Bibeln
Apokryferna
Salomos vishet
Rättfärdigheten ger liv
1
1Älska rättfärdigheten, ni som härskar över jorden.
Tänk på Herren med svekfritt sinne,
och sök honom med uppriktigt hjärta.
2Ty de som inte utmanar honom finner honom,
han visar sig för dem som inte misstror honom.
3Svekfull beräkning leder bort från Gud,
och hans makt avslöjar de dårar som sätter den på prov.
4Till en ränksmidares själ kommer inte visheten,
den vill inte bo i en kropp som har sålt sig åt synden.
5Nej, fostrans heliga ande skyr svek
och flyr de oförnuftigas beräkning,
den visar vad den är när orätt kommer nära.
6Ty visheten är en ande som älskar människan,
den överser inte med vad hädaren säger.
Gud är vittne till vad som rör sig inom honom,
bevakar omutligt hans tankar
och hör alla hans ord.
7Ja, Herrens ande uppfyller världen,
den håller samman allt och uppfattar varje ljud.
8Därför kan ingen som talar orättfärdigt gömma sig,
han undkommer inte den rannsakande rättvisan.
9Den gudlöses planer kommer att granskas,
och hans ord skall nå fram till Herren,
så att hans brott blir avslöjade.
10Ty med helig lidelse lyssnar Herren till allt,
inget mumlande knot undgår hans öra.
11Akta er alltså för detta farliga knot,
och sluta med lömska smädelser.
Det som sägs i lönndom går inte spårlöst förbi,
när munnen ljuger dör själen.
12Locka inte fram döden med ert förvillade liv,
och dra inte fördärv över er med era handlingar.
13Det är inte Gud som har gjort döden,
han gläder sig inte åt att liv släcks.
14Nej, till att leva skapade han allt,
och i allt som blir till i världen bor hälsa.
Där finns inget gift som dräper,
och döden har inte sin kungaborg på jorden.
15Rättfärdigheten är odödlig.
16Men de gudlösa kallar till sig döden
med ord och gärningar.
De trånar efter honom som om han vore deras vän.
De sluter förbund med honom,
ty de har förtjänat att bli hans egendom.
De gudlösas tal
2
1Med sitt förvända sätt att tänka säger de:
"Kort och bedrövligt är vårt liv;
när slutet kommer finns ingen bot,
vi vet ingen som har återvänt från dödsriket.
2Vi har kommit till av en slump,
och efteråt är det som om vi aldrig funnits.
Vår andedräkt är flyktig som rök,
och vår tankeförmåga en gnista, tänd vid hjärtats slag.
3När den släcks blir kroppen aska,
och anden förflyktigas som den tunnaste luft.
4Vårt namn glöms bort med tiden,
och ingen minns vad vi uträttat.
Vårt liv försvinner spårlöst som ett moln;
det löses upp som dimman
när den drivs bort av solens strålar
och förföljs av dess hetta.
5Vår livstid drar förbi som en skugga,
och vårt slut är oåterkalleligt:
sigillet sätts på plats och ingen återvänder.
6Kom, låt oss njuta av det goda som bjuds
och utnyttja världen med ungdomlig iver.
7Dyra viner och parfymer skall vi ha i överflöd.
Vårens blomning får inte gå oss förbi,
8bind kransar av rosenknopparna innan de vissnar.
9Ingen äng skall förbli orörd av vårt överdåd,
överallt skall vi lämna spår av festglädjen.
Detta är vad vi har, vår rättmätiga lott.
10Den fattige rättfärdige skall vi trampa på.
Inte tar vi hänsyn till änkan,
inte bryr vi oss om den gamles grånade hår.
11För oss skall styrkan vara lag och rätt -
svagheten visar själv att den är värdelös.
12Vi skall lägga försåt för den rättfärdige,
ty han står i vägen för oss:
han motarbetar våra planer,
han skymfar oss som lagbrytare
och smädar oss för brott mot skick och sed.
13Han ger sig ut för att ha kunskap om Gud,
Herrens tjänare kallar han sig.
14Han står där som en anklagelse mot vårt tänkesätt -
redan att se honom är obehagligt.
15Hans liv är inte som andras,
hans vägar leder åt annat håll.
16Oss betraktar han som falska mynt,
och det liv vi lever skyr han som orenhet.
De rättfärdigas slut kallar han salighet,
och han skryter med att Gud är hans far.
17Nu vill vi undersöka om hans ord är sanna
och se hur det blir vid hans död.
18Är den rättfärdige Guds son
skall ju Gud ta sig an honom
och rädda honom från hans fiender.
19Vi skall pröva honom med misshandel och plågor,
så att vi får veta hur fridsam han är
och får se hur det är med hans tålamod.
20Vi skall döma honom till en neslig död;
han skall ju få beskydd, efter vad han säger."
21Så tänker de, men de bedrar sig,
ty deras ondska förblindar dem.
22De förstår inte Guds hemligheter,
de hoppas inte på lön för fromheten
och tror inte på belöning åt fläckfria själar.
23Gud skapade människan till odödlighet
och gjorde henne till en bild av sitt eget väsen,
24men genom djävulens avund kom döden in i världen,
och de som är hans egendom får erfara den.
De rättfärdigas hopp
3
1Men de rättfärdigas själar är i Guds hand,
och ingen plåga skall nå dem.
2I dåraktiga människors ögon är de döda;
deras bortgång kallas olycka
3och deras hädanfärd förintelse,
men de är i frid.
4Även om de har straffats, så som människor ser det,
har de rikt hopp om odödlighet.
5Efter att ha tuktats något litet skall de få möta stor godhet,
ty Gud satte dem på prov
och fann att de var honom värdiga.
6Som guld i smältugnen prövade han dem,
han tog emot dem som en brännoffergåva.
7I den stund han kommer till dem skall de flamma upp
och flyga fram som gnistor i halm.
8De skall döma folken och härska över hedningarna,
och Herren skall vara deras konung i evighet.
9De som förlitar sig på honom skall förstå sanningen,
och de trogna skall förbli hos honom i kärlek.
Ty hans heliga får nåd och barmhärtighet,
och han skall komma till sina utvalda.
De gudlösas straff
10Men de gudlösa skall straffas för sina villfarelser,
dessa som föraktade den rättfärdige och avföll från Herren.
11Olyckliga de som ringaktar vishet och fostran:
deras hopp är fåfängt, deras möda gagnlös,
vad de gör är till ingen nytta.
12De får hustrur utan vett och ondskefulla barn.
Förbannelse vilar över deras avkomma.
13Salig den ofruktsamma som är obefläckad
och aldrig har haft syndigt umgänge:
när Gud kommer till själarna får hon sin lön.
14Salig den snöpte som inte har brutit mot lagen
eller burit på onda tankar mot Herren:
hans trohet skall lönas med en dyrbar gåva,
i Herrens tempel skall han få en bättre lott.
