jordiska eller himmelska varelser (5 Mos 31:28; Rut 4:9 ff.; 1 Sam 12:5). Att vittna kan därför innebära att högtidligt intyga eller bekräfta något, även om ingen egentlig rättegång är aktuell.
När en överenskommelse brutits kallar den svikna parten på vittnen. Synder och svek vittnar mot den felande (Jes 3:9; 59:12; Jer 14:7; Hos 5:5), liksom berättelser om det skedda (Jer 17:1 f.; Hes 21:24). Vittnesbörden får ökad tyngd om varningar har getts i förväg (5 Mos 31:19, 26). Herren själv kan också vittna mot syndaren (Jer 29:23; Mik 1:2; Sef 3:8). Hans straff uppfattas av omvärlden som ett vittnesbörd om skulden (Rut 1:21). Å andra sidan kan den oskyldige åberopa Herren som vittne (Job 16:19).
Israels folk kallas Herrens vittnen: de har sett honom göra storverk för att rädda dem och kan berätta om det som hänt (2 Mos 14:13; 5 Mos 10:21; Jes 43:10; 44:8). Fromma människor vittnar om den hjälp de fått av Herren (Ps 35:28; 71:15; 118:17). Herrens egna verk vittnar om honom när människor ser dem eller hör talas om dem (2 Sam 7:22; Ps 19:2).
Hela detta tänkesätt återkommer i NT med nya tillämpningar, särskilt i de johanneiska skrifterna (Joh, 1-3 Joh, Upp). Spåren av onda gärningar vittnar mot en människa inför Guds domstol (Jak 5:3). När Jesu lärjungar stryker dammet från sina fötter markerar gesten ett avståndstagande (Luk 10:11), ett vittnesbörd mot dem som inte velat lyssna (Mark 6:11): förkunnelsen om Guds rike har avvisats fast den fanns lätt tillgänglig. Den som botats av Jesus blir ett vittnesbörd om att Gud ingripit (Matt 8:4 med par.).
Jesus är själv ett vittne om Gud och om den himmelska världen (Joh 3:11; 1 Tim 2:6; Upp 1:5). Hans trovärdighet bekräftas av Gud själv, direkt i de troendes hjärtan, indirekt genom GT:s skrifter och genom föregångare som Johannes döparen (Joh 5:31-47; jfr 1:7). De kristna skall genom sin förkunnelse, som också kallas vittnesbörd, sprida tron på Jesus. De första lärjungarna var ögonvittnen till hans lidande och hans nya liv som uppstånden (Apg 1:22; 1 Pet 5:1), men deras roll övertas av var och en som predikar om honom. Det gäller att vittna även i handling, särskilt genom mod och uthållighet i lidandet. Det grekiska ordet för "vittne", mártys, har därigenom gett upphov till vårt "martyr" (jfr Apg 22:20; Upp 2:13; 17:6). I Heb 12:1 används ordet om GT:s troshjältar, som från himlen bevittnar sina kristna efterföljares kamp.
När grundtexten säger att någon får ett vittnesbörd från omgivningen kan betydelsen vara alldaglig: det är fråga om personens goda namn eller rykte, och uttrycket översätts så (t.ex. Apg 10:22). Däremot återges det ordagrant när Gud "vittnar" eller ger sitt erkännande t.ex. åt Jesus eller åt GT:s stora gestalter (Apg 13:22; Heb 11:2-5, 39). Flera betydelser flätas samman när Uppenbarelseboken talar om dem som har "Jesu vittnesbörd" eller lider för det (t.ex. 1:9; 12:17). Meningen är både att de håller fast vid förkunnelsen om Jesus och att de har fått hans erkännande. Enligt 19:10 består detta erkännande i att han gett dem den heliga anden, "profetians ande", som är verksam i den kristna förkunnelsen.
Vrede
Till de mänskliga känslor som bibeln tillskriver Gud hör vreden. Den betecknas med flera hebreiska ord, som utgår från känslans kroppsliga uttryck, t.ex. fnysningar genom näsan (af) eller en inre hetta (chemá). Sambandet uttrycks åskådligt i poetiskt bildspråk, där Guds vrede går ut som ett flammande moln av eld och rök från hans näsa och mun (Ps 18:9). Bilden är nära förbunden med tankar om Guds helighet och härlighet. Glöden från hans vrede förtär var och en som trotsar honom, om så bara genom att närma sig heliga ting på ett ovarsamt sätt (3 Mos 10:1-7; 4 Mos 18:1-7; Jos 7:1-26; 2 Sam 6:6 f.). Erfarenheter av människans utsatthet i en nyckfull tillvaro uttrycks i ålderdomliga texter, där Guds vrede blossar upp utan förvarning eller synbar anledning (2 Mos 4:24; 4 Mos 22:22).
Många bibeltexter söker efter ett mer begripligt mönster i tillvaron. De ser ett samband mellan olyckor, uppfattade som uttryck för Guds straffande vrede, och mänsklig synd, uppfattad som vredens föremål. Tanken tillämpas på Israels fiender och förtryckare (2 Mos 15:7; Ps 110:5), men oftare på folkets egna öden (t.ex. 5 Mos 29:18-29). Vid svåra olyckor frågar man sig vilken synd som kan ha vållat dem (Jos 7; Ps 74:1; jfr Jon 1:4-16). Trolöshet mot Herren, dvs. dyrkan av andra gudar, framhålls ofta som den största synden; den väcker hans svartsjuka vrede (Hes 8:3). All försummelse av lag och rätt härleds ur denna huvudsynd.
Där sådana tankegångar finns i bakgrunden blir själva ordet "vrede" en beteckning för hotande eller inträffade olyckor. Vreden beskrivs bildligt som en bägare med berusande eller giftig dryck, räckt av Gud åt syndarna (Jes 51:17, 22; Jer 25:15). Enligt en annan liknelse krossas de onda som druvor i en vinpress (Jes 63:1-6). Guds uppgörelse med ondskan kallas en straffets, hämndens eller vredens dag (Job 20:28; Jes 61:2). För de förtryckta medför den däremot nåd och befrielse. Likaså betonas att Herrens folk alltid kan slippa undan hans vrede genom att omvända sig och få förlåtelse. Vreden och nåden blir därmed två sidor av gudsbilden som balanserar mot varandra (Ps 30:6). Ett ofta upprepat uttryck säger att barmhärtigheten överväger (t.ex. 2 Mos 34:6; 4 Mos 14:18; Neh 9:17; Ps 86:15; Jon 4:2).
Den ursprungliga bilden av en nyckfull mänsklig affekt förbleknar i samma mån som Guds vrede får beteckna en rättvis världsordning. Åtskilliga texter fördömer hämnd och vredesutbrott hos människor (3 Mos 19:18; Ps 37:8; Ords 29:8, 11; Syr 10:18; 27:30). Vanlig vrede är alltså förkastlig, men Guds straffdomar är av högre art, och hans rättvisa ligger bortom mänsklig fattningsförmåga. Erfarenheterna av livets nyckfullhet och orättvisor återvänder då i andra former. Dels ställs tvivlande frågor (Job; Ps 73), dels utvecklas efter hand en ny tro, enligt vilken olyckor vållas av en ond makt, skild från Gud (Ängel). Samma berättelse inleds sålunda i en äldre version med att Herren i sin vrede eggar David att räkna folket (2 Sam 24:1), i en yngre med att det är Satan som eggar honom (1 Krön 21:1).
Denna utveckling har satt spår i Tillägg till GT, där olyckor och lidande förbinds med tron på en rättvisa efter döden (t.ex. Vish 3:1-9; Dödsriket). Även där återkommer emellertid ordet "vreden" som beteckning för olyckor (1 Mack 1:64; 3:8; Vish 18:20-25; Syr 18:24; 47:20). Tron att lidanden är straff från Gud uttrycks också tydligt (2 Mack 6:12-16; Syr 39:25-31; 40:8-10; Bar 1:15-3:8). I NT, där läran om lidandet som vedergällning på ett par ställen tydligt avvisas (Luk 13:1-5; Joh 9:2 f.), förbinds Guds vrede framför allt med världens slut och den sista domen. Begreppet används bl.a. i liknelser där Gud jämförs med en jordisk härskare (Matt 22:7) och i texter om den sista tidens katastrofer (Luk 21:23; 1 Thess 2:16; Upp 15:1). Domedagen är "vredens dag" (Rom 2:5; Upp 6:17), då "Guds vrede uppenbaras" (Rom 1:18). Det gäller att bli räddad från "den kommande vreden" (Matt 3:7 med par.; 1 Thess 1:10). De som förtjänar att fördömas är "vredens barn", dvs. hemfallna åt Guds vrede (Ef 2:3; jfr Rom 9:22; 1 Thess 5:9). Särskilt färgstarkt behandlas ämnet i Uppenbarelseboken. Bl.a. återkommer de gammaltestamentliga bilderna av "vredens vin" (14:8) och "Guds vredes vinpress" (14:19).
Vulgata
Ordet betyder "den allmänna", dvs. den allmänt erkända och brukade (översättningen). Så kallas den romersk-katolska kyrkans officiella, latinska, version av bibeln. Dess normerande ställning fastslogs först på 1500-talet, då den också började spridas i tryckta upplagor. Texten fick däremot i huvudsak sin utformning redan av kyrkofadern Hieronymus (död 420 e.Kr.). Denne hade fått uppdraget att revidera den dittills använda latinska översättningen, som börjat uppträda i en okontrollerbar mängd varianter, så att behovet av en enhetlig text blivit påträngande. Revisionen utvecklades efter hand till en verklig nyöversättning. Under arbetet med GT, som pågick under årtiondena kring år 400, gick Hieronymus tillbaka till den hebreiska texten och sökte hjälp av judiska lärda med dess tolkning. Tack vare denna kontakt med en gammal hebreisk texttradition är Vulgata användbar som textvittne för GT. Den har mindre betydelse i fråga om Tillägg till GT och NT.
Väldig
"Den Väldige" återger i denna översättning ett ålderdomligt hebreiskt gudsnamn, Shaddáj, vars egentliga betydelse är okänd. Möjligen hänger namnet samman med ett ackadiskt ord för "berg". Septuaginta översätter namnet på flera sätt, ibland med ordet pantokrátor "allhärskaren" (som vanligen står för "Sebaot"). Vulgata återger oftast namnet med (déus) omnípotens "den allsmäktige (Guden)", en tolkning som övertagits i äldre svenska biblar. I föreliggande översättning har däremot en mera allmän term valts, som kan fungera när namnet i grundtexten används i ett slags ordlek (Jes 13:6; Joel 1:15) och som inte genom en alltför bestämd och preciserad innebörd säger mer än originalet.
