Bibeln
Nya testamentet
Hebreerbrevet
Guds ord vid tidens slut
1 1Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, 2men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. 3Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. 4Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. 5Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
6Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.
7Om änglarna säger han:
Han gör sina änglar till vindar
och sina tjänare till eldslågor,
8om Sonen däremot:
Din tron, o Gud, består i evigheters evighet,
och rättens spira är din kungaspira.
9Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten.
Därför har Gud, din Gud, smort dig
med glädjens olja mer än dina likar.
10Och:
Du, Herre, lade i tidens början jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
11De skall förgås, men du förblir.
De skall alla nötas ut som en mantel,
12du skall rulla ihop dem som en klädnad,
ja, som en mantel skall de bytas ut.
Men du är densamme,
dina år har inget slut.
13Aldrig har han sagt till en ängel:
Sätt dig på min högra sida,
så skall jag lägga dina fiender
som en pall under dina fötter.
14Är inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen?
1:1 Många gånger och på många sätt talade Gud Hebreerbrevet är utformat med en i NT ovanlig språklig omsorg. Det är mera uppbyggelseskrift än brev; den vanliga brevinledningen saknas, och mycket få personliga meddelanden förekommer (13:18 f., 22‑24). Författaren är okänd men bör ha varit en grekiskt bildad judekristen. Mottagarna bodde möjligen i Italien; jfr 13:24 med not. Att de var hebreer, dvs. judekristna, är bara ett gammalt antagande, grundat på att brevet till stor del handlar om GT.
1:2 nu vid denna tidens slut För urkyrkan var Kristi framträdande Guds slutgiltiga ingripande i mänsklighetens historia; därmed stod världens sista tid för dörren. Jfr 9:26; 1 Kor 10:11.
1:2 genom sin son Ett ledmotiv i brevet är Jesu enastående betydelse i hans egenskap av Guds son. Profeterna (v. 1), änglarna (v. 4‑14) och Mose (3:1‑6) är endast tjänare åt Gud. Denna lära om Jesus förknippas med GT-texter om Guds skapande vishet (jfr Joh 1:1; Kol 1:15 med noter) och om den israelitiske kungens upphöjelse: Ps 110:1 (v. 3; jfr Rom 1:4 med not); Ps 2:7; 2 Sam 7:14 (v. 5; Messias. Skrifttolkning).
1:3 renat oss från synden Detta är brevets andra ledmotiv. Det utvecklas i kap. 5‑10, där Jesus jämförs med GT:s överstepräster, vilkas uppgift var att sona folkets synder.
1:4 det namn han har fått i arv I första hand avses beteckningen "son" (v. 5). Men då författaren i v. 8 f. talar om Kristus som Gud kan han också syfta på Guds eget namn; jfr Fil 2:9 med not.
1:6 träda in i världen Troligen anspelas på Jesu födelse (jfr 10:5; Luk 2:1‑7 "den förstfödde"; Joh 1:9), möjligen på hans ankomst till domen (9:28; Upp 1:7). Citatet från 5 Mos 32:43; Ps 97:7 följer i huvudsak Septuaginta. De "gudar" som hyllar Herren, folkens domare, uppfattas där som änglar.
1:8 om Sonen ... Gud Se not till Joh 1:1.
1:9 Därför har Gud, din Gud, smort dig Eller "Därför, Gud, har din Gud smort dig". I Ps 45:7 tilltalas kungen, som ansågs gudomlig; det är en möjlig tolkning att han kallas "Gud" även i v. 8. Smord.
1:10 Herre Septuaginta skjuter in detta ord i Ps 102:26. Det tillämpas här på Jesus (Herren), som enligt v. 2 deltog i världens skapelse.
1:14 andar En anknytning till v. 7, där samma grekiska ord måste återges med "vindar"; Ande.
Ge akt på budskapet om frälsning
2 1Därför måste vi desto mer ge akt på det vi har fått höra, så att vi inte tappar kursen. 2Redan det ord som förmedlades av änglar var giltigt, och varje överträdelse och ohörsamhet fick sitt tillbörliga straff. 3Hur skall då vi slippa undan, om vi inte rätt uppskattar en sådan frälsning, den som Herren först förkunnade, som vi har fått bestyrkt av dem som hört honom 4och som Gud själv har bekräftat med tecken och under och olika slags kraftgärningar och genom att dela ut helig ande efter sin vilja.
Sonen och människorna
5Det är inte änglar han har satt över den kommande värld som vi talar om. 6Om detta finns ett klart vittnesbörd:
Vad är en människa eftersom du tänker på henne,
en människoson eftersom du tar dig an honom?