15Ja, dygdens mödor bär ärorik frukt,
och vishetens planta är fast rotad.
16Men äktenskapsbrytares barn skall inte nå mognad,
de som föds ur förbjudet umgänge skall utplånas.
17Och även om de lever länge räknas de för intet,
och till sist får de en ärelös ålderdom.
18Dör de i förtid har de inget hopp
och ingen tröst på avgörandets dag;
19ont blir slutet för ett orättfärdigt släkte.
4
1Det är bättre att vara barnlös och rättrådig;
minnet av den rättrådige är odödligt,
både Gud och människor känner honom.
2När han lever här är han allas föredöme,
och när han går bort sörjs han av alla.
I evigheten bär han stolt sin segerkrans:
han har vunnit en tävling om ädla priser.
3Men de gudlösa får ingen nytta av sina många barn.
Plantor av oäkta skott rotar sig inte djupt
och skaffar sig inget säkert fäste.
4Om de också skjuter i höjden en tid och får grenar,
står de ostadigt; de skakas av stormen
och rycks upp med roten av vindarnas kraft.
5Alla de späda kvistarna bryts av,
och frukten blir värdelös, omöjlig att äta
och oduglig till allt.
6Barn som blivit till i en syndig förening
vittnar vid rannsakningen om föräldrarnas ondska.
Den rättfärdiges död
7Men den rättfärdige skall få vila,
om han också dör i förtid.
8Vördnadsvärd ålder beror inte av livets längd,
det är inte årens antal som räknas.
9Det är klokheten som är en människas vita hår
och ett oförvitligt liv som är hög ålder.
10Den rättfärdige behagade Gud,
därför älskade Gud honom
och hämtade honom, där han levde bland syndarna.
11Han rycktes bort
för att inte ondskan skulle förvilla hans förstånd
eller falskheten snärja hans själ,
12ty uselheten söker illvilligt fläcka ner det sköna,
och begärets konster fördärvar ett oskuldsfullt sinne.
13När han dog hade han på kort tid levat länge.
14Hans själ behagade Herren,
därför fick den undkomma ondskan så snart.
Men människorna som såg det utan att förstå
och inte besinnade detta
15att hans utvalda får nåd och barmhärtighet
och att han kommer till sina heliga -
16dessa gudlösa som lever
skall få sin dom av den rättfärdige som dött,
den tidigt bortgångne skall döma
den som grånat i orättfärdighet.
17De skall se den vises död
utan att förstå vad Herren beslutat om honom
eller varför han tog honom i sitt beskydd.
18De skall se det med förakt,
men Herren skall skratta åt dem.
19Efteråt skall de bli eländiga kadaver,
till spott och spe bland de döda i evighet.
Ty han skall slå dem till marken och förstumma dem,
han skall rycka undan fotfästet för dem
och tillintetgöra dem helt.
I kval skall de leva,
och minnet av dem skall utplånas.
20Darrande skall de komma
när deras synder räknas samman,
och deras lagbrott skall anklaga och överbevisa dem.
De gudlösas ånger
5
1Då skall den rättfärdige stå där oförskräckt
inför dem som plågade honom
och föraktade hans mödor.
2När de ser honom
skall de gripas av fruktansvärd skräck
och häpna över hans ofattbara räddning.
3Ångerfulla skall de säga till sig själva,
suckande i sin själs betryck:
4"Den mannen var det som vi brukade håna,
smäda och göra narr av, vi dårar!
Vi tyckte att hans liv var en galenskap
och hans slut en nesa.
5Hur kommer det sig att han räknas till Guds söner
och har fått sin plats bland de heliga?
6Vi gick alltså vilse från sanningens väg,
rättfärdighetens ljus har inte lyst för oss,
solen gick aldrig upp för oss.
7Vi snärjde in oss i laglöshetens och fördärvets tistlar,
vi strövade genom stiglösa ödemarker,
men Herrens väg lärde vi inte känna.
8Vad har vi haft för nytta av vårt övermod?
Vilken hjälp har vi fått av rikedom och prål?
9Alltsammans har försvunnit som en skugga,
som när en budbärare skyndar förbi,
10som när ett skepp plöjer det svallande havet:
dess färd lämnar inget spår,
dess köl ingen väg genom vågorna.
11Eller som när en fågel flyger genom luften:
man finner ingenting som vittnar om dess flykt.
Genom den lätta luften röjs en väg
när den piskas av vingslagen
och klyvs av de susande vingarnas kraft,
men efteråt finns inget spår att se av färden.
12Eller som när en pil skjuts mot målet:
luften delas men flyter genast samman,
så att ingen vet vilken bana den följde.
13På samma sätt har vi blivit till och försvunnit.
Vi kan inte visa något tecken på att vi dög något till,
utan vi förtärdes i vår ondska."
14Ja, den gudlöses hopp liknar fjun som flyger bort i blåsten,
eller lätta agnar som stormen driver framför sig.
Det skingras som rök för vinden,
försvinner som minnet av gästen som stannade bara en dag.
15Men de rättfärdiga lever för evigt.
Hos Herren har de sin lön
och den Högste sörjer för dem.
16Därför skall de ur Herrens hand ta emot
den strålande kungakronan och det sköna diademet.
Sin högra hand skall han hålla över dem,
och med sin arm skall han ge dem skydd.
17Han skall rusta sig med helig iver
och väpna skapelsen till värn mot fienderna.
18Han skall klä sig i rättfärdighetens harnesk
och sätta den opartiska domens hjälm på sitt huvud.
19Oövervinnelig helighet skall han bära som sköld,
20skoningslös vrede skall han slipa till svärd,
och hela världen skall följa honom
i strid mot de vanvettiga.
21Blixtar skall fara ut som välriktade pilar
och slungas mot sitt mål från skyarna
som från en hårdspänd båge.
22Vredens hagel skall vina från stenslungan.
Havets vatten skall stiga i raseri mot de onda
och floderna obarmhärtigt dränka dem.
23Kraftens ande skall strida mot dem
och sopa bort dem som en stormvind.
Så skall laglösheten lägga jorden öde,
och illgärningarna skall störta härskarnas troner.
De mäktigas ansvar
6
1Lyssna därför, konungar, och kom till insikt!
Lär av mig, ni som härskar över jordens alla länder!
2Hör noga på, ni som regerar över människorna,
ni som yvs över era många undersåtar.
3Det är Herren som har gett er väldet,
er makt kommer från den Högste;
han skall pröva era gärningar och granska era beslut.
4Ni är tjänare i hans rike men har inte regerat rättrådigt,
inte följt lagen och inte levt efter Guds vilja.
5Plötsligt skall han stå där och fylla er med fasa;
domen blir hård över höga herrar.
6För den ringe finns förlåtelse och nåd,
men de mäktiga möter makt när de rannsakas.
7Han som är allas härskare tar inte hänsyn till person
och viker inte för världslig storhet.
