Bibeln
Gamla testamentet
Andra Krönikeboken
Salomo ber till Gud om vishet
1 1Salomo, Davids son, stärkte sin kungamakt, ty Herren, hans Gud, var med honom och gjorde honom stor och mäktig. 2Salomo kallade till sig hela Israel, de högre och lägre officerarna, domarna och alla hövdingar i hela Israel, familjeöverhuvudena, 3och begav sig med hela församlingen till offerplatsen i Givon. Där fanns Guds uppenbarelsetält, som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen. 4Guds ark däremot hade David fört från Kirjat-Jearim till den plats som han ställt i ordning åt den; han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. 5Framför Herrens boning i Givon stod kopparaltaret som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade gjort, och Salomo och församlingen uppsökte det. 6Där offrade Salomo tusen brännoffer på kopparaltaret som stod inför Herren och som hörde till uppenbarelsetältet.
7Under natten visade sig Gud för Salomo och sade till honom: "Be om vad du vill. Jag skall ge dig det." 8Salomo svarade Gud: "Du visade stor godhet mot min far David och har gjort mig till kung efter honom. 9Herre, min Gud, låt nu ditt löfte till min far David gå i uppfyllelse. Du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftkornen på jorden. 10Ge mig därför vishet och kunskap, så att jag kan leda detta folk. Vem kan annars råda över ditt folk, som är så stort?"
11Gud sade till Salomo: "Eftersom du önskade detta och inte bad om gods och guld och ära eller om dina ovänners död och inte heller bad om ett långt liv utan om vishet och kunskap, så att du kan råda över mitt folk, som jag har gjort dig till kung över, 12får du nu vishet och kunskap. Gods och guld och ära skall jag också ge dig, mer än vad någon kung före dig har haft och någon efter dig kommer att få."
13Salomo begav sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem, och han regerade över Israel.
Salomos rikedom
14Salomo samlade vagnar och hästar och hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar, som var förlagda dels i vagnsstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. 15Tack vare Salomo blev silver och guld lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ blev något lika vanligt som sykomorer i Låglandet. 16Salomos hästar kom från Musri och Kuve; kungliga uppköpare importerade dem från Kuve. 17Vagnar införde de från Egypten. Priset för en vagn var 600 siklar, priset för en häst 150 siklar. På samma sätt förmedlade de kungliga uppköparna hästar och vagnar till hettiternas och arameernas kungar.
Förberedelser för tempelbygget
2 1Salomo tänkte nu bygga ett hus åt Herrens namn och ett hus åt sig själv som kungaboning. - 2Salomo kunde räkna 70 000 bärare och 80 000 stenhuggare i bergen och 3 600 arbetsledare. - 3Därför sände Salomo detta budskap till Hiram, kungen i Tyros: "Du sände ju en gång cederträ till min far David, så att han kunde bygga sig ett hus att bo i. 4Nu vill jag bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn och helga det åt honom. Där skall man tända välluktande rökelse inför honom, lägga fram skådebröden och offra brännoffer morgon och kväll och vid sabbater, nymånadsfester och Herrens, vår Guds, högtider, så som det för evigt skall vara i Israel. 5Det hus jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är större än alla andra gudar. 6Men vem förmår bygga honom ett hus, när himlen, himlarnas himmel, inte rymmer honom? Och vem är väl jag att vilja bygga honom ett hus, annat än för att tända offereld inför honom? 7Alltså, sänd mig nu en konstskicklig man, som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn likaväl som i purpurrött, karminrött och violett garn och som är en skicklig gravör. Han skall arbeta tillsammans med de konstskickliga män jag har här i Juda och Jerusalem och som anställdes av min far David. 8Sänd mig också cederträ, cypressträ och almugträ från Libanon, för jag vet att du har män som är duktiga på att hugga timmer på Libanon. Mina män skall tillsammans med dina 9förse mig med timmer i stora mängder, ty det hus jag vill bygga skall vara överväldigande stort. 10Jag ger huggarna som fäller timret livsmedel: dina män får 20 000 kor vete och 20 000 kor korn och 20 000 bat vin och 20 000 bat olja."
11Hiram, kungen i Tyros, svarade i ett brev som han sände till Salomo: "I kärlek till sitt folk har Herren gjort dig till dess kung." 12Och Hiram fortsatte: "Lovad vare Herren, Israels Gud, himlens och jordens skapare, för att han har gett kung David en vis son, rik på förstånd och insikt, som kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv som kungaboning! 13Därför sänder jag nu en konstskicklig man, rik på insikt: mäster Hiram. 14Han är son till en danitisk kvinna och hans far är en tyrisk man. Han vet hur man arbetar i guld och silver, koppar, järn, sten och trä och i purpurrött, violett, vitt och karminrött garn, och han är en skicklig gravör och vet att skapa de konstfulla arbeten han blir ålagd att göra. Han kan arbeta tillsammans med de konstskickliga män som du och min herre David, din far, har anställt. 15Så sänd nu, herre, vetet och kornet, oljan och vinet som du har lovat, 16så skall vi hugga allt det timmer du behöver på Libanon och föra det till dig i flottar över havet till Jafo. Därifrån får du själv forsla det upp till Jerusalem."
17Salomo lät räkna alla invandrare i Israel, liksom hans far David tidigare hade räknat dem: det var 153 600 män. 18Av dem tog han 70 000 till bärare och 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till arbetsledare som skulle hålla folket i arbete.
Salomo bygger templet
3 1Salomo började bygga Herrens hus i Jerusalem på berget Moria, där Herren visat sig för hans far David, på den plats som David ställt i ordning på jevusén Ornans tröskplats. 2Han började bygga i andra månaden av sitt fjärde regeringsår.
3När Salomo byggde Guds hus bestämde han följande: längden skulle, med den gamla alnen, vara 60 alnar och bredden 20 alnar. 4Förhallen som låg framför templet var 20 alnar bred, vilket motsvarade templets bredd, och höjden var 20 alnar; han belade den invändigt med rent guld. 5Han klädde huvudbyggnadens inre med cypressträ som han täckte med finaste guld och smyckade med palmer och kedjor. 6Han lade in dyrbar sten för att pryda huset. Guldet var Parvajim-guld. 7Han täckte husets bjälkar, trösklar, väggar och dörrar med guld, och på väggarna graverade han keruber.
8Han gjorde också det allra heligaste: det var 20 alnar brett, vilket motsvarade templets bredd, och djupet var 20 alnar. Han belade det med 600 talenter finaste guld; 9enbart guldet till spikarna vägde 50 siklar. Också de övre salarna täckte han med guld. 10För det allra heligaste gjorde han två keruber i form av statyer som belades med guld. 11Kerubernas vingar mätte tillsammans 20 alnar. Den ena kerubens ena vinge var fem alnar och rörde vid husets vägg, den andra vingen var fem alnar och rörde vid den andra kerubens vinge. 12Den andra kerubens ena vinge var fem alnar och rörde vid husets vägg, och den andra vingen var fem alnar och nådde till den första kerubens vinge. 13Kerubernas vingar bredde alltså ut sig 20 alnar; de stod på sina fötter med ansiktena vända mot det heliga. 14Han gjorde också förhänget av violett, purpurrött, karminrött och vitt garn och smyckade det med keruber.
Koppararbetena till templet
15Vidare gjorde han två pelare som skulle stå framför huset. Varje pelare var 35 alnar hög och hade upptill ett kapitäl om fem alnar. 16Han gjorde kedjor som liknade halsband och satte dem upptill på pelarna, och han gjorde 100 granatäpplen som han fäste i kedjorna. 17Han reste pelarna framför templet, en till höger och en till vänster, och han gav den högra namnet Jakin och den vänstra namnet Boas.
4 1Han gjorde också ett altare av koppar, 20 alnar långt, 20 alnar brett och tio alnar högt.
2Han gjorde vidare Havet i gjutgods. Det var cirkelrunt och mätte tio alnar från kant till kant; det var fem alnar högt och 30 alnar i omkrets. 3Runt omkring, nertill, löpte två rader med tjurbilder som gjutits i samma stycke som själva Havet. 4Det stod på tolv tjurar, tre av dem vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade ovanpå dem, och alla tjurarna hade bakdelen vänd inåt. 5Godset i Havet var en handsbredd tjockt, och kanten var formad som kanten på en bägare, lik kalken av en lotusblomma. Havet kunde rymma 3 000 bat.
6Han gjorde tio kittlar och ställde fem på den högra sidan och fem på den vänstra. De var till för tvättningen; i dem skulle man skölja det som hörde till brännoffret. I Havet skulle prästerna tvätta sig.
7Han gjorde också de tio gyllene lampställen enligt föreskrifterna och ställde dem i långhuset, fem till höger och fem till vänster.
8Han gjorde tio bord och ställde dem i långhuset, fem till höger och fem till vänster. Dessutom gjorde han 100 gyllene offerskålar.
9Vidare gjorde han prästernas förgård och den stora förgården med dess dörrar, som han belade med koppar.
10Havet ställde han på den högra sidan, åt sydost.
11Hiram gjorde grytorna, skovlarna och offerskålarna. Han fullbordade arbetet med de föremål han fått i uppdrag att göra åt kung Salomo i Guds hus: 12två pelare, de två klotformiga pelarhuvudena, de två flätverken som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvudena, 13de 400 granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen för varje flätverk, till att täcka de båda klotformiga pelarhuvudena, 14vidare de tio stativen och de tio kittlarna till stativen, 15Havet och de tolv tjurarna under det, 16slutligen också grytorna, skovlarna och offerskålarna. Alla föremål som mäster Hiram gjorde åt kung Salomo till Herrens hus var av polerad brons. 17Det var i Jordandalen, mellan Suckot och Saretan, som kungen lät gjuta dem i lerformar. 18Salomo gjorde alla dessa föremål i så stor mängd att vikten av bronsen inte kunde fastställas.
Salomo gör guldföremålen till templet
19Salomo gjorde alla föremål i Guds hus: det gyllene altaret, borden för skådebröden, 20de gyllene lampställen framför koret med sina lampor som skulle tändas enligt föreskrifterna, 21blommönstret, lamporna och tängerna av guld, ja, av renaste guld, 22vidare knivarna, offerskålarna, pannorna och fyrfaten av guld, och slutligen templets dörrar med dörrhalvor av guld, såväl till det inre rummet, det allra heligaste, som till långhuset.
5 1När alla Salomos arbeten för Herrens hus var fullbordade lät han föra dit in det som hans far David hade helgat åt Herren; silvret och guldet och alla kärlen lade han i skattkamrarna i Guds hus.
Arken förs in i templet
2Nu samlade Salomo de äldste i Israel och stamhövdingarna, överhuvudena för de olika familjerna i Israel. Han kallade dem till Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, Sion. 3Och alla israeliterna samlades inför kungen under högtiden i sjunde månaden. 4När alla de äldste hade kommit lyfte leviterna arken 5och bar upp den tillsammans med uppenbarelsetältet och alla de heliga föremålen i tältet. Allt detta bars av de levitiska prästerna. 6Kung Salomo och hela Israels menighet, som var samlad hos honom, stod framför arken och offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas. 7Prästerna förde in Herrens förbundsark till dess plats i tempelkoret, det allra heligaste, under kerubernas vingar. 8Keruberna hade vingarna utbredda över den plats där arken stod, så att både arken och dess bärstänger doldes av keruberna. 9Bärstängerna var så långa att deras ändar syntes från det heliga framför koret, men de var inte synliga utifrån. De finns där ännu i denna dag. 10I arken fanns ingenting annat än de två tavlorna som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, då Herren slöt förbund med israeliterna sedan de dragit ut ur Egypten. 11När prästerna lämnade helgedomen - ty alla närvarande präster, oberoende av avdelning, hade renat sig, 12och alla de levitiska sångarna, Asaf, Heman, Jedutun och deras söner och bröder, var klädda i fint linne och stod öster om altaret med cymbaler, harpor och lyror, och tillsammans med dem 120 präster som blåste trumpet, 13och trumpetarna och sångarna stämde samtidigt och samstämmigt upp en sång för att prisa och tacka Herren, och trumpeter, cymbaler och andra instrument började ljuda, och man prisade Herren: "Ty han är god, evigt varar hans nåd" - då fylldes huset, Herrens hus, av ett moln, 14så att prästerna inte kunde förrätta sin tjänst: Herrens härlighet uppfyllde templet. 6 1Då sade Salomo:
"Herren har valt att bo i töcknet,
2och jag har byggt dig en furstlig boning,
ett hus där du evigt skall trona."
Salomo talar till folket
3Kungen vände sig om och välsignade de församlade israeliterna, medan alla stod upp. 4Han sade: "Prisad vare Herren, Israels Gud, som med sina händer har fullbordat det som han med sin mun lovade min far David: 5Alltsedan jag förde mitt folk ut ur Egypten har jag inte bland Israels stammar utvalt någon stad för att i den bygga ett hus, där mitt namn skulle vara, och jag har inte utvalt någon man att vara furste över mitt folk Israel. 6Men nu har jag utvalt Jerusalem för att mitt namn skall vara där, och jag har utvalt David att härska över mitt folk Israel. - 7Min far David hade föresatt sig att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn, 8men Herren sade till honom: Din föresats att bygga ett hus åt mitt namn är god. 9Men det skall inte bli du som bygger huset utan din son, den son som skall födas åt dig. Han skall bygga huset åt mitt namn. - 10Och Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn. 11Där inne har jag ställt arken, som innehåller stadgarna till det förbund som Herren slöt med israeliterna."
Salomos bön
12Inför de församlade israeliterna trädde Salomo fram till Herrens altare och sträckte ut sina händer. 13Salomo hade gjort ett podium av brons och ställt det på förgården; det var fem alnar långt, fem alnar brett och tre alnar högt. Han steg upp på podiet, föll på knä inför de församlade israeliterna, sträckte händerna mot himlen 14och sade: "Herre, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken i himlen eller på jorden. Du står fast vid förbundet och visar godhet mot dina tjänare när de i uppriktig lydnad vandrar dina vägar. 15Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David, du har i dag med din hand fullbordat det som du med din mun har lovat. 16Uppfyll också, Herre, Israels Gud, detta som du har lovat din tjänare David, min far: att han aldrig skall sakna en ättling som sitter inför dig på Israels tron, om bara hans efterkommande vaktar på sina steg och lever efter din lag, så som han själv gjorde. 17Låt nu ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse, Herre, Israels Gud!
