Bibeln

Gamla testamentet

Andra Samuelsboken utan noter

Andra Samuelsboken

David får bud om Sauls död

1 1När Saul var död och David hade återvänt till Siklag efter segern över amalekiterna och varit där två dagar, 2kom på tredje dagen en man från Sauls här, som hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet. När han kom fram till David kastade han sig till marken och hälsade underdånigt. 3"Varifrån kommer du?" frågade David. Han svarade: "Från den israelitiska hären, jag kom undan." - 4"Vad har hänt?" frågade David. "Berätta!" - "Soldaterna har tagit till flykten", sade han, "och många har stupat. Saul och hans son Jonatan är också döda." - 5"Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?" frågade David den unge mannen. 6Han svarade: "Jag hade hamnat på Gilboaberget, och där stod Saul stödd på sitt spjut, och fiendens vagnar och ryttare kom allt närmare. 7Han vände sig om, och när han fick se mig ropade han på mig, och jag svarade. 8Han frågade vem jag var, och jag sade att jag var amalekit. 9’Kom hit och ge mig nådastöten’, sade han. ’Ännu är jag vid liv, men jag känner redan dödsfrossan.’ 10Då gick jag fram och gav honom nådastöten, för jag förstod att han inte skulle överleva. Jag tog diademet från hans huvud och en ring som han hade om armen, och dem lämnar jag nu till dig, herre." 11Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och detsamma gjorde alla omkring honom. 12De klagade och grät och fastade till kvällen i sorg över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk Israel, över alla dem som fallit i striden.

13"Varifrån är du?" frågade David mannen som hade berättat. Han svarade att han var son till en amalekitisk invandrare. 14"Hur vågade du lyfta din hand och förgöra Herrens smorde?" frågade David. 15"Kom hit och hugg ner honom", ropade han till en av sina män, och mannen slog ihjäl honom. 16David sade: "Du bär själv skulden till din död. Du vittnade själv emot dig då du sade: Jag har dödat Herrens smorde."

Davids klagosång över Saul och Jonatan

17David uppstämde denna klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och föreskrev att Judas folk skulle lära sig den. Den är nedtecknad i Den redliges bok:

19Din stolthet, Israel, ligger slagen på höjderna.
Se, dina hjältar har fallit!
20Förkunna det inte i Gat,
låt det inte bli känt på Ashkelons gator -
filisteernas döttrar skulle jubla,
de oomskurnas kvinnor dansa av fröjd.
21Må dagg icke falla på er, Gilboas höjder,
må regn icke fukta er, dödens berg,
ty fläckad ligger där hjältarnas sköld,
Sauls sköld, ej glänsande mer av olja.
22Aldrig törstade Jonatans pil
förgäves efter fiendens blod.
Aldrig vände Sauls svärd
hungrigt tillbaka från hjältarnas kött.
23Saul och Jonatan, de älskade, kära,
i livet och döden förenade,
snabbare än örnar, starkare än lejon.
24Israels döttrar, gråt över Saul!
Han klädde er skönt i purpur och prakt,
han prydde er dräkt med smycken av guld.
25Se, dina hjältar har fallit i striden!
Jonatan ligger slagen på höjderna.
26Jag sörjer dig, min broder Jonatan,
du var mig mycket kär,
din kärlek mer för mig än kvinnors.
27Se, dina hjältar har fallit,
dina vapen har krossats!

1:1 När Saul var död Andra Samuelsboken skildrar hur David efterträder Saul som kung omkring 1000 f.Kr. och berättar om hans regeringstid under ca fyrtio år. 2 Sam ingår i det s.k. deuteronomistiska historieverket; Berättande skrifter.

1:1 Siklag, amalekiterna Se 1 Sam 30.

1:2 rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet Sorg; jfr v. 11.

1:9 dödsfrossan Det hebreiska ordets betydelse osäker.

1:14 Herrens smorde Smord.

1:18 lära sig den Med Septuaginta; MT tillägger "båge".

1:18 Den redliges bok Se not till Jos 10:13.

1:21 ej glänsande mer av olja Den läderklädda skölden smordes in med olja för att hållas i gott skick.

David blir kung över Juda

2 1Efter en tid frågade David Herren: "Skall jag dra upp till någon av städerna i Juda?" Herren svarade: "Ja." David frågade: "Till vilken?" - "Till Hebron", svarade Herren. 2David begav sig dit och med honom hans båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. 3Han tog också med sig sina män, var och en med sin familj, och de slog sig ner i städerna runt Hebron. 4Då kom männen i Juda dit och smorde David till kung över Juda.

När David fick höra att folket i Javesh i Gilead hade begravt Saul 5skickade han bud till dem och lät hälsa: "Må Herren välsigna er som har visat trohet mot er herre Saul och begravt honom. 6Må nu Herren visa er kärlek och trofasthet. Även jag vill belöna er för vad ni har gjort. 7Var modiga och tappra. Er herre Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung."

David i krig med Sauls ätt. Hans söner i Hebron

8Men Avner, Ners son, som var Sauls överbefälhavare, hade tagit med Sauls son Ish-Boshet till Machanajim 9och utropat honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamin, ja, över hela Israel. 10Ish-Boshet, Sauls son, var fyrtio år då han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Men Juda höll fast vid David, 11och han var kung över Juda i Hebron i sju år och sex månader.

12Avner, Ners son, tågade med Sauls son Ish-Boshets män från Machanajim till Givon, 13medan Joav, Serujas son, drog ut med Davids män. De möttes vid dammen i Givon och gjorde halt på var sin sida om den. 14Avner sade till Joav: "Vi låter några unga krigare utkämpa envig medan vi ser på." Joav samtyckte, 15och tolv krigare ställde upp för Benjamins stam och Ish-Boshet, mot tolv av Davids män. 16Var och en högg tag i sin motståndares huvud och rände svärdet i sidan på honom, och så föll de allesammans. Denna plats i Givon kallas sedan dess Svärdseggarnas åker.

17Det blev en förbittrad strid den dagen, och Avner och israeliterna blev besegrade av Davids män. 18Joav, Avishaj och Asael, Serujas tre söner, var med i striden. Asael, som var snabb som en gasell på fälten, 19förföljde Avner utan att vika av åt något håll. 20Då vände sig Avner och ropade: "Asael, är det du?" - "Ja", svarade Asael. 21"Spring åt något annat håll", fortsatte Avner. "Ge dig på någon av de yngre och ta hans rustning." Men Asael ville inte låta honom vara, 22och då upprepade Avner: "Sluta följa efter mig, annars slår jag ihjäl dig. Och hur skulle jag då kunna se din bror Joav i ögonen?" 23Men Asael fortsatte att förfölja honom. Då stötte Avner spjutet i buken på honom, så att det trängde ut genom ryggen, och Asael föll och dog på stället. Alla hejdade sig när de kom till platsen där han hade stupat. 24Men Joav och Avishaj satte efter Avner, och i solnedgången kom de fram till Ammahöjden öster om Giach, på vägen till Givons öken.

25Här samlades benjaminiterna i en enda flock bakom Avner uppe på höjden. 26Avner ropade till Joav: "Skall slaktandet aldrig ta slut? Förstår du inte vilket elände det leder till? Skall du aldrig få ditt folk att sluta förfölja sina bröder?" 27Joav svarade: "Så sant Gud lever, hade du inte sagt det där skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen." 28Så lät han stöta i horn, och hela hären gjorde halt; de slutade förfölja israeliterna, och striden upphörde.

29Avner och hans män tågade genom Jordandalen hela natten, gick över floden och fortsatte sedan under förmiddagen fram till Machanajim. 30När Joav hade slutat förfölja Avner och samlade sitt folk visade det sig att nitton av Davids män saknades förutom Asael. 31Davids män hade nedgjort 360 benjaminiter och anhängare till Avner. 32De förde med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Sedan marscherade Joav och hans män hela natten, och när dagen grydde var de framme i Hebron.

2:4 Javesh i Gilead Se 1 Sam 31:11 och not till Dom 21:8.

2:8 Ish-Boshet Namnet betyder "skammens man"; bóshet, "skam", är en nedsättande beteckning för guden Baal. Ish-Boshet kallas i 1 Sam 14:49 Jishjo, i 1 Krön 8:33; 9:39 Eshbaal.

2:8 Machanajim Stad vid floden Jabbok, 15 km öster om Jordan och 45 km norr om Döda havet.

2:9 Benjamin Kung Saul tillhörde Benjamins stam, och benjaminiterna blir efter hans död Davids huvudmotståndare.

2:12 Givon Stad 10 km nordväst om Jerusalem; Givon.

2:13 Serujas son Joavs mor Seruja var syster till David (1 Krön 2:16). Joav och hans bröder kallas därför Serujas söner (2 Sam 2:18). Att bära moderns namn var annars mycket ovanligt.

2:29 under förmiddagen Eller "längs floddalen".

3 1Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning stärktes mer och mer, medan Sauls ätt blev allt svagare.

2Under sin tid i Hebron fick David dessa söner: Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Achinoam från Jisreel. 3Hans andre son var Kilav, som han fick med Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. Den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmaj, kungen av Geshur. 4Den fjärde var Adonia, son till Haggit, den femte Shefatja, son till Avital, 5och den sjätte Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa söner föddes åt David i Hebron.

Avner går över till David

6Så länge kriget varade mellan Sauls ätt och Davids var Avner den starke mannen på Sauls sida. 7Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och nu förebrådde Ish-Boshet Avner: "Varför har du legat med min fars bihustru?" 8Avner blev upprörd över Ish-Boshets anklagelse: "Jag är ingen judeisk hund! Jag har varit lojal mot din far Sauls familj, hans bröder och vänner och inte utlämnat dig åt David, och så kommer du och går till rätta med mig för ett felsteg med den där kvinnan. 9Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag inte förverkligar det som Herren med ed har lovat David: 10att låta kungamakten gå ifrån Sauls ätt och att sätta David på tronen i Israel och Juda, från Dan till Beer Sheva." 11Ish-Boshet blev rädd och vågade inte svara ett enda ord.

12Avner sände budbärare till David och lät hälsa: "Slut förbund med mig, så skall jag hjälpa dig att vinna hela Israel över på din sida." - 13"Ja", sade David, "jag skall sluta förbund med dig, men på ett villkor: du får inte komma inför mina ögon utan att ha med dig Sauls dotter Mikal." 14Därefter skickade David sändebud till Ish-Boshet, Sauls son, med denna begäran: "Ge mig min hustru Mikal, som jag fick som brud för hundra filisteiska förhudar." 15Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son. 16Paltiel följde sin hustru och gick gråtande efter henne hela vägen fram till Bachurim. Där sade Avner: "Gå hem igen!" Och Paltiel vände tillbaka.

17Avner hade talat med de äldste i Israel och sagt: "Ni har länge önskat att få David till kung. 18Nu är det tid att handla, ty så har Herren sagt om honom: Genom min tjänare David skall jag rädda mitt folk Israel från filisteerna och alla andra fiender." 19Avner talade också med benjaminiterna, och sedan begav han sig till Hebron för att underrätta David om vad Israel och Benjamins stam hade beslutat.

20Med tjugo man i följe kom Avner till David i Hebron, och David tog emot dem med en festmåltid. 21Avner förklarade: "Jag skall se till att hela Israel sluter upp bakom dig, min herre och konung, och ingår förbund med dig. Så får du hela det rike du eftertraktar." David tog farväl av Avner och lät honom gå därifrån ostörd.

Avner dödas

22Just då var Davids män och Joav på väg hem från ett plundringståg och hade med sig stort byte. Avner var inte längre kvar hos David i Hebron; denne hade låtit honom gå därifrån ostörd. 23När Joav och krigsfolket kom tillbaka berättade man för honom att Avner, Ners son, hade varit hos kungen, som låtit honom gå därifrån ostörd. 24Då gick Joav in till kungen och sade: "Vad är det du har gjort? Här kommer Avner till dig, och du låter honom bara gå härifrån! 25Du känner väl Avner, Ners son: han var här för att vilseleda dig, han ville utforska dina förehavanden och ta reda på vad du håller på med." 26När Joav hade lämnat David skickade han bud efter Avner och fick honom att återvända när han var vid cisternen i Sira. Detta visste David ingenting om. 27När Avner kom tillbaka till Hebron tog Joav honom avsides invid porten som för att tala förtroligt med honom, men där gav han honom ett dödande hugg i buken och hämnades så sin bror Asael.

28När David fick kännedom om vad som hänt sade han: "Herren vet att skulden för Avners död aldrig kan läggas på mig och mitt kungadöme. 29Hans blod skall komma över Joav och hela hans släkt. Må i Joavs släkt aldrig fattas män med dröppel och spetälska och krymplingar och män som faller för svärd eller svälter ihjäl." 30Så dräpte Joav och hans bror Avishaj Avner, därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

David sörjer Avner

31David sade åt Joav och alla som var där att riva sönder sina kläder, svepa sig i säckväv och gå framför Avners bår och hålla dödsklagan. Själv gick kung David bakom båren. 32Så begravde de Avner i Hebron, och kungen grät högt vid Avners grav; alla som var där grät.