7En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna,
men med härlighet och ära krönte du honom,
8allt lade du under hans fötter.
När han lade allt under honom gjorde han inget undantag: allt skulle läggas under honom. Ännu ser vi inte att allt har lagts under honom. 9Men vi ser att Jesus, som en liten tid var ringare än änglarna, nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.
10Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. 11Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder 12då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov, 13likaså: Jag vill sätta min lit till honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.
14Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös 15och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. 16Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, 17och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. 18Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.
2:2 det ord som förmedlades av änglar Dvs. GT:s lag; se noter till Apg 7:38; Gal 3:20.
2:4 dela ut helig ande Jfr 1 Kor 12:1 med not.
2:7 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna Orden om människan i Ps 8:5‑7 tillämpas på Jesus, Människosonen. Människan har gjorts "nästan till en gud", enligt Septuaginta "obetydligt mindre än änglarna". Genom att "obetydligt" här tolkas som "en liten tid" kan stället tillämpas på Jesu jordiska tillvaro.
2:10 honom som leder dem till frälsningen Jfr Apg 3:15 med not.
2:10 fullkomnad Jesu lidande uppfattas som en väg till härligheten. Då Septuaginta använder det grekiska ordet om vigning av präster föregrips också brevets tankar om Jesus som överstepräst i himlen (7:26‑28).
2:11 Han som helgar Dvs. Jesus; jfr Joh 17:19.
2:12 då han säger Den lidandes bön i Ps 22:23 och profetens ord i Jes 8:17 f. läggs i Jesu mun. Detta underlättades av att urkyrkan brukade tillämpa Ps 22 på Jesu lidande (Joh 19:26) och Jes 8:14 på Jesus som stötestenen.
2:14 bli människa Jfr Joh 1:14 med not.
Jesus och Mose
3 1Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, 2som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. 3Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. 4Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. 5Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; 6Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.
Varning för olydnad
7Därför, som den heliga anden säger:
Om ni hör hans röst i dag,
8förhärda inte era hjärtan som under upproret,
på utmaningens dag i öknen,
9då era fäder utmanade mig och satte mig på prov,
fast de hade sett mina gärningar 10under fyrtio år.
Därför blev mig detta släkte förhatligt,
och jag sade: Alltid far de vilse i sina hjärtan:
de känner inte mina vägar.
11Och jag svor i min vrede:
Aldrig skall de komma in i min vila.
12Se till, bröder, att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden. 13Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. 14Ty vi har del i Kristus om vi ända till slutet orubbligt håller oss till samma grundval som i början. 15Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret. 16Vilka var det då som hörde och ändå gjorde uppror, om inte alla de som hade dragit ut ur Egypten under Mose? 17Vilka var honom förhatliga under fyrtio år, om inte de som hade syndat och blev liggande som lik i öknen? 18Vilka gällde eden att de inte skulle komma in i hans vila, om inte dem som hade vägrat att lyda? 19Så ser vi att det var för sin otro som de inte kunde komma in.
3:2 betrodd Det grekiska ordet kan också betyda "trogen"; jfr 2:17.
3:7 Därför, som den heliga anden säger Här införs ytterligare ett ledmotiv i brevet, otrons och avfallets faror; jfr 6:4‑8; 10:26‑31; 12:25 f. Liksom i 1 Kor 10:1‑13 ges varnande exempel från Israels ökenvandring. Citatet från Ps 95:7‑11 följer i huvudsak Septuaginta. Namnen Meriva och Massa (2 Mos 17:7) återges där som sakord ("upproret" och "utmaningen").
3:10 fyrtio år Enligt 2 Mos 16:35 tiden för hela ökenvandringen. Då orden förs samman med föregående vers anknyts till den tradition som förlägger upproret till Kadesh och ökentidens slut (4 Mos 20:1‑13). Släkte.
3:17 blev liggande som lik i öknen Berättelsen om Meriva kombineras med en likartad text i 4 Mos 14, där v. 29 citeras.
4 1Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. 2Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro. 3Vi däremot som har kommit till tro får gå in i den vila om vilken han har sagt: Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de komma in i min vila, detta fast hans verk var färdigt med världens skapelse. 4Ty på något ställe heter det om den sjunde dagen: Och Gud vilade på sjunde dagen från allt sitt verk, 5men här heter det: Aldrig skall de komma in i min vila. 6Eftersom det står fast att några kommer in i den och eftersom de som först fick det glada budskapet inte kom in, för sin ohörsamhets skull, 7så bestämmer Gud på nytt en dag, när han så långt efteråt låter David säga i dag. Det sker i de redan anförda orden: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan. 8Hade Josua låtit dem komma till vila skulle Gud inte efteråt ha talat om en annan dag. 9Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. 10Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. 11Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
12Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. 13Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Jesus som överstepräst
14När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. 15Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. 16Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
4:1 tror sig vara för sent ute, medan löftet ... ännu står kvar Eller "visar sig vara för sent ute; löftet ... står ju ännu kvar". Enligt den första tolkningen är orden en uppmuntran (man får inte tro att det är för sent, jfr 3:13), enligt den andra en varning (på domens dag blir det för sent, jfr 10:26 f.).