Hög och låg har han själv skapat,
och han sörjer för alla på samma sätt,
8men en sträng granskning väntar denna världens stora.
9Till er talar jag alltså, envåldshärskare,
för att ni skall lära er vishet och undgå felsteg.
10De som hållit den heliga lagen i helgd
skall räknas som heliga.
De som lärt sig den blir försvarade vid domen.
11Längta därför efter mina ord
och ta begärligt emot dem; de ger er god fostran.
Att söka visheten
12Strålande och oförgänglig är visheten.
Hon är lätt att se för dem som älskar henne,
man finner henne om man bara vill söka.
13Längtar man efter henne ger hon sig först till känna.
14Den som söker henne om morgonen får kort väg,
ty han finner henne sittande vid husets port.
15Att ha henne i tankarna är den högsta klokhet,
och den som ligger vaken för hennes skull
är snart utan bekymmer.
16Hon går själv omkring och söker upp
dem som är henne värdiga.
Vänligt visar hon sig för dem var de än går,
hon möter dem närhelst de tänker på henne.
17Visheten börjar när man uppriktigt längtar efter fostran.
18Att söka fostran är att älska henne,
att älska henne är att följa hennes lagar,
att hålla lagen är att försäkra sig om odödlighet,
19och odödligheten ställer människan nära Gud.
20Så leder längtan efter vishet till kunglig rang.
21Om ni gläder er åt troner och spiror, ni folkens härskare,
så håll visheten i ära; då får ni vara kungar i evighet.
22Vad visheten är och hur hon blev till skall jag låta er veta.
Jag skall inte dölja några hemligheter för er
utan följa hennes spår från allra första början.
Jag skall öppet lägga fram kunskapen om henne
och aldrig vika av från sanningens väg.
23Med den tärande missunnsamheten skall jag inte slå följe -
den har ingenting gemensamt med visheten.
24Nej, att många blir visa är världens räddning,
och en klok konung är folkets väl.
25Låt därför mina ord fostra er; det blir er till nytta.
Salomo finner visheten
7
1Också jag är dödlig, en människa som alla andra,
en ättling till den förste, han som formades av jord.
Min kropp tog form i en moders liv
2under tio månaders tid; jag bildades i hennes blod
genom en mans säd under nattlig kärleksnjutning.
3Och när jag föddes drog jag in samma luft som andra
och lades på samma jord som bär oss alla,
under samma gråt som är varje människas första ljud.
4Jag måste lindas och skötas med omsorg,
5ty inte ens en konung börjar sin tillvaro på annat sätt:
6för alla finns en enda väg in i livet, och en enda väg ut.
7Därför bad jag till Gud, och han gav mig klokhet.
Jag åkallade honom, och vishetens ande kom till mig.
8Jag valde visheten framför spiror och troner
och höll rikedom för intet i jämförelse med henne.
9Inte ens den dyrbaraste ädelsten satte jag lika högt,
ty bredvid henne blir allt guld till värdelös sand
och silver räknas som smuts på marken.
10Jag älskade henne mer än hälsa och skönhet
och ville hellre äga henne än dagens ljus,
ty skenet från henne slocknar aldrig.
11Men med henne kom också allt annat gott till mig;
det låg omätlig rikedom i hennes händer.
12Jag gladdes åt alla dessa ting,
ty visheten härskar över dem,
men jag visste ännu inte att hon också är deras moder.
13Det jag lärde mig utan baktankar
lär jag ut utan missunnsamhet.
Jag behåller inte hennes rikedom för mig själv,
14ty den är en outtömlig skattkammare för människorna.
De som utnyttjar den vinner Guds vänskap,
fostrans gåvor öppnar vägen till honom.
Vishetens gåvor och egenskaper
15Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord
och göra mina tankar värdiga hans gåvor.
Ty han är vägvisaren till visheten,
och det är han som leder de visa rätt.
16Av honom beror både vi själva och våra ord,
all tankeförmåga och all yrkesskicklighet.
17Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen:
jag känner världens byggnad och elementens verkningar,
18tidsåldrarnas början och slut och förlopp,
solhöjdens växlingar och årstidernas skiften,
19årens kretslopp och himlakropparnas ställningar,
20djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen,
andarnas våldsamma krafter och människornas tankar,
växternas arter och rötternas hemliga krafter -
21allt lärde jag känna, det dolda och det synliga,
22ty jag fick undervisning av visheten,
hon som med sin konst har format allt.
I visheten bor en ande som är förnuftig och helig,
ensam i sitt slag, mångfaldig till formen,
tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad,
tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig,
23oemotståndlig, välgörande, människovänlig,
fast, orubblig, bekymmersfri,
allsmäktig och med uppsikt över allt;
den genomströmmar alla andar
som är förnuftiga, rena och av den tunnaste materia.
24Ingenting är så rörligt som vishetens rörelse.
I sin renhet tränger hon in i allt, i alla dess delar.
25Hon är ett utflöde från Guds makt,
hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet.
Därför kan ingenting orent komma henne nära.
26Hon är ett återsken av det eviga ljuset,
en klar spegling av Guds verksamhet
och en avbild av hans godhet.
27Hon är en men förmår allt,
hon förblir vad hon är men gör allting nytt.
I släkte efter släkte finner hon rum i heliga själar
och frambringar profeter och vänner till Gud,
28ty Gud älskar bara den som lever med visheten.
29Hon är härligare än solen
och förmer än alla stjärnbilder.
Hennes strålkraft visar sig överträffa ljusets,
30ty ljuset avlöses av natten,
men visheten kan inget ont få makt över.
8
1Hon sträcker sig med kraft från öster till väster,
och hon styr skickligt allt.
Salomos kärlek till visheten
2Hon blev mig kär; jag valde henne i min ungdom
och strävade efter att göra henne till min brud.
Jag greps av åtrå efter hennes skönhet.
3Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud,
och världsalltets härskare älskar henne.
4Hon är ju invigd i Guds kunskap
och tar del i hans verk.
5Om rikedom är något att sträva efter i livet,
vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt?
6Om klokhet kan uträtta något,
vem i världen är då en större konstnär än hon?
7Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet,
rättrådighet och mod -
det bästa en människa kan äga i livet.
8Och skulle någon därtill längta efter lärdom,
så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden.
Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor,
tecken och under känner hon till på förhand,
och hon vet hur tider och skeden skall sluta.
9Henne föresatte jag mig alltså att föra hem och leva med,
ty detta visste jag:
Med sina råd skall hon ge mig framgång,
hon skall uppmuntra mig i bekymmer och sorg.
10Tack vare henne får jag ära bland människorna,
redan som ung blir jag hedrad i de gamlas krets.
11Jag kommer att visa skarpsinne som domare
och bli beundrad av de mäktiga.
12De skall vänta när jag är tyst
och lyssna när jag yttrar mig,
och om jag talar länge skall de tiga vördnadsfullt.
