Bibeln

Gamla testamentet

Andra Moseboken med noter

Andra moseboken (Exodus)

Israeliterna förtrycks i Egypten

1 1Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sin familj: 2Ruben, Simon, Levi och Juda; 3Isaskar, Sebulon och Benjamin; 4Dan och Naftali; Gad och Asher. 5De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.

6Så dog Josef och hans bröder och alla deras samtida. 7Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem.

8Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef. 9Han sade till sitt folk: "Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. 10Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån." 11Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. 12Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade. 13Israeliterna tvingades till slavtjänst, 14och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till.

15Kungen av Egypten talade med de hebreiska barnmorskorna - en hette Shifra och den andra Pua - 16och sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, se då efter: är det en pojke skall ni döda honom, är det en flicka får hon leva." 17Men barnmorskorna var gudfruktiga och gjorde inte som kungen hade befallt utan lät pojkarna leva. 18Då kallade kungen dem till sig och frågade varför de gjorde så. 19De svarade: "Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är starka, de har fött innan barnmorskan hinner fram." 20Gud lät allt gå väl för barnmorskorna, och folket växte till och förökade sig kraftigt, 21och eftersom barnmorskorna var gudfruktiga lät Gud dem få hem och barn. 22Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: "Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva."

Moses födelse

2 1En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, 2och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. 3Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. 4Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.

5Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. 6När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: "Det är nog ett av de hebreiska barnen."

7Då sade pojkens syster till faraos dotter: "Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?" - 8"Ja, gör det", svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, 9och faraos dotter sade till henne: "Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det." Kvinnan tog då pojken och ammade honom. 10När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. "Jag har ju dragit upp honom ur vattnet", sade hon.

Mose flyr till Midjan

11När Mose hade blivit vuxen gick han en dag ut till sina landsmän och såg deras tunga arbete. Då fick han se hur en hebreisk man, en av hans egna landsmän, blev ihjälslagen av en egypter. 12Mose tittade sig omkring, och då han inte såg någon slog han ihjäl egyptern och gömde honom i sanden. 13När han gick ut nästa dag såg han två hebreer som slogs med varandra. Då sade han till angriparen: "Varför slår du din landsman?" 14Mannen svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern?" Mose blev rädd och tänkte: "Då har det alltså blivit känt!" 15När farao fick höra vad Mose hade gjort ville han få honom dödad. Men Mose flydde undan farao och slog sig ner i midjaniternas land. Där höll han till vid en brunn.

16Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far. 17Men några herdar kom och körde bort dem. Då ingrep Mose och hjälpte dem, och sedan vattnade han deras får. 18När de kom hem till sin far Reguel frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt?" 19De svarade: "En egypter hjälpte oss mot herdarna; han öste till och med upp åt oss och vattnade fåren." - 20"Var är han nu?" frågade fadern. "Varför tog ni inte med honom? Säg till honom att han kommer och äter med oss!" 21Och Mose beslöt sig för att stanna hos prästen. Han fick dennes dotter Sippora till hustru, 22och hon födde en son. Mose gav honom namnet Gershom, "ty", sade han, "jag är en främling i detta land".

Den brinnande busken

23Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. 24När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob 25och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem.

3 1En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3tänkte han: "Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp." 4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Ja, här är jag." 5Herren sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark." 6Och han fortsatte: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

7Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare - ja, jag vet vad de får lida. 8Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 9Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. 10Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." 11Mose invände: "Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?" 12Gud svarade: "Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg." 13Då sade Mose till Gud: "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" 14Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem." 15Och Gud fortsatte: "Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. 16Gå nu och kalla samman Israels äldste och tala om för dem att Herren, deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Säg dem att jag har gett akt på dem och vet vad som har drabbat dem i Egypten 17och att jag har beslutat att föra dem från förtrycket i Egypten upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

18De kommer att lyssna till dig, och sedan skall du och Israels äldste gå till kungen av Egypten och säga till honom: ’Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud.’ 19Jag vet att kungen av Egypten inte låter er gå, om han inte blir tvingad. 20Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er. 21Och jag skall göra egypterna så välvilligt stämda mot detta folk att ni inte skall behöva ge er i väg tomhänta. 22Varje kvinna skall be sina grannfruar och kvinnorna i sitt hushåll om föremål av silver och guld och om kläder, som ni skall låta era söner och döttrar bära. Så tar ni byte från egypterna."

4 1Mose sade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?" 2Herren sade: "Vad har du i handen?" - "En stav", svarade Mose. 3"Kasta den på marken!" sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, 4men Herren sade: "Räck ut handen och grip den i stjärten." Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 5"Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig." 6Och Herren fortsatte: "Stick handen innanför manteln!" Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7Herren sade: "Stick tillbaka handen innanför manteln!" Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 8"Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. 9Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod."

10Mose sade: "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt." 11Herren svarade: "Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga." 13Men Mose vädjade: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill." 14Då blev Herren vred på honom och sade: "Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. 17Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen."

Mose återvänder till Egypten

18Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Jag vill fara tillbaka till mina släktingar i Egypten, jag vill se om de ännu lever." Jetro önskade honom lycka till.

19När Mose var i Midjan sade Herren till honom: "Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de som ville röja dig ur vägen är nu döda." 20Då tog Mose sin hustru och sina söner och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen.

21Herren sade till Mose: "När du kommer tillbaka till Egypten skall du inför farao utföra alla de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag skall göra honom hård och obeveklig så att han inte släpper folket. 22Då skall du säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför skall jag döda din förstfödde son."

24Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom. 25Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: "Du är min blodsbrudgum." 26Och han lät honom vara. - Det var då hon sade "blodsbrudgum" och syftade på omskärelsen.

27Herren befallde Aron att gå och möta Mose i öknen. Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. 28Mose berättade för Aron allt som Herren hade gett honom i uppdrag att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra. 29Sedan gick Mose och Aron därifrån och kallade samman israeliternas äldste. 30Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket. 31De blev övertygade, och när de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och tillbad.

