Dikter

Erik Johan Stagnelius

Amanda

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik Skaparn i allt
din gudom sig målar.

Se, själarna ila,
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se, flodarna hasta
med skummande fart.
I havet de snart
sig dånande kasta.

Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
jag enslig skall gå,
skall evigt, gudinna
lik stjärnan dig se,
högt över mig le
och aldrig dig hinna.