Bibeln

Gamla testamentet

Job utan noter

Job

Den rättfärdige Job sätts på prov

1 1I landet Us fanns en man som hette Job. Det var en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont. 2Sju söner och tre döttrar hade fötts åt honom. 3Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston och hade många tjänare. Han var den mäktigaste mannen i hela Östlandet. 4Hans söner brukade turas om att bjuda hem varandra till fest, och de inbjöd då också sina tre systrar att komma och äta och dricka tillsammans med dem. 5När alla hade hållit sin fest såg Job till att hans barn blev renade. Tidigt på morgonen offrade han brännoffer för var och en av dem. Han tänkte: "De kan ju ha syndat och i sina tankar förbannat Gud." - Så brukade Job alltid göra.

6En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 7Herren frågade honom: "Var har du varit?" Anklagaren svarade: "Jag har vandrat kors och tvärs över jorden." 8Herren frågade: "Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont." 9Anklagaren svarade: "Det är väl inte utan orsak som Job är gudfruktig. 10Du har ju själv på allt sätt skyddat honom och hans familj och allt som tillhör honom, du välsignar allt han gör, och hans hjordar brer ut sig över landet. 11Men sträck ut din hand och rör det som tillhör honom, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet." 12Herren sade till Anklagaren: "Gör vad du vill med det som tillhör honom, bara du inte rör honom själv." Så lämnade Anklagaren Herren.

13En dag när Jobs söner och döttrar var på fest hemma hos den äldste brodern 14kom en budbärare till Job och sade: "Oxarna gick för plogen och åsnorna betade bredvid. 15Då kom sabeerna och rövade bort dem och högg ner folket. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig."

16Medan han ännu talade kom en till och sade: "Guds eld slog ner från himlen och brände ihjäl fåren och folket. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig."

17Medan han ännu talade kom en till och berättade: "Kaldeerna anföll med tre horder, de tog kamelerna och högg ner folket. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig."

18Medan han ännu talade kom en till och sade: "Dina söner och döttrar var på fest hemma hos den äldste brodern. 19Då kom en väldig stormby farande från öknen. Den tog tag i husets fyra hörn, och huset föll samman över folket och alla dog. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig."

20Då reste sig Job och rev sönder sin mantel och skar av sitt hår. Han föll på knä 21och sade:

"Naken kom jag ur min moders liv,
naken vänder jag åter.
Herren gav och Herren tog,
lovat vare Herrens namn."

22Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud.

1:1 landet Us Okänt område som i Klag 4:21 förbinds med Edom söder om Döda havet.

1:1 Job Enligt Hes 14:14, 20 fanns i gammal tid en Job, känd för sin rättfärdighet. Traditionerna om den rättfärdige men hårt drabbade Job har använts som ram (kap. 1‑2 och 42:7‑17) kring ett diktverk om lidandet och rättfärdigheten. Bokens bakgrund är konflikten mellan en vedergällningslära som vill förklara allt lidande som straff för skuld och en insikt om att verkligheten också rymmer oskyldigt lidande. Jobs vänner företräder den traditionella syn som också präglar ramberättelsen, medan Job ger röst åt protesten mot den. Boken kan inte dateras med säkerhet, men av idéhistoriska skäl kan den knappast vara äldre än från 600-talet f.Kr. Troligen är den senare; ofta dateras den till tiden efter den babyloniska fångenskapen. Bokens hebreiska språk är egenartat och texten ofta svårtolkad. Författaren har använt många ovanliga ord, vilkas betydelse inte alltid går att fastställa, och texten har uppenbarligen drabbats av avskrivningsfel i högre grad än många andra bibelböcker. Vishetsskrifter.

1:3 Östlandet Inte ett speciellt land utan en allmän beteckning för "områdena i öster"; jfr not till 1 Mos 25:6.

1:5 brännoffer Offer.

1:5 syndat Synd och skuld.

1:6 gudasönerna Himmelska väsen vid Guds hov; jfr Ps 29:1; 89:7. Son. Ängel.

1:6 Anklagaren Det hebreiska ordet för "anklagare", "motståndare", satán, har här bestämd artikel och betecknar innehavaren av ett ämbete, en gestalt i Guds närmaste omgivning. I andra, senare texter saknar det artikel och behandlas som ett egennamn, en benämning på en mot Gud fientlig makt (1 Krön 21:1). Djävulen. Ängel.

1:15 ff. sabeerna, Kaldeerna Det är ovisst vilka folk som åsyftas. Det Saba som är känt genom drottningen av Saba (1 Kung 10:1 ff.) låg i Sydarabien. Kaldeen är i GT ett namn på Babylonien. Beteckningarna används här på ett mer lösligt sätt.

2 1En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 2Herren frågade honom: "Var har du varit?" Anklagaren svarade: "Jag har vandrat kors och tvärs över jorden." 3Herren frågade: "Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont. Och han håller fortfarande fast vid sin oförvitlighet. Du uppeggade mig mot honom, och han störtades i fördärvet utan orsak." 4Anklagaren svarade: "Hud för hud. Man kan ge allt man äger för att skydda sig själv. 5Men sträck ut din hand och rör hans egen kropp, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet." 6Herren sade till Anklagaren: "Gör vad du vill med honom, bara du skonar hans liv."

7Så lämnade Anklagaren Herren. Han lät Job drabbas av varbölder från huvud till fot. 8Job tog en krukskärva att skrapa sig med, där han satt på askhögen. 9Hans hustru sade till honom: "Håller du fortfarande fast vid din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö!" 10Han svarade henne: "Du talar som en dåre. Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" - Under allt detta kom inte ett syndigt ord över Jobs läppar.

11Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. 12De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. 13Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.

2:4 Hud för hud Tydligen ett ordspråksliknande talesätt, vars närmare innebörd är okänd.

2:11 Tre vänner Elifas, Bildad och Sofar, som här införs i ramberättelsen, spelar en viktig roll i diktverkets uppbyggnad. De tal som bildar bokens poetiska huvuddel kan fördelas på två stora avsnitt: tal av Job och vännerna (kap. 3‑27; se not till kap. 28) och tal av Job och Gud (29:1‑42:6, med avbrott för Elihus tal, kap. 32‑37; se not). I det första av dessa huvudavsnitt, inlett av Jobs klagan, håller de tre vännerna i tre omgångar tal, som vart och ett besvaras av Job. I den tredje omgången bryts dock mönstret: där finns inget tal av den tredje vännen, Sofar.

2:11 Teman Område eller ort med omstritt läge i Edom (se not till 1:1). Shuach, Naama Orter med okänt läge.

Job förbannar sin födelse

3 1Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född. 2Han sade:

3Må den dag då jag föddes förintas,
den natt då man sade: "Ett gossebarn!"
4Den dagen må bli till mörker,
må Gud i höjden inte fråga efter den
och inget ljus skina över den.
5Må töcken och mörker kräva den åter,
molnen sänka sig över den,
förmörkelse slå den med skräck.
6Må den natten slukas av dunklet.
Låt den inte räknas bland årets dagar,
låt månaderna vägra den plats.

7Den natten må bli ofruktsam
och inte fyllas av glädjerop.
8Må den förbannas av Havets besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.
Förgäves må den vänta på ljuset,
aldrig se gryningen slå upp sina ögon,
10för att den inte stängde moderlivets port,
inte dolde plågan för min syn.

11Varför dog jag inte när jag föddes,
genast då jag kom till världen?
12Varför fanns en famn som tog emot mig
och bröst som jag fick dia?
16Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,
som barnen som aldrig fick se ljuset?
13Då skulle jag nu ligga i ro,
sova en ostörd sömn
14i sällskap med kungar och rådsherrar,
med dem som byggde upp förödda städer,
15med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.
17Där rasar inte de onda mer,
där får de trötta vila,
18fångarna har fått ro
och hör inte längre fogden ryta.
19Där är både hög och låg,
slaven är fri från sin herre.

20Varför ges dagens ljus åt den plågade,
varför skall de olyckliga leva,
21de som längtar förgäves efter döden
och söker den ivrigare än nergrävda skatter,
22de som skulle jubla av glädje
och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?
23Varför lever den som famlar i mörker,
den vars vägar Gud har spärrat?
24Suckar har blivit mitt dagliga bröd,
min klagan är som forsande vatten.
25Det jag fruktade har drabbat mig,
det jag bävade för har nått mig.
26Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,
bara vånda och kval.

3:8 Havets Rättelse; MT har "dagens". - Havet var i kanaaneernas och andra grannfolks mytologi en ond makt.

3:8 Leviatan Mytiskt urtidsvidunder. Namnet betyder ungefär "något som ringlar sig". Drake.

3:11 Varför dog jag inte? Dödsriket.

3:12-17 I MT har v. 16 tydligen hamnat fel; den anknyter till frågorna i v. 11‑12, medan "Där" i v. 17 syftar på dödsriket i v. 13‑15. I översättningen har versen placerats på sin ursprungliga plats.

Elifas första tal

4 1Elifas från Teman sade:

2Orkar du höra vad vi har att säga?
Vem kan hålla tillbaka sina ord!
3Själv har du visat många till rätta,
du gav styrka åt kraftlösa armar,
4dina ord höll den vacklande uppe,
du gav stadga åt skälvande knän.
5Men nu när du själv drabbas orkar du inte,
när det träffar dig själv blir du rädd.
6Ger din gudsfruktan ingen tillförsikt,
din oförvitlighet inget hopp?
7Tänk efter! När gick en oskyldig under,
var gick en rättrådig förlorad?
8Detta har jag sett: de som plöjer ondska
och sår ofärd, de får skörda det.
9De går under när Gud andas på dem,
förintas av hans vredes fnysning.
10Lejonet vrålar, vilddjuret ryter,
men bestarnas tänder krossas.
11Utan byte går lejonet under
och lejonungarna skingras.

12Ett ord smög sig till mig,
nådde mitt öra i en viskning.
13Det var under ängslande syner om natten,
när människorna sov sin djupaste sömn.
14Jag fylldes av skräck och bävan,
hela kroppen skälvde av skräck.
15En vind drog förbi,
en storm som fick mig att rysa.
16Då stod där något jag aldrig sett,
en gestalt trädde fram för min syn.
I tystnaden hörde jag en röst:
17"Kan en människa ha rätt mot Gud,
kan en man vara ren inför sin skapare?"
18Nej, inte ens sina tjänare litar han på,
även hos änglarna ser han brister,
19än mer då hos dem som bor i hyddor av ler,
dem som har sitt ursprung i jord.
De krossas som mal,
20innan dagen blir kväll förgås de,
oförmärkt går de under för alltid.
21Deras tältpluggar rycks upp,
de dör utan att ha vunnit vishet.

4:10 f. Lejonet En bild för den övermodige roffaren, som inte undkommer Guds straff. Grundtexten har i dessa verser fem olika ord för "lejon".

5 1Ropa bara! Finns det någon som svarar?
Vem av de heliga vänder du dig till?
2Grämelse tar livet av dåren,
förbittring dräper den oförnuftige.
3Jag såg en dåre som levde trygg,
men plötsligt drabbade förbannelse hans hem,
4hans barn var bortom räddning,
värnlösa krossades de i rätten.
5Vad de skördat slukade de hungrande,
[---]
de törstande ville åt deras egendom.
6Olycka växer inte ur jorden,
ofärd spirar inte ur marken.
7Nej, människan själv föder ofärd,
så visst som lågorna stiger mot höjden.
8Själv skulle jag vända mig till Gud,
för Gud skulle jag lägga fram min sak.
9Han gör större ting än någon kan fatta,
fler under än någon kan räkna.
10Han skänker regn åt jorden
och vattnar markerna.
11Han upphöjer de ringa
och för de betryckta i säkerhet.
12Han korsar de slugas planer,
så att ingenting lyckas för dem.
13Han snärjer de kloka i deras slughet,
de listigas ränker får ett brått slut.
14De omvärvs av mörker på ljusan dag,
famlar mitt på dagen som om det var natt.
15Så räddar han från deras tungors svärd,
räddar den svage från den som har makt.
16Det tänds ett hopp för den fattige,
och ondskan tvingas till tystnad.

17Lycklig den människa som tuktas av Gud.
Förkasta inte den Väldiges fostran!
18Han som sargar förbinder också,
de händer som sårar ger läkedom.
19Ur sex olyckor räddar han dig,
ja, ur sju kommer du undan.
20I hungersnöd skonar han dig från döden,
i krig från svärdet.
21Mot förtalets gissel är du skyddad
och fruktar inte våldet som kommer.
22Mot våld och nöd kan du le,
och vilddjuren fruktar du inte,
23ty du står i förbund med markens stenar
och lever i fred med de vilda djuren.
24Du skall finna att allt går väl i ditt hus,
när du går runt på dina ägor saknar du inget.
25Du skall se din släkt bli talrik,
din avkomma bli som gräset på marken.
26När du kommit till mognad läggs du i graven,
liksom kärven bärgas när tiden är inne.
27Detta har vi funnit, och så är det.
Lyssna, och inse det även du!

5:1 de heliga Syftar på himmelska väsen; jfr 1:6 med not och 4:18. Helig.

5:2 Dåre.

5:5 [---] Text.

5:9 Under.

5:17 Väldig.