Mose och Aron inför farao. Förtrycket ökar

5 1Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära." 2Farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa." 3De svarade: "Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd." 4Men kungen av Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet? Tillbaka till era dagsverken!" 5Och han fortsatte: "De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta!" 6Samma dag gav farao order till fogdarna och förmännen 7att inte längre dela ut halm till israeliterna när de skulle slå tegel. "De får själva skaffa halm", sade han, 8"men ni skall kräva samma mängd tegel av dem som förut, utan någon minskning. De är lata, det är därför som de väsnas om att gå och offra till sin gud. 9Man måste hålla dem i hårt arbete, så att de är sysselsatta och inte får tid till några dumheter."

10Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: "Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm. 11Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte." 12Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm. 13Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm. 14Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. "Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag?" sade man. 15Då gick förmännen och klagade inför farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? 16Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din." 17Men han svarade: "Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel." 19Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska. 20När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem. 21Då sade de till dem: "Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss."

22Mose vände sig på nytt till Herren och sade: "Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!"

6 1Herren svarade Mose: "Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land."

Gud lovar att befria sitt folk

2Gud talade till Mose och sade: "Jag är Herren. 3Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige, men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren. 4Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5Nu har jag hört israeliternas jämmer över att egypterna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på mitt förbund. 6Säg därför till israeliterna: Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. 7Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. 8Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren." 9Allt detta framförde Mose till israeliterna, men tyngda av sitt hårda arbete orkade de inte lyssna.

10Herren talade till Mose: 11"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet." 12Men Mose vädjade till Herren: "När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna - och jag har ju svårt för att tala."

13Så talade Herren till Mose och Aron, och han sände dem till israeliterna och till farao, kungen av Egypten, med uppdrag att föra israeliterna ut ur Egypten.

Moses och Arons släkttavla

14Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt. Sönerna till Ruben, Israels förstfödde: Henok och Pallu, Hesron och Karmi; detta var de rubenitiska familjerna. 15Sönerna till Simon: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son; detta var de simonitiska familjerna. 16Sönerna till Levi hette i åldersordning Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal. 17Sönerna till Gershon, familj för familj: Livni och Shimi. 18Sönerna till Kehat: Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år gammal. 19Sönerna till Merari: Machli och Mushi. Detta var de levitiska familjerna i åldersordning. 20Amram gifte sig med Jokeved, sin faster, och hon födde honom Aron och Mose. Amram blev 137 år gammal. 21Sönerna till Jishar: Korach, Nefeg och Sikri. 22Sönerna till Ussiel: Mishael, Elsafan och Sitri. 23Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. 24Sönerna till Korach: Assir, Elkana och Aviasaf; detta var de korachitiska familjerna. 25Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom Pinechas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj. 26Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet - just dessa båda, Mose och Aron.

Gud sänder Mose och Aron till farao

28När Herren talade till Mose i Egypten 29sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig skall du säga till farao, kungen av Egypten." 30Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala. Varför skulle farao lyssna till mig?"

7 1Herren svarade: "Nu gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet. 2Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land. 3/4Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. 5När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren." 6Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt. 7Mose var 80 år gammal och Aron 83 år när de talade med farao.

8Herren sade till Mose och Aron: 9"Om farao begär något tecken av er skall du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao. Då skall den förvandlas till en väldig orm." 10Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt: Aron kastade sin stav framför farao och hans hovmän, och den förvandlades till en orm. 11Då kallade farao i sin tur på visa män och trollkarlar, och med sin svartkonst gjorde dessa egyptiska siarpräster samma sak: 12var och en kastade sin stav, och stavarna blev till ormar. Men deras stavar uppslukades av Arons stav. 13Ändå var farao obeveklig och vägrade att lyssna till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Den första plågan: blod

14Herren sade till Mose: "Farao är omedgörlig, han vägrar att släppa folket. 15Gå till honom tidigt på morgonen, när han går ner till floden. Ta med dig staven som förvandlades till en orm och ställ dig och vänta på honom vid flodstranden. 16Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, sände mig för att befalla dig att släppa hans folk, så att de kan frambära offer åt honom i öknen. Men hittills har du inte velat lyssna. 17Nu säger Herren: Detta skall visa dig att jag är Herren. Med staven i min hand skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. 18Fiskarna i Nilen skall dö, och floden skall stinka så att egypterna inte kan dricka dess vatten."

19Herren sade till Mose: "Säg till Aron att ta sin stav och sträcka ut den över Egyptens vatten, dess floder, kanaler och dammar, alla dess vattensamlingar, så att de förvandlas till blod. Det kommer att vara blod överallt i Egypten, till och med i träkärl och stenkrukor." 20Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt: han lyfte sin stav och slog på Nilens vatten i närvaro av farao och hans hovmän, och allt vatten i floden förvandlades till blod. 21Fiskarna dog och floden stank, så att egypterna inte kunde dricka vattnet därifrån. Det var blod överallt i Egypten. 22Men de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst, och farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt. 23Han lämnade dem och återvände hem; inte heller nu lät han sig påverkas. 24Alla egypter grävde efter dricksvatten runt omkring Nilen, eftersom flodvattnet inte gick att dricka.

Den andra plågan: grodor

25När sju dagar hade gått sedan Herren slagit på floden 8 1sade han till Mose: "Gå till farao och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 2Om du vägrar att släppa folket skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor. 3Floden skall vimla av grodor; de skall komma upp på land och in i ditt hus och i ditt sovrum och i din säng och i husen hos dina hovmän och ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. 4Grodorna skall kräla på dig själv och på ditt folk och på alla dina hovmän." 5Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron att sträcka ut sin hand och sin stav över floder och kanaler och dammar, så att hela Egypten fylls av grodor." 6Aron sträckte ut sin hand över vattnen i Egypten, och det kom upp grodor som översvämmade landet. 7Men siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst och lät det komma grodor över hela Egypten.

8Farao kallade till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han befriar mig och mitt folk från grodorna. Då skall jag släppa folket så att de kan offra till Herren." 9Mose svarade: "Det står i din makt att bestämma en tid då jag skall be för dig och dina hovmän och ditt folk, så att grodorna drivs bort från dig och dina hus och bara blir kvar i Nilen." - 10"I morgon", sade farao. Mose svarade: "Det skall bli som du vill, för att du skall inse att ingen är som Herren, vår Gud: 11grodorna skall försvinna från dig och dina hus, dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen."

