Bibeln
Gamla testamentet
Mika
1 1Detta är Herrens ord som kom till Mika från Moreshet när Jotam, Achas och Hiskia regerade i Juda, detta är Mikas syner om Samaria och Jerusalem.
Dom över Samaria
2Hör, alla folk,
lyssna, jord och allt du rymmer!
Herren, min Gud, skall vittna mot er,
Herren skall vittna från sitt heliga tempel.
3Se, Herren lämnar sin boning,
han stiger ner och går över jordens höjder.
4Bergen smälter under honom
och dalar spricker upp,
som när vax smälter i elden,
som när vatten störtar utför branten.
5Allt detta för Jakobs brott,
för Israels folks synd!
Vad är Jakobs brott, om inte Samaria?
Vad är Judas folks synd, om inte Jerusalem?
6Jag skall göra Samaria till en stenhög på fältet,
en plats där vingårdar anläggs,
jag skall vräka ner hennes stenar i dalen
och blottlägga hennes grundmurar.
7Alla hennes gudabilder skall krossas,
allt hon horat ihop skall brännas,
alla hennes avgudar skall jag förstöra.
Ty för horpengar har hon skaffat dem,
horpengar skall de åter bli.
Fienden hotar Jerusalem
8Därför sörjer jag och klagar,
jag går barfota och avklädd,
ylar som schakalen,
klagar som uven.
9Samarias sår kan inte läkas,
det har ätit sig in i Juda.
Det onda har nått till mitt folks port,
till Jerusalem.
10"Förkunna det inte i Gat"
- gråt inte så högljutt.
Vältra er i stoftet
i Bet Leafra.
11Dra bort i skam och nakenhet,
ni som bor i Shafir.
De som bor i Saanan
har inte kommit undan.
Bet Haesel genljuder av klagan,
det fästet har ni mist.
12De som bor i Marot
hoppas på lycka,
men olyckan Herren sänt
har nått till Jerusalems port.
13Ni spände för era stridsvagnar,
ni som bor i Lakish.
Detta var Sions svåraste synd,
Israels brott kom i dagen hos er,
14därför måste ni skiljas från Moreshet Gat.
Husen i Aksiv har blivit
som en uttorkad källa för Israels kungar.
15Åter skall jag sända en erövrare mot er,
ni som bor i Maresha.
Åter måste Israels härlighet
fly till Adullam.
16Skär av dig håret, raka ditt huvud
i sorg över barnen som var din glädje,
gör ditt huvud kalt som gamens,
ty de har förts bort från dig.
De rikas hänsynslöshet
2
1Ve dem som tänker ut illdåd och ofärd
där de ligger i sina sängar
och går till verket när dagen gryr
- det står i deras makt!
2De får lust till åkrar och stjäl dem,
och till hus och tar dem.
De lägger under sig både man och hus,
både ägare och egendom.
3Därför säger Herren:
Jag tänker ut ofärd för detta släkte.
Ni skall inte få oket av nacken,
inte mer gå med högburet huvud,
ty detta blir en ond tid.
4Den dagen skall nidvisor diktas om er,
och klagosånger skall ljuda:
"Förödelsen är över oss."
Mitt folks ägor skiftas ut,
marken tas ifrån dem.
Våra åkrar delas ut åt avfällingar.
5Därför skall ni heller inte ha någon
som mäter upp jordlotter åt er
i Herrens församling.
6"Predika inte", predikar de,
"så får man inte predika.
Smäleken drabbar oss inte.
7Skulle Jakobs folk vara förbannat?
Är Herren snar till vrede,
är det så han handlar?
Bringar inte hans ord lycka?
Han går vid den rättrådiges sida."
8Men ni handlar ju som fiender till mitt folk:
ni rycker manteln av fredliga människor,
den som lever trygg bringar ni olycka och strid.
9Ni driver bort mitt folks kvinnor
från hemmen som var deras glädje,
ni berövar för alltid deras barn
den ära som jag hade gett dem.
10Bort härifrån, här får ni inte bli kvar!
Er orenhet vållar fördärv,
ohyggligt fördärv.
11Kom det en som ljög och pratade i vädret:
"Vin och öl predikar jag för dig"
- det vore en profet för detta folk!
Herren skall samla sitt folk
12Jag skall samla er alla, hela Jakob,
återstoden av Israel skall jag förena
som man samlar fåren i fållan
och hjorden på betesplatsen
- en sorlande människoskara.
13Den mäktige har ställt sig i spetsen för dem,
med makt drar de ut genom porten.
Deras konung går i spetsen för dem,
Herren går framför dem.
Dom över folkets ledare
3 1Och jag sade:
Lyssna, ledare för Jakob,
styresmän för Israels folk!
Ni borde ju veta vad som är rätt,
2men ni hatar det goda och älskar det onda,
ni flår huden av människor
och sliter köttet av deras ben.
