Bibeln

Bibelns böcker

Bibeln är inte bara en bok utan ett helt bibliotek. Själva ordet bibel härrör från grekiskans (och latinets) bíblia, som betyder böcker. Det betecknar alltså en samling av skrifter, närmare bestämt av böcker som troende människor håller heliga. Namn som "Böckernas bok" och "Den heliga skrift" ger direkt uttryck för denna vördnadsfulla inställning.

Kanonhistoria

Diskussioner inom judiska och kristna trossamfund har stegvis bestämt skriftsamlingens gränser. Denna procedur, och studiet av den, kallas kanonhistoria efter det grekiska ordet kánon, som betyder måttstock, i bildlig mening regel eller norm. Den slutligt avgränsade skriftsamlingen är samfundets kanon, det vill säga utgångspunkten för dess lära och liv. Böckerna som ingår i en sådan kanon kallas kanoniska.

Gamla testamentet

Kristendomens bibel kan indelas i tre delar, varav den första är gemensam med judendomens. Ett neutralt namn för denna del är "den hebreiska bibeln", eftersom grundtextens språk med få undantag är hebreiska.

Judisk tradition indelar den i Lagen (de fem Moseböckerna), Profeterna (Jos, Dom, 1-2 Sam, 1-2 Kung samt profetböckerna utom Dan) och Skrifterna (de återstående böckerna; denna skriftgrupp avgränsades sist).

Motsvarande hebreiska beteckningar är Torá, Neviím och Ketuvím. Efter deras begynnelsebokstäver kallas hela den hebreiska bibeln Tanak.

I kristen tradition används beteckningen Gamla testamentet (förkortat GT), efter det latinska ordet testaméntum i en av dess betydelser, "förbund". Uttrycket är en hopdragning av "det gamla förbundets skrifter". Meningen är att den hebreiska bibeln handlar om ett första förbund som Gud genom Israels ledare har slutit med människor, till skillnad från det nya förbund som förmedlas av Jesus.

Som hävdvunnen beteckning är uttrycket vanligt även i icke-konfessionell litteratur om bibeln. I vissa sammanhang har man prövat den mer neutrala beteckningen "Första testamentet".

Apokryferna

Bibelns andra del är en grupp judiska skrifter som inte tillhör den hebreiska bibeln och är omstridda inom kristenheten. Den grekisktalande kristna kyrkan använde som sitt Gamla testamente den översättning som kallas Septuaginta. Handskrifter med denna text har böckerna i en annan ordning, som också vanligen följs i kristna biblar: först berättande skrifter, därnäst poetiska skrifter och vishetsskrifter, slutligen profetböcker.

På olika ställen inom dessa avdelningar finns texter som judarna inte tog med i sin kanon och som därför saknas i den hebreiska bibeln.

Den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna räknar dessa skrifter som fullgoda bibelböcker, alltså som kanoniska. I den mån man alls talar om dem som en särskild grupp kallar man dem deuterokanoniska, vilket innebär att de tillhör ett sent skikt inom kanon.

Luther och 1500-talets övriga reformatorer sammanförde dem till en särskild del av bibeln och kallade dem apokryfer efter ett grekiskt ord apókryfos, som betyder gömd, i bildlig mening svårbegriplig.

Somliga protestantiska samfund, till exempel Svenska kyrkan, följer Luther och räknar dem som en del av bibeln, fast mindre värdefull. Enligt andra samfund står de helt och hållet utanför bibeln.

Det är numera vanligt att de samlas i en andra del av bibeln, som olika samfund kan använda, förbigå eller utesluta efter sin övertygelse. Denna internationellt spridda lösning tillämpas också i Bibel 2000, där uttrycket "Tillägg till Gamla testamentet" används som en neutral beteckning.

Gruppens närmare avgränsning följer svensk tradition. Detta innebär att en skrift som inte tillhör den romersk-katolska bibeln tas med (Manasses bön) och att några andra omstridda skrifter utelämnas (t.ex. den s.k. 4 Esra eller Esra-apokalypsen). De tillägg till Esters bok som Luther placerade bland apokryferna redovisas på numera vedertaget sätt i den fullständiga översättningen av bokens grekiska text.

Nya testamentet

Den kristna bibelns tredje del är gemensam för alla kristna och kallas Nya testamentet (förkortat NT). Denna beteckning för urkristendomens heliga skrifter är belagd från slutet av 100-talet e.Kr. Dess bakgrund är texter där den av Jesus förmedlade frälsningen beskrivs som ett nytt förbund med Gud (t.ex. Luk 22:20; Heb 9:15; jfr ovan om uttrycket Gamla testamentet).

Det finns många böcker som har beröringspunkter med de bibliska men som under kanonhistorien entydigt har ställts utanför bibeln. Detta gäller en rad judiska skrifter, tillkomna under samma period som Tillägg till Gamla testamentet. De kallas ofta (gammaltestamentliga) apokryfer, men för att undvika förväxling med den ovan nämnda gruppen har protestantiska teologer infört den delvis missvisande beteckningen pseudepigrafer ("skrifter med falsk upphovsbeteckning").

En stor grupp verk med anknytning till Nya testamentets skriftsorter (evangelier, brev etc.) kallas nytestamentliga apokryfer. Hela denna utombibliska litteratur är av stort intresse för studiet av den bibliska religionens utveckling. Men då inga samfund räknar den till bibeln har den ingen plats i en bibelöversättning.

Moseböckerna

Av den hebreiska bibelns tre huvuddelar Lagen, Profeterna och Skrifterna utgör de fem Moseböckerna den första. Troligen har böckerna sedan 300-talet f.Kr. betraktats som en sluten enhet med stark religiös auktoritet. Att klarlägga deras långa och invecklade tillblivelse har varit ett viktigt mål för den nyare tidens bibelforskning.