Välsigna, välsignelse
Välsignelse innebär i GT en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn (se t.ex. 1 Mos 24:35; 5 Mos 28:3-8; Ps 107:38). Ofta pekar sammanhanget tydligt ut speciella ting som t.ex. fruktsamhet (5 Mos 7:14) eller regn (Mal 3:10). Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Därmed förbereds begreppets utveckling från en materiell innebörd till en andlig, där gudsgemenskapen själv blir det högsta värdet (Syr 34:20; jfr Ps 73:25). Enligt en ålderdomligare gudstro kunde ett heligt föremål genom sin blotta närvaro överföra lycka till sin omgivning (2 Sam 6:11 f.).
Herrens välsignelse beskrivs ofta som en direkt gåva av honom själv. Men den kan förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster, profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran (4 Mos 6:23-27; 1 Kung 8:55-61). I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner. Uttryckssättet kan emellertid variera starkt (se t.ex. 1 Mos 49; 5 Mos 33). En text kan vara en välsignelse utan att detta ord används (Ps 1:1). Ett sätt att välsigna är att nämna goda och lyckliga människor i tanke att mottagaren skall bli lik dem (1 Mos 12:2 f.; 48:20; Ps 72:17).
Förmedlingen av kraft markeras ofta med en yttre åtbörd: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud (1 Mos 48:14; 4 Mos 27:23; 5 Mos 34:9). Sådan handpåläggning förekommer också i NT (Mark 10:16), ibland i samband med botande (Mark 6:5), invigning till tjänst i den kristna kyrkan (Apg 6:6; 13:3; 1 Tim 4:14) eller dop (Heb 6:2). Gesten åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas (1 Mos 27:33-38) eller styras av viljan (4 Mos 22-24). Den är jämförlig med ett mäktigt vapen och liknar i det avseendet förbannelsen. När en förbannelse uttalats kan man gripa till välsignelsen som motmedel (Dom 17:2; samma innebörd har uttrycket "välsigna sig själv" i 5 Mos 29:19).
Välsignelsens flöde går i första hand från den högre, starkare eller äldre till den lägre, svagare eller yngre (Heb 7:7). Men den som fått något kan också svara genom att välsigna välgöraren. Ordet blir då liktydigt med att berömma, prisa eller tacka (Job 29:13; 31:20; jfr Ps 10:3). En liknande användning förekommer när man välsignar döda människors minne, dvs. talar med erkänsla och vördnad om dem (1 Mack 3:7; Syr 45:1; 46:11).
I sådan mening kan en människa också välsigna Gud (1 Mos 14:20). Det hebreiska ordet betyder då i sak "prisa" eller "lova" och återges i regel så (Ps 16:7; 26:12). I senare tiders bönespråk har emellertid ordet "välsigna" fått fast hävd. Översättningen använder det därför i sena texter (Dan 2:20; 3:28), framför allt i bibelns grekiskspråkiga delar (Tob 3:11; Luk 1:68; Rom 1:25; 2 Kor 1:3; Ef 1:3; 1 Pet 1:3). Sålunda kan Gud kallas "den Välsignade" (Mark 14:61). I judisk tradition inleds varje måltid med lovprisning av honom ("Välsignad är du ..."). Denna sed avses när Paulus talar om "välsignelsens bägare" (1 Kor 10:16), likaså när Jesus läser "tackbönen" (t.ex. Matt 14:19; 26:26). Fast grundtextens ord då kan återges med "välsigna" är meningen inte att någon kraft överförs till maten, utan att måltiden helgas genom vördnaden för Gud.
Vän
"Kungens vän" var en vanlig titel vid forntidens orientaliska hov. Den betydde att vederbörande var rådgivare eller ämbetsman, inte att han stod i personligt vänskapsförhållande till kungen. Exempel på detta språkbruk förekommer i GT (2 Sam 15:37; även i grundtexten till 1 Kung 4:5, "rådgivare") men framför allt i Tillägg till GT (t.ex. 1 Mack 2:18; 10:20; 2 Mack 7:24; Est Gr 1:3; 3:1; Till Dan C:2). I det seleukidiska riket var bruket av titeln noga reglerat. Det fanns flera klasser av "vänner" med olika rang (1 Mack 10:65), och man kunde stå på väntelista för att bli "vän" när det uppstod en vakans (2 Mack 14:26). Eftersom samma ord används på ett allmännare sätt om vanliga vänner, bundsförvanter eller anhängare är det ibland oklart om den tekniska betydelsen föreligger eller ej, t.ex. Joh 19:12. En sådan oklarhet finns också i Apg 13:1, där uttrycket "uppfostrad tillsammans med" möjligen är en hederstitel.
Släktskapsord används ibland på liknande sätt. Ansedda personer kunde kallas medlemmar av kungahuset eller kungens släkt (1 Mack 3:32; 10:89) och en rådgivare med stor auktoritet få titeln "kungens fader" (Est Gr E:11; 1 Mack 11:32). "Mäster Hiram" (2 Krön 2:13; 4:16) har i grundtexten en sådan faderstitel.
Vända om
Värld, världslig
Ordet "värld" är sällan svårförståeligt i GT. Uttryck som "hela världen" och "världens ände" används för att ange vidden av Guds makt. I bakgrunden finns den dåtida världsbilden. Jorden tänktes som en rund skiva, vilande på pelare i ett ofantligt omgivande hav. Däröver välvde sig himlens kupa, ovanför vilken Gud hade sin tron. Det gamla Israel delade alltså med många andra folk den självklara känslan att världen eller jorden var klart avgränsad och att man själv befann sig i dess centrum (jfr uttrycket "världens navel", Hes 38:12). Religiöst avgörande blev emellertid tanken att världen tillhör Herren och att han är dess rättmätige härskare (Ps 24:1).
I NT råder större oklarhet, på grund av förändringar som inte gäller den fysiska världsbilden utan den religiösa. Det svenska ordet värld motsvarar flera olika ord i NT:s grundtext. Ett av dem, oikouméne, betecknar den bebodda eller civiliserade världen. Det kan användas om hela mänskligheten (Matt 24:14), men ibland åsyftas det romerska imperiet eller andra avgränsade kulturkretsar (t.ex. Luk 2:1; Apg 17:6). Ordet skapelse, ktísis, kan också återges med "världen" (t.ex. Heb 9:11). Båda dessa uttryck kan utan svårighet anknytas till gammaltestamentligt tänkesätt.
Ett annat ord, aión, syftar däremot i första hand på tidsåldrar som världsförloppet enligt apokalyptikens tänkesätt kan indelas i. Därmed uppstår en skillnad mellan den nuvarande tillvaron, "denna världen", och den som vidtar efter Guds dom på den sista dagen, "den kommande världen". Begreppen "tid" och "värld" har därmed kommit i närheten av varandra.
Den nuvarande världen eller tidsåldern är enligt NT i huvudsak fördärvad. Den är full av onda människor, som de kristna inte får anpassa sig efter (Rom 12:2), och den behärskas av onda makter. Djävulen kan därför kallas "(denna) världens härskare" (Joh 12:31; 14:30; jfr 1 Joh 5:19). I detta sammanhang används ofta grekernas vanliga ord för "värld". Detta ord, kósmos, hade i grekiskan en god klang och antydde att världen präglas av skön och meningsfull ordning. I NT fasthålls också tanken att den från början är Guds goda skapelse, som Gud ännu älskar och vill rädda genom Kristus. Trots detta kan kósmos beteckna den del av tillvaron som är skild från Gud och fientlig mot honom (t.ex. Joh 15:18 f.; 1 Kor 11:32; Gal 4:3). Ordet blir då jämförligt med andra beteckningar för det som är ont och fördärvat, t.ex. "köttet". Även det sistnämnda ordet kan därför ibland återges med "världen" eller "världslig" (t.ex. 2 Kor 10:1-3).
Återfödelse
I NT:s världsbild kan tidsåldrarnas uppkomst, blomstring och försvinnande jämföras med människolivets faser. Den nuvarande världen är ond; den åldras och går mot sin död. Men liksom den troende människan enligt NT är född på nytt skall också världen återfödas genom en ny skapelse, så att en bättre tillvaro uppstår (Matt 19:28). De stora katastrofer som förutsägs i NT betraktas därför inte bara som tecken på den gamla världens sönderfall utan också som förebud till den nyas födelse. De är "födslovärkar". Detta uttryck används i Matt 24:8 med par. utan någon närmare förklaring och var alltså en välkänd beteckning för den sista tidens olyckor. Det har motsvarigheter i judisk tradition och anknyter till GT-ställen, där profeterna liknar aktuella eller kommande olyckor vid barnafödandets våndor (t.ex. Jes 26:17; Jer 22:23; Mik 4:9 f.; jfr Joh 16:21; 1 Thess 5:3).
Samma sak skildras också med andra uttryckssätt, t.ex. att Gud skapar världen på nytt (Jes 65:17; 2 Pet 3:13; Upp 21:1) eller att allting blir återställt (Matt 17:11 med par.; motsvarande substantiv, apokatástasis "återställelse", finns i grundtexten till Apg 3:21).
Äldste
Denna ordform (med ändelsen -e) används i översättningen när grundtexten talar om män med erkända befogenheter som styresmän och domare, till skillnad från gamla män i allmänhet. Det var vanligt i den antika världen att anförtro rättsskipning och andra viktiga beslut åt församlingar av erfarna män, som förkroppsligade tradition och familjesammanhållning. I lokala grupper av äldste samlades platsens alla familjeöverhuvuden. I rådsförsamlingar som styrde större städer och områden fick vanligen rika och förnäma släkter övertaget. Styrelseformen kunde alltså vara relativt demokratisk men också bli starkt aristokratisk.
GT nämner som en självklar sak att det fanns äldste i Israels grannfolk (1 Mos 50:7; 4 Mos 22:4, 7). I texter om Israels egna förhållanden förekommer lokala äldste, som styr och skipar rätt "i stadsporten" (5 Mos 22:13-21; Rut 4:1-12). Ofta nämns grupper som styr större distrikt: de äldste i Juda och Jerusalem (t.ex. 2 Kung 23:1); Gileads äldste (Dom 11:5); Israels äldste eller de äldste i Israel (t.ex. 2 Mos 3:16; 2 Sam 3:17; 1 Kung 8:1). Det fanns alltså äldste på olika nivåer. Traditionerna om Mose illustrerar detta. Bland Israels samtliga äldste väljer han ut sjuttio personer, som övertar en del av hans egna uppgifter (4 Mos 11:16-30; jfr 2 Mos 18:13-26; 5 Mos 1:9-15).