3De äter mitt folks kött,
drar huden av dem
och krossar benen,
de lägger dem som kött i grytan,
som slaktmat i kitteln.
4En dag skall de ropa till Herren,
men han skall inte svara dem,
då skall han dölja sitt ansikte för dem
för deras onda gärningars skull.
5Så säger Herren om profeterna
som leder mitt folk vilse:
De lovar fred och lycka
bara de får något att tugga
men förklarar krig mot alla
som inte stoppar något i gapet på dem.
6Därför:
Natt över er - och inga syner!
Mörker - och inga spådomar!
Solen skall gå ner för profeterna,
dagen bli svart omkring dem.
7Siarna får stå med skam,
spåmännen blygas,
alla måste dölja skägget,
ty Gud svarar inte.
8Men mig har Herrens ande fyllt med kraft,
med rättfärdighet och mod:
jag kan visa Jakob hans brott,
visa Israel hans synd.
9Lyssna på detta, ledare för Jakobs folk,
styresmän för Israels folk,
ni som avskyr det rätta
och gör krokigt allt som är rakt,
10ni som bygger Sion med mord,
Jerusalem med ondska.
11Stadens ledare tar mutor när de dömer,
prästerna säljer sina råd för pengar,
profeterna spår mot betalning.
De stöder sig på Herren och säger:
"Herren finns ju ibland oss,
inget ont kan drabba oss."
12Därför:
För er skull skall Sion plöjas till åkermark,
Jerusalem bli en ruinhög,
tempelberget en skogklädd höjd.
Sions framtid
4
1Men den dag skall komma
då berget med Herrens tempel
står där orubbligt fast
som det högsta av bergen,
överst bland höjderna.
Folken skall strömma dit,
2folkslag i mängd skall komma,
och de skall säga:
"Låt oss gå upp till Herrens berg,
till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar,
hans stigar vill vi följa."
Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem Herrens ord.
3Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
4Var och en skall sitta
under sin vinstock och sitt fikonträd,
och ingen skall hota honom.
Herren Sebaot har talat.
5De andra folken håller sig till sina egna gudar,
men vi skall hålla oss till Herren, vår Gud,
alltid och evigt.
6Den dagen, säger Herren,
skall jag samla dem som stapplar
och förena dem som skingrats
och som jag har plågat.
7De stapplande räddar jag kvar som en rest,
av de svaga gör jag ett mäktigt folk.
Herren skall vara deras konung på Sions berg
nu och för evigt.
8Du herdetorn, du Sions kulle,
den makt du en gång hade
skall komma tillbaka till dig,
kungaväldet skall återvända till Jerusalem.
9Men varför ropar och skriker du nu?
Har du ingen konung,
är din rådgivare borta?
Du plågas ju som en födande kvinna.
10Stöna i smärtor, dotter Sion,
som en födande kvinna.
Nu måste du lämna staden
och bo under bar himmel.
Till Babylon skall du föras.
Där skall du bli räddad,
där skall Herren befria dig
ur dina fienders våld.
11Men nu har många folk samlats mot dig,
och de säger: "Sion skall skändas,
och vi skall se på!"
12De känner inte Herrens tankar,
förstår inte hans avsikt:
han har samlat dem som kärvar på tröskplatsen.
13Kom och tröska, dotter Sion!
Horn av järn skall jag ge dig,
klövar av koppar.
Du skall krossa många folk,
du skall viga deras rövade skatter åt Herren,
deras rikedomar åt hela världens härskare.
5
1Men nu - rista sorgmärken på din kropp!
De har satt oss under belägring,
med käppar slår de
Israels hövding i ansiktet.
2Men från dig, Betlehem i Efrata,
så obetydlig bland Judas släkter,
skall jag låta en härskare över Israel komma,
en som leder sin härkomst från forntiden,
från det längesedan förflutna.
3Ja, folket skall vara utlämnat
till dess hon som skall föda har fött.
Då skall de som är kvar av hans bröder
återvända till Israels folk.
4Han skall träda fram som herde med Herrens kraft
i Herrens, sin Guds, höga namn,
och folket skall bo i trygghet,
nu då han blir ärad över hela jorden.
5Han skall vara fredens herre.
Om assyrierna kommer till vårt land
och tränger in i våra borgar,
ställer vi emot dem sju herdar,
åtta män av furstlig rang,
6och de skall valla Assyrien med svärd,
Nimrods land med dragna vapen.
Han skall rädda oss från assyrierna,
om de kommer till vårt land
och tränger in på vår mark.
7De som är kvar av Jakob
mitt i folkslagens krets
skall vara som daggen från Herren,
som en regnskur över gräset:
den väntar inte på människor,
dröjer inte för dödligas skull.