18Men kan verkligen Gud bo på jorden bland människorna? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. 19Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag uppsänder, 20och låt din blick dag och natt vila på detta hus, den plats om vilken du sagt att den skall vara hemvist för ditt namn. Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. 21Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!
22Om någon förbryter sig mot en annan och åläggs att fria sig med en ed och svär inför ditt altare i detta tempel, 23hör det då i himlen, grip in och skipa rätt åt dina tjänare. Döm den som är skyldig och ge honom det straff han förtjänar, men frikänn den som är oskyldig och ge honom vad rättvisan kräver.
24Och om ditt folk Israel lider nederlag mot en fiende, eftersom de syndat mot dig, men vänder om och prisar ditt namn, ber till dig i detta hus och ropar om nåd, 25hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israel deras synd och låt dem återvända till den mark du gav dem och deras fäder.
26Om himlen är stängd och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de sedan ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och omvänder sig från sin synd när du tuktar dem, 27lyssna då i himlen och förlåt din tjänare och ditt folk Israel deras synd. Lär dem den rätta vägen som de skall vandra, och låt regnet falla över ditt land, som du har gett ditt folk som egendom.
28Om det blir hungersnöd i landet eller pest, om rost och sot härjar eller gräshoppor och larver, om fienden belägrar någon av städerna, ja, vilken sjukdom eller plåga det än är, 29och vilken bön och åkallan som vem det vara må i ditt folk Israel än uppsänder - var och en känner bäst sin egen plåga och smärta - om han då sträcker händerna i bön mot detta hus, 30hör det då i himlen, där du tronar. Förlåt honom och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar - ja, du ensam känner människornas tankar. 31Då skall de frukta dig och följa dina vägar så länge de lever i det land som du gav våra fäder.
32Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt stora namn, din starka hand och din lyftade arm, och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 33lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.
34Om du sänder ut ditt folk att strida mot sina fiender och de ber till dig, vända mot denna stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 35lyssna då i himlen på deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
36Om de syndar mot dig - det finns ju ingen människa som inte syndar - och du vredgas på dem och ger dem i fiendens våld och de förs bort i fångenskap till ett annat land, långt borta eller nära, 37men där borta i fångenskapen ångrar sig och åter ropar till dig: Vi har syndat, vi har gjort orätt och står med skuld inför dig, 38och om de så, i det land där de är fångna, vänder om till dig med uppriktigt hjärta och sinne och ber, vända mot sitt land, det som du gav deras fäder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, 39lyssna då i himlen, där du tronar, till deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. Förlåt ditt folk att de har syndat mot dig. 40Min Gud, öppna dina ögon och öron och hör de böner de ber på denna plats. 41Ja:
Kom, Herre Gud, till din viloplats,
du och din mäktiga ark.
Må dina präster, Herre Gud, vara klädda i seger,
må dina trogna glädjas åt det goda du ger.
42Herre Gud, avvisa inte din smorde,
tänk på den nåd du visat din tjänare David."
Eld från himlen. Invigning och glädjefest
7 1När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren. Herrens härlighet uppfyllde templet. 2Prästerna kunde inte gå in där, eftersom Herrens härlighet uppfyllde templet. 3När israeliterna såg hur elden och Herrens härlighet kom ner över templet knäböjde de på stengolvet med ansiktet mot marken och tillbad och tackade Herren: "Ty han är god, evigt varar hans nåd."
4Nu frambar kungen och hela folket offer inför Herren. 5Kung Salomo offrade 22 000 tjurar och 120 000 får. Så invigde kungen och hela folket Guds hus. 6Prästerna förrättade sin tjänst, det gjorde också leviterna med de instrument för tempelmusiken som kung David gjort för att man skulle tacka Herren - "evigt varar hans nåd"; David prisade Herren genom dem. Mitt emot stod de präster som blåste trumpet. Alla israeliterna stod upp. 7Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför Herrens hus; där frambar han brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren. Kopparaltaret som Salomo gjort kunde nämligen inte rymma alla brännoffren och matoffren och fettstyckena.
8Sedan firade Salomo högtiden i sju dagar tillsammans med hela Israel, en mycket stor skara från hela landet, ända från Levo-Hamat till Egyptens gränsflod. 9Den åttonde dagen höll de en högtidssamling. De hade firat altarets invigning i sju dagar och högtiden i sju dagar. 10På den tjugotredje dagen i sjunde månaden fick folket bryta upp; de drog hem, glada och tacksamma över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och sitt folk Israel.
Herren visar sig för Salomo en andra gång
11Så fullbordade Salomo Herrens hus och kungens hus. Allt han föresatt sig att göra i Herrens hus och i sitt eget hus genomförde han framgångsrikt. 12Då visade sig Herren för honom om natten och sade: "Jag har hört din bön och utvalt denna plats till offerhus åt mig. 13Om jag skulle stänga till himlen så att inget regn faller, om jag skulle befalla gräshoppor att härja landet eller om jag skulle skicka pest på mitt folk, 14och om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land. 15Ja, jag skall öppna mina ögon och öron och höra de böner de ber på denna plats. 16Ja, jag har utvalt detta hus och gjort det till en helig plats, där mitt namn skall vara för evigt. Mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara vända dit. 17Om du nu vandrar mina vägar, så som din far David gjorde, så att du i allt gör som jag har befallt dig och håller mina bud och stadgar, 18då skall jag låta ditt kungadöme bestå. Det löftet gav jag din far David när jag sade att det aldrig skulle saknas en ättling till honom som härskare över Israel. 19Men om ni vänder er bort och överger de bud och befallningar som jag förelagt er och börjar dyrka andra gudar och faller ner för dem, 20då skall jag rycka upp er ur min mark som jag gav er, och detta hus som jag har vigt åt mitt namn skall jag förkasta, jag skall låta det bli till spott och spe bland alla folk. 21Detta hus som var så upphöjt kommer att te sig som en öde plats för var och en som har vägen förbi. När någon frågar varför Herren har handlat så mot detta land och detta hus 22blir svaret: Därför att folket övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten; de höll sig till andra gudar, som de föll ner för och dyrkade. Därför lät han allt detta onda drabba dem."
Salomos fortsatta verksamhet
8 1Efter de tjugo år som det tog för Salomo att uppföra Herrens hus och sitt eget hus - 2han byggde också upp de städer som Hiram gett honom och lät israeliterna bosätta sig där - 3drog Salomo ut mot Hamat Sova och lade det under sig. 4Han befäste Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder han byggt i Hamat. 5Han byggde också upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon, befästa städer med murar, portar och bommar, 6och Baalat, alla sina förrådsstäder och alla städerna för vagnar och för hästar. Han byggde allt det han längtat efter att bygga i Jerusalem och på Libanon och överallt i det rike han härskade över. 7Alla som var kvar av hettiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna, dessa som inte hörde till Israel - 8de av deras efterkommande som var kvar i landet, därför att israeliterna inte hade gjort slut på dem - alla dessa satte Salomo till tvångsarbete; så är det än i dag. 9Av israeliterna däremot tog han inte några till slavar vid sina arbeten; de var i stället soldater, officerare, vagnskämpar och befälhavare för hans stridsvagnsstyrkor.
10Fogdarna hos kung Salomo hade under sig 250 förmän som befallde över arbetarna.
11Salomo flyttade faraos dotter från Davids stad till det hus som han uppfört åt henne. "Jag kan inte låta en kvinna bo i Davids, Israels kungs, hus", sade han, "det är en helig plats, eftersom Herrens ark har stått där."
12Salomo offrade brännoffer till Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhallen. 13Enligt ordningen för varje dag offrade han, så som Mose befallt, på sabbaterna, på nymånadsdagarna och på de tre årliga högtiderna: det osyrade brödets högtid, veckohögtiden och lövhyddefesten. 14I enlighet med sin far Davids anvisningar inrättade han avdelningarna för prästerna och deras tjänstgöring, för leviterna som utförde sin uppgift att lovsjunga och att göra tjänst under prästerna, enligt ordningen för varje dag, och för dörrvaktarnas avdelningar vid varje port, ty så hade gudsmannen David befallt. 15Man avvek inte i något avseende från vad kungen befallt prästerna och leviterna, inte heller när det gällde förråden.
16Nu var alla Salomos arbeten slutförda, från templets grundläggning till dess fullbordande. Herrens hus var färdigt.
17Sedan for Salomo till Esjon-Gever och till Elot vid kusten i Edom. 18Genom sina underlydande sände Hiram honom skepp med erfaren besättning. De seglade tillsammans med Salomos män till Ofir och hämtade därifrån 450 talenter guld till kung Salomo.
Drottningen av Saba besöker Salomo
9 1Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom till Jerusalem för att sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon hade med sig stora rikedomar, kameler lastade med kryddor, guld i mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade tänkt på, 2och han gav henne svar på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som Salomo inte kände till och kunde ge besked om. 3När drottningen av Saba såg Salomos vishet, såg huset som han hade byggt 4och rätterna på hans bord, såg hovmännen sitta där och tjänarna och munskänkarna i sina dräkter passa upp, såg offren han frambar i Herrens hus, då blev hon andlös av häpnad. 5Och hon sade till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet. 6Jag kunde inte tro vad man berättade förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig om vidden av din vishet, du överträffar allt jag fått höra. 7Lyckliga dina män, och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet. 8Herren, din Gud, vare lovad, som har funnit behag i dig och satt dig på sin tron som kung inför Herren, din Gud. I sin kärlek till Israel vill han låta sitt folk bestå i evighet och har satt dig till kung över det, för att du skall sörja för lag och rätt." 9Och hon skänkte kungen 120 talenter guld, kryddor i mängd och ädelstenar. Sådana kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo hade man aldrig sett.
10Hirams män och Salomos män, som förde hem guld från Ofir, hade också med sig almugträ och ädelstenar. 11Av almugträet gjorde kungen utsmyckningar till Herrens hus och sitt eget hus och dessutom lyror och harpor åt sångarna. Sådant hade aldrig förr skådats i Juda.
12Kung Salomo gav i gengäld drottningen av Saba allt hon önskade förutom vad han gav henne som tack för det hon hade fört med till honom. Sedan återvände hon till sitt land med sina tjänare.
Salomos rikedom
13Vikten på det guld som kom in till Salomo under ett enda år uppgick till 666 talenter, 14förutom vad affärsmännens ombud och handelsmännen kom med. Dessutom kom alla arabkungar och ståthållarna i landet med guld och silver till Salomo.
15Kung Salomo lät göra 200 långsköldar av hamrat guld, var och en på 600 siklar guld, 16och 300 rundsköldar, var och en på 300 siklar guld. Alla dessa sköldar lät han hänga upp i Libanonskogshuset.
17Kungen lät också göra en stor elfenbenstron, som han belade med rent guld. 18Sex trappsteg och en plattform av guld satt ihop med tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och vid dem stod två lejon. 19Ytterst på de sex trappstegen stod tolv lejon, sex på var sida. Aldrig har någonting liknande tillverkats i något annat kungarike.
20Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och även alla föremålen i Libanonskogshuset var av gediget guld; på Salomos tid satte man inget värde på silver. 21Kungen hade skepp som seglade på Tarshish med Hirams män ombord, och en gång vart tredje år kom de hem, lastade med guld, silver och elfenben samt apor och påfåglar.
22Kung Salomo överträffade alla kungar på jorden i rikedom och vishet. 23Alla jordens kungar besökte Salomo för att lyssna till den vishet Gud hade skänkt honom. 24Alla medförde gåvor, föremål av silver och guld, klädnader, rökelse, kryddor, hästar och mulor. Så fortsatte det år efter år.
25Salomo hade 4 000 stallplatser med hästar och vagnar och ytterligare 12 000 hästar, som var förlagda dels i vagnsstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. 26Han härskade över alla kungar från Eufrat ända fram till filisteernas land och fram till gränsen mot Egypten. 27Tack vare Salomo blev silver lika vanligt i Jerusalem som sten, och cederträ blev något lika vanligt som sykomorer i Låglandet. 28Hästar importerades till Salomo från Musri och från alla andra länder.
Salomos död
29Resten av Salomos historia, från början till slut, har nedtecknats i profeten Natans krönika, i Achias från Shilo profetior och i siaren Iddos syner om Jerobeam, Nevats son. 30I fyrtio år regerade han i Jerusalem över hela Israel. 31Därefter gick han till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
Motstånd mot kung Rehabeam. Riket delas
10 1Rehabeam begav sig till Shekem, där hela Israel hade samlats för att göra honom till kung. 2Jerobeam, Nevats son, var i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo, men när han fick höra vad som hänt vände han tillbaka. 3Man skickade bud efter honom, och Jerobeam och hela Israel gick till Rehabeam och sade: 4"Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss, så skall vi tjäna dig." 5Han sade åt dem att komma igen två dagar senare, och de gick sin väg.
6Kung Rehabeam rådgjorde med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde: "Vad råder ni mig att svara dessa människor?" 7De sade: "Om du är vänlig och tillmötesgående mot dem och talar välvilligt med dem, då kommer de i all framtid att tjäna dig." 8Men Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och nu var i hans tjänst. 9"Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?" frågade han dem. "De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem." 10Då svarade de unga, de som hade vuxit upp tillsammans med honom: "Så här skall du säga till dem som klagar på din fars tunga ok och begär att du skall lätta deras börda, säg så här: Min lem är grövre än min fars lår. 11Och det skall ni veta: Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag göra det med skorpiongissel."
12Efter två dagar kom Jerobeam och folket tillbaka till Rehabeam; han hade ju sagt åt dem att komma tillbaka då. 13Kung Rehabeam gav dem ett hårt svar. Han förkastade de gamlas råd 14och svarade så som de unga hade rått honom att göra: "Om min far gjorde ert ok tungt skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag göra det med skorpiongissel." 15Kungen lyssnade inte på folket; så hade Gud styrt det för att det ord skulle uppfyllas som Herren talat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.
16När israeliterna märkte att kungen inte lyssnade på dem svarade de:
"Vad har vi för del i David?
Vi har inget gemensamt med Jishajs son.
Vänd hem, israeliter!
Sköt ditt eget rike, David!"
Därefter återvände alla israeliterna hem. 17Men över de israeliter som bodde i Judas städer var Rehabeam kung.
