Bibeln

Bibelns böcker

Gamla testamentet

Första Moseboken

Det latinska namnet på denna bok, Genesis - begynnelsen - säger vad boken handlar om. Här beskrivs både världens början, urhistorien (kap 1-11), och ursprunget till Israels folk, patriarkhistorien (kap 12-50).

De första elva kapitlen har hela världen i blickfånget medan berättelsen från kapitel tolv centreras till patriarkerna Abraham, Isak och Jakob samt en av Jakobs tolv söner - Josef.

Det går dock även att dela in Första Moseboken utifrån dess litterära struktur i tio klart avgränsade avsnitt efter det inledande stycket i 1:1-2:3. Denna indelning är markerad direkt i texten genom det hebreiska ordet Toledoth - fortsättningshistoria. Ordet återkommer tio gånger (2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10; 11:27; 25:12; 25:19; 36:1; 37:2).

Första Moseboken motiverar genom detta sina läsare att fortsätta läsningen genom hela boken och vidare in i Bibeln. Den blir något av en prolog till hela det bibliska dramats fortsättning.

Andra Moseboken

Från Andra till och med Femte Moseboken är Mose den centrala gestalten i berättelsen. I Andra Mosebokens första del berättas om hur han räddas till livet och adopteras av faraos dotter. Efter fyrtio år som prins i Egypten tvingas Mose dock fly därifrån. Han har dödat en egyptisk slavdrivare i försvar för en man ur sitt eget hebreiska folk. Detta blir början på nästa fyrtioårsperiod i hans liv. En period som landsflyktig i Midjans land. Gud möter under denna tid Mose i den brinnande busken och utväljer honom att leda Israels folk ut ur fångenskapen och till Kanaans land.

Tillsammans med sin bror Aron går Mose, efter viss tvekan, in i ledarskapet för folket. Efter tio plågor - förutsagda av Mose - släpper farao Israels folk. De kan nu vandra ut i frihet och börja den ökenvandring som till följd av folkets bristande tro också den kom att bli fyrtio år lång, både för Mose och för folket. Denna händelse har gett Andra Moseboken dess latinska namn, Exodus - uttåget.

Bokens senare del handlar om hur Gud uppenbarar sig vid Sinai berg under ökenvandringens inledningsskede. Här berättas att Gud ingår förbund med Israel och överlämnar sin lag till dem genom Mose (kap 19-20). Han ger dem också befallning om att resa ett uppenbarelsetält (kap 25 ff).

Boken avslutas med att Herrens härlighet uppfyller det färdigställda uppenbarelsetältet. Strukturellt går det utifrån detta att dela in Andra Moseboken i tre naturliga delar:

Tredje Moseboken

Denna bok är en av de böcker i Bibeln som vid en första anblick kan synas svår att förstå genom den mängd av detaljerade uppgifter som finns i den. Leviticus heter boken på latin - prästboken.

Och Tredje Moseboken är först och främst en sammanställning av lagar och regler. De gällde för Levis söner i deras uppdrag att vara präster i tabernaklet. Men här finns även de renhetsföreskrifter och helighetslagar som skulle gälla för hela folket i det dagliga livet. Här stadgas även de israelitiska högtiderna, vilka firas än i dag av rättrogna Judar.

Hela Tredje Moseboken kan sägas vara en utläggning av det som står i 2 Mos 19:6 om när Gud ingår förbund med Israels folk: "och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig."

Israels folk blev utvalt att inför alla jordiska folk bära vittnesbörd om den levande Guden. Tredje Moseboken ger både ram och centrum för detta uppdrag. Ramen beskrivs i renhetsföreskrifterna och helighetslagarna (kap 11-27). Centrum ligger i den stora försoningsdagen som skulle firas varje år (kap 16).

Lagarna i Tredje Moseboken kan indelas utifrån vad de handlar om:

Fjärde Moseboken

Numeri heter Fjärde Moseboken på latin, och här handlar mycket om räkning. Folket i öknen räknas både i början (kap 1) och i slutet av boken (kap 26).

Däremellan skildras den fyrtioåriga, eller rättare sagt trettioåttaåriga, ökenvandringen från Sinai berg till Moabs hedar - en vandring som är den direkta konsekvensen av att folket inte lät sig övertygas av Josua och Kalev. De var två av de tolv spejare som utsändes från Kadesh Barnea för att speja i landet. De hade uppmanat folket att tro på Guds löfte och gå in i det. Men folket valde i stället att lyssna på de tio andra spejarnas varningar och göra uppror mot Gud.

I skildringen av denna tidsmässigt långa vandring finns många korta kända bibelberättelser, t ex skildringen av Arons stav (17:1ff), kopparormen (21:4ff) och Bileams åsna (22:22ff).

Strukturen i Fjärde Moseboken kan beskrivas antingen utifrån geografin eller utifrån de olika generationerna som omtalas i texten. Väljer vi geografin framträder tre tydliga delar i boken:

Och om vi i stället utgår ifrån generationerna sönderfaller boken i två huvuddelar:

Femte Moseboken

Ökenvandringen har nått sitt slut när berättelsen i denna bok, Deuteronomium - den andra lagen - startar. Folket är samlat på Moabs hedar på östra sidan av Jordan. Innehållet i berättelsen är de tal som Mose där håller till den nya generation som nu utgör detta folk. Det är tal i vilka han blickar både framåt och tillbaka.

I det tillbakablickande perspektivet återberättar han de tio buden (kap 5). Det är andra gången som dessa centrala ord från uppenbarelsen av Gud på berget Sinai berättas i Bibeln, och därav kommer också denna boks latinska namn. Här formuleras även "Shema Israel", den trosbekännelse som är judarnas morgonbön än i dag (6:4).

Med blicken vänd framåt utmanas sedan den nya generationen att vara trogna förbundet med Gud och därmed välja "välsignelsens väg" - livets väg (kap 27-28; 30:19).

Hela Femte Moseboken har en struktur som på många punkter liknar de förbundsfördrag som gjordes under denna tid mellan storkonung och vasall. Arkeologer har funnit en del sådana fördrag som upprättades mellan de hettitiska storkonungarna och deras vasaller under mitten av det andra årtusendet f Kr.

Dessa förbunds fördrag innehåller följande delar, som även återfinns i Femte Moseboken:

Som förbundshandling är alltså Femte Moseboken en parallell till samtida material.

Innan Femte Moseboken avslutas finns sedan en skildring av Moses sista förmaningar till sin tjänare Josua samt hans "svanesång" och död (kap 31-34). På detta sätt slutar de fem Moseböckerna både med en definitiv punkt men också i en öppen förväntan inför det som ska komma.

Josua

Josuas bok tar vid där Femte Moseboken slutar. Josua är nu folkledaren som leder Israels folk in i Kanaans land, besegrar några av de folk som härskar där och fördelar landet mellan Israels stammar.

Många kända bibliska berättelser finns i denna bok. Här finns skildringarna av hur Jerikos murar föll (6:1-27) och av hur solen stod stilla medan folket stred i Ajalons dal (10:12-15).

Avslutningsvis ställer Josua Israels folk inför valet att välja åt sig vilken Gud de vill tjäna. Själv deklarerar han: "Jag och min släkt vill tjäna Herren" (24:15b).

Josuas boks tjugofyra kapitel har en tydlig struktur:

Domarboken

När Israels folk väl slagit sig till ro i det nya landet dröjde det inte länge förrän de vände sig bort från Gud. Resultatet blev att de förtrycktes av andra folk. Detta ledde i sin tur till att de omvände sig till Gud och bad om räddning. Men så snart faran var avvärjd avföll folket på nytt.

Domarboken berättar om hur detta mönster återupprepas gång på gång. Mängder av domare - räddare sända av Gud till folket - passerar revy i boken. Ett flertal, exempelvis Simson, Debora och Gideon, hör till den gammaltestamentliga berättelsens mer kända gestalter.

Kapitel 1-16 berättar likartade händelseförlopp gång på gång. De avslutande kapitlen 17-21 ger sedan några inblickar i hur livet för den enskilde individen kunde te sig under denna tid när Israels folk vände sig bort från Gud.

Rut

En liten bok på fyra kapitel med ett stort innehåll. Bokens huvudperson Rut är moabitiska och får kontakt med Israels Gud genom att gifta sig med en invandrande israelit.

När hennes man dött och hennes svärmor, som även hon blivit änka, vill vända åter till Israel, vägrar Rut att låta henne göra det ensam. I stället säger hon "din Gud är min Gud" och vandrar med henne tillbaka.

I Israel blir hon sedan omgift med sin mans släkting Boas och genom det stammoder till kung David. Gud är Gud inte bara för judarna utan också för alla hednafolk. Det är Ruts bok en påminnelse om.

Första Samuelsboken

Beteckningen på Samuelsböckerna har vi från Martin Luther. I Septuaginta (grekiska översättningen av den hebreiska Bibeln) kallas de Första och Andra Kungaboken. De böcker som heter så i vårt Gamla testamente benämns där Tredje och Fjärde Kungaboken.

Luthers beteckning kommer av att den siste domaren, profeten Samuel, står i händelsernas centrum i början av denna bok. Tidsmässigt placeras boken i 1000-talet f Kr.

Samuel är den som på nytt gör Herrens ord känt i Israel. Han är också den person genom vilken kungadömet introduceras i Israel. Samuel är den som smörjer först Saul och sedan David till kung.