13Tack vare henne får jag odödlighet,
jag lämnar ett outplånligt minne åt kommande släkten.
14Jag skall styra hedningarna,
folken skall läggas under mig
15och fruktansvärda tyranner darra när de hör om mig.
Jag skall visa mig god för folket och tapper i krig.
16När jag kommer hem skall jag vila ut hos henne,
ty i umgänget med henne finns ingen bitterhet.
Att leva med henne vållar ingen smärta
utan ger bara lust och glädje.
17När nu mina tankar rörde sig kring detta
och jag begrundade för mig själv
att odödlighet kommer av släktskap med visheten
18och goda njutningar av vänskap med henne
och outtömlig rikedom av hennes trägna mödor
och klokhet av övning i hennes sällskap
och berömmelse av att man lyssnar till hennes ord -
då gav jag mig på vandring för att försöka vinna henne.
19Jag var en frisk och stark ung man
som hade fått en god själ,
20eller snarare: jag var god
och hade därför fått komma till en ofördärvad kropp.
21Men jag visste att bara Gud kunde ge mig det jag ville ha;
och redan det är klokhet, att veta vems gåva detta är.
Salomos bön
Därför vände jag mig till Herren och bad till honom,
av hela mitt hjärta sade jag:
9
1Mina fäders Gud, barmhärtighetens herre,
du som har skapat allt med ditt ord,
2och som genom din vishet gjorde människan
för att hon skulle härska över allt du skapat
3och styra världen heligt och rättfärdigt
och fälla rättsinniga domar.
4Ge mig visheten som delar tronen med dig,
uteslut mig inte från dem som får tjäna dig.
5Jag är ju din tjänare, din tjänarinnas son,
en svag människa, vars tid snart är förbi.
Lag och rätt förstår jag bristfälligt,
6ty även om man räknas som fullkomlig bland människor,
är man ingenting värd
utan den vishet som kommer från dig.
7Det var du som utvalde mig till konung över ditt folk
och till härskare över dina söner och döttrar.
8Du befallde mig att bygga ett tempel på ditt heliga berg
och ett altare i den stad där du ville bo,
en avbild av det heliga tält du reste vid begynnelsen.
9Hos dig finns visheten som känner dina verk,
som var med när du skapade världen
och som vet vad dina ögon finner glädje i
och vad som är rätt enligt dina bud.
10Sänd ut henne från din heliga himmel,
låt henne komma från din härlighets tron
och arbeta vid min sida,
så att jag kan lära mig vad som gläder dig.
11Ty hon vet och förstår allt,
och hon skall vägleda mig med klokhet i vad jag gör
och beskydda mig med sin härlighet.
12Då skall mina verk behaga dig,
och jag skall styra ditt folk med rättrådighet
och visa mig värdig min faders tron.
13Vilken människa har kunskap om Guds vilja?
Vem kan tänka ut vad Herren vill?
14De dödligas tankar är otillräckliga,
våra beräkningar är inte att lita på.
15Den förgängliga kroppen är en börda för själen,
det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar.
16Vi kan knappt göra oss en bild av det som finns på jorden,
bara med svårighet finner vi det vi har inom räckhåll.
Men vem har utforskat det som finns i himlen?
17Vem har förstått din vilja utan att du skänkt honom vishet
och sänt din heliga ande från höjden?
18Det var så jordens invånare leddes på rätta vägar,
så lärde sig människorna vad som gläder dig:
genom visheten blev de räddade.
Visheten som de rättfärdigas räddare
10 1Det var hon som beskyddade den första människan, allas far, alltifrån det han skapades. Hon räddade honom efter det felsteg han begick 2och gav honom kraft att härska över allt. 3Men den orättfärdige som vände henne ryggen i vrede gick själv under genom sitt vanvettiga brodermord. 4När jorden sedan översvämmades för hans skull blev visheten den rättfärdiges lots och räddade världen med hjälp av ett simpelt träskrov. 5Och när folken som enats i ondska blev slagna av förvirring var det hon som fann den rättfärdige, bevarade honom fläckfri inför Gud och lät honom förbli stark, trots hans kärlek till barnet.
6Det var hon som räddade den rättfärdige när de gudlösa gick under, så att han undkom elden som föll över de fem städerna. 7Om deras ondska vittnar än i dag en rykande ödemark, växter med ofullgångna frukter och en saltstod - gravvården över en själ utan tro. 8Ty när de vände sig bort från visheten drabbades de av okunnighet om det goda, men de måste dessutom efterlämna ett minnesmärke över sin dårskap, så att deras felsteg aldrig någonsin blir glömda. 9Men visheten räddade sina tjänare ur all nöd.
10Det var hon som ledde den rättfärdige och förde honom på rätta vägar när han flydde för sin brors vrede. Hon lät honom se Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting. Hon sörjde för honom när han slet ont och gav honom riklig lön för hans mödor. 11Hon bistod honom mot förtryckarnas girighet och gjorde honom till en rik man. 12Hon skyddade honom för fiender och bevarade honom för försåt. Hon gav honom segern i en hård kraftmätning för att lära honom att gudsfruktan är starkare än allt.
13Det var hon som troget stannade hos den rättfärdige när han såldes och räddade honom från synd. 14Hon följde honom ner i hålan och övergav honom inte i fängelset. Till slut gav hon honom kungaspira och makt över dem som hade förtryckt honom. Hans anklagare avslöjade hon som lögnare, men åt honom gav hon evig ära.
15Det var hon som räddade det heliga folket, ett fläckfritt släkte, undan ett folk av förtryckare. 16Hon kom till Herrens tjänare, och i hans själ höll hon stånd med tecken och under mot fruktansvärda kungar. 17Hon gav de heliga lön för deras ansträngningar. Hon ledde dem på en sällsam vandring; hon blev till en skärm över dem om dagen och till flammande stjärnljus om natten. 18Hon lät dem gå genom Röda havet och förde dem genom vattenmassorna, 19men deras fiender dränkte hon för att sedan vräka upp dem ur det bottenlösa djupet. 20Så kunde de rättfärdiga plundra de gudlösa, och de lovsjöng, Herre, ditt heliga namn och prisade med en mun din hand som stridit för dem. 21Ja, visheten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent.
