Bibeln
Gamla testamentet
Klagovisorna
Första sången
1
1Ack, övergiven ligger hon,
den förr så folkrika staden.
En änka liknar hon,
hon som var främst bland folken.
Drottningen bland länder
gör nu trältjänst.
2Hon gråter bittert i natten,
kinden är våt av tårar.
Bland alla hennes vänner
finns ingen som ger henne tröst.
De som stod henne nära har svikit
och blivit hennes fiender.
3Juda har drivits i landsflykt
efter nöd och vedermöda.
Nu bor hon bland främmande folk
och finner ingen ro.
Förföljarna hann upp henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
ty ingen kommer till högtiderna.
Hennes portar står övergivna,
hennes präster suckar,
de unga kvinnorna klagar.
Bitter är hennes sorg.
5Hennes fiender har tagit makten,
hennes motståndare är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder.
Hennes barn fick gå i fångenskap,
de fördes bort av fienden.
6Sion har förlorat
all sin prakt.
Hennes furstar liknade hjortar
som inte funnit bete.
Kraftlösa flydde de
undan förföljaren.
7I sin nöd och hemlöshet
minns Jerusalem
de skatter hon ägt
sedan forna dagar.
När hennes folk föll i fiendehand
och ingen kom till hjälp,
såg motståndarna på
och skrattade åt hennes undergång.
8Svårt har Jerusalem syndat,
därför väcker hon avsky.
De som ärat henne visar nu förakt
då de ser henne naken.
Hon suckar,
hon vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes släp.
Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut.
Ofattbart djupt har hon sjunkit.
Ingen tröstar henne.
Herre, se mitt elände!
Se fiendens triumf!
10Fienden sträckte ut handen
efter alla hennes skatter.
Hon fick se sin helgedom
beträdas av hedningar,
dem som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och söker efter mat.
Sina skatter byter de mot bröd
för att uppehålla livet.
Se, Herre, se
hur föraktad jag är!
12Något sådant har ni aldrig sett,
ni som går vägen förbi:
när såg ni en plåga sådan som min,
den som lades på mig
då Herren lät mig lida
på sin glödande vredes dag.
13Från höjden sände han eld
ända ner i mitt innersta.
Han gillrade en snara för mina fötter,
han stötte bort mig
och lämnade mig övergiven,
i ständig svaghet.
14Han gjorde min synd till ett ok,
han lade det på mig,
det tynger min nacke.
Han har brutit min kraft.
Herren har utlämnat mig
åt övermakten.
15Alla kämpar jag ägde
föraktades av Herren.
Han samlade ett uppbåd mot mig
för att krossa mina unga män.
Herren trampade Juda
som druvor i en vinpress.
16Därför måste jag gråta,
tårar strömmar från mina ögon.
Fjärran är de som kunde trösta
och ge mig nytt mod.
Mina söner ligger slagna,
ty fienden var övermäktig.
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Mot Jakob uppbådade Herren
grannfolken som fiender.
För dem har Jerusalem blivit
något som väcker avsky.
18Herren har gjort rätt,
ty jag trotsade hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga män och kvinnor
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men alla svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
då de sökte efter föda
för att uppehålla livet.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
ånger fyller mitt hjärta:
jag har trotsat dig.
Ute har svärdet dräpt mina barn,
inomhus härskar döden.
21Alla hör hur jag suckar,
men ingen tröstar mig.
Fienderna hör om min olycka
och gläds över att den är ditt verk.
Den dag du förkunnade lät du komma.
Men för dem skall det gå som för mig.
22Rannsaka deras ogärningar
och gör med dem
som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Jag suckar ständigt,
mitt hjärta är tungt.
Andra sången
2
1Ack, i sin vrede har Herren höljt
det sköna Sion i mörka moln.
Från himlen ner till jorden
har han slungat Israels härlighet.
Han skonade inte sin fotapall
på sin vredes dag.
2Skoningslöst skövlade Herren
Jakobs städer och byar,
raserade i sin vrede
alla fästen i Juda.
Han störtade och skändade
riket och dess furstar.