Fast många resultat är omstridda står det utom rimligt tvivel att flera lager av traditioner med olika ålder har arbetats in i den slutliga texten. Motsägelser, upprepningar och brott i sammanhanget förklaras ofta enklast med att olika traditioner har flätats samman (se t.ex. noter till 1 Mos 2:4–24; 7:2 f.; 37:18–36; 2 Mos 3:4; 14:21 f.; 4 Mos 16; 22:22).

Moseböckerna består av flera olika skikt

I beskrivningar av dessa förhållanden talar man numera ofta om skikt (traditionsskikt, källskikt). Ordet antyder att textens tillblivelse kan jämföras med naturliga växt- eller avlagringsprocesser. De på varandra följande nytillskotten har sina särskilda egenheter men kan också lätt blandas med varandra, så att de i efterhand blir svåra att skilja åt.

Vid bibelforskningens genombrott på 1800-talet räknade man med fyra huvudskikt; vid denna tid uppfattades de som skriftliga dokument ("källor" eller "källskrifter"). De två äldsta skikten kallades det jahvistiska (J) och det elohistiska (E) efter sitt karakteristiska bruk av gudsnamnen Jahve respektive Elohim.

De ansågs ha fått skriftlig form under början av Israels kungatid, det vill säga på 900–800-talen f.Kr. Dessa skikt innehåller livfulla berättelser, som börjar med urtid eller forntid och sträcker sig till slutet av israeliternas ökenvandring.

Ett tredje skikt, kallat det prästerliga (P), behandlar ungefär samma historia på ett mera schematiskt och formelartat sätt, med tonvikt på bland annat sifferuppgifter (t.ex. 4 Mos 1–10) och gudstjänstens detaljer (t.ex. 2 Mos 25–31). Bland annat likheter med Hesekiels bok gjorde att detta skikt uppfattades som det yngsta och daterades till 500- eller 400-talet f Kr.

Det fjärde skiktet kallades det deuteronomistiska (D) och är i huvudsak begränsat till 5 Mos. Det innehåller en omfattande lagsamling, inramad av berättande och förmanande partier som bland annat ger en återblick på ökenvandringen. Material som kan stå i samband med 600-talets religiösa reformer (jfr not till 5 Mos 12:1) tolkas på så vis i ljuset av folkets olyckor på 500-talet f Kr. Skiktet daterades alltså till detta århundrade, med vars historieskrivning det visar nära släktskap (Berättande skrifter).

Skriftliga källor eller muntlig tradition?

Ovanstående dateringar av skikten gäller den tid då de fått sin sammanhängande form. Äldre material kan finnas i dem alla, i form av till exempel lagsamlingar, dikter eller fristående berättelser. Men den klassiska uppdelningen i källskikt har också ifrågasatts och grumlats av senare forskning.

Somliga forskare har infört nya bearbetningslager, andra har ifrågasatt hela grundindelningen. Man har till exempel betvivlat att E-skiktet utgör någon naturlig enhet och att J-skiktet är så gammalt som först antagits. Förhållandet mellan skriftliga källor och muntlig tradition är också omdiskuterat. Det har till exempel hävdats att alla traditionsskikten varit muntliga och löst sammanhållna och att de alla fått skriftlig form först i sen tid, kanske efter den babyloniska fångenskapen.

Å andra sidan har försök gjorts att ge P-skiktet en tidigare datering. Enigheten om säkra huvudresultat har alltså minskat sedan bibelforskningens genombrottstid. Dock erkänner de flesta forskare i huvudsak den uppdelning av materialet som representeras av förkortningarna J + E, D och P.

Hur man än tänker sig Moseböckernas tillkomsthistoria framträder verket i sin slutliga form som en sammanhängande berättelse om Guds avsikter med sitt utvalda folk och med mänskligheten. Indelningen i fem böcker underlättar en grov gruppering av materialet.

Från världens skapelse till Moses död

1 Mos innehåller traditioner om världens ursprung och Israels stamfäder. 2 Mos berättar om Guds uppenbarelse för Mose, befrielsen från det egyptiska förtrycket och lagstiftningen vid Sinai. 3 Mos består av lagtexter, till stor del rituella men också sociala, alla dominerade av ett religiöst perspektiv: Guds helighet ställer krav på hans folk. 4 Mos beskriver vandringen genom öknen från Sinai till Kanaans gräns och redogör bland annat också för en utförlig räkning av folket. 5 Mos är utformad som en serie tal av Mose inför det kommande intåget i landet och avslutas med berättelsen om hans död.

Var och en av de fem böckerna har ett traditionellt namn dels på latin, dels på hebreiska. De latinska namnen karakteriserar kort innehållet: Génesis, "Ursprunget"; Éxodus, "Uttåget"; Levíticus, "Den levitiska (boken)", det vill säga boken med prästernas lagar; Númeri, "Antalsuppgifterna"; Deuteronómium, "Den andra lagen". De hebreiska består av ett eller ett par ord i bokens inledningsvers: Bereshít, "I begynnelsen"; Shemót, "(Detta är) namnen"; Wajjiqrá, "(Herren) kallade"; Bemidbár, "I (Sinai)öknen"; Devarím, "(Detta är de) ord (som Mose förkunnade)".

Berättande skrifter

Vår tids kritiska historiesyn, som systematiskt prövar källornas ursprung och sanningshalt, var okänd för de bibliska författarna. De hade utrymme för en berättarkonst som lämnade fantasin fritt spelrum eller okritiskt återgav äldre traditioner. Framför allt tjänade både historieskrivning och annan litterär verksamhet till att förmedla religiösa tankar. Ur den synpunkten är skrifternas tillkomsttid och historiska källvärde en bisak.

I några enskilda skrifter är den skönlitterära prägeln uppenbar. Jobs och Jonas böcker (Vishetsskrifter, Profetböcker) innehåller traditionella berättelsemotiv, men det som berättas är tidlöst och står helt i den religiösa undervisningens tjänst.