Egypterna törstar, israeliterna får vatten
11 1Hon gav lycka åt deras företag genom den helige profeten. 2Genom obebodd öken gick deras vandring, de slog upp sina tält i stiglös vildmark. 3De avvärjde anfall och försvarade sig mot fiender. 4När de drabbades av törst åkallade de dig, och de fick vatten ur den branta klippan; ur den hårda stenen kom bot mot törsten. 5Ty samma ting som deras fiender hade pinats med blev dem själva till hjälp när de var i nöd. 6Den outsinliga flodens källa blev grumlad av vämjeligt blod 7som vedergällning för påbudet att barnen skulle dö. De rättfärdiga gav du i stället vatten i överflöd där de minst kunde hoppas det. 8Men med törsten hade du först gett dem en föreställning om hur du hade straffat deras motståndare. 9Ty då de sattes på prov - om också din tuktan var lindrig - kunde de fatta hur de gudlösa plågades av vredesdomen. 10Själva blev de prövade och förmanade av dig som av en far, men de andra förhörde du och dömde som en sträng kung; 11för dem var plågan lika stor när folket dragit bort som när det var hos dem. 12Det var en dubbel vånda som drabbade dem: de måste jämra sig på nytt vid minnet av det som varit. 13Ty när de fick höra att det som pinat dem själva hade blivit de andra till hjälp, kände de Herrens närvaro. 14Den man som en gång satts ut att dö, och som de hånfullt hade avvisat, måste de beundra när utgången stod klar: deras törst var av annat slag än de rättfärdigas.
Straffet motsvarar synden
15I sin orättfärdighet hade de tänkt dåraktiga tankar och förts vilse av dem; de hade dyrkat förnuftslösa reptiler och andra simpla djur. Därför sände du en mängd förnuftslösa varelser att straffa dem, 16för att de skulle lära sig att det som brukas till synd, det skall också brukas till straff. 17Det hade inte varit svårt för dig, som förmår allt och som har skapat världen ur formlös materia, att skicka horder av björnar mot dem, eller rasande lejon, 18eller att skapa nya, vildsinta djur som aldrig setts förut, djur med andedräkt av sprutande eld eller av dånande, framvällande rök, eller med ögon ur vilka fasansfulla blixtar ljungade, 19djur som inte behövt gå till anfall för att förgöra dem utan kunnat skrämma ihjäl dem med sin blotta åsyn. 20Också utan allt sådant hade du kunnat låta dem falla för en enda vindfläkt, förföljda av din rättvisa och skingrade av din krafts ande. Men dina beslut tar alltid hänsyn till mått och antal och vikt. 21Att använda din väldiga kraft står dig alltid fritt - vem kan hålla stånd mot din starka arm? 22Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. 23Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. 24Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. 25Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? 26Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande, 12 1ty din oförgängliga ande finns i allt.
Tillfälle till omvändelse
2Därför låter du straffet komma steg för steg över dem som felar; du varnar dem genom påminnelser om hur de syndar, för att de skall befria sig från ondskan och tro på dig, Herre. 3/4Du hatade dem som förr bodde i ditt heliga land för deras avskyvärda gärningar: de bedrev trolldom och skändliga riter, 5de dräpte utan förbarmande sina barn och höll offermåltider på människors kött och blod och inälvor. Dessa deltagare i hemliga fester, 6dessa föräldrar som tagit sina hjälplösa barns liv, ville du utplåna med hjälp av våra förfäder, 7för att det land som var dig dyrbarast av alla skulle befolkas av värdiga invånare, av Guds tjänare. 8Men till och med mot dessa gudlösa var du skonsam, eftersom de var människor. Som förelöpare till din krigshär sände du getingar som bara stegvis skulle utrota dem.9Det hade inte varit svårt för dig att prisge dem åt de rättfärdigas vapen eller att förgöra dem på ett ögonblick genom fruktansvärda vilddjur eller med ett enda skoningslöst ord. 10Men genom att låta domen komma steg för steg gav du dem tillfälle att omvända sig, fast du inte var okunnig om att de var fördärvade från födelsen, att ondskan var medfödd hos dem och att de aldrig någonsin skulle byta sinnelag - 11från första början vilade ju en förbannelse över detta släkte.
Det var inte heller av rädsla för någon som du höll inne straffet för deras synder. 12Ty vem kan säga till dig: "Vad har du gjort?" Vem kan motsätta sig ditt domslut? Vem kan klandra dig för att du utrotar folkslag som du själv skapat, och vem kan ställa dig till svars och kräva rätt åt orättfärdiga människor? 13Vid sidan av dig, du som sörjer för alla, finns ingen gud som kan kräva bevis för att du har dömt rätt. 14Ingen kung eller envåldshärskare kan stå öga mot öga med dig och fråga ut dig om dem du har straffat.
15Rättfärdig är du, och du styr allt med rättfärdighet; att låta domen drabba den som inte förtjänat sitt straff anser du oförenligt med din makt. 16Ty din rättfärdighet kommer ur din styrka: att du härskar över alla gör dig skonsam mot alla. 17Du visar din styrka mot dem som tvivlar på att din makt är fullkomlig, och bland dem som känner den bestraffar du allt övermod. 18Du förfogar över styrka, men du dömer med mildhet; med stor skonsamhet styr du våra öden, ty det står dig fritt att bruka makt närhelst du vill.
19Genom att handla så har du lärt ditt folk att den rättfärdige skall visa människokärlek, och du har fyllt dina söner med hopp, ty du ger dem tillfälle att vända om när de syndar. 20Dina tjänares fiender, som hade förtjänat döden, straffade du med en sådan mildhet och återhållsamhet, och du gav dem uppskov och tillfälle att befria sig från ondskan. 21Med vilken omsorg måste du då inte döma dina söner, åt vilkas fäder du gett löften om allt gott, bekräftade med eder och förbund.
22Oss fostrar du alltså, och våra fiender tuktar du måttfullt, för att vi skall minnas din godhet när vi själva dömer, och vänta oss barmhärtighet när vi blir dömda. 23Dem som i dårskap levde ett ogudaktigt liv plågade du med deras egna skändligheter. 24De hade irrat så långt ut på förvillelsens vägar att de dyrkade vidriga varelser som till och med djuren föraktar - de lät lura sig som dumma småbarn. 25Därför gav du dem som enfaldiga barnungar ett straff som gjorde dem till åtlöje. 26Men de som inte låter sig varnas av en spefull tillrättavisning får känna på en dom som svarar mot Guds makt. 27När de själva led och vämjdes vid de djur som de hållit för gudar och märkte att de straffades just genom dem, då lärde de känna den sanne Guden, som de förut hade förnekat att de visste något om. Därför drabbades de också av den slutgiltiga domen.
Dyrkan av naturkrafter
13 1Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk, 2utan trodde att elden eller vinden eller den flyktiga luften eller stjärnornas krets eller det svallande havet eller himlens ljusbärare var gudar och världens styresmän. 3Om de har hållit dessa ting för gudar därför att de tjusats av deras skönhet, då bör de inse hur mycket förmer än tingen deras härskare är. All skönhets upphov har ju skapat dem. 4Och om de drivits av förundran över tingens makt och kraft bör de lära sig av dem hur mycket mäktigare deras skapare är. 5Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken. 6Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. 7De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert. 8Men urskuldas helt kan de inte - 9om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?