5:19 Ur sex ... ja, ur sju Se not till Ords 6:16. Talmystik.

5:26 När du kommit till mognad Grundtextens innebörd osäker.

Jobs svar på Elifas första tal

6 1Job sade:

2Om blott mina kval kunde vägas,
mina olyckor läggas på vågen!
3De skulle väga tyngre än havets sand,
därför är mina ord bittra.
4Den Väldiges pilar sitter i mig,
deras gift tränger in i min själ.
Gud låter fasor rycka fram mot mig.
5Inte skriar vildåsnan när det finns gräs,
inte bölar oxen när han har foder.
6Men vem kan äta det fadda utan salt?
Vad finns det för smak i slemörtens saft?
7Det som jag kände avsmak för
har blivit min vämjeliga föda.

8O att min bön blev hörd,
att Gud uppfyllde min önskan,
9att Gud gick med på att krossa mig,
lyfte handen och gjorde slut på mig.
10Det skall ändå vara min tröst,
när jag vrider mig i olidlig plåga,
att jag aldrig har dolt den Heliges ord.

11Har jag styrka som kan ge mig hopp,
finns ett slut som ger mig tålamod?
12Är min styrka stenens,
är min kropp av brons?
13Nej, för mig finns ingen hjälp,
alla vägar är stängda.

14Den som sviker sin nästa i nöd
har upphört att frukta den Väldige.
15Bröder, ni är opålitliga som bäckar,
som sinande bäckfåror.
16Först mörknar de av smältande is
och snö som blandar sig med vattnet,
17men torrtiden kommer och tystar dem,
i hettan försvinner de helt.
18Karavaner söker följa deras lopp,
drar ut i ödemarken och går under.
19Karavaner från Tema letar efter dem,
köpmän från Saba sätter sitt hopp till dem.
20Men förhoppningarna grusas,
de når fram och blir besvikna.
21Så har ni blivit för mig,
ni såg det fasansfulla och blev skrämda.

22Har jag begärt att få något av er,
bett er att köpa mig fri?
23Har jag ropat: "Hjälp mig mot fienden,
rädda mig från våldsmännen"?
24Undervisa mig, så skall jag tiga,
förklara på vad sätt jag har felat.
25Visst är sanningen hård att höra,
men vad är det ni vill klandra mig för?
26Tänker ni klandra vad jag har sagt,
göra den förtvivlades ord till intet?
27Ni kastar lott om faderlösa,
ni köpslår om era egna vänner.
28Se mig i ansiktet nu!
Jag ljuger inte för er.
29Tänk om och låt all orätt fara!
Tänk om! Än har ingen bevisat min skuld.
30Skulle jag ta fördärvliga ord i min mun?
Nog skulle jag känna smaken av orätt.

6:7 Grundtextens innebörd osäker.

6:10 att jag aldrig har dolt den Heliges ord Grundtextens innebörd osäker.

6:14 Den som sviker sin nästa i nöd Grundtextens innebörd osäker.

6:18 Karavaner ... går under Annan tolkning "De vindlar fram i sitt lopp, de dunstar bort i ödemarken och försvinner".

6:19 Tema, Saba Viktiga handelsorter på den arabiska halvön. Saba.

6:25 f. Grundtextens innebörd osäker.

6:27 köpslår Det hebreiska ordets betydelse osäker.

7 1En trältjänst är människans tid på jorden,
hennes dagar är som daglönarens.
2Hon är en slav som längtar efter skuggan,
en daglönare som väntar på sin lön.
3Månad efter månad av elände,
nätter av plåga har blivit min lott.
4När jag har lagt mig tänker jag:
"Är det inte snart dags att gå upp?"
Kvällen kommer,
och jag är full av oro till gryningen.
5Min kropp är täckt av mask och skorv,
huden spricker och flyter av var.

6Mina dagar flög snabbare än vävarens skyttel,
i hopplöshet har de slutat.
7Minns att mitt liv är en vindfläkt,
aldrig mer får jag uppleva glädje.
8Den som ser mig nu skall aldrig se mig mer,
när din blick söker mig är jag borta.
9Molnet löses upp och försvinner,
den som går ner i dödsriket kommer inte åter,
10aldrig kommer han hem igen,
hans plats känner inte till honom mer.
11Därför lägger jag inte band på mig,
jag vill ge ord åt min smärta,
klaga i min bittra förtvivlan.

12Är jag kanske Havet eller Draken,
eftersom du låter bevaka mig?
13Om jag tänker: "Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg",
14då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
15så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
16Jag tynar bort, jag lever inte för evigt.
Lämna mig i fred, mitt liv är bara en vindil.

17Vad är en människa
att du gör så stor sak av henne
och bryr dig så mycket om henne,
18granskar henne varje morgon,
prövar henne var dag och stund.
19När skall du vända blicken från mig,
låta mig vara medan jag hämtar andan?
20Om jag har syndat, vad gör det dig,
du människornas bevakare?
Varför gör du mig till mål för dina angrepp,
tröttar ut dig med att slå mig?
21Varför förlåter du inte min synd,
utplånar min skuld?
Snart vilar jag ändå i mullen,
söker du mig är jag borta.

7:12 Havet, Draken Urtidens kaosmakter i främreorientalisk mytologi; Drake.

7:17 f. Vad är en människa ... Ironisk anspelning på lovsånger till Herren i Ps 8:5; 144:3.

7:20 tröttar ut dig med att slå mig Med Septuaginta och rabbinsk tradition; MT har "så att jag blir en börda för mig själv".

Bildads första tal

8 1Bildad från Shuach sade:

2Hur länge skall du tala så där?
Dina ord är en vinande vind.
3Vränger Gud rättvisan?
Vränger den Väldige rätten?
4Dina barn syndade mot honom
och fick plikta för sina synder.
5Men om du själv vänder dig till Gud,
om du ber den Väldige om nåd
6och är ren och redbar,
då griper han in för dig,
och du återfår din rättmätiga egendom.
7Din början var ringa,
men du slutar i storhet.

8Fråga tidigare släkten,
håll fast vid vad fäderna funnit.
9Själva är vi födda i går och vet ingenting,
som en skugga är våra dagar på jorden.
10Men de kan undervisa dig,
de kan tala till dig och förmedla sin insikt.

11Växer papyrus hög där det inte är sankt,
skjuter säven i höjden utan vatten?
12Nej, den vissnar före allt annat gräs,
så snart den skjutit upp, innan den kan skäras.
13Så går det för alla som glömmer Gud,
den ogudaktiges hopp blir till intet.
14Hans tillförsikt är en sommartråd,
hans förtröstan som spindelväv.
15Stöder han sig mot den faller han,
håller han sig i den störtar han omkull.
16Han är ett lummigt träd i solen,
grenarna sträcker sig ut över trädgården,
17rötterna flätar sig in i röset,
söker fäste bland stenarna.
18Men när trädet tas bort
förnekas det av platsen där det stått:
"Jag har aldrig sett dig."
19Det är dömt att ruttna bort,
ett annat träd skjuter upp ur jorden.

20Gud förkastar inte en oförvitlig,
han skänker inte de onda sitt stöd.
21Än en gång skall han låta dig skratta,
låta dig jubla av glädje.
22Dina fiender skall kläs i skam,
de gudlösas hem förintas.

8:12 så snart den skjutit upp, innan den kan skäras Grundtextens innebörd osäker.

Jobs svar på Bildads första tal

9 1Job sade:

2Jag vet förvisso hur det är:
En människa kan inte få rätt mot Gud.
3Om han behagar föra talan mot henne
kan hon inte svara ens en gång på tusen.
4Ingen, hur klok och stark han än var,
har oskadd kunnat trotsa honom,
5han som flyttar berg innan de vet vad som sker
och vräker dem över ända i sin vrede,
6han som skakar jorden så att den rubbas
och dess pelare svajar,
7han som kan förbjuda solen att gå upp
och kan låsa inne stjärnorna,
8han som ensam har spänt upp himlen
och betvingat Havet,
9han som har gjort Stora Björn och Orion,
Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.
10Han gör större ting än någon kan fatta,
fler under än någon kan räkna.

11Han kan korsa min väg utan att jag ser honom,
gå förbi mig utan att jag märker det.
12När han griper sitt byte, vem kan hindra honom,
vem kan säga: "Vad gör du?"
13Gud lägger inte band på sin vrede,
för honom hukar Rahavs anhang.
14Hur skulle då jag våga svara honom,
finna ord att bemöta honom med?
15Även om jag har rätt kan jag inte svara,
jag måste tigga min motpart om nåd.
16Även om han skulle svara när jag ropar
tror jag inte att han skulle lyssna på mig.
17Han krossar mig med sin storm
och ger mig utan orsak slag på slag.
18Han låter mig inte dra efter andan
men mättar mig med bitter plåga.
19Gäller det makt är han starkast,
gäller det rätt - vem ställer honom till svars?
20Även om jag har rätt dömer mig min egen mun,
är jag oskyldig fäller den mig.
21Jag är oskyldig!
Men mitt liv är meningslöst,
jag vill inte leva mer.
22Allt gör detsamma, därför säger jag:
Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda.
23När olyckan plötsligt dödar
hånler han åt de oskyldigas undergång.
24Världen är utlämnad åt en brottsling,
han gör dess domare blinda.
Vem om inte han?

25Snabbare än löparen har mina dagar ilat,
de har flytt och såg ingen glädje.
26De for bort likt vassbåtar,
snabbt som örnen när den störtar mot bytet.
27Om jag tänkte: "Nu glömmer jag min sorg,
jag ändrar uppsyn och ser glad ut",
28skulle jag ändå frukta allt jag måste lida.
Jag vet att du aldrig frikänner mig.
29När jag ändå förklaras skyldig,
vad tjänar det till att jag anstränger mig?
30Om jag också tvättar mig med snö,
skrubbar mina händer i lut,
31doppar du mig i dyn,
så att mina kläder vämjes vid mig.

32Inte kan en människa som jag svara honom,
så att vi båda kunde mötas i rätten.
33Om ändå en medlare fanns mellan oss,
som vi båda måste böja oss för!
34Om han ändå slutade slå mig,
så att skräcken för honom släppte,
35då skulle jag tala utan att frukta honom.
Nu kan jag det inte.

9:4 Eller "Han är klok och han är stark, ingen har oskadd kunnat trotsa honom".

9:6 pelare Vid skapelsen hade Gud fäst jordskivan på ett slags väldiga pelare, nersänkta i urhavet; se t.ex. 1 Sam 2:8; Ps 24:2.

9:8 Havet Se not till 7:12.

9:9 Identifieringen av stjärnbilderna osäker.

9:13 Rahav Mytiskt urtidsvidunder; Drake.

9:24 en brottsling Dvs. Gud.

9:32 Inte kan en människa som jag svara honom Eller "Den jag måste svara är inte en människa som jag själv".

9:35 Nu kan jag det inte Grundtextens innebörd osäker.

10 1Jag äcklas av livet.
Jag kan inte hålla tillbaka min klagan,
jag vill ge ord åt min bitterhet.
2Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig,
låt mig veta varför du söker sak med mig.
3Vad har du för glädje av att förtrycka,
att förkasta den du själv har skapat,
medan ditt ljus lyser över de gudlösa?
4Har du en människas ögon,
ser du som dödliga ser?
5Är din livstid en människas,
dina år en mans,
6eftersom du söker fel hos mig,
letar efter mina synder,
7fastän du vet att jag är oskyldig?
Det finns ingen räddning undan dig.

8Du som skapat mig med dina egna händer,
du störtar mig nu i fördärvet.
9Tänk på hur du formade mig som lera,
nu låter du mig bli till jord igen.
10Du hällde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som ost.
11Du klädde mig i hud och kött,
vävde mig samman med ben och senor.
12Du gav mig livet, du visade mig godhet,
din omsorg bevarade mig vid liv.
13Men vad du hade i sinnet var detta,
jag vet vilka planer du hyste:
14att vakta på om jag syndade
och aldrig fria mig från min skuld.
15Om jag är skyldig - ve mig!
Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri
utan mättas av skam och elände.
16Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon,
jag får åter känna på hur underbart du handlar.
17Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig
och eggar upp dig mot mig mer och mer.
Plåga och åter plåga blir min lott.

18Varför lät du mig lämna moderlivet?
Jag borde ha fått dö innan någon sett mig.
19Då hade det varit som om jag aldrig funnits,
jag hade burits från modersskötet till graven.
20Flyktiga är mina livsdagar,
låt mig vara, unna mig en flyktig glädje,
21innan jag går för att aldrig komma åter,
bort till ett land av djupaste mörker,
22landet där natt och kaos härskar,
där ljuset är ogenomträngligt mörker.

10:10 En bild för tillblivelsen i moderlivet.

10:17 vittnen Enligt den allmänna uppfattning som Jobs vänner företräder vittnade sjukdomar och andra lidanden om den drabbades skuld; se not till 1:1.

10:17 Plåga ... lott Grundtextens innebörd osäker.