Ruts och Esters böcker ger klarare besked om vilken tid handlingen utspelas i: 1200–1000-talen respektive 480–470-talen f.Kr. Ruts bok kan vara relativt gammal (möjligen tillkommen redan under Salomos tid), medan Esters bok hör till de yngre i GT (jfr not till Est 1:1).

Men i båda fallen finns ett betydande avstånd från de skildrade händelserna till författarna, som tar sikte på sin egen tids juridiska, religiösa och nationella problem (Davids släkthärledning; kvinnors och främlingars ställning i familj och samhälle; förföljelser av det judiska folket). Denna berättartradition förs vidare i Tillägg till GT. En utvidgad version av Esters bok och några fristående tillägg till Daniels visar att man utan betänkligheter broderade vidare på äldre berättelser. Två novellartade skrifter ger andra prov på uppbygglig diktning.

Tobits bok, vars handling förläggs till 700-talets senare del, är svårdaterad men torde ha fått sin slutliga form på 300- eller 200-talet f.Kr., kanske ännu senare.

Judits bok, som flätar samman motiv från assyrisk och babylonisk tid (700–500-talen) i sin berättelse, härrör sannolikt från senare delen av 100-talet f.Kr.

Historiska berättelser

Bibeln innehåller dock även historieskrivning, om man därmed menar krönikor som täcker en lång tid av folkets förflutna. Moseböckerna når bara gränsmarkerna till det historiskt gripbara. Två andra större verk, som har tyngdpunkten i den israelitiska kungatiden, kan däremot delvis förankras i arkeologi och utombiblisk historieskrivning, fast även deras material hela tiden färgas av religiös förkunnelse.

Det ena av dessa två historieverk brukar kallas det deuteronomistiska, eftersom dess tänke- och uttryckssätt har viktiga likheter med Deuteronomium, 5 Mos. Verket framträder inte som en enhet i bibeln men kan rekonstrueras genom att man läser en serie besläktade skrifter i ett sammanhang: Josua, Domarboken samt Samuels- och Kungaböckerna.

Det är möjligt att 5 Mos från början har utgjort verkets inledning och först i efterhand gjorts om till Moseböckernas avslutande del. I varje fall börjar den skildrade händelseräckan med att Moses livsverk är avslutat. Jos och Dom beskriver invandringen i Kanaan och israeliternas första strider där. Materialet är till stor del fristående lokala traditioner.

Berättelsen blir mer sammanhängande i Samuelsböckerna, som skildrar kungadömets införande under Samuel och dess första tid under Saul och David. En litterärt högtstående berättelse om Davids senare år leder över till Kungaböckerna, där den avslutas med att Salomo blir hans efterträdare (2 Sam 9–1 Kung 2). Sedan följer en obruten serie av kungabiografier, som tycks bygga på officiella krönikor. Jerusalems fall år 587 f.Kr. avslutar i huvudsak framställningen.

Verkets tillkomsttid kan inte vara mycket senare och bör alltså sökas vid mitten av 500-talet. Grundtankarna är präglade av den fruktansvärda katastrofen. Den tolkas som Guds straff för folkets avfall till avgudadyrkan, enligt de villkor för förbundet med honom som skildras i 5 Mos 28–29 och Jos 24. Hela kungatidens historia behandlas i detta perspektiv.

Det andra stora historieverket kallas det kronistiska (efter den tyska beteckningen kronisten, motsvarande vårt krönikören, för verkets okände författare). Det omfattar först de två Krönikeböckerna; Esras och Nehemjas böcker utgör troligen dess fortsättning och avslutning.

Efter en serie släkttavlor börjar berättelsen med att Saul dör och David smörjs till kung (1 Krön 10–11). Fortsättningen följer i huvudsak Kungaböckerna men koncentrerar sig på Juda rike och betonar starkt händelsernas religiösa tolkning.

Tänke- och uttryckssättet erinrar ofta om Moseböckernas så kallade prästerliga traditionsskikt (P). Esr och Neh beskriver hur templet och Jerusalems murar byggs upp efter den babyloniska fångenskapen och hur de religiösa traditionerna återupprättas. Böckerna bygger troligen delvis på officiella dokument och självbiografiskt material, men var gränsen går mot fri bearbetning kan inte avgöras.

Tidsföljden är på viktiga punkter oklar; se till exempel noter till Esr 4:6–23; 7:1, 7; Neh 8:1 ff. Bland annat därför är det svårt att bestämma det kronistiska historieverkets tillkomsttid, men den bör ligga inom tidsperioden 400–200 f.Kr.

I Tillägg till GT representeras historieskrivandet av de två Mackabeerböckerna. De tar dock inte upp berättelsetråden från Esras och Nehemjas tid utan är fristående skildringar av en dramatisk period under 100-talet f.Kr. Båda är troligen tillkomna någon gång kring århundradets slut. De handlar om hur judarna utsätts för förföljelse av den seleukidiska regimen, gör uppror och tillkämpar sig självständighet. Den ena, 1 Mack, skildrar förloppet mellan åren 175 och 135 i jämförelsevis nykter form men med stark sympati för de judiska ledarna. Den andra, 2 Mack, upphör med sin berättelse vid år 161 men ger i gengäld fler detaljer om konfliktens bakgrund och inledningsskede. Den religiösa tolkningen drivs längre och gör mera bruk av legender. Berättelsens mål är att förhärliga Jerusalems tempel.

Berättande skrifter i NT är de fyra evangelierna och Apostlagärningarna.

Poetiska skrifter

Tre bibelböcker är renodlade samlingar av poesi: Psaltaren, Höga visan och Klagovisorna. I den hebreiska bibeln tillhör alla den tredje avdelningen, Skrifterna (Ketuvím); de båda sistnämnda står bland de fem små "bokrullarna" (Megillót). Klagovisorna består av fem fristående klagodikter över Jerusalems fall år 587 f.Kr. (se not till Klag 1:1). De skildrar nöden i den erövrade staden med stark inlevelse. Skriften härrör alltså från 500-talet, men traditionen att profeten Jeremia skulle vara dess författare är säkert felaktig.