12Mose och Aron lämnade farao, och Mose anropade Herren om hjälp mot grodplågan som han hade låtit drabba farao. 13Herren gjorde som Mose bad honom: grodorna dog och försvann från hus och gårdar och fält. 14Man samlade dem i stora högar, och de fyllde landet med sin stank. 15Men när farao såg att hemsökelsen var över förhärdade han sig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Den tredje plågan: myggor

16Herren sade till Mose: "Säg till Aron att sträcka ut sin stav och slå på marken, så skall stoftet förvandlas till myggor i hela Egypten." 17De gjorde så: Aron sträckte ut handen och slog med staven på marken, och stoftet blev till myggor, som angrep människor och boskap; allt stoft på marken i hela Egypten blev till myggor. 18När siarprästerna på samma sätt försökte frambringa myggor med sin svartkonst, lyckades de inte. Men myggorna var överallt, på människor och boskap. 19"Detta är Guds finger", sade siarprästerna till farao. Men farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Den fjärde plågan: flugsvärmar

20Herren sade till Mose: Gå i morgon bitti till farao när han är på väg ner till floden och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 21Om du inte släpper mitt folk skall jag släppa lös flugsvärmar över dig och dina hovmän och ditt folk och dina hus, så att husen i Egypten fylls av flugsvärmar och marken de står på blir täckt av dem. 22Men jag skall göra undantag för Goshen, det område där mitt folk bor. Dit skall inte flugorna komma. Då skall du inse att jag, Herren, är här i landet. 23Jag skall göra skillnad på mitt folk och ditt folk. I morgon skall detta tecken ske."

24Och Herren gjorde så: väldiga flugsvärmar trängde in i faraos hus och i hans hovmäns hus, och hela Egypten hemsöktes av flugorna. 25Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå, och offra till er gud här i landet!" - 26"Det är omöjligt", svarade Mose, "vårt offer till Herren, vår Gud, skulle väcka egypternas avsky. Om vi mitt för ögonen på dem förrättar ett offer som de finner avskyvärt kommer de säkert att stena oss. 27Tre dagsmarscher ut i öknen vill vi gå för att offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss." - 28"Jag skall låta er gå", sade farao, "så att ni kan offra i öknen åt Herren, er gud, men gå inte för långt bort. Be för mig!" 29Mose svarade: "Så snart jag har kommit ut härifrån skall jag be till Herren, och i morgon skall flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte en gång till, utan låt folket gå och offra åt Herren." 30Så lämnade Mose farao och bad till Herren. 31Och Herren gjorde som Mose sade: han drev bort flugsvärmarna från farao och hans hovmän och hans folk, inte en enda fluga blev kvar. 32Men farao förhärdade sig också den gången och släppte inte folket.

Den femte plågan: boskapspest

9 1Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 2Om du vägrar och fortsätter att hålla dem kvar 3skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4Men Herren skall göra skillnad på Israels boskap och Egyptens; inget av israeliternas djur skall dö. 5Herren har fastställt tiden och sagt att han i morgon skall låta detta ske i landet." 6Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7När farao hörde efter fick han veta att inte ett enda av israeliternas djur hade dött. Men farao var omedgörlig och släppte inte folket.

Den sjätte plågan: bölder

8Herren sade till Mose och Aron: "Ni skall ta händerna fulla med sot från en smältugn, och Mose skall kasta upp det i luften mitt framför farao. 9Sotet skall falla som damm över hela Egypten och variga bölder skall slå upp på människor och boskap i hela landet." 10Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap. 11Siarprästerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de hade drabbats av bölder liksom alla andra egypter. 12Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan: hagel

13Herren sade till Mose: "Gå i morgon bitti till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 14Denna gång skall jag låta mina plågor drabba dig själv och dina hovmän och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. 15Jag kunde redan nu ha lyft min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. 16Men jag har skonat dig för att visa dig min makt och för att mitt namn skall bli känt över hela jorden. 17Om du fortsätter att hindra mitt folk och inte släpper dem, 18skall jag i morgon sända en hagelstorm, värre än någon som drabbat Egypten från den dag det grundades till denna dag. 19Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö." 20De av faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet inomhus. 21Men de som inte brydde sig om vad Herren hade sagt lät slavar och boskap bli kvar ute på fälten.

22Då sade Herren till Mose: "Lyft handen mot skyn, så skall haglet falla över hela landet, på människor och djur och allt som växer i Egypten." 23Och Mose lyfte sin stav mot skyn, och Herren sände åska och hagel, och blixtar slog ner i marken. Så lät Herren hagel regna över Egypten. 24Det haglade, och blixtar flammade mitt i hagelskurarna - ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. 25Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd. 26Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel.

27Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. 28Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre." 29Mose svarade: "När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. 30Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud." 31Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp, 32men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda.

33Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde. 34Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän. 35Farao var obeveklig: han släppte inte israeliterna, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.

Den åttonde plågan: gräshoppor

10 1Herren sade till Mose: "Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem 2och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren."

3Mose och Aron gick till farao och sade: "Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. 4Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. 5De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. 6Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag." Så vände han sig om och lämnade farao.

7Faraos hovmän sade till honom: "Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?" 8Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: "Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?" - 9"Vi går både unga och gamla", svarade Mose, "vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära." 10Farao sade: "Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn - där ser man att ni har onda avsikter. 11Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om." Och så jagade man bort dem från faraos hov.

12Då sade Herren till Mose: "Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar." 13Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. 14De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. 15De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten.

16Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: "Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. 17Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga." 18Mose lämnade farao och bad till Herren. 19Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten. 20Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte israeliterna.

Den nionde plågan: mörker

21Herren sade till Mose: "Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det." 22Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar. 23Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust.

24Då kallade farao på Mose och sade: "Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor - kvinnorna och barnen får gå med er." 25Men Mose svarade: "Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? 26Nej, vår boskap måste också gå med oss - inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram." 27Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han ville inte släppa dem. 28Farao sade till Mose: "Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö." - 29"Du har rätt", svarade Mose, "jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!"

Den sista plågan tillkännages

11 1Herren sade till Mose: "Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån - ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans. 2Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld." 3Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket.

4Mose sade till farao: "Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten, 5och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. 7Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. 8Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort." Och fylld av vrede gick han därifrån.