8De som är kvar av Jakob bland folken
mitt i folkslagens krets
skall vara som ett lejon bland djuren i skogen,
som ett vilddjur i fårhjorden:
när det störtar fram och slår och river
kan ingen rädda dess byte.
9Må du lyfta din hand mot dina fiender,
må alla dina motståndare förintas.
10Den dagen, säger Herren,
förintar jag alla hästar du har
och förstör dina stridsvagnar.
11Jag förintar städerna i ditt land
och raserar alla dina fästningar.
12Jag förintar trolldomen du bedriver,
teckentydare skall inte finnas hos dig mer.
13Jag förintar dina gudabilder och dina stoder,
du skall inte mer tillbe dina händers verk.
14Jag rycker upp dina asherapålar
och utplånar dina beläten.
15I raseri och vrede tar jag hämnd
på de övermodiga som inte har lytt.
Herrens rättegång mot folket
6
1Hör vad Herren säger:
Håll rättegång inför bergen,
låt höjderna höra din röst!
2Hör på Herrens rättegång, ni berg,
lyssna, ni jordens grundvalar,
ty Herren går till rätta med sitt folk,
han ställer Israel till svars:
3Mitt folk, vad ont har jag gjort dig?
Vilka bördor har jag tyngt dig med?
Lägg fram din anklagelse!
4Jag förde dig ut ur Egypten
och befriade dig ur slavlägret.
Jag sände Mose, Aron och Mirjam
för att leda dig.
5Kom ihåg, mitt folk,
vad Moabs kung Balak ville göra
och vilket svar han fick av Bileam, Beors son,
minns vägen från Shittim till Gilgal -
då förstår du Herrens rättfärdiga verk.
6Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
7Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
8Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.
9Herren ropar till staden -
vis är den som fruktar hans namn:
Lyssna, du stam och du stadens råd!
10Skall jag tåla de gudlösas batmått,
de snåla efamått som jag förbannat?
11Kan jag godkänna fusk med vågen
och falska vikter i pungen?
12Stadens rika övar våld och förtryck,
dess invånare far med lögn,
de talar med svekfull tunga.
13Så griper jag mig nu an med att straffa dig,
förgöra dig för dina synders skull.
14Du skall äta utan att bli mätt,
hungern skall gnaga dig.
Dem du vill skydda skall du inte kunna rädda,
och dem du räddar skall jag prisge åt svärdet.
15Du skall så utan att få skörda,
pressa oliver utan att få smörja dig med oljan,
trampa druvor utan att få dricka vinet.
16Omris lagar har man följt i staden
och handlat som Achavs släkt,
ni har levt efter deras tänkesätt.
Därför skall jag låta staden ödeläggas
och dess invånare bli till åtlöje,
ni skall få utstå folkens hån.
Från straff till upprättelse
7
1Ve mig!
Det är som när frukten plockats
och den sista vinskörden är över:
det finns inga druvor att äta,
inga färska fikon för min hunger.
2De trofasta är borta ur landet,
inte en ärlig människa finns kvar.
Alla ligger på lur för att mörda,
de vill fånga varandra i sina nät.
3De är ivriga att göra det onda.
Stormannen fordrar gåvor,
domaren låter sig köpas,
den mäktige kommer med krav,
ja, allting blir förvridet.
4Den bäste av dem är som ett törnsnår,
den ärligaste värre än en taggig häck.
Den dag dina väktare förkunnat är inne,
straffets dag har kommit,
nu drabbar förvirringen folket.
5Tro inte på en vän,
lita inte på en förtrogen,
vakta din tunga inför kvinnan i din famn.
6Ty sonen föraktar sin far,
dottern trotsar sin mor
och sonhustrun sin svärmor,
och en mans husfolk blir hans fiender.
7Men jag spanar efter Herren,
jag väntar på Gud, min räddare:
min Gud skall höra mig.
8Triumfera inte, du min fiende!
Jag har fallit men reser mig igen,
jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.
9Eftersom jag har syndat mot honom
måste jag uthärda Herrens vrede,
till dess han tar sig an min sak
och skaffar mig rätt.
Han skall föra mig ut i ljuset,
och jag skall se hans rättfärdiga verk.
10Min fiende skall se det och höljas i skam,
hon som säger till mig:
"Var är Herren, din Gud?"
Jag skall se på när hon trampas ner
som smuts på gatan.
11En dag skall komma då dina murar byggs upp.
Den dagen skall dina gränser vidgas.
12Den dagen skall de återvända till dig:
från Assyrien till Egypten skall man bryta upp,
från Egypten ända till Eufrat,
från hav till hav och från berg till berg.
13Men jorden skall läggas öde
för sina invånares skull,
för deras gärningars skull.
14Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
15Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
16Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
17De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
18Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
19Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
20Du skall visa Jakob trohet och Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav våra fäder.
Till Jona
Till Nahum