Bibeln
Gamla testamentet
Första Kungaboken
Den gamle David och Avishag
1 1Kung David var nu gammal och ålderstigen. Trots att man bredde täcken över honom hade han svårt att hålla sig varm. 2Kungens män sade till honom: "Herre, låt oss söka reda på en ung orörd kvinna, som kan betjäna och vårda dig. Om hon får ligga i din famn, herre konung, blir du varm." 3Sedan sökte de runt hela Israel efter en vacker flicka. De fann Avishag från Shunem och förde henne hem till kungen. 4Det var en mycket vacker flicka, och hon vårdade kungen och hjälpte honom. Men han låg aldrig med henne.
Strid om tronföljden
5Adonia, Haggits son, talade vitt och brett om att det var han som skulle bli kung. Han skaffade sig vagnar och hästar och höll sig med en eskort på femtio man. 6Hans far hade aldrig tillrättavisat honom och förebrått honom för hans uppförande. Han var ståtlig att se på, och i ålder kom han närmast efter Absalom. 7Han hade rådgjort med Joav, Serujas son, och med prästen Evjatar, och de stödde honom. 8Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, och profeten Natan och Shimi och Rei och Davids livgarde stod inte på Adonias sida.
9En gång när Adonia offrade får och tjurar och gödkalvar vid Ormstenen nära Rogelkällan hade han inbjudit alla sina bröder, kungasönerna, och alla män i Juda som stod i kungens tjänst. 10Men han hade inte bjudit profeten Natan eller Benaja eller livgardet eller sin bror Salomo. 11Då sade Natan till Batseba, Salomos mor: "Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit kung, utan vår herre Davids vetskap? 12Låt mig nu ge dig ett råd som kan rädda livet på dig och din son Salomo. 13Gå in till kung David och säg: ’Min herre och konung, du har ju själv svurit en ed och lovat mig att min son Salomo skall bli kung efter dig och sitta på din tron. Hur kommer det sig då att Adonia har blivit kung?’ 14Medan du står där och talar med kung David kommer jag in och bekräftar vad du har sagt."
15Batseba gick in i rummet till kung David, som nu på sin höga ålderdom vårdades av Avishag från Shunem. 16Batseba föll ner för honom, och då kungen frågade vad hon ville 17svarade hon: "Herre, du har själv svurit vid Herren, din Gud, och lovat mig att min son Salomo skall bli kung efter dig och sitta på din tron. 18Men nu har Adonia blivit kung, utan din vetskap. 19Han har offrat tjurar, gödkalvar och får i mängd och bjudit in alla kungasönerna, prästen Evjatar och överbefälhavaren Joav. Men din tjänare Salomo har han inte bjudit. 20Nu riktar hela Israel sina blickar mot dig, herre konung, i väntan på att du kungör vem som skall efterträda dig på tronen. 21När du, herre konung, vilar hos dina fäder kan jag och min son Salomo annars bli betraktade som brottslingar."
22Medan Batseba ännu talade kom profeten Natan. 23Man anmälde för kungen att han var där, och Natan trädde in till honom och föll ner med ansiktet mot marken 24och sade: "Min herre och konung, har du verkligen sagt att Adonia skall bli kung och efterträda dig på tronen? 25I dag har han gått ner och offrat tjurar, gödkalvar och får i mängd. Han har bjudit in alla kungasönerna och befälhavarna och prästen Evjatar, och de sitter nu till bords med honom, och de ropar: Leve kung Adonia! 26Men mig, din tjänare, har han inte bjudit och inte heller prästen Sadok eller Benaja, Jojadas son, eller din tjänare Salomo. 27Har detta skett på din befallning, konung, utan att du talat om för oss vem som skall efterträda dig på tronen?"
28Kung David lät kalla på Batseba, och då hon stod inför honom 29svor han denna ed: "Så sant Herren lever, han som har räddat mig ur alla faror, 30jag skall i dag uppfylla det löfte jag gav dig när jag svor vid Herren, Israels Gud, att din son Salomo skulle bli kung och efterträda mig på tronen." 31Då föll Batseba ner med ansiktet mot marken och sade: "Må min härskare konung David länge leva!"
Salomo blir kung
32Då sade kung David: "Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son." De kom till honom, 33och han sade: "Ta mina män med er och låt min son Salomo sitta upp på min mula och följ honom ner till Gichon. 34Där skall prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel, och ni skall stöta i horn och ropa: Leve kung Salomo! 35Därefter skall ni följa honom tillbaka, och han skall komma hit och sätta sig på min tron. Han skall bli kung i mitt ställe, honom har jag förordnat till furste över Israel och Juda." - 36"Må Herren, din Gud, stadfästa detta", sade Benaja, Jojadas son. 37"Liksom Herren har varit med dig, konung, så må han vara med Salomo och göra hans välde ännu mäktigare än ditt, konung David!"
38Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick därifrån tillsammans med kereteerna och peleteerna. De lät Salomo sitta upp på kungens mula och förde honom till Gichon. 39Prästen Sadok hade hämtat oljehornet från Herrens tält och smorde Salomo till kung. Hornstötarna skallade och folkmassan ropade: "Leve kung Salomo!" 40Alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv.
Adonia underkastar sig kung Salomo
41Adonia och hans gäster hade just ätit färdigt då de hörde larmet. När Joav hörde hornstötarna frågade han: "Vad betyder allt detta oväsen i staden?" 42I samma ögonblick kom Jonatan, prästen Evjatars son. "Kom hit!" ropade Adonia. "Du är en bra karl och har säkert goda nyheter." - 43"Tvärtom: vår härskare kung David har gjort Salomo till kung", sade Jonatan. 44"Han har skickat med honom prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, och dessutom kereteerna och peleteerna. De har låtit Salomo sitta upp på kungens mula, 45och vid Gichon har prästen Sadok och profeten Natan smort honom till kung. Sedan har de återvänt därifrån under jubelrop, och nu är hela staden i festyra - det är det larmet ni hör. 46Salomo sitter redan på kungatronen, 47och de kungliga ämbetsmännen har kommit för att uppvakta vår härskare kung David och framföra denna välgångsönskan: ’Må din Gud göra Salomos namn ännu större än ditt och hans välde ännu mäktigare än ditt!’ Kung David har tillbett Herren på sin bädd 48och sagt: Lovad vare Herren, Israels Gud, som i dag har gett mig en efterträdare på tronen och låtit mig se det med egna ögon."
49Adonias gäster blev skräckslagna och skingrades åt alla håll. 50Och av fruktan för Salomo skyndade Adonia bort till altaret och grep tag i hornen. 51Det kom bud till Salomo: "Adonia är rädd för dig, konung. Han har gripit tag i altarhornen och säger: Kung Salomo måste först svära att han inte skall hugga ner mig."
52Salomo svarade: "Om han visar sig vara pålitlig skall inte ett hår krökas på hans huvud, men om han gör sig skyldig till något skall han dö." 53Sedan lät kung Salomo föra bort honom från altaret. Han kom och föll ner för Salomo, och Salomo sade åt honom att gå hem.
Davids sista anvisningar. Hans död
2 1Då Davids liv närmade sig slutet gav han sin son Salomo dessa anvisningar: 2"Jag går nu den väg allt levande måste vandra. Var stark och visa dig som en man. 3Håll vad Herren, din Gud, har befallt, så att du följer hans vägar och rättar dig efter hans bud och stadgar, hans föreskrifter och befallningar, allt så som det är skrivet i Moses lag. Då skall du ha framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, 4och Herren skall uppfylla det löfte han gav mig när han sade: Om dina efterkommande vaktar på sina steg och troget och med uppriktigt hjärta vandrar mina vägar skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. 5Du vet hur Joav, Serujas son, handlade mot mig och hur han handlade mot de två överbefälhavarna i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son, då han dödade dem och i fred hämnades blod som flutit i krig. Med oskyldigt blod fläckade han bältet om min midja och sandalerna på mina fötter. 6Handla nu som din klokhet bjuder dig och se till att han inte får en lång levnad och dör i frid. 7Sönerna till Barsillaj från Gilead skall du däremot behandla väl och låta äta vid ditt bord, ty så bemötte de mig när jag var på flykt undan din bror Absalom. 8Sedan har du Shimi, Geras son, från Bachurim, av Benjamins stam. Det var han som överöste mig med fruktansvärda förbannelser på vägen till Machanajim. Men han var också med och mötte mig vid Jordan, och då svor jag vid Herren att jag inte skulle låta hugga ner honom. 9Låt honom nu få sitt straff, du är ju en klok man och förstår nog hur du skall behandla honom så att hans långa levnad får ett blodigt slut."
10David gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. 11I fyrtio år hade han varit kung över Israel, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem. 12Salomo efterträdde sin far David på tronen, och hans kungamakt var obestridd.
Adonia dödas
13Adonia, Haggits son, uppsökte en dag Salomos mor Batseba. Hon frågade: "Vad för dig hit? Är allt väl?" - "Ja", svarade han, 14"men det är en sak jag vill tala med dig om." - "Jag lyssnar", sade Batseba, 15och han fortsatte: "Som du vet tillkom kungadömet egentligen mig, och hela Israel väntade sig att jag skulle bli kung. Men makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt. 16Nu har jag en enda bön, avvisa mig inte." - "Låt höra", sade Batseba, 17och han fortsatte: "Tala med kung Salomo - dig avvisar han inte - och be honom att han ger mig Avishag från Shunem till hustru." - 18"Ja, jag skall tala med kungen om dig", sade Batseba.
19När Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt. Sedan satte han sig och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida. 20"Jag har en enda liten bön till dig", sade hon, "avvisa mig inte." - "Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig." 21Då sade Batseba: "Låt din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru." 22Salomo svarade: "Varför begär du bara Avishag åt Adonia? Varför inte också kungamakten - han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida." 23Och kung Salomo svor vid Herren: "Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte denna begäran skall kosta Adonia livet. 24Så sant Herren lever, han som har insatt mig till kung och gett mig min far Davids tron och som har upprättat åt mig det kungahus han utlovat, redan i dag skall Adonia dö." 25Kung Salomo skickade Benaja, Jojadas son, och lät honom hugga ner Adonia.
Evjatar förvisas, Joav dödas
26Till prästen Evjatar sade kungen: "Ge dig i väg till din egendom i Anatot. Du förtjänar döden, men nu kan jag inte döda dig, eftersom du har burit Herren Guds ark inför min far David och delat alla hans vedermödor." 27Så drev Salomo bort Evjatar från tjänsten som präst åt Herren. Därmed gick det ord i uppfyllelse som Herren hade uttalat i Shilo över Elis släkt.
28Ryktet nådde Joav, som hade anslutit sig till Adonia - Absalom hade han däremot inte stött - och han flydde då till Herrens tält och grep tag om altarhornen. 29När kung Salomo fick höra att Joav hade sökt skydd i Herrens tält och stod intill altaret skickade han i väg Benaja, Jojadas son, med befallningen: "Gå och hugg ner honom!" 30Benaja gick till Herrens tält och ropade till Joav: "I konungens namn, kom ut!" Men Joav svarade: "Nej, här vill jag dö." När Benaja berättade för kungen vad Joav hade svarat 31sade kungen: "Gör då som han säger, hugg ner honom och begrav honom. Så befriar du mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod som Joav utgöt. 32Herren skall ge honom hans rättmätiga straff för att han högg ner två män som till skillnad från honom själv var hederliga och rättskaffens, Israels överbefälhavare Avner, Ners son, och Judas överbefälhavare Amasa, Jeters son. Han dödade dem med sitt svärd utan min fars vetskap. 33Deras blod skall komma över Joav och hans efterkommande i all framtid, men åt David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron, skall Herren ge trygghet i all framtid." 34Då gick Benaja, Jojadas son, bort och högg ner honom, och han begravdes där han bott i öknen. 35I hans ställe gjorde kungen Benaja till överbefälhavare och prästen Sadok fick ersätta Evjatar.
Shimi dödas
36Sedan kallade kungen till sig Shimi. "Bygg dig ett hus i Jerusalem och stanna här", sade han. "Du får inte ge dig av härifrån, 37och det skall du veta, att den dag du gör det och går över Kidronbäcken, den dagen skall du straffas med döden, och skulden är din egen." 38Shimi sade: "Ja, jag skall rätta mig efter min herre konungens villkor." Han bodde därefter en tid i Jerusalem.