Texterna ger ingen entydig bild av de äldstes ställning och funktioner. Ordet står ofta tillsammans med andra beteckningar för domare och styresmän (5 Mos 21:2; Jos 8:33; Jes 3:2, 14; jfr 2 Krön 19:5, 8). Det kan bero på att man hade flera namn för samma funktion, men också på att det fanns andra ledande män än de äldste. Den specialiserade ämbetsförvaltningen under kungatiden bör ha minskat de äldstes inflytande, liksom också kungarnas egen maktutövning. Institutionen bevarades dock som ett inslag av representativ styrelse. Den fick ökad auktoritet efter kungadömets fall men mötte så småningom andra medtävlare, bl.a. i de skriftlärda.
I Tillägg till GT är det institutionaliserade rådet i Jerusalem ett känt begrepp. Skriftgruppen nämner dock även äldste som lokala domare (Judit 7:23). I Till Dan A:5 glider berättelsen mellan begreppen "gamla män" och "äldste". NT ger en liknande bild. "De äldste" syftar i evangelierna och i början av Apostlagärningarna oftast på medlemmar i rådet, någon gång snarare på styresmännen i en synagoga (Luk 7:3).
Då urkyrkan till stor del övertog sin organisationsform från judendomen, fick också kristna ledare heta "äldste" (presbýteroi); någon gång är det oklart om grundtexten syftar på levnadsålder eller ledarställning (1 Pet 5:5; 2 Joh v. 1; 3 Joh v. 1). Urkyrkans äldste uppträder i NT oftast gruppvis, först i Jerusalems kristna rådsförsamling (t.ex. Apg 11:30; 15:2), sedan också på andra orter (Apg 20:17; 1 Tim 4:14). Deras funktion är inte skarpt avgränsad från församlingsledarnas. Genom en senare uppdelning blev de ledare i lokala församlingar, medan församlingsledaren, "biskopen", blev deras överordnade. Ur den grekiska beteckningen uppkom det svenska ordet "präst".
Bilden av gamla män i en rådsförsamling syftar i Uppenbarelseboken på änglar som omger Guds himmelska tron (t.ex. 4:4). På ett par ställen i NT används samma ord om vördnadsvärda gestalter i judisk tradition. Det har då översatts med "fäderna" (Matt 15:2 med par.; Heb 11:2).
Ängel
Det svenska ordet ängel kommer av grekiskans ángelos, "sändebud" eller "budbärare". Motsvarande hebreiska ord (malák) har samma betydelse. Orden kan användas både om människor och om övernaturliga varelser i Guds tjänst. Vilket som menas är ibland oklart (t.ex. Sak 3:1; Mal 3:1).
När änglar uppträder i GT:s berättelser liknar de vid första anblicken vanliga människor (1 Mos 18-19; Dom 6:11-24; 13:3-21; Tob 5:4). Först efter hand klarnar det att man står inför "Herrens ängel" (1 Mos 16:7; Dom 6:22; 13:21) eller "Guds ängel" (1 Mos 21:17). I äldre texter betecknar detta uttryck en uppenbarelseform av Herren själv, vilket framgår av att berättaren omväxlande säger "Herrens ängel" och "Herren" (2 Mos 3:2-4). I yngre bibeltexter är uttrycket mer eller mindre liktydigt med "en ängel från Herren", dvs. ett av hans sändebud (1 Krön 21:15-16). Så används det regelmässigt i Tillägg till GT och i NT (Till Dan B:26; Matt 1:20; 28:2; Luk 1:11; 2:9). När uppenbarelsen för Mose återberättas i Apg 7:30 sägs bara "en ängel".
Som himmelska gestalter kan änglarna kallas "de heliga" eller "gudasönerna" (Ps 89:6-8; Syr 42:17). De uppfattas då som vasaller eller hovmän kring en kung. Uttryckssättet har lånats från äldre föreställningar om lägre gudar som ännu kan anas i 5 Mos 32:8; Ps 29:1; beträffande dess tillämpning i NT se Son. Änglarna uppfattas också som krigare (Jos 5:13-15; 2 Kung 6:15-17), vilka tillsammans bildar en väldig här. Uttrycket "den himmelska hären" kan därför syfta på dem (1 Kung 22:19; 2 Krön 18:18; Man v. 15), men bilden flyter samman med stjärnorna. Man gjorde ingen klar skillnad mellan naturfenomen som Gud råder över och medvetna varelser som står i hans tjänst (Ps 104:4). Himlakroppar betraktades som uppenbarelseformer för andliga väsen, som dock inte fick göra anspråk på tillbedjan (5 Mos 4:19; Jer 19:13). Beträffande föreställningar om djurformade gestalter i Herrens tjänst se Drake; Kerub.
Läran om änglarna är starkt utvecklad i sena bibliska skrifter, liksom i utombibliskt judiskt tänkande, som dock inte omhuldades av alla (Apg 23:8 f.). Änglarna tilldelades allt fler speciella uppgifter, t.ex. att ta vara på människors böner och goda gärningar (Tob 12:12-15; Apg 10:4). I apokalyptiska skrifter förklarar änglar meningen med de syner som återberättas (Dan 9:21-27; Upp 17:7-14). I utläggningar av GT:s berättelser föreställde man sig dem som förmedlare av Guds uppenbarelse (Apg 7:53; Gal 3:19). Naturfenomen av skilda slag fick sina egna övervakare (Upp 16:5; jfr 7:1; 14:18). Folk och länder representerades av särskilda änglar (Dan 10:13; 12:1), men även enskilda människor hade sin ängel (Matt 18:10; Apg 12:15). Man tänkte sig vidare änglafurstar med olika rang. De främsta av dem gavs egennamn som Rafael (Tob 3:17; 5:4; 12:15), Mikael (Dan 10:13; Jud v. 9; Upp 12:7) och Gabriel (Dan 8:16; 9:21; Luk 1:9, 26/27).
Till denna tankekrets hör också onda änglar. Enligt en äldre tro var gränsen mellan goda och fördärvsbringande makter flytande. Det fanns skadegörande demoner, men också gestalter som på Guds uppdrag verkställde hans straffdomar (2 Sam 24:15-17; 2 Kung 19:35) eller prövade de fromma. Förgöraren (2 Mos 12:23) och Anklagaren (Job 1-2; Sak 3:1-2) är namn på sådana väsen. I sin hebreiska form, Satan (1 Krön 21:1), blev sistnämnda ord efter hand namnet på en självständig, mot Gud fientlig makt. Vissa av de gamla texterna om "gudaväsendena" eller "den Högstes söner" (1 Mos 6:1-4; Ps 82:6) gav näring åt tron på upproriska eller fallna änglar (2 Pet 2:4; Jud v. 6), som också kombinerades med Jes 14:12-15. Alla dessa föreställningar gav bidrag till bilden av djävulen som ondskans furste, omgiven av sina tjänare liksom Gud av sina (Matt 25:41; Upp 12:7, 9). Makter.
Ärva
Överstepräst
Så kallas traditionellt det israelitiska prästerskapets överhuvud. I GT:s lagstiftning nämns han i förbigående som innehavare av ett ämbete på livstid (4 Mos 35:25, 28). Han kallas också "den präst som är främst bland sina ämbetsbröder" i en lag där särskilda renhetsregler föreskrivs för honom, och "den smorde prästen" i en av offerlagarna (3 Mos 4:3-12). I bestämmelserna om försoningsdagen (3 Mos 16) representeras han av Moses bror Aron. Det s.k. prästerliga traditionsskiktet i Moseböckerna uppfattar nämligen Aron som den förste översteprästen. Hans vigning till ämbetet beskrivs utförligt (2 Mos 29; 3 Mos 8), liksom den dräkt han skulle bära (2 Mos 28). I 4 Mos 20:22-29 skildras hur hans son Elasar efterträdde honom vid hans död.
Den äldre historieskrivningen nämner flera präster vid Davids hov (se t.ex. 1 Sam 23:6; 2 Sam 8:17). Som den ledande framstår slutligen Sadok (1 Kung 2:35). Den ursprungliga traditionen ger inga uppgifter om hans bakgrund. Han kan ha tillhört det inhemska prästerskapet i Jerusalem före Davids erövring av staden. Senare traditionsskikt knyter honom emellertid till Arons släkt (1 Krön 6:8; 24:3). Han uppfattas då som bärare av den översteprästerliga arvslinjen och som stamfar för alla präster i Jerusalem (Hes 43:19). Bland hans efterkommande ärvs översteprästämbetet från far till son och behålls av innehavaren tills han dör.
Denna utvecklade syn på ämbetet tillhör tiden efter den babyloniska fångenskapen. Översteprästen övertog då vad som kunde bevaras av det försvunna kungadömets funktioner. Under de följande århundradena lydde Jerusalem under främmande härskare men hade en relativ självständighet som tempelstad. Översteprästen var folkets främste ledare; i Dan 9:25 kan uttrycket "den som är smord till furste" syfta på en innehavare av översteprästämbetet.
En överstepräst, Josua, spelade enligt profeterna Haggaj (1:1-14; 2:3-5) och Sakarja (3:1-8; 6:11) en viktig roll i det religiösa uppbyggnadsarbetet. Hos Josefus finns uppgifter om senare innehavare av ämbetet. Till dem hör bl.a. Onias I (ca 300 f.Kr.; jfr 1 Mack 12:7-20), hans sonson Onias II och dennes son Simon II, som var verksam omkring 200 f.Kr. och troligen är identisk med en i rabbinsk tradition omtalad "Simon den rättfärdige". Han är föremål för en beundrande skildring i Syr 50:1-21. Hans son, Onias III, uppträdde enligt 2 Mack 3:1-4:38; 15:12-14 som försvarare av Israels religion och traditioner men blev undanträngd av sin bror Jason (2 Mack 4:7-5:10).
Seden att köpa ämbetet av de utländska härskarna hade nu vunnit insteg, och Jason ersattes på detta vis av efterföljare som inte räknades till Sadoks ättlingar: Menelaos (2 Mack 4:23-5:23; 11:29-32; 13:3-8) och Alkimos (1 Mack 7:5-25; 9:1, 54-57; 2 Mack 14). Under sådana förhållanden sjönk ämbetet i betydelse och anseende. Det övergick 152 f.Kr. till Judas Mackabaios bror Jonatan (1 Mack 10:20) och gick sedan i arv inom den nya härskarfamiljen. När landet fick nya makthavare under romerskt styre återinfördes de godtyckliga till- och avsättningarna av överstepräster. Denna situation avspeglas i NT, där den fungerande översteprästen och tidigare innehavare av ämbetet kan uppfattas som ett slags släktkollektiv (Luk 3:2; Apg 4:6).