Sofars första tal

11 1Sofar från Naama sade:

2Skall detta ordsvall inte besvaras,
skall en pratmakare få sista ordet?
3Ditt svammel förstummar alla,
du smädar och ingen sätter dig på plats.
4Du tror att du kommer med sanningen
och att du är fläckfri inför Gud.
5Om ändå Gud ville tala,
ta till orda och svara dig!
6Han skulle kunna avslöja vishetens dolda djup
- där finns klokhet i dubbelt mått.
Då förstod du att Gud inte utkräver hela din skuld.

7Kan du tränga in i Guds hemligheter,
in i den Väldiges fullkomlighet?
8Högre än himlen är den
- vad kan du göra? -
djupare än dödsriket
- vad förstår du?
9Längre än jorden sträcker den sig,
vidare än havet.

10Om han vill gripa och spärra in
och kalla till rättegång,
vem kan då hindra honom?
11Han känner de lögnaktiga,
han känner igen synden när han ser den.

12Om fånen kan få förstånd,
då kan vildåsnan födas som människa!
13Men om du tar ditt förnuft till fånga
och lyfter dina händer i bön till honom,
14om du lägger bort allt som är syndigt
och inte låter någon ondska bo hos dig,
15då kan du fläckfri, med högburet huvud,
stå stark och utan fruktan.
16Du kan glömma ditt lidande,
minnas det som bortrunnet vatten.
17Din tillvaro blir ljus som den klaraste dag,
själva mörkret blir till morgon.
18Du kan vara full av tillförsikt och hopp,
du är beskyddad och kan sova tryggt.
19Ingen skall hota din vila,
många skall söka din gunst.
20Men de gudlösa stirrar med tom blick,
berövade varje utväg.
Deras hopp är en vanmäktig suck.

11:7 Hemlighet.

11:10 Grundtextens innebörd osäker.

11:12 kan vildåsnan födas som människa Grundtextens innebörd osäker.

Jobs svar på Sofars första tal

12 1Job sade:

2Ja visst, ni är ju så kloka,
visheten dör nog ut med er!
3Men jag har förstånd lika väl som ni,
jag är inte dummare än ni.
Vad har ni som inte andra har?
4Jag har blivit till allmänt åtlöje,
en som ropade till Gud och fick svar,
en rättfärdig och oförvitlig - till åtlöje!
5En olycksdrabbad är värd förakt,
så tycker den trygge,
de som snavar får skylla sig själva.
6Men rövare bor i ostörd ro,
de som utmanar Gud går säkra,
fastän Gud har dem i sitt våld.

7Fråga djuren, de kan lära dig,
himlens fåglar kan ge dig svar.
8Fråga markens kryp, de kan lära dig,
havets fiskar kan upplysa dig.
9Finns det någon av dem som inte vet
att detta är Herrens verk?
10Han har alla varelsers liv i sin hand,
varje människas ande.

11Örat prövar orden
som tungan prövar matens smak.
12Med hög ålder följer vishet,
långt liv skänker insikt.
13Hos Gud finns vishet och styrka,
han har beslutsamhet och insikt.
14När han river ner bygger ingen upp,
när han spärrar in släpps ingen ut.
15När han håller vattnet inne blir det torka,
när han låter det forsa förhärjas jorden.
16Hos honom finns kraft och klokhet,
han härskar över förledare och förledd.
17Rådsherrar för han barfota bort,
domare gör han till dårar.
18Han klär av kungar deras skrud
och binder ett skynke kring deras höfter.
19Präster för han barfota bort,
maktens män får han på fall.
20Han tar talets gåva från de betrodda
och berövar de gamla deras vett.
21Han öser skam över stormän
och lossar de starkas bälte.
22Mörkrets hemligheter blottar han
och för fram det dunkla i ljuset.
23Han gör folken stora, och han förgör dem,
han skingrar dem, och han leder dem rätt.
24Från folkets ledare tar han förståndet,
han för dem vilse i väglös ödemark.
25De famlar i ett mörker utan ljus,
han låter dem ragla som druckna.

12:6 fastän Gud har dem i sitt våld Grundtextens innebörd osäker.

13 1Jag har sett alltsammans,
jag har hört det och förstått.
2Det ni vet vet också jag,
jag är inte dummare än ni.
3Nu vill jag vända mig till den Väldige,
jag tänker försvara mig inför Gud.

4Ni ljuger och skönmålar,
kvacksalvare är vad ni är.
5Å, om ni ville tiga!
Det vore det klokaste ni kunde göra.
6Lyssna nu till mitt försvar,
hör på när jag för min talan.
7Är det för Guds skull ni far med lögn,
är det för hans skull ni ljuger?
8Skall ni vara partiska för honom,
uppträda som Guds advokater?
9Hur skall det gå om han prövar er?
Lurar ni honom som man lurar en människa?
10Nej, han kommer att straffa er
om ni är partiska i det fördolda.
11Hans upphöjdhet slår er med skräck,
ni grips av fruktan för honom.
12Era visdomsord blir aska,
era gensagor skärvor.

13Tig, nu är det jag som skall tala!
Sedan må det gå mig hur det vill.
14Jag tar en dödlig risk,
jag sätter mitt liv på spel.
15Må han döda mig, jag väntar inget annat,
jag vill ändå försvara mig inför honom.
16Redan det borde bli min räddning,
ty en gudlös skulle inte träda fram inför honom.
17Hör på vad jag säger,
lyssna noga på mina ord!
18Jag lägger nu fram min sak,
och jag vet att jag har rätt.
19Kan någon överbevisa mig,
då skall jag tiga och dö.

20Blott två ting måste du skona mig för,
så att jag slipper gömma mig för dig:
21ta din tunga hand ifrån mig
och låt skräcken för dig släppa!
22För din talan, så skall jag svara,
eller ge mig ordet och bemöt mig sedan!
23Hur många är mina brott och synder?
Vad ont har jag gjort? Låt mig veta mitt brott!
24Varför döljer du ditt ansikte
och räknar mig som din fiende?
25Vill du skrämma ett virvlande löv,
jaga ett visset strå,
26eftersom du dömt mig till detta bittra öde
och låter mig plikta för ungdomssynder?
27Du sätter mig i stocken,
du bevakar alla mina vägar
och ger akt på varje steg jag tar,
28jag, en murknande träbit,
en maläten klädnad.

13:27 ger akt på varje steg jag tar Grundtextens innebörd osäker.

14 1Människan, av kvinna född,
lever en kort tid och mättas av oro.
2Hon växer som blomman och vissnar,
en skugga som snart är borta.
3Och en sådan skärskådar du
och drar inför rätta!
4Som om en oren kunde bli ren!
5Om nu människans dagar är fastställda
och hennes tid är utmätt av dig,
om du satt den gräns hon inte överskrider,
6vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,
tills daglönarens dag är slut.

7För ett träd finns det hopp:
om det fälls kan det växa upp igen
och skjuta nya skott.
8Även om rötterna åldras i jorden
och stubben multnar i mullen,
9spirar det på nytt när det anar vatten
och grenar sig som en ung planta.
10Men när en man dör är allt förbi.
När en människa gått bort, var finns hon då?
11Om än vattnet tar slut i havet,
floderna sinar och torkar ut,
12reser sig aldrig en död igen.
Förr skall himlen rämna än han vaknar,
aldrig väcks han ur sin sömn.

13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,
hålla mig dold tills din vrede lagt sig,
glömma mig, men blott för en tid
14- kan en som har dött få liv igen? -
då skulle jag hålla ut på min post
tills min avlösning kom.
15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,
du skulle längta efter den du skapat.
16Nu räknar du alla mina steg
och vaktar på om jag syndar.
17Mina brott förvarar du under sigill,
varje skuld finns bokförd.

18Liksom berget vittrar och rasar
och klippan rubbas från sin plats,
19liksom stenarna mals sönder av vattnet
och skyfall sköljer bort gruset,
så krossar du människans hopp.
20Du besegrar henne i grund, och hon är borta,
vanställd, förvisad ur din åsyn.
21Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte,
de ringaktas, men hon märker det ej.
22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
och sorgen i sin egen själ.

14:4 Grundtextens innebörd osäker.

14:13 Dödsriket.

Elifas andra tal

15 1Elifas från Teman sade:

2Hur kan en vis tala så i vädret
och fylla lungorna med vind,
3försvara sig med gagnlöst prat,
med ord som är till ingen nytta?
4Du undergräver gudsfruktan,
du fördärvar fromheten.
5Din synd lägger orden i din mun,
så att du väljer detta försåtliga språk.
6Din egen mun dömer dig, inte jag,
dina läppar vittnar mot dig.
7Var du den första människa som föddes,
blev du till innan bergen fanns?
8Lyssnade du vid Guds rådslag
och tog all vishet för egen del?
9Vad vet du som inte vi vet,
har du någon insikt som vi inte har?
10Här finns gamla och grånade män,
ännu äldre än din far.

11Är Guds tröst inte nog för dig,
ord som talas med mildhet?
12Varför tappar du besinningen
och stirrar vilt omkring dig?
13Du vänder din vrede mot Gud
och låter orden strömma.
14Hur skulle en människa kunna vara ren,
en av kvinna född ha rätt mot Gud?
15Inte ens sina heliga litar han på,
inte ens himlen är ren inför honom,
16långt mindre då något uselt och fördärvat,
människan, som dricker synd som vatten.

17Jag vill säga dig något, lyssna på mig,
vad jag har sett vill jag yppa,
18det som visa män kan berätta,
det som avslöjats av deras fäder,
19av dem som ensamma ägde landet,
då inga främlingar bodde bland dem:
20Den gudlöse ängslas alla sina dagar,
våldsmannen alla de år han förunnas.
21Överallt hör han skrämmande ljud,
när han tror sig trygg är rövarna där.
22Han har inget hopp om att undkomma mörkret,
han är dömd att falla för svärdet.
23Han irrar omkring efter föda men finner ingen.
Han vet att mörkrets dag väntar honom,
24nöd och trångmål skrämmer honom,
ansätter honom som en kamplysten kung.
25Ty han lyfte sin hand mot Gud
och förhävde sig mot den Väldige,
26trotsigt stormade han fram mot honom
i skydd av sin välvda sköld.
27Hans ansikte sken av välmåga,
kroppen svällde av fetma.
28Nu håller han till i ödelagda städer,
i hus som ingen bor i,
som är dömda att bli ruiner.
29Ingen rikedom får han,
det han äger skall inte bestå.
Hans ax skall inte böja sig mot jorden.
30Han undslipper inte mörkret.
Han är en ranka som förbränns i hettan,
blommorna virvlar bort med vinden.
31Han borde inte lita på det som är tomhet,
då blir han bedragen och tomhet blir hans lön.
32Han vissnar i förtid,
hans krona blir aldrig grön.
33Han är en vinstock som tappar karten,
ett olivträd som fäller sina blommor.
34Ja, ofruktsam är de gudlösas hop,
elden förtär mutkolvars hus.
35De går havande med ofärd och föder olycka,
bedräglighet växer i deras buk.

15:7 f. den första människa som föddes Sannolikt anspelning på någon myt om "urmänniskan, full av vishet"; jfr 1 Mos 2‑3; Ords 8:22‑31; Hes 28:11‑19.

15:14 rätt mot Gud Rättfärdig.

15:15 sina heliga Se not till 5:1.

15:29 Hans ax ... jorden Grundtextens innebörd osäker.

15:31 Grundtextens innebörd osäker.

Jobs svar på Elifas andra tal

16 1Job sade:

2Sådant har jag hört så det räcker,
eländiga tröstare är vad ni är.
3Har du slutat prata i vädret,
eller har du mer på hjärtat?
4Jag skulle också kunna tala som ni,
om ni vore i mitt ställe,
hålla långa utläggningar
och skaka på huvudet.
5Jag skulle komma med stärkande fraser,
ge lindring med läpparnas tröst.

6Talar jag, lindras inte min smärta,
tiger jag, slipper jag den inte.
7Han har tömt mig på all min kraft,
så att alla omkring mig förfäras.
8Min skrumpnade hud har blivit ett vittne,
min tärda gestalt anklagar mig.
9Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede,
han har visat tänderna mot mig
och genomborrat mig med hätska blickar.
10Man hångrinar mot mig,
skymfar mig och slår mig i ansiktet,
alla går emot mig i flock.
11Gud har utlämnat mig åt brottslingar,
kastat mig i syndares händer.
12Mitt i min trygghet skakade han om mig,
grep mig i nacken och krossade mig.
Han gjorde mig till mål för sina pilar,
13hans skyttar omringade mig.
Skoningslöst genomborrade han mina njurar
och lät min galla rinna ut på marken.
14Han har slagit bräsch efter bräsch
och stormat fram mot mig som en kämpe.

15Säck har jag sytt till min skorviga kropp,
jag ligger maktlös i gruset.
16Ansiktet bränner av gråt,
det mörknar för min blick.
17Ändå har mina händer aldrig fläckats av våld,
och min bön har varit utan synd.
18Täck inte över mitt blod, o jord!
Låt dess rop aldrig tystna!

19Ja, i himlen har jag mitt vittne,
i höjden min förespråkare.
20Mina vänner hånar mig bara,
jag vänder mig till Gud med min gråt.
21Må han försvara en dödlig inför Gud,
så som en människa försvarar en annan.

16:7 f. Grundtextens innebörd osäker.

16:18 Låt dess rop aldrig tystna! När en oskyldig dödas ropar hans blod till Gud om hämnd; jfr 1 Mos 4:10.