39Men när tre år hade gått rymde ett par av Shimis slavar till kung Akish i Gat, Maakas son. Då Shimi fick reda på att de var i Gat 40sadlade han genast sin åsna för att rida dit och leta rätt på dem hos Akish. Han kom till Gat och hämtade tillbaka slavarna därifrån. 41Salomo fick veta att Shimi gett sig av från Jerusalem till Gat men att han nu var tillbaka. 42Då kallade kungen honom till sig och frågade: "Lät jag dig inte svära vid Herren och gjorde jag inte klart för dig att den dag du gav dig av härifrån kunde du vara säker på att straffas med döden? Och du hade inget att invända. 43Varför har du då inte hållit eden inför Herren och den befallning jag gav dig?" 44Och han fortsatte: "Du vet med dig och inser själv hur mycket ont du gjorde min far David. Nu låter Herren din ondska falla tillbaka på dig själv. 45Men kung Salomo skall vara välsignad och Davids tron bestå inför Herren i alla tider." 46Och kungen befallde Benaja, Jojadas son, att gå ut med Shimi och hugga ner honom.
Nu hade Salomo kungamakten säkert i sin hand.
Salomo ber till Herren om vishet
3 1Salomo knöt släktskapsband med farao, kungen av Egypten, genom att gifta sig med en dotter till honom. Han förde henne till Davids stad i väntan på att hans eget hus skulle bli färdigt liksom Herrens hus och muren kring Jerusalem. 2Folket offrade på offerplatserna, eftersom något tempel åt Herrens namn inte var byggt vid denna tid. 3Salomo älskade Herren och höll sig till vad hans far David hade stadgat; dock offrade han på offerplatserna och tände offereld där.
4Den främsta offerplatsen var den i Givon. Dit begav sig kungen för att offra, och han frambar tusen brännoffer på altaret där. 5I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: "Be om vad du vill. Jag skall ge dig det." 6Salomo svarade: "Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. 7Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren 8mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. 9Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?"
10Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. 11Gud sade: "Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, 12så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. 13Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. 14Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv." 15Då Salomo vaknade förstod han att det varit en dröm. Efter återkomsten till Jerusalem trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och gemenskapsoffer och höll ett gästabud för alla sina män.
Salomos visa domslut
16Det kom en gång två skökor till kungen, och de fick företräde för honom. 17"Lyssna, herre!" sade den ena. "Vi bor i samma hus, jag och den där kvinnan, och där födde jag ett barn, och hon var med. 18Två dagar efter mig födde också hon. Det var bara hon och jag, ingen främmande var hos oss, vi var ensamma. 19En natt dog hennes son, hon hade legat ihjäl honom. 20Då steg hon upp mitt i natten medan jag sov och tog min son som jag hade intill mig och lade honom hos sig, och det döda barnet lade hon hos mig. 21När jag steg upp för att amma min son på morgonen var han död. Men när jag såg på honom där på morgonen upptäckte jag att det inte var det barn som jag hade fött."
22Då sade den andra kvinnan: "Nej, det är min son som lever och din som är död!" Men den första ropade: "Nej, din son är död och min lever!" Så tvistade de inför kungen. 23Då sade han: "Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever." 24Och kungen sade: "Räck mig ett svärd!" När man kom med svärdet 25sade kungen: "Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!" 26Då sade hon som var mor till den levande pojken - ty kärleken till sonen överväldigade henne: "Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!" Den andra sade: "Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!" 27Då befallde kungen: "Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor."
28Hela Israel fick höra om den dom som kungen hade fällt, och alla fylldes av vördnad för honom. De förstod att kungen skipade rätt i kraft av gudomlig vishet.
Salomos förvaltning
4 1Kung Salomo regerade nu över hela Israel, 2och dessa var hans högsta ämbetsmän: Asarja, Sadoks son, var präst, 3Elichoref och Achia, Shishas söner, var kungens sekreterare, Joshafat, Achiluds son, var kansler, 4Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare, Sadok och Evjatar var präster, 5Asarja, Natans son, var chef för fogdarna, Savud, prästen Natans son, var kungens rådgivare, 6Achishar förvaltade de kungliga egendomarna och Adoniram, Avdas son, förestod tvångsarbetena.
7Över hela Israel hade Salomo tolv fogdar, som var sin månad svarade för underhållet åt kungen och hans hov. 8De hette: Hurs son i Efraims bergsbygd, 9Dekers son i Makas, Shaalvim, Bet-Shemesh, Elon och Bet Hanan, 10Heseds son i Arubbot, som hade Soko och hela Heferlandet, 11Avinadavs son, som hade hela Dors uppland och som fick Salomos dotter Tafat till hustru, 12Baana, Achiluds son, som hade Tanak och Megiddo och hela Bet-Shean vid Saretan nedanför Jisreel, från Bet-Shean till Avel Mechola och ända bort till andra sidan Jokmeam, 13Gevers son i Ramot i Gilead, som hade Manasses son Jairs byar i Gilead samt Argovområdet i Bashan: sextio stora städer med murar och bronsbommar, 14Achinadav, Iddos son, i Machanajim, 15Achimaas i Naftali, som också var gift med en dotter till Salomo, Basemat, 16Baana, Hushajs son, i Asher och Alot, 17Joshafat, Paruachs son, i Isaskar, 18Shimi, Elas son, i Benjamin 19och Gever, Uris son, i Gilead, det land där amoreerkungen Sichon och Bashans kung Og hade härskat. Dessutom fanns det en fogde i 20Juda.
Salomos makt och vishet
Israeliterna var nu talrika som havets sand. De åt och drack och var glada. 21Salomo härskade över alla riken från Eufrat ända fram till filisteernas land och fram till gränsen mot Egypten. De betalade skatt och var hans lydiga undersåtar så länge han levde.
22Vid Salomos hov gick det varje dag åt 30 kor siktat mjöl och 60 kor vanligt mjöl, 2310 gödda oxar, 20 valloxar och 100 får. Därtill hjortar, gaseller, rådjur och gödfåglar.
24Salomo var alltså herre över allt land väster om Eufrat, från Tifsach ända till Gaza, över alla kungarna där, och det rådde fred mellan honom och grannländerna på alla sidor. 25I Juda och Israel, från Dan till Beer Sheva, satt var och en trygg under sin vinstock och sitt fikonträd, så länge Salomo levde.
26Salomo hade 4 000 stallplatser med vagnshästar och ytterligare 12 000 hästar.
27De tolv fogdarna svarade under var sin månad för underhållet åt kung Salomo och dem som kom till hans bord, och de såg till att ingenting fattades. 28Korn och hackelse för hästarna skaffade de i tur och ordning till kungen var han än befann sig.
29Gud skänkte Salomo vishet och stort förstånd och kunskap riklig som sanden på havets strand. 30Hans vishet överträffade all Österlandets och all Egyptens vishet. 31Han var den visaste bland människor, visare än esrachiten Etan och visare än Heman, Kalkol och Darda, Machols söner. Ryktet om honom spred sig till alla folk runt omkring. 32Salomo präglade tre tusen tänkespråk, och hans sånger uppgick till ettusenfem. 33Han talade om växterna, alltifrån cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur och fåglar, om kräldjur och fiskar. 34Från alla folk kom man för att lyssna till Salomos vishet, och alla jordens kungar skänkte honom gåvor när de lyssnat till hans vishet.
Förberedelser för tempelbygget
5 1Kung Hiram i Tyros hade alltid varit Davids vän, och då han fick höra att Salomo var smord till kung efter sin far skickade han sändebud till honom. 2Salomo sände i sin tur detta budskap till Hiram: 3"Du vet att min far inte kunde bygga något hus åt Herrens, sin Guds, namn på grund av alla krig han tvingades föra ända tills Herren lade fienderna under hans fötter. 4Men nu har Herren, min Gud, gett mig fred på alla sidor, ingen angriper mig och ingen olycka hotar. 5Därför tänker jag nu bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn i enlighet med Herrens ord till min far David: Din son som jag skall sätta på tronen efter dig är den som skall bygga huset åt mitt namn. - 6Ge nu order om att man skall fälla cedrar åt mig på Libanon. Mina män skall arbeta tillsammans med dina, och jag skall ge dig vad du begär för dina mäns arbete. Du vet att det bland oss inte finns så duktiga timmerhuggare som bland fenikierna."
7Hiram gladde sig mycket åt Salomos hälsning. "I dag vill jag lova Herren", sade han, "som har gett David en vis son till att härska över detta stora folk." 8Och Hiram sände detta svar: "Jag har mottagit ditt budskap och skall ge dig allt cederträ och cypressträ du önskar. 9Mina män kommer att frakta ner timret från Libanon till havet. Där samlar jag det till flottar som jag för till den plats du anvisar, och sedan jag löst upp flottarna får du ta hand om timret. I gengäld skall du förse mig med de livsmedel jag önskar för mitt hushåll."
10Så lämnade Hiram cederträ och cypressträ åt Salomo, så mycket han ville ha, 11medan Salomo försåg Hiram med livsmedel: han levererade 20 000 kor vete till hans hushåll och 20 kor av den finaste olivoljan, år efter år. 12Herren hade gett Salomo den vishet han lovat honom. Mellan Salomo och Hiram rådde fred och samförstånd, och de slöt förbund med varandra.
13Kung Salomo införde arbetsplikt över hela Israel. 30 000 man blev uttagna 14och skickades i skift om 10 000 man i månaden till Libanon. En månad var de på Libanon och två månader hemma. Adoniram förestod tvångsarbetena. 15Salomo hade 70 000 bärare och 80 000 stenhuggare i bergen 16och dessutom de 3 300 förmän som hans fogdar hade under sig för att övervaka arbetena. 17På Salomos order bröts stora, utvalda block för att templets grundvalar skulle kunna läggas med huggen sten. 18Med hjälp av folk från Geval bearbetade Salomos och Hirams hantverkare timret och stenen så att allt var färdigt att tas i bruk vid tempelbygget.
Salomo bygger templet
6 1Under det fyrahundraåttionde året efter israeliternas uttåg ur Egypten, det fjärde året av Salomos regering i Israel, i månaden siv, som är den andra månaden, började Salomo bygga Herrens hus. 260 alnar långt, 20 alnar brett och 30 alnar högt var templet som kung Salomo byggde åt Herren. 3Förhallen framför långhuset var 20 alnar bred, vilket motsvarade templets bredd; den var tio alnar djup och låg på framsidan. 4Han försåg templet med fönster som hade karmar och spjälor. 5Runt templets väggar uppförde Salomo ett galleri, längs väggarna till långhuset och koret. Där gjorde han sidokammare. 6Den nedersta våningen av detta galleri var fem alnar bred, den mellersta sex och den översta sju alnar. Man hade nämligen gjort avsatser längs utsidan för att slippa göra fästhål i väggarna. 7Templet byggdes med sten som inte bearbetades när den kom från stenbrottet, och därför hördes inte släggor, hackor eller andra järnredskap på byggplatsen. 8Uppgången till mellanvåningen i tillbyggnaden låg på högra sidan av templet, och man gick upp på en spiraltrappa; på samma sätt kom man vidare till tredje våningen.
9Så byggde Salomo templet färdigt och klädde in det med en panel av cederträ. 10Galleriet runt templet var fem alnar högt och var förankrat med cederbjälkar.
11Herrens ord kom till Salomo: 12"Det hus som du nu bygger - om du följer mina stadgar och gör som jag befallt, och om du håller alla mina bud och rättar dig efter dem, skall jag låta det löfte som jag gav din far David förverkligas i dig: 13där skall jag bo mitt bland israeliterna och aldrig överge mitt folk Israel." 14Och Salomo byggde templet färdigt. 15Invändigt klädde han dess väggar med cederplankor, ända nerifrån golvet och upp till taksparrarna fäste han denna träpanel. Golvet täckte han med cypressplankor. 1620 alnar från den bakre väggen uppförde han en vägg av cederträ från golv till tak, och den delen av byggnaden inrättade han till ett kor, det allra heligaste. 17Själva långhuset framför koret blev då 40 alnar. 18Invändigt kläddes väggarna med cederträ, där frukter och blomkalkar skurits ut. Allt var täckt med cederträ, stenen syntes ingenstans. 19Inuti huset inrättade Salomo ett kor, avsett för Herrens förbundsark. 20Koret var 20 alnar långt, 20 alnar brett och 20 alnar högt, och han belade det med gediget guld. Salomo byggde också ett altare av cederträ 21framför koret och belade det med guld. Han belade insidan av huset med gediget guld och hängde upp guldkedjor. 22Hela huset belades med guld tills allting var täckt av guld. Också altaret i anslutning till koret blev i sin helhet belagt med guld.