33Detta är kungens klagosång över Avner:

Måste Avner dö en så neslig död?
34Dina händer var icke bundna,
dina fötter ej slagna i bojor.
Du föll som man faller för ogärningsmän.

Och alla fortsatte att gråta över Avner. 35Sedan försökte de övertala David att äta något medan det ännu var dag, men han svor: "Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag äter ens en brödbit innan solen går ner."

36Detta hans svar blev känt, och folket uppskattade det, liksom allt vad kungen gjorde. 37Nu förstod alla där och i hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Avner, Ners son. 38"Ni skall veta att en hövding och storman i Israel har fallit i dag", sade kungen till sina män. 39"Själv är jag ännu svag, även om jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är för hårda för mig. Men Herren skall vedergälla de onda för deras ondska."

3:3 Geshur Arameiskt rike öster om Gennesaretsjön.

3:7 förebrådde En ny kung brukade överta företrädarens harem. Med sin anklagelse antydde Ish-Boshet att Avner själv ville göra sig till kung.

3:8 Jag är ingen judeisk hund Grundtextens innebörd osäker.

3:10 från Dan till Beer Sheva Dvs. från norr till söder.

3:12 David I MT följer fyra obegripliga ord som kommit in i texten av misstag.

3:17 Äldste.

3:29 dröppel och spetälska Köns- resp. hudsjukdom. Spetälska.

3:29 krymplingar Grundtextens innebörd osäker.

Ish-Boshet dödas

4 1Budet om att Avner hade dödats i Hebron gjorde Sauls son Ish-Boshet alldeles lamslagen, och alla i Israel blev bestörta. 2Ish-Boshet hade i sin tjänst två män som ledde strövkårer. Den ene hette Baana och den andre Rekav, och de var söner till Rimmon från Beerot och tillhörde Benjamins stam. Beerot brukar ju räknas till Benjamin. 3Invånarna i staden flydde till Gittajim, där de fortfarande lever som invandrare.

4Sauls son Jonatan hade en son som var vanför. Han var fem år gammal när budet kom från Jisreel om Saul och Jonatan. Barnflickan tog honom med sig och flydde, men vid den brådstörtade flykten tappade hon pojken, och han blev halt. Han hette Mefivoshet.

5En dag kom Rekav och Baana, söner till Rimmon från Beerot, till Ish-Boshets hus när det var som hetast och Ish-Boshet låg och sov. 6Dörrvakterskan, som höll på med att rensa vete, hade slumrat till, och så kunde Rekav och hans bror Baana smita in i huset. 7Där inne fann de Ish-Boshet på sängen i sovrummet. De slog ihjäl honom, högg av honom huvudet och tog det med sig. Hela natten vandrade de sedan ner genom Jordandalen. 8De kom till David i Hebron med Ish-Boshets huvud. "Här är Ish-Boshets huvud", sade de, "sonen till din fiende Saul, som stod dig efter livet. Herre konung, i dag har Herren gett dig hämnd på Saul och hans efterkommande." 9David svarade Rekav och hans bror Baana, söner till Rimmon från Beerot: "Så sant Herren lever, han som har räddat mig ur alla faror: 10den mannen som underrättade mig om Sauls död och trodde att han kom med goda nyheter, honom grep jag i Siklag och dödade, det var lönen jag gav honom för det glädjebudet. 11Nu har nidingar dräpt en oskyldig man i hans hem, i hans egen säng. Har jag inte då ännu större anledning att kräva ut hämnd för hans blod och utplåna er från jordens yta?" 12På Davids befallning kom så hans män och dödade dem och högg av dem händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud lade de i Avners grav i Hebron.

4:4 Mefivoshet I 1 Krön 8:34; 9:40 kallas han Meriv-Baal; jfr not till 2:8.

4:6 Med Septuaginta; MT svårtolkad och troligen skadad.

David blir kung över hela Israel

5 1Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron. "Vi är av samma kött och blod som du", sade de. 2"Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste." 3Alla de äldste i Israel kom alltså till kung David i Hebron. Där slöt han förbund med dem inför Herren, och de smorde honom till kung över Israel.

4David var trettio år då han blev kung, och han regerade i fyrtio år: 5sju år och sex månader i Hebron över Juda och trettiotre år i Jerusalem över både Israel och Juda.

David erövrar Jerusalem. Hans söner där

6Kungen tågade nu med sina män mot Jerusalem, mot jevuseerna, som bodde där. Dessa sade till David: "Här slipper du aldrig in - blinda och halta skall slå dig tillbaka!" De menade att David inte kunde komma in i staden. 7Men David intog Sionsborgen, alltså Davids stad. 8Han sade då: "Den som vill besegra jevuseerna måste slå mot vattentunneln. David hatar dessa halta och blinda." Det är därför man säger: Ingen blind eller halt får komma in i templet.

9David slog sig ner i borgen och kallade den Davids stad. Han befäste staden runt om, från Millo och inåt. 10David blev allt mäktigare, och Herren, härskarornas Gud, var med honom.

11Kung Hiram i Tyros sände en beskickning till David med cederträ och med snickare och stenhuggare, som byggde ett hus åt honom. 12Då förstod David att Herren hade stadfäst hans kungavärdighet och gjort hans välde mäktigt för sitt folk Israels skull.

13Efter flyttningen från Hebron tog David nya bihustrur och hustrur från Jerusalem och fick fler söner och döttrar. 14Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shovav, Natan, Salomo, 15Jivchar, Elishua, Nefeg, Jafia, 16Elishama, Eljada och Elifelet.

Seger över filisteerna

17När filisteerna hörde att David blivit smord till kung över Israel gav de sig ut efter honom. David fick veta det och sökte sig ner till fästningen, 18medan filisteerna ryckte fram och spred sig i Refaimdalen. 19David frågade Herren: "Skall jag dra ut mot filisteerna? Ger du dem i mitt våld?" Herren svarade: "Dra ut mot dem, jag skall ge filisteerna i ditt våld." 20Så kom David till Baal-Perasim och slog där filisteerna. "Herren har gått framför mig som en flodvåg", sade han, "och vräkt undan mina fiender." Han kallade därför platsen för Baal-Perasim. 21Filisteerna lämnade kvar sina gudabilder, och David och hans män tog dem med sig.

22Ännu en gång marscherade filisteerna upp och spred sig i Refaimdalen. 23Då frågade David Herren och fick till svar: "Du skall inte gå rakt emot dem utan gå runt och falla dem i ryggen från det håll där bakaträden står. 24När du hör steg i bakaträdens kronor, ryck då genast fram, ty då har Herren dragit ut framför dig för att slå filisteernas här." 25David gjorde som Herren hade befallt, och han slog filisteerna och förföljde dem från Givon ända ner till Geser.

5:6 Jevus.

5:7 Davids stad.

5:8 vattentunneln Det hebreiska ordets betydelse osäker. När en stad belägrades var det viktigt att vattentillförseln skars av.

5:9 Millo Ordet betyder "utfyllnad" och används bl.a. om en befästning som Salomo byggde i Jerusalem; se 1 Kung 11:27.

5:17 sökte sig ner till fästningen Uttrycket tyder på att fästningen inte kan ha varit borgen i Jerusalem. Kanske har de strider som omtalas i v. 17‑25 ägt rum medan David ännu var i Hebron; han kan då ha begett sig till fästningen i Adullam (1 Sam 22:1‑5; 2 Sam 23:13 f.).

5:18 Refaimdalen Dal nära Jerusalem, sydväst om staden.

5:20 Baal-Perasim Troligen en helgedom i närheten av Refaimdalen. Namnet kan översättas "Genombrottens herre".

5:23 bakaträden Vilket trädslag som avses med denna beteckning är okänt. "Baka" är den hebreiska benämningen.

5:25 Geser Stad i sydvästra Palestina, strax norr om de filisteiska städerna.

Arken förs till Jerusalem

6 1David samlade Israels bästa trupper, tillsammans 30 000 man, 2och tågade med allt sitt folk till Baala i Juda. Därifrån skulle han hämta upp Guds ark, över vilken uttalats namnet Herren Sebaot, han som tronar på keruberna. 3De ställde Guds ark på en nygjord vagn och förde den bort från Avinadavs hus på höjden. Avinadavs söner Ussa och Achjo körde vagnen: 4Ussa gick bredvid Guds ark och Achjo före den. 5David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler. 6När de kom fram till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i Guds ark. 7Då blev Herren vred på Ussa: Gud slog honom, och han föll död ner bredvid Guds ark. 8David blev upprörd över att Herren hade fällt Ussa. Platsen fick namnet Peres Ussa och heter så än i dag.

9Nu var David rädd för Herren och undrade hur han skulle få Herrens ark förd till sig. 10Han ville inte flytta den till sig i Davids stad utan ställde den hos Oved-Edom från Gat. 11Där blev Herrens ark kvar i tre månader, och Herren välsignade Oved-Edom och hela hans familj.

12Man berättade för kung David att Herren hade välsignat Oved-Edoms familj och allt som tillhörde honom för Guds arks skull. Då gick David dit och lät föra upp Guds ark i festtåg från Oved-Edoms hus till Davids stad. 13När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, 14och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. 15David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. 16Då Herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom.

17Herrens ark fördes in och ställdes på sin plats i det tält som David hade rest åt den. Sedan offrade David brännoffer inför Herren och även gemenskapsoffer, 18och då han hade avslutat offren välsignade han folket med Herren Sebaots namn. 19Till varje man och kvinna i den stora skaran israeliter delade han ut en brödkaka, en kaka dadlar och en kaka russin; sedan gick var och en hem till sitt.

20Också David återvände hem för att välsigna sin familj. Då kom Sauls dotter Mikal emot honom och sade: "Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig för sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask." 21David svarade: "Jag har visat min glädje inför Herren, inför Herren som har utvalt mig framför din far och hela hans ätt och satt mig till furste över sitt folk, över Israel. 22Om jag så förnedrar mig ännu mer än i dag, så att du ser ner på mig, skall tjänsteflickorna som du talar om ändå se upp till mig." 23Och Mikal, Sauls dotter, fick aldrig några barn i hela sitt liv.

6:2 Baala ... Guds ark ... Sebaot Se 1 Sam 6:21-7:1, där staden heter Kirjat-Jearim; Baala var ett äldre namn. Staden låg ca 10 km väster om Jerusalem. Ark. Sebaot.

6:6 Nakons tröskplats Okänd. Jfr 1 Krön 13:9, "Kidons tröskplats".

6:6 snavade Det hebreiska ordets betydelse osäker.

6:7 Då blev Herren vred De som bar arken var förbjudna att vidröra den; jfr 4 Mos 4:15.

6:8 Peres Ussa I hebreiskan anspelning på "fällt".

6:14 linne-efod Prästerligt klädesplagg; Efod.

6:17 brännoffer, gemenskapsoffer Offer.

6:19 en kaka dadlar Det hebreiska ordets betydelse osäker.

Guds löften till David

7 1Kung David hade nu inrättat sig i sitt hus, och Herren hade låtit honom få ro för alla fiender runt omkring. 2Då sade han till profeten Natan: "Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält." 3Natan svarade: "Gör det du tänker, Herren är med dig."

4Samma natt kom Herrens ord till Natan: 5"Gå till min tjänare David och säg honom: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 6Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring med ett tält som boning alltsedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. 7Under hela den tid jag färdats med israeliterna har jag aldrig förebrått någon av deras domare, dessa som jag satt till herdar för mitt folk Israel, att de inte har byggt mig ett hus av cederträ. - 8Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk, över Israel. 9Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, 10och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förtryckas av onda människor som tidigare, 11som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Ja, du skall få leva i fred för alla dina fiender. Nu kungör Herren att han skall bygga dig ett hus, ett kungahus. 12Och då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungavälde. 13Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid. 14Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. När han felar skall jag visa honom till rätta med sträng hand, som när människorna agar sina barn. 15Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag tvingade att vika för dig. 16Ditt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla."

David tackar Herren

17Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat. 18Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: "Vem är då jag, Herre, min Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? 19Ändå har du inte låtit detta vara nog, Herre, min Gud, utan du talar nu också om min ätt i en fjärran framtid. [---] 20Vad skall jag mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, min Gud. 21Enligt ditt löfte och din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit din tjänare få veta det. 22Stor är du, Herre Gud, du är utan like. Det finns ingen annan Gud än du - därom vittnar allt vi hört. 23Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt och utföra stora och förunderliga gärningar för dess skull, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken och gudarna i dess väg. 24Du har för all framtid utsett Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud.

25Herre Gud, håll alltid det ord vid makt som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat. 26Då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig. 27Herre Sebaot, Israels Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare dristat sig att be denna bön. 28Du, Herre, min Gud, är Gud, dina ord skall visa sig sanna, och nu har du gett mig detta stora löfte. 29Jag ber dig, välsigna min ätt så att den alltid får bestå inför dig, så som du själv har sagt, Herre, min Gud. Låt din välsignelse alltid vila över din tjänares hus."