Dyrkan av gudabilder
10Ömkliga är de som kallar människohänders verk för gudar - de sätter sitt hopp till döda ting: guld och silver som bearbetats av konstnärer, bilder av djur eller någon värdelös sten som huggits till för länge sedan. 11En snickare sågar ner ett lämpligt träd, med van hand skalar han av all barken, och efter alla konstens regler tillverkar han ett nyttigt föremål till vardagslivets tjänst. 12Spillbitarna från arbetet använder han till att koka mat över, och så äter han sig mätt. 13Men den spillbit som inte duger till någonting, en krokig trästump som är full av kvistar, den tar han och täljer vårdslöst till under någon ledig stund, och han formar den med lekfull skicklighet. Han ger den en människas gestalt 14eller gör den lik ett simpelt djur. Han målar den med rödockra och smink så att huden blir rosig, och när han har målat över alla fläckarna på den 15och gjort ett fodral som passar för den att bo i, sätter han upp den på väggen och fäster den med spik. 16Han har alltså sörjt för att den inte skall falla ner, eftersom han vet att den är ur stånd att hjälpa sig själv - den är ju bara en bild och behöver hjälp. 17Men när han skall be om pengar, ett gott gifte eller barn, skäms han inte för att tala till detta livlösa ting. Han anropar det kraftlösa om hälsa, 18han ber det döda om liv, han tigger hjälp av det som saknar varje förnimmelse, lycka på resan av något som inte ens kan ta ett steg. 19Till affärer och arbete och lycka med hantverket begär han duglighet av händer som är fullständigt odugliga.
14 1En annan planerar en sjöresa, och då han skall ge sig ut på de vilda vågorna åkallar han ett stycke trä, bräckligare än skeppet som skall bära honom. 2Begäret efter vinst väckte tanken på skeppet, men den konstnär som byggde det var visheten, 3och det är din försyn, Fader, som styr dess färd. Du har öppnat en väg också över havet, en trygg led genom vågorna. 4Så visar du att du kan rädda ur alla faror, för att också den som inte kan segla skall våga gå ombord. 5Du vill inte att din vishets verk skall ligga outnyttjade. Därför kan människor anförtro sina liv åt det tunnaste träskal, och båten för dem välbehållna genom det svallande vattnet. 6När de övermodiga jättarna förgicks i urtiden var det också i en båt som världens hopp kom undan, och lotsad av din hand kunde den mannen efterlämna fröet till ett nytt människosläkte i världen. 7Välsignat är det trä som tjänar rättfärdigheten, 8men förbannat är människoverket, liksom dess tillverkare: han gjorde bilden, och det förgängliga tinget tog Guds namn. 9Den gudlöse och hans gudlösa verk är lika förhatliga för Gud, 10ty verket skall straffas tillsammans med upphovsmannen. 11Domen skall drabba också hedningarnas gudabilder, eftersom de tillhörde Guds skapelse men förvandlades till skändligheter, fick människors själar på fall och blev till snaror för de dåraktigas fötter.
Bilddyrkans uppkomst
12Avfallet började med tanken på att göra gudabilder; när de uppfanns kom fördärvet in i människornas liv. 13De fanns inte till från begynnelsen, och de skall inte bli kvar i evighet. 14Det var mänskliga vanföreställningar som förde dem in i världen, och därför är det bestämt att de skall få ett hastigt slut.
15En far bröts ner av sorgen över sitt barn, som plötsligt ryckts bort i förtid. Han gjorde en bild av barnet, och det som varit en död människa blev nu för honom en gud, som han tillbad. Sedan lärde han sina underlydande hemliga ceremonier och riter. 16Med tiden vann det gudlösa bruket stadga och iakttogs som lag.
Likaså ledde envåldshärskares påbud till dyrkan av statyer: 17eftersom människor i avlägsna landsdelar inte personligen kunde visa sin vördnad för härskaren gjorde de en bild av hans fjärran gestalt, en staty av den vördade konungen som alla kunde se, så att de i undersåtlig iver kunde krypa för den frånvarande, som om han befunnit sig där. 18Men dessutom lockade konstnärens ärelystnad ovetande människor att ivrigt delta i kulten, 19ty han utnyttjade sin konst till att försköna porträttet, kanske därför att han ville vara regenten till lags. 20Och folket, som tjusades av konstverkets skönhet, såg nu något heligt där de förut sett en vördad människa.
21Men detta att människorna, kuvade av olyckor eller tyranner, gav stenar och trästycken det namn som bara en enda kan bära, det blev en dödlig fälla för dem.
Bilddyrkans följder
22Men inte nog med att människorna gick vilse när det gällde kunskapen om Gud. Deras liv i okunnigheten är också ett bittert krig, och likväl kallar de allt detta onda för fred. 23De ägnar sig åt barnamord i sin kult eller åt hemlighetsfulla riter och vilda fester med sällsamma bruk 24och bevarar inte längre någon renhet i seder och äktenskap: den ene dräper lömskt den andre eller pinar honom genom att förföra hans hustru. 25Överallt råder ett kaos av blod och mord, stöld och svek, sedefördärv, trolöshet, oroligheter, mened, 26hets mot de goda, otacksamhet, förförelse av oskyldiga själar, onaturligt umgänge, otillåtna giften, äktenskapsbrott och orgier. 27Ja, dyrkan av de namnlösa avgudarna är all ondskas början och orsak och höjdpunkt, 28vare sig man driver festandet till vanvett, profeterar falskt, lever i orättrådighet eller lättvindigt begår mened. 29Eftersom det är livlösa avgudar de tror på väntar de sig inte att drabbas av något ont för att de har svurit falskt. 30Men rättvisan skall straffa dem för båda brotten: för att de höll sig till avgudar och dåligt kände Gud och för att de svekfullt svor falska eder i förakt för all redbarhet. 31Ty det är inte kraften hos det de svär vid utan rättvisans dom över syndare som gör att de orättfärdigas överträdelser alltid blir hämnade.
Bilddyrkans meningslöshet
15 1Men du, vår Gud, är god och sann, du är tålmodig och styr allt med barmhärtighet. 2Även om vi syndar tillhör vi dig, eftersom vi vet vad du förmår, men vi kommer inte att synda, eftersom vi vet att vi räknas som din egendom. 3Att känna dig är fullkomlig rättfärdighet, och att veta vad du förmår är odödlighetens rot. 4Oss lurar inte människors illistiga påfund och inte målarnas meningslösa mödor, deras skenbilder av brokiga färgfläckar, 5som väcker den dåraktiges begär när han ser dem, så att han åtrår den döda bildens livlösa gestalt. 6Det de älskar är ont, och på sådant förtjänar de att bygga sitt hopp, både de som gör dessa ting, de som åtrår dem och de som tillber dem.