9Herren sade till Mose: "Att farao inte lyssnar till er, det sker för att jag skall göra nya under i Egypten." 10Alla dessa under gjorde Mose och Aron inför farao, men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte ut israeliterna ur sitt land.

Påsken och det osyrade brödets högtid

12 1Herren sade till Mose och Aron i Egypten: 2"Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. 3Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. 4Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. 5Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. 6Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. 7Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. 8Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. 9Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. 10Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. 11Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. 12Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren. 13Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.

14Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. 15I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. 16Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. 17Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 18Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. 19Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. 20Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd."

21Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: "Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. 22Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. 23Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. 24Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. 25När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. 26Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? 27skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem." Då föll folket ner och tillbad.

28Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Den tionde plågan: egypternas förstfödda dödas. Israeliterna bryter upp

29Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. 30Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död. 31Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: "Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! 32Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!" 33Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans.

34Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. 35De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. 36Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.

37Israeliterna bröt upp från Ramses mot Suckot, ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. 38En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. 39Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant.

40Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år. 41Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. 42Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte.

43Herren sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det, 44men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. 45Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. 46Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. 47Hela Israels menighet skall göra så. 48Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. 49Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren."

50Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron, 51och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.

Allt förstfött helgas åt Herren

13 1Herren talade till Mose: 2"Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig. Det tillhör mig."

3Mose sade till folket: "Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån. Ingenting syrat får ätas då. 4I dag drar ni ut, i månaden aviv. 5Och när Herren har fört dig till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, hiveernas och jevuseernas land, det som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du i denna månad fira högtid på detta sätt: 6i sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. 7Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. 8Den dagen skall du säga till din son: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’ 9Som ett märke på handen och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. 10Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden.

11När Herren har fört dig in i kanaaneernas land, så som han med ed har lovat dig och dina fäder, och gett det åt dig, 12då skall du till Herren överlämna det första som kommer ur moderlivet; allt förstfött av hankön bland din boskap skall tillhöra Herren. 13Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. 14När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: ’Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 15När farao envist vägrade att släppa oss dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren det första av hankön som kommer ur moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.’ 16Som ett märke på handen och ett kännetecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten med sin starka hand."

Molnpelaren och eldpelaren

17När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. 18I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.

19Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: "Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån."

20De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

Israels räddning och egypternas undergång i Sävhavet

14 1Herren talade till Mose: 2"Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. 3Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. 4Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren." Israeliterna gjorde som Herren hade sagt.

5När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. "Vad är det vi har gjort?" sade de. "Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?" 6Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. 7Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. 8Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. 9Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet - alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här - vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. 10Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. 11Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!" 13Mose svarade: "Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. 14Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!"

15Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. 16Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. 17Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. 18Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar."

19Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

21Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. 23Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. 24Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. 25Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: "Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!"

26Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar." 27Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. 28Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. 29Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. 30Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. 31Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.

Israels segersång

15 1Då sjöng Mose och israeliterna denna lovsång till Herren:

Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
2Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa,
min faders Gud,
honom vill jag lovsjunga.
3Herren är en kämpe
- Herren är hans namn.
4Faraos vagnar, hela hans här,
kastades i havet,
hans tappraste män
dränktes i Sävhavet.
5Vattnen slog samman över dem,
de sjönk i djupet som stenar.
6Din högra hand, Herre,
härlig i makt,
din högra hand, Herre,
krossade fienden.
7I din makt och din härlighet
gjorde du motståndarna till intet.
Din lågande vrede bröt fram
och förtärde dem alla som halm.
8Du frustade, och vattnet tornade upp sig,
vågorna stod som en mur,
strömmarna stelnade mitt i havet.
9Fienden sade:
Jag skall förfölja dem,
hinna i kapp dem,
fördela bytet,
stilla min lystnad,
jag skall dra mitt svärd
och beröva dem allt.
10Du blåste på dem
och havet höljde dem,
de sjönk som bly
i väldiga vatten.
11Vem är som du
bland gudarna, Herre?
Vem är som du,
majestätisk och helig,
värdig fruktan och lovsång,
mäktig att göra under?
12Du sträckte ut din hand,
och jorden slukade dem.

13Du ledde med trofast kärlek
det folk som du friköpt,
förde det med makt
till din heliga boning.
14Folken hörde det och darrade.
Ångest grep filisteerna,
15Edoms furstar fylldes av skräck,
de starka i Moab greps av fruktan,
modet svek dem som bodde i Kanaan.
16Fasa och skräck föll över dem,
inför din mäktiga arm
stod de förstenade,
medan ditt folk drog fram, Herre,
det folk drog fram som du vunnit åt dig.
17Du ledde dem fram och planterade dem
på det berg som är din egendom,
den plats du gjort till din boning, Herre,
den helgedom, Herre, du själv har grundlagt.
18Herren är konung
nu och för evigt.

19När faraos hästar gick ut i havet med hans vagnar och vagnskämpar lät Herren havets vatten strömma tillbaka över dem. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet.

20Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.

21Och Mirjam ledde sången:

Sjung till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.

Ökenvandringen börjar

22Mose lät Israel bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i Shuröknen. När de hade vandrat tre dagar i öknen utan att finna vatten 23kom de till Mara, men vattnet där kunde de inte dricka eftersom det var beskt. Det var därför platsen fick namnet Mara. 24Folket knotade mot Mose och frågade honom: "Vad skall vi dricka?" 25Mose ropade till Herren, och Herren visade honom ett stycke trä. Mose kastade det i vattnet, och sedan smakade vattnet gott. I Mara gav Herren lag och rätt åt folket, och där satte han det på prov. 26Han sade: "Om du lyder Herren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig."

27Så kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer. Och vid vattnet där slog de läger.

Folket mättas med vaktlar och manna

16 1Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten. 2Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen 3och sade: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!"

4Då sade Herren till Mose: "Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte. 5När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna."

6Mose och Aron sade då till israeliterna: "I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten, 7och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom - för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting." 8Och Mose fortsatte: "I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren."

9Sedan sade Mose till Aron: "Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot." 10När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet.

11Herren talade till Mose: 12"Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud."

13Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. 14När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. 15Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. 16Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält." 17Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. 19Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." 20Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.

21Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. 22När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. 23Han svarade dem: "Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon." 24Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. 25Och Mose sade: "Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. 26Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting."

27Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting. 28Då sade Herren till Mose: "Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten - därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen." 30Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

31Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. 32Mose sade: "Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten." 33Och Mose sade till Aron: "Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled." 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet. 35Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.

36En omer är en tiondels efa.

Vatten ur klippan

17 1Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. 2Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. "Varför anklagar ni mig?" frågade Mose. "Varför sätter ni Herren på prov?" 3Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?" 4Då ropade Mose till Herren: "Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig." 5Herren sade till honom: "Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. 6Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Platsen fick namnet Massa och Meriva, eftersom israeliterna hade anklagat Mose där och hade satt Herren på prov och sagt: "Finns Herren ibland oss eller inte?"

Seger över amalekiterna

8Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. 9Då sade Mose till Josua: "Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand." 10Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. 11Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. 12När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. 13Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

14Herren sade till Mose: "Skriv ner detta så att det blir ihågkommet, och läs det för Josua, ty jag skall utplåna minnet av amalekiterna från jorden." 15Då byggde Mose ett altare, som han kallade "Herren mitt fälttecken". 16Han sade: "Handen på Herrens fälttecken! Herren skall föra krig mot amalekiterna från släkte till släkte!"

Jetro besöker Mose

18 1Jetro, prästen i Midjan, som var Moses svärfar, fick höra allt som Gud hade gjort för Mose och för sitt folk Israel, att Herren hade fört Israel ut ur Egypten. 2Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora, som hade sänts hem, 3och hennes två söner. Den ene hade fått namnet Gershom, "ty", sade Mose, "jag är en främling i detta land". 4Den andre hade han gett namnet Elieser, "ty", sade han, "min faders Gud kom mig till hjälp och räddade mig undan faraos svärd". 5Så kom Jetro till Mose med hans söner och hans hustru, där han hade slagit läger i öknen vid Guds berg. 6Mose fick bud om att hans svärfar var på väg med hans hustru och de båda sönerna. 7Då gick Mose ut och mötte honom, föll ner för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet. 8Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och mot Egypten för Israels skull, om alla svårigheter som hade mött dem på vägen och hur Herren hade räddat dem. 9Och Jetro gladde sig över allt gott som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem undan egypterna. 10Han sade: "Lovad vare Herren, som har räddat er ur egypternas och faraos våld, Herren, som har räddat folket undan egypternas förtryck! 11Nu vet jag att Herren är större än alla andra gudar, ty därför att de handlade övermodigt mot dem ..." 12Och Jetro, Moses svärfar, förde fram brännoffer och slaktoffer åt Gud, och Aron och alla Israels äldste kom och deltog med honom i måltiden inför Gud.

13Nästa dag satte sig Mose för att skipa rätt bland folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. 14När svärfadern såg hur mycket Mose hade att uträtta sade han: "Måste du göra allt detta för folket? Varför skall du ensam sitta här med allt folket omkring dig från morgon till kväll?" - 15"Folket kommer ju till mig för att fråga Gud", svarade Mose. 16"När de har någon tvist kommer de till mig, och jag skipar rätt mellan dem och lär dem Guds bud och lagar." 17Hans svärfar sade: "Det här har du inte ordnat bra. 18Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. 19Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, 20och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla. 21Men du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 22De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma. Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. 23Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda." 24Mose lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom. 25Han valde ut dugande män bland israeliterna och gjorde dem till hövdingar över folket, till ledare för grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 26De skipade alltid rätt bland folket; svåra fall hänsköt de till Mose, men i de enklare målen dömde de själva.

27Så tog Mose farväl av sin svärfar, som återvände till sitt land.

Gudsuppenbarelsen på Sinai

19 1Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. 2De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där.

Israel slog läger framför berget. 3Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: "Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: 4Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. 5Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - 6och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk."

7När Mose kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. 8Folket svarade med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Och Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.

9Då sade Herren till Mose: "Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig." När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt 10sade Herren till honom: "Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder 11och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. 12Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. 13Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget."

14Mose gick ner från berget till folket och lät dem rena sig, och de tvättade sina kläder. 15Och han sade till dem: "Håll er beredda för i övermorgon. Kom inte nära någon kvinna."

16När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. 17Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget. 18Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn, och hela berget skalv. 19Medan hornet ljöd allt starkare talade Mose, och Gud svarade honom med ljudlig röst. 20När Herren hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose, och Mose gick dit upp. 21Herren sade till honom: "Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram för att se Herren, ty då kommer många av dem att mista livet. 22Även prästerna, som annars får närma sig Herren, måste rena sig, så att Herren inte slår dem med sin vrede." 23Mose svarade Herren: "Folket kan inte gå upp på Sinaiberget, eftersom du själv har varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt." 24Herren sade: "Gå nu ner och kom sedan upp igen tillsammans med Aron! Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att komma upp till Herren, då kan han slå dem med sin vrede." 25Därefter gick Mose ner till folket och sade till dem ...

De tio budorden

20 1Detta är vad Gud sade: 2Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 3Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 4Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. 5Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig 6men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. 7Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 8Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 9Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, 10men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. 11Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. 12Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 13Du skall inte dräpa. 14Du skall inte begå äktenskapsbrott. 15Du skall inte stjäla. 16Du skall inte vittna falskt mot din nästa. 17Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

18När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruktan och höll sig på avstånd. 19Och de sade till Mose: "Tala till oss du, så skall vi lyda. Men Gud får inte tala till oss; då kommer vi att dö." 20Mose svarade: "Var inte rädda! Det är för att sätta er på prov som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta honom och inte synda." 21Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.

Lagar

22Herren sade till Mose:

Så skall du säga till israeliterna: Ni har själva sett att jag talade till er från himlen. 23Ni skall inte göra någon gud att ha vid sidan om mig; gudar av silver och guld skall ni inte göra er. 24Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt skall jag komma till dig och välsigna dig. 25Och om du vill göra ett altare av sten åt mig, skall du inte bygga det av huggen sten, ty om du bearbetar stenen med mejsel, vanhelgar du den. 26Stig inte upp till mitt altare på trappsteg, så att ditt kön blottas vid altaret.