Första Samuelsboken kan delas in utifrån Samuels och Sauls liv:

Andra Samuelsboken

I denna bok fortsätter den berättelse om kung David som påbörjades i mitten av Första Samuelsboken (1 Sam 16). Efter att det där har berättats att Samuel smort David till kung skildras hur kung Saul stegvis avfaller från den sanna gudstron. Gång på gång försöker han ta livet av David, eftersom han insett att kungamakten i realiteten övergått till denne.

Andra Samuelsboken börjar sin berättelse när Davids långa tid av flykt undan Saul är slut och hans regeringstid kan börja.

Boken kan delas in i två delar utifrån karaktären på berättelsen:

Första Kungaboken

Den tredje kungen över Israel, Salomo, är huvudperson i Första Kungabokens första del (kap 1-11). Hans regeringstid (c:a 970-930 f Kr) skildras som glansfull och han själv som fylld av vishet. Under hans ledning sker bland annat uppbyggnaden av templet.

En vacker bild tecknas, men inte helt utan fläckar. Berättelsen skildrar nämligen även hur Salomo lät sig förledas till religiöst förfall och hur hans skattepålagor splittrade landet.

Den senare delen av Första Kungaboken berättar därför också om hur Israels rike delas i ett nordrike - Israel, och ett sydrike - Juda. I denna del övergår berättelsen från att ha centrerats runt kungarna till att låta profeterna framträda. De uttalar sin vanligtvis skarpa kritik av de många kungar som inte följer Gud.

Händelserna kring profeten Elia och kallelsen av hans efterträdare Elisha är de bärande inslagen i Första Kungabokens andra del, kap 12-22. Här skildras t ex Elias kraftmätning med Baalsprofeterna på berget Karmel.

Andra Kungaboken

I denna bok tar profeten Elisha över uppdraget att vara Guds talesman inför kungarna både i nordriket Israel och i sydriket Juda. Avsnittet om hans lärares och företrädares - Elias - himmelsfärd och den "dubbla arvslotten" av ande över Elisha (2:1-18) hör till de mer kända bibelberättelserna.

Elishas underverk skildras emellertid mer än hans förkunnelse. Inte mindre än arton av dessa finns återgivna. Profeternas varningar till trots fortsätter dock många av kungarna i både Israel och Juda att aktivt gå emot Gud. Det innebär att båda länderna utarmas och besegras. Först intas nordriket av assyrierna och sedan sydriket av babylonierna. I och med det slutar berättelsen i Andra Kungaboken.

Den grundfråga som denna och de hittills presenterade historiska böckerna försöker besvara skulle kunna formuleras: Varför har det gått Israels folk så illa? Svaret som ges är att inget annat var att vänta när folket gång på gång vände sig bort från förbundet med Gud och profeternas varningar.

Andra Kungaboken går att sammanfatta i en tredelad struktur:

Första Krönikeboken

Samuelsböckerna och Kungaböckerna var från början bara en bok. Detta är även fallet med de två Krönikeböckerna. I Septuaginta (den grekiska översättningen av Gamla testamentet) heter böckerna "Det som utelämnats". En benämning som visar att berättelsen här kan ses som komplement till de tidigare historiska böckerna.

Första Krönikeboken börjar sin berättelse i skapelsen. Tidsperioden från Adam till kung Saul skildras till större delen med hjälp av släktregister. Det faktum att böckerna är skrivna efter den babyloniska fångenskapen ger förklaring till detta långa register. Det fanns ett stort behov av att visa det återvändande folket var de hade sina rötter.

Efter släktregistret centreras berättelsen kring kung David och hans förberedelser för tempelbygget. David framställs här i betydligt bättre dager än i den tidigare historieskrivningen. Hans äktenskapsbrott med Batseba omnämns exempelvis inte. Bilden av honom framstår här i idealiserad form.

Första Krönikeboken har två naturliga delar:

Andra Krönikeboken

Den första delen av Andra Krönikeboken ger läsaren en storslagen skildring av hur Salomo både bygger, inreder och inviger templet.

Större delen av den historiska berättelsen i både Första och Andra Krönikeboken är fokuserad på templet. Genom detta blir det tydligt att här skrivs religiös historia och inte politisk. Prästerna har därför i dessa böcker bytt plats med profeterna vad gäller framträdande roller i berättelsen.

Den andra delen av boken handlar i stort sett enbart om sydriket Judas fortsatta historia. Särskilt fokuseras de kungar som ville följa Guds vilja. Några av dem som läsaren lär känna är Joshafat, Ussia, Hiskia och Josia.

De två delarna i boken har följande omfång:

Esra

Esras bok knyter an där Andra Krönikeboken slutar. Men den ger inte en fortsatt sammanhängande historisk redogörelse utan skildrar enbart de centrala händelserna.

De sex första kapitlen handlar om det återvändande som skedde 538 f Kr från Babylon till Jerusalem. Det gav Israels folk möjlighet att på nytt bygga upp templet i Jerusalem. Byggprojektet gick emellertid mycket trögt och inte förrän profeterna Haggaj och Sakarja uppmuntrat folket blev det färdigt.

De följande fyra kapitlen berättar om händelser där Esra är direkt involverad. Händelseförloppet gör i och med det ett hopp på ungefär 60 år mellan kapitel sex och sju. Något som syns bokstavligt i texten genom formuleringen "Efter en tid" (7:1). Här skildras hur Esra både leder ett andra uttåg från Babylon och, vid återkomsten till Jerusalem, genomför ett djupgående reformationsarbete. Det medför att både templet och tempelgudstjänsten kommer i bättre funktion.

Nehemja

Nehemjas och Esras böcker hör nära samman. De skildrar båda återuppbyggnadsarbetet efter den babyloniska fångenskapen - men utifrån två olika perspektiv. Medan Esra beskriver tempelbygget i Jerusalem så fokuserar Nehemja i bokens första del på stadsmurens återuppbyggnad.

I andra delen (kap 8-13) pågår ytterligare ett reformarbete, även denna gång lett av Esra. Här är reformationen dock inriktad på människornas inre liv och deras gudsgemenskap.

En av Bibelns längsta, mest innehållsrika böner har vi i Nehemjas nionde kapitel.

Ester

Den sista historiska boken i Gamla testamentet är en fristående berättelse från persisk tid, början av 400-talet f Kr. Ester, en judisk kvinna som blivit persisk drottning, räddar i denna mycket levande och lättlästa berättelse sitt folk från undergång.

Esters kusin Mordokaj hade vägrat böja knä för den persiske kungens närmaste man, Haman. Det gjorde denne så ursinnig att han bad kungen om tillstånd att få utrota hela det judiska folket. Drottning Ester vädjar då själv till kungen om folkets räddning. Detta kunde ha kostat henne livet, eftersom ingen människa, inte ens drottningen, enligt persisk lag fick ta egna initiativ inför kungen.

Bokens tio kapitel kan indelas i tre delar:

Esters bok finns i två versioner - se presentationen av Ester enligt den grekiska texten.

Job

Job är den första av Gamla testamentets fem poetiska böcker. Den utgör även tillsammans med Ordspråksboken och Predikaren Bibelns vishetslitteratur. Denna litteraturform bearbetar med hjälp av poetiskt språk de existentiella frågorna om livets mening, lidande och mål.

Miljön i Jobs bok gör att händelserna som beskrivs där går att koppla till patriarktid. Livsmönstren som kännetecknar Job och patriarkerna är nämligen desamma. Boken har dock förmodligen författats långt senare.

Strukturen i Jobs bok är enkel:

Psaltaren

Bibelns egen sång- och bönbok. Indelningen av Psaltaren i fem böcker (1-41; 42-72; 73-89; 90-106; 107-150) har förmodligen sin orsak i att den användes som psalmbok i synagogans gudstjänst. Troligen strukturerades den slutligen i fem delar för att återspegla de fem Moseböckerna.

Innehållsligt vandrar läsaren från klagopsalmer, som finns i stor omfattning i bokens början, till jubelpsalmer i slutet av Psaltaren.

De flesta psalmerna bär Davids namn, speciellt i de två första böckerna. Den slutliga redigeringen av Psaltaren skedde dock efter den babyloniska fångenskapen. Enligt den judiska traditionen gjorde Esra denna redigering.

Det mesta av mänskliga erfarenheter och känslor går att återfinna i Psaltarens ord. Här finns böner och lovsånger, klagan och jubel. Psaltaren är ständigt aktuell. Den och Jesajas bok är de böcker i Gamla testamentet som citeras oftast i Nya testamentet.

Ordspråksboken

Den andra boken med levnadsvisdom i Bibeln är Ordspråksboken. Här handlar det om vishet som vunnits genom livserfarenhet.

Det handlar inte om slutgiltiga svar på livets alla svåra frågor. Det handlar snarare om konkreta råd vad gäller att möta vardagens olika svårigheter. Grundrådet är att i allt frukta Herren och göra rätt mot var man. Boken består av fyra olika delar med vishetsord:

Predikaren

"Tomhet, idel tomhet" - nästan fyrtio gånger talas om denna tomhet i Predikaren. Det handlar om den äldre läraren som undervisar den yngre eleven. Strofen uttrycker att det mesta människan företar sig i livet är "ett jagande efter vind".