18När Rehabeam skickade fram Adoram, som förestod tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam måste rädda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
19Så bröt Israel med Davids ätt. De är skilda åt än i dag.
11 1När Rehabeam kom tillbaka till Jerusalem bådade han upp judeerna och benjaminiterna, 180 000 utvalda krigare, som skulle strida mot Israel och återföra kungamakten till Rehabeam. 2Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja: 3"Säg till kungen av Juda, Rehabeam, Salomos son, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: 4Så säger Herren: Ni skall inte dra ut och strida mot era bröder. Vänd tillbaka, var och en till sitt, ty det som har skett är mitt verk." De lyssnade till Herrens ord och avstod från att tåga mot Jerobeam.
Rehabeam stärker kungamakten
5Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde upp befästa städer i Juda. 6Betlehem, Etam, Tekoa, 7Bet-Sur, Soko, Adullam, 8Gat, Maresha, Sif, 9Adorajim, Lakish, Aseka, 10Sora, Ajalon och Hebron, som alla ligger i Juda och Benjamin, gjorde han till befästningsstäder. 11Han förstärkte deras befästningar, han tillsatte kommendanter, lade upp förråd av livsmedel, olja och vin 12och försåg varje stad med sköldar och spjut. Han gjorde städerna mycket starka.
Rehabeam härskade nu över Juda och Benjamin, 13och prästerna och leviterna i Israel kom från alla sina områden och inställde sig hos honom. 14Leviterna övergav sina betesmarker och egendomar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam och hans söner hindrade dem att tjäna Herren som präster 15och i stället skaffade sig andra präster för offerplatserna och bockdemonerna och för tjurkalvarna som Jerobeam hade gjort. 16Och från alla Israels stammar kom i leviternas efterföljd de som bestämt sig för att söka sig till Herren, Israels Gud. De kom till Jerusalem för att offra till Herren, sina fäders Gud. 17Genom dem stärktes kungamakten i Juda, och i tre års tid var de ett stöd för Rehabeam, Salomos son. I tre år var David och Salomo deras föredömen.
18Rehabeam tog Machalat till hustru, en dotter till Jerimot, Davids son, och till Avihajil, dotter till Eliav, Jishajs son. 19Hon födde honom sönerna Jeush, Shemarja och Saham. 20Han tog också Maaka, Absaloms dotter, och hon födde honom Avia, Attaj, Sisa och Shelomot. 21Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur - han hade 18 hustrur och 60 bihustrur och fick 28 söner och 60 döttrar - 22och han gjorde därför Maakas son Avia till överhuvud och furste över bröderna, ty han tänkte göra honom till kung. 23[---]
Shishaks anfall mot Jerusalem
12 1När nu Rehabeams kungamakt var säkrad och hans ställning var stark övergav han Herrens lag, och med honom hela Israel.
2Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem, ty folket hade varit trolöst mot Herren. 3Han kom med 1 200 vagnar och 60 000 ryttare och en oräknelig skara som följt honom från Egypten: libyer, suckeer och kushiter. 4Han intog befästningsstäderna i Juda och nådde ända fram till Jerusalem.
5Profeten Shemaja kom till Rehabeam och Judas furstar, som hade samlats i Jerusalem inför hotet från Shishak, och sade till dem: "Så säger Herren: Ni har övergett mig, därför skall jag överge er och lämna er i Shishaks våld." 6Då ödmjukade sig Israels furstar och kungen och sade: "Herren är rättfärdig." 7När Herren såg att de ödmjukade sig kom Herrens ord till Shemaja: "Eftersom de ödmjukar sig skall jag inte utplåna dem utan snart skänka dem räddning. Jag skall inte utgjuta min vrede över Jerusalem genom Shishak, 8men de skall bli hans tjänare för att de skall förstå skillnaden mellan att tjäna mig och att tjäna främmande kungariken."
9Shishak angrep nu Jerusalem och plundrade både Herrens hus och kungens palats på deras skatter. Allt tog han, också de guldsköldar som Salomo låtit göra. 10I stället för dem lät kung Rehabeam tillverka sköldar av koppar; dem anförtrodde han åt officerarna i livgardet, som höll vakt vid ingången till kungens palats. 11Var gång kungen gick in i Herrens hus gick livgardet med och bar sköldarna och förde dem sedan tillbaka till vaktrummet. 12Eftersom Rehabeam ödmjukade sig vändes Herrens vrede från honom, och han krossades inte helt. Det fanns också något gott i Juda.
13Kung Rehabeam stärkte sin ställning i Jerusalem och fortsatte att regera där. Han var fyrtioett år då han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren utvalt bland alla Israels stammar till hemvist för sitt namn. Hans mor hette Naama och var från Ammon. 14Han gjorde det som var ont, ty han lade sig inte vinn om att rådfråga Herren.
15Rehabeams historia, från början till slut, har nedtecknats i profeten Shemajas och siaren Iddos krönika, med släkttavlor. Hela tiden rådde krig mellan Rehabeam och Jerobeam. 16Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Avia blev kung efter honom.
Avia kung över Juda. Krig med Israel
13 1Under Jerobeams artonde regeringsår blev Avia kung över Juda, 2och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja och var dotter till Uriel från Giva.
Avia och Jerobeam låg i krig med varandra. 3Avia inledde striden med en här av tappra krigare, 400 000 elitsoldater, medan Jerobeam ställde upp 800 000 elitsoldater, tappra kämpar, mot honom. 4Avia gick upp på Semarajimberget i Efraims bergsbygd och ropade: "Hör på mig, Jerobeam och alla israeliter! 5Ni vet ju att Herren, Israels Gud, har gett kungamakten över Israel åt David för evigt - åt honom och hans söner - genom ett saltförbund. 6Men Jerobeam, Nevats son, som stod i tjänst hos Salomo, Davids son, reste sig mot sin herre och gjorde uppror. 7Slödder och skurkar slöt sig till honom och fick makt över Rehabeam, Salomos son, som var ung och vek och inte kunde stå emot dem. 8Och nu tror ni att ni skall kunna stå emot Herrens kungamakt som utövas av Davids ättlingar, därför att ni är så många och hos er har tjurkalvarna av guld som Jerobeam har gjort till era gudar. 9Ni har ju fördrivit Herrens präster, Arons söner, och leviterna och skaffat er egna präster precis som de andra folken. Vem som helst som kommer med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd, han blir präst åt dessa icke-gudar. 10Vi däremot har Herren som vår Gud, och vi har inte övergett honom. Vi har präster som är Arons söner och som gör tjänst inför Herren, och vi har leviter till tempelsysslorna. 11De offrar brännoffer till Herren varje morgon och kväll, bränner välluktande rökelse, lägger upp skådebröden på bordet av rent guld och tänder varje kväll lamporna på det gyllene lampstället. Vi håller alltså våra förpliktelser mot Herren, vår Gud, men ni har övergett honom. 12Se, Gud går i spetsen för oss, hans präster har signaltrumpeterna som blåser till strid mot er. Israeliter, strid inte mot Herren, era fäders Gud. Ni kommer inte att lyckas."
13Jerobeam hade låtit en styrka gå runt för att falla judeerna i ryggen, så att dessa hade israeliterna framför sig samtidigt som de hotades bakifrån. 14När judeerna vände sig om och fick se att de hade fiender både framför och bakom sig ropade de till Herren. Prästerna blåste i trumpeterna, 15och judeerna höjde ett härskri. Vid detta härskri lät Gud Jerobeam och hela Israel bli slagna av Avia och Juda. 16Israeliterna flydde, och Gud gav dem i judeernas våld. 17Avia och hans här tillfogade dem stora förluster: av israeliterna stupade 500 000 soldater. 18Israeliterna blev alltså kuvade vid detta tillfälle, medan judeerna var de starkare eftersom de förlitade sig på Herren, sina fäders Gud. 19Avia förföljde Jerobeam och intog några av hans städer: Betel med lydstäder, Jeshana med lydstäder och Efron med lydstäder. 20Jerobeam förmådde ingenting mer så länge Avia levde. Herren slog honom, och han dog.
21Avia stärkte sin ställning, och han tog sig 14 hustrur och fick 22 söner och 16 döttrar. 22Avias historia i övrigt, allt han gjorde och sade, har nedtecknats i profeten Iddos tilläggsskrift. 14 1Avia gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Under hans tid hade landet lugn och ro i tio år.
Asa kung över Juda
2Asa gjorde det som var gott och rätt i Herrens, sin Guds, ögon. 3Han avskaffade avgudaaltarna och offerplatserna, krossade stenstoderna och högg ner asherapålarna. 4Han befallde judeerna att dyrka Herren, sina fäders Gud, och att hålla lagen och buden. 5Han avskaffade offerplatserna och rökelsealtarna i alla städer i Juda. Under honom hade riket lugn och ro. 6Han byggde befästningsstäder i Juda, medan det rådde lugn och ro i landet. Under dessa år var han aldrig i krig, eftersom Herren låtit honom få fred. 7Han sade till judeerna: "Låt oss bygga upp dessa städer och förse dem med murar och torn, portar och bommar! Landet är ännu i vår hand. Vi har vänt oss till Herren, vår Gud, och därför har han vänt sig till oss och låtit oss få fred på alla sidor." De byggde, och allt gick dem väl i händer.
8Asa hade en här om 300 000 man från Juda med sköld och lans samt 280 000 man från Benjamin med sköld och båge; alla dessa var tappra kämpar. 9Kushiten Serach drog ut mot dem med en här om en miljon man och 300 vagnar. När han nått fram till Maresha 10drog Asa ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i dalen norr om Maresha. 11Asa ropade till Herren, sin Gud: "Herre, ingen utom du kan hjälpa i striden mellan den starke och den som är svag. Så hjälp oss nu, Herre, vår Gud, ty vi förlitar oss på dig, och i ditt namn har vi dragit ut mot denna skara. Herre, du är vår Gud, låt inte en dödlig bli din överman."
12Då lät Herren kushiterna bli slagna av Asa och Juda, och kushiterna flydde. 13Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar. Kushiterna stupade till sista man, de tillintetgjordes av Herren och hans här. Judeerna tog ett mycket rikt byte. 14De kunde också inta alla städer runt Gerar, eftersom Herren hade fyllt befolkningen med skräck. De plundrade alla städerna, där fanns gott om byte. 15Även beduintälten överföll de, och de tog mängder av får och kameler och återvände sedan till Jerusalem.
15 1Guds ande kom över Asarja, Odeds son, 2och han trädde fram inför Asa och sade till honom: "Hör på mig, Asa och hela Juda och Benjamin! Herren är med er om ni är med honom. Om ni söker honom skall han låta er finna honom, men om ni överger honom skall han överge er. 3Under lång tid var Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade och utan lagen. 4Men i sin nöd vände de om till Herren, Israels Gud. De sökte honom, och han lät dem finna honom. 5På den tiden kunde ingen färdas tryggt. Bland ländernas invånare rådde kaos, 6folk drabbade samman med folk och stad med stad, eftersom Gud med alla slags olyckor skapade kaos bland dem. 7Men ni skall vara starka och inte tappa modet, ni skall få lön för er möda."
8När Asa hörde vad Asarja, Odeds son, sade i sin profetia stärktes han i sitt uppsåt att få bort de vidriga avgudarna i hela Juda och Benjamin och i de städer han erövrat i Efraims bergsbygd. Han ställde i ordning Herrens altare, som stod framför templets förhall. 9Han samlade då hela Juda och Benjamin och alla från Efraim, Manasse och Simon som slagit sig ner bland dem - det var nämligen många i Israel som hade gått över till Asa när de såg att Herren, hans Gud, var med honom. 10De samlades i Jerusalem i den tredje månaden av Asas femtonde regeringsår. 11Den dagen offrade de 700 tjurar och 7 000 får till Herren av det byte de hade hemfört. 12De ingick ett förbund: de skulle dyrka Herren, sina fäders Gud, med uppriktigt hjärta och sinne, 13och var och en, gammal eller ung, man eller kvinna, som inte dyrkade Herren, Israels Gud, skulle dödas. 14Med hög röst svor de eden till Herren, under jubel och till ljudet av trumpeter och horn. 15Alla judeer gladde sig över eden, ty de hade svurit den med uppriktigt hjärta. Och när de beslutsamt sökte Herren lät han dem finna honom, och han lät dem få fred på alla sidor.
16Sin mor Maaka berövade kung Asa ställningen som kungamoder, därför att hon hade rest ett beläte åt Ashera. Asa högg sönder belätet, krossade det och brände upp det i Kidrondalen. 17Men i Israel fick offerplatserna vara kvar. Asa var dock trogen av hela sitt hjärta så länge han levde. 18Sin fars offergåvor och sina egna förde han till Guds hus: silver, guld och tempelkärl.
19Före Asas trettiofemte regeringsår förekom inget krig, 16 1men under hans trettiosjätte regeringsår tågade kung Basha av Israel mot Juda och befäste Rama för att på det sättet avskära förbindelserna för kung Asa av Juda. 2Då hämtade Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens hus och kungapalatset och skickade det till arameerkungen i Damaskus, Ben-Hadad, och lät säga: 3"Ett förbund består mellan mig och dig, liksom mellan min far och din far. Jag sänder dig här silver och guld; bryt nu ditt förbund med kung Basha av Israel, så att han lämnar mig i fred." 4Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och skickade sina befälhavare mot Israels städer, och de erövrade Ijon, Dan, Avel Majim och alla förrådsstäder i Naftali. 5När Basha fick underrättelse om detta avbröt han befästningsarbetena vid Rama och lät all verksamhet där upphöra. 6Då tog kung Asa med sig alla judeer, och de förde bort sten och virke som Basha använt till befästningarna vid Rama. Han befäste med detta Geva och Mispa.
7Vid den tiden kom siaren Hanani till Asa, kungen av Juda, och sade till honom: "Du förlitade dig på kungen av Aram och inte på Herren, din Gud, därför får du inte den arameiske kungens här i din makt. 8Kushiterna och libyerna hade ju en stor här med mängder av vagnar och ryttare, men eftersom du förlitade dig på Herren gav han dem i ditt våld. 9Herrens ögon överblickar hela jorden, för att han skall kunna stärka dem som av hela sitt hjärta håller sig till honom. Denna gång har du handlat som en dåre, och hädanefter kommer du alltid att vara i krig." 10Asa blev ursinnig på siaren, och han satte honom i stocken, så rasande blev han. Även mot andra i sitt folk gick Asa våldsamt fram vid den tiden.