4:3 fast hans verk var färdigt Dvs. fast Gud hållit sin vila i beredskap åt människorna ända sedan skapelsen, då sabbaten instiftades. "Vilan", enligt Ps 95:11 ökenvandringens mål i Kanaan, tolkas nu som den eviga vilan hos Gud, symboliserad av sabbaten (v. 9).
4:6 de som först fick det glada budskapet Löftet till israeliterna att få ett eget land jämställs med evangeliet, vilket underlättas av att Josua (v. 8) och Jesus är former av samma namn.
4:7 när han så långt efteråt låter David säga Tolkningen av Ps 95 underbyggs med att David, som ansågs ha skrivit flertalet psaltarpsalmer, levde långt efter Moses och Josuas tid. Hans maning måste alltså gälla senare tider.
4:14 en mäktig överstepräst Här anges brevets huvudämne; jfr 1:3 med not.
5 1Varje överstepräst utses bland människor, och det är människor han får till uppgift att företräda inför Gud genom att frambära offergåvor för deras synder. 2Han kan ha fördrag med de okunniga och vilsegångna eftersom han själv är behäftad med svaghet 3och därför måste frambära syndoffer lika mycket för sig själv som för folket. 4Ingen tar sig denna värdighet; han blir kallad av Gud, liksom Aron. 5Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig i dag, 6liksom han på ett annat ställe säger: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek.
7Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. 8Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, 9och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, 10av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek.
Ett avfall är utan återvändo
11Om detta finns mycket att säga, men det är svårt att få er att förstå det eftersom ni har blivit tröga att lyssna. 12Ni borde vid det här laget själva vara lärare, men i stället behöver ni nu på nytt någon som lär er de första grunderna i Guds ord. Ni har återgått till att behöva mjölk i stället för fast föda. 13Och den som lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte fatta en undervisning om rättfärdighet. 14Den fasta födan är till för vuxna, för dem som träget har övat upp sina sinnen till att skilja mellan gott och ont.
5:4 liksom Aron Aron, enligt traditionen den förste översteprästen, blir här en förebild för Jesus men överträffas också av honom (7:11, 28).
5:6 en sådan som Melkisedek Se not till 7:1.
5:7 sitt liv på jorden Ordagrant "sitt kötts dagar"; jfr Joh 1:14 med not.
5:7 därför att han böjde sig under Guds vilja Annan tolkning "och befriad från sin ångest".
5:9 fullkomnats Se not till 2:10.
5:12 mjölk Jfr 1 Kor 3:1 f. med not.
5:13 Rättfärdighet.
6 1Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud 2och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. 3Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.
4Ty människor som har avfallit fast de en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande 5och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, 6dem är det omöjligt att på nytt föra till omvändelse, eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje. 7En åker som får rikligt med regn har Guds välsignelse om den suger upp vattnet och skänker odlaren hans gröda. 8Men bär den törnen och tistlar är den värdelös. Förbannelsen är inte långt borta, och slutet blir att åkern bränns av.
9Men vad er sak beträffar, mina kära, är jag trots dessa ord övertygad om att den ligger bättre till och att ni är nära frälsningen. 10Gud är inte orättvis och glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som förut tjäna hans heliga. 11Jag önskar att ni alla ända till slutet måtte visa samma iver att få se ert hopp uppfyllt. 12Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.
Guds löfte och Guds ed
13Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv - någon högre kunde han ju inte svära vid - 14och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. 15Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. 17Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. 18Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. 19Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, 20dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
6:1 döda gärningar Handlingar som leder till död och förtappelse. Jfr 9:14.
6:2 läran om dop Grundtextens ord för "dop" står i flertalsform ("reningar"). Det kristna dopet jämfördes med judiska reningsceremonier och med Johannes-dopet; se Joh 3:25; Apg 18:25 med noter.
6:2 handpåläggning Ett betydelsefullt moment vid det kristna dopet (se Apg 19:6): därigenom förmedlades den heliga anden. Välsigna.
