Betraktelser
Om att lägga ett pussel
Vem är du? Trevande skrivna små berättelser går fram och åter. Alltmer ingående. Ibland ackompanjerade med någon dikt. Pusselbit läggs till pusselbit. Nyfikenheten väcks. Vill veta mer.
Hur låter du på riktigt? Där är din röst. Är det så du låter! Samtalen blir långa och många. Fördjupas alltmer. Livets allvar tar plats. Vårt gemensamma pussel fylls i.
Jag känner dig väl, fast jag alls inte känner dig. En underlig känsla av att ha känt dig länge. Fastän vi bara vetat om varandras existens i mindre än två veckor.
Spontan inbjudan till din stuga för ett snabbt kvällsmöte. Spontan inbjudan på kvällsté hem till dig en söndag. Jag vill men kan ändå inte bestämma mig. Jag vill men tackar nej. Och ångrar mig egentligen i samma stund.
Se dig känns alltmer angeläget. Rösten och orden känner jag. Men din blick, din uppenbarelse, är fortfarande höljd i dunkel. En av pusselbitarna som fortfarande är kvar att lägga. När ska jag få denna pusselbit av dig? När ska jag få räcka över min pusselbit till dig?
Vardagen gör sig påmind. Den går inte att bortse ifrån hur väl vi än skulle vilja. Men kanske kan vi hitta ett tillfälle att lägga några av våra sista pusselbitar. Några timmar är möjliga senare i veckan. Hos dig. Vi ser mycket fram emot det.
Dagen är inne. Vår väntan är över. Äntligen! Men, jag vaknar med halsen sårig. Mycket funderande och klurande. Ses vill vi. Kan vi ses?
Vi ses vid färjan, på eftermiddagen. Mycket folk. Vi går av strax vid Allmänna gränd. Går lite, pratar en del. Tar en fika i den fina höstdagen utomhus. Pratar. Betraktar vår omgivning. Din mobil ringer. Vardagen gör framstötar. Snart dags för vardagen att släppas in i våra liv igen. Vi går tillbaka mot stan. En snabb kram! Ett snabbt farväl.
Hur väl passade de sista pusselbitarna i det omsorgsfullt lagda pusslet? De hamnade inte lätt på sin plats. Kanske kunde de fogas in i pusslet med lite filande på bitarna. Men om detta vore möjligt kommer vi aldrig att få veta!