21 1Detta är de bestämmelser du skall förelägga israeliterna:

2När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning. 3Kom han ensam, skall han friges ensam; var han gift, skall hans hustru följa honom. 4Har hans herre gett honom en hustru och har hon fött honom söner och döttrar, skall hustrun och barnen tillhöra hennes herre, och mannen ensam skall friges. 5Men om slaven säger: "Jag håller av min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri", 6då skall hans herre föra fram honom inför Gud; han skall föras fram till dörren eller dörrposten och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och så skall slaven tillhöra honom för alltid.

7Om någon har sålt sin dotter som slavinna, skall hon inte friges på samma sätt som de andra slavarna. 8Om hennes herre väljer henne för egen räkning men sedan inte vill veta av henne, skall han låta henne bli friköpt. Till utlänningar har han inte rätt att sälja henne när han behandlat henne trolöst. 9Utser han henne åt sin son, skall hon få samma rättigheter som en dotter. 10Tar han sig ännu en hustru, får han inte inskränka på den förras rätt till mat, kläder och bostad. 11Låter han henne inte få dessa tre ting, skall hon friges utan ersättning och betalning.

12Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden. 13Om det inte var hans mening utan det var Gud som lät det ske, kan han fly till en plats som jag skall anvisa dig. 14Men om någon begår brottet att mörda med avsikt, får han gripas, även vid mitt altare, och skall avrättas. 15Den som slår sin far eller mor skall straffas med döden. 16Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom. 17Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden.

18Om två män tvistar och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven, inte så att han dör men så att han blir sängliggande, 19då skall den som slog gå fri om den slagne kommer sig och kan gå ute med käpp; dock skall han ersätta honom för den tid han måste vara overksam och sörja för att han blir botad. 20Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör under hans hand, skall hämnd utkrävas. 21Men om slaven överlever en dag eller två, skall ingen hämnd utkrävas, eftersom slaven är hans egendom. 22Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.

23Sker skada, skall du ge liv för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma. 26Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han som ersättning för ögat frige den skadade. 27Och slår han ut en tand på sin slav eller slavinna, skall han som ersättning för tanden frige den skadade.

28Om en oxe stångar ihjäl en man eller en kvinna, skall oxen stenas, och dess kött får inte ätas, men ägaren skall gå fri. 29Men om oxen brukar stångas och ägaren vet om det men ändå inte vaktar den, och om oxen dödar en man eller en kvinna, då skall oxen stenas och dess ägare skall också mista livet. 30Men blir han ålagd en lösesumma, skall han betala allt vad som åläggs honom, till lösen för sitt liv. 31Stångar oxen en pojke eller en flicka, skall samma regel gälla. 32Stångar oxen en slav eller en slavinna, skall ägaren ge 30 siklar silver till slavens herre, och oxen skall stenas.

33Om någon låter en brunn stå öppen eller gräver en ny brunn och inte täcker över den och en oxe eller en åsna faller ner i brunnen, 34skall den som äger brunnen betala ersättning till djurets ägare, men det döda djuret får han behålla. 35Om någons oxe stångar ihjäl en annans oxe, skall de sälja den levande oxen och dela pengarna; också det döda djuret skall de dela. 36Men om det var känt att oxen brukade stångas och dess ägare ändå inte vaktade den, skall han ersätta oxe med oxe, men det döda djuret får han behålla.

22 1Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, skall han ersätta oxen med fem oxar och fåret med fyra får. - 2Blir en tjuv ertappad vid inbrottet och ihjälslagen, är det inte blodskuld, 3men hade solen gått upp, är det blodskuld. - Full ersättning skall lämnas. Om tjuven ingenting äger, skall han själv säljas som ersättning för det stulna. 4Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får, påträffas levande hos honom, skall han ge dubbel ersättning.

5Om någon bränner en åker eller en vingård och låter elden sprida sig till en annans åker, skall han ge ersättning med det bästa från sin egen åker och vingård. 6Om elden kommer lös och sprider sig till törnbuskar och förstör kärvar eller växande gröda eller ett helt fält, då skall den som vållat branden ge full ersättning.

7Om någon lämnar pengar eller gods i förvar hos en annan och detta sedan blir stulet ur huset, skall tjuven, om han avslöjas, lämna dubbel ersättning. 8Avslöjas inte tjuven, skall husets ägare föras fram inför Gud för att försäkra att han inte har tagit den andres egendom. 9Så snart det är fråga om tillgrepp, det må gälla en oxe, en åsna, ett får, ett klädesplagg eller något annat som har försvunnit, och någon påstår sig känna igen sin egendom, skall tvisten mellan de två komma inför Gud. Den som Gud förklarar skyldig skall ersätta den andre dubbelt. 10Om någon lämnar en åsna, en oxe, ett får eller något annat djur i förvar hos en annan och djuret dör eller skadas eller rövas bort utan att någon ser det, 11skall den som hade hand om djuret svära inför Herren att han inte har tagit den andres egendom, och det skall avgöra saken mellan dem. Ägaren skall godta eden, och ingen ersättning skall ges. 12Men om djuret har stulits från honom, skall han ersätta ägaren. 13Om det har rivits av vilddjur, skall kroppen företes som bevis; ett ihjälrivet djur behöver inte ersättas. 14Om någon lånar ett djur av en annan och det skadas eller dör i ägarens frånvaro, skall han ge full ersättning. 15Var ägaren närvarande, behöver ingen ersättning ges. Var djuret hyrt, har ägaren rätt till hyran.

16Om någon förför en flicka som inte är trolovad och ligger med henne, skall han betala brudpriset och ta henne till hustru. 17Om hennes far vägrar att ge henne åt honom, skall han betala en summa som motsvarar brudpriset för en orörd flicka.

18En trollkvinna skall du inte låta leva.

19Var och en som har samlag med ett djur skall straffas med döden.

20Den som offrar till andra gudar än Herren skall vigas åt förintelse.

21En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. 22Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. 23Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop. 24Min vrede skall väckas, och jag skall döda er med svärd, så att era hustrur blir änkor och era barn blir faderlösa.

25Om du lånar ut pengar till en landsman, till en nödlidande i mitt folk, skall du inte göra som ockrarna och kräva ränta av honom. 26Tar du din nästas mantel som pant, skall du lämna tillbaka den före solnedgången, 27eftersom den är det enda täcke han har. Vad skall han annars svepa om sig när han sover? Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig.