Höga visan

Höga visan är en samling kärleksdikter i dialogform. De har traditionellt förknippats med Salomo, men åtminstone deras slutliga form hör till en mycket senare tid (se vidare noter till Höga v 1:1).

Psaltaren har sitt namn av ett grekiskt ord som i Septuaginta används om flera musikinstrument, oftast om ett slags harpa. I den hebreiska bibeln heter boken Lovsångerna (Tehillím). Den innehåller material av varierande ålder och har uppenbarligen vuxit fram under lång tid. Sin slutliga form har den fått på ett sent stadium; olika forskares uppskattningar faller inom perioden 400–100 f.Kr. Beträffande numreringen av psalmerna i olika traditioner se not till Ps 9–10.

Efter mönster av Moseböckerna har Psaltaren indelats i fem böcker, som avslutas med särskilda lovprisningar (Ps 41:14; 72:18–20; 89:53; 106:48; hela Ps 150). Tidigare delsamlingar kan urskiljas på andra grunder, till exempel genom bruket av olika gudsnamn (i Ps 1–41 står oftast "Herren", i 42–83 "Gud"), genom återkommande överskrifter eller upphovsangivelser (t.ex. "en vallfartssång", se not till Ps 120:1; "Korachs ättlingar", se not till Ps 42:1; "Asaf", se not till Ps 50:1).

Överskrifterna tillhör dock inte psalmernas ursprungliga text och ger ingen pålitlig kunskap om deras ursprung och ålder. Bland annat av denna anledning är det ovisst vilken historisk kärna som kan finnas bakom Davids traditionella koppling till Psaltaren (jfr noter till Ps 3:1).

I många psalmöverskrifter finns svårtolkade uttryck som troligen har med det musikaliska framförandet att göra; enligt traditionella gissningar anger de instrument, melodier, tonarter eller dylikt. När innebörden är helt okänd måste sådana uttryck lämnas oöversatta. Många äldre bibelöversättare transkriberade deras hebreiska form i texten, till exempel "till Gittit". Här står i stället en fotnot som upplyser om att ett uttryck med okänd betydelse har utelämnats i översättningen (se t.ex. noter till Ps 6:1; 7:1). Samma lösning tillämpas för ett ord, séla, som ofta uppträder oförmedlat inne i den hebreiska psalmtexten (ett sjuttiotal gånger; dessutom i Hab 3:3, 9, 13). Ingen vet vad ordet betyder, trots flera traditionella gissningar (t.ex. att det markerar en paus eller ett crescendo).

Antaganden om psalmernas ursprungliga funktion kan trots en ofrånkomlig osäkerhet berika förståelsen av dem. Många psalmer visar tydligt att de använts vid offergudstjänster i templet, där nödställda människor sökt hjälp hos Gud eller tackat honom när faran var över. Det tycks ha funnits givna mönster, som med större eller mindre variationer återkommer i sådana psalmer.

Klagopsalmen beskriver den bedjandes nöd, till exempel sjukdom eller falska anklagelser, betonar hans oskuld, vädjar till Herren om hjälp samt lovar honom offer och tacksägelser när hjälpen kommer.

Tackpsalmen beskriver det överståndna lidandet, bönerna om hjälp och räddningen som kommit från Herren. Dessa former har anpassats både till individuella förhållanden och till nationella kriser eller högtider. Övertygelsen om Sions orubblighet spelar stor roll i en grupp psalmer. Ibland framgår det mer eller mindre klart att präster och gudstjänstdeltagare deltagit i växelsång, att texten har sjungits i en procession, att man firat ett trontillträde eller att en kung på annat sätt stått i centrum.

Iakttagelser som dessa gör det sannolikt att många psalmer har tillkommit under kungatiden före den babyloniska fångenskapen. I andra fall är tillkomsttiden svårare att bestämma, till exempel när skapelsens storhet prisas i vishetsskrifternas anda. Ibland visar språkbruk, tänkesätt eller historiska anspelningar tydligt på en senare tid. Anknytningen till tempelgudstjänsten är mindre påtaglig i åtskilliga psalmer; somliga tycks snarast passa för enskild meditation. Samlingen avspeglar sålunda en lång tids utveckling av gudstjänst och fromhetsliv. Den har också kunnat inspirera andaktslivet under senare epokers skiftande förhållanden. Människor i helt andra kulturer har levt sig in i dess allmängiltiga känslouttryck. Ålderdomliga tankar har funnit nya tillämpningar, exempelvis i messianska tolkningar av kungapsalmerna.

En liten skrift som i luthersk tradition upptas bland Tillägg till GT, Manasses bön, är i sin helhet poetisk. Till sin typ erinrar den om bönerna i de tillägg som judiska författare på 100-talet f.Kr. fogade till Esters och Daniels böcker. Troligen är den inspirerad av 2 Krön 33:18 f. Vissa grekiska bibelhandskrifter återger den i ett tillägg till Psaltaren tillsammans med kända bibliska böner. Skriften finns inte i Vulgata och ingår alltså inte i den katolska bibeln. När den författades kan inte avgöras; det tidigaste kända citatet av den är från 200-talet e.Kr.

Vishetsskrifter

Tre böcker i den hebreiska bibeln, Job, Ordspråksboken och Predikaren, representerar i sin helhet tänkesätt och uttrycksformer som hör samman med det bibliska begreppet vishet (besläktat material finns i andra bibelböcker, särskilt Psaltaren). Vid sidan av nyktra råd och iakttagelser innehåller de andaktsfulla betraktelser över Guds vishet och storhet.