6:4 människor som har avfallit Trots det som sagts i 4:1 ges här inget hopp för avfallna kristna: en verklig omvändelse kan aldrig upprepas; jfr 10:26‑31; 12:16 f. Strängheten på denna punkt gjorde brevets plats i NT omstridd inom fornkyrkan.
6:19 innanför förhänget Dvs. in i himlen, här symboliserad av "det allra heligaste" i uppenbarelsetältet och templet; jfr 8:2; 9:1‑10.
En överstepräst som Melkisedek
7 1Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham när denne vände tillbaka efter sin seger över kungarna. 2Det var åt honom Abraham gav tionde av allt. Först och främst betyder hans namn "rättfärdig konung", vidare är han kung i Salem, det vill säga "fredskonung". 3Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid.
4Betänk hur stor han måste vara, denne som Abraham, vår stamfader, gav sitt bästa krigsbyte som tionde. 5De bland Levis efterkommande som blir präster skall enligt lagen uppbära tionde av folket, alltså av sina bröder, fast också de härstammar från Abraham. 6Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, uppbar tionde av Abraham och välsignade honom som dock hade fått Guds löften, 7och ingen kan förneka att det är den ringare som blir välsignad av den som är förmer. 8I det ena fallet är det dödliga människor som tar emot tionde, men i det andra en om vilken det vittnas att han alltid lever. 9Och på sätt och vis har Levi, som får tionde, själv gett tionde genom Abraham. 10Ty som ännu ofödd var han till i sin förfader när Melkisedek mötte denne.
11Om nu fullkomlighet hade kunnat vinnas genom leviternas prästämbete - på detta var ju folkets lagstiftning byggd - fanns det då någon anledning att säga att det kommer en präst av annat slag, en sådan som Melkisedek, och inte en sådan som Aron? 12Ändras prästämbetet måste själva lagen ändras. 13Den som här åsyftas hör ju till en annan stam, där ingen någonsin har gjort tjänst vid altaret. 14Alla vet att vår Herre är av Judas stam, och Mose har ingenting sagt om präster från den stammen. 15Det hela blir än klarare när det nu uppstår en präst av annat slag, lik Melkisedek däri 16att han har blivit präst inte genom en lag som kräver en viss härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. 17Ty om honom betygas: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek. 18Därmed upphävs den tidigare bestämmelsen för att den var svag och till ingen nytta - 19lagen har ju inte gett fullkomlighet åt något - men i stället får vi något bättre, ett hopp som närmar oss till Gud.
20Till detta kommer Guds ed. De andra blev präster utan någon ed, 21men Jesus blev präst genom en ed av den som säger till honom: Herren har svurit en ed som han inte skall bryta: Du är för evigt präst. 22Detta visar hur överlägset det förbund är som Jesus har gått i god för. 23Vidare har de andra prästerna blivit fler och fler därför att döden satte en gräns för deras tjänst. 24Men eftersom han är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete. 25Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.
26En sådan överstepräst var det vi behövde: en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna. 27Han måste inte som de andra översteprästerna dagligen offra först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv. 28Lagen förordnar överstepräster med mänskliga svagheter, men den ed som avlöser lagen har insatt en som är son och har nått evig fullkomlighet.
7:1 Melkisedek Se 1 Mos 14:18; Ps 110:4 med noter. Melkisedeks oförmedlade uppträdande i 1 Mos 14, där ingenting sägs om hans födelse eller död, gör honom här till en förebild för den evige och överjordiske Kristus. Tolkningen kombineras (v. 17) med den i urkyrkan vanliga tillämpningen av Ps 110 på Kristus; jfr not till Rom 1:4.
7:2 "rättfärdig konung" ... "fredskonung" Sedek och Salem var troligen från början kanaaneiska gudsnamn. Namnen sammanförs här med hebreiska ord för "rättfärdighet" resp. "fred".
7:5 Levit.
7:13 hör ju till en annan stam Att Jesus inte tillhörde Levis stam förbinder honom med den gåtfulle Melkisedek. Liksom denne står han utanför "Levis efterkommande" (v. 5) och är överordnad dem.
7:18 den tidigare bestämmelsen Dvs. Moses lagar om de levitiska prästerna. De sätts ur kraft genom orden i Ps 110:4, som uttalats senare; jfr not till 4:7.
7:22 Förbund.