Predikaren har själv sökt meningen med livet och ofta gjort erfarenheten att det han fann var enbart tomhet. Han har sökt i kunskap (kap 1), i njutning och i rikedom (kap 2), men det har enbart gjort honom förvirrad och pessimistisk.

Trots detta har han ändå funnit en sanning att hålla fast vid: "Han låter människor urskilja ett sammanhang" (kap 3). Därför är det också hos Gud som meningen är förankrad. Försök aldrig intala dig själv att du till fullo kan förstå livet genom flitiga studier, säger Predikaren (kap 12), utan frukta i stället Gud och håll hans bud (12:13).

Strukturen i Predikaren är som ett musikstycke där samma grundtema kommer tillbaka gång på gång. Grundfrågan om "livets mening" framställs här i en mängd variationer.

Höga visan

"Sångernas sång, av Salomo" står det i första raden av Höga visans text. Den benämningen uttrycker mer poetiskt än titeln "Höga visan" vad det här är fråga om - en oerhört skön sång om den fysiska kärleken mellan man och kvinna.

Tolkningsmässigt har dock denna bok genom hela sin historia även setts som en beskrivning av den nära relationen mellan Gud och människan och/eller mellan Kristus och församlingen.

Strukturellt går den att indela i tre delar:

Jesaja

Profeten Jesaja levde under 700-talet f Kr. Hans bok kan delas in i två stora delar. Den första delen (kap 1-39) handlar mest om de profetiska varningar Jesaja gav till Israels och Judas kungar. Gång på gång uppmanar profeten kungarna att vända om för att inte gå under (se t ex kap 1-6). Påtagliga löften om att Guds folk ska bevaras under prövningen finns dock också här (se t ex kap 28-35).

Andra delen av Jesajas bok (kap 40-66), som ibland kallas Trösteboken, innehåller mäktiga uppenbarelser om framtiden. Här skildras hur folkets svåra tid ska ta slut och dess överträdelse bli förlåten. Men inte bara det, här förutsägs även hur hela världen ska fulländas. Den ska återgå till det paradisiska tillstånd som beskrivs i skapelseberättelsen.

I Nya testamentet spelar Jesajas profetior en mycket framträdande roll. Där framhåller de olika författarna att det är genom Jesus som den slutliga uppfyllelsen sker av allt det Jesaja talat om. Ofta citerad är t ex Jesajas text om Herrens lidande tjänare (kap 52).

Hos Jesaja finner den kristna kyrkan därför både julens (7:14; 9:2-7), långfredagens och påskens (42:1-4; 49:1-6; 52:13-53:12) samt pingstens budskap (55:1) förankrade.

Jeremia

I övergången från 600-talet till 500-talet f Kr lever Jeremia. Han hör till den rad av gammaltestamentliga profeter som aldrig får uppleva att kung eller folk lyssnar på vad de har att säga.

För Jeremias del är detta ett så framträdande drag att han ofta benämnts "tårarnas profet". Han blir förföljd, hotad till livet och på alla sätt föraktad. Men tyst kan Jeremia ändå inte vara. Detta vittnar hela boken mycket starkt om (se t ex 20:9).

Förkunnelsen som presenteras i boken är ordnad i stort sett kronologiskt, även om betydande undantag finns. I första delen (kap 1-39) står de profetior Jeremia uttalar innan Jerusalem faller. I andra delen (kap 40-52) står de budskap han får förmedla efter att staden fallit.

Även Jeremia blickar i sin förkunnelse in i framtiden, precis som Jesaja. Han är den förste i Gamla testamentet som tydligt talar om "ett nytt förbund" (31:31ff), en formulering Jesus anknyter till när han instiftar nattvarden - "denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod" (Luk 22:20).

Klagovisorna

Klagovisorna består av fem fristående sånger, enligt traditionen författade av Jeremia. Stora likheter finns mellan Klagovisorna och Jeremias bok. Våndan och nöden för folket är lika påtaglig i bägge böckerna.

Innehållsligt beskriver sångerna situationen efter det att Judas rike fallit för Babylon år 587 f Kr. En tydlig betoning på syndabekännelse löper genom varje sång.

De fyra första sångerna är skrivna "alfabetiskt" - begynnelsebokstäverna i varje vers följer ordningen i det hebreiska alfabetet.

Hesekiel

Hesekiel är till viss del samtida med Jeremia - tidigt 500-tal f Kr - men till skillnad från denne fördes han bort i fångenskap till Babylon. På samma sätt som Jeremia förklarar han denna fångenskap utifrån att folket svikit Gud. Han illustrerar det på ett mycket dramatiskt sätt, t ex i kap 4. Men också Hesekiel ger löften om återupprättelse (se t ex kap 37).

Profetiorna i Hesekiels bok är väl strukturerade både vad gäller kronologi och tematik. Efter ett inledande avsnitt om Hesekiels kallelse (kap 1-3) kommer domsprofetiorna i ett sammanhållet block (kap 4-32). Därefter kommer Hesekiels förkunnelse om tröst och förväntan (kap 33-48). Allt är mycket noggrant daterat (se t ex 1:1; 29:1; 40:1).

Jerusalems tempel nämns av Hesekiel både när han talar domsord och när han talar tröstord. Ett av de mer kända avsnitten i hans bok är de nio kapitel som handlar om det nya templet han ser och besöker i en vision (kap 40-48).

Ett annat viktigt tema är Guds omsorg om individen i en tid av nationell dom. Hesekiel utlägger det tydligt i det artonde kapitlet i sin bok.

Daniel

Daniels bok är på samma sätt som Hesekiel förknippad med Babylon. Den historiska ramen ges i bokens första del (kap 1-6). Här berättas hur Daniel och hans tre vänner förs bort till Babylon, hur de där vågar stå för sin tro och hur de får vishet av Gud. Det gäller speciellt Daniel, han som "förstod sig på allt vad syner och drömmar heter" (1:17).

Denna vishet och förståelse ligger till grund för de tolkningar Daniel senare gör av de syner och drömmar som presenteras i bokens andra del (kap 7-12). Här beskrivs i visionens form de stora världsrikenas fall, även Babylons. Här beskrivs också upprättelsen av Guds rike - ett rike som aldrig ska förstöras - genom "en som liknade en människa" (7:13-14).

Detta avsnitt har många litterära beröringspunkter med Uppenbarelseboken i Nya testamentet. Användningen av bilder, siffror och symboler är exempelvis mycket likartad. Båda texterna är också skrivna i den genre som kallas för apokalyptik - uppenbarelse, avslöjande.

Beteckningen "människosonen" som Jesus använder mycket ofta om sig själv i evangeliernas berättelse har sin bakgrund i Daniels bok. Den nya översättningen använder emellertid begreppet människa.

Likt Ester finns Daniels bok i ytterligare en version. Den är skriven på grekiska och har även några tillägg - se presentationen av Tillägg till Daniel.

Hosea

Profeten Hosea är kanske den mest dramatiske förkunnaren. Han fick nämligen leva ut sitt budskap lika mycket som förkunna det. Han var verksam i nordriket under 700-talet f Kr och fick av Gud befallningen att gifta sig med en prostituerad.

Han fick en hustru som levde i upprepad otrohet, vilket sårade honom djupt. Han fortsatte dock att ständigt älska sin hustru. Gång på gång fick hon förlåtelse och upprättelse av honom. På detta sätt bar Hosea ett profetiskt vittnesbörd om att Gud alltid älskar sitt folk. Han såras när det vänder sig ifrån honom. Men han längtar efter att få återupprätta detta folk till en förnyad gemenskap med sig.

Efter denna dramatiska skildring kommer ett av Bibelns starkaste textsammanhang om Guds barmhärtighet (11:1-9).

Boken har två tydliga delar:

Joel

Denna bok hör till de mer svårdaterade. Profeten Joel verkade i sydriket Juda, Det framgår av hans bok. Men om han var verksam på 800-talet eller 400-talet f Kr vet man inte. Textens budskap är emellertid inte beroende av när den kom till.

Boken börjar med att en katastrof, en gräshoppsplåga, beskrivs (kap 1). Den kan tolkas antingen bokstavligt - som en naturkatastrof, eller bildligt - som symbol för fientliga härar. Oavsett hur katastrofen tolkas, förebildar den "Herrens dag" (2:1-17).

Joels budskap är att om folket inte omvänder sig kommer denna dag att drabba dem med förödelse. Men omvänder de sig får de ta emot Guds välsignelse (2:18-3:21). En välsignelse (2:28-32) som sedan Petrus hänvisar till när han predikar i Jerusalem på pingstdagen (Apg 2:16-21).

Amos

Amos är samtida med Hosea på 700-talet f Kr och precis som denne verksam i nordriket. Sin bakgrund har han dock som fåraherde i sydriket. Ingen profet gick som Amos till storms mot både sociala orättvisor och hyckleri i gudstjänstlivet.

Förkunnelsen riktade sig inte enbart till det egna folket. Även de kringliggande hednafolken blev tilltalade. Tre tydliga delar finns i boken:

Obadja

Detta är Gamla testamentets kortaste bok. Både Obadja som person och den tid under vilken han var verksam är okänd för oss.

Innehållet i profetiorna är desto tydligare. Här formuleras först konkreta domsord över Edom, som varit med och plundrat och skövlat i Jerusalem (v 1-15). Eftersom Edom var ett broderfolk till Israel, ättlingar till Esau - Jakobs broder - ses dess brott som mycket allvarligt.

