Bibeln

Gamla testamentet

Predikaren utan noter

Predikaren

1 1Ord av Predikaren, son till David och kung i Jerusalem.

Ingenting nytt under solen

2Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.

3Vad får människan ut
av all sin möda under solen?
4Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.
5Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
6Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
7Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.
8Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
9Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
10Säger man om något: "Det här är nytt!"
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
11Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Olika livsvägar prövas

12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Tungt är det arbete Gud har lagt på människan. 14Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind.

15Krokigt kan inte bli rakt.
Vad man inte har kan man inte räkna.

16Jag tänkte: Jag har samlat större visdom än någon som före mig har härskat över Jerusalem. Jag har trängt djupt i vishet och vetande. 17Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind.

18Stor visdom, stor sorg.
Mer kunskap, mer plåga.

1:1 Predikaren Vad grundtextens ord, qohélet, betyder är osäkert. Det används här som ett namn och kan återges med "församlare"; möjligen syftar det på en talare eller vishetslärare som samlar sina åhörare kring sig.

1:1 son till David och kung i Jerusalem Som författare till Predikaren framställs kung Salomo (900-talet f.Kr.), känd för sin vishet och rikedom; se 1 Kung 4:29‑34; 10:4‑11:3. Boken har sammanställts långt senare. Språkliga och innehållsliga drag pekar på 200-talet f.Kr. Vishetsskrifter.

1:2 Tomhet Grundtextens ord, hével, kan också översättas med "vindfläkt" (jfr Job 7:16; Ps 62:10; 144:4); "intighet"; "förgänglighet".

1:8 Inga ord ... utsäga allt Eller "Allting är mödosamt, ingen kan utsäga det".

1:13 Vishet.

2 1Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet.

2Det är dåraktigt, sade jag om skrattet,
och om glädjen: Vad tjänar den till?

3Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar.

4Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. 5Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. 6Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. 7Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. 8Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor. 9Så överträffade jag alla som varit före mig i Jerusalem. Och min visdom svek mig inte. 10Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. 11Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.

12Så vände jag blicken mot visheten, dumheten och dårskapen. - Vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som man förut gjort! - 13Jag såg att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret.

14Den vise har ögon att se med,
dåren vandrar i mörker.

Men jag vet att samma öde drabbar dem båda. 15Jag tänkte: Dårens öde drabbar också mig. Vad har då all min vishet tjänat till? Och jag sade mig: Även detta är tomhet. 16Ty minnet av den vise lever inte evigt, inte längre än minnet av dåren. Inom kort är båda glömda. Och den vise dör liksom dåren.

17Då hatade jag livet, ty det som sker under solen var mig en plåga. Allt är tomhet, ett jagande efter vind.

18Jag hatade också allt som jag med möda förvärvat under solen: det måste jag lämna till den som kommer efter mig. 19Vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå skall han råda över allt vad jag med möda och klokhet har förvärvat under solen. Även detta är tomhet.

20Då greps jag av förtvivlan över all min möda under solen. 21Ty också den som har strävat med klokhet, insikt och framgång måste lämna vad han äger åt en som inte lagt ner någon möda på det. Även detta är tomhet och ett stort elände.

22Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen?

23Var dag är en smärta,
var syssla en plåga.
Inte ens om natten finner hjärtat ro.

Även detta är tomhet.

24Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. 25Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? 26Han ger vishet, kunskap och glädje åt den som behagar honom, men syndaren ger han arbetet med att samla och lägga på hög - och sedan lämnar han alltsammans åt den som behagar honom. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

2:2 dåraktigt Dåre.

2:8 kvinnor och åter kvinnor Grundtextens innebörd osäker; Septuaginta och Peshitta har "munskänkar". - Jfr 1 Kung 11:1‑3.

2:24 Det finns ... utom att äta Med Septuaginta-handskrifter, Peshitta och Targumen; MT har "Det är ... att äta".

2:25 gläder sig Det hebreiska ordets betydelse osäker.

Allt har sin tid

3 1Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
2en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
3en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
4en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
5en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
6en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
7en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

9Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? 10Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. 11Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. 12Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. 13Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud.

14Jag vet att vad Gud gör består för alltid,
ingen kan lägga något därtill,
ingen kan dra något därifrån.
Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom.
15Det som är har redan varit,
det som kommer har redan funnits.
Gud letar åter fram det flydda.

Livets intighet och ondska

16Vidare såg jag under solen:

orätt satt på rättens plats,
orätt satt på rättfärdighetens plats.

17Jag tänkte: Gud dömer både rättfärdiga och orättfärdiga. För allt som sker, för varje handling finns en tid.