Överstepräst i ett nytt förbund
8 1Huvudpunkten i vad jag har att säga är detta: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen 2och förrättar tjänst i helgedomen, det sanna förbundstältet, som är rest av Herren och inte av någon människa. 3En överstepräst tillsätts för att frambära offergåvor och därför måste också vår ha något att bära fram. 4Om han nu vore här på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det finns andra som frambär gåvorna enligt lagen. 5Men vad de tjänar är en skuggbild av de himmelska tingen, så som det blev sagt av Gud till Mose då han skulle uppföra tältet: Se till att du gör allting efter den förebild som du har fått se på berget. 6Men nu har Kristus fått ett prästämbete som är vida överlägset, eftersom han förmedlar ett bättre förbund, ett som är stadfäst med starkare löften. 7Om det första förbundet hade varit utan brist skulle det inte ha funnits behov av ett annat. 8Men nu förebrår Gud sitt folk dess brister:
Se, dagar skall komma, säger Herren,
då jag skall sluta ett nytt förbund
med Israels hus och Juda hus,
9ej såsom det förbund jag slöt med deras fäder
den dag jag tog dem vid handen
och förde dem ut ur Egyptens land.
Ty de förblev inte i mitt förbund,
och jag frågade därför inte heller efter dem, säger Herren.
10Detta är det förbund jag skall sluta med Israels hus
i kommande dagar, säger Herren:
Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen
och inrista dem i deras hjärtan.
Jag skall vara deras Gud,
och de skall vara mitt folk.
11Ingen skall behöva undervisa sin landsman,
ingen sin bror, och säga: Lär känna Herren.
Alla skall veta vem jag är,
från den minste till den störste.
12Jag skall förlåta dem deras orättfärdighet,
och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.
13Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna.
8:1 Huvudpunkten i vad jag har att säga Brevets två huvudteman, Jesus som den upphöjde Sonen och Jesus som överstepräst i himlen (jfr noter till 1:2 f.), förs nu samman.
8:2 helgedomen, det sanna förbundstältet Ökentidens helgedom, uppenbarelsetältet, blir här och i kap. 9 en symbol för himlen.
8:5 den förebild som du har fått se Det citerade stället (2 Mos 25:40) tolkades så att tältet och de heliga föremålen var kopior av himmelska ting; jfr Vish 9:8. Tolkningen kunde lätt förenas med ett välkänt motiv i grekisk filosofi: tanken att allt jordiskt är en svag avspegling av en osynlig värld.
8:6 starkare löften Dvs. de ord som åberopas i 7:20 f. (Ps 110:4) eller i v. 8‑12; 10:16 f. (Jer 31:31‑34).
8:8 Israels hus och Juda hus Liksom i Luk 1:33 följer den grekiska texten ordagrant hebreiskans bruk av ordet "hus" för stammar och folk. Israel. Juda.
Tjänsten i den jordiska helgedomen
9 1Det förra förbundet hade alltså sina föreskrifter för gudstjänsten och sin helgedom, som dock var jordisk. 2Ett tält blev inrett med ett främre rum för lampstället, bordet och skådebröden; det kallas det heliga. 3Bakom det andra förhänget fanns det rum som kallas det allra heligaste. 4Där stod ett gyllene rökelsealtare och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns ett guldkärl med mannat, Arons stav, den som hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna. 5Ovanpå arken stod härlighetens keruber, som skuggade försoningsstället. Men jag kan inte här dröja vid varje enskild sak.
6Så var det hela anordnat. I tältets främre rum går prästerna ständigt in när de förrättar gudstjänsten. 7I det andra rummet går bara översteprästen in, en gång om året och då alltid med blod som han bär fram för sina egna och folkets ouppsåtliga synder. 8Därmed visar den heliga anden att vägen in i helgedomen inte ligger öppen så länge det främre rummet ännu består. 9Det ger en bild av den tid som nu är: man frambär offergåvor som dock inte kan göra den som förrättar gudstjänsten fullkomlig, så att hans samvete är till freds. 10Liksom när det gäller mat och dryck eller olika tvagningar är det fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.
Tjänsten i den himmelska helgedomen
11Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. 12Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. 13Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, 14hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden.
15Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet. 16När ett testamente föreligger måste det ju styrkas att den som har skrivit det är död; 17testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så länge dess upphovsman lever. 18Därför kunde inte heller det förra förbundet instiftas utan blod. 19När Mose hade läst upp alla lagens bud för hela folket tog han blod från kalvar och bockar tillsammans med vatten och röd ull och isop och stänkte det på själva boken och på allt folket 20och sade: Med detta blod bekräftas det förbund som Gud har fastställt för er. 21Likaså stänkte han blod på tältet och alla gudstjänstföremålen. 22Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.
23Avbilderna av det som är i himlen måste alltså renas med sådana medel. Men de himmelska tingen själva kräver bättre offer. 24Ty Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak. 25Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. 26Då hade han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv. 27Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, 28så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom.