De sex sista verserna i boken beskriver sedan Israels framtida hopp - "kungamakten ska tillhöra Herren" (v 16-21).

Jona

Boken beskriver Jonas kallelse att varna Nineve, huvudstad i fienderiket Assyrien, för Guds överhängande dom. Jona vill inte göra detta utan flyr undan uppdraget. Efter en mycket omskakande tillrättavisning av Herren själv - i fiskens buk - går han dock in i uppgiften att predika omvändelse i den assyriska huvudstaden.

Men han har fortfarande fel inställning. Detta blir tydligt när folket i Nineve vänder om efter att ha hört Jonas förkunnelse. Jona klandrar då Gud för att straffet uteblivit, och Gud får återigen tillrättavisa honom, denna gång med hjälp av ett kurbitsträd (4:6-11).

Vi har inga säkra uppgifter om när Jonas bok skrivits. De olika dateringsförslag som finns sträcker sig från mitten av 700-talet till början av 400-talet f Kr.

Budskapet i Jonas bok råder det dock ingen tveksamhet om. Det är ett budskap om att Gud redan under Gamla testamentets tid även har omsorg om andra folk och längtar efter att få förbarma sig också över dem. Gud vill att denna kärlek till andra folk även ska känneteckna Israels folk.

Mika

Mika, till viss del samtida med Jesaja, verkade under slutet av 700-talet f Kr. Eventuellt var han profetlärjunge till Jesaja. Beröringspunkter finns nämligen mellan dessa båda böcker. Jämför t ex 4:1-4 med Jes 2:2-4.

Tre kraftiga "hör" delar in Mikas bok:

Nahum

Namnet på denne profet betyder "tröstare". Han var verksam i sydriket under den assyriska tiden på 600-talet.

I sin bok förkunnar han tröst till ett folk som lever i fruktan för denna världsmakt. Bokens tre kapitel är nämligen en enda lång profetia om den assyriska huvudstaden Nineves undergång och fall, vilket inträffade år 612 f Kr.

Habackuk

Denne profet är verksam vid slutet av 600-talet f Kr, vid tiden för kung Josias reformation i sydriket. Om hans bakgrund vet vi inte mycket. Möjligen var han levit och hörde till tempelsångarna, något vi kan ana av det tredje kapitlet i hans bok. Det är en lovsång och avslutas med orden "för körledaren, till stränginstrument" (3:19).

Habackuks bok skiljer sig från de flesta andra profetböcker genom att hans förkunnelse skildras som ett samtal mellan honom själv och Gud. Habackuk klagar över förfallet hos folket och Gud svarar (kap 1-2). Det är enbart i Jeremias bok och Psaltarens klagopsalmer vi kan läsa något liknande (jfr Jer 15:10ff).

Sefanja

Denna bok börjar med ett kort släktregister som visar att profeten Sefanja är släkt med Hiskia. Det är förmodligen ingen mindre än kung Hiska på 700-talet. Sefanja verkar emellertid samtidigt med Habackuk under sin släkting kung Josias tid på 600-talet f Kr.

Hela Sefanjas förkunnelse kretsar kring temat "Herrens dag". Först betonas den som vredens dag (1:1-3:7) och sedan som frälsningens dag (3:8-20).

Här finns mycket tydligt utsagt både allvaret och hoppet i att få sin sak prövad inför Gud.

Haggaj

Tre profeter var verksamma efter den babyloniska fångenskapen. Haggaj är den förste av dem. Hans bok består av fyra tal framförda vid fyra olika tillfallen:

Sakarja

Sakarja var samtida med Haggaj under de sista decennierna på 500-talet f Kr. Skillnaden dem emellan är dock stor. Sakarja talar bildspråk. Här handlar det ofta också om syner och visioner om det som ligger i framtiden.

Första delen av hans bok handlar om tempelbygget, men förkunnelsen ges i åtta mycket märkliga syner (kap 1-8).

Andra delen av boken handlar om den kommande Messias. Här finns många av de texter som evangelisterna citerar när de berättar om Jesu liv. Formuleringen "Se, din konung kommer" står exempelvis här (9:9). Jämför Matt 26:15 och "de trettio silverstyckena" i 11:13.

Malaki

Malaki levde på 400-talet f Kr. Namnet betyder "min budbärare". Det förekommer inte på något annat ställe i Gamla testamentet som personnamn. Detta faktum har gjort att vissa forskare menar att denna bok är skriven helt anonymt och att titeln "Malaki" i stället beskriver vad boken handlar om. I tredje kapitlet säger nämligen Herren: "Se, jag sänder min budbärare, han ska bana väg för mig".

När denna bok skrivs har cirka hundra år passerat sedan folket återvände från fångenskap. Tron på Gud har under denna tid utarmats bland både folket och prästerna. För att ta tag i konkreta problem som fanns i denna situation är boken skriven i dialogform.

Författaren tar upp folkets frågor och förmedlar svar från Gud. Svaren ger en förnyad uppenbarelse av Guds kärlek (1:1-5) men också hans dom över synden (1:6-2:17).

Slutligen önskar författaren ge folket hopp i väntan på den dag då Messias ska komma (3:1-4:6). "Men för er som fruktar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar ska ge läkedom" (4:2).

Tillägg till gamla testamentet - De apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna

Inom denna översiktliga bokpresentation ryms även en kort introduktion till dessa böcker vars ställning som biblisk litteratur debatterats ända sedan fornkyrkans dagar. Det är de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna.

Av lutherska och reformerta kyrkor har dessa böcker betraktats som apokryfer - fördolda - det vill säga litteratur med osäker tillkomst. Böckerna har ansetts uppbyggliga och nyttiga att läsa, men har inte räknats bland de kanoniska. Katolska kyrkan däremot betecknar böckerna som deuterokanoniska, alltså som en andra grupp av kanoniska böcker.

Redan Augustinus, som ville ha dem med, och Hieronymus, som inte ville ha dem med, diskuterade livligt karaktären på dessa skrifter.

Innehållet i apokryferna ger oss emellertid en hel del insikt i vad som händer under den intertestamentala tidsperioden - tiden mellan Gamla och Nya testamentet.

Tobit

De första två böckerna bland apokryferna, Tobit och Judit, brukar kallas uppbygglig skönlitteratur. Innehållet i berättelserna syftar till att ge läsaren tillit till Gud och förvissning om att Gud upprättar den som håller sig till honom.

Tobits boks fjorton kapitel handlar om en familj som förts bort i fångenskap efter den assyriska invasionen på 700-talet f Kr. Huvudpersonerna är den fromme och blinde Tobit samt dennes unga kvinnliga släkting Sara. Hon har gång på gång blivit änka till följd av att en svartsjuk demon dödat de män hon gift sig med.

Ängeln Rafael kommer dock in i berättelsen som räddare. Denne vägleder Tobits son Tobias till Sara och ser till att demonen fördrivs. Tobias och Sara blir lyckligt gifta. När de återvänder hem får Tobit även sin syn tillbaka. Budskapet i berättelsen är att den som är from och väntar efter Herren får hjälp.

I denna berättelse finns inlagt texter i andra genrer - böner, lovsånger och vishetsord - som fördjupar skildringens huvudbudskap.

Judit

I denna berättelse är handlingen förlagd till den babyloniske härskaren Nebukadnessars tid.

Holofernes, Nebukadnessars fältherre, blir utsänd för att straffa de provinser i rikets västra del som ständigt gör uppror. Han beger sig till en stad vid namn Baityloua, som sägs ligga i Samarien, belägrar staden och förtrycker judarna som lever där.

Judit träder in i berättelsen då alla manliga ledare gett upp hoppet. Hon beger sig direkt till fiendens läger och genom sin skönhet överväldigar hon Holofernes.

Efter en nattlig fest tar Judit tillfallet i akt och hugger huvudet av Holofernes med hans eget svärd. Hon beger sig sedan tillbaka till Baityloua. Där organiseras ett anfall mot fiendelägret, vilket får till följd att den babyloniska hären ger sig av i flykt och belägringen upphör.

Bokens berättelse slutar med att Judit lovsjunger och prisar Gud på ett sätt som för tankarna till Moses och hans syster Mirjams lovsång i 2 Mos 15. De sista verserna i bokens sexton kapitel beskriver Judits död.

Ester enligt den grekiska texten

Esters bok i Gamla testamentet är skriven på hebreiska. Boken finns dock också i en gammal grekisk översättning, förmodligen gjord någon gång mellan 300 och 100 f Kr. Den innehåller ett flertal längre tillägg till den ursprungliga hebreiska texten.

I äldre bibelutgåvor där de apokryfa böckerna fanns med brukade enbart dessa tillägg ingå. Så är inte fallet längre. Nu är helheten av den grekiska texten översatt.

Genom tilläggen blir berättelsens bild av Ester mer from. Här får läsaren ta del av hennes böner, och genom det markeras Guds handlande tydligare i skildringen.

Första Mackabeerboken

Första Mackabeerboken är en historisk berättelse om det judiska upproret år 167 f Kr. Efter en av dess ledare, Judas med tillnamnet Mackabaios (hammaren), har det kommit att kallas Mackabeerupproret.