Överstepräst i sträng mening var dock fortfarande endast en person. Medvetandet om hans enastående betydelse uttrycks klart då Hebreerbrevet gör hans tjänst till en symbol för Kristi försoningsgärning (t.ex. 5:1-10). Evangeliernas tal om "översteprästerna" visar heller inte att man räknade med flera likvärdiga innehavare av ämbetet. Troligen åsyftas de högre befattningshavare bland prästerna som svarade för ordningen i templet och för den ekonomiska verksamheten där. Under den egentlige översteprästens ledning bildade dessa befattningshavare ett verkställande utskott inom rådet.
Tabell 1
Kronologisk översikt av den bibliska historien
Beträffande svårigheten att datera bibliska händelser se Tideräkning. För överskådlighetens skull ges här nedan många tidsuppgifter i form av exakta årtal. Dessa är hämtade från framstående forskares försök att systematisera bibelns tidsuppgifter, men det finns ofta avvikande alternativ. Läsaren måste därför räkna med en genomgående osäkerhetsmarginal. Den omfattar normalt ett par år men är ibland betydligt större. Förkortningen ”ca” har använts för att markera tidsuppgifter där ovissheten är särskilt stor. Perioden 175–135 utgör ett undantag genom att Mackabeerböckerna skildrar ett sammanhängande händelseförlopp med noggranna dateringar.
Eftersom tabellen är utformad för att behandla både ofullständigt kända och historiskt väl belysta perioder, växlar detaljerade uppgifter med mera övergripande. Ibland karakteriseras ett tidsavsnitt översiktligt innan dess enskilda händelser tas upp. Den som använder tabellen bör också minnas att gränsen mellan historieskrivning och litterärt berättande är flytande i bibeln. Bland nutida forskare förekommer vitt skilda uppfattningar om vilka gestalter och händelser som är historiskt säkerställda.
Andra årtusendet f.Kr.
Det israelitiska folket formas under ofullständigt kända omständigheter mot slutet av årtusendet. Processen kan ha omfattat både krigisk erövring, fredlig invandring och uppgörelser mellan befolkningsskikt inom landet. Grupper av stammar har gradvis slutit sig samman. Deras skilda traditioner om sina tidigare öden sammanfördes långt senare till en sammanhängande berättelse i Moseböckerna, Josuas bok och Domarboken. Traditionerna om Abraham, Isak och Jakob avspeglar möjligen folkförflyttningar under första hälften eller mitten av andra årtusendet. Berättelserna om förtrycket i Egypten och befrielsen genom Mose kan eventuellt knytas till de egyptiska faraonerna Ramses II och Merneptah, som regerade under 1200-talet.
ca 1025–1005
Saul regerar som kung över det israelitiska folket (1 Sam 8–31).
ca 1005–965
David besegrar en rad grannfolk, utvidgar riket och gör Jerusalem till huvudstad (2 Sam).
ca 965–926
Salomo skapar en lokal stormakt och knyter diplomatiska förbindelser med dess omvärld (1 Kung 1–11).
ca 926
Efter Salomos död delar sig folkets stamgrupper på nytt (1 Kung 12). I norr bildas Israels rike (Nordriket) med Jerobeam som förste kung. Judas och Benjamins stammar behåller Salomos son Rehabeam som regent i Juda rike (Sydriket).
ca 917
Egyptens farao Shishak (Sheshonk I) invaderar landet och plundrar Jerusalem (1 Kung 14:25–28).
800-talets förra hälft
Under kungarna Omri och Achav har Nordriket en framgångsrik tid. Samaria blir dess huvudstad. Traditioner om profeten Elia knyts till denna period (1 Kung 16:23–22:40).
853
Den assyriske kungen Salmanassar III (858–824) besegrar Achav och ett antal med honom förbundna kungar. Händelsen nämns inte i bibeln, men Salmanassars berättelse om den är viktig för tidfästandet av den bibliska historien.
852
Achav stupar i strid mot arameerna (1 Kung 22:1–40). Efter hans död frigör sig den förut underkuvade grannstaten Moab (2 Kung 1:1; 3:5). En bevarad moabitisk inskrift (Meshastenen) belyser denna händelse.
842
Jehu undanröjer Achavs familj och blir själv Nordrikets regent (2 Kung 9–10).
841
Jehu underkastar sig Salmanassar III. Händelsen skildras på en assyrisk relief.
Tiden kring 800
I Sydriket regerar Joash, prisad för sin fromhet, och hans son Amasja, i Nordriket Joachas och hans son Joash. Under dessa regenter förs krig mot arameerna, mot edomeerna och även mellan Nord- och Sydriket (2 Kung 12–14).
700-talets förra hälft
Fred och välstånd råder både i Sydriket under Asarja, även kallad Ussia, och i Nordriket under Jerobeam II. Profeterna Amos och Hosea uppträder under denna period.
700-talets senare hälft
Assyriens framträngande blir det dominerande problemet för både Nordriket och Sydriket.
738
Nordrikets kung Menachem betalar tribut till den assyriske kungen Tiglat Pileser (745–727), i bibeln även kallad Pul (2 Kung 15:19).
733
Nordrikets kung Pekach och den arameiske kungen Resin bildar en koalition mot Assyrien och söker tvinga Sydrikets kung Achas att ansluta sig (”det syrisk-efraimitiska kriget”). Achas begär Assyriens hjälp (2 Kung 16). Händelserna har satt spår i Jesajas bok (Jes 7–8). Under samma tid verkar profeten Mika.
732
Tiglat Pileser besegrar Nordriket och Aram. En stor del av Nordriket läggs under Assyrien (2 Kung 15:29; Jes 9:1).
722
Samaria faller efter tre års belägring av Salmanassar V (726–722), möjligen först under hans efterträdare Sargon II (721–705), sedan Nordrikets kung Hosea sökt göra sig självständig. Folkets ledare deporteras, och Nordriket upphör att existera som politisk enhet (2 Kung 17; till denna tid förläggs berättelsen i Tobits bok).
Tiden kring 700
Starka regenter i Babylonien (Merodak-Baladan, från ca 720) och Egypten (Shabaka, från ca 716) ger viss motvikt till Assyriens dominans. Kung Hiskia uppmuntras till motstånd mot den assyriske kungen Sanherib (704–681).
701
En assyrisk här under Sanherib härjar i Juda och belägrar Jerusalem men avtågar utan att erövra staden (2 Kung 18–19; Jes 36–37).
600-talets förra hälft
Assyriens makt kulminerar under denna period. Egypten invaderas av både Assarhaddon (680–669) och Assurbanipal (668–626). Kung Manasse i Juda underordnar sig politiskt Assyrien och ger stort utrymme åt främmande kulter i Jerusalem.
600-talets senare hälft
Assyrien går mot sitt fall och avlöses som stormakt av det nybabyloniska riket. Egyptens inflytande ökar. Profeterna Sefanja, Nahum och Habackuk verkar under skilda faser av denna utveckling. Jeremia börjar sin verksamhet, som fortsätter några decennier in på det följande århundradet.
626
Nabopolassar (626–605) gör uppror mot assyrierna och grundar den nybabyloniska dynastin.
622
Kung Josia (639–609) avskaffar främmande kulter och lokala offerplatser samt reformerar gudstjänsten i Jerusalem (2 Kung 22–23). En bakgrund till hans reformation är frigörelsen från det försvagade assyriska väldet, som också tillåter honom att lägga under sig stora delar av det gamla Nordriket.
612
Assyriernas huvudstad Nineve faller för en koalition av meder och babylonier (Nah 1–3).
609
Josia dör vid Megiddo under ett försök att hejda Egyptens farao Neko II (609–593), som går till angrepp mot babylonierna (2 Kung 23:29).
605
Neko besegras vid Karkemish i Syrien av Nebukadnessar, då Babyloniens tronföljare och sedan dess regent 605–562 (Jer 46:2). Juda rike hamnar inom babyloniernas maktsfär (Hab 1–2), och kung Jojakim betalar tribut till dem (2 Kung 24:1).
597
Jerusalem erövras och plundras av Nebukadnessar, sedan Jojakim avfallit. Hans son och efterträdare Jojakin deporteras tillsammans med andra israeliter (2 Kung 24:8–17; Babyloniska fångenskapen). Till dem hör profeten Hesekiel. Daniels, Judits och Baruks böcker samt Jeremias brev speglar på olika sätt sentida föreställningar om tidens händelser.
587
Efter ett upprorsförsök av Juda rikes siste kung Sidkia belägras och erövras Jerusalem på nytt. Templet och staden bränns, nya deportationer följer (2 Kung 25; Jer 52; Klag 1–5; Hes 33:21). En judisk ståthållare, Gedalja, förvaltar landet åt babylonierna (2 Kung 25:22; Jer 40:5, 7) men mördas efter en tid. En grupp judar flyr till Egypten och medför Jeremia (2 Kung 25:25 f.; Jer 41–43).
561
Den år 597 deporterade kungen Jojakin benådas och befrias ur fängelset av Babyloniens härskare Evil Merodak (= Amel Marduk, 561–560) (2 Kung 25:27–30).
Mitten av 500-talet
Under Kyros (559–530) besegrar perserna de mediska och lydiska väldena och hotar slutligen det babyloniska. ”Den andre Jesaja” uppträder i samband med dessa händelser (Jes 40–55).
539
Kyros erövrar Babylon. Hans välde blir Främre orientens ledande stormakt.
538
De deporterade judarna i Babylonien får tillstånd att återvända hem (Esr 1). Under översteprästen Josua och davidsättlingen Serubbabel återställs offergudstjänsten i Jerusalem, och grunden läggs till ett nytt tempel (Esr 3).
525
Egypten erövras av Kyros efterträdare Kambyses (530–522). Persernas ryktbara försök att underkuva grekerna inleds under dennes efterträdare Dareios (522–486).
520
Återuppbyggnaden av det förstörda templet i Jerusalem inleds på allvar (Esr 5:1–6:14; Hagg 1–2; Sak 1:1–17).
515
Det nya templet står färdigt och invigs (Esr 6:15–22).
486–465
Dareios efterträdare Xerxes regerar. Handlingen i Esters bok är förlagd till hans tid (Est 1:1).
465–424
Xerxes efterträdare Artaxerxes I regerar. Det är ovisst om han eller Artaxerxes II (404–358) är den kung som nämns i Esr 7. Om det är Artaxerxes I kommer Esra till Jerusalem år 458 och inleder sin religiösa reformverksamhet.