16:19-21 i himlen har jag mitt vittne Vad som avses är oklart. Enligt en tolkning är vittnet i himlen den barmhärtige, räddande Guden, som skall försvara Job mot den Gud som utan orsak låtit alla olyckor drabba honom. Enligt en annan tolkning är vittnet en himmelsk försvarsadvokat, en positiv motsvarighet till "Anklagaren" i kap. 1‑2. Enligt en tredje tolkning är det Jobs egen klagan som skall vittna för honom. Jfr 19:25 med not.

22Mitt korta liv är snart förbi,
jag vandrar den väg som ingen går tillbaka.
17 1Min livskraft är bruten,
mina dagar är till ända,
graven väntar mig.
2Belackare omger mig,
deras fientlighet är allt jag ser.
3Lägg min pant i förvar hos dig,
någon annan säkerhet har jag inte.
4Du har stängt dem ute från vett och förnuft,
därför skall du inte låta dem triumfera.
5Om någon förråder vänner för pengar
får barnen lida för vad han gjort.

6Gud har gjort mig till en visa för hela världen,
jag har blivit en som man spottar i ansiktet.
7Sorgen har gjort mig skumögd,
min kropp är bara en skugga.
8Detta får de rättrådiga att rysa,
den dygdige upprörs över den gudlöse.
9Den rättfärdige håller sig till sin väg,
den som har rena händer får ny styrka.
10Men fortsätt ni bara, allesammans!
Jag finner ändå ingen klok bland er.

11Min tid är till ända,
mina planer omintetgjorda,
alla mina önskningar.
12Man vill kalla natten för dag,
man säger att mörkret viker för ljuset.
13Finns det något hopp?
Dödsriket blir mitt hem,
jag bäddar åt mig i mörkret,
14jag kallar graven "min far"
och maskarna "mor" och "syster".
15Vad har jag då för hopp,
vem kan skönja någon lycka för mig?
16Går hopp och lycka med mig till dödsriket,
skall de följa mig ner i mullen?

17:3 Grundtextens innebörd osäker.

17:5 Versen är troligen ett ordspråk, men dess innebörd här är oklar.

17:8 de rättrådiga De som tror på Guds rättvisa vedergällning förfäras när de tänker på vilka ogärningar som måste vara orsak till Jobs öde. Jfr Jes 52:14; 53:3 f.

Bildads andra tal

18 1Bildad från Shuach sade:

2När skall denna ordström hejdas?
Sansa dig, sedan kan vi talas vid.
3Varför betraktar du oss som nöt,
tror du att vi är dumma?
4Du slits sönder av ditt eget raseri.
Skulle jorden läggas öde för din skull
och klippan rubbas från sin plats?

5Dock, den gudlöses ljus slocknar,
elden brinner inte på hans härd.
6Det blir mörkt i hans boning,
lampan slocknar för honom.
7Hans raska framfart hejdas,
hans egna planer sätter krokben för honom.
8Hans fötter fastnar i nätet,
fångstgropar lurar på hans väg.
9Fällan slår igen om vristen,
och han sitter fast i saxen.
10Snaran ligger dold på marken,
på stigen väntar honom gillret.
11Fasor ansätter honom från alla håll,
de är honom hack i häl.
12Det onda vill sluka honom,
olyckan väntar på att fälla honom.
13Hans hud förtärs av sjukdom,
hans lemmar av Dödens förstfödde.
14Han rycks bort från sitt trygga hem
och förs till Fasornas konung.
15Lilit intar hans hem,
svavel sprids över platsen där han bott.
16Nertill torkar hans rötter,
upptill vissnar hans krona.
17Hans minne försvinner från jorden,
på gator och torg nämns aldrig hans namn.
18Han störtas från ljuset till mörkret
och drivs ut från världen.
19Han får varken ättling eller arvinge i sitt folk,
ingen i hans hus överlever.
20I väster väcker hans öde förfäran,
i öster grips man av skräck.
21Detta drabbar syndarens hem,
så går det där man inte vill veta av Gud.

18:2 f. Grundtextens innebörd osäker.

18:12 f. Grundtextens innebörd osäker.

18:13 Dödens förstfödde Bild för en dödlig sjukdom.

18:14 Fasornas konung Troligen Döden, underjordens härskare.

18:15 Lilit Rättelse; MT obegriplig. Lilit förekommer annars bara på ett ställe i GT; se Jes 34:14 med not.

Jobs svar på Bildads andra tal

19 1Job sade:

2Hur länge skall ni plåga mig
och försöka krossa mig med era ord?
3Tio gånger om har ni skymfat mig,
utan att blygas kränker ni mig.
4Hade jag verkligen felat
skulle det vara min egen sak.
5Ni som nu mästrar mig
och vänder min förnedring mot mig,
6ni skall veta: Gud har gjort mig orätt,
han har kastat sitt nät över mig.
7Jag klagar över våldet men får inget svar,
jag ropar högt, men det finns ingen rättvisa.
8Min väg har han spärrat, jag kommer inte fram,
min stig har han lagt i mörker.
9Han har klätt av mig min värdighet,
berövat mig min ärekrans.
10Han bryter ner mig tills inget är kvar,
han drar upp mitt hopp med rötterna.
11Han låter sin vrede flamma mot mig
och räknar mig som sin fiende.
12Hans horder går till samlat angrepp,
de banar sig väg mot mig
och belägrar min hydda.

13Mina fränder har han skilt från mig,
alla jag kände vänder mig ryggen.
14Vänner och förtrogna har jag inga mer,
mitt husfolk har glömt mig,
15pigorna känns inte vid mig,
jag har blivit en främling för dem.
16Kallar jag på min tjänare svarar han inte,
jag måste tigga och be.
17Min andedräkt kväljer min hustru,
jag äcklar mina närmaste.
18Till och med barnen är vanvördiga,
tar jag till orda blir jag motsagd.
19Alla jag umgicks med visar sin avsky,
de jag har älskat vänder sig mot mig.
20Huden stramar över mina knotor
[---].

21Skona mig, skona mig, ni som är mina vänner,
ty Guds hand har slagit mig.
22Varför förföljer ni mig, ni liksom Gud?
Tröttnar ni aldrig på att slita mig i stycken?

23Om ändå mina ord skrevs ner,
om de ändå sattes på pränt,
24höggs in i klippan för alltid
med järnstift och bly!

25Jag vet att min befriare lever
och till sist skall träda fram på jorden.
26[---]
Här, med min kropp, vill jag skåda Gud,
27ja, honom vill jag skåda,
jag vill se honom med egna ögon,
inte som en främling.
Jag förtärs av längtan.

28Ni som säger: "Vi skall ansätta honom,
hos honom finns roten till det onda" -
29frukta svärdet,
ty vrede är en synd som straffas med svärd.
Ni skall veta: det finns en dom.

19:17 jag äcklar mina närmaste Grundtextens innebörd osäker.

19:20 Huden ... knotor Grundtextens innebörd osäker.

19:20 [---] Text.

19:24 bly Det är osäkert vilken funktion blyet har här. En förklaring är att de i klippan inhuggna bokstäverna fylldes med bly.

19:25 befriare Det hebreiska ordet goél har på andra ställen översatts med "skyldeman"; se Rut 2:20 med not. Familj. Syftningen här är oklar. Jfr tolkningarna av "vittnet i himlen"; se not till 16:19‑21.

19:26 [---] Text.

19:26 Här, med min kropp Grundtextens innebörd osäker. En annan tolkning, "Fri från min kropp", är språkligt möjlig men i Jobsbokens sammanhang mindre sannolik.

19:28 hos honom Med många hebreiska handskrifter; MT har "hos mig".

Sofars andra tal

20 1Sofar från Naama sade:

2Jag blir så upprörd att jag måste svara,
min bestörtning tvingar mig.
3Jag får lyssna på kränkande klander,
du har svarat mig med prat i vädret.
4Vet du inte detta: Sedan urminnes tid,
sedan människan blev satt på jorden,
5varar de ondas jubel en kort stund,
den gudlöses glädje ett ögonblick.
6Om han också växer ända upp i himlen,
om hans huvud når till molnen,
7skall han ändå försvinna för alltid, som träck.
De som såg honom undrar: "Vart tog han vägen?"
8Som en dröm flyr han spårlöst bort,
drivs undan som en syn om natten.
9De ögon som sett honom ser honom inte mer,
platsen där han fanns återser honom aldrig.
10Hans söner måste gottgöra de fattiga,
hans barn återlämna hans rikedomar.
11Även om hans kropp är full av ungdomskraft
måste den läggas i mullen.

12Om än ondskan är söt för hans gom
och han gömmer den under tungan,
13är rädd om den, sparar den,
håller den kvar i munnen,
14förvandlas den när han svalt den
och blir som huggormsetter i hans mage.
15Det rika byte han slukat får han spy upp,
Gud tvingar det ut ur hans buk.
16Det är ormgift han suger i sig,
och han dödas av huggormens tunga.
17Aldrig får han skåda strömmar av olja,
floder av honung och grädde.
18Lönen för sin möda får han inte behålla,
sin stora förtjänst får han ingen glädje av,
19ty han har knäckt de svaga och övergett dem
och roffat åt sig hus som andra byggt.
20Eftersom han inte får nog i sin lystnad
kan han aldrig rädda det han har kärt.
21Hans glupskhet skonar ingen,
därför skall hans välstånd inte bestå.
22Mitt i sitt överflöd råkar han i nöd,
med full kraft drabbar ofärden honom.
23I sin lystnad får han mer än nog:
Gud släpper lös sin glödande vrede
och låter slagen hagla över honom.
24Lyckas han fly från vapen av järn
genomborras han av kopparbågen.
25Han drar ut pilen ur ryggen,
udden kommer ut ur hans lever.
Han grips av ångest,
26djupaste mörker väntar honom.
Han förtärs av den eld som tänts för honom,
och ingen i hans hus slipper undan.
27Himlen röjer hans brott,
jorden träder upp mot honom.
28Hans hus spolas bort av floden,
av vattenmassor på vredens dag.
29Detta är den lott som beskärs en gudlös,
den del som våldsmannen får av Gud.

20:2 min bestörtning tvingar mig Grundtextens innebörd osäker.

20:23 och låter slagen hagla över honom Grundtextens innebörd osäker.

20:24 kopparbågen Se not till Ps 18:35.

20:26 Grundtextens innebörd osäker.

Jobs svar på Sofars andra tal

21 1Job sade:

2Lyssna nu på vad jag säger,
unna mig den trösten.
3Ha tålamod medan jag talar,
när jag slutat kan ni håna mig igen.
4Men jag riktar inte min klagan mot människor,
nog har jag skäl att vara otålig.
5Se på mig, ni kommer att förfäras
och lägga handen för munnen.

6Jag blir rädd när jag tänker på detta,
jag skakar i hela kroppen:
7Varför får de onda leva?
Med åldern blir de bara mäktigare.
8Deras barn lever trygga hos dem,
de får se sina efterkommande växa upp.
9I deras hus har man ingenting att frukta,
Guds gissel träffar inte dem.
10Deras tjurar betäcker lyckosamt,
och korna kalvar i rättan tid.
11Deras barn släpps lösa som lamm på ängen,
ungarna skuttar av glädje.
12De sjunger till lyra och tamburin
och festar till flöjters ljud.
13De slutar sina dagar i lycka
och stiger smärtfritt ner i dödsriket.
14Det är de som säger till Gud: "Låt oss vara!
Vi vill inte veta av dina vägar.
15Vem är den Väldige, varför skulle vi dyrka honom?
Vad tjänar vi på att bönfalla honom?"
16De tar ju lyckan i egna händer,
de gör upp planer utan att bry sig om Gud.

17Hur ofta slocknar de ondas ljus?
Får de någonsin sitt straff?
Hur ofta får de sin del av Guds vredes slag?
18Om de ändå blev som halmstrån för vinden,
agnar som stormen för bort!
19Kanske sparar Gud olyckan åt hans barn?
Han borde själv få ett straff som känns,
20uppleva sin egen undergång
och dricka den Väldiges vrede.
21Vad rör hans efterlevande honom,
när hans utmätta tid är till ända?

22Kan någon undervisa Gud,
han som är domare över de höga?
23Den ene dör med sin kraft i behåll,
obekymrad och trygg.
24Hans pung är stinn av sin mjölk,
hans kropp har saven kvar.
25Den andre dör förgrämd,
utan att ha smakat någon lycka.
26Båda två läggs i mullen
och täcks av maskar.

27Jag vet vad ni tänker,
hur ni tror ni skall snärja mig.
28Ni säger: "Var är nu stormannens hus,
var är de ondas boningar?"
29Fråga bara dem som går vägen förbi
och lägg märke till deras vittnesbörd:
30På olyckans dag blir den onde skonad,
han räddas på vredens dag.
31Vem ställer honom till svars för hur han levat,
vem straffar honom för vad han gjort?
32Han blir buren till graven,
man håller vakt vid hans grift,
33han vilar mjukt i dalens mull.
Alla vill följa i hans spår,
otaliga har gått före honom.

34Hur kan ni komma med er tomma tröst?
Era svar skorrar bara falskt.

21:13 smärtfritt Eller "på ett ögonblick".