Två av dem, Job och Predikaren, ger även stort utrymme åt kritiska reflexioner och frågor. I den hebreiska bibeln räknas de alla till Skrifterna (Ketuvím), den avdelning som sist blev avslutad och vann erkännande som helig skrift.

De tre vishetsskrifterna är också sena. Deras allmänna innehåll gör dem svårdaterade, men åtminstone i sin nuvarande form härrör de alla från tiden efter den babyloniska fångenskapen. De visar olika prov på den tidens sed att ge anonyma tankar en inklädnad, hämtad från gammal tradition.

Jobs bok utgår från traditioner om en from men hårt prövad man. Berättelsen får bilda ramen kring en djärv och poetiskt storslagen diskussion av tanken att olyckor är straff för synder. Inläggen kommer från Job och hans vänner, i slutet av boken från Gud själv (kap. 38–41). Sammanhanget bryts på ett ställe av en fristående dikt om visheten (kap. 28).

Ordspråksboken innehåller särskilt i början (kap. 1–9) sammanhängande poetiska avsnitt men upptas huvudsakligen av fristående tänkespråk. De kan svälla ut till längre betraktelser men består ofta av två korta rader som kompletterar varandra genom parallella eller kontrasterande påståenden (Poesi).

Boken är uppbyggd av en rad mindre ordspråkssamlingar med egna överskrifter; se 1:1; 10:1; 22:17; 25:1; 30:1; 31:1. Den slutliga samlingen har uppenbarligen vuxit fram under lång tid. Även inom delsamlingarna finns växlingar mellan gammalt och nytt material. Ordspråk från Salomos tid kan finnas i delar av boken, men traditionen har förstärkt och överdrivit förbindelsen med honom.

Predikarens bok liknar i somliga avsnitt Ordspråksbokens samlingar av vardagliga tänkespråk. Men den liknar också Jobsboken genom att ställa frågor om världsordningen, fast på ett mindre lidelsefullt sätt. En skeptisk resignation präglar framställningen.

Bokens hebreiska titel har osäker betydelse men kan tolkas som en beteckning för talare eller predikare. I texten sägs att Davids son, som var kung i Jerusalem, för ordet. Detta innebär att en historisk gestalt används som talesman av den verklige, sentida författaren. Den rike och mäktige Salomo blir en rollgestalt, som får förmedla erfarenheter av livets tomhet.

I Tillägg till GT finns några skrifter som mer eller mindre tydligt tillhör samma typ.

Salomos vishet är skriven på grekiska och bär tydliga spår av grekernas kulturtradition. Den anonyme författaren gör bibelns Salomo till sitt språkrör. Troligen verkade han i Alexandria omkring vår tideräknings början. Boken har likheter med propagandaskrifter för grekisk filosofi men står inom det judiska skriftstudiets tradition.

Dess första del har poetisk prägel och belyser bland annat hur tron på ett liv efter döden vann insteg bland judarna. Fortsättningen innehåller en utläggning av uttågsberättelsen i 2 Mos, som får illustrera avgudadyrkarnas dårskap och Guds vedergällande rättvisa.

Jesus Syraks vishet inleds i sin nuvarande form med ett företal. Där uppges att en skriftlärd jude skrev boken på hebreiska och att hans sonson, företalets författare, översatte den till grekiska efter att 132 f.Kr. ha flyttat till Egypten. Originalet bör ha skrivits i början av 100-talet f.Kr. Författaren hette Jesus och kallas efter släktens äldste kände medlem Syraks son (på hebreiska Jeshua Ben Sira). Hans verk liknar Ordspråksboken men har en mer enhetlig och personlig prägel.

Boken präglas av varm fromhet men också av en kärv och starkt patriarkalisk syn på vardagslivets angelägenheter. Ibland utvecklas, liksom i Salomos vishet, en sträng vedergällningslära. I slutet finns poetiska skildringar av naturens härlighet (42:15–43:33), de stora gestalterna i den bibliska historien (kap. 44–49) och tempelgudstjänstens skönhet (50:1–21).

Baruks bok är en samling av korta texter som lagts i munnen på Jeremias sekreterare, nämnd i bland annat Jer 32:12 ff. Den första är en botbön (1:15–3:8), den andra en sång om visheten (3:9–4:4) och den tredje en dialog mellan det sörjande Jerusalem och en uppmuntrande profetisk röst (4:5–5:9). Läran att nationella olyckor är straff för folkets olydnad utgör bokens röda tråd. Tydligen har den aktualiserats av förhållanden som påminde om Jeremias tid, kanske av den svåra krisen på 160-talet f.Kr. Boken bör då ha ställts samman kring slutet av 100-talet, men delar av materialet kan ha kommit till redan på 200-talet f.Kr. Mycket senare dateringar har också föreslagits.

Boken är inte språkligt enhetlig, men den äldsta bevarade texten är genomgående grekisk.

Jeremias brev utgjorde i äldre svenska biblar liksom i Vulgata kapitel 6 av Baruks bok, men i viktiga grekiska handskrifter är det en egen skrift. Dess innehåll är en bearbetning av bibliska motiv, utformad som ett slags predikan. Ämnet är avgudadyrkarnas dårskap. Brevet erinrar om Jer 10:1–16, men den retoriska stilen är av helt annat slag. Uppslaget att låta Jeremia föra ordet kan ha hämtats från Jer 29. Det kan inte säkert avgöras om skriften är ett grekiskt original eller en översättning från arameiska eller hebreiska. Även tillkomsttiden är okänd men bör ligga mellan 350 och 150 f.Kr.

Profetböcker

En rad bibelböcker är uppkallade efter profeter och innehåller dels notiser ur deras liv, dels samlingar av profetiska uttalanden. I det kristna GT står dessa böcker sist. Den hebreiska bibeln har dem i sin andra huvuddel, som kallas Profeterna (Neviím).