9:1 sina föreskrifter ... och sin helgedom V. 1‑5 följer beskrivningen av Guds boning (Uppenbarelsetältet) i 2 Mos 25‑31 med viss frihet; rökelsealtaret (v. 4) skulle inte stå i det allra heligaste utan "framför förhänget" (2 Mos 30:6).
9:4 förbundsarken Ark. Kärlet med mannat och Arons stav skulle enligt 2 Mos 16:33 f. resp. 4 Mos 17:10 förvaras "framför förbundstecknet".
9:5 försoningsstället Detta är Septuagintas återgivning av det hebreiska ord som troligen betecknade arkens lock (2 Mos 25:17 med not; Kerub). Över locket stänkte översteprästen offerblodet på försoningsdagen (v. 7; 3 Mos 16:14 f.; jfr Rom 3:25 med not; Högtider).
9:8 så länge det främre rummet ännu består Tältets främre rum, det heliga, representerar här det gamla förbundets gudstjänst; det allra heligaste står för himlen ("helgedomen"), dit Jesus öppnat vägen. Jfr v. 11 och 8:2, där tältet i sin helhet symboliserar den himmelska världen.
9:14 döda gärningar Se not till 6:1.
9:15 förbund Det grekiska ordet betyder också "testamente" och återges så i v. 16 f.; jfr Gal 3:15 med not.
9:19 När Mose hade läst upp alla lagens bud V. 19 f. utgår från 2 Mos 24:3‑8; en del detaljer är hämtade från andra texter (3 Mos 8:15, 19; 14:4; 4 Mos 19:6).
9:26 vid tidens slut Se not till 1:2.
9:28 inte för syndens skull Eller "utan synd", dvs. skild från människornas synder och utan att längre behöva bära deras börda (jfr 7:26; 2 Kor 5:21).
Fullkomlig rening
10 1Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt. Därför förmår den aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. 2Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. 3Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, 4ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. 5Därför säger Kristus när han inträder i världen:
Offer och gåvor begärde du inte,
men en kropp har du danat åt mig.
6Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.
7Då sade jag: Se, här är jag.
Som det står skrivet om mig i bokrullen
har jag kommit, Gud, för att göra din vilja.
8Först säger han: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen. 9Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Så upphäver han det första för att låta det andra gälla. 10Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.
11Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder. 12Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. 13Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. 14Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.
15Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: 16Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. 17Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. 18Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.
Varning och tröst
19Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen 20på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. 21Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. 22Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. 23Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. 24Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, 25och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.
26Ty syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen återstår inte längre något offer för synderna; 27då väntar en fruktansvärd dom och en glupande eld som skall förtära dem som trotsar Gud. 28Den som överger Moses lag måste utan förskoning dö, om två eller tre vittnar mot honom. 29Hur mycket hårdare straff förtjänar då inte den som trampar Guds son under sina fötter, vanhelgar förbundsblodet, genom vilket han har blivit helgad, och kränker nådens ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
32Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. 33Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. 34Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. 35Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. 36Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, 37ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. 38Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. 39Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.
10:1 en skugga av det goda som skall komma Jfr 8:5; Kol 2:17 med noter.
10:5 Därför säger Kristus Ps 40:7‑9 läggs i Jesu mun. I huvudsak följs Septuaginta, där orden "du har lärt mig att lyssna" motsvaras av "öron har du danat åt mig". "Öron" har här bytts mot "en kropp", och stället tillämpas på Kristi inträde i världen, då han fick mänsklig gestalt.
10:20 hans kropp Det förut använda bildspråket (se t.ex. 9:8 med not) ges ännu en tillämpning: vägen till himlen "genom förhänget" har öppnats genom att Jesu kropp offrats på korset; jfr Matt 27:51 med not.
10:22 en kropp som badats i klart vatten Uttrycket för tankarna till judiska reningsriter men torde syfta på det kristna dopet; jfr 1 Kor 6:11; Tit 3:5.
10:25 Dag.
10:26 syndar vi med vett och vilja Jfr 6:4‑6 med not.
10:29 kränker nådens ande Jfr Matt 12:31 med not.
10:30 Min är hämnden, jag skall utkräva den Se not till Rom 12:19.
10:37 han som skall komma Citatet från Hab 2:3 f. följer i huvudsak Septuaginta. "Uppfyllelsen", som i hebreiskan är ett skeende, tolkas där som en person och här i Heb som Kristus.
10:38 tro Eller "trohet"; det dubbeltydiga grekiska ordet kan avse både de kristnas trofasta uthållighet (jfr v. 36) och deras tro (11:1; jfr Rom 1:17).