11Asas historia, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. 12Under sitt trettionionde regeringsår drabbades Asa av en svår åkomma i fötterna. Men inte ens under sin sjukdom sökte han sig till Herren utan till läkare. 13Asa gick till vila hos sina fäder; han dog under sitt fyrtioförsta regeringsår 14och begravdes i den grav han låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som fyllts med kryddor och en konstfärdig blandning av alla slags örter, och man tände en mycket stor eld till hans ära.
Joshafat kung över Juda
17 1Asas son Joshafat blev kung efter honom, och han stärkte sin ställning i Israel. 2Han förlade trupper i befästningsstäderna i Juda och insatte kommendanter i Juda och i de städer i Efraim som hans far Asa hade erövrat. 3Herren var med Joshafat, eftersom han handlade som hans far till en början hade gjort och inte dyrkade baalsgudarna 4utan dyrkade sin fars Gud och följde hans bud; han gjorde inte som Israel. 5Herren befäste hans kungamakt, hela Juda kom med gåvor till Joshafat, och han vann stor rikedom och ära. 6Med stolthet följde han Herrens vägar, och han avskaffade också offerplatserna och asherapålarna i Juda.
7Under sitt tredje regeringsår sände han ut ämbetsmännen Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mika för att undervisa i Judas städer. 8De åtföljdes av leviterna Shemaja, Netanja, Sevadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia och Tobia, och med dem följde prästerna Elishama och Joram. 9När de undervisade i Juda förde de med sig Herrens lagbok; de for runt till alla Judas städer och undervisade bland folket.
10Herren lät alla riken runt Juda fyllas av skräck, och de gav sig inte i krig med Joshafat. 11Från filisteerna kom man med en last av silver som gåva till Joshafat, och araberna kom till honom med småboskap: 7 700 baggar och 7 700 bockar. 12Så blev Joshafat mäktigare och mäktigare, och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda. 13Han lät utföra stora arbeten i Judas städer, och i Jerusalem hade han soldater, tappra kämpar, 14som var indelade i avdelningar familj för familj. De högsta officerarna i Juda var: general Adna, som hade 300 000 tappra kämpar, 15och vid hans sida general Jochanan, som hade 280 000 man, 16och vid hans sida Amasja, Sikris son, som frivilligt ställt sig i Herrens tjänst och som hade 200 000 tappra kämpar. 17Och från Benjamin: den tappre kämpen Eljada, som hade 200 000 man beväpnade med båge och sköld, 18och vid hans sida Josavad, som hade 180 000 stridsrustade män. 19Dessa stod i kungens tjänst, förutom de män som kungen förlagt i de befästa städerna runt om i Juda.
Profeten Mika, Jimlas son
18 1Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och han knöt släktskapsband med Achav. 2Efter några år kom han på besök till Achav i Samaria, och Achav slaktade mängder av får och oxar åt honom och folket han hade med sig och lockade honom att tåga mot Ramot i Gilead. 3Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Judas kung, om denne ville dra ut med honom mot Ramot i Gilead. Han svarade: "Jag och du är ett, mitt folk skall liksom ditt vara med dig i striden." 4Men Joshafat bad den israelitiske kungen att först söka råd hos Herren. 5Då samlade Israels kung profeterna, 400 man. "Skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?" frågade han. Profeterna svarade: "Angrip staden! Gud skall låta den falla i kungens händer." 6Men Joshafat undrade: "Finns här ingen annan Herrens profet vi kan fråga?" - 7"Jo", sade Israels kung, "det finns en till som kan fråga Herren åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning utan alltid bara ont. Han heter Mika, Jimlas son." Joshafat svarade: "Säg inte så, konung." 8Då ropade Israels kung på en hovman och befallde honom att genast hämta Mika.
9På tröskplatsen vid Samarias stadsport satt Israels kung och Judas kung Joshafat på var sin tron; de satt där klädda i sina skrudar, medan alla profeterna höll på att profetera inför dem. 10Sidkia, Kenaanas son, hade gjort sig horn av järn, och han ropade: "Så säger Herren: Med dessa skall du stånga Aram sönder och samman." 11Alla de andra profeterade på samma sätt: "Angrip Ramot i Gilead, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer."
12Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika sade till honom: "Profeterna förkunnar med en mun framgång för kungen. Låt nu dina ord stämma med deras och lova framgång."
13"Så sant Herren lever", svarade Mika, "vad min Gud säger, det skall jag frambära." 14När han sedan kom inför kungen frågade denne: "Mika, skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?" Mika svarade: "Gå till angrepp, och ni skall lyckas; de skall falla i era händer." 15Men kungen sade: "Hur många gånger skall jag besvärja dig att inte säga annat än sanningen när du talar till mig i Herrens namn?" 16Då sade Mika: "Jag såg alla israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt."
17Då vände sig Israels kung till Joshafat: "Var det inte det jag sade? Han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont." 18Men Mika fortsatte: "Lyssna då till vad Herren säger. Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och till vänster om honom. 19Och Herren sade: Vem kan förleda Achav, Israels kung, så att han tågar mot Ramot i Gilead och stupar där? - Den ene svarade ett, den andre ett annat. 20Då steg en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag kan förleda honom. Herren frågade: Hur? 21och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. - 22Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig." 23Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: "Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?" 24Mika svarade: "Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset."
25Israels kung befallde att de skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash 26och säga till dem: "Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen." 27Men Mika sade: "Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig."
Mika sade: "Hör, alla folk ..."
Achav stupar. Joshafat tillrättavisas av Jehu
28Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead, 29och Israels kung sade till Joshafat: "Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder." Och Israels kung förklädde sig, och de gav sig ut i striden. 30Arameerkungen hade gett sina vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung. 31När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: "Där är kungen av Israel." De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. Och Herren hjälpte honom, Gud lockade bort dem från honom. 32När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.
33Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt kusken att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad. 34Kampen var dock hela dagen så hård att Israels kung fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna ända till kvällen, och vid solnedgången dog han.
19 1Kung Joshafat av Juda återvände välbehållen hem till Jerusalem. 2Där möttes han av siaren Jehu, Hananis son, som sade: "Hur kan du hjälpa en ogudaktig och älska dem som hatar Herren? Det är därför Herren låter sin vrede drabba dig. 3Men du har också gjort något gott, du har utplånat asherapålarna i landet och lagt dig vinn om att dyrka Gud."
Joshafat ordnar rättsväsendet
4Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han for därifrån igen, ut bland folket, från Beer Sheva till Efraims bergsbygd, och fick dem att återvända till Herren, sina fäders Gud. 5Han insatte domare i landet, i var och en av befästningsstäderna i Juda, 6och han sade till dem: "Ge akt på vad ni gör, ty det är inte på människors vägnar ni dömer utan på Herrens, och han är med er när ni dömer. 7Låt fruktan för Herren vägleda er. Ge noga akt på vad ni gör, ty hos Herren, vår Gud, finns ingenting orätt, han är aldrig partisk, han kan inte mutas." 8I Jerusalem insatte Joshafat några av leviterna och prästerna och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma för Herrens räkning och avgöra rättstvister bland invånarna i staden, 9och han befallde dem: "Så här skall ni gå till väga, i fruktan för Herren, med trohet och hängivenhet: 10var gång en rättssak överlämnas till er av era ämbetsbröder ute i städerna, vare sig det gäller dråpmål eller tillämpningen av lag och bud, stadgar och regler, skall ni råda och varna dem så att de inte ådrar sig skuld inför Herren och vreden drabbar er och dem. På detta sätt skall ni gå till väga för att inte ådra er skuld. 11Översteprästen Amarja skall leda er i mål som rör Herren och Sevadja, Ismaels son, fursten av Juda, i mål som rör kronan, och leviterna skall vara era biträden. Gå till verket med kraft, må Herren vara med den som gör det goda."
Herren ger Joshafat seger över grannfolk
20 1En tid därefter kom moabiterna och ammoniterna, och tillsammans med dem en del meuniter, för att angripa Joshafat. 2Joshafat fick rapport om att en stor skara fiender kommit mot honom från landet på andra sidan Döda havet, från Edom, och att de redan befann sig i Haseson Tamar, dvs. En-Gedi. 3Joshafat blev rädd och bestämde sig för att vända sig till Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda, 4och judeerna samlades för att söka råd hos Herren. Från alla städer i Juda kom man för att söka Herrens hjälp.
5Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården, 6och han sade: "Herre, våra fäders Gud, det är du som är Gud i himlen och som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och styrka, och ingen kan stå emot dig. 7Du, vår Gud, drev bort invånarna i detta land för ditt folk Israel och gav det åt din vän Abrahams ättlingar för evigt. 8Där bosatte de sig, och där byggde de en helgedom åt dig, åt ditt namn, och sade: 9’Om olycka drabbar oss - straffande svärd, pest eller svält - skall vi ställa oss framför detta hus och inför dig, ty ditt namn bor i detta hus, och ropa till dig i vår nöd, och du skall höra det och hjälpa oss.’ 10Och nu vill ammoniterna och folk från Moab och Seirs bergsbygd - det var genom deras land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, utan de fick ta en omväg, och de utrotade dem inte - 11nu vill de löna oss genom att komma hit och driva undan oss från din egendom som du gav oss att ta i besittning. 12Vår Gud, straffa dem, ty vi står maktlösa mot denna stora skara som kommit emot oss. Vi vet inte vad vi skall göra, vi riktar våra blickar mot dig."
13Alla judeer stod inför Herren med sina familjer, sina kvinnor och barn. 14Herrens ande kom över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja av Asafs ätt, där han stod mitt i församlingen, 15och han ropade: "Hör upp, alla judeer och invånare i Jerusalem och du, kung Joshafat! Så säger Herren till er: Ni skall inte vara rädda och förskräckta för denna stora skara, ty striden är inte er utan Guds. 16I morgon skall ni dra ut mot dem; de är på väg uppför Sisbranten, och ni kommer att möta dem där bäckravinen börjar, invid Jeruels öken. 17Men det är inte er sak att strida, ställ upp er och stå stilla; ni skall bli vittnen till den seger som Herren ger er, Juda och Jerusalem. Var inte rädda och förskräckta! Dra ut mot dem i morgon, Herren skall vara med er." 18Och Joshafat föll ner med ansiktet mot marken, och alla judeer och invånare i Jerusalem kastade sig ner inför Herren och tillbad honom, 19medan leviterna av Kehats ätt, Korachs ättlingar, stod upp och prisade Herren, Israels Gud, med stark röst.
20När de tidigt nästa morgon drog ut mot Tekoas öken steg Joshafat fram och sade: "Hör på mig, judeer och invånare i Jerusalem! Låt er tro på Herren, er Gud, bestå, så skall ni bestå. Tro på hans profeter, så skall ni lyckas." 21Efter att ha rådslagit med folket utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren när de drog ut framför hären och sjunga: "Tacka Herren, evigt varar hans nåd."
22När de började jubla och lovsjunga lät Herren ammoniterna och folket från Moab och Seirs bergsbygd som dragit ut mot Juda överrumplas, så att de blev slagna: 23ammoniterna och moabiterna vände sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta dem och göra slut på dem, och när de hade utplånat folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra. 24När judeerna kom fram till utsiktsplatsen vid öknen och blickade ut mot fiendehären såg de bara stupade, ingen hade undkommit. 25Joshafat och hans folk började ta byte, och de fann mängder av boskap, varor, kläder och dyrbarheter. De tog så mycket att de inte kunde bära allt. I tre dagar fortsatte de att plundra, så mycket fanns det. 26Men den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att lovsjunga Herren, därför heter denna plats än i dag Lovsångsdalen.
27Alla män från Juda och Jerusalem vände om med Joshafat i spetsen och återvände glada hem till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädjas över fiendens nederlag. 28De kom till Jerusalem och Herrens hus spelande på lyror, harpor och trumpeter. 29Gud lät alla riken fyllas av skräck när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender. 30Joshafats rike hade lugn och ro, och hans Gud lät honom få fred på alla sidor.
31Joshafat var kung av Juda. Han var trettiofem år då han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuva, dotter till Shilchi. 32Joshafat följde i sin far Asas spår utan att vika av och gjorde det som var rätt i Herrens ögon. 33Ändå fick offerplatserna vara kvar, och folket fortsatte att vara likgiltigt för sina fäders Gud.
34Joshafats historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i Jehus, Hananis sons, krönika som ingår i boken om Israels kungar.
35Efter en tid lierade sig kung Joshafat av Juda med Achasja, kungen av Israel, han som gjorde så mycket ont. 36Han slog sig samman med honom för att bygga skepp som skulle segla på Tarshish; de byggde skeppen i Esjon-Gever. 37Då profeterade Elieser från Maresha, Dodias son, mot Joshafat: "Eftersom du lierade dig med Achasja kommer Herren att krossa ditt verk." Skeppen förliste och kunde aldrig segla till Tarshish.
21 1Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Joram kung över Juda
2Jorams bröder, söner till Joshafat, hette Asarja, Jechiel, Sakarja, Mikael och Shefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung. 3Deras far hade gett dem rika skänker, silver och guld och andra dyrbara gåvor, liksom befästningsstäder i Juda. Men kungadömet gav han åt Joram, eftersom han var den förstfödde.
4När Joram övertagit kungadömet efter sin far stärkte han sin ställning genom att avrätta alla sina bröder och några av Israels furstar. 5Joram var trettiotvå år då han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. 6Han följde de israelitiska kungarna i spåren, som Achavs familj hade gjort; så var han också gift med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 7Ändå ville Herren inte utplåna Davids ätt, på grund av det förbund han slutit med David. Han hade lovat att en lampa alltid skulle brinna för honom och hans efterkommande. 8Under Jorams tid lösgjorde sig Edom från Judas överhöghet och tog sig en egen kung. 9Joram drog upp dit med sina furstar och alla vagnstrupperna. På natten gick han till anfall, men edomeerna, som omringat honom, slog honom och vagnsbefälhavarna. 10Sedan Edom bröt sig loss har det aldrig stått under Judas överhöghet. Vid samma tid lösgjorde sig också Livna från Judas överhöghet, eftersom Joram övergett Herren, sina fäders Gud. 11Han hade också inrättat offerplatser i Judas städer och förlett Jerusalems invånare till otrohet och lockat Juda till avfall.