445
Nehemja kommer till Jerusalem och börjar med perserkungens tillstånd bygga upp stadsmurarna (Neh 1–3). Han är ståthållare till år 433 (Neh 5:14–19).
398
Om Artaxerxes II åsyftas i Esr 7 infaller Esras ankomst till Jerusalem detta år.
333
Alexander den store besegrar vid Issos den siste persiske storkungen Dareios III, som dör 330. Därmed utplånas slutgiltigt det persiska väldet.
300-talets sista decennier
Efter Alexanders död 323 delas hans rike under invecklade strider mellan hans generaler. Seleukos och hans efterträdare seleukiderna regerar sedan i Persien och Syrien, Ptolemaios och ptolemeerna i Egypten. Judarna lyder först under ptolemeerna, och ett århundrade går utan dramatiska händelser.
198
Palestina hamnar under seleukidernas välde.
190–188
Antiochos III besegras av romarna, som tar gisslan ur hans familj. Vid freden i Apameia kräver de ett högt skadestånd (1 Mack 1:10; 2 Mack 8:10).
Perioden 175–135
Det judiska folket genomgår en tid av oro och förtryck, reser sig och tillkämpar sig under Judas Mackabaios och hans söner (”mackabeerna”) så småningom full självständighet.
175
Antiochos IV Epifanes blir kung. Översteprästämbetet köps av Jason, som inför utländska seder (2 Mack 4:7–22).
172–170
Jason undanträngs. Efterträdaren Menelaos skärper konflikten med traditionstrogna judar. Mord och kravaller inträffar (2 Mack 4:23–50).
169
Antiochos IV invaderar Egypten och plundrar på återvägen Jerusalems tempel (1 Mack 1:16–24).
168
Antiochos invaderar Egypten en andra gång, tvingas tillbaka av romarna och slår sedan brutalt ner oroligheter i Jerusalem. Ockupationstrupper förläggs dit (2 Mack 5; 1 Mack 1:29–40). Sedan förbjuds den judiska religionen, och en främmande kult införs i templet (1 Mack 1:41–64; 2 Mack 6–7).
167–165
Prästen Mattathias inleder ett uppror. Hans son Judas Mackabaios besegrar en rad seleukidiska härförare (1 Mack 2:1–4:35; 2 Mack 8). Vid denna tid får Daniels bok sin nuvarande form.
165
Antiochos öppnar förhandlingar genom sin minister Lysias och inställer religionsförföljelsen. Templet renas och återinvigs (1 Mack 4:36–61; 2 Mack 10:1–8; 11:27–33).
164
Antiochos IV dör och efterträds av sin son Antiochos V (1 Mack 6:1–17; 2 Mack 9).
163–141
Växlingsrika strider med flera seleukidiska regenter förs av Judas Mackabaios och hans bröder Jonatan och Simon. De slutar med att judarna vinner självständighet.
161
Judas besegrar den seleukidiske härföraren Nikanor. Han sluter fördrag med Rom (1 Mack 7:26–8:32; 2 Mack 14:15–15:36).
160
Judas faller i strid och efterträds som judarnas ledare av sin bror Jonatan (1 Mack 9:1–31).
152
Den seleukidiske tronpretendenten Alexander Balas/Epifanes erkänner Jonatan som överstepräst, vilket innebär självstyrelse för judarna (1 Mack 10:1–47).
143
Jonatan dödas. Han efterträds av sin bror Simon (1 Mack 12:39–13:30).
142
Den seleukidiske kungen Demetrios II sluter fred med Simon. Därmed erkänns den judiska staten som fullt självständig (1 Mack 13:31–42).
141
Simon befriar Jerusalem från främmande trupper (1 Mack 13:49–52).
135
Simon dödas och efterträds av sin son Johannes (1 Mack 16:11–24).
Perioden 135–63
Judas Mackabaios ätt, nu kallad hasmoneerna efter en förfader Hasmon, fortlever men präglas alltmer av omvärldens kultur. Den skakas efter hand av inre strider. Romarna utökar sitt välde och gör till sist slut på judarnas självständighet.
Perioden 63 f.Kr. – 70 e.Kr.
Det judiska folket står under romersk ockupation, dock med en varierande grad av inre självstyrelse, som bl.a. innefattar full kontroll över Jerusalems tempel. Denna situation utgör den politiska bakgrunden till evangeliernas berättelser.
63
Pompejus, romersk fältherre och politiker, lägger landet under romerskt styre (distriktet Judeen i provinsen Syrien). Som inhemsk representant använder han åren 47–42 Antipater, en aristokrat med icke-judisk (idumeisk) härstamning.
40
Antipaters son Herodes, sedan kallad den store, erkänns av Rom som judisk kung. Han kontrollerar landet effektivt 37–4 f.Kr.
31
Den romerske politikern Octavianus, senare kallad Augustus, vinner genom slaget vid Actium kontroll över Egypten, vars självständighet därmed upphör, och hela det romerska väldet. Han regerar till 14 e.Kr. (jfr Luk 2:1). Den romerska kejsartiden räknas från och med hans regering.
4 f.Kr.
Herodes den store dör; beträffande förhållandet mellan denna tidpunkt och Jesu födelse se noter till Matt 2:1; Luk 2:1. Herodes rike delas mellan tre av hans söner. Archelaos (Matt 2:22) regerar i bl.a. Judeen och Samarien till 6 e.Kr., Herodes Antipas i bl.a. Galileen till 39 e.Kr., Filippos (Luk 3:1) i trakten nordost om Gennesaretsjön till 34 e.Kr. Av dessa är Herodes Antipas den som oftast nämns i NT (t.ex. Matt 14:1 med par.; Luk 13:31; 23:7).
6 e.Kr.
Archelaos område läggs under direkt romersk förvaltning genom ståthållare. Oroligheter uppstår i samband med beskattningens införande (jfr Luk 2:1; Apg 5:37).
14–37 e.Kr.
Tiberius regerar som romersk kejsare. Ståthållare i Judeen är under hans tid bl.a. Pontius Pilatus (ca 26–36).
30 e.Kr.
Med stöd av bl.a. Luk 3:1 kan Johannes döparens framträdande och Jesu offentliga verksamhet och död förläggas till en period omkring detta år.
Början eller mitten av 30-talet
Paulus ansluter sig till den kristna urkyrkan (Apg 9:1–30; Gal 1:15 ff.).
37–41
Caligula regerar som romersk kejsare. Mot slutet av denna tid vållar hans krav på tillbedjan en kris i Judeen.
37–44
Agrippa I, sonson till Herodes den store, övertar successivt allt större delar av farfaderns rike och regerar där till sin död (jfr Apg 12, där han kallas Herodes). Aposteln Jakobs död förläggs i Apg 12:2 till hans senare tid.
40–44
Tack vare Agrippas goda romerska kontakter tillsätts inga ståthållare, utan landet styrs direkt av honom.
41–54
Claudius, Agrippas studiekamrat, regerar som romersk kejsare.
44–66
Efter Agrippas död tillsätts på nytt romerska ståthållare; även Galileen läggs under dem. Bland dem märks Antonius Felix (ca 52–60; Apg 23:24) och Porcius Festus (ca 60–62; Apg 24:27). Perioden slutar med uppror mot Rom.
ca 49
Ett möte hålls i Jerusalem om de hednakristnas ställning i närvaro av bl.a. Paulus, nu verksam som missionär (Apg 15; Gal 2:1 ff.)
ca 50
Efter oroligheter, kanske förknippade med kristendomens spridning, utfärdar kejsar Claudius en förordning mot judarna, som för en tid måste lämna Rom (Apg 18:2). Saken nämns av den romerske historieskrivaren Suetonius.
ca 52
Paulus möter ståthållaren Gallio i Korinth (Apg 18:12). Händelsen är väsentlig för tidfästandet av hans resor.
54–68
Nero regerar som romersk kejsare.
Mitten av 50-talet
Paulus uppehåller sig i Efesos (Apg 19:10; 1 Kor 16:8).
Senare hälften av 50-talet
Paulus tas till fånga i Jerusalem (Apg 21:27 ff.). Han hålls länge i fängelse och förhörs ca år 60 av Porcius Festus och Agrippa II (Apg 25–26). Slutligen skickas han till Rom (Apg 27–28).
ca 62
Jesu bror Jakob avrättas. Händelsen är omnämnd av Josefus.
Mitten av 60-talet
Enligt kristen tradition avrättas Petrus och Paulus under Neros förföljelse av de kristna efter Roms brand år 64. Förföljelsen nämns av den romerske historieskrivaren Tacitus.
66
De romerska ståthållarnas ökade förtryck utlöser ett blodigt uppror i Judeen. Motattacken blir hård och leder slutligen till Jerusalems förstöring. De romerska styrkorna leds av Vespasianus, som blir kejsare år 69, sedan tre andra fältherrar (Galba, Otho, Vitellius) kämpat om makten efter Neros död år 68.
70
Jerusalems erövring fullföljs av Vespasianus son Titus, som år 79 efterträder fadern som kejsare och regerar till år 81. Efterträdaren Domitianus (81–96) är troligen den som avses i Upp 17:11. Han är i så fall den siste romerske kejsare som skymtar i NT.
Efter år 70
Det judiska folket lever under kritiska förhållanden. Romerska upprensningsaktioner genomförs (fästningen Masada faller år 73), och nya judiska revolter uppstår. Den största, åren 132–135, leder till att judarna helt utestängs från Jerusalem. Under denna tid konsolideras både den kristna kyrkan och den rabbinska judendomen. Klyftan mellan de båda religionerna fördjupas, vilket sätter spår i bl.a. Matt och Joh; Evangelieskrifter.