Exempel på tro
11 1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig - Gud vittnade själv om hans offer - och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. 5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. 6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. 7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
8I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. 9I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. 10Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt. 11I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet. 12Därför fick han, denne ende man som dessutom var så gott som död, en avkomma talrik som stjärnorna på himlen och de oräkneliga sandkornen på havsstranden. 13I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. 14De som talar så visar att de söker ett hemland. 15Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. 16Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
17I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena 18och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. 19Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka. 20I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau, också för kommande tider. 21I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad Gud lutad mot änden av sin stav. 22I tro talade Josef när han låg för döden om Israels barns uttåg och bestämde vad som skulle göras med hans ben.
23I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud. 24I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. 25Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. 26Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter. 27I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige. 28I tro instiftade han påskhögtiden med dess blodbestrykning för att han som dödade de förstfödda inte skulle röra dem. 29I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de.
30Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. 31Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner.
32Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. 33Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, 34släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten. 35Kvinnor fick sina döda tillbaka uppståndna. Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. 36Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse. 37De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades; 38världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor.
39Ingen av dessa som genom sin tro har fått Guds vittnesbörd fick se löftet uppfyllas. 40Gud har förutbestämt något bättre åt oss, och därför skall de uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss.
11:1 grunden Det grekiska ordet är mångtydigt och kan också betyda "verklighet": de osynliga tingen blir verkliga genom tron. Annan tolkning "en fast tillförsikt".
11:2 fäderna Kap. 11 kan jämföras med översikterna av Israels historia i Ps 78; Syr 44‑50; 1 Mack 2:51‑61; Apg 7. Fäder. Vittna.
11:5 han hade funnit nåd hos Gud Så återger Septuaginta början av den citerade versen, 1 Mos 5:24.
11:11 fick han kraft att avla en son Grundtextens innebörd osäker; möjligen menas att det var Sara som fick kraft att "avla".
11:19 bildligt talat Meningen kan vara både att Isaks räddning liknade en uppståndelse från döden och att den förebådade Kristi uppståndelse.
11:21 änden av sin stav Citatet (1 Mos 47:31) återges enligt Septuaginta, där det hebreiska ordet för "säng" tolkas som ett snarlikt ord för "stav".
11:32 Gideon, Barak, Simson och Jefta Folkets ledare och befriare enligt Dom 6‑8; 4‑5; 13‑16; 11.
11:35 Kvinnor fick sina döda tillbaka Se berättelserna om Elia och Elisha i 1 Kung 17:17‑24; 2 Kung 4:8‑37.
11:35 Andra torterades till döds Här anspelas på 2 Mack 7. Martyrberättelser skattades högt i urkyrkans omgivning. Enligt en utombiblisk skrift blev profeten Jesaja avrättad genom att sågas itu; jfr v. 37.
11:37 söndersågade Annan läsart "söndersågade, prövade".
Maning till uthållighet
12 1När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. 2Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. 3Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.
4Ännu har ni inte behövt sätta livet på spel i er kamp mot synden. 5Och ni har glömt den uppmaning som riktas till er som till söner:
Min son, var tacksam för Herrens tuktan
och förlora inte modet när han straffar dig.
6Ty den Herren älskar, den tuktar han,
och han agar var son som han har kär.
7Det är för att fostras ni får lida. Gud behandlar er som söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? 8Om inte ni blir tuktade, lika väl som alla andra, är ni inga riktiga söner, utan oäkta. 9Våra jordiska fäder tuktade oss, och vi fogade oss efter dem. Skall vi då inte så mycket mer böja oss för andarnas fader, så att vi får leva? 10Våra fäder tuktade oss ju för en kort tid och efter eget godtycke, men han gör det för vårt bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet.
12Styrk därför era matta händer och svaga knän. 13Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället blir friskt igen.
Förmaningar
14Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. 15Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. 16Se till att ingen gör sig skyldig till otukt eller gudlöshet som Esau, som för ett enda mål mat sålde sin förstfödslorätt. 17Ni vet ju att när han efteråt gjorde anspråk på välsignelsen blev han avvisad fast han bad om den under tårar; han fick inget tillfälle att ångra sig.18Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, 19till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra mer. 20Ty de uthärdade inte påbudet: Till och med ett djur skall stenas om det rör vid berget. 21Så förfärande var synen att Mose sade: Jag skälver av skräck. 22Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, 23en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats 24och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.
25Se till att ni inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma undan som avvisade honom när han här på jorden tillkännagav sin vilja, hur skall då vi kunna det om vi vänder oss bort från honom när han talar från himlen. 26Den gången kom hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat: En sista gång skall jag skaka inte bara jorden, utan också himlen. 27Orden en sista gång visar att det som då vacklar är skapat och skall försvinna, för att det som inte vacklar skall bestå. 28Vi får ett rike som inte kan skakas. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill, med vördnad och fruktan. 29Ty vår Gud är en förtärande eld.