7:7 domare Se not till Dom 2:16.

7:19 [---] Text.

Davids krig och hans förvaltning

8 1En tid därefter slog David filisteerna och underkuvade dem och tog Meteg Haamma ifrån dem. 2Också moabiterna besegrade han; han lät dem lägga sig på marken bredvid varandra och mätte sedan med ett rep ut två längder som han lät döda och en längd som fick leva. Så blev moabiterna Davids lydfolk och måste betala skatt till honom. 3Vidare drog David ut för att vidga sitt välde fram till Eufrat, och han besegrade då kungen av Sova, Hadadeser, Rechovs son. 4David tillfångatog 1 700 vagnskämpar och 20 000 fotsoldater och lät skära av senorna på alla vagnshästarna utom hundra. 5Då arameerna i Damaskus kom för att undsätta Hadadeser besegrade David dem och dödade 22 000. 6Därefter satte han fogdar över arameerna i Damaskus; de blev hans lydfolk och måste betala skatt till honom. Herren gav honom seger var han drog fram. 7De gyllene koger som Hadadesers officerare hade burit tog David som byte och förde till Jerusalem. 8Han tog också en stor mängd koppar från Hadadesers städer Tevach och Berotaj.

9När kung Tou av Hamat fick höra att David hade besegrat Hadadesers här 10sände han sin son Joram för att lyckönska David till segern över Hadadeser; denne hade nämligen fört krig mot Tou. Joram hade med sig kärl av silver, guld och koppar, 11och dem helgade David åt Herren liksom silvret och guldet från alla de underkuvade folken: 12arameer, moabiter, ammoniter, filisteer och amalekiter. Så gjorde han också med en del av bytet från kung Hadadeser av Sova, Rechovs son.

13David vann stort rykte. När han återvänt efter segern över arameerna slog han edomeerna i Saltdalen, 18 000 man, 14och satte fogdar över edomeerna; hela Edom blev Davids lydland. Herren gav honom seger var han drog fram.

15David regerade nu över hela Israel, och han sörjde för lag och rätt hos sitt folk. 16Joav, Serujas son, var överbefälhavare, och Joshafat, Achiluds son, var kansler. 17Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Seraja var kungens sekreterare. 18Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna, och Davids söner tjänstgjorde som präster.

8:1 Meteg Haamma Okänd ort. Det är osäkert om grundtextens ord är ett egennamn.

8:3 Vidare drog David ut ... Hadadeser, Rechovs son Annan tolkning "Vidare besegrade David kungen av Sova, Hadadeser, Rechovs son, medan denne genom ett fälttåg försökte befästa sin makt vid floden Eufrat".

8:3 Sova.

8:9 Hamat.

8:13 Saltdalen Troligen ökenområde söder om Döda havet, vars hebreiska namn betyder Salthavet.

8:16 kansler Exakt vilken funktion kanslern hade är okänt.

8:18 kereteerna och peleteerna Legosoldater, troligen filisteiska, som utgjorde Davids livvakt.

David och Mefivoshet

9 1En dag frågade David: "Finns det någon kvar av Sauls familj, som jag skulle kunna visa barmhärtighet för Jonatans skull?" 2Hos Saul hade funnits en troman som hette Siva, och han blev kallad till David: "Är du Siva?" frågade kungen. "Ja, herre", svarade Siva. 3David sade: "Finns det ingen enda kvar av Sauls familj, så att jag kan vara barmhärtig mot honom liksom Gud är barmhärtig?" Siva svarade: "En son till Jonatan lever fortfarande, han som är vanför." 4David frågade var han fanns, och då berättade Siva att han bodde i Lo Devar hos Makir, Ammiels son. 5Kungen lät hämta honom, 6och så kom Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, till David. Han föll ner på sitt ansikte och hälsade underdånigt. "Mefivoshet", sade David, och han svarade: "Ja, herre." - 7"Var inte rädd", sade David, "jag skall visa dig barmhärtighet för din far Jonatans skull. Du skall få tillbaka all mark som har tillhört din farfar Saul, och du skall alltid äta vid mitt bord." 8Då bugade sig Mefivoshet djupt och sade: "Att du bryr dig om en hund som mig, herre!"

9Kungen kallade nu på Sauls troman Siva och sade till honom: "Allt som har tillhört Saul och hans familj ger jag härmed åt din herres ättling. 10För hans räkning skall du och dina söner och tjänare bruka jorden och bärga skörden, så att din herres son får sitt uppehälle. Och Mefivoshet skall alltid äta vid mitt bord." Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare, 11lovade att göra allt vad hans herre kungen hade befallt. Mefivoshet åt sedan vid kungens bord som en av kungens söner.

12Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Alla som hörde till Sivas hushåll var i tjänst hos Mefivoshet, 13men själv bodde han i Jerusalem, eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Han var skadad i benen och haltade.

9:4 Lo Devar Stad öster om Jordan. Dess exakta läge är okänt.

Seger över ammoniter och arameer

10 1En tid därefter dog kungen av Ammon och efterträddes av sin son Hanun. 2Då sade David: "Jag vill visa Hanun samma vänskap som hans far Nachash visade mig." Han skickade därför några av sina män till Hanun för att beklaga faderns bortgång. Men då Davids män kom till Ammon 3sade de ammonitiska furstarna till sin herre Hanun: "Du tror väl inte att det är för att hedra din far som David har skickat sändebud att beklaga sorgen? Nej, säkert är det för att spionera på staden och utforska den, så att han sedan kan förstöra den." 4Då grep Hanun Davids sändebud och lät raka av dem halva skägget och klippa av halva deras dräkt, upp till baken; sedan fick de gå. 5När David hörde om detta skickade han folk att möta dem, eftersom de hade blivit så grovt skymfade, och lät hälsa: "Stanna i Jeriko och kom inte tillbaka förrän skägget har växt ut på er igen!"

6Ammoniterna förstod att de hade dragit över sig Davids hat. De sände därför bud och lejde 20 000 fotsoldater från de arameiska rikena Bet-Rechov och Sova, 1 000 man av kungen av Maaka och 12 000 man från Tov. 7När David fick reda på detta sände han ut Joav med hela hären, alla kämparna. 8Ammoniterna ordnade sig till strid vid stadsporten, medan arameerna från Sova och Rechov, från Tov och Maaka stod för sig ute på öppna fältet. 9Då Joav märkte att han hade fiender både framför sig och i ryggen valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot arameerna. 10Resten av hären anförtrodde han åt sin bror Avishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. 11Och Joav sade: "Om arameerna får övertaget skall du undsätta mig, och om ammoniterna får övertaget så kommer jag till din undsättning. 12Fatta mod! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Utgången ligger i Herrens hand."

13Joav och hans styrka angrep nu arameerna och jagade dem på flykten. 14När ammoniterna såg att arameerna flydde, flydde de för Avishaj och drog sig in i staden. Joav avbröt fälttåget mot ammoniterna och återvände till Jerusalem.

15Då arameerna fann sig besegrade av Israel samlade de sina styrkor. 16Hadadeser bådade upp de arameer som bodde på andra sidan Eufrat, och de kom till Helam under ledning av Shovak, Hadadesers överbefälhavare. 17När David fick bud om detta samlade han israeliterna, gick över Jordan och nådde Helam. Arameerna ställde upp sig och öppnade strid med David. 18Men de drevs på flykten, och David kunde tillintetgöra besättningarna på 700 stridsvagnar samt 40 000 ryttare. Deras överbefälhavare Shovak blev också nerhuggen och dog på slagfältet. 19När Hadadesers alla lydkungar insåg att de var besegrade slöt de fred med israeliterna och gav sig under dem. Arameerna vågade sedan aldrig mer undsätta ammoniterna.

10:3 staden Rabba i Ammon.

10:6 Bet-Rechov, Sova, Maaka, Tov Arameiska stadsstater i det nuvarande Syrien.

10:8 stadsporten I Rabba.

10:16 Helam Stad eller område med okänt läge.

David och Batseba

11 1Vid årsskiftet, den tid då kungar drar i fält, sände David ut Joav med hans män och hela Israel, och de skövlade ammoniternas land och belägrade Rabba. Men David själv stannade i Jerusalem.

2En dag när David hade stigit upp efter sin middagsvila och gick omkring uppe på taket till sitt palats fick han därifrån se en kvinna som badade. Hon var mycket vacker. 3David förhörde sig om vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. 4Då skickade David några män för att hämta henne, hon kom till honom, och han låg med henne fast hennes reningstid ännu varade. Sedan återvände hon hem. 5Hon blev havande, och hon meddelade David: "Jag väntar barn."

6Då sände David order till Joav: "Skicka hit hettiten Uria!" Joav skickade i väg Uria, 7och när han kom frågade David hur det var med Joav och med hären och hur det gick i kriget. 8Sedan sade David: "Gå nu hem och tvätta dammet av fötterna!" Då Uria lämnade palatset lät kungen skicka en gåva efter honom. 9Men Uria gick inte hem utan lade sig att sova vid ingången till palatset bland kungens tjänare. 10När David fick reda på att han inte hade gått hem frågade han honom: "Du har ju varit borta länge, varför går du inte hem?" 11Uria svarade: "Arken och Israel och Juda är i fält. Min herre Joav och kungens män har sitt läger ute i det fria. Skulle då jag gå hem och äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du lever, aldrig att jag skulle göra så!" 12Då sade David till honom: "Stanna här i dag, så kan du gå i morgon." Och Uria stannade i Jerusalem den dagen. Dagen därpå 13bjöd David honom till sitt bord och åt med honom och drack honom full. På kvällen gick Uria och lade sig bland kungens tjänare; hem gick han inte.

14Nästa morgon skrev David ett brev till Joav och sände det med Uria. 15Han skrev: "Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och stupar." 16Joav, som belägrade Rabba, ställde Uria på en plats där han visste att motståndarna var starka. 17Stadens försvarare gjorde ett utfall och angrep Joav, och flera i Davids här stupade. Också hettiten Uria dog. 18Joav skickade rapport till David om stridens förlopp 19och sade till kuriren: "När du har redogjort för striden 20kan det hända att kungen är uppbragt och frågar: Varför gick ni så nära staden och sökte strid? Förstod ni inte att de skulle skjuta uppifrån murkrönet? 21Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, om inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren i Teves, så att han dog? Varför gick ni så nära muren? - Då skall du säga: Också din tjänare hettiten Uria är död."

22Kuriren gav sig i väg, och när han kom till David framförde han Joavs budskap. 23"De var starkare än vi", berättade han, "och de gjorde ett utfall mot oss, men vi drev dem tillbaka till stadsporten. 24Då sköt bågskyttarna på oss uppe från murkrönet, och flera av dina soldater stupade. Också din tjänare hettiten Uria är död." 25David sade åt kuriren att han skulle hälsa Joav att inte ta illa vid sig av det som hänt. "Än den ene, än den andre blir svärdets byte. Joav skall fullfölja belägringen av staden och jämna den med marken. Säg åt honom att vara vid gott mod."

26När Urias hustru fick veta att Uria var död höll hon dödsklagan över sin man. 27Efter sorgetidens slut tog David henne hem till sig. Hon blev hans hustru, och hon födde honom en son. Men det som David hade gjort misshagade Herren.

11:1 årsskiftet Kring vårdagjämningen, efter regntidens slut. Månad.

11:3 Hettiter.

11:4 fast hennes reningstid ännu varade Grundtextens innebörd osäker. - En kvinna räknades som oren sju dagar i samband med menstruationen; se 3 Mos 15:19 ff.

11:21 Avimelek Om honom och hans nesliga död berättas i Dom 9.

Profeten Natans strafftal

12 1Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: "Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2Den rike ägde får och kor i överflöd, 3den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. 4En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det."

5David blev ursinnig och sade till Natan: "Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. 6Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig." - 7"Du är den mannen", sade Natan. "Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. 9Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. 10Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. 11Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus." 13David sade: "Jag har syndat mot Herren." Natan svarade: "Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. 14Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö." 15Sedan gick Natan hem.

Davids och Batsebas son dör. Salomos födelse

Herren lät en svår sjukdom drabba den son som Urias hustru hade fött åt David. 16David bad till Gud för barnet och höll sträng fasta, och när han kom hem för att sova lade han sig på golvet. 17Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade och ville inte heller äta tillsammans med dem. 18På sjunde dagen dog pojken, men hovfolket vågade inte tala om det för honom. De tänkte: "Om han inte ville lyssna till oss medan pojken ännu var vid liv, hur skall vi då våga tala om att han är död? Han kan göra något förfärligt." 19När David märkte att de viskade med varandra förstod han vad som hade hänt och frågade dem: "Är pojken död?" De svarade: "Ja, han är död."