12Då kom ett brev till Joram från profeten Elia, där det stod: "Så säger Herren, din fader Davids Gud: Du har inte följt din far Joshafat och kung Asa av Juda i spåren 13utan följt Israels kungar, och du har förlett Juda och Jerusalems invånare till otrohet på samma sätt som Achavs ätt gjorde och till och med dödat dina bröder, din fars söner, som var bättre än du. 14Därför skall Herren utsätta ditt folk, dina söner, dina hustrur och allt du äger för en svår hemsökelse, 15och du själv skall drabbas av svåra plågor, en sjukdom i inälvorna, så att de till sist faller ut till följd av sjukdomen."
16Herren uppeggade filisteerna och de araber som bodde nära kushiterna mot Joram, 17så att de drog upp mot Juda. De trängde in i landet och förde bort allt de fann i kungens palats, och likaså hans söner och hustrur, så att Joram bara hade sin yngste son, Joachas, kvar. 18Efter allt detta lät Herren honom drabbas av en obotlig sjukdom i inälvorna. 19En tid senare, efter ett par år, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen, och han dog under svåra smärtor. Folket tände ingen eld till hans ära som de gjort för hans fäder.
20Joram var trettiotvå år då han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. Han gick bort, saknad av ingen, och han begravdes i Davids stad, dock inte i kungagravarna.
Achasja kung över Juda
22 1Jerusalems invånare gjorde Jorams yngste son Achasja till kung efter honom. Alla de äldre sönerna hade dödats av det rövarband som gått till angrepp tillsammans med araberna. Så blev Achasja, Jorams son, kung över Juda. 2Han var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och var sondotter till Omri. 3Även Achasja följde Achavs familj i spåren, ty hans mor fick honom att synda genom sina råd. 4Han gjorde liksom Achavs familj det som var ont i Herrens ögon; sedan hans far hade dött gav de honom råd som ledde honom i fördärvet. 5Och det var på deras råd han drog i fält tillsammans med Achavs son Joram, Israels kung, mot Hasael, kungen av Aram, och kämpade mot denne vid Ramot i Gilead, där Joram sårades av arameerna.
6Joram drog sig tillbaka till Jisreel för att få de sår läkta som tillfogats honom vid Rama under kriget mot Arams kung Hasael. Medan han låg sjuk i Jisreel kom kung Achasja av Juda, Jorams son, på besök till honom; 7Gud hade styrt det så att Achasja skulle besöka honom. När han kom dit drog han ut tillsammans med Joram mot Jehu, Nimshis son, som Herren hade smort till kung för att utrota Achavs ätt. 8Under kampen mot Achavs ätt träffade Jehu på Judas furstar och Achasjas brorsöner, som ingick i hans uppvaktning, och avrättade dem. 9Han lät söka efter Achasja, och man grep honom när han gömde sig i Samaria och förde honom till Jehu och dödade honom. Men de begravde honom, för de tänkte: "Han var ändå ättling till Joshafat, som helhjärtat dyrkade Herren."
Nu fanns det ingen av Achasjas ätt som förmådde styra riket.
Atalja griper makten i Juda
10När Atalja, Achasjas mor, fick veta att hennes son var död föresatte hon sig att utplåna hela kungaätten i Juda. 11Men prinsessan Joshavat lyckades gömma undan Achasjas son Joash, just som kungabarnen skulle dödas. Hon förde honom och hans amma till klädkammaren. Joshavat, dotter till kung Joram och hustru till prästen Jojada, var syster till Achasja, och hon höll Joash dold för Atalja, så att hon inte kunde döda honom. 12I sex år stannade han hos dem, gömd i Guds hus, under den tid Atalja regerade i landet.
Joash kung över Juda. Ataljas död
23 1Under det sjunde året tog Jojada mod till sig och gick samman med officerarna Asarja, Jerochams son, Ismael, Jochanans son, Asarja, Oveds son, Maaseja, Adajas son, och Elishafat, Sikris son. 2De reste runt i Juda och samlade leviterna från alla Judas städer och de israelitiska familjeöverhuvudena. När de kom till Jerusalem 3slöt hela församlingen ett förbund med kungen i Guds hus, och Jojada sade: "Här är kungens son! Han skall bli kung, så som Herren sagt om Davids ättlingar. 4Så här skall ni göra: den tredjedel av er präster och leviter som går i tjänst på sabbaten skall stå på vakt vid trösklarna, 5och en tredjedel skall vara i palatset och en tredjedel vid Jesodporten, medan folket skall uppehålla sig på förgårdarna till Herrens hus. 6Ingen får gå in i templet utom prästerna och de leviter som är i tjänst. De får gå in eftersom de är helgade, men folket skall iaktta sina förpliktelser mot Herren. 7Leviterna skall sluta upp omkring kungen, alla med vapen i hand. Om någon försöker ta sig in i templet skall han mista livet. Följ kungen vart han än går."
8Leviterna och alla judeerna gjorde som prästen Jojada hade befallt dem; var och en tog sitt manskap, både dem som gick på och dem som gick av sitt pass på sabbaten, eftersom Jojada inte gav avdelningarna ledigt. 9Jojada gav officerarna de spjut, sköldar och koger som hade tillhört kung David och som fanns i Guds hus. 10Han ställde upp folket, alla med vapen i händerna, runt omkring kungen, från templets södra sida till dess norra, framför altare och tempelhus. 11Därefter förde de ut kungasonen och satte på honom diademet och armringarna. De utropade honom till kung, och Jojada och hans söner smorde honom, och de ropade: "Leve konungen!"
12När Atalja hörde jublet från folket som skyndat till för att hylla kungen gick hon bort till dem som var i Herrens hus. 13Där fick hon se kungen stå vid sin pelare intill ingången, med officerarna och trumpetarna närmast sig. Folket jublade och trumpeterna smattrade, och sångarna med sina instrument ledde hyllningarna. Då rev Atalja sönder sina kläder och utbrast: "Förräderi! Förräderi!" 14Prästen Jojada gav officerarna som hade befälet över trupperna order att föra bort henne till andra sidan om pelarraden och att hugga ner var och en som följde efter henne. Han ville inte att man skulle döda henne i Herrens hus. 15De grep henne, och hon fördes fram till Hästporten i kungapalatset. Där dödade de henne.
16Jojada slöt ett förbund mellan sig själv, folket och kungen: de skulle vara Herrens folk. 17Och hela folket begav sig till baalstemplet och rev ner det; de slog sönder altarna och gudabilderna, och de dräpte Baals präst Mattan framför altarna. 18Men Jojada satte ut vakt kring Herrens hus under ledning av de levitiska prästerna och återinförde de avdelningar för präster och leviter som David inrättat i Herrens hus för att de skulle offra brännoffer åt Herren, så som det är föreskrivet i Moses lag, med glädje och sång, allt enligt Davids anvisningar. 19Han ställde dörrvaktarna vid portarna till Herrens hus, för att ingen som på något sätt var oren skulle kunna komma in. 20Sedan tog han med sig officerarna, de förnämsta och de styrande bland folket och hela folket och förde kungen från templet genom Övre porten in i kungapalatset. Där lät de Joash ta plats på den kungliga tronen. 21Folket gladde sig och allt var lugnt i staden.
Atalja dödade man med svärd.
24 1Joash var sju år då han blev kung, och han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sivja och var från Beer Sheva. 2Så länge prästen Jojada levde gjorde Joash det som var rätt i Herrens ögon. 3Prästen Jojada skaffade honom två hustrur, och han fick söner och döttrar.
Templet restaureras
4En tid därefter föresatte sig Joash att restaurera Herrens hus. 5Han samlade prästerna och leviterna och sade till dem: "Dra ut till Judas städer och samla år för år in pengar från alla israeliter för att sätta er Guds hus i stånd. Låt det ske utan dröjsmål." Men leviterna gjorde sig ingen brådska. 6Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och frågade honom: "Varför har du inte sett till att leviterna drivit in den skatt från Juda och Jerusalem som Herrens tjänare Mose och Israels församling bestämt för förbundstecknets tält?" - 7Den ogudaktiga Ataljas söner hade trängt sig in i Guds hus och till och med använt för baalsgudarna det som var helgat för Herrens hus.
8På kungens befallning gjorde man en kista, som ställdes utanför porten till Herrens hus. 9Ett påbud gick ut i Juda och Jerusalem att alla skulle komma till Herren med den skatt som ålagts Israel i öknen av Guds tjänare Mose. 10Alla furstarna och hela folket kom med glädje och lade pengar i kistan tills den blev full. 11När det var dags att föra kistan till den kontroll som leviterna utförde för kungens räkning och man fann att det var mycket pengar i den, kom kungens sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan, varefter den bars tillbaka till sin plats. Så gjorde man dag efter dag och man samlade in mycket pengar, 12som kungen och Jojada överlämnade till dem som skulle utföra arbetena i Herrens hus, och de lejde stenhuggare och timmermän för reparationerna i Herrens hus liksom järn- och kopparsmeder till templets restaurering. 13Arbetarna gick till verket och skadorna botades genom deras försorg; de återställde Guds hus i ursprungligt och förbättrat skick. 14När de var färdiga lämnade de pengarna som blivit över till kungen och Jojada. Av dem tillverkades föremål till Herrens hus, både för gudstjänsten och offren, skålar och andra föremål av guld och silver. Så länge Jojada levde offrades dagligen brännoffer i Herrens hus.
15Jojada dog, gammal och mätt av år, i en ålder av 130 år, 16och han begravdes i Davids stad, bland kungarna, eftersom han hade gjort så mycket gott i Israel, för Gud och hans hus.
17När Jojada var död kom Judas furstar till kungen och gjorde sin uppvaktning, och han lyssnade till dem. 18De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. 19Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.
20Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: "Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er." 21De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård. 22Kung Joash hade glömt den kärlek Sakarjas far Jojada visat honom och dödade hans son. I dödsögonblicket ropade han: "Må Herren se och straffa."
23Vid årsskiftet tågade den arameiska hären mot Joash. Arameerna trängde in i Juda och Jerusalem, de utplånade alla furstar i folket, och det byte de tog sände de till kungen i Damaskus. 24Trots att den arameiska hären var liten lät Herren en mycket stor här falla i dess våld, eftersom folket hade övergett Herren, sina fäders Gud. Så verkställde de domen över Joash.
25Arameerna lämnade Joash svårt sårad och drog sig tillbaka. Då sammansvor sig hans närmaste män mot honom för att hämnas prästen Jojadas sons död, och de dräpte honom i hans säng. Han begravdes i Davids stad, men han lades inte i kungagravarna. 26De som sammansvor sig mot honom var Savad, ammonitiskan Shimats son, och Josavad, moabitiskan Shimrits son. 27Joashs söner, de många profetorden mot honom och återuppbyggnaden av Guds hus, allt detta har nedtecknats i tilläggsskriften till boken om kungarna. Hans son Amasja blev kung efter honom.
Amasja kung över Juda. Krig med Edom och Israel
25 1Amasja var tjugofem år då han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, dock inte av hela sitt hjärta.
3När Amasjas kungamakt var säkrad lät han avrätta dem av sina män som hade dräpt hans far kungen. 4Men deras barn skonade han i enlighet med det som står skrivet i lagen i Moses bok, där Herren befaller: "Fäderna skall inte dö för barnens skull och inte barnen för fädernas skull, utan var och en skall dö för sitt eget brott."
5Amasja samlade judeerna och ställde hela Juda och Benjamin familjevis under befäl av högre och lägre officerare. Han mönstrade dem som var tjugo år och äldre; det fanns 300 000 vapenföra soldater som kunde hantera lans och sköld. 6Han lejde också 100 000 tappra kämpar från Israel för 100 talenter silver. 7Men en gudsman kom till honom och sade: "Konung, låt inte den israelitiska hären dra ut tillsammans med dig, för Herren är inte med Israel - alla dessa efraimiter! 8Dra ut på egen hand och gå modigt ut i striden, annars skall Gud låta dig falla för fienden. Gud har makt att hjälpa och att stjälpa." - 9"Hur går det då med de 100 talenterna jag gav till den israelitiska styrkan?" frågade Amasja, och gudsmannen svarade: "Herren kan ge dig mer än så." 10Då hemförlovade Amasja den styrka som hade kommit från Efraim. De blev ursinniga på judeerna och återvände hem i vredesmod.
11Amasja tog mod till sig och ledde sitt folk till Saltdalen och slog där 10 000 man från Seir. 12Ytterligare 10 000 togs till fånga av judeerna, som förde upp dem på toppen av en klippa och störtade ner dem därifrån så att alla krossades till döds. 13Men männen i den styrka som Amasja hade skickat hem och som inte fått följa med ut i striden överföll judeiska städer från Samaria till Bet-Horon, slog ihjäl 3 000 av invånarna där och tog ett rikt byte.
14När Amasja kom tillbaka efter segern över edomeerna förde han med sig de gudar man hade i Seir och ställde upp dem som sina egna gudar. Dem tillbad han och tände rökelse åt. 15Då blev Herren vred på Amasja och sände en profet till honom som sade: "Varför dyrkar du gudar som inte kunde rädda sitt eget folk ur ditt våld?" 16Men Amasja avbröt honom: "När gjorde vi dig till kunglig rådgivare? Sluta, annars blir du dödad!" Profeten slutade men sade: "Jag vet att Gud har beslutat att förgöra dig eftersom du gör så här och inte lyssnar till mina råd."
17Kung Amasja av Juda höll rådslag och sände sedan bud till Israels kung Joash, son till Joachas, son till Jehu, och utmanade honom: "Låt oss mötas öga mot öga!" 18Israels kung Joash skickade detta svar till kung Amasja av Juda: "Tisteln på Libanon sände bud till cedern på Libanon: Ge din dotter till hustru åt min son! Men de vilda djuren på Libanon kom förbi och trampade ner tisteln. - 19Du skryter med att du slog edomeerna, och det har stigit dig åt huvudet så att du vill vinna ännu mera ära. Stanna hellre hemma! Varför utmana olyckan? Du skulle gå under och Juda med dig." 20Men Amasja lyssnade inte på honom; så hade Gud styrt det för att ge dem i fiendens våld, eftersom de hade dyrkat edomeernas gudar. 21Israels kung Joash drog då ut, och vid Bet-Shemesh i Juda ställdes de öga mot öga, han och Judas kung Amasja. 22Judeerna besegrades av israeliterna och flydde var och en hem till sig. 23Israels kung Joash tillfångatog vid Bet-Shemesh Judas kung Amasja, son till Joash, son till Joachas, och förde honom till Jerusalem, där han rev ner 400 alnar av stadsmuren, från Efraimporten till Hörnporten. 24Han lade beslag på allt guld och silver och alla föremål som fanns i Guds hus - hos Oved-Edom - och kungapalatsets skatter. Dessutom tog han gisslan och återvände så till Samaria.