Boken börjar med att ge den historiska bakgrunden till det förtryck mot judarna som från 300-talet f Kr utövades av den stora stat som efter regenten Seleukos I kallas det seleukidiska riket. Sedan följer berättelsen, från kapitel två till sexton, om hur prästen Mattathias och hans fem söner startar upproret mot de grekiska förtryckarna, hur templet renas och hur man så småningom utverkar skattefrihet för Jerusalem.

Tre av sönerna kom att efter varandra stå i ledning för upproret. Varje gång en ny bror tar över ledarskapet markeras det i berättelsen genom ny ansats i texten (3:l; 9:23 och 13: l). Boken har tillkommit någon gång runt 100-talet f Kr. Den skildrar med andra ord detaljerat, ur ett judiskt perspektiv, tidsperioden mellan 175 och 135 f Kr.

Andra Mackabeerboken

Bokens berättelse är till viss del parallell med skildringen i Första Mackabeerboken. Men denna gång är det enbart den äldste av Mattathias söner, Judas "Mackabaios", och hans bedrifter som skildras. I centrum står återupprättelsen av den judiska tron och tempelgudstjänsten i Jerusalem.

Hela bokens struktur kretsar kring två judiska festhögtider. Den första delen (1:1-10:8) avslutas med berättelsen om tempelinvigningsfesten och den andra delen leder fram till Nikanorfesten (10:9-15:39), en fest som även den var kopplad till befrielsen och återupprättandet av det judiska troslivet, men som under 100-talet e Kr föll i glömska.

Andra Mackabeerboken är till skillnad från Första Mackabeerboken skriven på grekiska i en mycket genomarbetad retorisk stil.

Salomos vishet

Bland de apokryfa skrifterna finns två böcker som karakteriseras som vishetslitteratur. Salomos vishet eller enbart Visheten är en av dem.

I bokens nitton kapitel skildras visheten personifierad som en kvinna. Den tänkte författaren Salomo beskriver hur han förälskade sig i henne och tog henne till sig.

Bokens fem första kapitel handlar om att visheten inte överser med vad den ogudaktige säger och gör. Detta kommer att visa sig när Gud efter döden kommer att ge rättvisa till alla gudfruktiga. I den andra delen, kapitel sex till nio, skildras visheten som Guds medhjälpare och som ett stöd och en hjälp för de visa.

Bokens sista del, de återstående tio kapitlen, återger den historiska berättelsen i Moseböckerna. En historia i vilken författaren ser visheten som fullkomligt närvarande.

Jesus Syraks vishet

Den andra boken som räknas till vishetslitteraturen bland apokryferna är Jesus Syraks bok, eller enbart Syrak. Denna bok har påtagliga likheter med Ordspråksboken, främst genom alla konkreta levnadsregler. Det är även den mest omfångsrika boken av apokryferna - förmodligen också den mest kända.

I företalet till boken beskriver översättaren, författarens sonson, som översatt boken från hebreiska till grekiska, hur den skrevs en gång "till tukt och vishet". Informationen i förordet gör att bokens tillkomst kan dateras till omkring 190 f Kr.

En enkel struktur går inte att finna i denna bok. Insprängda mellan de många ordspråken och levnadsreglerna finns dock teologiska avsnitt om t ex Guds storhet och rättvisa som skapare (kap 15-18) och lovprisningar över naturens skönhet (kap 42-43). Och bokens femtioen kapitel avslutas med en dikt om vägen till vishet.

Baruk

Denna bok har sitt namn efter profeten Jeremias sekreterare (Jer 36:4) och påstås vara skriven under landsflykten i Babylon på 500-talet f Kr. Dit kom dock aldrig Baruk, enligt Jeremia bok. Boken är förmodligen sammanställd under den första delen av andra århundradet f Kr, strax före Mackabeerupproret.

Efter inledningen (l:1-14) går innehållet att dela in i tre delar. Alla syftar till att hämta tröst och uppbyggelse under den svåra tid som Israels folk upplevde under fångenskapen i Babylon på 500-talet f Kr:

Jeremias brev

Detta brev utgjorde i äldre bibelutgåvor sjätte kapitlet i Baruks bok. I de grekiska handskrifterna är det emellertid en egen skrift.

Brevet anges vara skrivet innan människorna i Jerusalem fördes bort som fångar till Babylon. Det vill varna för tillbedjan av avgudar, då dessa inte är något annat än döda föremål.

Tillägg till Daniel

I den grekiska översättningen av Daniels bok inkluderades tre större tillägg. Och eftersom denna översättning blev bevarad bland de apokryfa böckerna kan vi i dag läsa dessa påstådda komplement till Daniels bok.

Det första handlar om den vackra Susanna som på falska grunder blir beskylld för äktenskapsbrott. Daniel räddar henne genom att enskilt förhöra var och en av hennes anklagare och lyckas därmed avslöja deras lögn. Denna berättelse är helt fristående gentemot Daniels bok.

Det andra tillägget har sin plats efter Dan 3:23. Här kompletteras berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen med deras böner och lovsånger till Gud under denna prövning.

Det tredje tillägget, slutligen, kopplas till slutet av Daniels bok och av Daniels liv. Här skildras hur Daniel avslöjar den falska tron på de babyloniska gudarna.

Huvudbudskapet i dessa tillägg är att Guds beskydd vilar över den som tror på honom, även om han befinner sig i livsfara.

Manasses bön

Den kortaste skriften bland apokryferna är Manasses bön. Boken är egentligen en fortsättning eller ett tillägg till 2 Krön 33:12. Där berättas om hur kung Manasse ångrar det onda han gjort och ödmjukar sig inför Herren. Manasses bön sägs vara den bön kungen bad i samband med denna omvändelse.

Formuleringarna i denna botbön har under historiens gång ofta använts inom den kristna traditionen.

Nya testamentet

Matteusevangeliet

Evangelierna skrivs under den senare delen av första århundradet. De fyra evangelisterna berättar om Jesu liv, död och uppståndelse utifrån fyra olika infallsvinklar. Och var och en av dem skriver med adress till en specifik läsekrets.

De läsare Matteus vände sig till levde i en judisk kultur. Detta blir tydligt genom att han ger Jesus titeln "Davids son" - Messiastiteln - nio gånger. De andra evangelisterna använder titeln i enbart ett textsammanhang. Matteus har även förkärlek till formuleringen "himmelriket" i stället för "Guds rike". Judarna uttalade inte Guds namn utan använde omskrivningar av denna typ när de talade om honom.

Den struktur med fem tal av Jesus som Matteus arbetat in i sitt evangelium (kap 5-7; 10; 13; 18; 24-25) för också tanken till den judiska bakgrunden med dess fem Moseböcker.

Matteusevangeliet går att strukturera i tre delar utifrån den lilla kronologiska notisen "Från den tiden…" som står två gånger i texten (4:17 och 16:21):

Markusevangeliet

Markus berättar utförligt om Jesu gärningar. Därför har ibland hans evangelium benämnts "handlingens evangelium" i motsats till Matteus - "talens evangelium".

Adressaterna i Markus fall är troligtvis hednakristna i Rom. I Markusevangeliet förklaras därför judiska sedvänjor, t ex Mark 7:3. Här översätts också alla arameiska uttryck (3:17; 5:41; 7:34 m fl). När Markus berättar om Jesus betonar han hur Jesus sökte hålla sin sanna identitet hemlig. De onda andar Jesus driver ut ur människor får inte tala om honom (1:25), inte heller de människor som blivit helade (1:44), inte ens Jesu egna lärjungar (8:30).

Ingen människa säger heller att Jesus är Guds son förrän den romerske officeren gör det vid Jesu kors (15:39). Markus skriver förmodligen på detta sätt för att framhäva den betydelse han lägger vid Jesu död. Det är en död "till lösen för många" (10:45). Först vid Jesu kors blir det synligt vem Jesus är och vad han som Guds son verkligen gör.

Markusevangeliet kan delas in i två delar:

Lukasevangeliet

Lukas är den författare i Nya testamentet som skrivit största delen av dess innehåll. Cirka 28 % av den totala textmassan är han ansvarig för genom sitt evangelium och Apostlagärningarna. Paulus, med de tretton brev som bär hans namn, kommer enbart upp i cirka 25 %.

Lukas har inte bara skrivit mycket, han har även skrivit om mycket. Mängder av teman hinner han med. Här lyfts de fattiga, de utstötta och kvinnorna runt Jesus fram (t ex 7:36-50; 18:9-14). Änglarna spelar en framträdande roll (2:9-13). Speciell betoning läggs på lovsång och bön (t ex 1:67-79).

Den heliga Anden är med och formar skeendet mycket tydligt, inte enbart i Apostlagärningarna, utan även i evangeliet (2:25-32). Och Jesu liknelser har en framträdande plats, t ex i Luk 15.

Texten inramas av händelser i Jerusalem och templet. Där utspelar sig även bokens centrum, som börjar med Jesus sista vandring upp till Jerusalem. Evangeliet kan struktureras så här:

Johannesevangeliet

Johannesevangeliet skiljer sig från de tre första i både språk och stil. Ett mycket begränsat antal centrala ord återkommer här mycket ofta, men på ett tydligt symboliskt och reflekterande sätt.

Här talas om tro, kärlek, evigt liv, härlighet, vittnesbörd, tecken, ljus och sanning - för att nämna några av dessa centrala begrepp. De beskrivs på ett sätt som gör att läsaren aldrig blir färdig med Johannes text.