23För koret gjorde han två keruber av olivträ. Den ena var tio alnar hög 24och varje vinge fem alnar lång. Avståndet mellan vingspetsarna var tio alnar. 25Den andra keruben var också tio alnar hög. Båda hade samma mått och samma form, 26den ena som den andra var tio alnar hög. 27Han ställde keruberna i det inre rummet. Vingarna var utbredda; den ena keruben vidrörde den ena väggen med sin vinge och den andra vidrörde den motsatta väggen med sin. Mitt i rummet berörde de varandra, vinge mot vinge. 28Och Salomo belade keruberna med guld.
29På alla husets väggar, såväl i det inre som i det yttre rummet, lät Salomo snida reliefer med keruber, palmer och blomkalkar. 30I båda rummen belade han golvet med guld. 31Ingången till koret fick dörrar av olivträ, och infattningen gjordes så att karmarna var i fem avsatser. 32På de båda dörrarna av olivträ lät han snida keruber, palmer och blomkalkar och belade dem med guld: man hamrade ut guld över keruberna och palmerna. 33Likaså gjorde han i ingången till långhuset dörrposter av olivträ i fyra avsatser 34och därtill två dörrar av cypressträ, varje dörr bestående av två vridbara dörrhalvor. 35Han smyckade dem med snidade keruber, palmer och blomkalkar och lade bladguld på de utskurna figurerna.
36Den inre förgården omgärdade han med en mur av tre varv huggen sten och ett varv cederbjälkar.
37Under det fjärde året, i månaden siv, lades grunden till Herrens hus, 38och under det elfte året, i månaden bul, som är den åttonde månaden, stod det färdigt i alla delar och med allt som hörde till. Sju år tog det att bygga templet.
Salomo bygger sitt palats
7 1Sitt eget hus byggde Salomo på tretton år; sedan var hela palatset färdigt. 2Han byggde Libanonskogshuset, 100 alnar långt, 50 alnar brett och 30 alnar högt, med fyra rader pelare av cederstammar och bjälkar av ceder vilande på pelarna. 3Taket var av cederträ och lagt på taksparrar som vilade på pelarna, sammanlagt 45 taksparrar, 15 i varje rad. 4Vidare fanns det tre rader fönsterkarmar, alltså tre omgångar med öppningar. 5Alla dörrkarmar var gjorda med fyra avsatser. [---] 6Han byggde också en förhall med pelare, 50 alnar bred och 30 alnar djup och med ett galler framför. 7Likaså byggde han en tronhall, även kallad domshallen; där dömde han. Den var klädd med cederpanel från golv till tak.
8Det hus där han själv skulle bo byggde Salomo på den andra gården, bortom förhallen, och det var av samma konstruktion. Salomo byggde också ett hus åt faraos dotter, som han hade tagit till hustru; det var likadant som förhallen. 9Alla dessa byggnader var uppförda av utvalda fyrkantiga stenblock, sågade på både insidan och utsidan av väggen, från grunden till bjälkarna och från förgården vid Herrens hus fram till den stora förgården. 10Grunden var lagd med utvalda stenar, stora block på tio och åtta alnar, 11och däröver hade man byggt med utvalda fyrkantiga stenblock och cederträ.
12Den stora förgården var omgärdad av en mur med tre varv huggen sten och ett varv cederbjälkar, på samma sätt som förgården till Herrens hus, den inre förgården.
Koppararbetena till templet
13Från Tyros lät kung Salomo hämta en man vid namn Hiram, 14vars mor var en änka av Naftalis stam, medan fadern var en tyrisk kopparsmed. Hiram var mycket kunnig och förfärdigade alla slags koppararbeten med stor konstskicklighet. Han kom nu till Salomo och utförde allt vad kungen ville ha gjort. 15Han formade de två bronspelarna, båda 18 alnar höga och med en omkrets på tolv alnar. De var ihåliga, och väggarna hade en tjocklek av fyra fingerbredder. 16Två pelarhuvuden göt han i brons och satte överst, vartdera fem alnar högt. 17De båda pelarhuvudena var försedda med var sitt flätverk med tofsar och kedjor. 18Han gjorde också de två raderna granatäpplen som omgav flätverken och täckte pelarhuvudena, likadant på båda. 19Pelarhuvudena var formade som lotusblommor. [---] 20[---] 200 granatäpplen i rader omgav vart och ett av dem. 21Han reste pelarna vid förhallen till långhuset och gav den högra pelaren namnet Jakin och den vänstra namnet Boas. 22Pelarna kröntes av ornament i form av lotusblommor. Så fullbordades arbetet med pelarna.
23Han gjorde vidare Havet i gjutgods. Det var cirkelrunt och mätte tio alnar från kant till kant; det var fem alnar högt och 30 alnar i omkrets. 24Runt om, under kanten, löpte två rader med frukter som gjutits i samma stycke som själva Havet. 25Det stod på tolv tjurar, tre av dem vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade ovanpå dem, och alla tjurarna hade bakdelen vänd inåt. 26Godset i Havet var en handsbredd tjockt, och kanten var formad som kanten på en bägare, lik kalken av en lotusblomma. Havet rymde 2 000 bat.
27Han gjorde också de tio stativen av brons, vart och ett fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt. 28De var gjorda så, att de hade ramlister och lister mellan tvärslåarna. 29På listerna mellan tvärslåarna, liksom på tvärslåarna själva, fanns lejon, tjurar och keruber och ovanför och under lejonen och tjurarna flätor i hamrat arbete. 30Varje stativ stod på fyra hjul som var av brons och hade bronsaxlar. De fyra hörnpelarna var försedda med strävor, som var gjutna under kitteln. 31Inuti den övre ramen satt underlaget för kitteln; det var runt och höjde sig en aln över ramen. Det var gjort som ett kittelställ och var en och en halv aln högt. Också på underlaget fanns utsirningar, men listerna där var fyrkantiga, inte runda. 32Under listverket satt de fyra hjulen, och hållarna till hjulen var fästa i stativet. Hjulen var en och en halv aln höga. 33De var av samma utförande som stridsvagnshjul; såväl hållare som fälgar, ekrar och nav var gjutna. 34Fyra strävor gick upp mot de fyra hörnen på varje stativ; dessa strävor var en del av stativet. 35Överst på stativet var ett cirkelrunt ställ, en halv aln högt. Längst upp på stativet satt hållarna med sina lister. 36På plattorna var keruber, lejon och palmer ingraverade. 37Alla tio stativen gjordes på samma sätt: samma gjutgods, mått och form.
38Hiram gjorde tio kittlar av brons. Var och en rymde 40 bat och hade en diameter av fyra alnar. På vart och ett av de tio stativen satte han en kittel. 39Fem av stativen ställde han på högra sidan av tempelhuset och fem på den vänstra. Havet ställde han på den högra sidan av tempelhuset, åt sydost.
40Han gjorde också grytorna, skovlarna och offerskålarna. Han fullbordade arbetet med alla de föremål han fått i uppdrag att göra åt kung Salomo för Herrens hus: 41två pelare, de två klotformiga pelarhuvudena, de två flätverken som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvudena, 42de 400 granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen för varje flätverk, till att täcka de båda klotformiga pelarhuvudena, 43vidare de tio stativen och de tio kittlarna till stativen, 44Havet, som var ett, och de tolv tjurarna under Havet, 45slutligen också grytorna, skovlarna och offerskålarna. Alla dessa föremål som Hiram gjorde åt kung Salomo för Herrens hus var av blankad brons. 46Det var i Jordandalen, mellan Suckot och Saretan, som kungen lät gjuta dem i lerformar. 47Salomo satte alla föremålen på deras platser. Mängden var så väldig att vikten av bronsen inte kunde fastställas.
Salomo gör guldföremålen till templet
48Salomo gjorde alla föremål i Herrens hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet för skådebröden, 49de gyllene lampställen framför koret, fem till höger och fem till vänster, blommönstret, lamporna och tängerna av guld, 50vidare faten, knivarna, offerskålarna, pannorna och fyrfaten av guld, slutligen beslagen på dörrarna in till det inre rummet, det allra heligaste, och på dörrhalvorna in till långhuset, också de av guld.
51När alla kung Salomos arbeten för Herrens hus var fullbordade lät han föra dit in det som hans far David hade helgat åt Herren; silvret och guldet och kärlen lade han i skattkamrarna i Herrens hus.
Arken förs in i templet
8 1Nu samlade kung Salomo de äldste i Israel och stamhövdingarna, överhuvudena för de olika familjerna i Israel. Han kallade dem till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, Sion. 2Och alla israeliterna samlades inför kung Salomo under högtiden i månaden etanim, som är den sjunde månaden. 3När alla de äldste hade kommit lyfte prästerna arken 4och bar upp den tillsammans med uppenbarelsetältet och alla de heliga föremålen i tältet. Allt detta bars av prästerna och leviterna. 5Kung Salomo och hela Israels menighet, som var samlad hos honom, stod framför arken och offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas. 6Prästerna förde in Herrens förbundsark till dess plats i tempelkoret, det allra heligaste, under kerubernas vingar. 7Keruberna hade nämligen vingarna utbredda över den plats där arken stod, så att både arken och dess bärstänger skyldes av keruberna. 8Bärstängerna var så långa att deras ändar syntes från det heliga framför koret, men de var inte synliga utifrån. De finns där ännu i denna dag. 9I arken fanns ingenting annat än de två stentavlorna som Mose hade lagt dit vid Horeb, då Herren slöt förbund med israeliterna sedan de dragit ut ur Egypten. 10När prästerna lämnade helgedomen fyllde molnet Herrens hus, 11så att de inte kunde förrätta sin tjänst: Herrens härlighet uppfyllde templet. 12Då sade Salomo:
"Solen har Herren fäst på himlen,
själv har han valt att bo i töcknet.
13Jag har byggt dig en furstlig boning,
ett hus där du evigt skall trona."
Salomo talar till folket
14Kungen vände sig om och välsignade de församlade israeliterna, medan alla stod upp. 15Han sade: "Prisad vare Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat det som han med sin mun lovade min far David: 16Alltsedan jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte bland Israels stammar utvalt någon stad för att i den bygga ett hus, där mitt namn skulle vara, och jag har inte utvalt någon man att vara furste över mitt folk Israel. Men nu har jag utvalt Jerusalem för att mitt namn skall vara där, och jag har utvalt David att härska över mitt folk Israel. - 17Min far David hade föresatt sig att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn, 18men Herren sade till honom: Din föresats att bygga ett hus åt mitt namn är god. 19Men det skall inte bli du som bygger huset utan din son, den son som skall födas åt dig. Han skall bygga huset åt mitt namn. - 20Och Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn. 21Där inne har jag ställt i ordning en plats för arken, som innehåller stadgarna till det förbund som Herren slöt med våra fäder när han förde dem ut ur Egypten."
Salomos bön
22Inför de församlade israeliterna trädde Salomo fram till Herrens altare. Han sträckte händerna mot himlen 23och sade: "Herre, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du står fast vid förbundet och visar godhet mot dina tjänare när de i uppriktig lydnad vandrar dina vägar. 24Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David, du har i dag med din hand fullbordat det som du med din mun har lovat. 25Uppfyll också, Herre, Israels Gud, detta som du har lovat din tjänare David, min far: att han aldrig skall sakna en ättling som sitter inför dig på Israels tron, om bara hans efterkommande vaktar på sina steg och vandrar dina vägar, så som han själv gjorde. 26Låt alltså ditt löfte till din tjänare David, min far, gå i uppfyllelse, du Israels Gud!
27Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. 28Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag nu uppsänder, 29och låt din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara. - Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. 30Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!
31Om någon förbryter sig mot en annan och åläggs att fria sig med en ed och svär inför ditt altare i detta tempel, 32hör det då i himlen, grip in och skipa rätt åt dina tjänare. Fäll den som är skyldig och ge honom det straff han förtjänar, men frikänn den som är oskyldig och ge honom vad rättvisan kräver.
33Om ditt folk Israel lider nederlag mot en fiende, därför att de syndat mot dig, men vänder om och prisar ditt namn, ber till dig i detta hus och ropar om nåd, 34hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israel deras synd och låt dem återvända till den mark du gav deras fäder.