3Han bröt i sin vredes hetta
Israels stolta makt,
drog bort sin skyddande hand
när fienden kom.
I Jakob brann han som en eld
vars lågor förtärde allt.
4Som en fiende spände han bågen,
beredd till skott.
Som en ovän dödade han
alla vi sett på med glädje.
Han öste sin harm som eld
över sin boning i Sion.
5Herren kom som en fiende,
han skövlade Israel,
skövlade alla dess palats
och förstörde dess fästen.
Juda fyllde han
med jämmer och ve.
6Sin boning rev han som ett bräckligt skjul,
han förstörde sin helgedom.
Herren lät högtid och sabbat
falla i glömska i Sion.
I sin rasande vrede försköt han
konung och präst.
7Herren förkastade sitt altare
och övergav sitt tempel.
Borgmurarna gav han
i fiendernas våld.
I Herrens hus ljöd deras rop
som ropen en högtidsdag.
8Herren beslöt att förstöra
Sions murar.
Han mätte ut för rivning,
tvekade inte att skövla.
Vallar och murar måste sörja,
och nu har de störtat samman.
9Stadens portar har sjunkit ner i marken,
bommarna har han krossat och bräckt.
Konung och furstar är i främmande land,
lagen förkunnas inte,
profeterna får inte längre
syner från Herren.
10De äldste i Sion
sitter tigande på marken
med jord på huvudet
och klädda i säckväv.
Jerusalems unga kvinnor
sänker huvudet mot jorden.
11Mina ögon är söndergråtna,
mitt inre i uppror.
Min livskraft har runnit bort,
ty mitt folk går under.
Barn och dibarn förgås
på stadens gator.
12De tigger sina mödrar
om bröd och vin.
De segnar ner likt sårade
på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars famn.
13Vad skall jag säga om dig,
vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?
Vad skall jag jämföra dig med
för att trösta dig, Sion?
Din nöd är ändlös som havet
- vem kan bota dig?
14De syner som dina profeter såg
var lögn och bländverk.
De visade dig inte din skuld,
så att ditt öde kunde vändas.
Falska och förledande
var deras profetord.
15Alla som går vägen förbi
klappar hånfullt i händerna.
De visslar åt dig, Jerusalem,
och skakar på huvudet:
"Är detta den stad som kallas
den fulländat sköna, all jordens fröjd?"
16Alla dina fiender
gör grimaser åt dig,
de visslar och hångrinar,
de ropar: "Vi har nått vårt mål!
Detta är dagen vi väntat på,
vi har fått uppleva den."
17Herren har utfört sin plan,
han har förverkligat sitt ord,
vad han beslöt i forna dagar.
Han raserade skoningslöst,
lät din ovän triumfera
och gav din fiende makten.
18Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion!
Låt tårarna strömma som en flod
dag och natt,
unna dig ingen vila,
låt inte dina ögon få ro.
19Stig upp om natten och ropa
vid början av varje vakt,
töm ut ditt hjärta som vatten,
öppna dig inför Herren.
Sträck dina händer mot honom
i bön för dina barns liv,
de som förgås av hunger
i varje gathörn.
20Se, Herre, och betänk
vem du behandlar så!
Skall kvinnor äta sina barn,
dem som de fött till livet?
Skall präster och profeter dödas
i Herrens helgedom?
21Barn och gamla ligger på marken,
ute på gatorna.
Mina unga män och kvinnor
har fallit för svärdet.
Du dräpte dem på din vredes dag,
du slaktade skoningslöst.
22Du inbjöd som till fest
fasor från alla håll.
Ingen blev räddad, ingen undkom
på Herrens vredes dag.
Barnen jag fött och fostrat
har fienden dräpt.
Tredje sången
3
1Jag är mannen som fått lida
under hans vredes gissel.
2Han har drivit mig ut
i ett mörker utan ljusning.
3Mot mig har han lyft sin hand
om och om igen.
4Han trasade sönder mitt kött och min hud
och krossade benen i min kropp.
5Han byggde en mur omkring mig,
omgav mig med gift och elände.