Relationen mellan Gud och Jesus skildras hela tiden genom ordparet "Fadern och Sonen", vilket ger återkommande markering i texten av att dessa båda är förenade och att Jesus verkligen slutgiltigt visat för människan vem Gud är (1:18). En betoning som stärks ytterligare av de sju kända "Jag är"-orden som finns i texten (6:35; 8:12; 10:7; 10:11; 11:25; 14:6; 15:1).

Johannesevangeliet har ett tydligt syfte med sin text. Den är nedskriven för att den som läser "ska tro att Jesus är Messias, Guds son" och "genom att tro ska ha liv i hans namn" (20:31).

Evangeliet kan indelas i två delar:

Apostlagärningarna

Lukasevangeliet tar oss med upp mot Jerusalem. I Apostlagärningarna leder i stället Lukas oss ut från Jerusalem till "jordens yttersta gräns" (Apg 1:8). Här berättas om hur budskapet från och om Jesus förs ut till alla världens folk.

Petrus är berättelsens centralfigur i första delen (kap 1-12) och Paulus i den andra (kap 13-28). Slutkapitlen återger ett flertal av de försvarstal som Paulus håller inför olika makthavare på sin väg till Rom efter att han tagits till fånga.

Ett av syftena med de båda böcker i Nya testamentet som Lukas har skrivit, evangeliet och Apostlagärningarna, kan ha varit att de skulle fungera som någon form av underlag vid Paulus rättsliga prövning inför kejsaren.

Detta ger i så fall en naturlig förklaring till varför Apostlagärningarna slutar så abrupt när Paulus kommer till Rom. Läsaren får i berättelsen inte veta hur det gick för honom inför kejsaren.

Huvudsyftet är förmodligen dock inte detta utan evangelisation, förmedlandet av det glada budskapet om Jesus, eftersom det betonas genom hela berättelsen.

Geografiskt går Apostlagärningarna att dela in - utifrån Apg 1:8 - i tre delar som var och en skildrar hur evangeliet förkunnades i tre olika områden:

Romarbrevet

När Paulus är på väg att avsluta den tredje missionsresan, vilken omtalas i Apostlagärningarna (18:23-21:16), skriver han brevet till Rom från Korinth omkring år 57 e Kr. Han har länge velat besöka staden och hoppas nu få möjlighet till det (1:10-13). Paulus har därtill planer på att efter Rom göra en missionsresa även till Spanien (15:24).

I Romarbrevet, som är något aven introduktionsskrift, presenterar Paulus det budskap som han predikar. Här ges en utförlig genomgång av vad huvudpunkten är i evangeliet. Rättfärdiggörelsen genom tron - tack vare Jesu död och uppståndelse - som grund för människans gemenskap med Gud utläggs här på ett sätt som varken skett förr eller senare.

Brevet är, precis som de flesta av Paulus brev, uppdelat i en undervisande del (kap 1-11) och en förmanande del (kap 12-16).

Ett praktiskt problem i Roms församling som Paulus återkommer till i brevets båda delar är den spänning som fanns mellan hednakristna och judekristna grupper. De judekristna grupperna i Rom hade, tillsammans med alla andra judar där, till följd av kejsar Claudius edikt varit utvisade från staden ända fram till dennes död år 54 e Kr. Dessa grupper återvände strax innan Paulus skrev Romarbrevet. Det hade skapat en situation i församlingen där de olika grupperingarna såg ner på varandra. Paulus använder därför även sin undervisning om rättfärdiggörelsen av nåd för att förmana båda grupperna att inte berömma sig av något inför Gud på den andras bekostnad.

Första Korinthierbrevet

Under sin andra missionsresa, 49-52 e Kr, predikar Paulus under minst ett och ett halvt år i Korinth (Apg 18:11).

Under sin tredje missionsresa, 53-57 e Kr, har han Efesos som bas för sitt arbete under tre års tid. Han skriver därifrån ett flertal brev till församlingen i Korinth. Två av dessa (det kan ha varit ända upp till fem stycken) har vi bevarade i Nya testamentet.

Första Korinthierbrevet ger läsaren inblick i en aktuell församlingssituation med en hel del konkreta problem att hantera. Mitt i den lösning Paulus föreslår står en av Bibelns mest kända texter, "kärlekens lov", l Kor 13.

Brevet kan struktureras utifrån de problem som Paulus belyser:

Andra Korinthierbrevet

I det andra brevet till de kristna i Korinth ger Paulus läsaren en inblick i sin tjänst som apostel. Brevet är egentligen en försvarsskrift skriven för de människor i Korinth som ifrågasatte hans tjänst.

I första delen av brevet utlägger Paulus vad innehållet är i en apostels tjänst (kap 1-7). Här betonar han, som i Romarbrevet, att en apostels huvudsakliga uppdrag är att bevara och vara trogen försoningens budskap, att Guds rättfärdighet blivit uppenbarad i Jesus, människan till räddning (5:18-20).

Den andra delen av brevet (kap 8-9) är en uppmaning till den korinthiska församlingen att vara med i den insamling som Paulus höll på att genomföra till församlingen i Jerusalem. Här finns viktig undervisning om betydelsen av att ge, att dela med sig av det man har till de behövande.

Den sista tredjedelen av brevet (kap 10-13) utgör ett i formuleringarna kraftigt försvarstal av Paulus riktat till dem som var kritiska mot honom. I denna del finns den kända texten om "törntaggen" eller "taggen" som plågar Paulus (12:7).

Galaterbrevet

Galaterbrevet är inte helt lätt att exakt datera. Antingen skrev Paulus det efter sin första missionsresa ungefär vid tiden för apostlamötet i Jerusalem, runt 48 e Kr (Apg 15). Eller så skrev han det ungefär samtidigt med första brevet till Korinth i Efesos i mitten på 50-talet e Kr.

Är den tidigare dateringen riktig, var adressaterna de församlingar Paulus hade grundat under sin första missionsresa i den romerska provinsen Galatien. Är däremot den senare dateringen rätt, är förmodligen brevet adresserat till de församlingar Paulus grundade i landskapet Galatien under sin andra missionsresa (Apg 16:6-18:22).

Orsaken till brevet är dock klar. Paulus har fått höra att några förkunnare trätt upp i församlingen och hävdat att om någon vill vara en helgjuten kristen måste han hålla Moses lag och låta omskära sig. Risk fanns alltså att de troende skulle förlora den frihet i Kristus som Paulus förmedlat i evangeliet.

Brevets sex kapitel struktureras lämpligast två och två:

Efesierbrevet

Detta är det första av de fyra "fångenskapsbrev" som Paulus troligtvis skrev under sin fångenskap i Rom, c:a 60 e Kr. De andra tre är Kolosserbrevet, Filipperbrevet och brevet till Filemon.

I de äldsta handskrifterna till detta brev finns dock inte orden "i Efesos" med i första versen. Brevet i sin helhet innehåller inte heller några omnämnanden av konkreta församlingsproblem. Detta har lett till att många forskare menat att brevet i sin begynnelse var en rundskrivelse, avsedd att läsas i en rad församlingar. Först senare blev det förvarat i provinshuvudstaden Efesos. Därmed skrevs även stadsnamnet dit i avskrifterna av brevet.

Församlingen är det tema Paulus undervisar om i Efesierbrevet. I inte mindre än sju bilder beskrivs församlingen: en kropp (1:22-23), ett rike (2:19), ett husfolk (2:19), en byggnad (2:20), ett tempel (2:21), en boning (2:22) och en brud (5:25).

Men oberoende av bildspråk framställs Kristus hela tiden som den sammanhållande kraften. Han är den som välsignar (kap 1), skapar enhet (kap 2), uppenbarar hemligheten (kap 3), formar gemenskapen (kap 4) samt ger ljuset (kap 5) och kraften (kap 6).

Filipperbrevet

Det andra fångenskapsbrevet, Filipperbrevet, förmodligen också skrivet runt 60 e Kr, innehåller mängder av konkreta upplysningar om förhållandet mellan Paulus och församlingen.

Det är inte alls lika allmänt i tonen som Efesierbrevet. Filippi var den första stad i Europa som Paulus grundade en församling i under sin andra missionsresa. Detta kan vara anledningen till att relationen mellan honom och församlingen var mycket varm och hjärtlig.

Brevets direkta orsak är att Paulus vill tacka för den gåva och det understöd han mottagit från församlingen. Tacksamhetens och glädjens ton går genom hela brevet. Samtidigt tar emellertid Paulus tillfallet att förmana församlingen. Villolärare var verksamma även här och enigheten bland församlingsmedlemmarna var inte den bästa (4:2).

Mest av allt lyser dock en tydlig förkunnelse om vad Kristus är för den troende fram i brevet. De fyra kapitlen kan rubriceras utifrån detta:

Kolosserbrevet

Precis som Romarbrevet är detta brev skrivet till en församling som Paulus inte grundat och inte heller tidigare besökt. Kolosserbrevet är det tredje fångenskapsbrevet och i mångt och mycket parallellt med Efesierbrevet. Här framställs dock Kristus inte enbart som församlingens Herre utan även som Herre över hela universum.

Kolossai låg vid den viktiga handelsvägen österut - Via Egnatia. Mängder av ideologier florerade där. Så gott som varje dag kom helt säkert vandrande vishetslärare av ett eller annat slag till staden. Epafras, grundaren av församlingen, har kommit och berättat för Paulus om farorna för synkretism - religionsblandning - i Kolossai.