20Då steg David upp från golvet, badade, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och föll ner och tillbad. När han kom tillbaka hem begärde han fram mat och åt. 21Hans män frågade honom varför han betedde sig så: "Medan pojken ännu levde fastade du och grät. Men nu när han är död stiger du upp och äter!" 22David svarade: "Så länge pojken ännu var vid liv fastade jag och grät, för jag sade mig: Vem vet, kanske Herren har förbarmande med mig och låter pojken leva. 23Men nu när han är död, varför skulle jag fasta då? Jag kan ju ändå inte få honom tillbaka. En gång går jag till honom, men han kommer aldrig åter till mig."

24David tröstade sin hustru Batseba, han gick till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav pojken för Herrens skull namnet Jedidjah, Herrens älskade.

Rabba i Ammon erövras

26Joav angrep Rabba i Ammon och intog kungastaden. 27"Jag har anfallit Rabba och tagit vattenstaden", rapporterade han till David. 28"Samla nu den övriga hären och belägra staden och intag den, så att det inte blir jag som gör det och mitt namn som förknippas med den." 29Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba. Han angrep staden och intog den.

30David tog kronan från huvudet på Milkom. Den var av guld och ädla stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes nu på Davids huvud. Han förde bort ett ofantligt byte från staden 31och tvingade ut invånarna att arbeta med sågar, järnhackor och järnyxor, och somliga satte han att slå tegel. På samma sätt behandlade han alla ammonitiska städer. Sedan återvände han med hären till Jerusalem.

12:6 sju gånger om Med Septuaginta; MT har "fyra gånger om", vilket sannolikt är en anpassning till föreskriften i 2 Mos 22:1.

12:24 han gav MT har också läsarten "hon gav".

12:26 kungastaden Avser troligen den del av Rabba som i v. 27 kallas "vattenstaden".

12:27 vattenstaden Eftersom Rabba i likhet med de flesta antika städer låg på en kulle, fick staden sitt vatten från en källa i ett befäst område utanför själva stadsmuren; jfr not till 5:8.

12:28 mitt namn som förknippas med den Jfr hur David efter erövringen av Jerusalem kallar staden "Davids stad" (2 Sam 5:9).

12:30 Milkom Med Septuaginta; MT har "deras kung". Milkom.

Amnon och Tamar

13 1En tid senare hände följande. Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Amnon, en annan av Davids söner, blev förälskad i henne. 2Han sörjde sig sjuk för sin syster Tamars skull: hon var oskuld, och han såg ingen möjlighet att komma henne nära. 3Amnon hade en vän som hette Jonadav, en klok man, son till Davids bror Shima. 4Han frågade Amnon: "Varför är du så nedslagen dag efter dag, min prins? Tala om det för mig!" Amnon svarade: "Jag älskar Tamar, min bror Absaloms syster." 5Då sade Jonadav: "Lägg dig till sängs och spela sjuk. När så din far kommer och besöker dig skall du be honom att din syster Tamar får komma med mat och tillreda den medan du ser på och själv ge dig den."

6Så lade sig Amnon till sängs och låtsades vara sjuk. Kungen kom och besökte honom, och Amnon sade: "Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par bröd åt mig medan jag ser på, och låt henne sedan själv ge mig dem." 7David skickade bud hem till Tamar att hon skulle gå till sin bror Amnon och göra i ordning mat åt den sjuke. 8Tamar gick till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och formade brödkakor medan Amnon såg på, och så gräddade hon dem. 9Men när hon tog brödspaden och lade upp dem ville han inte äta. "Gå ut härifrån allihop", befallde han. När alla hade gått 10sade han till Tamar: "Bär in bröden i sovkammaren och ge mig dem." Tamar tog då brödkakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror. 11Men just som hon räckte honom bröden grep han tag i henne och sade: "Kom, syster, ligg med mig!" - 12"Nej, nej, min bror!" ropade hon. "Skända mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte något så vettlöst! 13Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle räknas som en niding i hela Israel. Tala med kungen i stället, han går säkert med på att du får mig." 14Men Amnon ville inte lyssna på henne utan övermannade henne och tog henne med våld.

15Efteråt greps Amnon av en häftig motvilja mot Tamar: hans avsky för henne var starkare än den kärlek han förut hade känt. "Upp med dig och försvinn härifrån", sade han. 16Hon svarade: "Nej, min bror, om du jagar bort mig gör du något ännu värre än du redan har gjort." Men han ville inte lyssna på henne 17utan kallade på sin tjänare och sade till honom: "Kasta ut den här kvinnan, så att jag blir av med henne. Och regla dörren efter henne."

18Tamar bar en fotsid dräkt, som de ogifta kungadöttrarna brukade. Tjänaren förde alltså ut henne och reglade dörren efter henne. 19Och hon strödde jord på huvudet, rev sönder sin fotsida dräkt, lade händerna på huvudet och gick där högljutt klagande. 20Då sade hennes bror Absalom: "Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Han är ju din bror, så tig om detta och lägg det inte på sinnet." Så bodde Tamar ensam och övergiven hos sin bror Absalom.

21När kung David hörde vad som hade hänt blev han mycket upprörd, men han var alltför fäst vid Amnon, sin förstfödde, för att vilja gå hårt fram mot honom. 22Men Absalom sade inte ett enda ord till Amnon; han hatade Amnon för att han hade våldfört sig på hans syster Tamar.

Absaloms hämnd. Hans landsflykt

23Två år senare hade Absalom fårklippningsfest i Baal Hasor, nära Efraim, och då bjöd han in alla kungasönerna. 24Absalom gick till kungen och sade: "Herre, jag skall ha fårklippning. Konungen och hans folk är välkomna till din tjänare." - 25"Nej, min son, vi skall inte komma allesammans och bli till besvär för dig", svarade kungen. Och fastän Absalom försökte övertala honom ville David inte komma utan sade farväl till honom. 26Då sade Absalom: "Om inte du vill, så låt åtminstone min bror Amnon komma." - "Nej, varför det?" sade kungen, 27men Absalom övertalade honom, och han fick ta med sig Amnon och alla de andra kungasönerna.

Absalom ställde till med en fest värdig en konung. 28Han befallde sina tjänare: "Var beredda när vinet har gjort Amnon upprymd och jag säger: Hugg ner honom! Då skall ni döda honom. Ni har ingenting att frukta, det är jag som ger befallningen. Visa nu ert mod!" 29Tjänarna gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då rusade alla kungasönerna upp och flydde på sina mulåsnor.

30Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade slagit ihjäl alla kungasönerna, att inte en enda hade överlevt. 31Kungen steg upp och rev sönder sina kläder. Sedan kastade han sig till marken; omkring honom stod alla hans män med kläderna sönderrivna. 32Då tog Jonadav till orda, sonen till Davids bror Shima: "Tro inte, herre, att de dödade alla kungasönerna. Nej, Amnon ensam är död. Detta har Absalom planerat alltsedan Amnon skändade hans syster Tamar. 33Så fäst dig inte vid ryktet att alla dina söner är döda, herre. Amnon ensam är död."

34Men Absalom flydde.

Vaktposten fick nu syn på en stor skara som kom nerför berget på vägen från Horonajim. Han rapporterade för kungen: "Det kommer folk utför bergssluttningen bortifrån Horonajim." 35Då sade Jonadav till kungen: "Där kommer dina söner. Det var som jag sade!" 36I nästa ögonblick kom kungasönerna; de började gråta högt, och även kungen själv och hans män grät häftigt.

37Absalom flydde och kom till Talmaj, Ammichurs son, kungen av Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt.

13:1 Absalom, Tamar, Amnon Absalom och Tamar var Davids barn med Maaka, medan Amnons mor hette Achinoam (3:2 f.). Äktenskap mellan halvsyskon förutsätts vara tillåtet i 1 Mos 20:12 men förbjuds i lagarna, t.ex. 3 Mos 18:9.

13:6 baka ett par bröd Grundtexten har ett uttryck som kan ange att bröden hade formen av hjärtan och därmed förmedlade kraft och styrka.

13:18 fotsid Det hebreiska ordets betydelse osäker. Andra tolkningar "färggrann", "broderad". Jfr 1 Mos 37:3.

13:21 men han var ... mot honom Med en Qumran-handskrift och Septuaginta; avsnittet saknas i MT.

13:23 Baal Hasor, Efraim Städer 25 resp. 20 km norr om Jerusalem; Efraim.

13:27 Absalom ställde till med en fest värdig en konung Med en Qumran-handskrift och Septuaginta; orden saknas i MT.

13:32 Detta har Absalom planerat Grundtextens innebörd osäker.

13:34 nerför berget ... bortifrån Med Septuaginta; MT är skadad och saknar nästan hela detta avsnitt.

13:34 Horonajim Troligen en gemensam beteckning på Övre och Nedre Bet-Horon, ca 20 km nordväst om Jerusalem; jfr Jos 16:3, 5.

13:37 Talmaj, Ammichurs son, kungen av Geshur Absaloms morfar; se 3:3 med not.

Kvinnan från Tekoa. Absalom får återvända

38Absalom hade alltså flytt till Geshur, och där stannade han i tre år. 39Kung David hade börjat se fram emot en försoning med Absalom; han hade nu kommit över sorgen efter Amnon. 14 1Joav, Serujas son, märkte hur kungen längtade efter Absalom. 2Därför skickade han efter en klok kvinna från Tekoa och sade till henne: "Du skall anlägga sorg. Ta på dig sorgkläder och låt bli att smörja in dig. Det skall se ut som om du hade sörjt en bortgången en lång tid. 3Sedan skall du gå till kungen och säga så här" - och Joav lade nu orden i munnen på henne.

4Kvinnan från Tekoa kom så inför kungen, föll ner och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. "Hjälp mig, konung", sade hon. 5"Vad vill du?" sade kungen. Hon svarade: "Ack, herre, jag är änka. När min man dog 6hade jag, din tjänarinna, två söner, men en dag kom de ihop sig ute på fälten, och det fanns ingen som kunde gå emellan, utan den ene slog den andre så att han dog. 7Och nu är hela släkten över mig och säger: ’Lämna ut brodermördaren, så att vi får döda honom för att han tog livet av sin bror. Så blir vi av med arvingen.’ De vill släcka den sista gnistan av hopp för mig och beröva min make namn och efterkommande på jorden."

8Kungen sade till kvinnan: "Gå hem, jag skall ta mig an din sak." 9Kvinnan från Tekoa sade: "Herre konung, skulden för detta skall vila på mig och min familj, du och din tron skall vara utan skuld." 10Kungen svarade: "Skicka hit den som ansätter dig, så skall han inte ofreda dig mer." - 11"Konung, svär då vid Herren, din Gud, att blodshämnaren inte skall få fortsätta dödandet och ta livet av min son", sade kvinnan. Och han sade: "Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på din sons huvud." 12Då sade kvinnan: "Får din tjänarinna säga ännu ett ord till sin herre konungen?" - "Tala du", sade han, 13och kvinnan sade: "Hur kunde du få i ditt sinne att handla på detta sätt mot Guds folk? Genom det utslag du nu har fällt har du ju dömt dig själv, konung, när du inte låter din förskjutne son återvända. 14Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen. Men det är inte Guds vilja och avsikt att den förskjutne skall vara förskjuten från honom för alltid. 15Jag har kommit för att framlägga detta för min herre konungen, därför att folket har skrämt mig. Jag tänkte att om jag bara fick tala med kungen skulle han kanske göra sin tjänarinna till viljes. 16Ja, jag hoppades att kungen skulle lyssna till mig och rädda mig undan den som ville rycka bort både mig och min son från Guds land. 17Kungens ord skall skänka lugn, tänkte jag, min herre och konung är som Guds ängel och kan urskilja vad som är rätt och vad som är fel. Må Herren, din Gud, vara med dig." 18Kungen sade då till henne: "Jag har en fråga till dig, svara mig nu uppriktigt." Kvinnan sade: "Tala, min herre och konung", 19och han frågade: "Har Joav sin hand med i detta?" Hon svarade: "Så sant du lever, min herre och konung, när du talar kan ingen slingra sig undan: din tjänare Joav har skickat mig och själv lagt orden i min mun. 20Han gjorde så för att du inte skulle ana oråd. Men du, herre, är vis som Guds ängel och förstår allt som sker på jorden."

21Kungen sade nu till Joav: "Jag gör som du vill. Du skall hämta tillbaka min Absalom." 22Då föll Joav ner med ansiktet mot marken och tackade kungen. "Nu vet jag att jag har din gunst, herre konung", sade han, "eftersom du uppfyller min önskan." 23Så gav sig Joav i väg till Geshur och förde hem Absalom till Jerusalem. 24Men kungen sade: "Han skall gå hem till sig och får inte komma inför mina ögon." Och Absalom gick tillbaka hem och visade sig inte inför kungen.

25I hela Israel fanns ingen som var så beundrad för sitt utseende som Absalom: han var fulländad från huvud till fot. 26När han klippte håret - och det gjorde han en gång varje år, han klippte det för att det blev för tungt - då brukade han väga det, och det vägde tre kilo. 27Absalom fick tre söner och en dotter, som hette Tamar och var mycket vacker.