18Jag tänkte: Det sker för människornas skull, för att Gud skall pröva dem och de själva inse att de är djuren lika. 19Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.

20Allt går mot samma mål:
allt har kommit av jord,
och allt blir jord igen.

21Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker neråt, mot jorden?

22Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del. Vem visar människan vad som kommer efter henne?

3:5 kasta stenar, samla stenar Uttryckens innebörd osäker. En vanlig tolkning är att de är omskrivningar för att ha samlag och avstå från samlag, men de har också fattats som bilder från ekonomi, jordbruk eller krig.

3:11 Han låter människor urskilja ett sammanhang Grundtextens innebörd osäker.

4 1Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen:

de förtryckta gråter
men ingen tröstar dem,
förtryckaren övar våld mot dem
men ingen hjälper dem.

2Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet.

3Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.

4Jag såg att all strävan och all framgång bottnar i den enes avund mot den andre. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

5Dåren sitter med händerna i kors
och tär på sitt eget hull.
6Bättre en handfull i lugn och ro
än två händer fulla och mycket möda,
ett jagande efter vind.

7Jag såg ännu mer av tomheten under solen: 8en man står helt ensam, har varken son eller bror. Ändå är det ingen måtta på hans möda, och han spanar alltid lika girigt efter rikedom. "Men för vem sliter jag och nekar mig livets goda?" Även detta är tomhet och ett eländigt arbete.

9Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. 10Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. 11Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm?

12Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart.

13Bättre en pojke, fattig och förståndig,
än en kung som är gammal och dåraktig,
en som inte längre har vett att ta varning.

14Ty från fängelsehålan steg han till kungatronen, fast han föddes fattig i sitt rike. 15Jag såg allt levande som vandrar under solen sluta upp kring den unge tronföljaren, som skulle träda i den andres ställe. 16Oändligt stor var den skara han ledde. Ändå är han inte till någon glädje för senare släkten. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

Vakta din tunga!

17Tänk dig för när du går till Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör; i sin okunnighet handlar de illa.

4:13-16 Skildringen har, trots de konkreta detaljerna, inte kunnat knytas till någon bestämd historisk händelse.

5 1Var inte för snar att tala, säg ingenting förhastat inför Gud - han är i himlen och du på jorden. Låt därför dina ord vara få.

2Drömmar föds av mycket arbete,
dåraktighet av mycket prat.

3När du ger Gud ett löfte, så dröj inte att infria det, han har inget fördrag med dårar: håll alltså vad du lovar! 4Bättre ingenting lova än lova och ingenting hålla. 5Låt inte din tunga förleda dig till synd, och säg inte till Guds sändebud: "Det var ett misstag!" Låt inte dina ord dra Guds vrede över dig, så att han förstör allt vad du har gjort. 6Mitt i alla drömmar, all tomhet, alla ord: Frukta Gud!

7Om du i din del av landet ser den fattige förtryckas och lag och rätt förtrampas, bli inte förvånad: den ene makthavaren bevakar den andre, och över dem sitter flera med makt. 8[---]

Gods och guld

9Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. 10Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? 11God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.

12Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. 13Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. 14Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat. 15Ja, detta är något ont och plågsamt: sådan han kom får han gå härifrån. Vad har han för glädje av sin strävan efter vind? 16Alla hans dagar är mörker och sorg, djupaste missmod, sjukdom och förbittring.

17Jag har också sett något annat: det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda under solen, de dagar som Gud har gett henne att leva. Det är hennes beskärda del. 18När Gud ger en människa gods och guld och förmåga att njuta av det, ta ut sin del och vara glad under sin möda, då är det en gåva från Gud. 19Hon tänker knappt på hur livsdagen förrinner, ty hon har fullt upp med den glädje Gud ger.

5:2 Drömmar föds ... mycket prat Eller "Drömmen kommer med stora verk, dårens tal med många ord".

5:5 Guds sändebud Det är osäkert vem som avses med detta uttryck: kanske en ängel eller en präst som skulle övervaka att heliga löften infriades.

5:5 Vrede.

5:6 Mitt i alla drömmar ... Frukta Gud Eller "Av många drömmar kommer tomhet och ordrikedom: Frukta (hellre) Gud". - Frukta.

5:8 [---] Text.

6 1Det finns ett ont som jag har sett under solen, och tungt vilar det på människan: 2det är då Gud har gett någon gods och guld och ära, så att ingenting fattas av allt som han åtrår, men inte låter honom njuta av det; det får i stället en främling göra. Detta är tomhet och en svår plåga.