35Om himlen är stängd och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de sedan ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och omvänder sig från sin synd när du tuktar dem, 36lyssna då i himlen och förlåt din tjänare och ditt folk Israel deras synd. Lär dem den rätta vägen som de skall vandra, och låt regnet falla över ditt land, som du har gett ditt folk som egendom.
37Om det blir hungersnöd i landet eller pest, om rost och sot härjar eller gräshoppor och larver, om fienden belägrar någon av städerna, ja, vilken sjukdom eller plåga det än är, 38och vilken bön och åkallan som vem det vara må i ditt folk Israel än uppsänder - var och en känner bäst den plåga som trycker honom - om han då sträcker händerna i bön mot detta hus, 39hör det då i himlen, där du tronar. Förlåt honom, grip in och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar - ja, du ensam känner alla människors tankar. 40Då skall de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra fäder.
41Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn - 42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm - och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 43lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.
44Om du sänder ut ditt folk att strida mot fienden och de ber till dig, Herre, vända mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 45lyssna då i himlen på deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
46Om de syndar mot dig - det finns ju ingen människa som inte syndar - och du vredgas på dem och ger dem i fiendens våld och de förs bort i fångenskap till fiendeland, långt borta eller nära, 47men där borta i fångenskapen ångrar sig och åter ropar till dig: Vi har syndat och gjort orätt, vi står med skuld inför dig, 48och om de så, fångna i fiendeland, vänder om till dig med uppriktigt hjärta och sinne och ber till dig, vända mot sitt land, det som du gav deras fäder, mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 49lyssna då i himlen, där du tronar, till deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. 50Förlåt ditt folk att de har syndat och visat sig upproriska mot dig. Låt dem möta förbarmande hos dem som håller dem fångna, så att de blir barmhärtigt behandlade. 51Ty ditt folk och din egendom är de, du har fört dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen. 52Ja, vänd din blick mot din tjänare och mot ditt folk Israel när de åkallar dig, och lyssna till dem när de än ropar till dig. 53Det är du själv som har avskilt dem bland jordens alla folk för att tillhöra dig; detta tillkännagav du, Herre Gud, genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten."
Salomo prisar Herren. Invigning och glädjefest
54När Salomo hade slutat denna sin bön och åkallan till Herren steg han upp. Han hade böjt knä inför Herrens altare med händerna sträckta mot himlen. 55Nu reste han sig och välsignade med hög röst hela det församlade Israel: 56"Prisad vare Herren, som har uppfyllt sitt löfte och gett sitt folk Israel ro. Av allt det goda han lovat genom sin tjänare Mose har ingenting uteblivit. 57Må Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder, och inte överge oss eller förskjuta oss. 58Och må han vända våra hjärtan till sig, så att vi vandrar hans vägar och rättar oss efter de bud och stadgar och befallningar som han gav våra fäder.
59Må Herren, vår Gud, dag och natt minnas den bön jag nu har bett, så att han då stunden kräver det skaffar rätt åt sin tjänare och sitt folk Israel. 60Då skall alla folk på jorden förstå att det är Herren som är Gud och ingen annan. 61Ge hela ert hjärta åt Herren, vår Gud, följ hans stadgar och håll hans bud, så som ni gör i dag."
62Nu frambar kungen tillsammans med alla israeliterna offer inför Herren. 63Som gemenskapsoffer till Herren förde Salomo fram 22 000 tjurar och 120 000 får. Så invigde kungen och alla israeliterna Herrens hus. 64Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus; där frambar han brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren. Kopparaltaret som stod inför Herren var nämligen för litet för att rymma alla brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren.
65Sedan firade Salomo högtiden tillsammans med hela Israel, en stor skara från hela landet, ända från Levo-Hamat till Egyptens gränsflod; de firade högtiden inför Herren, vår Gud, i huset som Salomo byggt, och de åt och drack och var glada inför Herren, vår Gud, i sju dagar. 66På åttonde dagen fick folket bryta upp; de hyllade kungen och drog sedan hem, glada och tacksamma över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och sitt folk Israel.
Herren visar sig för Salomo en andra gång
9 1När Salomo hade fullbordat Herrens hus och kungens hus och allt han hade längtat efter att utföra 2visade sig Herren för honom en andra gång, liksom han hade visat sig i Givon. 3Herren sade till honom: "Jag har hört din bön och din åkallan. Detta hus som du byggt har jag gjort till en helig plats, som jag skall göra till hemvist för mitt namn för evigt. Mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara vända dit. 4Om du nu vandrar mina vägar, så som din far David gjorde, med rent och redligt hjärta, så att du i allt gör som jag har befallt dig och håller mina bud och stadgar, 5då skall jag låta ditt kungadöme i Israel bestå för all framtid. Detta lovade jag din far David när jag sade att det aldrig skulle saknas en ättling till honom på Israels tron. 6Men om ni och era barn vänder er bort från mig och inte följer de befallningar och bud som jag förelagt er utan börjar dyrka andra gudar och faller ner för dem, 7då skall jag utrota israeliterna från den mark jag gav dem, och det hus som jag har vigt åt mitt namn skall jag förskjuta, så att Israel blir till spott och spe bland alla folk. 8Detta hus kommer att läggas i ruiner, och var och en som har vägen förbi skall bli bestört och dra efter andan. När man frågar varför Herren har handlat så mot detta land och detta hus 9blir svaret: Därför att folket övergav Herren, sin Gud, som hade fört deras fäder ut ur Egypten; de höll sig till andra gudar, som de föll ner för och dyrkade. Därför lät Herren allt detta onda drabba dem."
Handelsförbindelser. Tvångsarbeten
10Efter de tjugo år som det tog för Salomo att uppföra de båda byggnaderna, Herrens hus och kungens hus, 11gav han tjugo städer i Galileen åt Hiram, kungen i Tyros, som hade försett honom med cederträ och cypressträ och guld, så mycket han önskade. 12Men när Hiram kom från Tyros för att bese de städer som Salomo hade gett honom blev han inte nöjd med dem 13utan sade: "Vad är detta för städer du har gett mig, min broder?" Och han gav området det namn det har än i dag, Kavul. 14Hiram skickade 120 talenter guld till kungen.
15Så förhöll det sig med den arbetsplikt som kung Salomo införde för att kunna bygga Herrens hus, sitt eget hus, Millo och Jerusalems stadsmur, och dessutom Hasor, Megiddo och Geser. 16(Farao, kungen av Egypten, hade dragit ut och erövrat Geser, bränt staden och dödat kanaaneerna som bodde där. Sedan hade han gett staden som hemgift åt sin dotter, Salomos hustru. 17Salomo befäste Geser, Nedre Bet-Horon, 18Baalat, Tamar i öknen, 19alla sina förrådsstäder och städerna för vagnar och för hästar. Han byggde allt han längtat efter att bygga i Jerusalem och på Libanon och överallt i det rike han härskade över.) 20Alla som var kvar av amoreerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna, dessa som inte var israeliter - 21de av deras efterkommande som var kvar i landet, därför att israeliterna inte hade lyckats förinta dem - alla dessa gjorde Salomo till tvångsarbetare, vilket de är än i dag. 22Av israeliterna däremot tog han ingen till slav; de var i stället soldater, livvakter åt honom, officerare, vagnskämpar och befälhavare för hans stridsvagnsstyrkor.
23Fogdarna för Salomos arbeten hade under sig 550 förmän som befallde över dem som utförde arbetena.
24Så snart faraos dotter hade flyttat från Davids stad till det hus som Salomo uppfört åt henne, byggde han Millo.
25Tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och gemenskapsoffer på det altare han hade byggt åt Herren, och han lät offerröken stiga inför Herren. Så hade han nu fullbordat templet.
26Kung Salomo byggde en flotta i Esjon-Gever, som ligger nära Elot vid Sävhavets kust i Edom. 27Hiram lät erfarna sjömän bland sina underlydande följa med Salomos folk på skeppen. 28De seglade till Ofir och hämtade därifrån 420 talenter guld till kung Salomo.
Drottningen av Saba besöker Salomo
10 1Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom för att sätta honom på prov med svåra frågor. 2Hon hade med sig stora rikedomar till Jerusalem, kameler lastade med kryddor, guld i mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade tänkt på, 3och han gav henne svar på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som kungen inte kände till och kunde ge besked om. 4När drottningen av Saba såg all Salomos vishet, såg huset som han hade byggt 5och rätterna på hans bord, såg hovmännen sitta där och tjänarna i sina dräkter och munskänkarna passa upp, såg offren han frambar i Herrens hus, då blev hon andlös av häpnad. 6Och hon sade till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet. 7Jag kunde inte tro vad som berättades förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig, din vishet och ditt välstånd överträffar allt jag fått höra. 8Lyckliga dina kvinnor, och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet. 9Herren, din Gud, vare lovad, som har funnit behag i dig och satt dig på Israels tron. I sin oändliga kärlek till Israel har han gjort dig till kung, för att du skall sörja för lag och rätt." 10Och hon skänkte kungen 120 talenter guld, kryddor i mängd och ädelstenar. Så mycket kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig förts in i landet sedan dess.
11Hirams flotta, som hämtade guld i Ofir, hade också med sig stora mängder almugträ därifrån och ädelstenar. 12Av almugträet gjorde kungen utsmyckningar till Herrens hus och sitt eget hus och dessutom lyror och harpor åt sångarna. Till denna dag har så mycket almugträ aldrig införts eller skådats.
13Kung Salomo gav i gengäld drottningen av Saba allt hon önskade och därutöver gåvor värdiga en kung som Salomo. Sedan vände hon hem till sitt land igen med sina tjänare.
Salomos rikedom
14Vikten på det guld som kom in till Salomo under ett enda år uppgick till 666 talenter, 15förutom affärsmännens tullavgifter och skatten på köpmännens vinster och vad som kom från alla arabkungarna och från ståthållarna i landet.
16Kung Salomo lät göra 200 långsköldar av hamrat guld, var och en på 600 siklar guld, 17och 300 rundsköldar, var och en på tre minor guld. Alla dessa sköldar lät han hänga upp i Libanonskogshuset.
18Kungen lät också göra en stor elfenbenstron, som han belade med äkta guld. 19Den hade sex trappsteg, och högst upp var dess ryggstöd rundat bakåt. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och vid dem stod två lejon. 20Ytterst på de sex trappstegen stod tolv lejon, sex på var sida. Aldrig har någonting liknande tillverkats i något annat kungarike.
21Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och även alla föremålen i Libanonskogshuset var av gediget guld; ingenting var av silver, ty på Salomos tid satte man inget värde på silver. 22Kungen hade Tarshish-skepp som seglade tillsammans med Hirams skepp, och en gång vart tredje år kom de hem, lastade med guld, silver och elfenben samt apor och påfåglar.
23Kung Salomo överträffade alla kungar på jorden i rikedom och vishet. 24Hela världen besökte Salomo för att lyssna till den vishet Gud hade skänkt honom. 25Alla medförde gåvor, föremål av silver och guld, klädnader, rökelse, kryddor, hästar och mulor. Så fortsatte det år efter år.
26Salomo samlade vagnar och hästar och hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar, som var förlagda dels i vagnsstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. 27Tack vare Salomo blev silver lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ blev något lika vanligt som sykomorer i Låglandet. 28Salomos hästar kom från Musri och Kuve; kungliga uppköpare importerade dem från Kuve. 29Vagnar infördes från Egypten. Priset för en vagn var 600 siklar, priset för en häst 150 siklar. På samma sätt förmedlade de kungliga uppköparna hästar och vagnar till hettiternas och arameernas kungar.
Salomos synd väcker Herrens vrede
11 1Kung Salomo hade många utländska kvinnor som han älskade, förutom faraos dotter kvinnor från Moab, Ammon, Edom, Sidon och hettiternas land. 2De tillhörde folk om vilka Herren hade sagt till israeliterna: "Ni skall inte beblanda er med dem; då förleder de er till att dyrka sina gudar." Det var sådana kvinnor Salomo höll sig till och älskade. 3Han hade sjuhundra hustrur med furstlig rang och trehundra bihustrur, och hans kvinnor förledde honom till avfall. 4På hans ålderdom förledde hans hustrur honom till att dyrka andra gudar, och han höll sig inte längre av hela sitt hjärta till Herren, sin Gud, så som hans far David hade gjort. 5Han tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrighet. 6Så gjorde Salomo det som var ont i Herrens ögon och höll sig inte troget till Herren, som hans far David hade gjort. 7Salomo inrättade en offerplats åt Kemosh, moabiternas vidrighet, på berget öster om Jerusalem och åt Milkom, ammoniternas vidrighet. 8Likadant gjorde han för alla sina utländska kvinnor, och de fick tända offereld och frambära offer åt sina gudar.