David tar emot Absalom

28När Absalom hade bott i Jerusalem i två år utan att bli mottagen av kungen 29kallade han till sig Joav för att be honom gå till kungen. Men Joav ville inte komma. Han kallade åter på honom, men Joav ville inte heller nu. 30Då sade Absalom till sitt folk: "Ni ser Joavs åker där borta intill min egen, den som han odlar korn på. Gå och sätt eld på den." Och de satte eld på åkern. Joavs tjänstefolk kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort. 31Då sökte Joav upp Absalom och frågade honom: "Varför har dina tjänare satt eld på min åker?" 32Absalom svarade: "Jag har ju kallat på dig för att be dig gå till kungen och fråga varför jag skulle komma hem från Geshur. Det hade varit bättre om jag hade stannat där. - Nu måste jag få komma inför kungen! Har jag gjort något brottsligt så får han döda mig." 33Då gick Joav till kungen och berättade vad Absalom hade sagt. Kungen kallade till sig Absalom, som kom och hälsade underdånigt med ansiktet mot marken. Och kungen kysste honom.

13:39 hade börjat se fram emot en försoning Med en Qumran-handskrift och Septuaginta-handskrifter; MT har "upphörde att dra ut mot".

14:2 Tekoa Stad ca 15 km söder om Jerusalem.

14:9 skulden för detta Dvs. skulden för att dråpet blir utan påföljd.

14:11 blodshämnaren Se not till 4 Mos 35:12.

14:13 handla på detta sätt mot Guds folk Kvinnan jämför sitt uppdiktade fall med kungens förhållande till Absalom. Liksom kvinnan riskerar att berövas sin son kommer Guds folk Israel att förlora sin tronarvinge, om inte kungen tar brodermördaren Absalom till nåder.

14:14 Men det är ... för alltid Grundtextens innebörd osäker.

14:15 folket Ordet kan syfta både på Israels folk, v. 13, och på kvinnans hämndgiriga släktingar.

14:27 tre söner Enligt 18:18 hade Absalom inga söner. Man vet inte om olikheten beror på att sönerna redan dött eller på att de bakomliggande traditionerna innehållit motsägande uppgifter.

14:30 Joavs tjänstefolk ... hade gjort Med en Qumran-handskrift och Septuaginta; avsnittet saknas i MT.

Absaloms uppror

15 1En tid därefter skaffade sig Absalom vagn och hästar, och han höll sig med en eskort på femtio man. 2Tidigt om morgnarna brukade han ställa sig vid vägen till stadsporten. Så snart det kom någon som hade en rättssak att framlägga för kungen ropade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När mannen svarade att han hörde till den eller den stammen i Israel 3sade Absalom: "Du har rätten på din sida, men hos kungen lär du inte få gehör. 4Om ändå jag vore domare i landet! Då hade var och en som var inblandad i en tvist kunnat komma till mig, så skulle jag ha skaffat honom rätt." 5Och så snart någon kom och ville falla ner för hans fötter, räckte Absalom fram handen, drog honom till sig och kysste honom. 6Så uppträdde han mot alla i Israel som sökte kungen i något rättsärende, och på det sättet förledde han israeliterna.

7När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: "Låt mig få gå till Hebron för att infria ett löfte till Herren. 8När jag bodde i Geshur i Aram lovade jag Herren ett offer, om han lät mig komma tillbaka till Jerusalem." - 9"Gå du", sade kungen, och så begav sig Absalom till Hebron. 10Samtidigt skickade han i hemlighet budbärare till alla Israels stammar och lät hälsa att när de hörde hornsignaler skulle de ropa: "Absalom har blivit konung i Hebron!" 11Absalom hade inbjudit 200 män från Jerusalem, som gjorde honom sällskap. De var i god tro och följde med utan att ana vad som var på färde. 12Vid offerfesten skickade han också bud efter Davids rådgivare Achitofel från Gilo, som befann sig i sin hemstad. Så växte sammansvärjningen i styrka, och Absaloms anhängare blev fler och fler.

David lämnar Jerusalem

13Av en budbärare fick David veta att israeliterna hade slutit upp bakom Absalom. 14Kungen sade då till dem som omgav honom i Jerusalem: "Låt oss fly, det är enda räddningen undan Absalom. Skynda er, annars hinner han hit och störtar oss i fördärvet och låter svärdet härja i staden." 15De svarade honom: "Besluta vad du vill, herre konung, vi är dina lydiga tjänare." 16Kungen gav sig då i väg med hela sin familj men lämnade tio bihustrur att se till palatset. 17Han bröt alltså upp med sitt folk men stannade vid det bortersta huset. 18Alla hans ämbetsmän passerade förbi honom, liksom alla kereteerna och peleteerna och de 600 från Gat som följt David därifrån. 19Då frågade kungen Ittaj från Gat varför han också gick med. "Vänd om och håll dig till kungen. Du är ju utlänning och har lämnat ditt eget land. 20Nyss kom du hit, skall du då redan behöva flacka omkring med oss? Jag vet ju inte vart jag är på väg. Nej, vänd om och ta med dig dina landsmän. Må Herren vara god och trofast mot dig." 21Men Ittaj svarade: "Så sant Herren lever och du själv lever, min herre och konung - där du är, där vill också jag vara, i liv och död." 22Då lät David honom följa med, och Ittaj från Gat anslöt sig med alla sina män och de kvinnor och barn han hade i sitt följe. 23Överallt hördes högljudd klagan.

Kungen gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen. 24Nu kom också Sadok med alla leviterna, som bar Guds förbundsark. De satte ner arken och lät den stå tills allt folket hade dragit ut från staden. Även Evjatar kom dit. 25Kungen befallde Sadok: "För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning. 26Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han behagar." 27Och kungen sade till prästen Sadok: "Hör på! Du skall i lugn och ro gå tillbaka till staden. Din son Achimaas och Evjatars son Jonatan, era båda söner, skall följa med er. 28Själv stannar jag kvar vid flodövergångarna i öknen tills jag får ett meddelande från er."

29Sadok och Evjatar förde tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. 30Under tiden gick David gråtande uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.

15:2 en rättssak att framlägga för kungen Kungen var högsta dömande myndighet.

15:7 fyra år Med några Septuaginta-handskrifter och Peshitta; MT har "fyrtio år".

15:12 Gilo Stad med okänt läge i södra delen av Juda bergsbygd.

15:17 det bortersta huset Grundtextens innebörd osäker.

15:18 kereteerna och peleteerna Se not till 8:18.

15:23 över Olivberget och ut mot öknen Texten rekonstruerad med stöd av några Septuaginta-handskrifter; MT obegriplig och sannolikt skadad.

15:23 Kidronbäcken.

15:28 flodövergångarna i öknen Vad- och färjeställen vid Jordan.

David på flykt

31När David fick reda på att Achitofel var en av de sammansvurna kring Absalom bad han: "Herre, låt Achitofels råd framstå som dårskap." 32Uppe på krönet av berget, där man tillber Gud, kom Hushaj från Erek emot David med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. 33David sade: "Om du följer med mig blir du bara till besvär. 34Vänd i stället tillbaka till staden och erbjud Absalom dina tjänster. Säg: Liksom jag förr tjänade din far, så vill jag nu tjäna dig, herre konung. - Då kan du hjälpa mig genom att omintetgöra Achitofels råd. 35Prästerna Sadok och Evjatar har du ju i din närhet; rapportera till dem så fort du hör något från kungens palats. 36De har sina söner hos sig, Sadok har Achimaas och Evjatar har Jonatan; genom dem kan ni underrätta mig om allt vad ni får reda på." 37Hushaj, Davids vän, återvände alltså till Jerusalem, och Absalom drog in i staden. 16 1När David hade nått ett stycke bortom bergskrönet kom Siva emot honom, Mefivoshets tjänare. Han hade med sig ett par åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 kakor russin, en säck frukt och en lägel vin. 2"Vad skall du göra med allt detta?" frågade kungen, och Siva svarade: "Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och frukten för manskapet att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen." 3Kungen frågade: "Och var finns din herre Sauls son?" - "Han är kvar i Jerusalem", svarade Siva. "Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars kungadöme." 4Då sade kungen till Siva: "Allt som tillhör Mefivoshet skall nu vara ditt." Siva sade: "Jag bugar mig underdånigt. Låt mig alltid få röna din välvilja, herre konung!"

5När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser 6och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt. 7Och Shimi skymfade David och ropade: "Ge dig av, din blodfläckade niding! 8Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka." 9Då sade Avishaj, Serujas son, till kungen: "Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom." 10Men kungen svarade: "Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Låt honom förbanna - han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom?" 11Och David sade till Avishaj och sina män: "Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det. 12Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott." 13Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Shimi gick jämsides med honom längs bergskammen. Hela tiden skrek han förbannelser och kastade stenar och jord mot honom. 14Till sist kom kungen med hela sitt följe fram till Ajefim, där de vilade ut.

Absalom i Jerusalem

15Under tiden hade Absalom och israeliterna tågat in i Jerusalem, och Achitofel var med. 16När Davids vän Hushaj från Erek kom till Absalom hälsade han honom: "Leve konungen! Leve konungen!" 17Absalom sade: "Är detta den trohet du visar din vän? Varför har du inte följt med honom?" 18Hushaj svarade: "Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. 19Och dessutom: vem skulle jag tjäna om inte sonen? Som jag har tjänat din far, så vill jag nu tjäna dig."

20När Absalom frågade Achitofel till råds om vad han skulle göra 21fick han detta svar: "Du skall ligga med din fars bihustrur, som han lämnat kvar för att se till palatset. Så blir det känt i hela Israel att du har gjort dig förhatlig för din far, och det kommer att stärka modet på dina anhängare." 22Då slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och i hela Israels åsyn gick han in där och låg med sin fars bihustrur.

23På den tiden gällde ett råd av Achitofel lika mycket som ett ord från Gud. Så högt värderades alla hans råd både av David och av Absalom.

15:32 Erek Ort eller område med okänt läge.

15:32 kläderna sönderrivna, jord på huvudet Sorg.

15:37 Vän.

16:1 säck Grundtexten har "efa"; Mått.

16:1 Lägel.

16:11 från Benjamins stam Dvs. från den stam som Saul tillhörde.

16:14 till Ajefim Ort med okänt läge. Annan tolkning "trötta".

16:21 Det råd som Achitofel ger innebär att Absalom offentligt skall göra anspråk på kungamakten; jfr not till 3:7.

Absalom förkastar Achitofels råd

17 1Achitofel sade till Absalom: "Låt mig ta ut 12 000 man och sätta efter David nu i natt 2och överrumpla honom medan han är trött och modlös. Jag skall jaga skräck i honom, och när allt hans folk har flytt dödar jag honom, bara honom. 3Sedan ser jag till att folket söker sig till dig som bruden till sin brudgum. Det är ju bara en enda som du är ute efter att döda, alla de andra kan du lämna i fred." 4Både Absalom och de äldste i Israel gillade förslaget, 5men Absalom tillkallade dessutom Hushaj från Erek för att höra hans mening.

6Hushaj kom och Absalom berättade vad Achitofel hade föreslagit. "Skall vi göra som han säger?" frågade han. "Om inte, vad tillråder du?" 7Då sade Hushaj: "Det var inte något bra råd Achitofel gav den här gången. 8Du känner själv din far och hans män och vet att de är tappra kämpar och uppretade som en björnhona i vildmarken som förlorat sina ungar. Din far är en erfaren krigare, han övernattar inte bland sina män; 9säkert har han nu gömt sig i en håla eller på något annat ställe. Redan vid första anfallet skulle ryktet spridas att Absaloms folk lidit nederlag. 10Och då skulle också den tappraste, den som har ett lejons mod, darra av rädsla. Hela Israel vet ju att din far är en hjälte med modiga män omkring sig. 11Mitt råd är detta: samla alla israeliter från Dan till Beer Sheva, en skara talrik som havets sand, och gå sedan själv mitt ibland dem. 12Som daggen faller på marken, så skall vi komma över honom var han än finns och skona varken honom eller någon av hans män. 13Om han tar sin tillflykt till en stad skall israeliterna slå ett rep runt den staden och dra ner den i ravinen, så att inte en sten blir kvar." 14Absalom och alla israeliterna förklarade att det råd som Hushaj från Erek gett var bättre än Achitofels, ty Herren hade beslutat att omintetgöra Achitofels kloka råd och störta Absalom i fördärvet.

David varnas och undkommer Absalom

15Hushaj berättade för prästerna Sadok och Evjatar vilket råd Achitofel hade gett Absalom och Israels äldste och vilket råd han själv hade gett. 16Han uppmanade dem att genast meddela David: "Dröj inte över natten vid flodövergångarna i öknen utan gå över till den andra sidan. Annars är det ute med dig och hela din här."