Tabell 2
Regentlängd
Tabellen följer ett av flera nyare vetenskapliga försök att förena bibelns delvis motstridiga tidsangivelser till ett sammanhängande system. De enskilda årtalens osäkerhet har med hänsyn till tabellens översiktlighet inte markerats. Tideräkning.
| Regenter i det odelade riket | |
| Saul | 1025–1005 |
| David | 1005–965 |
| Salomo | 965–926 |
| Regenter i Sydriket resp. Nordriket | |||
| Juda | Israel | ||
| Rehabeam | 926–910 | Jerobeam | 926–907 |
| Aviam | 910–908 | ||
| Asa | 908–868 | ||
| Nadav | 907–906 | ||
| Basha | 906–883 | ||
| Ela | 883–882 | ||
| Simri | 882 | ||
| Tivni | 882–878 | ||
| Omri | 878–871 | ||
| Joshafat | 868–847 | Achav | 871–852 |
| Achasja | 852–851 | ||
| Joram | 847–845 | Joram | 851–845 |
| Achasja | 845 | ||
| Atalja | 845–840 | Jehu | 845–818 |
| Joash | 840–801 | Joachas | 818–802 |
| Amasja | 801–787 | Joash | 802–787 |
| Asarja/Ussia | 787–744 | Jerobeam II | 787–747 |
| Sakarja | 747 | ||
| Shallum | 747 | ||
| Jotam | 744–736 | Menachem | 747–738 |
| Pekachja | 737–736 | ||
| Achas | 736–715 | Pekach | 735–732 |
| Hosea | 731–722 | ||
| Hiskia | 715–696 | ||
| Manasse | 695–642 | ||
| Amon | 641–640 | ||
| Josia | 639–609 | ||
| Joachas | 609 | ||
| Jojakim | 608–598 | ||
| Jojakin | 598–597 | ||
| Sidkia | 597–587 | ||
Tabell 3
Månadssystem i bibeln
Tabellen visar de båda fullständiga system som satt spår i bibelns sätt att räkna och benämna månaderna. Ett äldre israelitiskt system representeras av de alternativa namnen i kolumn A; i detta system inföll nyåret på hösten.
A = den babyloniska månadskalendern
B = den makedoniska månadskalendern
C = ungefärlig motsvarighet i vår kalender
| A | B | C |
| 1 nisan (= aviv) | 7 artemisios | mars/apr |
| 2 ijjar (= siv) | 8 daisios | apr/maj |
| 3 sivan | 9 panemos | maj/juni |
| 4 tammus | 10 loos | juni/juli |
| 5 av | 11 gorpiaios | juli/aug |
| 6 elul | 12 hyperberetaios | aug/sept |
| 7 tishri (= etanim) | 1 dios | sept/okt |
| 8 marcheshvan (= bul) | 2 apellaios | okt/nov |
| 9 kislev | 3 audynaios | nov/dec |
| 10 tevet | 4 peritios | dec/jan |
| 11 shevat | 5 dystros | jan/febr |
| 12 adar | 6 xanthikos | febr/mars |
Tabell 4
Betoningsförslag till några bibliska namn
Bibeln innehåller så många namn att alla inte lämpligen kan förtecknas här. Nedanstående lista tar inte upp namn vilkas betoning lätt kan bestämmas med hjälp av allmänna regler (Namnformer). Sålunda utesluts i regel
- namn där näst sista stavelsen har diftong eller en vokal som följs av två konsonanter (tonen läggs på denna stavelse);
- hebreiska namn som slutar på -aja (tonen läggs på ändelsens första a);
- hebreiska namn där tonen enligt huvudreglerna faller på ändelserna -im, -ot eller -ajim (-ájim);
- hebreiska namn som slutar på -eel, -iel, -uel, -eam eller -oam, ändelser som i svensk tradition har blivit tonlösa (tonen läggs närmast före dem);
- geografiska namn som slutar på -ien (ändelsen är enligt vanligt svenskt språkbruk alltid obetonad, och tonen läggs närmast före den).
Däremot förtecknas ett urval namn för vilka reglerna ger otillräcklig ledning, särskilt namn där betoningen beror på om näst sista vokalen är lång eller kort, vilket inte markeras i skrift. Likaså upptas namn där en fast svensk uttalstradition lämpligen ges förtur i strid mot de allmänna reglerna. Eftersom namn med gemensamma ändelser ofta (fast inte alltid) betonas på samma sätt, kan listan ge någon vägledning även för somliga namn som inte återfinns där.
Förslagen är rekommendationer, avsedda som en hjälp åt tveksamma läsare, och gör inte anspråk på definitiv giltighet. I många fall är även andra betoningar fullt försvarliga.
|
|
|
|
|
Tabell 5
Bihang till Syr
Många bibliska skrifter har både en förhistoria och en efterhistoria. Det är t.ex. ofta tydligt att författarna har byggt på äldre dokument, som dock inte är direkt åtkomliga för oss. Sedan texten fått sin slutliga form har den redan i gammal tid översatts till andra språk, ibland med sådan frihet att nya självständiga versioner uppstått. Trots detta råder i regel ingen tvekan om vilken text som skall ligga till grund för en nutida nyöversättning: det är den äldsta för oss åtkomliga lydelse som boken har i sin avslutade form på originalspråket.
Jesus Syraks vishet intar en särställning. Boken skrevs på hebreiska, men den skrift som fann sin plats i bibeln var en grekisk översättning. Både den hebreiska och den grekiska versionen har bearbetats och utökats i gammal tid. Den hebreiska texten kom så småningom ur bruk och gick förlorad. I vår tid har väsentliga upptäckter gjorts. Dels har en stor del av den hebreiska texten på nytt blivit tillgänglig genom handskriftsfynd av olika kvalitet. Dels har den textkritiska forskningen kunnat visa vilka delar av den grekiska texten som är tillagda i efterhand. Dessa delar, som ofta omfattar hela verser, utesluts vanligen i nutida översättningar, med följden att det blir många luckor i versräkningen (Kapitel- och versräkning).
Eftersom den hebreiska versionen inte har återfunnits i sin helhet, lämpar den sig inte som grund för en fullständig översättning. En konsekvent återgivning måste fortfarande utgå från den grekiska texten. Därmed uppstår ett ovanligt läge. Översättningen återger, mot huvudregeln, inte genomgående den äldsta bevarade versionen. För oss åtkomliga delar av bokens ursprungliga form blir oredovisade. Samtidigt visar versräkningens luckor att översättningen förbigår en betydande, från äldre bibelutgåvor välkänd, del av dess senare utformning. Det är rimligt att översättningens läsare får vissa upplysningar om båda dessa utelämnade skikt. Men uppgifterna kräver så mycket utrymme att de inte lämpligen kan placeras i vanliga fotnoter. I stället ges de i nedanstående tabell.
Fastän tabellen i första hand ger information om speciella egenheter i en enda bibelbok, belyser den indirekt ett mer allmänt förhållande: bibliska texter har kunnat förändras redan i gammal tid genom bearbetning, översättning och tolkning. På detta finns många exempel, fast problemen i regel är mindre påträngande och inte brukar redovisas i vanliga bibelutgåvor.
A – Tillägg till den grekiska texten
Här upptas alla de rader som uteslutits ur huvudöversättningen därför att de saknas i pålitliga textvittnen och på den grunden bedömts vara sekundära. De tillägg som markerats med (H) finns inte bara i sena grekiska handskrifter utan också i hebreiska. Detta bevisar inte att de är ursprungliga, eftersom också den hebreiska texten har bearbetats.
Verssiffrorna anger var resp. tillägg står i den sammanhängande texten. Raderna i en vers anges med bokstäver: a, b, c etc. Om t.ex. tilläggets första rad har markerats med c, skall det läsas som en tredje rad i angiven vers, efter de två som står i huvudöversättningen.
1:5 Vishetens källa är Guds ord i höjden,
och de vägar den visar på är de eviga buden.
1:7 För vem har vishetens tankekraft blivit uppenbarad?
Vem förstår dess mångfaldiga kunskaper?
1:10c En gåva av Herrens kärlek är den ärorika visheten,
han ger den åt dem han uppenbarar sig för,
så att de får se honom.
1:12c Gudsfruktan är en gåva från Herren,
ty i kärlek styr han människornas vägar.
1:18c Men båda delarna är gåvor av Gud som ger fred;
stor berömmelse får de som älskar honom.
1:21 Fruktan för Herren avvärjer synder;
där den stannar stillar den all vrede.
2:5c Förtrösta på honom i sjukdom och nöd.
2:9c Ty den lön han ger är evig och glädjerik.
3:19 Många har makt och berömmelse,
men han avslöjar sina hemligheter för de ödmjuka. (H)
3:25 Har du inga pupiller saknar du ljus,
och är du utan kunskap skall du inte lova hjälp. (H)
4:23b och dölj inte din vishet för att verka belevad. (H)
10:8c Ingen är mer omoralisk än den girige,
ty han säljer till och med sin egen själ.
10:21 Vill du bli mottagen av Herren,
så börja med att frukta honom.
Vill du bli bortstött,
så börja med förhärdelse och övermod.
11:15 Vishet, klokhet och kunskap om lagen kommer från Herren,
från honom kommer kärlek och ett liv i goda gärningar.
16Förvillelse och mörker finns från födelsen hos syndarna,
och ondskan varar livet ut hos dem som skryter med den.
12:6c Men han skonar dem till den dag då straffet kommer.
13:14 Vakna när dessa ord når dig i din sömn!
Älska Herren hela ditt liv,
och åkalla honom, så att du blir räddad.
16:3c Du kommer att få sörja dem med gråt och suckar,
när du plötsligt får höra om deras förtidiga död.
16:9c Allt detta gjorde han med de förhärdade hednafolken
utan att bevekas av tanken på sina många heliga.
16:10c Vare sig han lät piskan vina eller greps av medlidande,
vare sig han slog eller botade,
bevarade Herren dem genom sin barmhärtiga fostran.
16:15 Herren förhärdade farao och dolde sig för honom
för att göra sina storverk kända överallt på jorden.
16För allt skapat är hans barmhärtighet uppenbar,
och sitt ljus, liksom mörkret, gav han åt Adam. (H)
16:18c Hela världen blev och blir till genom hans vilja.
16:22c Vid världens slut kommer allting att granskas.
17:5 De fick bruket av de fem krafterna från Herren.
Den sjätte gåvan han tilldelade dem var tanken;
den sjunde var förnuftet, som tolkar hans krafter.
17:8c Han lät dem för alltid ha sin stolthet i hans under.
17:11c för att de skulle besinna att de nu är dödliga.
17:16 Ända från början leder deras vägar mot det onda,
och de förmår inte förvandla sina hjärtan
från sten till kött.
17Ty när alla jordens folk fördelades,
lade Herren varje folk under en härskare,
men Israel är hans egendom,
18hans förstfödde son, som han vårdar och fostrar.
Han tilldelar honom kärlekens ljus
och överger honom inte.
17:21 Men Herren, som är god och känner sitt eget verk,
har i sin skonsamhet inte lämnat eller övergett dem.
17:22c Han ger omvändelsens gåva åt sina söner och döttrar.
17:26b Ty han skall leda dig från mörkret till det läkande ljuset.
18:2b och det finns ingen annan än han.
3Han styr världen med en handrörelse,
och allting lyder hans vilja.
Ty i sin makt är han konung över världen,
och där skiljer han det heliga från det oheliga.
18:9b men hennes dödsdag kan ingen räkna ut.