21:17 Ljus.

21:22 de höga Himmelska väsen; se 1:6 med not.

21:24 sin mjölk Jfr 10:10 med not.

21:28 Vännerna förutsätter att det till slut går illa för de onda, även om de för en tid har framgång.

21:33 han vilar mjukt i dalens mull Grundtextens innebörd osäker.

Elifas tredje tal

22 1Elifas från Teman sade:

2Kan en människa vara till gagn för Gud,
kan ens den klokaste vara honom till gagn?
3Vad har den Väldige för glädje av din rättfärdighet,
vad nyttar det honom att du är oförvitlig?
4Är det för din gudsfruktan han straffar dig
och går till rätta med dig?
5Nej, det är för att din ondska är så stor,
dina synder utan ände.
6Orättmätigt tog du pant av dina bröder,
berövade dem deras sista plagg.
7Aldrig gav du den törstande vatten,
den hungrige nekade du bröd.
8Det var den mäktige som ägde landet,
den förnäme fick bo där.
9Änkor visade du tomhänta bort,
och du var hård mot de faderlösa.
10Därför omges du nu av fällor,
drabbas av plötslig skräck.
11Ljuset förmörkas, du kan inte se,
vattenmassor dränker dig.

12Gud är där ovan i himlen.
Se stjärnorna, så högt där uppe!
13Men du säger: "Vad vet väl Gud?
Kan han se att döma genom töcknet?
14Han är gömd bakom moln och ser ingenting,
där han vandrar på himlarunden."
15Du håller dig visst till syndarnas väg,
den som onda människor går,
16de som rycks bort i förtid,
när allt de byggt på dränks av en flod,
17de som sade till Gud: "Låt oss vara!
Vad kan den Väldige göra oss?"
18Och han som fyllt deras hus med välstånd!
Men de gjorde upp sina planer
utan att bry sig om honom.
19De rättfärdiga ser hur det går dem och gläds,
de oskyldiga hånler åt deras öde:
20"Se hur våra motståndare förintas,
de som är kvar förtärs av elden."

21Försona dig med honom, så går allt väl
och lyckan skall stå dig bi.
22Ta emot hans undervisning
och lägg hans ord på hjärtat.
23Om du ödmjukt vänder åter till den Väldige,
om du avlägsnar ondskan ur ditt hus,
24[---]
25då skall den Väldige bli ditt guld,
silver i överflöd för dig.
26Du skall ha din glädje i den Väldige
och kan frimodigt vända dig till Gud.
27När du ber till honom hör han din bön,
och du får infria dina löften.
28Vad du föresatt dig lyckas du med,
och solen lyser på din väg.
29Gud kväser dem som förhäver sig,
men de ödmjuka upprättar han.
30Han räddar den som är utan skuld,
ja, om du lever i renhet blir du räddad.

22:8 den mäktige, den förnäme Job själv eller makthavare som Job skulle ha gynnat på svagares bekostnad.

22:17 göra oss Med Septuaginta och Peshitta; MT har "göra dem".

22:24 [---] Text.

22:25 överflöd Det hebreiska ordets betydelse osäker.

22:27 infria dina löften Dvs. löften att ge en gåva eller ett offer som tack för att bönen blivit hörd.

Jobs svar på Elifas tredje tal

23 1Job sade:

2Än en gång blir min klagan bitter,
hans hand är tung, och jag suckar.
3Om jag visste var jag kunde finna honom!
Då skulle jag gå till hans domstol,
4jag skulle lägga fram min sak för honom
och rada upp mina argument.
5Jag skulle få höra vad han svarar,
få veta vad han har att säga mig.
6Skulle han visa sig maktfullkomlig?
Nej, han om någon skulle lyssna på mig.
7Då skulle hans motpart stå där rentvådd,
jag skulle bli frikänd för alltid av min domare.
8Men söker jag i öster är han inte där,
går jag åt väster ser jag honom inte,
9letar jag i norr syns han inte till,
vänder jag mig mot söder finner jag honom inte.

10Han känner den väg jag vandrar,
prövar han mig är jag ren som guld.
11Troget har jag gått i hans spår,
följt hans väg utan att vika av.
12Buden han gett har jag aldrig brutit
utan gömt hans ord i mitt bröst.

13När han bestämt sig, vem kan hindra honom?
Han gör vad han behagar.
14Han genomför vad han beslutat om mig
- mycket av samma slag är att vänta.
15Därför bävar jag inför honom,
när jag tänker på honom känner jag skräck.
16Gud gör mig rädd,
den Väldige får mig att bäva.
17Men jag tiger inte inför mörkret,
inför honom som är höljd i töcken.

23:2 hans hand Med Septuaginta och Peshitta; MT har "min hand".

23:17 Grundtextens innebörd osäker.

24 1Den rätta tiden är inte dold för den Väldige,
men varför får hans trogna aldrig se honom handla?

2Gränsstenar flyttas,
rövade hjordar drivs i bet.
3Den faderlöses åsna leder man bort,
och änkans ko tas i pant.
4De fattiga tvingas ur vägen,
de svaga i landet måste gömma sig.
5De är som vildåsnor i öknen,
dit går de, där får de slita,
de söker föda i ödemarken,
mat åt sina barn.
6På skurkars åkrar samlar de ax,
plockar det sista i den gudlöses vingård.
7De ligger nakna om natten, de saknar kläder
och har inget att skyla sig med i kölden.
8Regnet i bergen gör dem genomvåta,
de trycker sig mot klippan för att få skydd.
9Den faderlöse rycker man från bröstet,
den fattiges spädbarn tas i pant.
10De måste gå nakna, utan kläder,
hungriga tvingas de bära kärvar,
11[---]
törstande trampar de vinet i karen.
12Från staden hörs döendes jämmer,
sårade ropar i ångest.
Gud hör inte deras bön.

13Några gör uppror mot ljuset,
de känner inte dess vägar,
håller sig inte till dess stigar.
14När ljuset är borta går mördaren till verket
och dödar fattiga och värnlösa.
15Horkarlen inväntar skymningen,
han tänker: "Ingen får se mig!"
och döljer sitt ansikte.
På natten stryker tjuvar omkring.
16I mörkret bryter de sig in i husen,
om dagen stänger de sig inne.
De vill inte veta av ljuset.
17För alla dessa är mörkret som morgon,
med mörkrets fasor är de förtrogna.

18[---]
Förbannade är deras ägor i landet,
till deras vingård går ingen för att skörda.
19Smältvatten slukas av torka och hetta,
syndaren av dödsriket.
20Hans moders liv glömmer honom,
han äts av maskar.
Ingen minns honom mer,
ondskan knäcks som ett träd.
21Han handlade illa mot den barnlösa,
änkan gav han ingen hjälp.
22Men Gud som har makten släpar bort de starka,
när han reser sig fruktar alla för sitt liv.
23Han kan låta dem känna sig trygga och säkra
men vakar ändå över allt de gör.
24En stund står de stolta, så är de borta.
De böjs och lägger sig som grässtrån,
vissnar som de höga axen.

25Så är det. Vem vågar säga att jag ljuger?
Vederlägg mig, den som kan!

24:1 Grundtextens innebörd osäker.

24:5 Grundtextens innebörd osäker.

24:11 [---] Text.

24:15 På natten stryker tjuvar omkring Rättelse; i MT står denna rad sist i v. 14.

24:17 Grundtextens innebörd osäker.

24:18 [---] Text.

24:18-24 Grundtextens innebörd osäker. Verserna handlar om hur de gudlösa till sist får sitt straff. Detta stämmer inte med vad Job tidigare har hävdat, se t.ex. kap. 21, men är däremot ett återkommande argument hos vännerna. Avsnittet kan ursprungligen ha ingått i något av vännernas tal och av misstag placerats här. Men det är också möjligt att Job här (eller bara i v. 18‑21) citerar vännerna.

Bildads tredje tal

25 1Bildad från Shuach sade:

2Makten är hans, han inger fruktan,
han som skapar sin ordning i himlarna.
3Hans skaror är utan tal,
alla nås av hans ljus.
4Hur kan då en människa ha rätt mot Gud,
en av kvinna född vara ren?
5Inte ens månen är vit i hans ögon,
inte ens stjärnorna är rena,
6än mindre människan, det krypet,
människobarnet, den masken!

25:3 hans ljus Kan syfta på ljuset från stjärnorna ("hans skaror") eller från solen. Ljus.

Jobs svar på Bildads tredje tal

26 1Job sade:

2Vilket stöd du är för den svage,
vilken hjälp för den kraftlöse!
3Vilka råd du ger den som saknar förstånd,
så frikostig du är med din visdom!
4Vem har ingett dig dessa ord,
vems ande talar genom dig?

5Underjordens skuggor bävar,
vattnet och de som bor där.
6Dödsriket ligger naket inför honom,
avgrunden är blottad.
7Gudaboningen har han rest över öde rymder,
jorden har han hängt över tomma intet.
8Han knyter in vattnet i molnen
utan att skyarna rämnar av tyngden.
9Han döljer sin tron,
sveper den i sina skyar.
10Runt havet har han dragit en gräns
där ljus och mörker möts.
11Himlens pelare darrar,
skrämda av hans rytande.
12Havet rörde han upp med sin kraft,
med sin klokhet krossade han Rahav.
13Med sin vind blåste han himlen ren,
hans hand genomborrade den snabba ormen.
14Detta är bara en glimt av hans verk,
det vi hört är blott en viskning.
Vem kan fatta hans allmakts dån?

26:5-14 Avsnittet kan ursprungligen ha varit fortsättningen på Bildads tal i kap. 25; jfr 27:1: "Job fortsatte ..."

26:6 Dödsriket.

26:10 en gräns Horisonten.

26:12 Havet, Rahav Se noter till 3:8 och 9:13.

26:13 den snabba ormen Leviatan; se not till 3:8.

27 1Job fortsatte sitt tal och sade:

2Så sant Gud lever, han som vägrar mig min rätt,
den Väldige, som fyllt mig med bitterhet:
3Så länge jag har liv i mig
och Gud låter mig andas
4skall jag aldrig ta en lögn i min mun,
aldrig låta falskhet komma över mina läppar.
5Aldrig att jag ger er rätt!
Till min död vidhåller jag min oskuld.
6Jag står fast vid min rättfärdighet
och vägrar att ge upp den,
jag har ingenting att förebrå mig.

7Må min fiende stå som den skyldige,
min motståndare röna syndarens öde!
8Var är den ogudaktiges hopp när döden kommer,
när Gud tar tillbaka hans liv?
9Kommer Gud att höra hans rop
när nöden drabbar honom?
10Kan han ha sin glädje i den Väldige,
anropa Gud var dag och stund?

11Jag lär er vad Gud är i stånd till
och döljer inte hur den Väldige handlar.
12Ni har ju själva sett det,
varför då dessa tomma fraser?

13Detta är den lott som beskärs en gudlös,
den del som våldsmannen får av den Väldige:
14Har han många söner faller de för svärdet,
hans barn får aldrig äta sig mätta.
15De som undkommer, dem lägger pesten i graven,
och inga änkor håller dödsklagan.
16Om han också hopar silver som sand
och samlar dyrbara kläder på hög
17blir det den rättfärdige som bär dem,
den ostrafflige som tar hand om silvret.
18Huset han bygger är som ett fågelbo,
som den koja en väktare gör.
19Rik går han till sängs - en sista gång:
när han slår upp sina ögon är allt borta.
20Han jagas av fasor på dagen,
om natten förs han bort av stormen.
21Östanvinden slungar i väg honom,
sveper bort honom från hans plats.
22Han angrips utan förskoning
och tvingas ta till flykten.
23Alla klappar hånfullt i händerna,
där han bodde visslar man åt honom.

27:13-23 Avsnittet kan ursprungligen ha ingått i något av vännernas tal; jfr not till 24:18‑24. Det kan möjligen vara hämtat ur Sofars tredje tal, som nu fattas; jfr not till 2:11.

27:18 fågelbo Det hebreiska ordets betydelse osäker.

27:19 en sista gång Med Septuaginta och Peshitta; MT har "och tas inte bort".

28 1Det finns gruvor med silver,
platser där man utvinner guld,
2järn hämtas ur marken,
och stenar smälts till koppar.
3Människan får mörkret att vika
och tränger längst ner i djupen
till stenen som göms i svartaste natt.
4[---]
5Djupt under jorden som frambringar föda
förvandlas allt som av eld.
6Där nere är stenen safir
och gruset är guld.
7Stigen dit är okänd för örnen,
falkens öga har inte sett den,
8den trampas inte av stolta rovdjur,
lejonet går inte där.
9Människan ger sig på den hårda stenen
och vänder bergen ut och in.
10Hon hugger gångar in i klippan,
och alla slags dyrbarheter blottas för ögat.
11Vattenådror täpper hon till,
och det som var dolt förs upp i ljuset.

12Men visheten, var finns den?
Var är den plats där insikten bor?
13Människan vet inte vägen till den,
man finner den inte i de levandes land.
14"Den är inte hos mig", säger Djupet,
och Havet säger: "Här finns den inte."