17Jonatan och Achimaas höll till vid Rogelkällan, och en tjänsteflicka brukade gå dit med upplysningar som de sedan förde vidare till kung David. De ville inte röja sig genom att gå in i staden. 18Men en pojke fick syn på dem och talade om det för Absalom. Då gav de sig hastigt i väg till Bachurim, till en man där som hade ett hus med en brunn på gården. I den steg de ner. 19Hustrun tog en matta och bredde över brunnen och strödde säd på den så att ingen kunde märka något. 20Absaloms folk kom dit och gick in till kvinnan. "Var är Achimaas och Jonatan?" frågade de, och hon svarade: "De fortsatte förbi dammen." Männen letade men hittade dem inte utan vände tillbaka till Jerusalem. 21När de hade gått klättrade Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och rapporterade för kung David. "Bryt upp och gå genast över floden", sade de och berättade för honom om Achitofels råd. 22David och hans folk bröt då upp, och i gryningen hade de alla, varenda man, gått över Jordan.

23Då Achitofel såg att man inte följde hans råd sadlade han sin åsna och återvände till sin hemstad. Efter att ha ordnat för sin familj hängde han sig. Så dog han och begravdes i sin fars grav.

24David hade nått fram till Machanajim då Absalom och israeliterna gick över Jordan. 25Till överbefälhavare i stället för Joav hade Absalom satt Amasa; han var son till en ismaelit vid namn Jitra, som hade fått honom med Avigajil, dotter till Jishaj och syster till Joavs mor Seruja. 26Israeliterna och Absalom slog läger i Gilead.

27När David kom till Machanajim möttes han av Shovi, Nachashs son från ammoniternas Rabba, av Makir, Ammiels son från Lo Devar, och av Barsillaj från Rogelim i Gilead. 28De hade fört dit sängar, skålar och lerkärl, vete och korn, mjöl och rostad säd, bönor och linser, 29honung och tjockmjölk, fårkött och ost. Allt detta lämnade de åt David och hans folk att äta, eftersom de förstod att männen hade blivit hungriga, trötta och törstiga i öknen.

17:11 Mitt råd är detta Achitofel hade föreslagit ett överraskande anfall, v. 2 ff. Hushajs råd däremot är till fördel för David: han skulle få tid att organisera sin yrkesarmé till kampen mot Absaloms mindre övade styrkor.

17:11 från Dan till Beer Sheva Dvs. från norr till söder.

17:14 bättre än Achitofels Trots att Hushajs bedrägliga råd verkar antas, förutsätts i v. 15‑22 att Absalom tänker följa Achitofels råd om ett snabbt anfall.

17:16 flodövergångarna i öknen Se not till 15:28.

17:17 Rogelkällan Strax söder om Jerusalem.

17:19 säd Det hebreiska ordets betydelse osäker.

17:20 dammen Det hebreiska ordets betydelse osäker.

17:24 Machanajim Se not till 2:8.

17:25 Jishaj Med Septuaginta-handskrifter (1 Krön 2:13 ff.); MT har "Nachash".

17:25 ismaelit Med Septuaginta-handskrifter (1 Krön 2:17); MT har "israelit". - Ismaeliterna var ett folk som levde i ökentrakterna öster och söder om Palestina; se 1 Mos 37:25 med not.

17:27 Shovi, Nachashs son Kanske son till kung Nachash; se 10:1 f.

Absalom besegras och dör

18 1David mönstrade de trupper han hade med sig och utsåg officerare och underofficerare. 2Sedan delade han hären i tre avdelningar, en under Joav, en under Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och en under Ittaj från Gat. "Själv drar jag också ut tillsammans med er", förklarade kungen, 3men folket sade: "Nej, du får inte gå ut i striden. Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det, och om så hälften av oss dör frågar ingen efter det, men du är värd lika mycket som tio tusen av oss. Det är bättre om du är beredd att komma till vår undsättning härifrån staden." - 4"Jag gör som ni önskar", sade kungen och ställde sig invid porten, medan hela hären drog ut i enheter om hundra och tusen. 5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: "Ta det varligt med min Absalom." Och alla hörde hur kungen gav de tre befälhavarna denna order om Absalom.

6Så drog hären ut ur staden för att möta israeliterna, och slaget stod i Efraimskogen. 7Israels här besegrades av Davids män och led ett svårt nederlag: den dagen stupade 20 000 man. 8Striden bredde ut sig över hela området, och skogen krävde den dagen fler liv än svärdet.

9Absalom upptäcktes av Davids män. Han hade kommit ridande på sin mulåsna. När den kom in under en stor terebint fastnade han med huvudet i de täta grenarna. Där blev han hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan sprang vidare. 10En av männen fick se honom och rapporterade till Joav att han hade sett Absalom hängande i en terebint. 11Joav frågade mannen: "Om du såg honom, varför slog du inte ihjäl honom på stället? Det skulle jag gärna ha gett dig tio siklar silver och ett bälte för." 12Mannen svarade: "Om jag så blev erbjuden tusen siklar silver skulle jag inte kunna bära hand på kungens son. Vi hörde ju alla hur kungen sade åt dig och Avishaj och Ittaj: Var rädda om min Absalom. 13Skulle jag då svika honom? Ingenting undgår kungen, och du skulle säkert lämna mig i sticket." - 14"Jag kan inte stå här och slösa tid på dig", sade Joav. Han tog med sig tre spjut och stötte dem i bröstet på Absalom, som ännu var vid liv där han hängde i terebinten. 15Sedan kom tio män, Joavs väpnare, och omringade Absalom och stack ihjäl honom.

16Joav lät stöta i horn, och då slutade soldaterna att förfölja israeliterna, eftersom Joav hade gett order om halt. 17Absaloms kropp tog de och slängde i en stor grop i skogen och kastade upp ett väldigt stenröse över honom. Israeliterna flydde, var och en hem till sig.

18Absalom hade medan han levde låtit resa en stod åt sig i Kungadalen. "Jag har ju ingen son som kan föra mitt namn vidare", sade han. Därför gav han sitt namn åt minnesstenen; ännu i denna dag heter den Absaloms pelare.

David får bud om Absaloms död

19Achimaas, Sadoks son, bad att få springa till kungen med bud om att Herren hade fällt sin dom och räddat honom från hans fiender. 20Men Joav svarade: "I dag får du inte vara budbärare. En annan gång kan du vara det, men inte i dag när kungens son är död." 21Och Joav sade åt en nubier att bege sig till kungen och tala om vad han hade sett. Nubiern bugade sig för Joav och sprang. 22Men Achimaas envisades: "Det får bli som det vill", sade han, "låt mig också springa, efter nubiern." - "Vad skall det tjäna till, min son", sade Joav, "det kommer ingen att tacka dig för!" - 23"Det får bli som det vill, jag springer i alla fall", upprepade Achimaas, och Joav lät honom springa. Han tog vägen över Jordanslätten och hann före nubiern.

24David satt inne i porten då vaktposten, som hade gått upp på taket till stadsporten, fick se en ensam man komma springande. 25Han ropade ner och varskodde kungen, som svarade: "Om han är ensam måste det vara en kurir." Medan budbäraren närmade sig 26upptäckte vaktposten ännu en man som kom springande, och han ropade ner i porten: "Det kommer en till, och han är också ensam." - "Det är en kurir det också", sade kungen. 27Posten ropade på nytt: "Jag känner igen den förste på hans sätt att springa, så springer Achimaas, Sadoks son." - "Det är en bra karl", svarade kungen, "han kommer med goda nyheter."

28"Allt väl", ropade Achimaas till kungen. Sedan föll han ner och hälsade med ansiktet mot marken och fortsatte: "Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit dem som reste sig mot min herre och konung." 29Kungen frågade: "Hur har det gått med min Absalom?" Achimaas svarade: "Just då Joav skickade i väg mig var det uppståndelse i lägret, men jag vet inte vad saken gällde." 30Kungen sade åt honom att gå åt sidan, och han ställde sig att vänta. 31Då kom nubiern. "Jag har goda nyheter åt min herre och konung", sade han, "i dag har Herren fällt sin dom och gett dig seger över alla som har rest sig mot dig." 32Kungen frågade: "Hur har det gått med min Absalom?" Nubiern svarade: "Som det gick för honom, så må det gå för alla dina fiender och dem som reser sig mot dig, herre konung." 33Då blev kungen häftigt upprörd. Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: "Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!"

18:1 officerare och underofficerare Ordagrant "befälhavare över tusen och befälhavare över hundra"; jfr v. 4. Officer.

18:6 Efraimskogen Dess läge är okänt, men den måste ha legat öster om Jordan, medan stammen Efraims område omfattade en del av höglandet väster om Jordan.

18:11 siklar Mynt och vikt.

18:18 Jag har ju ingen son Se 14:27 med not.

18:18 Kungadalen Kanske en del av Kidrondalen.

18:24 Port.

18:33-19:43 Motsvarar i MT 19:1‑44; Kapitel- och versindelning.

David sörjer Absalom

19 1Joav fick veta att kungen grät och klagade över Absalom, 2och för hela hären blev segerns dag till en sorgedag när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög in i staden likt soldater som skamset smyger in efter att ha flytt ur striden.

4Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: "Absalom, min son! Absalom, min son, min son!" 5Då gick Joav in till honom och sade: "I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, dina hustrur och bihustrur. 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda. 7Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv." 8Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.

David vänder tillbaka till Jerusalem

Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig. 9Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: "Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet. 10Men Absalom, som vi smorde till kung över oss, har fallit i striden. Varför nämner då ingen ett ord om att hämta kungen tillbaka?"

11När kung David fick höra vad som sades bland israeliterna lät han skicka bud med prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och fråga: "Varför skall ni vara de sista att hämta kungen tillbaka? 12Ni är ju mina bröder, av samma kött och blod som jag - varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13Och säg till Amasa: Du är ju av mitt kött och blod. Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte du hädanefter skall vara min överbefälhavare i stället för Joav." 14På det sättet fick David alla i Juda på sin sida, och folket skickade bud till honom att komma tillbaka tillsammans med sina män.

15Då vände kungen tillbaka, och när han nådde fram till Jordan hade judeerna kommit till Gilgal för att möta honom och föra honom över floden.

16Benjaminiten Shimi från Bachurim, Geras son, gav sig samtidigt med judeerna hastigt ner för att ta emot kung David, 17och han hade med sig tusen man från Benjamin. Siva, han som tjänade Sauls familj, hade före kungen skyndat ner till Jordan tillsammans med sina femton söner och tjugo tjänare, 18och de gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj över och för att uppfylla alla hans önskningar. Just som kungen själv skulle ta sig över floden kom Shimi, Geras son, och kastade sig ner inför honom 19och bad: "Herre, lägg mig inte till last vad jag har förbrutit. Tänk inte på det onda din tjänare gjorde då du lämnade Jerusalem, glöm det, min konung! 20Jag vet med mig att jag har felat, det är därför jag i dag har kommit som den förste av Josefs ätt för att ta emot min herre och konung." 21Då ingrep Avishaj, Serujas son: "Förtjänar inte Shimi döden, han har ju förbannat Herrens smorde?" 22Men David svarade: "Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Skall ni sätta er upp mot mig? Ingen israelit skall mista livet denna dag, då jag har fått visshet om att jag är Israels kung." 23Och kungen sade till Shimi: "Du skall icke dö", och han bekräftade sitt löfte med en ed.

24Sauls sonson Mefivoshet hade också kommit ner för att möta kungen. Hans fötter och skägg var ovårdade, och han hade inte tvättat sina kläder alltifrån den dag då David bröt upp till dess han återvände välbehållen. 25När han nu kom från Jerusalem för att möta kungen sade denne: "Varför följde du inte med mig, Mefivoshet?" - 26"Herre konung, min tjänare bedrog mig", svarade Mefivoshet. "Jag tänkte sadla min åsna, så att jag kunde följa dig ridande - jag är ju halt. 27Min tjänare har baktalat mig inför min herre konungen. Dock: du är som Guds ängel, gör vad du finner bäst. 28Hela min släkt hade inget annat än döden att vänta av min herre konungen, men du gav mig plats bland dem som äter vid ditt bord. Med vad rätt skulle jag kunna begära något mer av dig?" 29Kungen avbröt honom: "Det räcker! Nu bestämmer jag att du och Siva skall dela ägorna." 30Mefivoshet svarade: "Han får gärna ta alltsammans, nu när min härskare och konung har kommit välbehållen hem."

31Barsillaj från Gilead hade kommit ner från Rogelim och följt kungen till Jordan för att ta avsked av honom när han gick över floden. 32Barsillaj var mycket gammal, åttio år. Det var han som hade sörjt för kungens uppehälle i Machanajim; han var nämligen mycket förmögen. 33Kungen sade till honom: "Följ med mig till Jerusalem, så skall jag sörja för dig där." 34Men han svarade: "Jag är alldeles för gammal för att gå med dig upp till Jerusalem. 35Jag är åttio år nu och kan inte längre skilja på bättre och sämre. Inte känner jag smaken på mat och dryck, och inte heller har jag någon glädje av sångare och sångerskor längre. Varför skulle jag då ligga min herre och konung till last i fortsättningen? 36Jag hade gärna följt med dig över Jordan, men någon belöning skall du inte ge mig. 37Låt mig vända tillbaka, så att jag får dö i min hemstad, där min far och mor ligger begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom följa med dig, min herre och konung, och gör för honom vad du finner bäst." - 38"Kimham får följa med mig", sade kungen. "Och vad du finner bäst skall jag göra för honom. Jag gör vad du än begär av mig." 39Så gick folket över Jordan. Kungen dröjde kvar och kysste Barsillaj och tog farväl av honom. Barsillaj återvände hem, 40medan kungen for över till Gilgal tillsammans med Kimham.