18:29c Bättre fyllas med frimodighet av den ende härskaren
än att med dött hjärta hålla sig till döda.
18:33c Ty då lägger du försåt för ditt eget liv.
19:5b men den som går till kamp mot njutningen
ger sitt liv en segerkrans.
6Den som lägger band på sin tunga får leva i fred,
och den som avskyr ...
19:18 Gudsfruktan är grunden för Herrens gillande,
och med vishet vinns hans kärlek.
19Kunskap om Herrens bud är en fostran som ger liv;
de som gör hans vilja får äta av odödlighetens träd.
19:20c och att inse dess alltomfattande välde.
21En slav som säger till sin husbonde:
”Jag tänker inte göra som du vill”,
han retar den som föder honom,
även om han sedan gör det.
19:25c och det finns visa män som dömer rätt.
20:8c Hur skönt när tillrättavisning leder till ånger —
på så vis undgår du att synda uppsåtligt.
20:14b inte heller av den ogines, som ges av tvång.
20:17b Ty han har inte tagit emot sin rikedom med klokhet,
och fattigdom ser han lika lättsinnigt på.
20:32 Bättre söka Herren med orubblig uthållighet
än styra sitt liv som en vettlös kusk.
22:7 Barn som lever väl och har sin bärgning
skyler föräldrarnas enkla ursprung.
8Barn som stoltserar med högmod och brist på hyfs
fläckar familjens fina börd.
22:13c I sin dumhet kommer han bara att förakta dig.
22:23e Ty den yttre framtoningen är inte alltid att förakta,
men en rik utan förstånd förtjänar ingen beundran.
23:3e dessa som är långt från hopp om din barmhärtighet.
23:28 Att följa Gud ger stor ära;
om han tar emot dig får du ett långt liv.
24:18 Jag är moder till den ädla kärleken,
till gudsfruktan och kunskap
och till det heliga hoppet.
Själv evig ger jag detta åt alla mina barn,
åt dem som utväljs av honom.
24:24 Tröttna inte på att hämta styrka hos Herren,
utan håll er nära honom så att han kan ge er kraft.
Herren, allhärskaren, är ensam Gud,
och det finns ingen annan räddare än han.
25:12 Att frukta Herren är början till att älska honom;
att tro är början till att förenas med honom.
26:19 Mitt barn, håll din ungdoms blomstring frisk,
och ge inte din kraft åt främmande.
20Sök ut den bördigaste åkern på slätten,
och så din säd i förtröstan på din äkta börd.
21Då kommer dina ättlingar att få leva;
deras börd gör dem frimodiga, och de skall gå långt.
22En kvinna som säljer sig är inte mer värd än en spottloska,
men går du till en annans hustru,
blir hon ett dödens torn för dig.
23En gudlös kvinna blir lagbrytarens lott,
men en gudfruktig hustru får den som fruktar Herren.
24En sedeslös kvinna bryr sig inte om vanäran,
men en sedesam uppträder anständigt också inför sin man.
25En lättfärdig kvinna är inte mer värd än en hund,
men den som har skam i sig fruktar Herren.
26En kvinna som ärar sin man ter sig vis för alla,
en respektlös och övermodig blir allmänt känd som gudlös.
Lycklig den som har en god hustru,
ty hans levnadsår blir dubbelt så många.
27En högröstad och grälsjuk kvinna
liknar stridstrumpeten som blåser till anfall.
Alla människor som är av detta slag
måste leva sitt liv i ett krigiskt kaos.
30:11b Se inte genom fingrarna med hans felsteg;
12böj hans nacke i ungdomen. (H)
30:12d och du blir förtvivlad för hans skull. (H)
30:20c Sådan är den som vill skapa rättvisa med våld. (H)
(Jfr 20:4.)
41:9a Ty när ni förökar er, leder det till olycka. (H)
42:15d och genom hans beslut blev det rätta stadfäst. (H)
47:9c Och varje dag skall de lovsjunga med sina psalmer.
50:29c Och åt de fromma har Herren skänkt visheten.
Prisad vare han i evighet. Amen, amen.
B – Exempel på avvikande läsarter i den hebreiska texten
Här återges ett begränsat urval ställen enligt de hebreiska handskrifter som återfunnits i vår tid. Ställena har valts därför att de tydligt avviker från den grekiska texten och därigenom belyser den ursprunglige författarens uttrycks- och tänkesätt. I många fall finns alternativa läsarter och tolkningar; några särskilt osäkra lydelser har markerats med (?). Markeringen (S) betyder att stället inte finns i någon återfunnen hebreisk handskrift men har återgetts efter den gamla syriska översättningen (Peshitta). Eftersom denna troligen bygger på en hebreisk förlaga, kan avvikande syriska läsarter tänkas avspegla den hebreiska originalversionen.
1:15 Hos de sannfärdiga finns hon, danad i urtiden,
och den nåd hon ger är fast rotad hos deras avkomma. (S)
3:9 En fars välsignelse ger rötterna fäste,
men en mors förbannelse rycker upp plantan.
(Den grekiske översättaren har ersatt bilden från jordbruket med en bild från stadslivet.)
3:11 En mans ära är hans fars ära,
svårt syndar den som förbannar sin mor.
12Min son, håll din fars ära högt,
och svik den inte så länge du lever.
3:17 Min son, blir du rik, så lev i ödmjukhet;
då blir du mer älskad än den som ger gåvor.
3:19/20 Ty stor är Herrens barmhärtighet,
och han avslöjar sin hemlighet för de ödmjuka.
3:25 Finns inget öga, saknas ljus;
finns ingen kunskap, saknas vishet.
4:12 De som älskar henne älskar livet,
och de som söker henne vinner Herrens välbehag.
4:15-19 (Visheten talar i hela detta avsnitt i jag-form:)
Den som lyder mig ...
4:30 Var inte en skällande hund i ditt hem
men lat och feg i ditt arbete.
6:2 Låt dig inte övermannas av ditt begär,
det betar av dig (?) din styrka.
3Det förtär dina blad och fördärvar dina frukter
och lämnar dig som ett förtorkat träd.
6:16 Hos en trogen vän är ditt liv i tryggt förvar,
och den som fruktar Gud vinner livet.
17Ty som han är, så är hans kamrat,
och som hans rykte är, så är hans gärningar.
6:23, 24, 26, 34 Verserna saknas.
7:17 Kuva ditt högmod med all kraft,
ty vad som väntar människan är förruttnelse.
Ropa inte genast om olycka,
lägg bekymren på Gud och var nöjd med hans beslut.
7:23 Har du söner, så fostra dem,
och ge dem hustrur medan de är unga.
7:27-28 Verserna saknas.
8:4 Gå inte runt och skvallra med en dåre;
han kanske visar de mäktiga förakt.
10:15 Versen saknas.
10:22a Invandraren och främlingen, utlänningen och den fattige —
12:3 Att hjälpa syndaren ger ingen lön,
det är ingen rättfärdig gärning.
4När du är i nöd gör han dubbelt så mycket ont
för allt gott som du gjort mot honom.
5Sätt inte vapen i händerna på honom —
varför skulle de ge honom övertag över dig?
6Också Gud hatar ju de onda,
och han låter hämnden drabba syndarna.
7Ge åt den gode men vägra hjälpa den onde.
Hjälp den ödmjuke men ge ingenting åt den övermodige.
12:9 När en man har medgång är också fienden hans vän,
råkar han i nöd drar sig också vännen undan (?).
13:12 Grymt regerar den mäktige, utan förskoning,
han smider ränker mot mångas liv.
14:9 I syndarens ögon är hans egen andel för liten,
men den som tar sin nästas andel förstör sin egen.
10Den girige roffar åt sig bröd,
och vid hans bord råder oro.
Den frikostige sparar inte på brödet,
och vid hans bord flyter vatten
till och med från en uttorkad källa.
(V. 7–8 saknas.)
14:16 (Två rader tillfogas:)
Allt som är gott att göra
skall du göra inför Gud.
16:20 (Tvivlaren för ordet i hela avsnittet:)
Men på mig tänker han inte —
vem bekymrar sig om hur jag lever?
21Inget öga ser om jag syndar —
vem märker om jag sviker alla hemliga löften?
22Vad är en rättfärdig gärning? Vem berättar om den?
Vad kan jag hoppas på om jag håller (?) buden?
17:30 Något sådant finns inte hos människan,
och hans tanke är inte som människans tanke. (S)
18:33 Var inte en frossare och drinkare —
då har du snart ingenting i din börs.
19:1Den som är sådan blir inte rik,
och den som föraktar det lilla fördärvar sig själv.
2Vin och kvinnor hetsar upp sinnet,
och en förhärdad själ leder människan i fördärvet.
19:30 En mans utseende avslöjar hans sysselsättning,
en människas gång vittnar om henne själv. (S)
20:2 Inget gott får den som tillrättavisar en syndare
3eller mottar beröm från fel håll. (S)
20:19 En fet fårsvans utan salt är oätlig —
så är det med ord som sägs i orätt tid. (S)
21:7 Den vise märker vem han har framför sig
och genomskådar snabbt de onda. (S)
21:18 För dåren är visheten som ett fängelse,
kunskap är som glödande kol för den vettlöse. (S)
22:13 Slösa inte vackra ord på en enfaldig man,
och gå inte bredvid ett svin på vägen.
Håll dig undan, så slipper du obehag
och blir inte nersmutsad om det ruskar på sig.
Håll dig undan, så får du ro
och slipper tröttas av hans myckna prat. (S)
24:27 Den låter sin lära strömma som Floden,
som Gichon när vinskörden bärgas. (S)
25:3 Om du inte har samlat visdom i din ungdom,
hur skall du då kunna finna den som gammal? (S)
25:8 (Efter första raden tillfogas:)
den som inte spänner oxe och åsna för samma plog. (S)
(Ett bildligt uttryck för ”den som slipper leva i ett omaka förhållande”; jfr 5 Mos 22:10 och 2 Kor 6:14.)
25:21 Fall inte för en kvinnas skönhet (?),
och åtrå henne inte för hennes rikedom.
28:11 Kåda och beck ger näring åt eld,
ideliga tvister slutar i blod. (S)
29:25 En främling är du, och skam får du smaka,
och till råga på allt får du höra sårande ord. (S)
30:25 För den nöjde är sömnen som en läcker måltid,
och maten han äter bekommer honom väl.
31:6 Det är många som har fängslats av guldet
eller satt sin lit till pärlor,
men de har inte kunnat undkomma olyckan
eller finna räddning på vredens dag.
31:15 Kom ihåg att din nästa är som du själv,
och tänk dig för när det gäller sådant du avskyr.