9Men Herren vredgades på Salomo för att han hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom 10och varnat honom just för att dyrka andra gudar; ändå hade han inte rättat sig efter vad Herren befallt. 11Och Herren sade till Salomo: "Eftersom du var medveten om detta men inte höll förbundet med mig och de befallningar jag gett dig, skall jag rycka ifrån dig kungariket och ge det åt en av dina underlydande. 12För din far Davids skull vill jag dock inte göra detta under din livstid. I stället skall jag rycka kungariket från din son. 13Men inte hela riket: en stam skall jag lämna åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt."
14Herren gav Salomo en fiende i edomén Hadad; han tillhörde kungaätten i Edom. 15David hade anställt blodbad bland edomeerna: då hans överbefälhavare Joav drog ut för att begrava några som stupat dödade han allt av mankön i Edom. 16I sex månader stannade han med den israelitiska hären, till dess han hade utrotat allt av mankön i Edom. 17Men Hadad, som då var en liten pojke, hade flytt ner mot Egypten tillsammans med några edomeer som varit i tjänst hos hans far. 18De bröt upp från Midjan och kom till Paran; de tog med sig några män därifrån och fortsatte till Egypten, till farao, den egyptiske kungen. Denne gav Hadad ett hus, sörjde för hans uppehälle och skänkte honom ett landområde. 19Farao kom att uppskatta Hadad så mycket att han gav honom sin svägerska, drottning Tachpenes syster, till hustru. 20Och Tachpenes syster födde sonen Genuvat åt honom. När Genuvat blivit avvand lät Tachpenes honom bo i faraos palats, och där levde han sedan bland faraos söner.
21Då Hadad i Egypten fick höra att David gått till vila hos sina fäder och att överbefälhavaren Joav var död bad han farao att få återvända till sitt eget land. 22Farao sade: "Vad är det du saknar här hos mig, eftersom du vill hem igen?" - "Ingenting", svarade Hadad, "men låt mig gå ändå."
23Gud gav Salomo ännu en fiende. Det var Reson, Eljadas son. Han hade flytt från sin herre, kung Hadadeser av Sova, 24och samlat en del folk kring sig till en strövkår som han var ledare för. Det var när David dräpte arameerna. De drog till Damaskus, där de slog sig ner och gjorde Reson till kung. 25Under hela Salomos tid hade israeliterna en fiende i honom - detta utöver allt det onda som de fick utstå från Hadad. Reson hatade Israel och var kung över Aram.
Guds löfte till Jerobeam
26Jerobeam, Nevats son, var av Efraims stam och kom från Sereda. Hans mor hette Serua och var änka. Jerobeam var i tjänst hos Salomo men reste sig mot honom. 27Bakgrunden var denna: Salomo höll på att bygga Millo för att fylla en lucka i befästningsverken kring sin far Davids stad. 28Jerobeam var en dugande ung man, och Salomo, som sett honom i arbete, satte honom att övervaka de dagsverken som åvilade Josefs ätt.
29En dag då Jerobeam var på väg ut från Jerusalem kom profeten Achia från Shilo emot honom, klädd i en ny mantel. Det fanns ingen annan i närheten. 30Då grep Achia tag i sin nya mantel och rev den i tolv delar. 31"Ta tio delar", sade han till Jerobeam, "ty så säger Herren, Israels Gud: Jag river kungariket ur Salomos hand och ger de tio stammarna åt dig. 32En enda stam får han behålla, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt bland alla Israels stammar. 33Detta sker därför att de övergav mig och tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De vandrade inte mina vägar och gjorde inte det som var rätt i mina ögon; mina stadgar och bud höll de inte så som hans far David gjorde. 34Ändå skall jag inte ta kungariket från Salomo utan låta honom vara furste så länge han lever, detta för min tjänare Davids skull, ty honom utvalde jag, och han höll mina lagar och stadgar. 35Men från Salomos son skall jag ta kungadömet och ge åt dig, de tio stammarna. 36En enda stam skall jag lämna åt hans son, så att min tjänare David alltid skall ha en lampa brinnande inför mig i Jerusalem, den stad jag har utvalt till hemvist för mitt namn. 37Men dig skall jag låta härska över allt det du eftertraktar - du skall bli kung över Israel. 38Om du lyder allt vad jag befaller dig och vandrar mina vägar, om du gör det som är rätt i mina ögon och håller mina stadgar och bud så som min tjänare David gjorde, då skall jag vara med dig och bygga dig ett hus som består, ett kungahus, så som jag gjorde åt David. Jag skall ge dig Israel 39och därigenom förödmjuka Davids ättlingar, dock inte för all framtid."
40Salomo försökte bringa Jerobeam om livet, men denne flydde till Egypten, till Shishak, landets kung. Han stannade där ända till Salomos död.
Salomos död
41Salomos historia i övrigt, hans bedrifter och hans vishet, har nedtecknats i Salomos krönika. 42I fyrtio år regerade han i Jerusalem över hela Israel. 43Därefter gick han till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
Motstånd mot kung Rehabeam. Riket delas
12 1Rehabeam begav sig till Shekem, där hela Israel hade samlats för att göra honom till kung. 2Jerobeam, Nevats son, var ännu kvar i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo, men när han fick höra vad som hänt vände han tillbaka. 3Man skickade bud efter honom, och Jerobeam och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sade: 4"Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss, så skall vi tjäna dig." 5Han sade åt dem att komma igen två dagar senare, och de gick sin väg.
6Kung Rehabeam rådgjorde med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde: "Vad råder ni mig att svara dessa människor?" 7De sade: "Om du böjer dig för dem i dag och ger efter och svarar dem välvilligt, då kommer de i all framtid att böja sig för dig." 8Men Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. 9"Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?" frågade han dem. "De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem." 10Då svarade de unga, de som hade vuxit upp tillsammans med honom: "Så här skall du säga till dem som klagar på din fars tunga ok och begär att du skall lätta deras börda, svara så här: Min lem är grövre än min fars lår. 11Och det skall ni veta: Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel."
12Efter två dagar kom Jerobeam och folket tillbaka till Rehabeam; han hade ju sagt åt dem att komma tillbaka då. 13Kungen gav dem ett hårt svar. Han förkastade det råd som han fått av de gamla 14och svarade så som de unga hade rått honom att göra: "Om min far gjorde ert ok tungt skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel." 15Kungen lyssnade inte på folket; så hade Herren styrt det för att det ord skulle uppfyllas som han talat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.
16När israeliterna märkte att kungen inte lyssnade på dem svarade de:
"Vad har vi för del i David?
Vi har inget gemensamt med Jishajs son.
Vänd hem, israeliter!
Sköt ditt eget rike, David!"
Därefter återvände israeliterna hem. 17Men över de israeliter som bodde i Judas städer var Rehabeam kung.
18När Rehabeam skickade fram Adoram, som förestod tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam måste rädda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
19Så bröt Israel med Davids ätt. De är skilda åt än i dag.
Jerobeam kung över Israel. Hans synd
20Vid budet att Jerobeam hade återvänt skickade israeliterna efter honom och kallade honom till folkförsamlingen, där de gjorde honom till kung över Israel. Endast Judas stam höll fast vid Davids ätt.
21När Rehabeam kom tillbaka till Jerusalem bådade han upp hela Judas och Benjamins stam, 180 000 utvalda krigare, som skulle strida mot Israel och återföra kungadömet till Salomos son Rehabeam. 22Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja: 23"Säg till kungen av Juda, Rehabeam, Salomos son, och till alla judeer och benjaminiter och folket i övrigt: 24Så säger Herren: Ni skall inte dra ut och strida mot era bröder israeliterna. Vänd tillbaka, var och en till sitt, ty det som har skett är mitt verk." De lyssnade till Herrens ord och vände tillbaka så som Herren hade sagt.
25Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Därifrån flyttade han till Penuel och befäste den staden. 26Men inom sig tänkte han: "Som det nu är kommer kungamakten att gå tillbaka till Davids ätt. 27Om folket fortsätter att söka sig upp till Jerusalem för att offra i Herrens hus kommer de åter att vända sina blickar mot sin herre Rehabeam, kungen av Juda. Mig dräper de, och sedan går de tillbaka till kung Rehabeam." 28Jerobeam höll rådslag och lät sedan göra två tjurkalvar av guld och sade till folket: "Nu får det vara slut med era färder till Jerusalem. Se din Gud, Israel, som har fört dig ut ur Egypten." 29Den ena tjurkalven ställde han upp i Betel. Den andra fick sin plats i Dan. 30Detta ledde till synd. Folket drog i procession framför tjuren ända upp till Dan.
31Jerobeam byggde tempel på offerplatserna och utsåg vilka som helst ur folkets led till präster utan att de tillhörde Levis stam. 32Han instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, motsvarande högtiden i Juda. Han steg upp till altaret i Betel för att offra till tjurkalvarna som han hade gjort, och de präster han utsett för offerplatserna lät han göra tjänst i Betel. 33På femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han valt efter sitt eget huvud, steg han upp till det altare han hade byggt i Betel. Han instiftade en högtid för israeliterna och steg upp till altaret för att tända offereld.
En gudsman från Juda profeterar mot altaret i Betel
13 1En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden 2ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: "Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas." 3Samtidigt kungjorde han ett tecken: "Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut." 4När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: "Grip honom!" Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka. 5Och altaret rämnade och askan spilldes ut - det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort. 6Då vände sig kungen till gudsmannen. "Blidka Herren, din Gud", ropade han, "och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen." Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut. 7Då sade kungen till gudsmannen: "Kom med mig hem. Du skall få något att styrka dig med, och sedan skall jag ge dig en gåva." 8Men gudsmannen svarade: "Om du så gav mig hälften av allt du äger skulle jag inte följa med dig. Jag vill varken äta eller dricka någonting på denna plats, 9ty Herren befallde mig att ingenting äta eller dricka och att inte återvända den väg jag kommit." 10Och så tog han en annan väg och återvände inte den väg han kommit till Betel.
Gudsmannens olydnad och straff
11I Betel bodde en gammal profet, och nu kom hans söner och talade om för honom allt vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen, och de berättade också för sin far vad mannen hade sagt till kungen. 12"Vilken väg tog han?" frågade fadern, och sönerna visade honom åt vilket håll gudsmannen från Juda hade gått. 13Fadern sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, och han satt upp 14och följde efter gudsmannen. Han fann honom sittande under en terebint och frågade honom: "Är det du som är gudsmannen från Juda?" - "Ja, det är jag", svarade den andre. 15"Följ med mig hem och ät", sade profeten. 16Men gudsmannen svarade: "Jag kan inte följa med dig tillbaka, jag kan inte äta och dricka tillsammans med dig på denna plats. 17Av Herren fick jag befallning att ingenting äta eller dricka här och att inte vända tillbaka den väg jag kommit." 18Profeten svarade honom: "Jag är profet liksom du, och en ängel talade till mig på Herrens uppdrag och befallde mig att föra dig tillbaka hem till mig, så att du fick äta och dricka." Men detta var lögn.
19Gudsmannen följde med honom tillbaka och åt och drack hemma hos honom. 20När de nu satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21Han ropade till gudsmannen från Juda: "Så säger Herren: Du har satt dig upp mot Herrens vilja, du har inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig 22utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han förbjudit dig att äta och dricka. Därför skall din döda kropp inte läggas i dina fäders grav."
23När gudsmannen hade avslutat måltiden sadlade man en åsna åt honom. Den tillhörde profeten som hade fört honom tillbaka. 24Han gav sig i väg, men under färden blev han överfallen av ett lejon och dödad, och kroppen blev liggande på vägen. Åsnan stod där bredvid, och även lejonet stod bredvid den döda kroppen. 25Några som kom förbi såg liket ligga där på vägen och lejonet stå bredvid. De gick in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de sett. 26Då profeten, som hade fått gudsmannen att avbryta sin färd, hörde det sade han: "Det är gudsmannen. Eftersom han satte sig upp mot Herrens vilja utlämnade Herren honom åt lejonet, och det rev ihjäl honom. Så blev det som Herren hade sagt honom." 27Och profeten sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, 28och han gav sig i väg och fann den döda kroppen ligga på vägen och åsnan och lejonet stå där bredvid. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. 29Profeten lyfte upp den döde gudsmannen på åsnan och förde honom med sig tillbaka till staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. 30Han lade liket i sin egen grav, och man höll dödsklagan och ropade: "Ack, min broder!" 31Efter begravningen sade han till sina söner: "När jag dör skall ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Låt mina ben vila bredvid hans. 32Ty det ord kommer att gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerplatserna i Samariens städer."