3En man kan få hundra barn och leva otaliga år, men om han aldrig blir tillfredsställd i livet, hur länge han än lever, och kanske inte ens får en grav, då säger jag: Ett dödfött barn är lyckligare! 4Förgäves kom det till världen, in i mörkret går det, och i mörker höljs dess namn. 5Det har inte sett solen och det anar ingenting, men dess ro är djupare än hans. 6Om han än lever i tusen år, två gånger om, får han ändå aldrig njuta livets goda. Alla kommer ju till en och samma plats.

7Människan sliter ständigt för bröd,
men hungern blir aldrig stillad.

8Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige att veta hur man möter livet?

9Bättre vad ögonen ser
än vad åtrån söker.

Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

Lycka och olycka

10Allt som finns till har redan fått sitt namn, och människans lott är bestämd. Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare. 11Ju fler ord, desto större tomhet. Vad gagnar det människan?

7 1Vem vet vad som är gott för människan i livet, de dagar det tomma livet varar, de dagar hon lever lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som kommer efter henne under solen?

2Gott rykte är bättre än rökelse
och dödsdagen bättre än födelsens dag.
3Bättre gå till sorgehus än till gästabud.
Vad som är slutet för envar
må alla levande betänka.
4Bekymmer är bättre än skratt.
Fast minen är mörk kan sinnet vara ljust.
5De visa är helst i sorgens hus,
dårarna i glädjens.
6Bättre klandras av en vis
än lovsjungas av en dåre.
7Ty som törnrisets knastrande under kitteln,
så är dårens skratt.

Även detta är tomhet.

8Hot fördummar den vise,
förståndet förmörkas av mutor.

9Slutet är bättre än början,
tålamod bättre än högmod.

10Var inte snar till vrede,
vreden bor i dårars bröst.

11Säg inte: "Varför var det bättre förr?" Det är inte av vishet man frågar så.

12Vishet är lika bra som förmögenhet,
en förmån för dem som ser solen.
13Vishet ger skydd liksom pengar ger skydd,
men att äga vishet ger mer:
den räddar den vises liv.
14Se på vad Gud har gjort:
vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
15På lyckans dag skall du vara lycklig,
och på olyckans dag skall du tänka så:
Gud har gjort även denna dag,
och människan har inget att klandra honom för.

16I detta flyktiga liv har jag sett
att rättfärdiga går under trots sin rättfärdighet,
att onda lever länge trots sin ondska.

17Var inte alltför rättfärdig, och visa dig inte alltför klok. Varför skulle du vålla ditt eget fördärv? 18Var inte alltför ond, och var inte dåraktig. Varför skulle du dö i förtid? 19Bäst är att hålla fast vid det ena utan att släppa det andra: den som fruktar Gud lyckas med bådadera.

20För den vise är visheten ett bättre värn
än tio mäktiga män i staden.

21Men det finns ingen rättfärdig på jorden som alltid gör det goda och aldrig syndar.

22Bry dig inte om allt som sägs. Då hör du inte när din tjänare förbannar dig. 23Många gånger - det vet du själv - har också du förbannat andra.

24Allt detta har jag prövat med vishetens hjälp. Jag sade: Jag vill vinna vishet - men den låg långt utom räckhåll.

25Utom räckhåll ligger det som varit,
djupt, djupt - vem kan finna det?

26Jag föresatte mig nu att undersöka och utforska, att söka visheten och meningen. Jag insåg att ondska är oförnuft och dåraktiga handlingar vanvett.

27Detta har jag funnit:
bittrare än döden är kvinnan,
hon är en snara,
hennes hjärta är ett nät,
hennes armar är bojor.
Den som behagar Gud kommer undan,
men syndaren blir hennes fånge.
28Se här vad jag har funnit,
säger Predikaren,
då jag har lagt det ena till det andra
för att finna meningen.
29Något sökte jag ständigt förgäves:
en enda människa fann jag bland tusen,
men aldrig var det en kvinna.

30Detta är vad jag kom fram till:
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster.

7:1-30 Motsvarar i MT 6:12; 7:1‑29; Kapitel- och versindelning.

7:15 och människan har inget att klandra honom för Eller "för att människan inte skall veta vad som sker efter henne".

8 1Vem är som den vise,
vem förstår att tyda tingen?
Vishet får människans ansikte att lysa,
mildrar hennes hårda uppsyn.