7Krukmakaren, som strävsamt knådar leran mjuk, kan tillverka allt som är till nytta för oss. Men av samma jord drejar han både kärl för rena ändamål och kärl av motsatt slag - alla på samma sätt. Vilken användning vart och ett av dessa föremål får bestämmer den som formar leran, 8och om hans strävan är ond formar han av samma jord en falsk gud, han som själv nyss blev till av jord och strax skall vända åter dit varifrån han hämtades, när själen återkrävs som han har haft till låns. 9Ändå är hans bekymmer inte att han skall dö eller att hans liv så snart skall ta slut. Nej, han tävlar med guldsmeder och silvergjutare, han tar efter bronsskulptörer, och att förfalska deras produkter anser han ärofullt. 10Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv. 11Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. 12I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. "Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan", säger han, "även om medlen blir onda." 13Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl och gudabilder av samma jordiska material.
14Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet, var ditt folks fiender och förtryckare. 15De höll alla hedningarnas bilder för gudar, dessa som varken har ögon att se med eller näsor som kan dra in luft eller öron som kan höra eller fingrar att känna med och vars fötter inte duger att gå med. 16Det var en människa som gjorde dem, en som har anden till låns gav dem form, och ingen människa kan göra en gud av det som liknar henne själv. 17Hon är dödlig, och tinget som hon tillverkar med sina syndiga händer är livlöst. De föremål hon dyrkar är sämre än hon själv: hon har fått liv, men aldrig de.
18Men dessutom dyrkar de djur av vidrigaste slag, djur som har mindre förnuft än några andra, 19som inte ens har sådan skönhet som man kan lockas av hos djur, och som till och med står utanför när Gud prisar och välsignar sitt verk.
Egypterna plågas av djur, israeliterna räddas
16 1Därför var det rättvist att dessa människor straffades med liknande ting: med djur i mängder som plågade dem. 2Och det straffet lät du motsvaras av en välgärning mot ditt eget folk, ty när hunger ansatte dem bjöd du dem vaktlar att äta, något som de aldrig förr hade smakat. 3När fienderna längtade efter mat skulle de till och med mista den livsnödvändiga lusten att äta - så vidriga var de djur som sändes ut mot dem - medan ditt folk skulle få mat, till och med sådan som de aldrig smakat, efter bara en kort tid av brist. 4Förtryckarna skulle obönhörligt känna bristen, men de dina skulle bara få en föreställning om hur deras fiender led.
5Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta. 6Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud. 7Ty den hjälpsökande räddades inte av tecknet han såg utan av dig, allas räddare. 8Också på det sättet bevisade du för våra fiender att du är den som befriar från allt ont. 9De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.
10Men dina söner kunde inte ens giftiga reptilers tänder rå på, ty din barmhärtighet kom dem till hjälp och botade dem. 11För att påminnas om dina ord blev de stungna och sedan snabbt hjälpta; de skulle inte få försjunka i glömskans dvala och bli likgiltiga för din godhet. 12Ty det var varken örter eller salvor som gjorde dem friska utan ditt ord, Herre, det som botar allt. 13Du har makten över liv och död, du leder oss ner till dödsrikets portar och för oss upp därifrån. 14En människa däremot kan visserligen döda i sin ondska, men hon kan inte föra anden tillbaka sedan den lämnat kroppen och inte befria en själ som döden tagit till fånga.
Hagel över egypterna, manna åt israeliterna
15Att undkomma din hand är omöjligt. 16De gudlösa, som förnekade att de kände dig, blev tuktade av din starka arm: de förföljdes av oerhörda skyfall, av hagel och skoningslösa oväder, och de förtärdes av eld. 17Och allra förunderligast var detta: i vattnet, som släcker allt, rasade elden starkare, ty naturen strider på de rättfärdigas sida. 18Än dämpades lågan för att inte förbränna de djur som hade sänts ut mot de gudlösa - dessa skulle med egna ögon få se att det var Guds rättvisa som förföljde dem. 19Än flammade den med större kraft än eldens egen, och det fastän den omgavs av vatten, för att förstöra allt som växte i det orättfärdiga landet.
20Men åt ditt folk delade du i stället ut änglars mat; från himlen bjöd du dem ett bröd som var färdigt att ätas utan besvär för dem, som förmådde ge all tänkbar njutning och som kunde anpassa sig till vars och ens smak. 21Det ämne som kom från dig gav en föreställning om hur ljuv du är mot dina barn. Det fogade sig efter den ätandes önskan och förvandlades till vad var och en ville ha. 22När det utsattes för eld förblev det snö och is och smälte inte. Så skulle de få se att medan elden förstörde fiendernas gröda när den brann i haglet och flammade i regnskurarna, 23glömde den nu till och med bort sin egen kraft för att de rättfärdiga skulle bli mättade.
24Ty för att tjäna dig, sin upphovsman, spänner skapelsen sina krafter mot de orättfärdiga och straffar dem men ger efter för att hjälpa dem som litar på dig. 25Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade, 26för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig. 27Och detta som elden inte kunde förstöra smälte för blotta värmen av en flyktig solstråle, 28för att visa att man måste tacka dig innan solen går upp och be till dig innan dagen gryr. 29Ty den otacksammes hopp skall smälta som vinterns rimfrost och flyta bort som utspillt vatten. 17 1Ja, dina domar är överväldigande och svåra att beskriva.
Mörker i Egypten, ljus över israeliterna
Därför förvillades de själar som var utan fostran. 2När de laglösa trodde sig kunna förslava det heliga folket blev de själva mörkrets fångar och låg fjättrade en lång natt, inspärrade i sina hus som flyktingar undan den eviga försynen. 3De som syndade i det fördolda och trodde sig trygga för upptäckt i skydd av glömskans mörka slöja skingrades nu i ohygglig fasa, skräckslagna av inbillade syner. 4Inte ens den vrå som gömde dem gav skydd mot rädslan. Runt omkring dem genljöd dånande skrällar, och gestalter med bistra ansikten skymtade dunkelt. 5Ingen eld hade kraft att sprida ljus, och inte heller stjärnornas klara lågor kunde lysa upp denna hemska natt. 6Ingenting annat syntes inför deras ögon än ett fasansfullt bål som tänts av sig självt, och i deras besinningslösa skräck för denna aldrig förut skådade syn blev det de såg ännu fruktansvärdare. 7Magins taskspelarkonster förmådde ingenting, och domen över dem som skrutit med sitt förstånd blev förödmjukande. 8Ty de som hade utfäst sig att befria sjuka själar från ångest och skräck låg nu själva sjuka av löjlig, vidskeplig rädsla. 9/10Det som skrämde dem var ingenting att vara rädd för - ändå var de nära att förgås av fasa, där de hölls i skräck av kringstrykande djur och väsande reptiler. Själva luften, som de inte kunde undkomma, vägrade de att se på. 11Ty ondskan är feg och får sin dom på eget vittnesbörd; ansatt av samvetet väntar den sig alltid det värsta. 12Fruktan består just i att förnuftets bistånd sviker, 13och ju svagare den ängslige är invärtes, desto mer föredrar han att vara okunnig om det som vållar hans plåga.