25Kung Amasja av Juda, Joashs son, levde i femton år efter det att kung Joash av Israel, Joachas son, hade dött. 26Amasjas historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. 27När Amasja övergav Herren stämplade man mot honom i Jerusalem, och han flydde till Lakish, men de sammansvurna skickade dit folk som slog ihjäl honom. 28Sedan hämtades han med hästspann och begravdes bland sina fäder i Davids stad. 26 1Och folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år, och utropade honom till kung efter hans far Amasja. 2Han befäste Elot och återförenade staden med Juda, sedan kungen hade gått till vila hos sina fäder.
Ussia kung över Juda
3Ussia var sexton år då han blev kung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem. 4Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans far Amasja. 5Han dyrkade Gud så länge Sakarja levde, han som lärt honom gudsfruktan, och så länge han dyrkade Herren lät Gud honom ha lyckan med sig.
6Han drog ut i strid mot filisteerna och rev ner stadsmurarna i Gat, Javne och Ashdod. 7Gud hjälpte honom mot filisteerna, mot araberna som bodde i Gerar och mot meuniterna, 8som fick erlägga tribut till Ussia. Ryktet om honom spreds ända ner till Egypten, så mäktig var han. 9I Jerusalem byggde Ussia torn vid Hörnporten, Dalporten och murvinkeln och befäste dem. 10Han byggde också torn ute i ödemarken och högg ut många vattencisterner, för han ägde stora hjordar. Han hade bönder i Låglandet och på högslätten och vingårdsarbetare i bergen och i bördiga trakter. Ja, han ivrade för jordbruk.
11Ussia hade en krigshär, som drog ut i strid indelad enligt den mönstring som gjorts av sekreteraren Jeiel och förmannen Maaseja. Den stod under befäl av Hananja, en av kungens generaler. 12Familjeöverhuvudena som anförde de tappra krigarna var 2 600, 13och den här de förde befäl över bestod av 307 500 man, som med kraft och styrka hjälpte kungen i striden mot fienden. 14Ussia utrustade hela hären med sköldar och lansar, hjälmar och harnesk, bågar och slungstenar, 15och i Jerusalem byggde han sinnrikt uttänkta krigsmaskiner. De skulle stå på tornen och murhörnen, och man kunde skjuta pilar och stora stenar med dem. Ryktet om honom spreds vida omkring; på ett underbart sätt blev han hjälpt så att han fick stor makt.
16Men när han hade fått denna makt blev han så högmodig att han gjorde något förfärligt. Han handlade trolöst mot Herren, sin Gud: han trädde in i Herrens tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret. 17Då gick prästen Asarja in efter honom, åtföljd av Herrens präster, åttio modiga män. 18De ställde sig i vägen för kung Ussia och sade: "Ussia, det är inte din sak att tända rökelse åt Herren, det får bara prästerna göra, Arons söner, som har helgats för detta. Gå ut ur helgedomen! Du har varit trolös, detta ger dig ingen ära inför Herren Gud." 19Ussia blev rasande där han stod med rökelsekaret i handen, beredd att tända. Och när han rasade mot prästerna slog spetälska ut i hans panna inför prästerna vid rökelsealtaret i Herrens hus. 20Översteprästen Asarja och de andra prästerna vände sig mot honom och såg att han hade fått spetälska i pannan, och de jagade ut honom därifrån. Även han själv ville snabbt komma ut, eftersom Herren slagit honom med sjukdom. 21Kung Ussia var sedan spetälsk ända till sin dödsdag och måste som spetälsk bo i ett hus för sig; han var utestängd från Herrens hus. Under tiden var det hans son Jotam som styrde över hovet och folket i landet.
22Ussias historia i övrigt, från början till slut, blev nedtecknad av profeten Jesaja, Amos son. 23Ussia gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem, men ute på det kungliga gravfältet, med hänvisning till att han var spetälsk. Hans son Jotam blev kung efter honom.
Jotam kung över Juda
27 1Jotam var tjugofem år då han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha, Sadoks dotter. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans far Ussia, och han trädde dessutom inte in i Herrens tempel. Folket fortsatte dock att handla fördärvligt. 3Han byggde Övre porten i Herrens hus och byggde mycket på Ofelmuren. 4Han byggde städer i Juda bergsbygd, och i skogstrakterna byggde han borgar och torn. 5Han förde krig mot ammoniternas kung och segrade. Ammoniterna måste det året ge honom 100 talenter silver, 10 000 kor vete och 10 000 kor korn; så mycket betalade ammoniterna också de två följande åren. 6Jotams ställning var stark, eftersom han orubbligt höll sig till Herren, sin Gud.
7Jotams historia i övrigt, alla hans krig och hans gärningar, har nedtecknats i boken om Israels och Judas kungar. 9Jotam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Achas blev kung efter honom.
Achas kung över Juda. De judeiska fångarna skonas. Achas avgudadyrkan
28 1Achas var tjugo år då han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon, så som hans fader David hade gjort, 2utan följde i de israelitiska kungarnas spår. Han gick så långt att han gjorde gjutna beläten åt baalsgudarna, 3tände offereld i Ben-Hinnoms dal och brände sina söner på bål enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 4Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd.
5Herren, hans Gud, gav honom i den arameiske kungens våld. Arameerna besegrade honom och tog ett stort antal fångar, som de förde till Damaskus. Han gavs också i den israelitiske kungens våld, och denne tillfogade honom stora förluster: 6Pekach, Remaljas son, dödade på en enda dag 120 000 judeer, allesammans tappra män. Detta skedde därför att folket hade övergett Herren, sina fäders Gud. 7Sikri, en kämpe från Efraim, dödade kungens son Maaseja, överståthållaren Asrikam och kungens närmaste man Elkana. 8Israeliterna tog 200 000 fångar från sitt broderfolk, kvinnor, pojkar och flickor, och de tog också ett rikt byte och förde det till Samaria.
9Där fanns en Herrens profet vid namn Oded, som gick för att möta hären när den kom tillbaka till Samaria. Han sade: "Herren, era fäders Gud, var vred på judeerna, och därför gav han dem i ert våld. Men ni har dödat med ett himmelsskriande raseri. 10Och nu tänker ni göra män och kvinnor från Juda och Jerusalem till era slavar! Som om inte ni själva ställt er i skuld till Herren, er Gud! 11Hör nu på mig: Skicka tillbaka fångarna ni tagit från era bröder, för Herrens vrede flammar mot er!" 12Och några av efraimiternas överhuvuden, Asarja, Jochanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, vände sig till dem som kommit tillbaka från kriget 13och sade: "För inte fångarna hit! Tänker ni dra på oss skuld till Herren och öka den synd och skuld vi redan har? Vår skuld är stor, och vreden flammar mot Israel." 14Då lämnade soldaterna ifrån sig fångarna och bytet inför furstarna och hela församlingen. 15De män som nämnts tog hand om fångarna: alla som var nakna klädde de med vad som fanns bland bytet. De gav dem kläder och skor, lät dem äta och dricka och smorde dem med olja. De som var svaga sattes på åsnor, och de förde dem alla till Jeriko, Palmstaden, nära deras bröder. Därefter återvände de till Samaria.
16Vid den tiden sände kung Achas bud till kungen av Assyrien och bad honom om hjälp. 17Även edomeerna hade nämligen anfallit Juda och tagit fångar. 18Och filisteerna hade angripit städer i Låglandet och Negev som hörde till Juda och intagit Bet-Shemesh, Ajalon och Gederot samt Soko med kringliggande byar, Timna med kringliggande byar och Gimso med kringliggande byar, och de hade bosatt sig där. 19Herren förödmjukade Juda på grund av Achas, Israels kung, som hade orsakat upplösningen i Juda och handlat trolöst mot Herren. 20Men då drog Tiglat Pileser, kungen av Assyrien, ut mot honom och ansatte honom i stället för att stödja honom. 21Achas plundrade både templet och palatset och furstarna och gav allt till kungen av Assyrien, men det hjälpte honom inte. 22När han ansattes blev han än mer trolös mot Herren - sådan var kung Achas. 23Han offrade till Damaskus gudar som hade besegrat honom, för han tänkte: "De arameiska kungarnas gudar har ju hjälpt dem, nu offrar jag till dem så att de hjälper mig." Men i stället fick de både honom och hela Israel på fall. 24Achas samlade ihop tempelföremålen och högg sönder dem. Han stängde också porten till Herrens hus och gjorde sig altaren i varje hörn av Jerusalem. 25Och i varenda stad i Juda inrättade han offerplatser för att tända offereld åt andra gudar. Så väckte han vrede hos Herren, sina fäders Gud.
26Hans historia i övrigt och hans gärningar, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. 27Achas gick till vila hos sina fäder och begravdes i Jerusalem, men inne i staden; man lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom.
Hiskia kung över Juda
29 1Hiskia var tjugofem år då han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avia, Sakarjas dotter. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. 3Det var han som i sitt första regeringsår, i den första månaden, öppnade porten till Herrens hus och reparerade dörrarna. 4Han lät hämta prästerna och leviterna och samlade dem på Östra torget 5och sade till dem: "Hör på mig, leviter! Helga nu er själva och helga Herrens, era fäders Guds, hus. För ut det orena ur helgedomen! 6Våra fäder har varit trolösa och gjort det som är ont i Herrens, vår Guds, ögon. De har övergett honom och vänt sig bort från Herrens boning, ja, de har vänt den ryggen. 7De har också stängt dörrarna till förhallen och släckt lamporna, de har inte tänt rökelse eller offrat brännoffer i helgedomen åt Israels Gud. 8Därför har Herrens vrede drabbat Juda och Jerusalem, och han har gjort dem till en skräckbild och utsatt dem för ödeläggelse och hån, som ni kan se med egna ögon. 9Ja, våra fäder har fallit för svärd, och våra söner och döttrar och hustrur är i fångenskap på grund av detta. 10Nu har jag föresatt mig att sluta ett förbund med Herren, Israels Gud, för att vända hans flammande vrede från oss. 11Mina söner, dröj inte! Er har Herren utvalt till att göra tjänst inför honom, att vara hans tjänare och att tända rökelse."
12Leviterna Machat, Amasajs son, och Joel, Asarjas son, av Kehats ätt, trädde då fram, och likaså av Meraris ätt Kish, Avdis son, och Asarja, Jehallelels son, och av Gershons ätt Joach, Simmas son, och Eden, Joachs son, 13och av Elisafans ätt Shimri och Jeiel och av Asafs ätt Sakarja och Mattanja 14och av Hemans ätt Jechiel och Shimi och av Jedutuns ätt Shemaja och Ussiel. 15De samlade sina ämbetsbröder, de helgade sig och som kungen hade befallt i enlighet med Herrens ord gick de för att rena templet. 16Sedan gick prästerna in i tempelhuset för att rena det. De förde allt orent de hittade i Herrens tempel till förgården, och där tog leviterna emot det och förde det ut till Kidrondalen. 17Helgandet inleddes på första dagen i första månaden, och den åttonde dagen i månaden hade de kommit till förhallen. Sedan helgade de tempelhuset under åtta dagar, och på sextonde dagen i första månaden var de färdiga.
18De gick in till kung Hiskia och sade: "Vi har renat hela Herrens hus och brännofferaltaret med alla dess tillbehör och skådebrödsbordet med alla dess tillbehör. 19Och alla de föremål som vanhelgades under den trolöse kung Achas regeringstid har vi ställt i ordning och helgat, och de finns nu på sin plats vid Herrens altare."
20Tidigt nästa morgon samlade kung Hiskia de ledande männen i staden och gick till templet. 21De förde med sig sju tjurar, sju baggar och sju lamm, dessutom sju bockar som syndoffer för kungadömet, för helgedomen och för judeerna. Han befallde prästerna, Arons söner, att offra dem på Herrens altare. 22De slaktade tjurarna, och prästerna tog hand om blodet och stänkte det på altaret, och de slaktade baggarna och stänkte blodet på altaret, och de slaktade lammen och stänkte blodet på altaret. 23Sedan förde de fram syndofferbockarna till kungen och församlingen, och man lade händerna på dem, 24och prästerna slaktade dem och offrade blodet som ett syndoffer på altaret för att bringa försoning åt hela Israel. Kungen hade nämligen bestämt att brännoffret och syndoffret skulle gälla hela Israel.
25Han lät leviterna ställa upp sig i templet med cymbaler, harpor och lyror, så som David, kungens siare Gad och profeten Natan hade befallt; befallningen kom från Herren genom hans profeter. 26Leviterna ställde upp sig med de instrument David införde och prästerna med sina trumpeter. 27Hiskia befallde att brännoffret skulle offras på altaret, och samtidigt som offrandet inleddes började sången till Herren och trumpeterna att ljuda, tillsammans med de instrument Israels kung David införde, 28och hela församlingen tillbad, och sångarna sjöng, och trumpetarna blåste i trumpeterna - allt detta tills offren var avslutade. 29När man slutat offra föll kungen och alla som fanns där tillsammans med honom ner på knä och tillbad. 30Kung Hiskia och de ledande männen uppmanade leviterna att prisa Herren med Davids och siaren Asafs ord, och de prisade honom med glädje och föll ner och tillbad.
31Hiskia tog till orda och sade: "Ni har nu blivit vigda åt Herren. Träd fram med slaktoffer och tackoffer till Herrens hus." Församlingen kom med slaktoffer och tackoffer, och de som kände sig manade kom med brännoffer. 32Antalet brännofferdjur som församlingen kom med var 70 tjurar, 100 baggar och 200 lamm; alla dessa var brännoffer åt Herren. 33De heliga gåvorna utgjordes av 600 tjurar och 3 000 får. 34Men prästerna var för få för att kunna flå alla offerdjuren, och därför hjälpte deras bröder leviterna dem tills arbetet var färdigt och tills alla präster hade helgat sig; leviterna hade nämligen varit mer villiga att helga sig än prästerna. 35Till den stora mängden brännoffer kom också fettstyckena från gemenskapsoffren samt dryckesoffren som hörde till brännoffren.