33Trots denna händelse lämnade Jerobeam inte sin onda väg utan fortsatte att utse vilka som helst ur folkets led till präster vid offerplatserna. Vem som ville vigde han till präst vid offerplatserna. 34Detta drog skuld över Jerobeams ätt och ledde till att den förintades och utplånades från jordens yta.
Jerobeam och profeten Achia
14 1En gång blev Jerobeams son Avia sjuk. 2Då sade Jerobeam till sin hustru: "Du skall förklä dig, så att ingen kan känna igen dig som Jerobeams hustru. Gå sedan till Shilo. Där bor profeten Achia, han som förutsade att jag skulle bli kung över detta folk. 3Ta med dig tio bröd, några kakor och en kruka honung och sök upp honom, så talar han om för dig hur det går med pojken." 4Hon gjorde som han sagt, gav sig i väg till Shilo och kom till Achias hus. Achia kunde inte längre se, han hade blivit blind på sin ålderdom. 5Men Herren hade sagt till honom: "Jerobeams hustru är på väg hit för att fråga dig om sin son, som är sjuk." Achia fick också veta vad han skulle svara henne och att hon hade förklätt sig. 6Då Achia hörde hennes steg vid dörren sade han: "Kom in, Jerobeams hustru, varför är du förklädd? Jag har fått ett tungt budskap att framföra till dig. 7Gå och säg till Jerobeam: Så säger Herren, Israels Gud: Jag lyfte dig upp ur folket och gjorde dig till furste över mitt folk Israel. 8Jag ryckte kungadömet från Davids ätt och gav det åt dig. Men du har inte varit lik min tjänare David, som följde mina bud och höll sig till mig av hela sitt hjärta, så att han bara gjorde det som var rätt i mina ögon. 9Du har gjort mer ont än någon före dig, du har väckt min vrede genom att göra dig andra gudar, gjutna beläten, och du har vänt ryggen åt mig. 10Därför skall jag låta olycka drabba Jerobeams ätt; jag skall utrota vartenda manfolk i Israel av din släkt, hög som låg, och jag skall rensa upp efter Jerobeams ätt som när man mockar rent i ett stall. 11De av Jerobeams släkt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta. Herren har talat. - 12Nu skall du gå hem, och i samma ögonblick du sätter din fot i staden skall pojken dö. 13Hela Israel skall hålla dödsklagan över honom och begrava honom. Han ensam i Jerobeams släkt skall läggas i en grav, eftersom han är den ende av dem hos vilken Herren, Israels Gud, har funnit något gott. 14Men Herren skall låta en kung över Israel träda fram, och han skall utrota Jerobeams ätt. [---] 15Herren skall slå Israel tills det vajar som säv i vattnet. Han skall rycka upp israeliterna ur den goda jord han gav deras fäder och sprida ut dem på andra sidan Eufrat, eftersom de väckt Herrens vrede med de asherapålar som de rest. 16Han skall lämna Israel åt dess öde för de synders skull som Jerobeam själv begått och som han har förlett Israel till."
17Jerobeams hustru bröt upp och återvände till Tirsa. I samma stund som hon trädde över tröskeln till huset dog pojken. 18De begravde honom, och hela Israel höll dödsklagan. Så fullbordades det som Herren hade sagt genom sin tjänare, profeten Achia.
19Jerobeams historia i övrigt, hans krig och hans regering, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 20I tjugotvå år var Jerobeam kung. Därefter gick han till vila hos sina fäder, och hans son Nadav blev kung efter honom.
Rehabeams regering i Juda
21Rehabeam, Salomos son, var kung över Juda. Han var fyrtioett år då han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren utvalt bland alla Israels stammar till hemvist för sitt namn. Hans mor hette Naama och var från Ammon. 22Juda gjorde det som var ont i Herrens ögon. Med de synder folket begick väckte de Herrens vrede ännu mer än deras fäder hade gjort. 23Också de inrättade offerplatser åt sig med stenstoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd. 24De hade till och med kulttjänare i landet; de tog efter alla skändligheter hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.
25Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem 26och plundrade både Herrens hus och kungens palats på deras skatter. Allt tog han, också alla guldsköldar som Salomo låtit göra. 27I stället för dem lät kung Rehabeam tillverka sköldar av koppar; dem anförtrodde han åt officerarna i livgardet, som höll vakt vid ingången till kungens palats. 28Var gång kungen gick in i Herrens hus bar livgardet sköldarna och förde dem sedan tillbaka till vaktrummet.
29Rehabeams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 30Hela tiden låg Rehabeam och Jerobeam i krig med varandra. 31Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Aviam blev kung efter honom.
Aviam kung över Juda
15 1Under Jerobeams, Nevats sons, artonde regeringsår blev Aviam kung över Juda, 2och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Maaka och var dotter till Avishalom. 3Aviam begick samma synder som hans far före honom, och han höll sig inte till Herren, sin Gud, av hela sitt hjärta som hans fader David hade gjort. 4Men för Davids skull lät Herren, hans Gud, en lampa brinna för honom i Jerusalem: Herren upphöjde hans son till kung efter honom och lät Jerusalem bestå. 5Ty David hade gjort det som var rätt i Herrens ögon och aldrig försummat något av det som Herren hade befallt honom, utom i fråga om hettiten Uria.
7Aviams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. Aviam och Jerobeam låg i krig med varandra. 8Aviam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom.
Asa kung över Juda
9Under Jerobeams tjugonde regeringsår i Israel blev Asa kung över Juda, 10och han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans mor hette Maaka och var dotter till Avishalom. 11Asa gjorde det som var rätt i Herrens ögon liksom hans fader David. 12Han fördrev kulttjänarna ur landet och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra. 13Sin mor Maaka berövade han ställningen som kungamoder, därför att hon hade rest ett beläte åt Ashera. Asa högg sönder belätet och brände upp det i Kidrondalen. 14Men offerplatserna fick vara kvar. Asa höll sig dock till Herren av hela sitt hjärta så länge han levde. 15Sin fars offergåvor och sina egna förde han till Herrens hus: silver, guld och tempelkärl.
16Asa och Israels kung Basha låg under hela sin tid i krig med varandra. 17Kung Basha av Israel tågade mot Juda och befäste Rama för att på det sättet avskära förbindelserna för kung Asa av Juda. 18Då tog Asa det silver och guld som fanns kvar i skattkammaren i Herrens hus och dessutom skatterna i kungapalatset och skickade allt detta med sändebud till arameerkungen i Damaskus, Ben-Hadad, son till Tavrimmon, son till Hesjon, och lät säga: 19"Ett förbund består mellan mig och dig, liksom mellan min far och din far. Jag sänder dig här silver och guld som gåva; bryt nu ditt förbund med kung Basha av Israel, så att han lämnar mig i fred." 20Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och skickade sina befälhavare mot Israels städer och erövrade Ijon, Dan, Avel Bet-Maaka och området kring Kinneret samt hela Naftalis land. 21När Basha fick underrättelse om detta avbröt han befästningsarbetena vid Rama och återvände till Tirsa. 22Då bådade kung Asa upp alla judeer, utan undantag, och de förde bort sten och virke som Basha använt till befästningarna vid Rama. Asa befäste med detta Geva i Benjamins område och Mispa.
23Asas historia i övrigt, hans framgångar, hans bedrifter och städerna han befäste, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. På sin ålderdom drabbades han emellertid av en sjukdom i fötterna. 24Asa gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Joshafat blev kung efter honom.
Nadav kung över Israel
25Nadav, Jerobeams son, blev kung över Israel under Asas andra regeringsår i Juda, och han regerade två år. 26Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han följde i sin fars spår och begick de synder som denne hade förlett Israel till. 27Men Basha, Achias son, en man av Isaskars stam, stämplade mot kungen och dödade honom vid Gibbeton, en filisteisk stad som Nadav och israeliterna höll på att belägra. 28Basha dödade honom under kung Asas tredje regeringsår i Juda och blev själv kung efter honom. 29När han väl blivit kung dödade han alla av Jerobeams ätt: inte en levande varelse lämnade han kvar, han utrotade dem alla. Så fullbordades det som Herren hade sagt genom sin tjänare Achia från Shilo, 30och det skedde för de synders skull som Jerobeam själv begått och som han hade förlett Israel till, ty med dem hade han väckt Herrens, Israels Guds, vrede. 31Nadavs historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 32Asa och Israels kung Basha låg under hela sin tid i krig med varandra.
33Under Asas tredje regeringsår i Juda blev Basha, Achias son, kung över Israel, och han regerade tjugofyra år i Tirsa. 34Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han följde i Jerobeams spår och begick de synder som denne hade förlett Israel till.
16 1Herrens ord kom till Jehu, Hananis son, och var riktat mot Basha: 2"Jag lyfte dig upp ur stoftet och gjorde dig till furste över mitt folk Israel. Men du har följt Jerobeam, Nevats son, i spåren och förlett israeliterna till synder som väckt min vrede. 3Därför skall jag rensa upp efter Basha och hans ätt. Jag skall låta det gå med din ätt som det gick med Jerobeams, Nevats sons, ätt. 4De i Bashas släkt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta."
5Bashas historia i övrigt, hans bedrifter och hans framgångar, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 6Basha gick till vila hos sina fäder och begravdes i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom.
7Genom profeten Jehu, Hananis son, hade Herren talat till Basha och hans ätt: därför att han hade gjort så mycket ont i Herrens ögon och väckt hans vrede med sina gärningar och därför att han hade dödat Jerobeams ätt skulle Basha och hans ätt själva gå samma öde till mötes.
Ela kung över Israel
8Under Asas tjugosjätte regeringsår i Juda blev Ela, Bashas son, kung över Israel, och han regerade två år i Tirsa. 9Simri, som stod i hans tjänst och förde befälet över hälften av vagnstrupperna, stämplade mot honom. En gång drack sig kungen berusad i Tirsa, hemma hos Arsa, som förvaltade de kungliga egendomarna där. 10Då kom Simri dit och slog ihjäl Ela och blev kung i hans ställe. Detta hände under kung Asas tjugosjunde regeringsår i Juda. 11När Simri väl hade blivit kung och bestigit tronen dödade han hela Bashas ätt; inte ett enda manfolk lämnade han kvar, varken släktingar eller vänner. 12Simri utrotade hela Bashas ätt i enlighet med det ord som Herren hade talat till Basha genom profeten Jehu, 13och det skedde för de synders skull som Basha och hans son Ela hade begått och som de hade förlett israeliterna till, så att de med sina tomma avgudar väckte Herrens, Israels Guds, vrede. 14Elas historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar.
Simri kung över Israel
15Under Asas tjugosjunde regeringsår i Juda blev Simri kung, och han regerade sju dagar i Tirsa. Hären höll på att belägra den filisteiska staden Gibbeton 16när soldaterna fick höra att Simri hade stämplat mot kungen och att han redan dödat honom. I lägret utropade israeliterna samma dag överbefälhavaren Omri till kung över Israel. 17Omri och alla israeliterna lämnade Gibbeton och tågade mot Tirsa, som de omringade. 18När Simri såg att staden var förlorad gick han in i tornet i kungapalatset, satte eld på palatset och brände sig inne. 19Så gick det på grund av alla hans synder: han gjorde det som var ont i Herrens ögon, följde i Jerobeams spår och begick samma synder som denne begått och som han hade förlett Israel till. 20Simris historia i övrigt och hans sammansvärjning har nedtecknats i krönikan om Israels kungar.
21Nu delades folket i två partier. Det ena höll sig till Tivni, Ginats son, och ville ha honom till kung, det andra höll sig till Omri. 22Omris anhängare fick övertaget över Tivnis; Tivni dog och Omri blev kung.