14Och under denna natt, som i verkligheten saknade makt att skada och som hade kommit från det maktlösa dödsrikets skrymslen, fick nu alla sova på samma vis: 15de jagades av inbillade spöksyner men förlamades av att förnuftet svek dem, ty plötsligt och utan förvarning överrumplade skräcken dem. 16Vem det än gällde, sjönk han ner på stället, stängdes in och hölls fången bakom galler som inte var av järn. 17Antingen det var en bonde eller en herde eller en arbetare som trälade i ensamhet, överraskades han och måste finna sig i sitt oundvikliga öde, 18ty alla fjättrades med samma mörkrets boja. Vare sig de hörde vindens sus och fåglarnas ljuvliga sång bland lummiga grenar eller upprörda vågors rytmiska dån 19och det fruktansvärda braket från nedrasande klippblock eller trampet av djur som rusade omkring utan att synas och rytandet från de fruktansvärdaste vilddjur eller ekot som slungades tillbaka från bergsklyftorna, blev de förlamade av skräck.
20Hela världen lystes upp av strålande dagsljus, och alla skötte obehindrat sina sysslor. 21Bara dessa människor höljdes av en tryckande natt, lik det mörker där de till sist skulle hamna. Men för sig själva var de en börda mer tryckande än mörkret.
18 1För dina heliga lyste däremot det klaraste ljus. Fienderna såg dem inte men kunde höra deras röster och prisade deras lycka att inte ha behövt lida som de själva. 2De tackade dem för att de inte tog hämnd för lidna oförrätter, och de bad om förlåtelse för sin fientlighet. 3Men israeliterna gav du en lågande eldpelare som vägvisare på färden i det okända, en sol som inte brände dem under den ärorika vandringen. 4De andra hade förtjänat att mista ljuset och hållas fångna i mörkret. De hade ju spärrat in och fängslat dina söner, som skulle förmedla lagens oförgängliga ljus till världen.
Förgöraren slår egypterna, israeliterna skonas
5De hade planerat att döda de heligas späda barn. Men sedan ett enda av dem hade blivit utsatt och räddat tog du till straff ifrån dem en mängd av deras egna barn, och dem själva dränkte du alla på en gång i våldsamma vågor. 6Våra fäder visste i förväg om den natten, för att de i trygg förvissning skulle kunna glädja sig åt den ed de litade på. 7Vad ditt folk väntade var de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång. 8Ty samma medel som du straffade våra motståndare med använde du också för att kalla oss till dig och ge oss ära. 9Rättfärdiga fäders fromma söner förrättade offer i hemlighet; de förband sig enhälligt att följa den gudomliga lag som förpliktar de heliga att dela både faror och framgång lika, och redan nu stämde de upp fädernas lovsånger.
10Men skärande falskt ekade fiendernas rop till svar, hjärtslitande genljöd klagolåten över barnens död. 11Slav och herre drabbades av samma straff, undersåten fick lida detsamma som kungen. 12Alla hemsöktes på en gång av döden i samma gestalt, och liken kunde inte räknas. De levande räckte inte ens till för att begrava dem, ty på ett ögonblick hade deras värdefullaste avkomma förintats. 13Allt hade de mött med otro på grund av sin trollkunnighet, men när de förstfödda dräptes måste de bekänna: detta folk är Guds son.
14När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp 15svingade sig ditt allsmäktiga ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare 16med din obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen. 17Genast förfärades de av fasansfulla drömbilder, och en oanad ångest grep dem. 18När de låg där halvdöda överallt vittnade de om varför de måste dö. 19Drömmarna som skrämde dem hade förutsagt det: de skulle inte förintas utan att veta varför de drabbades.
20Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge. 21En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare. 22Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna. 23När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde. 24Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud. 25För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog.
Egypterna drunknar, israeliterna går genom havet
19 1Men de gudlösa ansattes ända till det yttersta av Guds obarmhärtiga vrede, eftersom han i förväg visste vad de skulle göra: 2fastän de själva hade tillåtit israeliterna att dra bort och ivrigt skyndat på dem skulle de ångra sig och förfölja dem. 3Medan de ännu höll på med sorgeriterna och klagade vid de dödas gravar kom de på nya, dåraktiga tankar, och snart förföljde de som rymlingar samma människor som de nyss hade tiggt och bett att ge sig av. 4Till denna ytterlighet drevs de av en rättvis tvångsmakt, som kom dem att glömma vad som hade hänt för att de skulle drabbas av nya lidanden, tills sista återstoden av deras straff gått i fullbordan. 5Ditt folk skulle få uppleva en underbar vandring, medan de andra mötte döden på ett sällsamt sätt.
6Hela skapelsens väsen omformades än en gång från grunden i lydnad för dina befallningar, för att dina tjänare skulle bevaras oskadda. 7Man fick se hur ett moln täckte lägret och hur torr mark steg upp där det nyss var vatten; en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet, en grönskande slätt ur det vilda vågsvallet. 8Där gick de fram, hela det folk som beskyddades av din hand och som hade fått se så märkliga tecken. 9De var som hästar på bete, de skuttade som lamm, och de lovsjöng dig, Herre, sin räddare. 10Ty de mindes ännu det som hänt under deras tid i det främmande landet: hur myggor hade kommit fram ur jorden i stället för att bli till på djurens naturliga sätt, och hur mängder av paddor hade spytts upp av floden i stället för att födas som vattendjur. 11När de sedan längtade efter något läckert att äta och bad om det, fick de också se fåglar bli till på ett nytt sätt: 12vaktlar steg upp ur havet för att stilla deras hunger.
13Så drabbades syndarna av vedergällningen, sedan de först hade varnats genom våldsamma blixtar. Rättvist led de för sin egen ondska - de hade ju gett prov på det mest hätska främlingshat. 14Andra hade avvisat obekanta vandrare, men dessa människor lade slavok på utlänningar som hade gjort dem väl. 15Och inte nog med det: de andra skall visserligen stå till svars för att de visade fientlighet mot främmande, 16men dessa ordnade först välkomstfester och lade sedan fruktansvärda bördor på dem som redan hade fått del av deras egna rättigheter. 17Så slogs de också med blindhet, alldeles som de andra vid den rättfärdiges port, när de sveptes in i ett oändligt mörker och var och en måste leta efter sin egen port för att komma in.
18Elementen kan själva bilda nya kombinationer, liksom musiken från ett stränginstrument kan ändra taktarten fast tonerna hela tiden är desamma. Det inser man klart om man ger akt på vad som hände: 19landvarelser förvandlades till vattendjur, och simmande djur kom upp på land, 20elden stegrade sin kraft i vatten, och vattnet glömde sin förmåga att släcka. 21Ändå förtärde lågorna inte de ömtåliga djur som gick omkring mitt i elden och smälte inte den flyktiga, rimfrostliknande födan från himlen. 22Ja, på allt sätt, Herre, gav du ditt folk storhet och ära. Du har inte svikit, utan bistått det alltid och överallt.
Till Andra Mackabeerboken
Till Jesus Syraks vishet