28Gud skall du inte smäda, och en hövding i ditt folk skall du inte förbanna. 29Du skall inte dröja att offra av din skörd av vin och olja. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig. 30På samma sätt skall du göra med dina kor och får: sju dagar skall de vara hos modern, och på åttonde dagen skall du ge dem åt mig. 31Ni skall vara mina heliga. Köttet av ett ihjälrivet djur skall ni inte äta utan kasta åt hundarna.

23 1Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. 2Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. 3Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.

4Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. 5Och om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret.

6Du skall inte vränga rätten för den fattige. 7Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. 8Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.

9En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.

10Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, 11men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd.

12Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter.

13Rätta er noga efter allt vad jag har sagt er. Andra gudar skall ni inte åkalla, låt inte deras namn komma över era läppar.

14Tre gånger om året skall du hålla högtid till min ära. 15Det osyrade brödets högtid skall du fira. Då skall du äta osyrat bröd i sju dagar, så som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv, ty det var då du drog ut ur Egypten. Ingen skall träda fram inför mig med tomma händer. 16Du skall också fira skördehögtiden när du skördar de första frukterna av ditt arbete, av vad du sådde på åkern. Likaså skall du fira bärgningshögtiden vid årsskiftet när du från åkern samlar in frukten av ditt arbete. 17Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren. 18Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och fettet från mina högtidsoffer får inte lämnas kvar till morgonen. 19Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens, din Guds, hus.

Du skall inte koka en killing i moderns mjölk.

Guds maning och löfte inför vandringen mot Kanaan

20Se, jag sänder en ängel framför dig för att skydda dig på vägen och föra dig till den plats som jag har bestämt. 21Rätta dig efter honom och lyssna till honom! Sätt dig inte upp mot honom; han kommer inte att förlåta sådant trots, ty det är jag som handlar i honom. 22Men om du lyssnar till honom och gör allt vad jag säger, skall jag vara dina fienders fiende och dina motståndares motståndare. 23Min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreerna, hettiterna, perisseerna, kanaaneerna, hiveerna och jevuseerna, och jag skall utplåna dem. 24Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder utan tillintetgöra dem och krossa deras stenstoder. 25Ni skall tjäna Herren, er Gud, då skall jag välsigna brödet du äter och vattnet du dricker och hålla sjukdomar borta från dig. 26Ingen kvinna i ditt land skall få missfall eller vara ofruktsam. Jag skall låta dig uppnå din fulla livslängd.

27Skräcken för mig skall jag sända framför dig, och jag skall sprida förvirring bland alla folk du kommer till och driva dina fiender på flykten. 28Jag skall sända modlöshet framför dig, så att hiveerna, kanaaneerna och hettiterna jagas undan för dig. 29Men jag skall inte fördriva dem på ett enda år, för att inte landet skall bli en ödemark, där vilddjuren förökar sig och vållar dig skada. 30Steg för steg skall jag driva bort dem, till dess du har förökat dig och kan ta landet i besittning. 31Jag skall låta din gräns nå från Sävhavet till filisteernas hav och från öknen till Eufrat. Ty jag skall ge landets invånare i ert våld och driva undan dem för dig. 32Du skall inte sluta något förbund med dem och deras gudar. 33De får inte bo kvar i ditt land, då kunde de förleda dig till att synda mot mig, och om du tjänar deras gudar fångas du i en fälla.

Förbundet bekräftas

24 1Till Mose sade han sedan: "Gå upp till Herren, du själv och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste, och fall ner och tillbed på avstånd. 2Endast Mose får närma sig Herren; de andra får inte närma sig honom. Och folket får inte alls gå upp tillsammans med honom."

3När Mose kom och underrättade folket om vad Herren hade sagt och om alla hans stadgar svarade alla med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." 4Sedan skrev Mose ner allt vad Herren hade sagt.

Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenstoder för Israels tolv stammar. 5Därefter gav han några unga israeliter i uppdrag att offra brännoffer och slakta tjurar som gemenskapsoffer åt Herren. 6Mose tog hälften av blodet och hällde i skålar och hälften stänkte han på altaret. 7Så tog han förbundsakten och läste upp den för folket. De sade: "Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom." 8Mose tog blodet, stänkte det på folket och sade: "Med detta blod bekräftas det förbund som Herren har slutit med er på grundval av alla dessa befallningar."

9Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp på berget, 10och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir; det liknade själva himlen i klarhet. 11Han lyfte inte sin hand mot de främsta i Israel. De skådade Gud, och de åt och drack.

Mose på Sinai

12Herren sade till Mose: "Gå upp till mig på berget och stanna där, så skall jag ge dig stentavlorna och lagen och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." 13Mose gav sig av tillsammans med sin tjänare Josua och gick upp på Guds berg. 14Till de äldste sade han: "Stanna här och vänta tills vi kommer tillbaka till er. Aron och Hur är ju kvar hos er; den som vill få något ärende avgjort kan vända sig till dem."

15När Mose hade gått upp på berget täcktes det av ett moln. 16Herrens härlighet vilade över Sinaiberget, och molnet täckte det i sex dagar. Den sjunde dagen ropade han till Mose ur molnet. 17Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget. 18Mose gick in i molnet och upp på berget och stannade där i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Insamling till Guds boning

25 1Herren talade till Mose:

2Säg till israeliterna att samla in gåvor åt mig. Av var och en som känner sig manad skall ni ta emot gåvor åt mig. 3Och detta är vad ni skall samla in: guld, silver och koppar, 4violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, 5rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, 6olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, 7onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.

8De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem. 9Denna boning och allt som hör till den skall ni göra helt enligt de förebilder som jag visar dig.

Arken

10Du skall göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. 11Du skall belägga den med rent guld både invändigt och utvändigt och omge den med en guldkant. 12Du skall gjuta fyra ringar av guld och fästa dem vid de fyra fötterna på arken, två ringar på ena sidan och två på den andra. 13Du skall göra bärstänger av akacieträ och belägga dem med guld 14och skjuta in dem i ringarna på arkens sidor, så att man kan bära arken med dem. 15Bärstängerna skall sitta kvar i ringarna på arken och får inte tas bort. 16I arken skall du lägga förbundstecknet som jag skall ge dig.

