Betraktelser
Känslor och förnuft
I mig bor två ting. Känslor och förnuft. De är varandras motpoler.
Känslorna är de snabba, och oreflekterande. Som hela tiden finns där. I alla situationer, och alltid påslagna. Inte alltid lika utrymmeskrävande, men när de väl kommer upp med full kraft kräver de full uppmärksamhet av mig. De vill att jag agerar, och agerar snabbt.
Förnuftet är långsammare. Det behöver tid till eftertanke och reflektion. Det är klokheten. Det som ger mig ledning hur jag ska agera klokt. Men förnuftet behöver utrymme för att komma till sin rätt. Men när känslorna regerar får det oftast inte den plats de behöver.
Känslorna är ofta högljudda. Klarar av att ta plats. Förnuftet är mer försynt. Det viker undan när känslorna stormar fram. Känslorna kräver, förnuftet vädjar. Känslorna bestämmer, förnuftet föreslår. Förnuftet försöker argumentera, tala till rätta, men känslorna hör inget, vill inget höra, kan inget höra, hör bara sig själv.
När känslorna lever ut och agerar blir det problem för förnuftet. Förnuftet protesterar. Vill ha ett ord med i laget.
Men tänker förnuftet: Om jag kan få känslorna att bara agera lite långsammare, reagera lite mindre häftigt, och vara lite mindre högljudd så kanske jag kan nå fram. Då kanske jag hörs även när känslorna svallar. Och kanske kan då känslorna förmås att agera med förnuft.