Så återupprättades tjänsten i Herrens hus, 36och Hiskia och hela folket gladde sig över vad Gud hade gjort för folket. Allt hade gått mycket fort.
Hiskias påskfirande
30 1Hiskia sände bud till hela Israel och Juda - han skrev också brev till Efraim och Manasse - och uppmanade folket att komma till templet i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk.
2Kungen, furstarna och hela församlingen i Jerusalem enade sig om att fira påsk i andra månaden. 3De kunde nämligen inte fira den vid rätt tidpunkt, eftersom inte tillräckligt många präster hade helgat sig och folket inte hade samlats i Jerusalem. 4Både kungen och församlingen menade att det var riktigt att göra så. 5Man beslöt att sända ut en kungörelse i hela Israel, från Beer Sheva ända till Dan, om att folket skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem; det hade man förut inte gjort gemensamt, så som det är föreskrivet.
6I enlighet med kungens befallning gav sig kurirerna i väg till hela Israel och Juda med breven från kungen och furstarna. Där stod: "Israeliter, vänd om till Herren, Abrahams, Isaks och Israels Gud, så skall han vända sig till den rest av er som räddats ur de assyriska kungarnas våld. 7Gör inte som era fäder och bröder, som var trolösa mot Herren, sina fäders Gud, så att han utsatte dem för ödeläggelse, som ni själva kan se. 8Var nu inte hårdnackade som era fäder utan böj er för Herren och kom till hans helgedom, som han har helgat för evigt. Tjäna Herren, er Gud, då vänds hans flammande vrede från er. 9Om ni vänder om till Herren kommer era bröder och era söner att möta barmhärtighet hos dem som fört bort dem, så att de får återvända till detta land, ty Herren, er Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall inte vända bort sitt ansikte från er om ni vänder om till honom."
10Kurirerna for från stad till stad i Efraim och Manasse, ja, ända till Sebulon, men man bara skrattade åt dem och drev med dem. 11Några män från Asher, Manasse och Sebulon ödmjukade sig dock och kom till Jerusalem. 12Också i Juda gjorde Gud så att invånarna blev eniga om att göra som kungen och furstarna hade befallt i enlighet med Herrens ord.
13En stor skara människor samlades i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i andra månaden; det var en mycket stor församling. 14De grep sig an med att avlägsna altarna i Jerusalem, och rökelsealtarna kastade de i Kidrondalen. 15På fjortonde dagen i andra månaden slaktade de påsklammet. Skamsna hade prästerna och leviterna helgat sig och kommit med brännoffer till templet. 16De intog nu sina bestämda platser i enlighet med gudsmannen Moses lag. Prästerna stänkte det blod leviterna tagit hand om - 17det var nämligen många i församlingen som inte hade helgat sig, och leviterna slaktade därför lammen åt alla som inte var rena, så att påsklammet blev helgat åt Herren. 18Folkets flertal, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, hade inte renat sig och åt påsklammet på annat sätt än som är föreskrivet. Men Hiskia bad för dem: "Må Herren, den gode, bringa försoning åt 19var och en som helhjärtat dyrkar Gud, Herren, sina fäders Gud, men inte kan uppfylla helgedomens renhetsregler." 20Herren lyssnade på Hiskia och skonade folket.
21Så firade de israeliter som fanns i Jerusalem det osyrade brödets högtid i sju dagar under stor glädje. Och varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med all kraft. 22Hiskia talade uppmuntrande till leviterna, som visat sig väl förfarna i Herrens tjänst. När man hade firat högtiden under de sju dagarna och offrat gemenskapsoffer och tackat Herren, sina fäders Gud, 23enade sig hela församlingen om att fira högtiden ytterligare sju dagar. Också dessa sju dagar firades under glädje. 24Församlingen fick av kung Hiskia av Juda motta 1 000 tjurar och 7 000 får, och av furstarna 1 000 tjurar och 10 000 får. Dessutom helgade sig ett stort antal präster. 25Hela Judas församling gladde sig, liksom prästerna och leviterna och hela den församling som kommit från Israel och de främlingar som kommit från Israel eller som bodde i Juda. 26Glädjen var stor i Jerusalem, något liknande hade inte ägt rum sedan Salomo, Davids son, var Israels kung. 27De levitiska prästerna trädde fram och välsignade folket, och Herren hörde dem. Deras bön nådde himlen, hans heliga boning.
31 1När allt var slutfört drog alla israeliter som varit där ut till städerna i Juda. De krossade stenstoderna och högg ner asherapålarna och förstörde fullständigt offerplatserna och altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse. Sedan återvände israeliterna till sina städer, var och en till sin egendom.
Hiskias tempelreform
2Hiskia återinrättade avdelningarna för präster och leviter. Prästerna och leviterna delades in för tjänstgöring med brännoffer och gemenskapsoffer och för tjänsten i portarna till Herrens läger, där de skulle lova och prisa Herren. 3Kungen bidrog med en del av sin egen förmögenhet till brännoffren: brännoffren morgon och kväll och brännoffren på sabbater, nymånadsfester och högtider, så som det är föreskrivet i Herrens lag. 4Han befallde folket som bodde i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras andel, så att de skulle kunna upprätthålla Herrens lag. 5Så snart denna befallning blivit allmänt känd lämnade israeliterna rikliga förstlingsgåvor av säd, vin, olja och honung och av allt vad marken gav, och de kom också med tionde av allt i mängd. 6Även de israeliter och judeer som bodde i Judas städer kom med tionde av oxar och får och med de heliga gåvor som helgats åt Herren, deras Gud, och lade upp det högvis. 7I tredje månaden började de lägga upp högarna, och i sjunde månaden var de färdiga. 8När Hiskia och furstarna inspekterade högarna prisade de Herren och hans folk Israel. 9Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna, 10och översteprästen Asarja av Sadoks ätt svarade honom: "Alltsedan gåvorna började strömma in till Herrens hus har vi kunnat äta oss mätta, och dessutom har vi fått mycket över, för Herren har välsignat sitt folk. Allt detta är bara det som blivit över."
11Hiskia befallde att man skulle ställa i ordning förrådskamrar i templet. När de ställts i ordning 12förde man samvetsgrant dit gåvorna, tiondet och offergåvorna. Leviten Konanja hade huvudansvaret, och hans bror Shimi var hans närmaste man. 13Jechiel, Asasja, Nachat, Asael, Jerimot, Josavad, Eliel, Jismakja, Machat och Benaja var uppsyningsmän under Konanja och hans bror Shimi och var utsedda av kung Hiskia och Asarja, den främste i Guds hus. 14Leviten Kore, Jimnas son, som vaktade den östra porten, hade ansvaret för de frivilliga gåvorna till Gud och skulle fördela vad som getts åt Herren och de högheliga gåvorna. 15Eden, Minjamin, Jeshua, Shemaja, Amarja och Shekanja arbetade under honom i präststäderna med att samvetsgrant fördela gåvorna bland sina bröder, avdelning för avdelning, stora som små. 16Undantagna var alla i släktregistren uppförda av mankön, från tre års ålder och uppåt, som kom till templet för att avdelningsvis fullgöra sina åligganden enligt ordningen för varje dag. 17Uppförandet i släktregister gjordes för prästernas del familjevis och för leviternas, från tjugo års ålder och uppåt, avdelningsvis efter deras sysslor. 18De skulle uppföras i släktregistret tillsammans med sina familjer, sina hustrur, söner och döttrar, allesammans. [---] 19För de präster, Arons söner, som uppehöll sig på landsbygden utanför städerna fanns i varje stad namngivna män som skulle fördela andelarna åt alla av mankön i prästfamiljerna och åt de leviter som var uppförda i släktregistret.
20Så gjorde Hiskia i hela Juda: han gjorde det som var gott, rätt och riktigt inför Herren, sin Gud. 21I allt han företog sig, både när det gällde tjänsten i Guds hus och när det gällde lagen och buden, dyrkade han sin Gud helhjärtat, och allt lyckades honom väl.
Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem
32 1Sedan Hiskia troget hade utfört allt detta kom den assyriske kungen Sanherib och föll in i Juda. Han omringade de befästa städerna och tänkte erövra dem. 2När Hiskia förstod att Sanherib kommit för att angripa Jerusalem 3rådgjorde han med sina befälhavare och officerare om att täppa till källorna som fanns utanför staden, och de understödde honom i detta. 4Mycket folk samlades, och de täppte till alla källorna och bäcken som flöt genom området. "Den assyriske kungen skall inte få komma hit och finna gott om vatten", sade de. 5Hiskia grep sig verket an med kraft. Han byggde upp hela den nedrivna delen av muren, han försåg muren med torn, han uppförde en ny mur utanför den gamla och han befäste Millo i Davids stad. Han tillverkade mängder av kastvapen och sköldar. 6Han tillsatte befälhavare över hären och samlade dem alla hos sig på torget vid stadsporten och talade manande till dem: 7"Var tappra och starka! Var inte rädda och förskräckta för den assyriske kungen och den stora skara han har med sig, den som är med oss är större. 8Han har bara mänsklig makt, men vi har Herren, vår Gud. Han skall hjälpa oss och föra vår strid." Folket kände sig styrkt av vad Hiskia, Judas kung, sade.
9Efter en tid sände den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin här låg vid Lakish, några män till Hiskia, kungen av Juda, och alla judeer som var i Jerusalem och lät hälsa: 10"Så säger Sanherib, Assyriens konung: Vad är det ni hoppas på när ni håller er kvar i det belägrade Jerusalem? 11Hiskia lurar er och tänker låta er dö av hunger och törst med sitt ’Herren, vår Gud, skall rädda oss ur den assyriske kungens våld’. 12Var det inte samme Hiskia som avskaffade hans offerplatser och altaren när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid ett enda altare och tända rökelse på det? 13Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i alla andra länder? Förmådde dessa folks gudar att rädda sina länder ur mitt våld? 14Vilken av alla gudar hos de folk mina fäder förintat har förmått rädda sitt folk ur mitt våld eftersom ni tror att er gud skulle kunna rädda er? 15Låt alltså inte Hiskia lura och bedra er så här! Tro honom inte, ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått rädda sitt folk ur mitt och mina fäders våld. Hur skulle då er gud kunna rädda er?" 16Och männen sade ännu mera sådant om Herren Gud och hans tjänare Hiskia. 17Sanherib skrev också ett brev där han smädade Herren, Israels Gud, och sade: "Lika lite som andra folks gudar kunde rädda sina folk ur mitt våld, lika lite skall Hiskias gud kunna rädda sitt." 18Och till folket i Jerusalem som samlats på muren ropade männen högt på hebreiska för att göra dem modlösa och rädda, så att de skulle kunna inta staden. 19De talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om gudarna hos andra folk på jorden, som är människoverk.
20Därför bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, och ropade till himlen. 21Då sände Herren en ängel som förgjorde alla tappra kämpar, befälhavare och officerare i den assyriske kungens läger, så att han nesligen måste återvända till sitt land. När han gick in i sin guds tempel högg några av hans egna avkomlingar ner honom med svärd. 22Så räddade Herren Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs våld, och alla andras, och han lät dem få fred på alla sidor. 23Många kom till Jerusalem med gåvor till Herren och med dyrbara skänker till Hiskia, kungen av Juda. Efter detta vann han högt anseende bland folken.
Hiskia prövas. Hans framgångar och hans död
24Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk. Han bad till Herren, som svarade honom med ett under. 25Hiskia hade inte återgäldat Herrens välgärningar utan blivit högmodig, och därför drabbade vreden honom och Juda och Jerusalem. 26Men när den högmodige Hiskia ödmjukade sig, både han och Jerusalems invånare, utsattes de inte för Herrens vrede så länge Hiskia levde.
27Hiskia vann mycket stor rikedom och ära. Han byggde skattkamrar för silver och guld, ädelstenar, kryddor, sköldar och andra dyrbarheter. 28Han byggde förråd för vad som kom in av säd, vin och olja och stall för alla slags kreatur och fållor för hjordarna. 29Han byggde också städer, och han hade stora hjordar med får och kor; Gud gav honom väldiga rikedomar. 30Det var också denne Hiskia som täppte till Gichonkällans övre utlopp och ledde ner vattnet väster om Davids stad. Hiskia lyckades väl med allt han företog sig, 31så också när det gällde sändebuden från Babyloniens furste, som sänts till honom för att förhöra sig om det under som inträffade i landet när Gud hade övergett honom och satt honom på prov för att utröna hans innersta tankar.
32Hiskias historia i övrigt och hans fromma gärningar har nedtecknats i profeten Jesajas, Amos sons, syner i boken om Judas och Israels kungar. 33Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begravdes högst upp bland Davidsättens gravar. Alla i Juda och invånarna i Jerusalem ärade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.
Manasse kung över Juda
33 1Manasse var tolv år då han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de vedervärdiga bruken hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. 3Manasse återställde de offerplatser som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren åt baalsgudarna och gjorde asherapålar, och han tillbad och dyrkade himlens hela härskara, 4som han byggde altaren åt i Herrens hus, fastän Herren hade sagt: "I Jerusalem skall mitt namn bo för alltid." 5På de båda förgårdarna till Herrens hus byggde han altaren åt himlens hela härskara. 6Denne Manasse lät också offra sina söner på bålet i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 7Han lät tillverka ett beläte, som han satte upp i Guds hus, fastän Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. 8Jag skall aldrig mer tvinga bort israeliterna från det land jag tilldelade deras fäder om de bara håller allt jag befallt dem, hela den lag och alla de bud och befallningar som de fått genom Mose." 9Manasse förledde judeerna och invånarna i Jerusalem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna.
10Herren talade till Manasse och hans folk, men de ville inte lyssna. 11Därför lät Herren den assyriske kungens befälhavare anfalla dem. De tog Manasse till fånga och satte krokar i honom, slog honom i bojor och förde honom till Babylon. 12I sin nöd försökte han beveka Herren, sin Gud, och han ödmjukade sig inför sina fäders Gud 13och bad till honom. Herren lät sig bevekas och lyssnade på Manasses bön och lät honom återvända till Jerusalem och sitt rike. Då insåg Manasse att det är Herren som är Gud.