2/3Lyd kungens befallningar,
svär ingen förhastad ed inför Gud.
Kungen gör vad han behagar,
lämna honom därför i fred
och driv inte en dålig sak.
4Kungens ord är lag,
till honom kan ingen säga: "Vad gör du?"
5Den som lyder hans befallning råkar inte illa ut.
Den vise vet när man bör handla och hur.
6För allting finns det en tid och ett sätt.
Det onda vilar tungt på människan.
7Hon vet inte vad som skall hända,
vem kan säga henne vad som skall ske?
8Ingen har makt över vinden,
ingen kan hejda vinden.
Ingen råder över dagen för sin död,
ingen slipper undan i striden.
Ondskan räddar aldrig sin man.

9Allt detta såg jag när jag betraktade vad som sker under solen, i en tid då människa har makt över människa, till hennes olycka. 10Sedan såg jag de onda [---]. Även detta är tomhet.

11Eftersom det onda inte får sin dom med ens uppmuntras människor att göra orätt. 12Så begår syndaren hundratals brott och får ändå sin frist. Nog vet jag att det skall gå väl för de gudfruktiga, ty de fruktar Gud, 13och illa för de onda - de lever kort, flyktiga som skuggan - ty de fruktar inte Gud. 14Men tomhet är också detta som sker på jorden, att rättfärdiga drabbas av det öde som de onda förtjänat och onda får den lott de rättfärdiga förtjänat. Jag tänkte: även detta är tomhet.

15Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad. Detta står henne till buds i livets möda, de dagar som Gud ger henne under solen.

16Så föresatte jag mig att bli förtrogen med visheten, och jag såg hur människor arbetar överallt, både dag och natt, utan att få en blund i ögonen. 17Då insåg jag vad som gäller om hela Guds verk: människan kan inte fatta det som sker under solen. Hur hon än strävar och söker fattar hon det inte, ja, även om den vise säger sig förstå fattar han ändå aldrig.

8:2/3 Lyd kungens befallningar Med Septuaginta och Peshitta; MT har före dessa ord ett obegripligt "Jag".

8:10 [---] Text.

Människans lott

9 1Allt detta har jag begrundat, allt detta har jag insett: de rättfärdiga och de visa och allt vad de gör vilar i Guds hand. Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte. Allt som väntar henne är tomhet.

2Samma öde drabbar alla,
den rättfärdige och den orättfärdige,
den gode och den onde,
den rene och den orene,
den som offrar och den som inte offrar.
Det går den gode och syndaren lika,
den som svär eden och den som vägrar.

3Det är ett ont det som sker under solen, att alla går samma öde till mötes. Människornas hjärtan är fulla av ondska, dårskap bor i dem livet igenom, och till sist skall de samlas till de döda.

4Den som tillhör de levandes skara har ännu något hopp.

Bättre en levande hund
än ett dött lejon.

5De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting. De har ingen lön att vänta, minnet av dem är borta. 6Det är slut med deras kärlek, deras hat och avund, aldrig mer tar de del i det som sker under solen.

7Ät ditt bröd med glädje
och drick ditt vin med glatt hjärta -
Gud har redan sagt ja till vad du gör.
8Klä dig alltid i vitt,
låt oljan flöda över ditt huvud.
9Njut livet med den kvinna du älskar,
alla dagar i ditt flyktiga liv,
det som Gud har gett dig under solen,
ditt flyktiga liv.
Det är din lott i livet,
ditt mödosamma liv under solen.
10Allt vad du kan göra skall du göra med kraft,
ty i dödsriket, dit du går,
finns varken handling eller mening,
vetande eller vishet.

Tid och öde

11Vidare såg jag under solen:
det är inte de snabba som vinner loppet,
det är inte de tappra som vinner striden,
det är inte de visa som får bröd,
inte de kloka som blir rika,
inte de kunniga som har framgång:
allt är tillfällighet och slump.
12Människan vet inte när stunden är inne.
Liksom fisken fångas i olycksnätet
och fågeln fastnar i snaran,
så blir människorna snärjda
när olyckan plötsligt drabbar dem.

13Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. 14Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. 15Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. 16Då sade jag:

Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
17De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
18Vishet är bättre än vapen.

9:2 och den onde Med Septuaginta, Peshitta och Vulgata; orden saknas i MT.

Ett enda fel fördärvar mycket gott.
10 1Död fluga får parfymen att stinka och jäsa,
ett uns av dårskap väger mer än vishet och ära.

2Den vises förstånd bringar lycka,
dårens förstånd bringar olycka.

3Var han än går kommer dårens förstånd till korta, han röjer sin dårskap för alla.