Hela Judas folk och hälften av Israels hade följt kungen över Jordan. 41Men nu kom alla israeliterna till honom och klagade: "Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och hämta över dig hit, dig och din familj och alla dina närmaste män?" 42Då svarade judeerna: "Därför att kungen är en av oss. Vad är det ni retar er på? Har vi låtit kungen försörja oss eller har vi skaffat oss några andra fördelar?" 43Israeliterna svarade: "Vi har tio gånger större del i kungen än ni, och dessutom har vi förstfödslorätten. Ni har ingen anledning att se ner på oss. Det var ju vi som först förde på tal att hämta tillbaka vår kung." Men judeerna tog till hårdare ord än israeliterna.

19:8 Israeliterna Betecknar i detta kapitel de nordliga stammarna i motsats till de sydliga, judeerna; se t.ex. v. 41.

19:20 Josefs ätt Avser här uppenbarligen inte bara Efraims och Manasses stammar utan alla de nordliga stammarna.

19:21 Herrens smorde Dvs. kungen; Smord.

19:24 fötter och skägg var ovårdade, inte tvättat sina kläder Sorg.

19:37 Kimham Troligen Barsillajs son; se 1 Kung 2:7.

Shevas uppror. Joav dödar Amasa

20 1Nu dök det upp en ondsint man från Benjamins stam, Sheva, Bikris son. Han lät stöta i horn och ropade:

Vi har ingen del i David,
inget gemensamt med Jishajs son.
Vänd hem, alla Israels män!

2Då lämnade alla israeliterna David och slöt sig till Sheva, Bikris son. Men judeerna höll fast vid sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.

3När David kom hem till Jerusalem lät han stänga in de tio bihustrur som han hade lämnat att se till palatset. Han sörjde för deras uppehälle, men han rörde dem aldrig. De hölls inspärrade till sin död och levde som om de varit änkor.

4David gav nu Amasa befallning att samla krigsfolket i Juda. Han fick tre dagar på sig, sedan skulle han inställa sig hos kungen. 5Amasa började genast båda upp männen i Juda, men det drog ut över den fastställda tiden, 6och då sade David till Avishaj: "Nu blir Sheva, Bikris son, farligare för oss än Absalom var. Ta mina män och sätt efter honom, innan han lägger under sig några befästa städer och gör det besvärligt för oss." 7Efter Avishaj följde Joavs folk, vidare kereteerna och peleteerna och så alla kämparna. De drog ut från Jerusalem för att förfölja Sheva, Bikris son.

8När de hade hunnit till den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav höll ett svärd i handen, dolt under kläderna. Men utanpå, i en skida vid höften, hade han ett annat svärd. Han drog det och lät det falla till marken. 9"Hur står det till, min broder", sade han till Amasa och grep honom med höger hand i skägget för att kyssa honom. 10Amasa var inte på sin vakt mot svärdet som Joav höll i handen, och Joav stötte det i buken på honom, så att inälvorna rann ut på marken. Den stöten räckte: Amasa var död. Joav och hans bror Avishaj fortsatte att förfölja Sheva, Bikris son.

11En av Joavs män stod vid Amasas kropp och ropade: "Den som är Joavs vän och håller på David, han skall följa Joav!" 12Amasa låg mitt på vägen, nersölad av blod. När mannen märkte att soldaterna stannade släpade han undan Amasa från vägen ut på fältet och kastade ett klädesplagg över honom, eftersom alla som såg honom hejdade sig. 13När kroppen flyttats bort från vägen fortsatte alla och följde efter Joav i jakten på Sheva, Bikris son.

Sheva dödas i Avel Bet-Maaka

14Sheva drog från stam till stam genom hela Israel tills han nådde Avel Bet-Maaka; hela hans släkt hade samlats och följt honom. 15Joav och hans folk tågade mot Avel Bet-Maaka och belägrade honom där. De kastade upp en belägringsvall mot staden innanför den yttre muren, och hela hären arbetade på att rasera innermuren. 16Då ropade en klok kvinna inifrån staden: "Hör på, hör på! Säg till Joav att han kommer hit, så att jag får tala med honom." 17Joav steg fram, och kvinnan frågade: "Är det du som är Joav?" - "Ja", sade han. "Hör på mig, herre", bad hon. "Ja, jag hör", svarade Joav. 18Kvinnan sade: "Förr i världen hette det att man skulle be om råd i Avel. Och sedan var saken avgjord. 19Vi hör till de mest fridsamma och trofasta i Israel, och nu vill du ödelägga denna stad, denna moder i Israel. Varför vill du förgöra Herrens egendom?" 20Joav svarade: "Inte vill jag förgöra och förstöra, långt därifrån! 21Det är i stället så att en man från Efraims bergsbygd, Sheva, Bikris son, har gjort uppror mot kung David. Utlämna honom, bara honom, så drar jag bort från staden." - "Hans huvud skall kastas ut till dig över muren", sade kvinnan. 22Sedan gav hon folket detta kloka råd, och de högg huvudet av Sheva, Bikris son, och kastade ut det till Joav. Han lät då stöta i horn, hären upplöstes och var och en gick till sitt. Joav själv återvände till kungen i Jerusalem.

Davids förvaltning

23Joav var överbefälhavare, och Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna. 24Adoram förestod tvångsarbetena, Joshafat, Achiluds son, var kansler 25och Sheva kunglig sekreterare. Sadok och Evjatar var präster. 26Också Ira av Jairs ätt var präst hos David.

20:2 israeliterna, judeerna Se not till 19:8.

20:6 gör det besvärligt för oss Grundtextens innebörd osäker.

20:7 kereteerna och peleteerna Se not till 8:18.

20:8 höll ett svärd i handen, dolt under kläderna Rättelse; MT oklar.

20:14 Avel Bet-Maaka Stad längst i norr, 7 km väster om Dan.

20:14 hela hans släkt hade samlats och följt honom Grundtextens innebörd osäker.

20:15 innanför den yttre muren Grundtextens innebörd osäker.

20:19 denna moder i Israel Det hebreiska uttryckets innebörd osäker. Städer och byar nära en större stad kunde kallas "döttrar", och här beskrivs huvudorten som en "moder".

20:24 tvångsarbetena Avser skyldigheten att för kungens räkning utföra dagsverken.

20:24 kansler Exakt vilken funktion kanslern hade är okänt.

Givoniternas hämnd på Sauls släkt. Rispa sörjer sina söner

21 1Under Davids regering utbröt en hungersnöd som varade i hela tre år. David rådfrågade Herren, och Herren svarade: "Blodskuld vilar på Saul och hans släkt för de givoniter som han dödade." 2Då kallade kungen till sig givoniterna. De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit. 3Nu frågade David givoniterna: "Vad skall jag göra för er, hur kan jag gottgöra det som skett, så att ni häver förbannelsen över Herrens land?" 4Givoniterna svarade: "Mellan oss och Saul och hans släkt är det inte en fråga om silver och guld och inte heller om att döda en israelit vilken som helst." David frågade: "Vad vill ni då att jag skall göra?" 5De sade: "Mannen som anställde förödelsen bland oss och som hade planer på att helt utrota oss inom Israels gränser - 6lämna ut sju av den mannens ättlingar så att vi får hugga dem i stycken inför Herren i Givon, på Herrens berg." David gick med på deras krav, 7men han skonade Sauls sonson Mefivoshet, Jonatans son, eftersom David och Jonatan, Sauls son, hade slutit ett förbund inför Herren. 8Däremot tog han de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefivoshet, och vidare de fem söner som Sauls dotter Merav hade fött åt Adriel från Mechola, Barsillajs son. 9Han utlämnade alla dessa åt givoniterna, som högg dem i stycken på berget inför Herren. Alla sju miste livet på en gång; de dödades under de första skördedagarna, i början av kornskörden.

10Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten. 11När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat 12lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa. 13David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop. 14Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.

Händelser under krigen mot filisteerna

15Det blev åter krig mellan filisteer och israeliter, och David och hans män drog ner för att strida mot filisteerna. En gång när David var utmattad 16blev han tillfångatagen av Benov, en ättling till Rafa. Han hade en bronslans som vägde fem kilo och bar ett nytt svärd. Benov tänkte döda David, 17men Avishaj, Serujas son, kom till undsättning: han slog ner filistén och dödade honom. Då sade Davids män: "Svär att du aldrig mer drar ut i strid med oss. Du får inte släcka Israels lampa."

18Efter en tid utkämpades åter en strid med filisteerna vid Gov, och Sibbekaj av Hushas släkt dräpte då Saf, som var av Rafas ätt. 19Ännu en strid utkämpades med filisteerna vid Gov, och Elchanan från Betlehem, Jairs son, dödade då Goljat från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom. 20Ytterligare en strid utkämpades vid Gat. Där deltog en jättelik man med sex fingrar på var hand och sex tår på var fot, sammanlagt tjugofyra; också han var ättling till Rafa. 21Han hånade och utmanade Israel men blev nerhuggen av Jonatan, son till Davids bror Shima. 22Dessa fyra var ättlingar till Rafa i Gat, och de stupade alla för David och hans män.

21:2 Givon. Amoreer.

21:4 David frågade: "Vad vill ni då att jag skall göra?" Eller "David lovade att utföra vad de än begärde".

21:6 hugga dem i stycken Det hebreiska ordets betydelse osäker.

21:16 Texten rekonstruerad; MT oklar.

21:16, 20 Rafa Anfader till ett folk av jättar, refaeerna; se 1 Mos 14:5; 15:19 ff. och not till 4 Mos 13:23.

21:18 Gov Ort vid gränsen mellan israeliternas och filisteernas områden.

21:19 Elchanan ... dödade då Goljat Jfr 1 Sam 17, där David dödar Goljat, och 1 Krön 20:5, där Elchanan dödar Goljats bror Lachmi.

En lovsång av David

22 1Detta är den sång som David sjöng till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Saul.

2Herre, min klippa, min borg och min räddare,
3min Gud, berget som är min tillflykt,
min sköld och mitt starka värn,
min fristad och mitt skydd,
du som räddar mig undan våldet.
4Till Herren, den högtlovade, ropade jag,
och jag blev räddad från mina fiender.
5Dödens bränningar brusade kring mig,
förödelsens stormflod skrämde mig.
6Dödsrikets snaror omgav mig,
framför mig väntade dödens fällor.
7I min förtvivlan klagade jag för Herren,
ropade jag till min Gud,
och han hörde min röst i sitt tempel,
mitt rop nådde fram till hans öra.

8Då skakade jorden och skälvde,
himlens grundvalar darrade,
vacklade under hans vrede.
9Från hans näsborrar utgick ett rökmoln,
från hans mun förtärande eld.
Han sprutade glöd och brand.
10Himlen vek han undan och steg ner
med töcknet under sina fötter.
11Han red på keruben, han flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12Han dolde sig i mörkrets tält,
i molnens fuktiga massor.
13I glansen kring honom
glödde gnistrande bränder.
14Herren dundrade från himlen,
den Högste lät höra sin röst.
15Han sköt sina pilar vida omkring,
han lät blixtarna ljunga.
16Havets bädd kom i dagen
och jordens grundvalar blottades
för Herrens rytande,
för hans vredes stormvind.

17Från höjden fattade han min hand
och drog mig upp ur djupa vatten.
18Han räddade mig från mäktiga fiender,
från motståndare som var starkare än jag.
19De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren kom till min hjälp.
20Han förde mig ut i frihet,
han räddade mig, ty han älskar mig.

21Herren lönade min rättfärdighet,
mitt rena och skuldlösa liv,
22ty jag har hållit mig till Herrens vägar
och inte avfallit från min Gud.
23Alla hans bud har jag haft för ögonen
och aldrig överträtt hans lagar.
24Fläckfri var jag inför honom,
jag vaktade mig för att synda.
25Därför lönade Herren min rättfärdighet,
mitt rena liv inför honom.
26Mot den trogne är du trofast,
du är redlig mot den redlige.
27Den rene möter du med renhet,
den svekfulle med list.
28Du upprättar det förnedrade folket,
men de högmodiga kuvar du.
29Du är min lampa, Herre,
min Gud gör mitt mörker till ljus.
30Med Guds hjälp störtar jag fram mot muren,
med dig stormar jag över vallen.
31Guds väg är utan brist,
Herrens ord är utan slagg.
Han är en sköld för alla som flyr till honom.