15Den kan inte köpas för guld,
inte betalas med silver,
16den förvärvas inte med guld från Ofir,
med dyrbar onyx och safir.
17Varken guld eller glas kan mäta sig med den,
den byter man inte mot gyllene klenoder,
18än mindre då mot kristall och koraller.
Att äga visheten är mer än att äga pärlor.
19Nubisk topas kan inte mäta sig med den,
den kan inte köpas med renaste guld.

20Visheten, varifrån kommer den?
Var är den plats där insikten bor?
21Den är dold för alla levande varelser,
inte ens himlens fåglar kan se den.
22Avgrunden och Döden säger:
"Vi har bara hört talas om den."
23Men Gud känner vägen till den,
han vet var visheten bor.
24Hans blick når till jordens ände,
allt under himlen ser han.
25När han bestämde vindens vikt
och vattnets mängd och mått,
26när han stadgade en lag för regnet
och fastställde åskvädrens bana,
27då såg han visheten och granskade den,
lärde känna den och utforskade den.

28Till människan sade han:
"Att frukta Herren, det är vishet,
att sky det onda är insikt."

28 Kap. 28 är av allt att döma ett självständigt poetiskt avsnitt utan direkt samband med dialogen mellan Job och hans vänner; jfr not till 2:11. V. 1‑27 beskriver hur omöjligt det är för människan att finna och förvärva visheten. I v. 28 anvisar likväl Gud människan en form av vishet som är tillgänglig för henne.

28:4 [---] Text.

28:13 vägen till den Med Septuaginta; MT har "dess värde".

28:16 guld från Ofir Se not till 1 Kung 9:28.

28:27 granskade den, lärde känna den Grundtextens innebörd osäker.

29 1Job fortsatte sitt tal och sade:

2Om det ändå vore som förr,
på den tiden Gud vakade över mig,
3när han lät sitt ljus skina över mitt huvud
och lyste mig väg genom mörkret,
4när jag var i min krafts dagar
och Gud beskyddade mitt hem,
5när den Väldige ännu var med mig
och jag var omgiven av söner!
6Då vadade jag i grädde,
ur min press rann floder av olja.
7Jag gick ut till stadsporten
och intog min plats på torget.
8De unga steg tillbaka när de såg mig,
de gamla reste sig upp.
9Stormän höll inne sina ord
och satte handen för munnen,
10hövdingar tystnade
med tungan häftande vid gommen.

11Den som hörde mig tala prisade mig,
den som såg mig gav mig sitt bifall,
12ty jag räddade den fattige som ropade,
den faderlöse som ingen hjälpte.
13Den nödställde välsignade mig,
jag beredde änkan glädje.
14Rättfärdighet var den klädnad jag klädde mig i,
rättrådighet min mantel och huvudbonad.
15Jag var den blindes ögon,
jag var den lames fötter.
16För de fattiga var jag en far,
jag tog mig an den okändes rättssak.
17Jag krossade nidingens tänder
och ryckte bytet ur hans käftar.

18Jag tänkte: Jag skall dö i mitt eget bo,
mina dagar bli många som sandkornen.
19Mina rötter nådde till vattnet,
daggen vilade på mina grenar.
20Mitt anseende var alltid gott,
bågen i min hand behöll sin spänst.
21Man lyssnade förväntansfullt på mig
och avvaktade under tystnad mina råd.
22När jag hade talat sade ingen något mer,
varje ord sjönk in i dem.
23De väntade på mig som på regnet,
som man törstar efter ett vårregn.
24Log jag mot dem fattade de mod,
när mitt ansikte lyste sken de upp.
25Jag valde väg åt dem som deras hövding,
jag var som en kung i spetsen för sin här,
dit jag ledde dem gick de.

29:7 stadsporten, torget Port.

29:24 Grundtextens innebörd osäker.

30 1Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag
och vars fäder jag skulle ha ratat
som vallhundar åt mina får.
2Deras styrka hade jag ingen glädje av,
de saknade manlig kraft.
3[---]
4De plockar saltört bland snåren,
ginstens rötter är deras föda.
5De drivs bort från mänsklig gemenskap,
och man skriker efter dem som efter tjuvar.
6I dystra raviner håller de till,
i jordkulor och klippskrevor.
7Från snåren hörs deras tjut,
under tistelstånden skockas de,
8dessa dårar och ärelösa
som jagats ut ur landet.

9Nu har jag blivit en visa för dem,
utsatt för skämt och hån.
10De föraktar mig och undviker mig,
de spottar mig rakt i ansiktet.
11Gud har lossat min bågsträng och knäckt mig,
därför kastar de alla hänsyn.
12Spolingar sätter sig upp mot mig
och knuffar mig åt sidan.
De banar väg för ofärdens anlopp.
13De river upp min väg för att få mig att falla,
ingen hindrar dem från att rycka fram.
14De kommer som genom en bred bräsch
och väller fram i brak och dån,
15fasor störtar över mig.
Min värdighet förs bort av vinden,
min lycka upplöses som ett moln.
16Jag överväldigas av sorg,
plågan har mig i sitt grepp.
17Om natten brinner min kropp,
mina lemmar finner ingen vila.

18Med all sin kraft hugger han tag i min klädnad,
griper mig i kragen
19och kastar mig i dyn.
Jag är som stoft och aska.
20Jag ropar till dig men du svarar inte,
jag står här och du ser mig inte.
21Du har förvandlats till en grym fiende
och ansätter mig med all din styrka.
22Du slungar i väg mig i vinden
och upplöser mig i ett dån.
23Ja, jag vet att du för mig till döden,
till den plats där allt levande samlas.

24Man lyfter inte handen mot den arme
när han ropar på hjälp i sin nöd.
25Jag har ju gråtit över dem som haft det svårt
och bekymrat mig om den fattige.
26Men när jag hoppades på gott, kom ont,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
27Mitt inre sjuder, jag får ingen ro,
onda dagar möter mig.
28Sörjande går jag, utan en strimma sol,
jag reser mig inför folket och ropar på hjälp.
29Jag har blivit schakalens broder,
jag är uvens like.
30Min hud svartnar och flagar,
kroppen glöder av feber.
31Min lyras klang har vänts i klagan,
flöjtens toner ljuder som gråt.

30:2 de saknade manlig kraft Grundtextens innebörd osäker.

30:3 [---] Text.

30:12-14 Grundtextens innebörd osäker.

30:18 Grundtextens innebörd osäker.

30:20 du ser mig inte Med en hebreisk handskrift (Text) och Vulgata; MT har "du ser mig".

30:22 upplöser mig i ett dån Grundtextens innebörd osäker.

30:24 Grundtextens innebörd osäker.

31 1Jag slöt ett avtal med mina ögon
att aldrig titta efter en flicka.
2Vilken lott är att vänta från Gud i höjden,
vilken lön från den Väldige därovan?
3Olycka väntar ju syndaren,
ofärd ogärningsmännen.
4Ser han då inte var jag går,
räknar han inte alla mina steg?
5Slog jag någonsin följe med falskhet
och skyndade fram på svekets väg?
6Låt Gud väga mig på riktig våg,
så skall han finna att jag är oförvitlig.
7Om mina steg vikit av från vägen,
om mitt hjärta förletts av mina ögon,
om mina händer fläckats av synd,
8då må andra äta det jag har sått,
min gröda ryckas upp med roten!

9Om jag låtit mig dåras av min nästas hustru
och stått på lur vid hans port,
10då må min egen hustru mala åt en annan,
då må andra lägga sig med henne!
11Ty sådant är en skändlighet,
ett brott som förtjänar straff,
12en förtärande avgrundseld,
som skövlar allt vad man äger.

13Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt
när de varit i tvist med mig,
14vad skulle jag då göra när Gud träder fram,
vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?
15Han har ju skapat oss alla i moderlivet,
en och densamme formade oss i modersskötet.
16Har jag någonsin avvisat den fattiges bön
eller fått änkans blick att slockna,
17har jag ätit mitt bröd för mig själv
och inte delat det med den faderlöse?
18Nej, från min ungdom var jag som en far för honom,
för änkan var jag ett stöd från min första stund.

19Lät jag någonsin en stackare gå naken,
en fattig sakna kläder att skyla sig med?
20Nej, hans kropp välsignade mig
när han värmdes av ull från mina lamm.
21Om jag lyft handen mot den faderlöse
för att jag såg mig ha medhåll i rätten,
22då må armen lossna från min skuldra,
brytas av från sitt fäste!
23Ja, jag skulle frukta ofärd från Gud
och inte kunna bestå inför hans höghet.

24Har jag någonsin satt mitt hopp till guldet,
kallat gyllene skatter min trygghet?
25Gladdes jag någonsin över min stora rikedom,
över att jag förvärvat så mycket?
26När jag såg solen i dess glans,
såg månen skrida fram i prakt,
27lät jag mig då i hemlighet dåras
till att hylla dem och kasta kyssar?
28Också det hade varit ett brott som förtjänar straff,
det vore att förneka Gud i höjden.

29Gladdes jag någonsin åt min fiendes fall,
triumferade jag när olyckan slog honom?
30Nej, aldrig lät jag min tunga synda
genom att nedkalla död över honom.

31Mitt husfolk brukade säga:
"Han har aldrig låtit oss sakna kött att äta."
32Ingen främling behövde sova på gatan,
min dörr stod öppen för vandraren.

33Sökte jag någonsin som andra dölja mina brott
och gömma mina synder
34av fruktan för folkhopen
och rädsla för släktingars förakt,
så att jag teg och inte tordes gå ut?

35O att det fanns någon som hörde mig!
Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!

Om min motpart skriver ner sin anklagelse
36skall jag bära den på mina händer,
jag vill binda den som en ärekrans åt mig.
37Jag kan svara inför honom för varje steg jag tagit,
som en furste kan jag nalkas honom.

38Om min jord har klagat över mig
och åkerns fåror gråtit,
39om jag njutit dess gröda utan betalning
och fått ägarna att sucka i vanmakt,
40då må törne växa i stället för vete,
stinkgräs i stället för korn!

Här slutar Jobs tal.

31:27 hylla dem och kasta kyssar Dyrkan av himlakroppar förekom men fördöms i GT; jfr 5 Mos 4:19; 2 Kung 23:5, 11. Att hylla solen och månen genom att kasta kyssar nämns bara här i GT men är känt från främreorientaliska texter och avbildningar.

31:38-40 Avsnittet har troligen haft sin ursprungliga plats tidigare i kapitlet. Slutorden i Jobs tal utgörs i så fall av hans vädjan i v. 35‑37.

Elihus tal

32 1De tre männen slutade tala med Job, eftersom han såg sig som rättfärdig. 2Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte sig ha rätt mot Gud, 3och han vredgades på de tre vännerna för att de inte funnit något att säga som visade Jobs skuld. 4Elihu hade väntat medan de talade med Job, eftersom de var äldre än han. 5Men när han såg att de tre männen blev svarslösa fylldes han av vrede.

6Elihu från Bus, Barakels son, sade:

Jag är en yngling, ni är gamla män,
därför höll jag mig i bakgrunden
och vågade inte visa min kunskap.
7Jag tänkte: Åldern skall tala,
åren skall lära ut vishet.
8Men det är ju anden hos människan,
den Väldiges andedräkt, som ger insikt.
9Det är inte de som levt längst som är visast,
inte bara de gamla vet vad som är rätt.
10Därför säger jag: Hör på mig,
också jag vill visa min kunskap.

11Jag väntade på vad ni hade att säga,
lyssnade efter kloka ord,
efter de skäl ni skulle dra fram.
12Jag följde uppmärksamt med,
men ingen av er vederlade Job,
ingen gav honom svar på tal.
13Säg inte: "Vi har kommit till klarhet:
Gud kan besegra honom, inte människor."
14Han riktade aldrig sina ord till mig,
jag tänker inte svara som ni.

15De är förkrossade och säger inget mer,
orden sviker dem.
16Skall jag vänta när de ingenting säger,
när de bara står där svarslösa?
17Nej, nu är det min tur att tala,
också jag vill visa min kunskap.
18Jag har mycket på hjärtat,
trycket inom mig växer.
19Det jäser i mig som av vin
som kan spränga också nya läglar.
20Nu måste jag tala, annars kvävs jag,
jag vill öppna munnen och ta till orda.
21Jag tar inte hänsyn till person
och fjäskar inte för någon
22- fjäsk ligger inte för mig -
då skulle min skapare rycka bort mig.

32-37 Avsnittet är troligen ett senare tillägg till Jobs bok. Elihu nämns inte i 2:11 bland dem som kom för att trösta Job, och i slutet av boken finns inga hänsyftningar på Elihus insats, se t.ex. 42:7‑9. Elihu kompletterar de tre vännernas argumentering med synen på lidandet som en Guds prövning och fostran; jfr 5 Mos 8:2‑6. Prov.

32:19 Lägel.

33 1Så hör vad jag har att säga, Job,
lyssna noga på mina ord!
2Nu vill jag öppna min mun
och låta min stämma höras.
3Av uppriktigt hjärta talar jag kunskapens ord,
mina läppar ger klara besked.
4Guds ande skapade mig,
den Väldiges andedräkt ger mig liv.
5Svara mig om du kan,
rusta dig till strid mot mig!
6Inför Gud är du och jag lika,
jag är formad av en lerklump också jag.
7Du behöver inte känna fruktan för mig,
jag skall inte trycka ner dig.
8Men jag hörde själv vad du sade,
dina ord undgick mig inte:
9"Jag är ren och utan skuld,
utan fläck och fri från synd.
10Men han söker sak med mig
och räknar mig som sin fiende.
11Han sätter mig i stocken,
han bevakar alla mina vägar."