14Senare byggde han en yttre mur för Davids stad, väster om Gichon i dalen, åt Fiskporten till och runt Ofel; han gjorde den mycket hög. Han tillsatte också kommendanter i alla befästa städer i Juda. 15Han avlägsnade de främmande gudarna och belätet ur templet, liksom alla altaren som han byggt på tempelberget och i Jerusalem, och han kastade dem utanför staden. 16Han reparerade också Herrens altare, och på det offrade han gemenskapsoffer och tackoffer. Han befallde judeerna att tjäna Herren, Israels Gud. 17Ändå fortsatte folket att offra på offerplatserna, men bara åt Herren, sin Gud.
18Manasses historia i övrigt, hans bön till sin Gud och det siarna sade till honom i Herrens, Israels Guds, namn, finns i Israels kungars krönika. 19Hans bön och hur han blev bönhörd, all hans synd och trolöshet, liksom namnen på de ställen där han inrättade offerplatser och reste asherapålar och gudabilder innan han ödmjukade sig, allt detta har nedtecknats i hans siares krönika. 20Manasse gick till vila hos sina fäder och begravdes i sitt palats. Hans son Amon blev kung efter honom.
Amon kung över Juda
21Amon var tjugotvå år då han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem. 22Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, liksom hans far Manasse hade gjort. Alla gudabilder som hans far Manasse hade tillverkat offrade Amon åt, och han dyrkade dem. 23Men han ödmjukade sig inte inför Herren så som hans far Manasse hade gjort, utan denne Amon ökade tvärtom skulden. 24Men hans män sammansvor sig mot honom och dödade honom i hans palats. 25Folket lät döda alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och utropade sedan hans son Josia till kung efter honom.
Josia kung över Juda. Lagboken påträffas
34 1Josia var åtta år då han blev kung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde i sin fader Davids spår utan att vika av åt något håll.
3Under sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var helt ung, började han åkalla sin fader Davids Gud, och under sitt tolfte år började han rena Juda och Jerusalem från offerplatser, asherapålar och snidade och gjutna gudabilder. 4Han såg till att man förstörde baalsgudarnas altaren, och rökelsealtarna som stod ovanpå dem högg han i stycken. Asherapålarna och de snidade och gjutna gudabilderna bröt han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på gravarna - där de som offrat åt dem låg - 5och prästernas ben brände han på deras altaren. Han renade Juda och Jerusalem. 6Också i städerna i Manasse, Efraim och Simon, ja, ända till Naftali ödelade han alla deras tempel. 7Han förstörde altarna, och asherapålarna och gudabilderna slog han sönder och krossade, och rökelsealtarna i hela Israel högg han i stycken. Sedan återvände han till Jerusalem.
8Under sitt artonde regeringsår, när han hade renat landet och templet, skickade han Shafan, Asaljas son, stadskommendanten Maaseja och kanslern Joach, Joachas son, för att reparera Herrens, sin Guds, hus. 9De gick till översteprästen Hilkia med det silver som hade kommit in till Guds hus och som de levitiska tröskelväktarna tagit emot av Manasse, Efraim och resten av Israel samt av Juda och Benjamin och Jerusalems invånare. 10Silvret överlämnade de till förmännen för tempelarbetena, och dessa gav det i sin tur vidare till dem som arbetade med att åter sätta Herrens hus i stånd, 11snickarna och byggnadsarbetarna, som skulle använda det till att köpa byggnadssten och timmer till bjälklag och till att timra upp de byggnader som Judas kungar hade låtit förfalla. 12Männen arbetade samvetsgrant, och som förmän hade de leviterna Jachat och Obadja av Meraris ätt samt Sakarja och Meshullam av Kehats ätt, vilka ledde arbetet. De leviter som var musiker 13hade tillsyn över bärarna och var ledare för alla som utförde de olika arbetena. Andra leviter var sekreterare, förmän och dörrvaktare.
14När man tog fram silvret som hade kommit in till Herrens hus fann prästen Hilkia boken med Herrens lag som hade givits genom Mose. 15Hilkia underrättade kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan. 16Shafan tog med sig boken till kungen när han gav honom sin rapport: "Allt dina tjänare fått i uppdrag utför de, 17och silvret som fanns i Herrens hus har de smält ner i formar och lämnat till förmännen och till dem som utför arbetet." 18Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste ur den för kungen.
19När kungen hörde vad som stod i lagen rev han sönder sina kläder 20och gav sedan följande befallning åt Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Avdon, Mikas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: 21"Gå och fråga Herren för min räkning och för den rest som finns kvar av Israel och Juda om det som står skrivet i den bok som påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har vällt ut över oss därför att våra fäder inte lydde Herrens ord och inte handlade så som det står skrivet i denna bok."
22Då gick Hilkia tillsammans med kungens män till Hulda, en kvinnlig profet, som var gift med föreståndaren för klädkammaren, Shallum, son till Tokhat, son till Hasra; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. När de framfört sitt ärende 23svarade hon dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som skickade er till mig: 24Så säger Herren: Jag skall låta olycka drabba denna plats och dess invånare, alla de förbannelser som nedtecknats i den bok som man har läst för kungen av Juda. 25Därför att de övergav mig och tände offereld åt andra gudar och väckte min förbittring med allt vad de gjorde skall min vrede välla ut över denna plats och inte slockna. 26Men till kungen av Juda, som har skickat er hit för att fråga Herren, skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud: De domsord du lyssnade till ... 27Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Gud då du hörde hans ord mot denna plats och dess invånare. Du ödmjukade dig inför mig, du rev sönder dina kläder och grät inför mig. Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren. 28Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka som jag skall låta drabba denna plats och dess invånare." Och de återvände till kungen med detta svar.
Josia reformerar gudstjänsten. Hans påskfirande
29Kungen lät kalla samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. 30Han gick upp till Herrens hus, och alla män i Juda och invånarna i Jerusalem följde med, präster och leviter, ja, hela folket, gamla som unga, och han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som påträffats i Herrens hus. 31Kungen ställde sig sedan vid sin pelare och bekräftade inför Herren förbundet, enligt vilket de skulle hålla sig till Herren och följa hans bud och befallningar och stadgar med hela sitt hjärta och med hela sin själ och utföra bestämmelserna som fanns nedskrivna i boken. 32Och han lät alla som samlats i Jerusalem träda in i förbundet. Invånarna i Jerusalem handlade i enlighet med Guds, sina fäders Guds, förbund. 33Josia avlägsnade alla skändligheter från israeliternas alla områden och gjorde så att alla som fanns i Israel tjänade Herren, sin Gud. Så länge han levde vände de sig inte bort från Herren, sina fäders Gud.
35 1Josia firade Herrens påsk i Jerusalem; man slaktade påsklammet på fjortonde dagen i första månaden. 2Han insatte prästerna i deras tjänst och stärkte dem inför arbetet i Herrens hus. 3Till leviterna, som undervisade israeliterna och som var helgade åt Herren, sade han: "Ställ den heliga arken i templet som Israels kung Salomo, Davids son, byggde; ni skall inte mer behöva bära den på era axlar. Gör i stället tjänst åt Herren, er Gud, och hans folk Israel. 4Gör er redo familjevis och avdelningsvis, så som Israels kung David och hans son Salomo föreskrivit, 5och inta era platser i helgedomen enligt den indelning i familjer som gäller för era bröder, lekmännen, och enligt de levitiska familjeavdelningarna, 6och slakta påsklammet och tillred de heliga gåvorna åt era bröder så att allt sker i enlighet med Herrens ord genom Mose."
7Lekmännen fick av Josia motta småboskap, lamm och killingar, till ett antal av 30 000, allt som påskoffer för dem som var närvarande, och dessutom 3 000 tjurar. Allt detta kom från kungens egendom. 8Av furstarna fick folket, prästerna och leviterna frivilliga gåvor; Hilkia, Sakarja och Jechiel, de främsta i Guds hus, gav prästerna 2 600 djur som påskoffer och 300 tjurar, 9och av de ledande bland leviterna, av Konanja och hans bröder Shemaja och Netanel och av Hashavja, Jeiel och Josavad fick leviterna 5 000 djur som påskoffer och 500 tjurar.
10Så ordnades alltså tjänsten. Prästerna intog sina platser, och leviterna ställde upp sig avdelningsvis, så som kungen hade befallt. 11De slaktade påsklammet, och prästerna stänkte det blod leviterna tagit hand om och leviterna flådde djuren. 12De tog undan det som skulle användas till brännoffer och gav det åt lekmännen, enligt deras indelning i familjer, för att de skulle frambära det åt Herren, så som det står skrivet i Moses bok. På samma sätt gjorde de med tjurarna. 13De tillagade påsklammet över eld, så som det är stadgat, och de heliga gåvorna kokade de i grytor, pannor och kittlar och gav dem genast åt lekmännen. 14Sedan tillredde de måltiden åt sig själva och åt prästerna, eftersom prästerna, Arons söner, var upptagna med att offra de feta delarna som brännoffer ända till kvällen. Därför tillredde leviterna åt sig själva och prästerna, Arons söner. 15Sångarna, Asafs söner, stod på sina platser, så som David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvaktarna stod var och en vid sin port. Ingen av dem behövde lämna sin syssla, för deras bröder leviterna tillredde måltiden åt dem.
16Så ordnades det med tjänsten åt Herren den dagen: de firade påsk och offrade brännoffer på Herrens altare, så som kung Josia hade befallt. 17De israeliter som var samlade kunde nu fira påsk, och dessutom det osyrade brödets högtid i sju dagar. 18Någon sådan påsk hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade firat en påsk sådan som den som firades av Josia och prästerna och leviterna och alla judeer och de israeliter som var samlade och Jerusalems invånare. 19Det var under kung Josias artonde regeringsår man firade denna påsk.
Josias död
20Efter allt detta, när Josia satt templet i stånd, tågade Neko, kungen av Egypten, ut för att strida vid Karkemish, vid Eufrat. Josia drog ut för att möta honom, 21men Neko skickade sändebud och lät säga: "Juda konung, vad vill du mig? Det är inte mot dig jag har kommit i dag utan mot det folk jag är i krig med, och Gud har sagt åt mig att skynda mig. Sluta att sätta dig upp mot Gud, som är med mig, annars förgör han dig!" 22Men Josia föll inte undan utan förklädde sig för att strida mot honom. Han lyssnade inte till vad Neko sade på Guds uppdrag utan drog ut i strid på Megiddoslätten. 23Bågskyttarna sköt kung Josia, och han sade till sina män att föra bort honom, eftersom han var svårt sårad. 24Hans män tog honom från stridsvagnen över till hans andra vagn och förde honom i den till Jerusalem, där han dog. Han begravdes på sina fäders gravplats, och hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. 25Jeremia diktade en klagosång över Josia, och alltsedan dess har alla sångare och sångerskor sjungit om Josia i sina klagosånger. Det blev sed i Israel att sjunga dem, och de har nedtecknats i Klagosångerna.
26Josias historia i övrigt och hans fromma gärningar, som var i överensstämmelse med Herrens lag, 27hans historia, från början till slut, har nedtecknats i boken om Israels och Judas kungar. 36 1Folket i landet gjorde Josias son Joachas till kung efter honom i Jerusalem.
Joachas kung över Juda
2Joachas var tjugotre år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. 3Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och utkrävde av landet en skatt på 100 talenter silver och en talent guld. 4Kungen av Egypten insatte hans bror Eljakim som kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim. Neko förde hans bror Joachas till Egypten.
Jojakim kung över Juda
5Jojakim var tjugofem år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon. 6Den babyloniske kungen Nebukadnessar drog i krig mot honom, slog honom i bojor och förde honom till Babylon. 7Nebukadnessar tog också med sig föremål från Herrens hus till Babylon och ställde upp dem i sitt tempel där. 8Jojakims historia i övrigt, det avskyvärda han gjorde och befanns skyldig till, har nedtecknats i boken om Israels och Judas kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom.
Jojakin kung över Juda
9Jojakin var arton år då han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 10Vid årsskiftet lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babylon tillsammans med de dyrbara föremålen i Herrens hus. Han insatte hans bror Sidkia som kung över Juda och Jerusalem.
Sidkia kung över Juda. Jerusalem erövras av Nebukadnessar
11Sidkia var tjugoett år då han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. 12Han gjorde det som var ont i Herrens, sin Guds, ögon; han ödmjukade sig inte för profeten Jeremia, som talade på Herrens uppdrag. 13Ja, han bröt också med kung Nebukadnessar, som hade låtit honom svära en ed vid Gud, och han var styvnackad och omedgörlig och ville inte vända om till Herren, Israels Gud. 14Och alla de ledande bland prästerna och folket blev mer och mer trolösa och tog efter de avskyvärda bruken hos andra folk, och de orenade Herrens hus, som han hade helgat i Jerusalem. 15Gång på gång sände Herren, deras fäders Gud, varningar till dem genom sina sändebud, eftersom han ville skona sitt folk och sin boning. 16Men de förolämpade Guds sändebud, föraktade hans ord och förhånade hans profeter, tills Herrens vrede mot sitt folk blev så stor att den inte längre kunde hejdas. 17Då sände han den kaldeiske kungen mot dem och dräpte deras unga män med svärd i helgedomen; han skonade varken ynglingar och flickor eller den som var gammal och svag - alla gav han i Nebukadnessars våld. 18Och alla föremålen i Guds hus, både stora och små, och templets skatter och kungens och furstarnas skatter - allt förde han till Babylon. 19Man brände ner Guds hus och rev ner Jerusalems stadsmur; alla dess borgar stacks i brand och alla dess dyrbarheter förstördes.
20Den rest som undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babylon. Där fick de vara slavar åt honom och hans efterträdare tills det persiska riket uppstod - 21för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas - och tills landet tagit igen sina uteblivna sabbater. Hela den tid landet låg öde hade det sabbat, tills sjuttio år hade gått.
Tillägg
22[Under den persiske kungen Kyros första regeringsår ingav Herren - för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas - Kyros tanken att sända ut en förordning, och han tillkännagav i hela sitt rike, både muntligt och skriftligt: 23"Så säger Kyros, konung av Persien: Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. De av er som tillhör hans folk - må er Gud vara med er - skall bege sig ..."]
Till Första Krönikeboken
Till Esra