Tre profetböcker, Jesajas, Jeremias och Hesekiels, har kallats de stora, eftersom var och en av dem upptog en hel bokrulle. Tolv kortare böcker rymdes däremot på samma rulle och räknades därför som en enhet, tolvprofetboken. Daniels bok står i det kristna GT bland profetböckerna, som den fjärde av de stora. I själva verket tillhör den en annan typ och räknas i den hebreiska bibeln till dess tredje huvuddel, Skrifterna.

I sitt nuvarande skick har profetböckerna en lång förhistoria och är sammanställda av efterföljare till profeterna som förvaltade traditionen om deras ord. I många kulturer har religiösa och filosofiska ledare gett upphov till skolor eller studiekollektiv, som bestått under många generationer. Skriftprofeternas lärjungar kan ha verkat på liknande sätt. De har inte bara vidarebefordrat mästarnas förkunnelse utan också tillämpat den i nya situationer, kommenterat och kompletterat den. Anonyma samlingar av profetord kunde dessutom fogas till tidigare profeters verk eller slås samman till nya enheter.

Profetböckerna innehåller alltså bidrag från vitt skilda tider och kan ofta inte dateras till en bestämd tidpunkt. Man måste nöja sig med att avgränsa den period inom vilken de har vuxit fram. Grundtextens inledningar till böckerna innehåller i många fall uppgifter om den ursprunglige profetens verksamhetstid. Mer eller mindre tydliga anspelningar på samtida händelser bidrar till dateringen av somliga avsnitt. Andra avsnitt skiljer ut sig genom form och innehåll men ger bara allmänna ledtrådar beträffande sin tillkomsttid.

Det är också svårt att avgöra när en hel bok fått sin slutliga redigering. Alla profetböckerna förelåg emellertid samlade i sin nuvarande ordningsföljd i början av 100-talet f.Kr., då de kommenterades i Syr 48:22; 49:6–10. Troligen hade de då också i stort sett samma innehåll som nu.

Nedanstående översikt ger en grov bild av profetböckernas förhållande till varandra och till den av oss kända historien. Tonvikten läggs vid de urskiljbara huvudgestalterna, fast gränsen mellan deras egen förkunnelse och senare tillägg genomgående är otydlig.

Jesaja verkade under 700-talets senare decennier, då Israel levde under assyriskt hot. Jesajaboken är mycket oenhetlig (jfr not till Jes 1:1). I kapitel 1–39 finns texter med mer eller mindre tydlig syftning på händelser under profetens livstid (se t.ex. noter till Jes 1:5–9; 7:1 ff.; 14:28; 17:1 ff., 12–14; 20:1 f.; 30:1–7). Andra texter framstår av olika skäl som senare tillägg (se t.ex. noter till 13:1; 21:1–10; 24–27). Kapitel 40–55 hänför sig i sin helhet till den tid då Kyros störtade det nybabyloniska riket, ca 550–539 f.Kr. Avsnittets stil vittnar om en betydande men för oss okänd upphovsman ("Den andre Jesaja", jfr not till Jes 40:1). Bokens sista del, kapitel 56–66, passar innehållsmässigt in i den period som följde efter den babyloniska fångenskapen (jfr not till Jes 56:1).

Jeremias förkunnelse pågick enligt inledningen till den bok som bär hans namn (1:2 f.) från 620-talet till 580-talet f.Kr. Det var en dramatisk period som kulminerade med Jerusalems förstöring. Både berättelser och förkunnande avsnitt i boken speglar profetens intensiva deltagande i händelseutvecklingen. Varningar och domsord förde honom ofta i konflikt med folkets ledare, även efter stadens fall, då han tvingades delta i en utvandring till Egypten. Starka känslouttryck ger delar av boken en personlig prägel. Andra texter tolkar Jerusalems öde med hjälp av den vedergällningslära som också utvecklas i tidens historieskrivning (Berättande skrifter).

Hesekiel var en yngre samtida till Jeremia. Även hans förkunnelse kretsade kring Juda rikes undergång. Enligt bokens inledning (1:1–3) hörde han till de judar som redan 597 f.Kr. deporterades till Babylonien. Där mottog han sin kallelse till profet, och där fick han nyheten om Jerusalems fall. Berättelsen om detta bildar en vändpunkt i Hesekiels bok (33:21). Före den hotas folket mest med straff, därefter talas om Israels upprättelse. Framtidshoppet uttrycks bland annati en detaljrik vision av ett förnyat Jerusalems tempel.

Tolvprofetbokens huvudgestalter kan delvis föras samman i grupper med likartad historisk bakgrund. Tillsammans täcker de en period som börjar före Jesaja och slutar efter Hesekiel.

Hosea och Amos verkade båda vid mitten av 700-talet f.Kr. i det israelitiska Nordriket, där Hosea också var uppvuxen (Amos kom från Sydriket; jfr Hos 1:1; Am 1:1 med noter). Ett huvudmotiv i Hoseas bok är varningar för avgudadyrkan, bildligt skildrad som äktenskapsbrott. Amos fördömde med särskild skärpa de mäktigas orättvisor mot de fattiga. Detta motiv återkommer hos Mika, som var Jesajas samtida och framträdde i Sydriket under 700-talets sista del (jfr not till Mik 1:9).

Sefanja, Nahum och Habackuk tillhör alla 600-talets sista decennier, som motsvarar förra delen av Jeremias verksamhetstid. Sefanjas profetior är bland annat riktade mot Assyrien och dateras till kung Josias regering, som började cirka 640 f.Kr. (jfr not till Sef 1:1). Nahums bok ger uttryck för jubel inför Nineves fall och det assyriska väldets undergång år 612 (jfr not till Nah 1:1). Innehållet i Habackuks bok saknar dateringar men passar till de närmast följande åren. Babylonierna, som störtat assyrierna, betraktas av profeten som Guds straffande redskap, men deras grymheter ger upphov till nya frågor.