32Vem är Gud utom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33Gud rustar mig med styrka,
så att jag vandrar den rätta vägen.
34Han gör mig snabbfotad som gasellen
och ger mig fotfäste på bergen.
35Han lär mig krigets hantverk,
lär mig att spänna kopparbågen.
36Du gav mig din räddande sköld,
du hörde min bön och min makt blev stor.
37Du gjorde vägen fri framför mig
och gav stadga åt mina steg.
38Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
jag vände inte förrän jag förintat dem.
39Jag krossade dem helt och hållet.
De kunde inte resa sig,
de låg där under mina fötter.
40Du rustade mig med styrka för striden
och tvang angriparna på knä inför mig.
41Mina fiender drev du på flykten,
deras motstånd kunde jag krossa.
42De ropade, men ingen räddare fanns,
de ropade till Herren, men han svarade inte.
43Jag malde dem till stoft,
jag trampade ner dem som smuts på gatan.
44Du räddade mig från folkens angrepp.
Du satte mig till hövding över folken,
okända folkslag blev mina tjänare.
45Främlingar kröp för mig
och lydde min minsta vink.
46Främlingar bleknade
och kom darrande ut ur sina fästen.

47Herren lever! Lovad vare han, min klippa,
och upphöjd min Gud, min räddare,
48han som ger mig hämnd på mina fiender
och lägger folken under mina fötter!
49Du låter mig undkomma fienden,
du rycker mig undan angriparen
och räddar mig från våldsmän.
50Därför tackar jag dig, Herre, bland folken
och lovsjunger ditt namn.
51Stora segrar skänker Herren åt sin konung,
han handlar trofast mot sin smorde,
mot David och hans ätt för evigt.

22 Sången är med vissa små undantag identisk med Ps 18; se noter där.

Davids sista ord

23 1Detta är Davids sista ord.

Så talar David, Jishajs son,
så talar han som den Högste har upphöjt,
han som Jakobs Gud har smort till konung
och som Israels värn håller kär.
2Herrens ande talar genom mig,
hans ord är på min tunga.
3Jakobs Gud har talat,
Israels klippa har sagt mig:
Den styr sitt folk rättvist
som styr det i fruktan för Gud.
4När dagen gryr och solen går upp,
en morgon utan moln,
då spirar gräset efter regnet
i solens strålar.
5Så väl är det ställt med min ätt inför Gud,
med mig har han slutit ett evigt förbund,
vars löften han troget håller.
Min välgång och allt jag har lust till
skall Gud låta spira som gräset.
6Men ogärningsmän är som törnet man kastar:
man tar inte i det med handen,
7bara med redskap av järn eller trä,
och bränner det sedan i elden.

Davids kämpar och deras bedrifter

8Detta är namnen på Davids kämpar:

Jishboshet av Hakmons släkt var den främste av de tre. Han svängde sin stridsyxa över 800 fiender, fällda på en och samma gång. 9Därnäst kom Elasar, son till Dodo av Achoachs släkt; han var en av de tre kämparna. Han var med David vid Pas Dammim, där filisteerna hade samlats till drabbning. Israeliterna drog sig tillbaka, 10men Elasar höll stånd och högg in på filisteerna ända tills hans hand domnade och var som fastvuxen vid svärdet. Herren gav dem en stor seger den dagen, och när hären vände tillbaka och följde Elasar var det bara för att plundra. 11Den siste av de tre var Shamma, Ages son, från Harar. Filisteerna hade en gång samlats vid Lechja, och där fanns det ett fält med ärter. Israeliterna flydde för filisteerna, 12men Shamma fattade posto mitt på fältet och försvarade det och nedgjorde fienderna. Så gav Herren en stor seger.

13En gång i början av skörden gick de tre ner till David i Adullams grotta, samtidigt som en avdelning filisteer var lägrad i Refaimdalen. 14David var då i sitt bergfäste, medan filisteerna hade en förpost vid Betlehem. 15David greps av längtan och sade: "Den som ändå kunde få lite vatten från brunnen vid stadsporten i Betlehem!" 16De tre kämparna tog sig då igenom filisteernas läger, hämtade upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog med tillbaka till David. Men han vägrade att dricka det och utgöt det som dryckesoffer åt Herren. 17"Herren bevare mig för att göra något sådant", sade han. "Inte kan jag dricka de mäns blod som har satt sina liv på spel!" Och han ville inte dricka. - Detta var de tre kämparnas bedrifter.

18Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, var ledare för de trettio. Han svängde sitt spjut över 300 fällda fiender. Han hade stort anseende bland de trettio; 19han var mer berömd än någon av dem och blev deras anförare. Ändå kunde han inte mäta sig med de tre. 20Benaja, Jojadas son, från Kavseel var en tapper man som utförde stora bragder. Han högg ner de båda sönerna till Ariel från Moab, och det var också han som en snöig dag steg ner i en brunn och dödade ett lejon. 21Vidare fällde han en jättelik egyptisk man. Egyptern var beväpnad med ett spjut, men Benaja gick emot honom med en påk, ryckte från honom spjutet och dödade honom med det. 22Detta var Benajas, Jojadas sons, bedrifter, och han vann stort anseende bland de trettio kämparna 23och var mer berömd än någon av dem. Ändå kunde han inte mäta sig med de tre. David gav honom befälet över sin livvakt.

24Asael, Joavs bror, hörde till de trettio, liksom Elchanan, Dodos son, från Betlehem, 25Shamma från Harod, Elika från Harod, 26Heles från Pelet, Ira, Ickeshs son, från Tekoa, 27Avieser från Anatot, Sibbekaj av Hushas släkt, 28Salmon av Achoachs släkt, Mahraj från Netofa, 29Helev, Baanas son, från Netofa, Ittaj, Rivajs son, från Giva i Benjamin, 30Benaja från Piraton, Hiddaj från Nachale Gaash, 31Avi-Alvon från Arava, Asmavet från Bachurim, 32Eljachba från Shaalvon, Jashen från Gison, Jonatan, 33Shammas son, från Harar, Achiam, Sharars son, från Arar, 34Elifelet, Achasbajs son, från Maaka, Eliam, Achitofels son, från Gilo, 35Hesro från Karmel, Paaraj från Arav, 36Jigal, Natans son, från Sova, Bani av Gads stam, 37Selek från Ammon, Nachraj från Beerot, som var väpnare åt Joav, Serujas son, 38Ira av Jeters släkt och Garev av Jeters släkt 39samt hettiten Uria. Trettiosju man allt som allt.

23:4 f. Grundtextens innebörd osäker.

23:8 Han svängde sin stridsyxa Rättelse; MT obegriplig.

23:13 Refaimdalen Se not till 5:18.

23:13 Adullams grotta Se not till 1 Mos 38:1.

23:39 Trettiosju man allt som allt Kanske har man lagt samman de tre i v. 8‑17, de två i v. 18‑23 och de trettioen i v. 24‑39 samt till dessa lagt Davids överbefälhavare Joav (nämnd i v. 18 och 24).

Mönstring och pest

24 1Herrens vrede blossade åter upp mot israeliterna, och han eggade David mot dem. "Du skall räkna folket i Israel och Juda", sade han. 2Kungen befallde Joav och hans officerare: "Far runt till alla Israels stammar, från Dan till Beer Sheva, och håll mönstring, så att jag får veta hur mycket folk jag har." 3Joav svarade kungen: "Må Herren, din Gud, låta dig, herre konung, med egna ögon se hur folket blir hundra gånger större än nu. Men varför vill du tvunget ha en mönstring, herre konung?" 4Joav och befälhavarna måste böja sig för kungens vilja och gav sig av för att verkställa mönstringen.

5De gick över Jordan och började med Aroer och staden nere i dalen och fortsatte sedan mot Gads område och till Jaser. 6Därifrån drog de vidare till Gilead och hettiternas land, mot Kadesh till, och nådde fram till Dan och Ijon. Efter att ha vikit av mot Sidon 7kom de till Tyros fästning och till hiveernas och kanaaneernas städer och drog slutligen söderut till Beer Sheva och den del av Negev som tillhör Juda. 8Då hade de genomkorsat landet i dess helhet och var efter nio månader och tjugo dagar tillbaka i Jerusalem, 9där Joav redovisade resultatet av mönstringen för kungen: Israel kunde ställa upp 800 000 vapenföra män och Juda 500 000.

10Men efteråt förebrådde David sig att han hade låtit räkna folket, och han sade till Herren: "Jag har begått en svår synd. Herre, förlåt din tjänare den orätt han har gjort - det var en stor dårskap." 11När David steg upp följande morgon hade Herrens ord kommit till profeten Gad, kungens siare: 12"Gå till David och säg till honom: Så säger Herren: Tre ting har jag i beredskap åt dig; välj ett av dem, så skall jag låta det drabba dig." 13Gad kom till David och frågade: "Vilket föredrar du: att det i tre år blir hungersnöd i ditt land eller att du i tre månader måste vara på flykt undan fienden som förföljer dig eller att det i tre dagar blir pest i ditt land? Tänk noga efter vilket svar jag skall lämna honom som har sänt mig." 14David svarade: "Jag är i svår vånda. Men låt oss falla i Herrens händer, eftersom hans barmhärtighet är stor; i människors händer vill jag inte falla."

15Då lät Herren pesten drabba Israel; den varade från morgonen fram till den utsatta tiden. 70 000 israeliter dog, från Dan till Beer Sheva. 16Men då ängeln sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att sprida död i staden, ångrade Herren det onda och sade till ängeln som spred död bland folket: "Det är nog! Dra tillbaka din hand!" Herrens ängel var då vid jevusén Aravnas tröskplats. 17När David såg ängeln som dödade folket sade han till Herren: "Det är jag som har syndat. Det är jag, herden, som har gjort orätt. Men dessa mina får, vad har de gjort? Låt straffet drabba mig och min familj."

David bygger ett altare på Aravnas tröskplats

18Samma dag kom Gad till David och sade: "Gå upp på jevusén Aravnas tröskplats och res ett altare åt Herren!" 19Och David gick, så som Herren hade befallt honom genom Gad. 20När Aravna såg ut och fick se kungen och hans män närma sig gick han ut och hälsade underdånigt 21och frågade: "Varför har min herre och konung kommit till mig?" - "För att köpa tröskplatsen av dig", svarade David. "Här vill jag bygga ett altare åt Herren, så att den hemsökelse som drabbat folket upphör." 22Då sade Aravna: "Tag den, min herre och konung, och offra vad du finner för gott. Här är boskap till brännoffret och tröskslädar och ok till bränsle. 23Allt detta ger Aravna åt sin konung." Och han tillade: "Må du behaga Herren, din Gud." 24Men kungen sade: "Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det. Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något." Så köpte David tröskplatsen och boskapen för 50 siklar silver. 25Där byggde han sedan ett altare åt Herren och frambar brännoffer och gemenskapsoffer. Då lyssnade Herren till bönerna för landet, och hemsökelsen som drabbat Israel upphörde.

24:1 Herrens vrede ... han eggade David mot dem Synen på Herren som den yttersta orsaken till allt som hände, ont som gott, ändrades med tiden. Det onda kom att hänföras till en från Gud mer eller mindre självständig makt, "motståndaren", på hebreiska satán, Satan. Så har skett i parallellberättelsen i 1 Krön 21. Se även not till 24:10.

24:2 från Dan till Beer Sheva Dvs. från norr till söder.

24:5 ff. Joav och hans folk började mönstringen i Aroer vid floden Arnon, öster om Döda havet, dvs. längst i sydost. De fortsatte upp mot det nordöstra hörnet av landet, "mot Kadesh till", gick vidare mot väster, "Tyros fästning", och kom slutligen till Beer Sheva, rikets utpost mot sydväst.

24:6 Grundtextens innebörd bitvis osäker.

24:6 Hettiter.

24:7 hiveernas och kanaaneernas städer Kuststäderna vid Medelhavet.

24:10 en svår synd Det är inte helt klart varför mönstringen kunde betraktas som en synd; i 4 Mos 1 sker den på gudomlig befallning. Möjligen uppfattades den som ett tecken på bristande tro: i krig borde man förlita sig på Herren, inte på en manstark här. Jfr t.ex. Dom 7:2; 1 Sam 14:6; Jes 31:1.

24:11 profeten Gad, kungens siare Se 1 Sam 9:9.

24:16 Jevus.

24:17 jag, herden, som har gjort orätt Med en Qumran-handskrift; MT har "jag som har förbrutit mig". I hebreiskan påminner orden "herde" och "gjort orätt" om varandra; jfr även "mina får".

24:21 Här vill jag bygga ett altare åt Herren Det var enligt 2 Krön 3:1 på denna plats Salomo senare byggde templet.

24:21 så att den hemsökelse som drabbat folket upphör Sammanhanget är inte helt klart; enligt v. 16 hade Herren redan hejdat pestens härjningar. Kanske återspeglas här en annan tradition, enligt vilken David genom offer lyckades blidka Herren.

24:22 tröskslädar Träplattor, med sten- eller järntaggar på undersidan, som drogs över säden på tröskplatsen.

24:24 siklar Mynt och vikt.

Till Första Samuelsboken

Till Första Kungaboken