Achav kung över Israel
23Under Asas trettioförsta regeringsår i Juda blev Omri kung över Israel, och han regerade tolv år, därav sex i Tirsa. 24Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver och byggde där en stad, som han kallade Samaria efter Semer, som hade ägt berget. 25Omri gjorde det som var ont i Herrens ögon, han gjorde mer ont än alla sina företrädare. 26Han följde på allt sätt Jerobeam, Nevats son, i spåren och begick de synder som denne hade förlett israeliterna till, så att de med sina tomma avgudar väckte Herrens, Israels Guds, vrede. 27Omris historia i övrigt, hans bedrifter och hans framgångar, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 28Omri gick till vila hos sina fäder och begravdes i Samaria. Hans son Achav blev kung efter honom.
29Achav, Omris son, blev kung över Israel under Asas trettioåttonde regeringsår i Juda, och han regerade tjugotvå år i Samaria. 30Achav gjorde det som var ont i Herrens ögon, mer än alla sina företrädare. 31Inte nog med att han begick samma synder som Jerobeam, Nevats son, han gifte sig dessutom med Isebel, dotter till fenikiernas kung Etbaal, och började tjäna Baal och tillbe honom. 32Han reste ett altare åt Baal i baalstemplet som han hade byggt i Samaria. 33Achav lät också göra en asherapåle, och mer än alla de som före honom hade varit kungar över Israel handlade han så, att han väckte Herrens, Israels Guds, vrede.
34På Achavs tid återuppbyggdes Jeriko av Hiel från Betel. Att lägga grunden till staden kostade honom hans förstfödde son, Aviram, och att resa porten kostade honom hans yngste son, Seguv. Så fullbordades det som Herren hade sagt genom Josua, Nuns son.
Elia och korparna
17 1Elia, en man från Tishbe i Gilead, sade till Achav: "Så sant Herren lever, Israels Gud som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning." 2Herrens ord kom till Elia: 3"Bryt upp, ta vägen österut och göm dig i Kerits bäckravin, öster om Jordan. 4Där kan du dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat." 5Elia gjorde som Herren hade sagt, han gick till Kerits bäckravin öster om Jordan och slog sig ner där. 6Korparna kom med bröd och kött till honom både morgon och kväll, och han drack ur bäcken.
Elia hos änkan i Sarefat
7Efter en tid sinade bäcken eftersom det inte hade fallit något regn i landet. 8Herrens ord kom till Elia: 9"Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat." 10Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka." 11När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: "Kan du ta med en bit bröd också?" 12Hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl." - 13"Var inte rädd", sade Elia. "Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. 14Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden." 15Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. 16Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.
17En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. 18Då sade hon till Elia: "Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son." 19Han svarade henne: "Ge mig din son!" Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. 20Han ropade till Herren: "Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?" 21Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: "Herre, min Gud, låt pojken få liv igen." 22Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. 23Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: "Se", sade han, "din son lever!" 24Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig."
Elia och Obadja
18 1Sedan det gått en lång tid, över två år, kom Herrens ord till Elia: "Gå och träd fram inför Achav, nu skall jag låta det regna över jorden." 2Och Elia gick för att söka upp Achav.
Hungersnöden var svår i Samaria, 3och Achav kallade till sig Obadja, som förvaltade de kungliga egendomarna. Obadja dyrkade Herren hängivet. 4När Isebel ville utrota Herrens profeter hade Obadja tagit sig an hundra av dem och gömt dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och dryck. 5Nu befallde Achav honom att ge sig ut i landet till alla källor och bäckar. "Kanske kan vi finna bete nog att hålla hästar och mulor vid liv, så att vi inte förlorar några djur", sade han. 6Så delade de upp landet mellan sig för att genomkorsa var sin del: Achav tog en väg, Obadja en annan.
7Under sin färd fick Obadja plötsligt se Elia komma emot sig. När han såg vem det var föll han ner med ansiktet mot marken och sade: "Är det verkligen du, min herre Elia?" - 8"Ja, det är jag", svarade Elia. "Gå och säg till din herre: Elia är här." 9Men Obadja svarade: "Vad har jag gjort för ont eftersom du vill lämna mig i händerna på Achav och låta honom döda mig? 10Så sant Herren, din Gud, lever, det finns inte något folk eller rike där kungen inte har låtit söka efter dig. När man då har svarat att du inte fanns där har han låtit dessa riken och folk gå ed på att de inte har kunnat finna dig. 11Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här. 12Men så snart jag har gått härifrån kommer ju Herrens ande att föra bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan underrättar Achav och han inte finner dig, så dödar han mig. Ändå har jag dyrkat Herren alltifrån min ungdom. 13Har man inte berättat för dig vad jag gjorde när Isebel ville ta livet av Herrens profeter, hur jag gömde hundra av dem, femtio och femtio, i två grottor och försåg dem med mat och dryck? 14Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här. Han kommer att döda mig!" 15Elia svarade: "Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar, redan i dag skall jag träda fram inför Achav."
Elia och baalsprofeterna på Karmel
16Obadja sökte upp Achav och underrättade honom, och Achav gick för att möta Elia. 17När han fick se honom sade han: "Här är du alltså, du som drar olycka över Israel." 18Elia svarade: "Det är inte jag som drar olycka över Israel utan du och din fars ätt när ni överger Herrens bud och följer baalsgudarna. 19Båda nu upp israeliterna och låt dem samlas hos mig på berget Karmel tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra, alla dessa som får sitt underhåll av Isebel."
20Achav skickade bud runt hela Israel och lät samla profeterna på berget Karmel. 21Där trädde Elia fram inför hela folket och sade: "Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal." Men de svarade inte ett ord. 22Då sade Elia till dem: "Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. 23Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. 24Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud." Folket sade ja till förslaget. 25Då vände sig Elia till baalsprofeterna. "Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den", sade han. "Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld." 26Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: "Baal, svara oss!" Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. 27Vid middagstiden hånade Elia dem. "Ropa högre!" sade han. "Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!" 28De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. 29Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.
30Elia kallade nu till sig folket, och de samlades omkring honom. Då satte han åter i stånd Herrens altare, som hade rivits ner. 31Han tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, Jakob till vilken Herren sade: "Ditt namn skall vara Israel." 32Av stenarna byggde Elia ett altare åt Herren, och runt omkring altaret lät han gräva ett dike, djupt och brett som ett stort sädesmått. 33Han staplade veden, styckade tjuren och lade den ovanpå veden. 34Därefter sade han: "Fyll fyra krukor med vatten och häll över offret och över veden." Sedan sade han: "En gång till!" och därpå: "Ännu en gång!" och de gjorde som han sade. 35Vattnet rann ner runt om altaret, och även diket fyllde han med vatten.
36När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: "Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig." 38Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
39Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: "Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud." 40Men Elia sade: "Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!" När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där.
41Därefter sade Elia till Achav: "Gå dit upp, ät och drick, jag hör regnet komma." 42Achav gick upp för att äta och dricka, och Elia gick upp på toppen av Karmel och kröp ihop på marken med ansiktet mellan knäna. 43Sedan sade han till sin tjänare: "Gå upp och se ut mot havet!" Tjänaren gick upp och spejade. "Det syns ingenting", sade han. Sju gånger befallde Elia honom att gå tillbaka upp. 44Den sjunde gången sade han: "Jag ser ett moln, inte större än en hand, stiga upp ur havet." Elia sade till honom: "Gå och säg till Achav att han spänner för och åker ner innan regnet hindrar honom." 45Under tiden hade himlen täckts av mörka moln, det blåste upp och ett skyfall bröt ut. Då steg Achav upp i vagnen och for i väg mot Jisreel. 46Men Herrens kraft fyllde Elia: han fäste upp sina kläder och sprang före Achav hela vägen fram till Jisreel.
Elia vid Horeb
19 1Achav berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och hur han hade dödat alla profeterna med svärd. 2Då skickade Isebel bud till Elia och lät säga: "Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om jag inte redan i morgon låter dig möta samma öde som dessa profeter." 3Elia blev rädd och flydde för sitt liv. Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare. 4Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. "Det är nog", sade han, "ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder." 5Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken.
Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: "Stig upp och ät!" 6När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. 7Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. "Stig upp och ät", sade han, "annars orkar du inte hela vägen." 8Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. 9När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" 10Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." 11Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. 12Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. 13När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" 14Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv."
15Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. 16Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. 17Den som undkommer Hasaels svärd skall Jehu döda, och den som undkommer Jehus svärd skall Elisha döda. 18Men jag skall lämna kvar sju tusen i Israel, alla som inte har böjt knä för Baal eller kysst honom till hyllning."
Elisha kallas till profet
19Elia gick därifrån. När han fann Elisha, Shafats son, var denne ute och plöjde. Tolv par oxar hade han framför sig, det tolfte körde han själv. Elia gick fram och kastade sin mantel över honom. 20Då lämnade Elisha oxarna och sprang efter Elia och bad honom: "Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig." Elia svarade: "Gå tillbaka. Du förstår väl vad jag har gjort med dig?" 21Elisha gick tillbaka, tog de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare.
Achav i krig mot arameerna
20 1Ben-Hadad, kungen av Aram, samlade hela sin här. Trettiotvå kungar med hästar och vagnar följde honom då han tågade mot Samaria, som han omringade och belägrade. 2Han skickade in budbärare i staden till Israels kung Achav 3och lät hälsa honom: "Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och guld tillhör mig liksom de vackraste av dina kvinnor och barn." 4Den israelitiske kungen svarade: "Som min herre och konung befaller - jag själv och allt jag har är ditt." 5Men budbärarna kom tillbaka med detta svar: "Så säger Ben-Hadad: Jag har krävt att du skall ge mig ditt silver och guld, dina kvinnor och barn. 6Vid den här tiden i morgon skickar jag mina tjänare till dig, och de kommer att söka igenom ditt hus och dina underlydandes hus. Allt som har värde för dig kommer de att lägga beslag på och ta med sig."
7Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. "Ni ser själva", sade han, "vi har bara ont att vänta av denne man. Han krävde att få mina kvinnor och barn, mitt silver och guld, och det nekade jag honom inte." 8De äldste och folket uppmanade kungen att inte lyssna på Ben-Hadad och inte ge efter för honom. 9Achav svarade då budbärarna: "Säg till min herre och konung: Allt vad du först begärde av mig är jag beredd att göra, men detta kan jag inte gå med på." När budbärarna kom tillbaka med beskedet 10lät Ben-Hadad svara: "Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om det blir kvar så mycket grus av Samaria att mina soldater får var sin handfull!" 11Israels kung svarade: "Hälsa honom att skrytet bör vänta tills svärdet spänns av." 12Ben-Hadad höll gästabud i lägret tillsammans med kungarna när svaret kom. Han gav trupperna order om stridsberedskap, och de gjorde sig beredda att storma staden.
13Då trädde en profet fram inför Achav, Israels kung, och sade: "Så säger Herren: Ser du denna väldiga här? I dag skall jag ge den i ditt våld, och då skall du inse att jag är Herren." 14Achav frågade: "Genom vem skall du göra detta?" Profeten svarade: "Så säger Herren: Genom ståthållarnas garde." Achav frågade: "Vem öppnar striden?" Profeten svarade: "Du!"
15Achav mönstrade ståthållarnas garde, 232 man, och därefter hela den israelitiska hären, 7 000 man. 16Vid middagstiden gjorde de ett utfall, samtidigt som Ben-Hadad drack sig berusad i lägret tillsammans med de trettiotvå kungarna som understödde honom. 17Ståthållarnas garde ryckte ut först. Då rapporterade Ben-Hadads spejare: "Det kommer ut folk från Samaria." - 18"Kommer de och ber om fred, så ta dem levande", sade Ben-Hadad, "och kommer de för att strida, så ta dem levande då också."
19Ståthållarnas garde hade nu ryckt ut och efter dem de andra trupperna. 20Varje israelitisk krigare nedgjorde sin man. Arameerna tog till flykten, och israeliterna förföljde dem, men arameerkungen Ben-Hadad undkom till häst med några ryttare. 21Nu drog Israels kung ut och tog hästarna och vagnarna och tillfogade arameerna ett svårt nederlag.
22Då trädde profeten fram inför Israels kung och sade: "Slå dig nu inte till ro utan tänk över vad du skall göra; vid nästa årsskifte drar kungen av Aram åter i fält mot dig." 23Och arameerkungens rådgivare förklarade för sin herre: "Deras gud är en bergsgud, det var därför de kunde besegra oss. Men låt oss strida med dem ute på slätten, där skall vi säkert besegra dem. 24Gör nu så här: avsätt alla kungarna och byt ut dem mot guvernörer. 25Ställ sedan upp en här av samma storlek som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss strida mot dem ute på slätten. Då skall vi säkert besegra dem." Kungen lyssnade till deras råd och följde det.