Haggajs, Sakarjas och Malakis böcker avspeglar situationen under och efter 500-talets sista decennier, då det gällde att återställa folkets religiösa liv efter deportationerna och andra olyckor, bland annat genom templets återuppbyggnad. Enligt Esr 5:1 f. var profeterna Haggaj och Sakarja aktivt pådrivande i denna sak, vilket stämmer med innehållet i Hagg och i Sak 1–8 (jfr noter till Hagg 1:1; Sak 1:1). Dessa avsnitt dateras tydligt till cirka år 520 f.Kr. Sak 9–14 handlar däremot om andra ämnen och kan inte ha samme upphovsman. Avsnittet innehåller samlingar av anonyma profetord som har beröringspunkter med Malakis bok. Malaki ("min budbärare") är troligen inget verkligt namn utan en beteckning som hämtats från bokens text (3:1). Malakis bok vill liksom Haggajs väcka vördnad för den återupprättade tempelgudstjänsten men liknar Sak 9–14 genom en förkunnelse om dom och frälsning som förebådar apokalyptiken.

De återstående profetböckerna är odaterade och svåra att anknyta till någon känd historisk situation. Obadjas bok har ett textparti gemensamt med Jeremias, och profetens klagan över det edomeiska grannfolket kan passa till tiden närmast efter Jerusalems fall. Uttryckssättet i hans slutvision har åberopats för en senare datering, till 400-talet f.Kr. Samma ovisshet råder kring Joels bok, och liknande dateringsförslag har framförts (jfr not till Joel 1:1). Dess konkreta innehåll gäller en nödsituation av så allmän art (en gräshoppsinvasion) att den inte kan tidfästas.

Jonas bok avviker helt från de övriga. Den innehåller ingen profetisk förkunnelse utan är helt och hållet en uppbygglig berättelse, till sin typ besläktad med böckerna om Ester, Judit och Tobit (jfr not till Jon 1:1). Framställningssättet tillhör alltså en sen period (från 400-talet och framåt).

Evangelieskrifter

När ordet evangelium används i flertalsform, evangelierna, syftar det vanligtvis på de fyra skrifter som förmedlar kristendomens uppfattning om sitt eget ursprung. Deras litterära form har likheter med tidigare skrifter om filosofer och undergörare men har anpassats till sitt särskilda syfte: att tjäna den kristna lärans utbredning genom att understryka Jesu enastående betydelse och väcka tro på honom. Större och mindre stycken ur Jesu förkunnelse har infogats i en serie episoder från hans tämligen korta offentliga verksamhet.

Underverk och andra övernaturliga inslag spelar genomgående en stor roll. I slutet ges en mer sammanhängande skildring av Jesu sista dagar, då han grips, förhörs, döms och avrättas. Alltsammans utmynnar i att han uppstår från de döda. Betoningen av hans död och uppståndelse motsvarar förkunnelsen i Paulus brev, där Jesus oftast betraktas ur just denna synvinkel. Tre av evangelierna utvecklar dessutom läran om Jesu gudomlighet genom att i början infoga stycken om hans ursprung och födelse i berättelsens (Matt, Luk) eller meditationens (Joh) form.

Mellan den tid dit evangelierna förlägger Jesu verksamhet (ca 30 e.Kr.) och den tid då de skrevs ner ligger en period som för oss är ofullständigt känd. Av allt att döma har berättelser om Jesus och uttalanden av honom under denna tid förts vidare i en muntlig tradition. Kanske har också större eller mindre traditionsstycken getts skriftlig form.

Den äldsta fullständiga evangelieskriften är dock enligt flertalet forskares uppfattning Markusevangeliet, vars författare alltså tros ha skapat evangeliernas litterära form. Det antas vanligen ha skett omkring 70 e.Kr. Denna datering bygger bland annat på intrycket att Jerusalems förstöring detta år enligt Mark 13 direkt förebådar världens snara undergång och den sista domen.

Matteus- och Lukasevangelierna använder Markusevangeliets berättelse som stomme men utökar den med andra traditioner, som i synnerhet gäller Jesu förkunnelse. Det är möjligt att de utöver Markusevangeliet har använt ytterligare en gemensam skriftlig källa, bestående av en samling Jesusord (på denna punkt finns dock olika meningar). Dessa båda evangelier anses av flertalet forskare ha skrivits på eller omkring 80-talet e.Kr.

De visar spår av den oenighet mellan judarna och de kristna som tilltog under denna tid och av den organiserade kristna kyrkans framväxt, samtidigt som de förefaller höra till ett tidigare stadium än kristna skrifter från 100-talets början (Ignatiusbreven). De har också ett längre perspektiv på Jerusalems förstöring än Markusevangeliet. Lukasevangeliets författare antyder klart att den kristna kyrkans fortsatta tid har sin plats i Guds planer för mänskligheten.

Han uttrycker även denna tro genom en andra del av sin evangelieskrift: i Apostlagärningarna fortsätter han berättelsen efter uppståndelsen och himmelsfärden. Han skildrar missionens väg från Jerusalem till Rom och betonar liksom Paulus att evangeliet vänder sig till alla folk.

Den fjärde av evangelieskrifterna, Johannesevangeliet, visar spår av bekantskap med åtminstone Markusevangeliet men går på många sätt egna vägar. Enligt både traditionen och bibelforskningen har den kommit till på ett sent stadium. Den slutliga utformningen förläggs ofta till 90-talet e.Kr., bland annat med hänvisning till ett fragment av texten som påträffats i Egypten och som brukar dateras till 100-talets tidigare del.