6I mörker låter han mig bo
som de sedan länge döda.
7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
han har satt tunga bojor på mig.
8Hur jag än klagar och ropar
lyssnar han inte till min bön.
9Med stenblock stängde han vägen för mig,
stigen blev oframkomlig.
10Han lurade på mig som en björn,
som ett lejon i försåt.
11Han tvang mig av vägen och sönderslet mig
och lät mig ligga övergiven.
12Han spände sin båge och ställde mig
som mål för sin pil.
13Han genomborrade mina njurar
med pilar ur sitt koger.
14Jag blev till åtlöje för alla människor,
jag blev en visa för dem.
15Han mättade mig med bittra örter,
han gav mig malört att dricka.
16Han krossade mina tänder mot stenar
och trampade ner mig i gruset.
17Du tog bort allt gott ur mitt liv,
jag glömde vad lycka var.
18Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren.
19Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
20Den lämnar mig inte,
och jag är betryckt.
21Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.
22Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
24Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
25Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
26Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
27Det är gott för en man
att bära ok som ung.
28Må han sitta ensam och tyst
när Herren lägger oket på.
29Må han trycka ansiktet mot marken
- kanske finns det ännu hopp.
30Må han vända sin kind mot den som slår
och bli överöst med hån.
31Ty Herren förkastar
inte för alltid:
32har han plågat, förbarmar han sig åter
i sin stora godhet.
33Att plåga och pina människor
är inte vad han vill.
34Att man förtrampar
fångarna i landet,
35att man vränger rätten för någon
inför den Högste,
36att en människa vägras sin rätt
- skulle Herren inte se det?
37Vems ord har skapat allt?
Har inte Herren befallt detta?
38Kommer inte både ont och gott
på den Högstes bud?
39Varför klagar då den som är i livet
över sina synders lön?
40Låt oss pröva och rannsaka vad vi gjort
och återvända till Herren.
41Låt oss lyfta våra händer och hjärtan
till Gud i himlen.
42Vi har syndat och trotsat dig,
och du har inte förlåtit.
43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44Du har dolt dig i moln
som ingen bön kan genomtränga.
45Du har gjort oss till avfall och drav
inför alla folk.
46Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47Faror och fällor möter oss,
undergång och ofärd.
48Tårar strömmar från mina ögon,
ty mitt folk går under.
49Mina tårar flödar utan avbrott,
de skall inte upphöra
50förrän Herren blickar ner
och ser det från sin himmel.
51Det plågar mig att se
hur min stads döttrar lider.
52Jag blev jagad som en fågel
av dem som förföljer mig utan skäl.
53De störtade mig levande i graven
och kastade stenar på mig.
54Vatten stiger över mitt huvud,
jag tänker: Jag är förlorad.
55Herre, jag åkallar ditt namn
ur gravens djup.
56Du hör mitt rop - slut inte dina öron
för min bön om lindring och hjälp.
57Du kommer till mig när jag ropar,
du säger: Var inte rädd.
58Herre, du för min talan,
du ger lösen för mitt liv.
59Du ser vilken orätt jag lider,
Herre, skaffa mig rätt!
60Du ser deras hämndlystnad,
alla deras ränker mot mig.
61Herre, du hör deras hån,
alla deras ränker mot mig,
62hur mina fiender viskar och mumlar
dagen i ända om mig.
63Se hur de gör mig till åtlöje
var de än sitter eller står.
64Herre, straffa dem
som deras gärningar förtjänar!
65Förmörka deras sinnen,
låt din förbannelse drabba dem!
66Förfölj dem i vrede, låt dem inte leva
under Herrens himmel!
Fjärde sången
4
1Ack, guldet har svartnat
och mist sin gyllene glans.
I gathörnen ligger
ädelstenarna strödda.
2Sions ädlaste söner,
mer värda än rent guld -
nu räknas de som lerkärl,
som en krukmakares verk.
3Till och med schakalen ger di
och mättar sina ungar,
men mitt folk är en hjärtlös kvinna,
grym som strutsen i öknen.
4Dibarnets tunga klibbar
vid gommen av törst.
Barnen tigger om bröd,
men ingen ger dem något.