26Vid årsskiftet mönstrade Ben-Hadad arameerna och tågade till Afek för att strida mot Israel. 27Också israeliterna hade mönstrats och fått proviant. De drog ut för att möta arameerna och slog läger mitt emot dem. Israeliterna stod där som ett par små getflockar, medan arameerna översvämmade landet. 28Då trädde gudsmannen fram inför Israels kung och sade: "Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att jag är en bergsgud och inte någon slättgud, så skall jag ge hela denna väldiga här i ditt våld. Då skall ni inse att jag är Herren." 29I sju dagar låg de mitt emot varandra, men på den sjunde dagen började striden; israeliterna nedgjorde på en enda dag 100 000 man av arameernas fotfolk.
30De arameer som överlevt flydde till Afek, men när de kommit in i staden rasade stadsmuren ner över 27 000 av dem. Också Ben-Hadad flydde och nådde staden, där han gömde sig längst inne i ett hus. 31Då sade hans män till honom: "Vi har hört att Israels kungar har ett försonligt sinnelag. Låt oss få gå ut till Israels kung med säcktyg kring höfterna och rep om huvudet, så kanske han låter dig leva." 32De band säcktyg kring höfterna och rep om huvudet och kom till den israelitiske kungen och sade: "Din tjänare Ben-Hadad ber för sitt liv." Kungen svarade: "Lever han fortfarande? Han är min broder." 33Männen, som var ute efter ett gott tecken, tog genast fasta på kungens ord. "Ja", sade de, "Ben-Hadad är din broder!" Kungen befallde dem att gå och hämta honom, och så kom Ben-Hadad ut till Israels kung och fick stiga upp till honom i vagnen. 34Ben-Hadad sade: "De städer som min far erövrade från din far skall jag återlämna, och du skall få öppna basarer i Damaskus, liksom min far fick göra i Samaria." - "På dessa villkor skall jag släppa dig fri", sade Achav, och så slöt han fördrag med honom och lät honom gå.
En profetia mot Achav
35En man i profetskaran sade på Herrens befallning till en av de övriga: "Slå till mig!" Då den andre vägrade 36sade han: "Eftersom du inte lyssnade till Herrens befallning skall ett lejon slå dig när du går härifrån." Den andre gick, och på vägen mötte han ett lejon som dödade honom. 37Sedan vände sig profeten till en annan man och befallde denne att slå till honom, och den mannen gav honom ett slag så att han blev skadad. 38Profeten gick då och ställde sig vid vägen och väntade på kungen, och för att inte bli igenkänd band han en duk för ögonen. 39När kungen kom förbi anropade profeten honom. "Herre", sade han, "jag var på väg ut i striden, och då kom det en soldat emot mig och lämnade en fånge åt mig. Han sade: Vakta den här mannen! Om han slipper undan får du svara med ditt liv för hans eller betala en talent silver. 40Men jag fick annat att sköta, och plötsligt var fången borta." Kungen sade: "Din dom är fälld - du har själv uttalat den." 41Men profeten ryckte hastigt duken från ögonen, och då upptäckte kungen att det var en av profeterna. 42Och profeten sade till honom: "Så säger Herren: Eftersom du lät den man löpa som jag hade vigt åt förintelse, skall du få svara med ditt liv för hans liv, med ditt folk för hans folk." 43Kungen fortsatte hemåt, och dyster och förbittrad kom han till Samaria.
Navots vingård
21 1Någon tid därefter hände följande. Navot, som var från Jisreel, ägde en vingård där; den låg intill det palats som tillhörde kung Achav i Samaria. 2Achav sade till Navot: "Låt mig få din vingård att ha till köksträdgård, den gränsar ju till mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället eller betala dig i pengar, om du föredrar det." 3Men Navot svarade: "Herren förbjude att jag skulle låta dig få vad jag ärvt av mina fäder!" 4Achav begav sig hem, dyster och förbittrad över att Navot från Jisreel hade svarat att han inte ville ge honom sitt fädernearv. Han lade sig på sängen med ansiktet bortvänt och ville inte äta. 5Då kom hans hustru Isebel. "Vad är det som grämer dig", frågade hon, "varför äter du ingenting?" 6Achav svarade: "Jag har talat med Navot från Jisreel. Jag bad att få köpa hans vingård eller ge honom en annan i stället om han föredrog det. Men han sade: Du får inte min vingård!" 7Då sade Isebel: "Nu får du visa vem som regerar i Israel! Stig upp och ät och var vid gott mod. Jag skall se till att du får jisreeliten Navots vingård." 8Sedan skrev hon brev i Achavs namn, förseglade dem med hans sigill och skickade dem till de äldste och de förnämsta i den stad där Navot bodde. 9I breven hade hon skrivit: "Utlys en fastehögtid, och låt Navot sitta främst bland folket. 10Sätt två skrupelfria män mitt emot honom och låt dem vittna att han har smädat Gud och kungen. För sedan bort honom och stena honom till döds."
11De äldste och de förnämsta i staden där Navot bodde följde Isebels anvisningar och gjorde som det stod i hennes brev: 12de utlyste en fastehögtid och lät Navot sitta främst bland folket. 13De båda skrupelfria männen kom och satte sig mitt emot honom och vittnade inför folket: "Navot har smädat Gud och kungen." Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. 14Och så sände man bud till Isebel: "Navot har stenats till döds." 15När hon hörde detta sade hon till Achav: "Nu kan du överta jisreeliten Navots vingård, den som han vägrade att sälja till dig. Navot är inte längre i livet, han är död." 16Då Achav fick veta att Navot från Jisreel var död gav han sig i väg ner till hans vingård för att ta den i besittning.
17Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 18"Gå och sök upp Achav, Israels kung, som regerar i Samaria. Du finner honom i Navots vingård, som han har kommit för att ta i besittning. 19Säg till honom: Så säger Herren: Har du både dräpt och hunnit lyfta arvet? Sedan skall du fortsätta: Så säger Herren: På den plats där hundarna slickade Navots blod skall de också slicka ditt."
20Achav sade till Elia: "Nu har du mig fast, du min fiende!" - "Ja, nu har jag dig fast", sade Elia, "och eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon 21skall jag låta det onda drabba dig. Jag skall rensa upp efter dig och utrota vartenda manfolk i Israel som tillhör Achavs släkt, hög som låg. 22Jag skall låta det gå med din ätt som det gick med Jerobeams, Nevats sons, ätt och Bashas, Achias sons, ätt. Och detta därför att du har väckt min vrede och förlett Israel till synd. 23Också om Isebel har Herren talat: henne skall hundarna äta på Jisreels mark. 24De av Achavs ätt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta."
25Ingen har som Achav sålt sig till att göra det som är ont i Herrens ögon; det var hans hustru Isebel som eggade honom till det. 26Särskilt avskyvärt handlade han då han höll sig till avgudarna, alldeles som amoreerna hade gjort, de som Herren hade drivit undan för israeliterna.
27När Achav hörde vad Elia sade rev han sönder sina kläder, satte säcktyg på bara kroppen och fastade; också när han sov var han klädd i säcktyg, och han gick med tunga steg. 28Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 29"Har du sett hur Achav ödmjukar sig inför mig? Eftersom han gör det skall jag inte låta olyckan komma i hans egen tid; först i hans sons dagar skall jag låta olyckan drabba hans ätt."
Profeten Mika, Jimlas son
22 1I tre år hade Israel fred utan några strider med Aram. 2Under det tredje året kom kung Joshafat av Juda på besök till kungen av Israel. 3Denne hade sagt till sina rådgivare: "Ni har väl inte glömt att Ramot i Gilead tillhör oss? Och ändå gör vi ingenting för att ta staden från arameerkungen!" 4Nu frågade han Joshafat om denne ville dra i fält tillsammans med honom mot Ramot i Gilead. Joshafat svarade: "Jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar." 5Men Joshafat bad den israelitiske kungen att först söka råd hos Herren. 6Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra man. "Skall jag angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?" frågade han. Profeterna svarade: "Angrip staden! Herren skall låta den falla i kungens händer." 7Men Joshafat undrade: "Finns här ingen annan Herrens profet vi kan fråga?" - 8"Jo", sade Israels kung, "det finns en till som kan fråga Herren åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont. Det är Mika, Jimlas son." Joshafat svarade: "Säg inte så, konung." 9Då ropade Israels kung på en hovman och befallde honom att genast hämta Mika.
10På tröskplatsen vid Samarias stadsport satt Israels kung och Judas kung Joshafat på var sin tron, klädda i sina skrudar, medan alla profeterna höll på att profetera inför dem. 11Sidkia, Kenaanas son, hade gjort sig horn av järn, och han ropade: "Så säger Herren: Med dessa skall du stånga Aram sönder och samman." 12Alla de andra profeterade på samma sätt: "Angrip Ramot i Gilead, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer."
13Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika sade till honom: "Profeterna förkunnar med en mun framgång för kungen. Låt nu dina ord stämma med deras och lova framgång."
14"Så sant Herren lever", svarade Mika, "vad Herren säger till mig, det skall jag frambära." 15När han sedan kom inför kungen frågade denne: "Mika, skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall vi låta bli?" Mika svarade honom: "Gå till angrepp, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer." 16Men kungen sade: "Hur många gånger skall jag besvärja dig att inte säga annat än sanningen när du talar till mig i Herrens namn?" 17Då sade Mika: "Jag såg alla israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt."
18Då vände sig Israels kung till Joshafat: "Var det inte det jag sade? Han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont." 19Men Mika fortsatte: "Lyssna då till vad Herren säger. Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och vänster om honom. 20Och Herren sade: Vem kan förleda Achav, så att han tågar mot Ramot i Gilead och stupar där? - Den ene svarade ett, den andre ett annat. 21Då steg en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag kan förleda honom. Herren frågade: Hur? 22och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. - 23Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom alla dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig." 24Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: "Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?" 25Mika svarade: "Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset."
26Israels kung befallde att man skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash 27och säga till dem: "Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag är hemma igen välbehållen." 28Men Mika sade: "Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig."
Mika sade: "Hör, alla folk ..."
Achav stupar
29Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead, 30och Israels kung sade till Joshafat: "Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder." Och Israels kung förklädde sig och gav sig ut i striden. 31Arameerkungen hade gett sina trettiotvå vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung. 32När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: "Det där måste vara kungen av Israel." De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. 33När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.
34Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt sin kusk att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad. 35Kampen var dock hela dagen så hård att kungen fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna, och på kvällen dog han. Blodet från hans sår rann ner i vagnen. 36Vid solnedgången ljöd ropet genom hären: "Alle man hemåt, var och en till sin stad och sin gård! 37Kungen är död." De kom till Samaria, och där begravde de kungen. 38När de sköljde ur vagnen i dammen i Samaria slickade hundarna kungens blod, och hororna tvättade sig i det. Så gick det som Herren hade sagt.
39Achavs historia i övrigt, hans bedrifter, elfenbenshuset han byggde och alla städerna han befäste, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 40Achav gick till vila hos sina fäder. Hans son Achasja blev kung efter honom.
Joshafat kung över Juda
41Joshafat, Asas son, blev kung över Juda under Achavs fjärde regeringsår i Israel. 42Han var trettiofem år då han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuva, dotter till Shilchi. 43Joshafat följde helt i sin far Asas spår utan att vika av och gjorde det som var rätt i Herrens ögon. 44Ändå fick offerplatserna vara kvar, och folket fortsatte att offra där och tända offereld. 45Joshafat höll fred med Israels kung. 46Joshafats historia i övrigt, hans bedrifter och de krig han utkämpade, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 47De kulttjänare som hade blivit kvar i landet från hans far Asas tid utrotades av Joshafat.
48I Edom fanns ingen kung, utan där regerade en ståthållare. 49Joshafat byggde Tarshish-skepp som skulle segla till Ofir efter guld, men någon färd blev aldrig av, ty skeppen förliste vid Esjon-Gever. 50Då föreslog Achasja, Achavs son, att hans och Joshafats män skulle fara tillsammans, men Joshafat vägrade. 51Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Achasja kung över Israel
52Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda, och han regerade över Israel i två år. 53Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde i spåren på sin far och mor och på Jerobeam, Nevats son, han som hade förlett israeliterna till synd. 54Han tjänade Baal och tillbad honom, och han väckte Herrens, Israels Guds, vrede på samma sätt som hans far hade gjort.
Till Andra Samuelsboken
Till Andra Kungaboken