32:18 En vis man döljer inte sin visdom,
men hädaren håller inte sin tunga i styr.
En vis man tar inte mutor,
men den fräcke hädaren följer inte lagen.
36:10 Låt slutet komma snart, låt tiden vara inne,
ty vem kan säga till dig: ”Vad gör du?”
12Röj undan den främste bland Moabs furstar,
denne som säger: ”Det finns ingen annan än jag.”
(V. 11 saknas.)
36:19a med den nåd som du alltid visar ditt folk.
37:4 Usel är den vän som sneglar på ditt bord
men håller sig borta i nödens stund.
5En god vän kämpar mot din fiende,
och inför motståndarna griper han sin sköld.
6Glöm inte din kamrat i striden
och försumma honom inte när du delar bytet.
37:17 Roten till alla planer är hjärtat.
18Fyra grenar skjuter fram ur det.
37:19 Somliga visa har vishet för många
men bara dårskap för sig själva.
20Somliga visa väcker förakt med sina ord
och får aldrig smaka en läcker måltid.
22Somliga visa har vishet för sig själva,
och deras kunskap kommer dem själva till godo.
23Somliga visa har vishet för sitt folk,
och deras kunskap kommer folket till godo.
24Den som har vishet för sig själv blir mätt på läcker mat,
och alla som ser honom prisar hans lycka.
26Den som har vishet för folket får ära på sin lott,
och hans namn skall leva i evighet.
(V. 21 saknas. V. 25 saknas i en handskrift och har här utelämnats för att avsnittets troligen ursprungliga uppbyggnad skall framträda.)
38:7 Genom dem ger läkaren lindring från plågan.
38:15 Den som syndar mot sin skapare
beter sig övermodigt mot läkaren.
38:19 Versen saknas.
39:30 (Två rader tillfogas:)
Alla dessa ting har skapats för sitt ändamål
och hålls i förvar tills de skall tas i tjänst.
40:2 Versen saknas.
40:4 från den som bär turban och diadem
till den som går klädd i skinnfäll.
(Med denna lydelse syftar första raden på översteprästen.)
40:11 Allt som kommer från jorden vänder åter till jorden,
men det som kommer från höjden vänder åter dit.
40:13 Rikedom vunnen med orätt är som en forsande flod,
som en strid ström i åskväder:
14när den stiger kommer klippblock i rullning,
men plötsligt är den borta för alltid.
40:19 En son och en stad tryggar eftermälet,
men bättre än båda är att finna vishet.
Ungdjur och gröda ger familjen välfärd,
men bättre än båda är en älskad hustru.
20Vin och rusdryck gör hjärtat glatt,
men bättre än båda är älskandes kärlek.
41:9 När ni förökar er, är det en olycka,
och när ni får barn, blir det jämmer.
När ni snavar, blir det oändlig glädje,
och när ni dör, förbannas ni.
41:11 Människans kropp är ingenting,
men ett gott namn skall aldrig utplånas.
41:19 och inför folket där du bor över våldsdåd.
Blygs för att bryta eder och fördrag,
för att lägga armbågen ...
41:22a-b Raderna saknas.
42:4 för att hålla dammet från handvåg och stativvåg
eller för att torka av måttskovel och vikter,
för att köpa vare sig stort eller litet
5eller för att förhandla om priset med en köpman,
för att ge hård tukt åt barn (?)
eller åt en dålig slav som drar benen efter sig.
42:9c medan hon är ung, för att hon skall bli över,
och när hon blivit äldre, för att hon skall bli förskjuten,
10medan hon är ogift, för att hon skall bli förförd,
och när hon är gift, för att hon skall vara otrogen,
medan hon bor hos sin far, för att hon skall få barn,
och när hon bor hos sin man, för att hon skall bli barnlös.
42:12 Rummet där hon bor får inte ha något fönster
och ingen utkik mot tillfartsvägen utanför.
Låt henne inte visa sin skönhet för någon man
och inte heller söka sällskap i kvinnornas hus.
42:17c Herren ger kraft åt sina härar,
så att de kan bestå inför hans härlighet.
44:1 Nu vill jag lovsjunga gudfruktiga män,
våra fäder, släktled för släktled.
44:4 furstar som styrt sitt folk med kloka planer
och härskat med sina spiror,
visa tänkare som förstått skrifterna
och hämtat träffsäkra ord ur sina förråd (?).
44:11a Vad de fått förblir i deras ättlingars ägo,
deras barnbarn blir deras arvingar.
44:21c-d Raderna saknas.
44:22 För sin far Abrahams skull
fick också Isak en son
och blev delaktig av alla förbunden med fäderna.
23Välsignelsen överförde Herren sedan på Jakob.
Han styrkte honom genom förstfödslorätten
och gav honom ...
45:25 Även Herrens förbund med David,
med Jishajs son av Juda stam,
är ett arv av elden inför hans härlighet,
ett arv från Aron till alla hans ättlingar.
26Prisa nu Herren, som är god
och som kröner er med ära!
Må han fylla era hjärtan med vishet,
så att inte det goda ni fått blir bortglömt
utan er makt består i alla kommande släkten.
46:12a Raden saknas.
46:13 Folkets vän och i nåd hos sin skapare,
överlämnad åt honom från moderlivet,
en Herrens nasir i sitt profetkall
var Samuel, som blev domare och präst.
På Guds befallning upprättade han kungadömet
och smorde furstar över folket.
46:19 (Två rader tillfogas:)
Ända till sin död befanns han klok
av Herren och av alla människor.
46:20 Även efter sin död blev han rådfrågad,
och han lät kungen få veta sitt öde;
ur jorden lät han höra sin profetiska röst.
47:6 Därför sjöng kvinnorna för honom
och ärade honom för de tiotusens skull.
När han krönts till kung, gick han i strid
7och krossade ...
47:18a Du blev benämnd med den högtlovades namn,
det som har ropats ut över Israel,
och du samlade ...
47:23 När Salomo gick till vila i hopplöshet (?),
lämnade han efter sig en furste (?)
som var stor i dårskap och fattig på insikt:
Rehabeam, vars beslut drev folket till uppror.
Då framträdde — må hans minne inte leva —
Jerobeam, Nevats son, en syndare
som också fick Israel att synda.
Han kom Efraim att snava och falla,
24/25så att de tvingades bort från sitt land.
Hans synder blev omåttligt stora,
allt slags ondska hängav han sig åt.
48:4 Hur fruktansvärd var du inte, Elia!
Den som är din like har skäl till stolthet.
48:12 (Efter andra raden tillfogas:)
Han gjorde dubbelt så många tecken,
och vart ord han sade blev ett underverk.
48:21b och han spred förvirring bland dem med pest.
48:22c-23b Raderna saknas.
49:5 Då lät han deras kraft förlamas,
deras ära fick ett dåraktigt främmande folk.
49:9 Han talade också om Job, profeten,
som i allt levde rättfärdigt.
50:24 Må hans nåd dröja kvar hos Simon,
må han låta förbundet med Pinechas gälla för honom,
så att det inte upphävs för honom eller för hans barn,
så länge himlen består.
50:27 Detta var klok undervisning och konstfulla tänkespråk
av Simon, son till Jeshua, son till Elasar, son till Sira,
som hans kloka tydningskonst lät flöda
och som strömmade fram ur hans insikt.
50:29 Ty att frukta Herren är att leva.
51:6a och från en svekfull tungas pilar.
En dödlig fara ...
51:12 (Här tillfogas en lovsång:)
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
Tacka lovsångernas Gud,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som bevarar Israel,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som skapat allt,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som befriar Israel,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som samlar de skingrade israeliterna,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som bygger upp sin stad och sitt tempel,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som ger ny styrka åt Davids ätt,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som väljer ut en präst bland Sadoks söner,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som var Abrahams sköld,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som var Isaks klippa,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som var Jakobs styrka,
evigt varar hans nåd.
Tacka honom som utvalde Sion,
evigt varar hans nåd.
Tacka konungen över konungars konungar,
evigt varar hans nåd,
honom som ger ny styrka åt sitt folk
och låter alla sina fromma lovsjunga,
alla Israels ättlingar, det folk som står honom nära.
Halleluja!
51:13 (Avsnittet är en alfabetisk dikt, vars mönster har efterbildats fritt i nedanstående översättning.)
Alltsedan jag var ung och ännu aldrig felat
är det henne jag har älskat och sökt.
14Bland lagens ord (?) mötte hon mig,
och jag skall söka henne till min sista stund.
15Druvorna mognar när blomman faller,
och de ger glädje åt hjärtat.
Enträget följde jag rätta vägen,
ty från min ungdom kände jag henne.
16Fastän min flitiga lärotid var kort,
var den lärdom stor som jag vann.
17God hjälp (?) fick jag av henne,
äran tillhör honom som var min lärare.
18Hos henne sökte och fann jag glädje,
min lidelse för det goda skall aldrig slockna.
Jag lät min åtrå brinna för henne
och släppte henne inte med blicken.
19Kraften i min åtrå ökades (?);
på hennes höjder skall jag inte svika (?).
Lås och portar gled upp för min hand;
jag skall begrunda hennes hemligheter.
20Med rena händer sökte jag henne (?),
och jag fann henne i hennes renhet.
När hon nu har skänkt mig förstånd
skall jag aldrig överge henne.
21Osläcklig brinner min längtan att se henne,
att vinna henne var ett gott förvärv.
22Prisa då Herren, läppar och tunga,
han gav mig talets gåva i lön.
23Reser ni utan förstånd genom livet,
så stanna hos mig, ta in i mitt lärohus.
24Säg mig, hur länge vill ni leva i armod
och låta era själar törsta allt mer?
25Talet om vishet har ni hört från min mun;
vinn henne nu själva utan kostnad.
26Under hennes ok skall ni böja nacken,
ni skall ta hennes börda på er.
Var och en som söker henne är hon nära,
alla som ger sig hän skall finna henne.
27Åt mig som strävade en liten tid
gav hon stor frid; ni kan själva se det.
28Älskar ni min lära redan i er ungdom (?),
kan ni vinna silver och guld genom mig.
29Över alla som hör mig skall jag glädjas,
och ni skall inte blygas för min sång.
30Allt som blir er ålagt skall ni fullgöra i tid (?);
när hans tid är inne skall Gud ge er lön.
Prisad vare Herren i evighet, och lovat vare hans namn i släktled efter släktled. Slut på Simons ord; han var son till Jeshua och kallades Siras son. Detta var Simons vishet; han var son till Jeshua, son till Elasar, son till Sira. Prisat vare Herrens namn från nu och i evighet.