5De som förr åt läckerheter
svälter ihjäl på gatorna,
de som vilade på purpur
ligger nu i dyn.
6Mitt folks brott var större
än synden i Sodom,
som ödelades på ett ögonblick
utan att röras av människor.
7Renare än snö var furstarna,
vitare än mjölk,
deras kroppar rödare än korall,
deras lemmar som safir.
8Nu är de svartare än sot,
man känner inte igen dem på gatan,
huden stramar på dem,
torr som trä.
9Lyckligare de som stupade för svärd
än de som stupar av svält,
som tynar bort, sargade av hunger,
berövade åkerns gröda.
10Ömma mödrar kokade
sina egna barn
för att få mat
när mitt folk gick under.
11Herren tömde sin vrede,
utgöt sin glödande harm.
Han tände en eld i Sion
som förtärde staden i grund.
12Ingen bland jordens kungar,
ingen i hela världen,
hade trott att fienden kunde komma
inom Jerusalems portar.
13Profeternas synder och prästernas brott
har vållat detta,
de lät oskyldigas blod
flyta i staden.
14De irrar blinda på gatorna
och blir fläckade av blod,
de vidrör med kläderna
det som är orent.
15"Ur vägen! En oren!" ropar man framför dem.
"Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!"
De irrar omkring på flykt, och folken säger:
"Här får de inte stanna."
16Herren själv har skingrat dem,
han bryr sig inte om dem längre.
Ingen aktning visar man för prästerna,
ingen hänsyn för de äldste.
17Tills ögonen värkte spanade vi
förgäves efter hjälp,
spejade från vårt vakttorn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18Våra steg bevakas,
vi kan inte gå ut.
Slutet är nära, vår tid förbi.
Ja, slutet är här.
19Snabbare än örnar i skyn
var våra förföljare.
De jagade oss över bergen
och låg på lur i öknen.
20Herrens smorde, som var vårt liv,
blev fångad i deras fallgrop,
han i vars skugga vi hoppats
få leva bland folken.
21Skratta bara och gläd dig, Edom,
du som bor i landet Us -
också åt dig skall bägaren räckas,
du skall bli drucken och visa dig naken.
22Ditt straff är avtjänat, Sion,
aldrig mer skall han föra dig bort.
Men ditt brott skall han straffa, Edom,
och avslöja dina synder.
Femte sången
5
1Herre, minns vad vi fått utstå,
se hur vi förnedras!
2Vår egendom föll i främmande hand,
våra hus kom i främlingars ägo.
3Vi har blivit faderlösa barn,
våra mödrar är som änkor.
4Vi får betala för vårt eget vatten,
vi måste köpa vår egen ved.
5Med oket på nacken pressas vi hårt,
vi är trötta men får ingen vila.
6Vi gav oss under Egypten och Assyrien
för att få bröd att äta.
7Våra fäder som syndade är borta,
vi måste bära deras skuld.
8Slavar regerar oss,
ingen räddar oss från dem.
9Med fara för livet hämtar vi vårt bröd,
hotade av angrepp från öknen.
10Som en lerugn flagnar huden
av brännande hunger.
11De våldtar kvinnorna i Sion
och flickorna i Judas städer.
12De hänger förnäma män
och visar ringaktning för de äldste.
13Unga män måste slita med kvarnen,
pojkar dignar under bördor av ved.
14De gamla samlas inte längre i porten,
de unga har slutat att spela.
15Glädjen är borta ur hjärtat,
dansen har bytts i sorg.
16Kransen har fallit från vårt huvud.
Ve oss som syndade så!
17Därför är vårt hjärta tungt,
därför skymmer det för vår syn:
18Sions berg ligger öde,
där stryker schakaler omkring.
19Du, Herre, härskar för evigt,
från släkte till släkte står din tron.
20Varför har du glömt oss helt
och övergett oss för alltid?
21För oss åter till dig, så vänder vi åter.
Herre, låt allt på nytt bli som förr.
22Men du har förkastat oss
och rasar mot oss i vrede.
Till Jeremia
Till Hesekiel