Efter bibelforskningens genombrottsperiod har det rått ganska stor enighet om de antaganden som nu återgetts. På senare tid har olika meningar på nytt börjat bryta sig bland forskarna, både om evangeliernas inbördes förhållanden och om hela skriftgruppens tillkomsttid. Med olika argument har somliga forskare försökt skjuta den långt framåt, till 100-talet e.Kr., medan andra hävdat att Markusevangeliet förelåg redan på 40-talet eller att Apostlagärningarna, och därmed också Lukasevangeliet, avslutats före 60-talets mitt (jfr not till Apg 28:30). Möjligheten att nå full historisk visshet om dessa förhållanden tycks för närvarande vara liten.

Bland de nytestamentliga apokryferna finns en rad andra evangelier. Historiskt intressant material, särskilt Jesusord av samma typ som den inombibliska traditionens, kan återfinnas i en del av dem. I stort sett är de dock sekundära i förhållande till de fyra bibliska evangelierna och broderar fritt på deras innehåll, som de ofta färgar med nya teologiska läror.

Brev

I många bibliska berättelser nämns brev, ofta officiella skrivelser (t ex 2 Kung 5:5–7; 10:1–7; 19:9–14). Ibland återges deras innehåll på ett sätt som tycks göra anspråk på ordagrannhet (t.ex. Esr 4:6–22; 1 Mack 12:5–23; 2 Mack 11:16–38).

Dessa anspråk är svårbedömda och måste prövas från fall till fall. Antikens historieskrivare utformade ofta själva brev och tal enligt gängse stilformer och satte in dem i sina berättelser för att ge läsaren en mera levande bild av det skildrade. Men det är möjligt att somliga bibliska författare har haft tillgång till äkta historiska dokument och återgett dem mer eller mindre noggrant.

Störst roll spelar breven i NT. De följer samtidens yttre former, som i många detaljer avviker från vår tids brev. Antikens brev inleddes med en hälsning från avsändaren till adressaten; normalt nämndes båda vid namn. De avslutades med en välgångsönskan.

Breven dikterades ofta för skrivare, och formen närmade sig därvid lätt det muntliga samtalets eller föredragets. Slutorden kunde tillfogas egenhändigt av avsändaren och fungerade då på samma sätt som namnteckningen under ett nutida brev; se t.ex. 1 Kor 16:21.

Sådana brev från kristna ledare till församlingar eller enskilda upptar en stor del av NT:s text. Flertalet av dem var avsedda att läsas upp vid mottagarförsamlingarnas sammankomster; på så sätt uppkom bruket att använda dem som texter i gudstjänsten.

I en del fall saknas brevets typiska inledning eller avslutning (Heb, 1 Joh, Jak). Detta hänger samman med att brevformen ibland, både inom och utom NT, var en förklädnad för avhandlingar, predikningar och andra litterära former (t.ex. 2 Mack 1:10; inledningen till Jer br; Upp 1:4).

Filosofiska och religiösa skrifter kunde utformas som brev av historiska personer. Syftet är i sådana fall svårt att klarlägga. Rena förfalskningar förekom, men man kunde också utnyttja föregångarens namn utan avsikt att vilseleda, till exempel för att tillämpa hans tankar i en ny situation eller markera att man ställde sig under hans auktoritet.

I NT finns en rad brev som enligt somliga nutida forskares uppfattning är skrivna av andra personer än de uppgivna författarna. Till dessa brev hör Jak, 1–2 Pet och Jud. Paulus författarskap till Ef, Kol, 2 Thess och i synnerhet till 1–2 Tim och Tit har också varit omstritt. I en del av dessa fall kan en skrivare ha utformat brevet självständigt på uppdrag av den författare som uppges och med stöd av hans utkast. I fråga om Heb och 1–3 Joh är läget ovisst redan därför att inga författarnamn uppges i brevens egen text.

Om alla breven, liksom om NT:s övriga skrifter, gäller att överskrifterna har tillfogats först när man samlade och skrev av texterna. Samlings- och avskrivningsarbetet kan också ha medfört att brevtexter med olika bakgrund har fogats samman med varandra. Flera forskare har på den grunden trott sig kunna återfinna delar av annars förlorade paulusbrev i bland annat 2 Kor (jfr not till 6:14–7:1).

Frågan om de nytestamentliga brevens tillkomsttid är invecklad bland annat på grund av oklarheterna om deras författare. Är traditionens uppgifter riktiga sätter respektive författares död en gräns för dateringen; i annat fall kan gränsen sättas mycket senare.

En rad brev som säkert har utformats av Paulus personligen, 1 Thess, 1–2 Kor, Gal, Rom, är tillkomna under 50-talet e.Kr., tiden för den händelseräcka som beskrivs i Apg 17–28 och som notiser i breven kan anknytas till (se noter till Apg 17:14 f.; 19:21; Gal 1:2 med vidare hänvisningar).

Av de så kallade fångenskapsbreven (jfr not till Ef 3:1) anses Fil och Filem allmänt vara författade av Paulus och tillhöra samma period, möjligen en något senare fas av den (fångenskapen i Rom). Om Paulus själv har utformat även Kol och Ef måste de dateras på liknande sätt. I annat fall tillhör de den period då evangelierna vanligen anses ha skrivits, från 60-talet till det första århundradets slut. Eftersom Jak och 1 Pet delvis har likartat innehåll kan samma slags resonemang föras om dessa brev (jfr noter till Jak 1:1; 1 Pet 1:1).

Bland de övriga finns några som ofta dateras ännu senare (in på 100-talet) av sådana forskare som inte godtar deras författaruppgifter: Jud, 2 Pet, 1–2 Tim, Tit (om de tre sistnämnda skrivits av Paulus måste detta ha skett under de sista åren av hans liv och efter den vistelse i Rom som nämns i Apg 28:30). Däremot citeras Heb i en skrift från 90-talet och måste alltså ha kommit till tidigare, ovisst när.

De tre Johannesbreven bör att döma av tankevärld och uttryckssätt ha sitt ursprung i närheten av Johannesevangeliet, vars slutliga utformning flertalet forskare förlägger till 90-talet.