Detta är bakgrunden till att Paulus skriver detta brev. Han undervisar de troende om att när de kommit till tro på Kristus, Herre över hela kosmos, behöver de inga ytterligare tillägg till denna tro.

Kolosserbrevet kan precis som Filipperbrevet rubriceras utifrån sina fyra kapitel:

Första Thessalonikerbrevet

Under sin andra missionsresa, 49-52 e Kr, kom Paulus till Thessalonike. Där talade han under tre veckor varje sabbat i synagogan (Apg 17:1-9). En hel del judar började till följd av detta tro på Jesus som den Messias skrifterna talade om. Andra judar blev dock så uppretade att ett upplopp bröt ut. Det ledde till att Paulus snabbt måste lämna staden.

När han kommit till Korinth under sin fortsatta resa fick han rapport från sin medarbetare Timotheos om situationen i Thessalonike. Paulus skrev då detta brev, ett av hans allra första, för att möta de behov av undervisning som denna rapport vittnat om.

Här talar Paulus för första gången om de tre viktiga begreppen tro, hopp och kärlek som han ofta återkommer till senare i sina brev (1 Thess 1:3, jfr l Kor 13:13; Ef 1:15-18; Kol l:4-5). Utifrån dessa tre ord går det att dela in hela brevet:

Andra Thessalonikerbrevet

Detta brev ger intryck av att ha skrivits mycket snart efter första brevet till Thessalonike. Innehållet tyder på att Paulus fått information som vittnade om att församlingen i Thessalonike missförstått hans undervisning om Jesu återkomst. De troende där tycks ha hävdat att denna återkomst skulle inträffa mycket snart. Några av dem hade därför helt förlorat besinningen och till och med slutat arbeta.

Paulus ger nu fördjupad undervisning om det som ska ske innan Jesus kommer tillbaka.

I de två första kapitlen beskriver Paulus hur det onda ännu mer kommer att tillta, innan Jesus återkomst är inne. Han uppmanar församlingen att förbereda sig på den förföljelse som väntar. Ondskan ska slutligen centreras i en ledargestalt, "laglöshetens människa" (2:3), som förhäver sig över allt som kallas heligt. Han är en ond ledare som kommer att dra med sig många i fördärvet (2:10).

Den sista delen, i det här fallet det sista kapitlet av brevet, är på det vanliga "paulinska" sättet ett praktiskt förmanande avsnitt. Här uppmanas de troende att stå fasta i väntan på Herrens ankomst.

Första Timotheosbrevet

De tre brev som följer benämns ofta pastoralbrev - herdebrev. Det är brev som Paulus skrev, antingen själv eller genom någon medhjälpare, till medarbetare som tidigare fått i uppdrag att under viss tid ansvara för arbetet på en konkret plats.

Händelserna som dessa brev berättar om går inte att placera in i Apostlagärningarnas berättelse, som slutar med Paulus i fångenskap. Här är han åter fri. Av den information som finns i dessa brev får vi dra slutsatsen att Paulus kunnat resa ut på nytt efter att han fått sin sak prövad av kejsaren. Under denna resa lämnade han först Titus kvar på Kreta och sedan Timotheos i Efesos.

Längre fram under resan skriver han först ett brev till Timotheos och sedan ett till Titus. Slutligen, efter en längre tidsperiod då Paulus på nytt blivit fängslad, skriver han ett andra brev till Timotheos.

Ett tydligt syfte med Första Timotheosbrevet är att ge Timotheos uppmuntran till frimodighet (4:11-15). Kanske var han alltför timid och behövde konkret stöd för att utföra sin tjänst med djärvhet.

Huvudsyftet med brevet är dock att ge konkreta anvisningar vad gällde förkunnelsen (kap l), gudstjänsten (kap 2) och ledarskapet (kap 3-6) i församlingen så att de troende skulle bevaras från och kunna bemöta irrläror (1:3-11; 4:1-6).

Andra Timotheosbrevet

Hela detta brev kallas ibland för Paulus testamente. Speciellt gäller det då avsnittet 4:6-8. Det vittnar om att när det skrevs visste Paulus att tiden var inne då han skulle dö.

Brevet innehåller en tydlig önskan från Paulus att Timotheos ska komma och vara hos honom i hans nu mycket svåra fångenskap (till skillnad från den "husarrest" som beskrivs i Apostlagärningarnas sista kapitel). Få människor vill i denna situation ge Paulus sitt stöd. De flesta har övergett honom, dock inte Lukas, som mycket väl kan ha skrivit ner detta brev på Paulus uppdrag (4:9-16). Paulus längtar efter sin andlige son.

Denna önskan överskuggar dock inte det behov Paulus ser av att Timotheos först ordnar så att det evangeliska budskapet verkligen bevaras rent, och att han ger det vidare att förvaltas av "pålitliga människor" (2:2).

Av den anledningen går även genom hela brevet en uppmaning att vara beredd att slita ont i arbetet för det sanna evangeliet. För att orka det, betonas vikten av att ständigt hämta styrka i nåden (2:1-13; 4:1-5).

Titus brev

Titus nämns inte som Paulus medarbetare i Apostlagärningarna. Kunskap om honom får vi genom Paulus egen berättelse i Galaterbrevet. Titus var en troende grek, med andra ord en hednakristen. Han reste redan tidigt tillsammans med Paulus under missionsarbetet (Gal 2:1).

Under det som brukar kallas Paulus fjärde missionsresa (den han gjorde efter första fångenskapen i Rom) lämnades Titus kvar på Kreta för att ordna upp den aktuella situationen i församlingarna där.

Det fanns mycket att ta itu med. Många "upprorsmakare" ville ställa till förtret för Titus i hans uppgift. Detta brev, som på många punkter liknar Första Timotheosbrevet, är därför fyllt av konkreta praktiska råd från Paulus till Titus.

Först utlägger Paulus hur ledningen för församlingen ska struktureras och vilken funktion den egentligen ska ha (1:1-16).

Sedan ger han riktlinjer angående undervisningen Titus ska förmedla. Förkunnelsen ska rikta sig till alla de kategorier av människor som finns i församlingen (2:l-10). Den ska förmedla Guds nåd (2:11-15). Den ska knyta an till de sociala och politiska omständigheter i vilka man lever (3:1-8), och den ska slutligen ta avstånd från dumma dispyter (3:9-11).

Filemonbrevet

Detta brev avslutar den grupp på tretton brev i Nya testamentet som har Paulus som författare. Det är även det sista av de fyra brev Paulus skrev i fångenskap.

Brevet är kort, enbart tjugofem verser. Brevets huvudperson, den förrymde slaven Onesimos, är dess direkta orsak. Denne hade under flykten från sin herre, Filemon - en troende man i Kolossai - kommit till Rom och mött Paulus. Ett möte som inte bara ledde till att Onesimos kom till tro på Jesus, utan också till att en nära och betydelsefull relation mellan honom och Paulus växte fram.

Paulus ansåg dock att det ändå vore bäst om Onesimos återvände till Filemon. Han skriver därför detta rekommendationsbrev för att hjälpa honom att åter möta den herre han tidigare rymt ifrån. Paulus ber i brevet Filemon att ta emot Onesimos "inte längre som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder ... både som människa och som kristen" (v 16).

Detta brev ger exempel på hur den kristna tron under urkyrkans tid inifrån bröt ner det romerska slavsystemets värderingsmönster. Sedd "i Kristus" blev nämligen människan inte längre värderad utifrån sin sociala ställning utan i stället utifrån den upprättelse som Kristus gett henne som Guds skapelse (jfr Kol 3:11; Gal 3:28).

Hebreerbrevet

Både i fråga om författare och adressat råder ovisshet vad gäller detta brev. Att uppgift om författare saknas i texten var också en av anledningarna till att det rådde delade meningar i fornkyrkan om Hebreerbrevet skulle bekräftas som del i kanon - de auktoritativa böckerna i kyrkan - eller inte.

Paulus har varit på förslag som författare. Men både till stil och innehåll skiljer sig brevet så mycket från Paulus brev att detta inte är troligt. Andra namn som nämnts är exempelvis Apollos (detta förespråkades av Luther), Lukas och Silas, men någon enighet har inte gått att uppnå.

På samma sätt diskuteras om Hebreerbrevet skrevs till judekristna eller till hednakristna. Här talar dock det mesta för att det är till judekristna i ett hellenistiskt kulturellt sammanhang som brevet vänder sig. Undervisningen i brevet (egentligen mer en predikan) är nämligen centrerad kring offertjänsten i tabernaklet som den beskrivs i Gamla testamentet. Brevet är dock skrivet på grekiska, inte hebreiska. Citaten från Gamla testamentet är hämtade från Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska Bibeln.

Budskapet i Hebreerbrevet bygger på jämförelse. Det som har kommit i Kristus jämförs med det som har varit tidigare. Slutsatsen blir hela tiden att det Kristus förmedlat är bättre. Ordet "bättre" är därför något av ett huvudord i detta brev:

Jakobsbrevet

Tidig kristen tradition hävdar att den Jakob som författat detta brev (1:1) är Jesu egen jordiske bror Jakob. Han kom till tro efter Jesu uppståndelse och blev en av "stöttepelarna" i den första kristna församlingen (Joh 7:5; 1 Kor 15:7; Gal 2:9).