4Om fursten rasar mot dig skall du inte lämna din post:

lugn behärskning hindrar stora misstag.

5Här är något ont jag har sett under solen, ett missgrepp som beror av den som har makten:

6dårskapen får sitta i högsätet,
de rika på undanskymd plats.

7Jag har sett slavar till häst och furstar till fots som slavar.

8Den som gräver en grop faller själv däri,
den som river en mur blir biten av en orm,
9den som bryter sten blir skadad av sten,
den som hugger ved kan göra sig illa.
10Om yxan är slö och eggen inte slipas
får man bruka desto större kraft.
Man vinner på att gå till verket med vishet.
11Om ormen hugger före besvärjelsen
gör ormtjusaren ingen förtjänst.

12Den vises ord banar väg till framgång,
men dårens tunga blir hans fördärv.
13Början av hans tal är dårskap
och slutet renaste vanvett.
14Dåren pratar och pratar.

Ingen människa vet vad som skall ske,
ingen kan säga henne vad som skall hända,
när hon en gång är borta.

15Dårens möda tröttar ut honom,
han hittar inte ens vägen till staden.

16Ve det land där en tjänare är kung
och där furstar börjar festa redan på morgonen.
17Lyckligt det land där en ädling är kung
och där furstar håller fest i rätt tid,
med manlig måtta och utan rus.

18Där slapphet bor sjunker taket in,
lata händer lämnar huset otätt.
19Gästabud gör man för nöjes skull,
vin gör livet glatt,
för pengar får man allt.

20Förbanna inte kungen ens för dig själv,
inte den rike ens i ditt sovrum.
En fågel kan viska i någons öra,
ditt ord kan bäras vidare på vingar.

11 1Sänd ditt bröd över vattnet,
en dag får du det åter.
2Fördela vad du har på flera händer -
du vet aldrig vilka olyckor som kan drabba landet.
3När molnen är fyllda
tömmer de regnet på jorden,
och ett träd som faller, mot norr eller söder,
ligger på den plats där det föll.
4Den som vaktar på vinden får ingenting sått,
den som blickar mot molnen får ingenting skördat.

5Ingen vet hur livsanden kommer in i fostret hos den havande, lika litet förstår du hur Gud handlar, han som gör allt.

6Så ut din säd på morgonen,
och låt inte armen vila på kvällen.

Du vet inte vad som lyckas bäst, det ena eller det andra, eller om båda blir lika bra.

Ungdom och ålderdom

7Ljuvligt är ljuset,
det är skönt för ögonen att se solen.
8Om människan lever i många år
skall hon glädja sig åt dem alla
och minnas att mörkrets dagar blir många.
Allt som kommer är tomhet.

9Gläd dig, yngling, medan du är ung,
njut i fulla drag av din ungdom.
Följ ditt hjärtas vägar,
gå dit ögat leder dig.
Men tänk på att för allt du gjort
skall du ställas till ansvar av Gud.
10Undvik allt som pinar ditt hjärta,
allt som plågar din kropp:
ungdom och blomning är snart förbi.

11:1 Sänd ditt bröd över vattnet Uppmaningen avser handel och sjöfart men har också tolkats som en maning till välgörenhet.

12 1Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
2då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
3Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få -
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
4då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
5då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
6ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
7då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den.

8Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.

Slutord

9Predikaren var inte bara en vis man, han gav också folket del av sin kunskap. Han vägde och granskade och ordnade många ordspråk. 10Predikaren sökte ge sina ord en tilltalande form och rättframt uttrycka sanningen. 11De visas ord är som oxpikar, och samlade tänkespråk som väl islagna spikar. De kommer från en och samme herde.

12För övrigt, min son, ta varning:

det myckna bokskrivandet tar aldrig slut,
och flitiga studier gör kroppen trött.

13Nu har du hört allt, och detta är summan: frukta Gud och håll hans bud. Det gäller alla människor. 14Ja, för varje gärning skall Gud kräva räkenskap, också för allt som är dolt, gott som ont.

12:3-7 Avsnittet uppfattas vanligen som en bild av den åldrande människan så att v. 3 talar om armarna, benen, tänderna och ögonen, v. 4 om öronen och rösten, v. 5 om det vitnande håret, de styva lederna och den avtagande könsdriften. Detaljerna har dock tolkats på flera olika sätt.

12:4 stämman blir tunn som en fågels Eller "när man vaknar med sångfågeln".

12:5 släpar sig fram Det hebreiska ordets betydelse osäker.

12:13 Frukta.

Till Ordspråksboken

Till Höga visan