12Nej, där har du inte rätt!
Jag säger dig: Gud är större än människor.
13Varför anklagar du honom
för att han inte svarar dem?

14På ett sätt talar Gud,
ja, på två sätt den Osynlige.
15I en dröm, en syn om natten,
när människor sover sin djupaste sömn,
när de slumrar på bädden,
16då får han människorna att lyssna,
han varnar och förskräcker dem
17för att avhålla dem från deras ogärningar
och stäcka deras högmod.
18Så räddar han dem från graven,
från att fara ner i dödsriket.
19Eller när en man tuktas av plågor på sin bädd,
med ständiga smärtor i kroppen:
20han får avsmak för mat,
saknar aptit för de läckraste rätter,
21han mister hullet och syns knappt mer,
kroppen är tärd intill osynlighet,
22han står på gravens rand,
han möter dödens makter.
23Om då en ängel kommer till honom,
ett av de tusende sändebuden,
och förklarar honom rättrådig,
24då har Gud förbarmat sig och sagt:
"Rädda honom från att sänkas i graven,
lösen är erlagd."
25Hans kropp blir smidig som ynglingens,
han återfår sin ungdoms kraft.
26När han ber till Gud blir han bönhörd,
han får träda fram inför honom med jubel.

Så blir människan återupprättad av Gud.
27Jublande säger hon inför alla:
"Jag syndade och gjorde det raka krokigt
men slipper det straff jag förtjänat.
28Han har räddat mig undan graven,
jag får leva och se ljuset."
29Allt detta gör Gud med människan,
två gånger, ja tre,
30han för henne åter från graven
och låter livets ljus lysa över henne.

31Lyssna nu, Job, hör på mig,
var tyst, det är jag som talar.
32Men har du något att säga, så gör det -
tala du, jag skall gärna ge dig rätt.
33Om inte, är det du som skall höra på mig.
Var tyst, så skall jag lära dig vishet.

33:4 Ande.

33:14 På ett sätt ... ja, på två sätt För att rädda människor talar Gud till dem dels genom drömmar (v. 15‑18), dels genom lidanden (v. 19‑28). Jfr not till Ords 6:16.

33:14 den Osynlige Grundtextens innebörd osäker.

33:23 Grundtextens innebörd osäker.

33:27 Jublande säger hon inför alla Grundtextens innebörd osäker.

34 1Elihu sade:

2Ni visa, hör mina ord,
lyssna på mig, ni som har kunskap!
3Örat prövar orden
som tungan smakar på maten.
4Låt oss välja ut det rätta,
tillsammans ta reda på vad som är gott.
5Här säger Job: "Jag är oskyldig,
men Gud ger mig inte min rätt.
6Han ljuger om min rättvisa sak,
skuldlös fick jag ett oläkligt sår."
7Finns väl någon som Job,
som släcker törsten med hädelser,
8som slår följe med ogärningsmän
och ger sig i lag med syndare?
9Han säger:
"Inte hjälper det en människa
att hålla sig väl med Gud."

10Därför, förståndiga män, hör på mig:
Gud gör sannerligen inte något ont,
den Väldige handlar aldrig orätt!
11Han vedergäller en människa för vad hon gör,
behandlar henne efter hur hon lever.
12Sanna mina ord, Gud gör ingenting ont,
den Väldige vränger inte rätten.

13Vem satte honom att råda över jorden,
vem anförtrodde honom hela världen?
14Om han återtar sin ande,
tar tillbaka sin livsfläkt,
15då förgås allt levande på en gång,
och människan blir åter till jord.

16Hör här, om du har förstånd,
lyssna på vad jag säger.
17Kan en som hatar det rätta härska?
Han som är mäktig och rättfärdig,
dömer du honom skyldig,
18han som kan kalla en kung för skurk
och stormän för uslingar,
19som inte är partisk för furstar
och inte sätter den förnäme högre än den ringe?
Alla är de skapade av honom,
20de kan dö när som helst, mitt i natten.
Han slår de förnäma, och de försvinner,
den starke rycks bort som av en osynlig hand.
21Han vakar över allt som människan gör
och ser varje steg hon tar.
22Det finns inget mörker så djupt
att ogärningsmännen kan gömma sig där.
23Gud behöver inte sätta ut en tid
då människan skall stå till svars inför honom,
24utan rannsakning krossar han mäktiga män
och sätter andra i deras ställe.
25Ja, han känner deras gärningar,
en natt störtar han dem, och de blir till intet.
26Han straffar dem för deras ondska,
öppet, där alla kan se det,
27därför att de vänt sig bort från honom
och inte förstått att följa hans vägar.
28Så har de ringas rop nått fram till Gud,
han hör när de fattiga ropar.

29Men om han tiger, vem kan döma honom?
Om han döljer sitt ansikte, vem kan blidka honom?
[---]
30[---]

31/32[---]
"Jag har misstagit mig, jag vill inte göra mer ont.
Lär mig du, så ser jag på,
och har jag handlat orätt, vill jag sluta med det."
33[---]
Du skall välja, inte jag.
Dela med dig av din kunskap!

34Män med förstånd säger till mig,
kloka människor som hör mig:
35"Job vet inte vad han talar om,
hans ord röjer ingen insikt.
36Job prövas till det yttersta
för att han svarat som syndare gör.
37Han lägger brott till brott
och hopar synder ibland oss.
Han upphör aldrig att tala mot Gud."

34:6 Han ljuger Med Septuaginta; MT har "Jag ljuger" eller "Ljuger jag?", tydligen för att mildra en utsaga som kunde uppfattas som hädisk.

34:14 Ande.

34:23 Grundtextens innebörd osäker.

34:26 Grundtextens innebörd osäker.

34:29-33 [---] Text. Även i övrigt är texten i dessa verser delvis skadad och innebörden osäker.

34:29 blidka honom Rättelse; MT har "se honom".

34:29 döljer sitt ansikte Tecken på onåd; jfr not till Ps 4:7.

34:31/32 Repliken förstås enklast som de ord Job enligt Elihu bör rikta till Gud. Med en annan tolkning är den ironiskt menad: Elihu frågar Job om han menar att Gud med ord som dessa borde be Job om ursäkt.

35 1Elihu sade:

2Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
3du frågar honom:
"Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?"
4Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
5Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
6Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
7Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
8Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

9Man klagar över våld och förtryck,
man ropar på hjälp mot de mäktiga.
10Men ingen frågar: "Var är Gud, min skapare,
han som skänker styrka i natten,
11han som gett oss mer kunskap än markens djur,
mer vishet än himlens fåglar?"
12Så klagar de men får inget svar,
ty de är onda och övermodiga.
13Gud lyssnar inte till tomma böner,
den Väldige bryr sig inte om sådant.
14Om du än säger att du inte ser honom
är det han som skall döma. Vänta på honom!
15Men så länge Gud inte straffar i sin vrede
och inte bryr sig så mycket om synden,
16kan Job hålla på med sitt prat
och låta sitt oförnuft flöda.

35:2 f. Grundtextens innebörd osäker.

35:10 han som skänker styrka i natten Eller "han som låter sång ljuda i natten".

35:11 Eller "han som ger oss kunskap genom markens djur, vishet genom himlens fåglar".

35:13-15 Grundtextens innebörd osäker.

36 1Elihu fortsatte:

2Vänta lite, jag skall ge dig besked,
det finns mer att säga till Guds försvar.
3Med min vittfamnande kunskap
skall jag visa att min skapare har rätt.
4Det är alls inga lögner jag kommer med,
du står inför en som vet allt.

5Stor och mäktig är Gud,
han förkastar inte den som har rent hjärta,
6han låter inte de onda leva,
men de svaga ger han deras rätt.
7Han släpper inte de rättfärdiga med blicken,
han låter dem trona bland kungar
i evig ära.
8Men de som blir slagna i bojor
och fångas i eländets snara,
9dem vill han visa vad de har gjort,
hur de syndat i sin förhävelse.
10Han gör dem mottagliga för tuktan
och manar dem att vända om från det onda.
11Om de lyssnar och lyder honom
får de framleva sina dagar i lycka,
sina år i behaglig ro.
12Men lyssnar de inte hamnar de i dödsriket
och förgås i sitt oförnuft.
13De gudlösa svarar med vrede
och ropar inte till Gud när han fjättrar dem.
14De dör i unga år,
de slutar sitt liv bland förtappade.
15Genom lidandet vill han rädda dem som lider,
genom plågan varnar han dem.

16Du förleddes av ditt övermod.
Du hade all frihet och såg inga hinder,
ditt bord dignade av feta rätter.
17Men du drev inte den fattiges sak
och hävdade inte den faderlöses rätt.
18Då tuktade han dig,
för att överflödet inte skulle förleda dig
och stora mutor inte föra dig vilse.
19[---]
20[---]
21Ta dig i akt, vänd dig inte till ondskan,
om du föredrar lycka framför olycka.

22Gud är upphöjd i sin makt,
vem är en läromästare som han?
23Vem kan bestämma vad han skall göra,
vem kan säga: "Du handlar orätt"?
24Kom ihåg att prisa hans verk,
som människor alltid besjungit.
25De kan beskådas av alla,
människan ser dem i fjärran.
26Ja, Gud är större än vi kan förstå,
hans år kan ingen räkna.

27Han samlar vattendropparna,
de silar ner som regn och når hans flöde.
28De strömmar ur skyarna
och faller på människor överallt.
29Kan någon fatta molnens flykt
eller dånet från hans boning?
30Han sveper sig i blixtars sken,
han fyller haven med vatten.
31Så ger han folken föda,
skänker dem mat i överflöd.
32Han täcker himlavalvet med blixtar
och bestämmer målet för dem.
33Hans rytande vittnar om honom,
om hans vrede över det onda.

36:4 en som vet allt Det uttryck som Elihu här använder om sig själv är så gott som identiskt med det han i 37:16 använder om Gud ("den allvetande").

36:13 svarar med vrede Grundtextens innebörd osäker.

36:14 förtappade Grundtextens ord betecknar en typ av "kulttjänare" (se t.ex. 1 Kung 14:24 med not) som var förbjudna i Israel (5 Mos 23:17), och termen har därför en nedsättande klang.

36:16-18 Grundtextens innebörd osäker.

36:19-20 [---] Text.

36:27 flöde Det hebreiska ordets betydelse osäker; möjligen avses grundvattnet. Jfr 1 Mos 2:6.

36:32 f. Grundtextens innebörd osäker.

37 1Inför detta darrar jag i mitt innersta,
hjärtat hamrar i mitt bröst.
2Hör hans vreda stämma,
hör mullret från hans mun!
3Han låter det rulla över hela himlen,
och hans blixtar når ända till jordens hörn.
4Sedan hörs ett rytande,
hans mäktiga stämma dånar.
Han sparar inte på blixtarna
när han låter sin stämma höras.
5Med sin dånande stämma gör Gud under,
större ting än vi kan förstå.
6Han säger till snön att falla på jorden,
till regnet att vräka ner.
7Människorna stänger han inne,
de skall veta att det är han som verkar.
8Djuren gömmer sig i sina bon
och stannar i sina hålor.
9Stormen släpps ut ur sin kammare
och kölden ur sitt förråd.
10När Gud andas bildas is
och vida vatten stelnar.
11Han fyller molnen med väta,
från skyarna sprids hans blixtar.
12Ljungande, åt alla håll,
far de dit han vill,
de utför allt vad han befaller
kring hela jordens krets.
13Han låter dem nå sitt mål,
till straff eller gagn för jorden.

14Lyssna på detta, Job,
hejda dig och besinna Guds under!
15Förstår du hur Gud styr,
hur han får blixten att ljunga ur skyn?
16Förstår du molnens flykt,
den allvetandes underbara verk?
17När dina kläder bränner mot huden
och sunnanvinden får landet att domna,
18är det då du som har hjälpt honom
att hamra ut himlavalvet,
den hårda, blanka spegeln?
19Lär oss vad vi skall säga till honom,
vi har inget att anföra i vår förmörkelse.
20Skulle jag be att få tala med honom -
vem begär väl sin egen undergång?

21Ingen kan se på solen
där den lyser klar
sedan vinden gjort himlen ren.
22Från gudaboningen kommer ett gyllene sken,
glansen kring Gud väcker bävan.
23Den Väldige når vi inte.
Han som är stor i makt och rätt
och upphöjd i rättfärdighet, han svarar inte.
24Därför bävar människorna inför honom,
medan han inte ens ser åt de visa.

37:11 fyller molnen med väta Grundtextens innebörd osäker.

37:18 spegeln Speglar tillverkades under antiken av polerad metall.

37:20-24 Grundtextens innebörd osäker.

Herrens första tal: skapelsen och naturen

38 1Herren svarade Job ur stormen:

2Vem är du som höljer min visa plan i mörker
med ord utan förnuft?
3Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar!

4Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
5Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
6Var fick dess grundvalar fäste,
vem lade dess hörnsten,
7medan alla morgonens stjärnor sjöng
och gudasönerna jublade?

8Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
9och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
10satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
11Jag sade: "Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas."

12Har du någonsin kallat fram morgonen,
har du visat gryningen dess plats,
13när den skall gripa om jordens hörn
och skaka bort de onda?
14[---]
15De onda berövas sitt ljus,
de trotsiga krossas.

16Har du varit framme vid havets källor
eller vandrat genom de dolda djupen?
17Har du skådat dödens portar,
portarna till det yttersta mörkret?
18Kan din tanke fatta jordens vidd?
Låt höra, om du vet allt detta!
19Var går vägen till ljusets hem,
var är den plats där mörkret bor?
20Du brukar väl föra dem till deras ort,
du känner väl vägen hem till dem?
21Du vet säkert, du var nog född redan då,
du som har levat så länge!

22Har du varit vid förråden med snö,
har du sett förråden med hagel,
23som jag har sparat till nödens tid,
till krigets och drabbningens dag?
24På vilken väg strålar ljuset ut,
hur sprider sig östanvinden över jorden?
25Vem öppnar rännor för störtregnet
och bestämmer åskvädrets bana
26och låter det regna över folktomt land,
över öknen där ingen människa bor,
27så att öde trakter mättas med vatten
och gräset spirar ur den torra marken?
28Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
29Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
30Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.

31Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
32Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
33Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?
34Kan du ropa till molnen där uppe,
så att de svarar med floder av vatten?
35Kan du kalla ut blixtarna,
så att de svarar: "Till din tjänst"?
36Vem lade ner vishet i det fördolda,
vem gav himlakropparna insikt?
37Vem håller i sin vishet räkning på molnen,
vem tömmer ut himlens läglar,
38när marken är hård som malm
och klumpad i kokor?

38:1 Job har flera gånger utmanat Gud och begärt att han skall träda fram och försvara sig mot Jobs anklagelser. Nu gör Gud till slut så och bemöter Job i två tal: 38:2‑39:35 och 40:2‑41:25.

38:1 stormen Se not till Hes 1:4.

38:7 gudasönerna Se not till 1:6.

38:8 havet Se not till 7:12.

38:14 [---] Text.

38:22 f. hagel ... krigets och drabbningens dag Jfr Jos 10:11.

38:31 f. Identifieringen av stjärnbilderna osäker; jfr 9:9.

38:32 aftonstjärnan Det hebreiska ordets betydelse osäker.

38:34 svarar Med Septuaginta; MT har "täcker dig".

38:36 det fördolda, himlakropparna Grundtextens innebörd osäker.

39 1Fångar du bytet åt lejonen,
mättar du de unga lejonen,
2där de kryper ihop i sin kula
eller ligger på lur i snåren?
3Vem skaffar mat åt korpen
när dess ungar ropar till Gud
och skriker av hunger?
4Förstår du hur stengeten föder,
övervakar du hindens kalvning?
5Räknar du månaderna för deras dräktighet,
vet du när det är dags för dem att föda?
6De kröker ihop sig och föder fram sina ungar
och är genast kvitt sina plågor.
7Deras ungar blir starka och växer upp i det fria,
de ger sig i väg och kommer inte tillbaka.

8Vem gav vildåsnan hennes frihet,
vem löste henne från repen?
9Öknen gav jag henne till hem,
sin boplats fick hon på saltjord.
10Hon ler åt stadens larm
och hör ingen åsnedrivare hojta.
11Hon söker efter bete i bergen
och letar upp varje grön fläck.

12Är vildoxen villig att tjäna dig
och stanna om natten vid din krubba?
13Kan du spänna honom för plogen,
får du honom att harva på slätten?
14Vågar du lita på hans väldiga styrka
och överlåta ditt slit på honom?
15Är du säker på att han för hem din säd
och lämnar den på din tröskplats?

16Höjer sig skrikfågeln på sina vingar,
är hennes vingar som hägerns och hökens?
17Hon lämnar sina ägg på marken,
låter dem värmas i sanden,
18glömsk av att någon kan trampa på dem
och att vilda djur kan krossa dem.
19Hon är hård mot sina ungar,
som om de inte var hennes egna.
Det rör henne inte om hennes möda är förgäves.
20Gud har förmenat henne klokhet,
inte gett henne något förstånd.
21Men plötsligt far hon upp
och kan skratta åt häst och ryttare.

22Är det du som ger hästen hans styrka,
har du klätt hans hals med fladdrande man?
23Får du honom att dåna fram som en gräshoppssvärm?
Hans stolta frustande väcker förfäran.
24På slagfältet skrapar han ivrigt med hoven
och spränger fram mot väpnade skaror.
25Han skrattar åt faran och darrar inte,
ryggar inte tillbaka för svärdet.
26Runt omkring honom viner pilar,
det blixtrar av spjut och sablar.
27Med dån och dunder stormar han fram,
han tredskas inte vid hornets ljud.
28När hornet ljuder gnäggar han högt,
på långt håll vädrar han strid,
kommandorop och härskrin.

29Är det din vishet som får höken att flyga
och med utbredda vingar styra mot söder?
30Befaller du örnen att stiga mot höjden
och bygga sitt näste högt uppe?
31På klippan har han sitt bo där han vilar,
högst uppe på branta klippan.
32Därifrån spanar han efter föda,
hans blick når vida omkring.
33Hans ungar skall mättas med blodigt byte,
där de stupade ligger, där är han.

34Herren svarade Job:

35Du som tvistar med den Väldige, rätta mig nu,
och svara på detta, du som klandrar Gud!

Jobs svar

36Job svarade Herren:

37Jag är så liten, vad kan jag svara dig?
Jag sätter handen för munnen.
38Gång på gång har jag talat,
nu säger jag inte mer.

39:1-33 Motsvarar i MT 38:39‑41; 39:1‑30; Kapitel- och versindelning.

39:13 Grundtextens innebörd osäker.

39:16 Grundtextens innebörd osäker.

39:34-40:27 Motsvarar i MT 40:1‑32; Kapitel- och versindelning.

Herrens andra tal: Behemot och Leviatan

40 1Herren svarade Job ur stormen:

2Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar.

3Vill du sätta min rättvisa i fråga,
förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?
4Är din arm lika mäktig som Guds,
kan din röst dundra som hans?
5Skruda dig då i makt och i ära,
klä dig i höghet och härlighet!
6Släpp loss din brinnande vrede,
se de övermodiga och kväs dem!
7Se de övermodiga och kuva dem,
trampa ner de onda på en enda gång!
8Göm dem i jorden allesammans,
låt dem försvinna i mörkret!
9Också jag skall prisa dig
när din styrka ger dig seger.

10Se på Behemot - honom har jag skapat liksom dig.
Han äter gräs som oxen.
11Se vilken styrka i länden,
vilken kraft i bukens muskler!
12Hans lem är mäktig som cedern,
lårens senor är som tvinnade rep.
13Benen i hans kropp är som rör av brons,
benstommen som stänger av järn.
14Han är den främsta bland Guds skapelser.
[---]
15[---]
16Under lotusträden ligger han,
dold i vass och dy.
17Lotusträden ger honom skugga,
strandens pilar gömmer honom.
18Hur än floden svallar
låter han sig inte bekomma,
han bevarar sitt lugn
om så en hel Jordan forsar mot hans gap.
19Vem kan fånga honom med ett grepp i ögonen
eller sticka hål i hans nos?

20Kan du dra upp Leviatan med krok,
kan du lägga betsel i hans mun?
21Trär du en vidja genom hans nos,
sticker du en hake genom hans käft?
22Tigger han dig om nåd,
vädjar han till dig med mjuka ord?
23Ingår han avtal med dig,
tar du honom som slav för alltid?
24Leker du med honom som med en fågel,
får dina flickor ha honom i band?
25Köpslår handlare om honom,
delas han upp mellan krämare?
26Kan du sätta en svärm av pilar i hans hud
och en harpun i hans huvud?
27Anfall honom du -
den kampen glömmer du aldrig,
och du gör inte om det.
28Där kan ingen hoppas på framgång,
vid blotta anblicken fälls man till marken.
41 1Han är alltför grym,
ingen törs reta honom.
Vem kan hålla stånd inför honom?
2Vem kan oskadd utmana honom,
vem under hela himlen?
3[---]
4Vem klär av honom hans hölje,
vem tränger genom hans dubbla pansar?
5Vem öppnar gapets dörrar -
de blottade tänderna väcker fasa.
6Hans rygg bär rader av sköldar,
sammanfogade som med sigill.
7De sluter så tätt intill varandra
att ingen luft kommer emellan.
8Den ena är fästad vid den andra,
de sitter ihop och kan inte skiljas åt.
9Ljuset gnistrar när han fnyser,
hans blickar lågar likt gryningens öga.
10Kvastar av eld far ut ur hans gap,
gnistor sprutar fram.
11Ur hans näsborrar stiger rök
som från en kokande gryta på elden.
12Hans andedräkt tänder glöd,
lågor slår ut från hans gap.
13Styrka bor i hans manke,
skräck löper framför honom.
14Hans köttiga buk är inte slapp,
den är fast, som vore den gjuten.
15Hans bringa är hård som sten,
hård som understenen i kvarnen.
16När han reser sig darrar de mäktiga,
och havets bränningar ryggar tillbaka.
17Angriparens svärd biter inte på honom,
ej heller spjut och lans och pil.
18Järn är som halm för honom,
brons är som murket trä.
19Pilar skrämmer honom inte på flykten,
mot honom är slungans stenar som boss.
20Som ett halmstrå är klubban,
han skrattar åt skramlet av sablar.
21Undertill har han vassa skärvor,
som en trösksläde glider han fram över dyn.
22Djupet får han att koka som en kittel,
havet gör han till en sjudande brygd.
23Bakom honom ett stråk av ljus,
havsdjupet tycks få silverhår.
24Ingen på jorden råder över honom,
han är skapt utan fruktan.
25De övermodiga bävar för honom,
alla stolta rovdjurs konung.

40:10 Behemot Namnet är en flertalsform av ordet för (fyrfota-)djur, boskap, och vill troligen ange ett överväldigande stort djur, kanske flodhästen; jfr beskrivningen i v. 10‑19.

40:14 f. [---] Text.

40:19 Grundtextens innebörd osäker. I andra halvan av versen har ett i sammanhanget obegripligt ord lämnats oöversatt.

40:20 Uttrycken i denna och följande verser är svårtolkade, och det är oklart om det talas om jakt och fångst (som i v. 25 ff.) eller om tämjande (som i v. 23‑24).

40:20 Leviatan Här kanske ett namn på krokodilen. Se 3:8 med not; Drake.

40:25 Grundtextens innebörd osäker.

40:28-41:25 Motsvarar i MT 41:1‑26; Kapitel- och versindelning.

41:3 [---] Text.

41:4 pansar Med Septuaginta; MT har "betsel".

41:16 Grundtextens innebörd osäker.

41:16 de mäktiga Eller "gudar(na)".

41:17 lans och pil De båda hebreiska ordens betydelse osäker.

41:21 trösksläde Se 2 Sam 24:22 med not.

Jobs slutord

42 1Job svarade Herren:

2Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.

3"Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?"
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.

4"Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!"

5Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
6Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.

Job återupprättas

7När Herren hade talat så till Job sade han till Elifas från Teman: "Jag är vred på dig och dina båda vänner. Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job. 8Hämta därför sju tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er själva. Min tjänare Job skall be för er, honom skall jag bönhöra, så att det inte händer er något ohyggligt för att ni inte har talat sanning om mig som min tjänare Job."

9Då gick Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama och gjorde som Herren hade befallt dem, och Herren bönhörde Job. 10När Job bad för sina vänner återupprättade Herren honom och gav honom dubbelt så mycket som han hade ägt förut. 11Jobs alla bröder och systrar och vänner från förr kom hem till honom och åt tillsammans med honom, de visade sin medkänsla och tröstade honom för alla de olyckor som Herren hade låtit drabba honom. Var och en gav honom en kesita och en guldring.

12Herren välsignade slutet av Jobs levnad mer än dess början: han fick 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston. 13Och han fick sju söner och tre döttrar. 14Den första gav han namnet Lillduvan, den andra Kanelblomman och den tredje Sminkdosan. 15I hela landet fanns inte skönare kvinnor än Jobs döttrar. Deras far lät dem få ärva tillsammans med bröderna. 16Job levde sedan 140 år till och fick se barn och barnbarn i fyra led. 17Så dog Job, gammal och mätt av år.

42:3 Vem är du ... utan förnuft I lätt varierad form citeras här Guds fråga till Job i 38:2.

42:4 Här, liksom i början av v. 3, citerar Job Guds tilltal till honom; se 38:3; 40:2.

42:6 Grundtextens innebörd osäker.

42:11 kesita Värdet okänt; Mynt och vikt.

42:13 sju Grundtexten har en unik form av räkneordet som kan uppfattas som en dubbleringsform; betydelsen skulle då vara "två gånger sju" och Job skulle få dubbelt så många söner som han hade enligt 1:2. Sju.

42:15 Jobs döttrar. Deras far lät dem få ärva Att döttrar fick ärva var ovanligt; jfr 4 Mos 27:1 ff. Familj.

Till Ester

Till Psaltaren