12:1 Vittna.
12:2 upphovsman Jfr Apg 3:15 med not.
12:2 För att vinna den glädje Eller "I stället för den glädje". För den här valda tolkningen talar sambandet med kap. 11; se t.ex. v. 26.
12:12 Styrk därför era matta händer Här anspelas på Jes 35:3, i v. 13 på Ords 4:26 enligt Septuaginta. Innebörden blir att svaga medlemmar i församlingen ("det ben som haltar") skall hjälpas med både uppmuntran och föredöme.
12:17 han fick inget tillfälle att ångra sig Jfr 6:4 med not.
12:18 ett berg som man kan ta på Dvs. Sinai, lagens berg; jfr Gal 4:25 f.
12:22 Sion.
12:23 förstfödda Dvs. rättfärdiga människor som står Gud nära; troligen avses de kristna, som också kallas Guds "första skörd" (Jak 1:18; Upp 14:4; jfr också Luk 10:20), möjligen de gestalter från GT som enligt v. 1 bevittnar de kristnas kamp på jorden.
12:24 det renande blod som talar starkare än Abels Jesu död ställs samman med förbundets offerblod (2 Mos 24:8; jfr Matt 26:28 med not) och med berättelsen om Abel, vars blod enligt 1 Mos 4:10 "ropade" till Gud.
12:26 Den gången Dvs. vid Sinai (2 Mos 19; jfr Ps 29:8; 68:9).
Offer efter Guds vilja
13 1Håll broderskärleken levande. 2Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. 3Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
4Äktenskapet skall alltid hållas i ära och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma. 5Lev inte för pengar; nöj er med vad ni har. Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, 6och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? 7Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. 8Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. 9Låt er inte ryckas med av alla slags främmande läror. Vår inre styrka beror av Guds nåd och inte av en viss sorts mat. Att lägga vikt vid matregler har aldrig gagnat någon. 10Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta. 11Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. 12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. 17Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era själar eftersom de en gång skall avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er.
18Be för oss, ty vi är förvissade om vårt goda uppsåt och vill alltid handla rätt. 19Särskilt ber jag om er förbön, så att jag snart kan komma tillbaka till er.
20Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, 21styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.
Slutord
22Jag ber er, bröder, att lyssna tåligt till mina förmaningar, jag har ju fattat mig kort i mitt brev.
23Jag kan berätta för er att vår broder Timotheos har blivit fri. Så snart han kommer hit skall jag besöka er tillsammans med honom.
24Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er.
25Nåd åt er alla.
13:2 haft änglar till gäster Se berättelserna i 1 Mos 18 f.; Dom 13; Tob 5.
13:5 Gud själv har sagt De citerade orden har flera motsvarigheter i GT, bl.a. 1 Mos 28:15; Jos 1:5, men anknyter i sin grekiska form närmast till 5 Mos 31:6.
13:9 en viss sorts mat I urkyrkan fanns grupper som tog hänsyn till GT:s regler om ren och oren mat, och även riktningar som på andra religiösa grunder undvek t.ex. att äta kött. Jfr Rom 14; Kol 2:16, 21; 1 Tim 4:3.
13:10 offeraltare En bild för det som åstadkommits genom Jesu död.
13:10 de som tjänar i förbundstältet Jfr 9:8 med not; tälthelgedomen symboliserar nu i sin helhet den gammaltestamentliga religionen.
13:11 utanför lägret Bestämmelserna om syndoffer i 3 Mos 4:11 f., 21; 16:27 ställs samman med Jesu död "utanför stadsporten" (v. 12; jfr Matt 21:39; Joh 19:20). Samtidigt blir hans utstötthet en bild av de kristnas läge när de lämnar sin förutvarande religionsgemenskap (v. 13).
13:15 en frukt från läppar Ett hebreiskt uttryck för ord och tal ("det som går över läpparna", Ords 18:20) översattes ordagrant i Septuaginta och spred sig därifrån i tidens religiösa språk. Det användes särskilt om böner och lovsånger, när de jämfördes med offer av jordens avkastning.
13:23 vår broder Timotheos Möjligen avses Paulus lärjunge och medarbetare (se Apg 16:1 med not).
13:24 Bröderna från Italien Orden tolkas enklast så att författaren skriver till Italien och hälsar från mottagarnas kristna landsmän på den plats där han befinner sig. Enligt en annan tolkning har brevet sänts från Italien med hälsningar från de kristna där.
Till Filemonbrevet
Till Jakobsbrevet