Om vi utgår från att ovanstående tradition är riktig finns sedan två förslag till tidpunkten. Antingen skrev Jakob det strax före sin martyrdöd i början av sextiotalet e Kr, eller så skrev han det redan så tidigt som runt år 45 e Kr, med andra ord före apostlamötet år 49 e Kr (Apg 15). Eftersom apostlamötets beslut inte alls finns omnämnt i brevet och Jakob hade en framträdande roll där, kan detta tyda på att brevet är tidigt. Det är kanske då den äldsta bok vi har i Nya testamentet.

Frågan är dock om den bästa definitionen verkligen är brev. Stilen skiljer sig nämligen mycket från den struktur som exempelvis Paulus brev har. Bättre är nog att kalla det en skriven predikan. Formen är nämligen mycket direkt med många konkreta tilltal, som "Hör på, mina kära bröder..." (Jak 2:5).

Innehållet är också strukturerat som en god predikan. Här finns en central punkt, 1:16-22, som sedan utläggs genom en mängd olika infallsvinklar och argument. Här handlar det om prövningar, om att inte ha anseende till personen, om tro och gärningar, om tungans bruk etc. Allt har dock det gemensamma syftet att människan som lyssnar/läser ska "bli ordets görare, inte bara dess hörare" (1:22).

Första Petrusbrevet

Grekiskan i detta brev är stilistiskt mycket välskriven. Vissa har därför ifrågasatt om Petrus, en fiskare från Galileen, kan vara brevets författare. Även om inget hindrar att så skulle vara fallet - varför skulle inte en galileisk fiskare ha kunnat skaffa sig klassisk bildning? - så står det inte i brevet att Petrus har skrivit det själv. Han har gjort det "genom Silvanus" (5:12), sägs det. Det skulle förklara både stilen och den likhet som finns mellan detta brev och Paulus brev.

Silvanus, även kallad Silas, hade varit medarbetare till Paulus under hans missionsresor på 50-talet e Kr (se Apg 15:40; 1 Thess 1:1). Om han av Petrus några år senare, på 60-talet, får i uppdrag att formulera ett rundbrev utifrån vissa teman, är det därför inte så otroligt att hans formuleringar liknar Paulus, speciellt som det rör sig om ämnen som också Paulus talade om.

Första Petrusbrevet är skrivet när den kristna församlingen befann sig under förtryck av den romerska makten. Det är skrivet för att uppmuntra och förmana de troende:

Andra Petrusbrevet

Detta brev skriver Petrus förmodligen en kort tid innan han ska dö. Det är hans testamente, på samma sätt som Andra Timotheosbrevet ses som Paulus testamente (1:14).

Syftet är att aktualisera och förmana de troende att hålla sig till det uppenbarade och förklarade gudsordet samt bemöta de villolärare som förespråkat full frihet i fråga om etik och moral och som ifrågasatt tron på Kristi återkomst.

Många forskare har dock tvivlat på att det verkligen är Petrus som skrivit detta brev. Det liknar nämligen inte Första Petrusbrevet vare sig till stil eller innehåll. Men om Silvanus var författaren till det första brevet och då hade stor frihet att själv formulera sig och det nu i stället är Petrus som skriver, blir olikheterna naturliga.

En del avsnitt i detta brev vittnar även om händelser som tycks vara självupplevda, t ex 1:16-18. Ämnesmässigt finns också en hel del paralleller mellan breven, till exempel återkommer talet om Jesu återkomst (se 1 Pet 4:7 och 2 Pet 3:10). De tre kapitlen i Andra Petrusbrevet kan rubriceras utifrån ordet som Gud talar:

Första Johannesbrevet

Ingenstans i detta brev sägs vem som är författare. Utifrån brevets likhet med Johannes evangelium i både stil och teologi bör det dock här röra sig om samma författare. Johannes har också i den kristna traditionen alltid ansetts som detta brevs författare.

Även detta brev är, precis som Petrusbreven, förmodligen från början tänkt att vara en rundskrivelse att sändas mellan flera olika församlingar. Dess budskap är på många sätt en direkt fortsättning på Johannesevangeliet och har också en allmängiltig ton.

Johannesevangeliet berättar om sju tecken av Jesus som leder människor till tro (Joh 20:31). Första Johannesbrevet, brukar det sägas, ställer som fortsättning på detta människan inför tre tester genom vilka hon "kan veta" att hon har evigt liv (5:13). Det är svårt att se en övergripande struktur. De tre testfrågorna ligger i stället hela tiden sammanflätade med varandra genom de fem kapitlen. De tre frågorna är:

Andra johannesbrevet

Detta är Bibelns kortaste bok, tretton verser. Författaren är här omnämnd som "den gamle". Till följd av formuleringar och betoning har den kyrkliga traditionen förmedlat att Johannes skrivit också detta brev.

Adressaten är "den utvalda frun och hennes barn", en formulering som förmodligen ska tolkas som ett symboliskt uttryck för en församling.

I detta brev ligger betoningen på frågan om vem läsaren anser att Jesus är. Frågan var aktuell då gnostikerna förnekade att Jesus var sann människa.

Den är en bedragare "som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt", v 7.

Tredje johannesbrevet

Det tredje brevet som den kyrkliga traditionen hävdat att Johannes skrev är ett personligt brev. Även här är författaren omnämnd som "den gamle", men adressaten är nu namngiven - Gaius.

Vem denne är vet vi inget om. Det kan vara någon av de personer med namnet Gaius som omnämns på andra ställen i Nya testamentet, t ex Rom 16:23; 1 Kor 1:14. Men det kan mycket väl också vara en annars helt okänd person.

Brevet innehåller först uppmuntran och sedan förmaning. Först gläds Johannes över att Gaius tjänar så frimodigt och uppmuntrar honom, vers 1-8, sedan varnar han honom för att ta över det handlingsmönster som finns hos Diotrefes, en människa som mest verkar vara ute efter makt (9-12). Brevslutet vittnar om den nära relation som fanns mellan "den gamle" och Gaius.

Judasbrevet

Författaren till detta brev presenterar sig i den första versen som "Jesu Kristi tjänare, Jakobs bror". En trolig tolkning är att den Jakob som åsyftas är den mest kände Jakob under den första kristna tiden, nämligen Jesu jordiske bror - Jakob, en av "stöttepelarna" i församlingen i Jerusalem. Judas brev är då alltså även det skrivet av en jordisk bror till Jesus.

Någon form av samband finns dock även till Andra Petrusbrevet, det märks rätt snart vid en jämförelse av 2 Pet 2 och Judas brev. Antingen är dessa brevs författare på något sätt beroende av varandra, eller så har de använt en gemensam källa i sitt författarskap.

Ämnet i Judas brev är "den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga". Det handlar om en kampskrift skriven med adress till "de kallade som är älskade av Gud fadern", med andra ord alla kristna. Syftet är att dessa ska varnas för de falska lärare som nästlat sig in bland dem (v. 3-11) men också känna igen dessa genom den beskrivning som ges av dem (v. 12-19).

Till sist uppmanas de troende åter att bygga sina liv på sin "allra heligaste tro under bön i helig ande" (v. 20-25). Där finns nämligen tryggheten.

Uppenbarelseboken

Bibelns sista bok, skriven någon gång på 90-talet e Kr, är en profetisk och apokalyptisk skrift liknande Daniels bok i Gamla testamentet. Dess inledande kapitel nämner om Johannes fångenskap på ön Patmos, där han i uppenbarelsens form får se in i både "vad som är och vad som ska ske härefter"(1:19).

Bildspråket och symbolerna i boken har gett upphov till mängder av olika tolkningar. Inte sällan har vid dessa tolkningar bokens historiska situation glömts bort.

Uppenbarelseboken kom till under förföljelse. Den romerske kejsaren krävde tillbedjan. De kristnas vittnesbörd om att enbart Gud och Jesus, det slaktade lammet (Upp 5:6), var värdiga att tillbedja skrevs därför ofta med deras eget blod (Upp 6:9-10).

Det var farligt att tala och skriva i konkreta ordalag. Därför använde Johannes ett språk fyllt av symboler i sin undervisning till de sju församlingarna, som skildras i det andra och tredje kapitlet. Först och främst är Uppenbarelseboken nämligen en bok med uppmuntran och tröst till den förföljda församlingen. Under svåra tider i den kristna kyrkans historia har också denna bok alltid fått förmedla tröst. Den myckna spekulationen om de olika detaljernas betydelse har tagit fart när hotet om förtryck inte varit så överhängande.

Bokens övergripande budskap är dock tydligt. Det handlar om hur Jesus Kristus - som varit slaktad likt ett lamm - är den ende med värdighet och makt att föra historiens gång till ett definitivt slut och slutgiltigt göra upp med allt ont i tillvaron. Då först kan godhet och sanning uppenbaras i sin fullhet.

Den som tror på Jesus kan därför vara trygg inför framtiden. Detta är budskapet i Uppenbarelseboken, uttryckt först och främst i scenen inför Guds tron i kapitel fyra och fem och sedan åter och åter.

Olika händelseförlopp beskrivs från kapitel sex och framåt med sju steg i varje förlopp, sju sigill, sju basuner och sju vredesskålar. Från kapitel sjutton och framåt avslutas så Uppenbarelseboken med en jämförelse mellan Babylon (det gudsfrånvända samhället) och Jerusalem - staden där Gud ska trona i evighet.