17Du skall göra ett lock av rent guld, två och en halv aln långt och en och en halv aln brett. 18Du skall också göra två keruber av hamrat guld, en vid varje ända av locket, 19en kerub vid den ena ändan och en vid den andra. Du skall göra keruberna i ett stycke med locket. 20Keruberna skall hålla vingarna lyftade och utbredda, så att de skyler locket. De skall vara vända mot varandra, med ansiktena ner mot locket. 21Du skall lägga locket ovanpå arken, och i arken skall du lägga förbundstecknet som jag skall ge dig. 22Där skall jag uppenbara mig för dig: från platsen ovanför locket skall jag tala till dig, mellan de båda keruberna som står på arken med förbundstecknet, och ge dig alla mina befallningar till Israels folk.

Bordet för skådebröden

23Vidare skall du göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt. 24Du skall belägga det med rent guld, och runt omkring det skall du fästa en guldkant. 25Du skall göra en handsbred list runt omkring det och en guldkant på listen. 26Du skall göra fyra ringar av guld och fästa dem i de fyra hörnen vid de fyra benen. 27Intill listen skall ringarna sitta, som hållare för bärstänger, så att man kan bära bordet. 28Du skall göra bärstängerna av akacieträ och belägga dem med guld, och med dem skall man bära bordet. 29Till bordet skall du också göra fat och skålar, kannor och bägare för dryckesoffren; av rent guld skall du göra dem. 30Se till att det alltid ligger skådebröd inför mig på bordet.

Lampstället

31Du skall göra ett lampställ av rent guld. Det skall göras i hamrat arbete, både foten och stammen. Skålarna, kulorna och blommorna skall göras i ett stycke med lampstället. 32Sex armar skall gå ut från lampstället, tre på den ena sidan och tre på den andra. 33På den första armen skall det sitta tre skålar med kulor och blommor och likaså på den andra; det skall vara likadant på alla sex armarna som går ut från lampstället. Skålarna skall vara formade som blommor på ett mandelträd. 34På själva lampstället skall det vara fyra skålar med kulor och blommor, och skålarna skall vara som mandelträdsblommor. 35Under vart och ett av de tre paren armar som går ut från lampstället skall det sitta en kula, gjord i ett stycke med detta, under de sex armarna som går ut från lampstället. 36Kulorna och armarna skall vara i ett stycke med lampstället, alltsammans ett enda hamrat stycke rent guld. 37Du skall göra sju lampor till lampstället; de skall sättas så att platsen framför blir belyst. 38De tänger och brickor som hör till skall göras av rent guld. 39Lampstället med alla dessa tillbehör skall göras av en talent guld. 40Se till att du gör detta efter de förebilder som du har fått se på berget.

Guds boning

26 1Boningen skall du göra av tio tältvåder; av tvinnat fint lingarn och av violett, purpurrött och karmosinrött garn skall du väva dem, med keruber, i konstvävnad. 2Varje våd skall vara 28 alnar lång och fyra alnar bred; alla våderna skall vara lika stora. 3De skall fogas samman fem och fem. 4Du skall göra öglor av violett garn i kanten av våden ytterst på det ena hopsatta stycket och på samma sätt i kanten av den yttersta våden på det andra hopsatta stycket. 550 öglor skall du göra på den ena våden och 50 ytterst på våden i det andra stycket, så att öglorna svarar mot varandra. 6Du skall också göra 50 hakar av guld och fästa ihop våderna med hakar, så att boningen blir en helhet.

7Du skall väva våder av gethår till ett tält över boningen; elva våder skall du väva. 8Varje våd skall vara 30 alnar lång och fyra alnar bred; alla elva våderna skall vara lika stora. 9Du skall foga samman fem våder för sig och sex våder för sig och vika den sjätte våden dubbel på framsidan av tältet. 10Du skall göra 50 öglor i kanten av den ena våden, den som är ytterst på det ena hopsatta stycket, och 50 öglor i kanten av våden på det andra hopsatta stycket. 11Och du skall göra 50 hakar av koppar och häkta dem i öglorna och så fästa ihop tältet till en helhet. 12Och den överskjutande delen av tältets våder, den halva våd som blir över, skall hänga ner över baksidan av boningen. 13Och den aln som tältvåderna är för långa på var sida skall hänga ner på båda sidorna av boningen för att täcka den. 14Du skall göra ett överdrag av rödfärgade baggskinn till tältet och ovanpå detta ett överdrag av delfinskinn.

15Bräderna till boningen skall du göra av akacieträ; de skall stå upprätt. 16Varje bräda skall vara tio alnar lång och en och en halv aln bred. 17På varje bräda skall det finnas två tappar i anslutning till varandra. Du skall göra likadant med alla bräderna till boningen. 18Av de bräder du gör för boningen skall 20 vara på sydsidan, åt söder, 19och du skall göra 40 socklar av silver under de 20 bräderna, två socklar för varje bräda med dess två tappar; 20vidare på boningens andra sida, norrut, 20 bräder 21med deras 40 socklar av silver, två under var bräda. 22Till baksidan av boningen, åt väster, skall du göra sex bräder 23och till boningens hörn på baksidan två bräder. 24Dessa skall vara dubbla nertill och likaså dubbla upptill, till den första ringen. Så skall det vara med de båda hörnbräderna. 25Det skall alltså vara åtta bräder med socklar av silver, sammanlagt 16 socklar, två under var bräda.

26Du skall göra reglar av akacieträ, fem till bräderna på boningens ena sida, 27fem till bräderna på dess andra sida och fem till bräderna på baksidan, åt väster. 28Den mellersta regeln, den som sitter mitt på bräderna, skall gå från ena ändan till den andra. 29Bräderna skall du belägga med guld, och du skall göra guldringar på dem, där man kan skjuta in reglarna. Också reglarna skall du belägga med guld. 30Du skall uppföra boningen i överensstämmelse med det som du fick se på berget.

31Du skall väva ett förhänge av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn; det skall göras i konstvävnad, med keruber. 32Du skall hänga upp det på fyra stolpar av akacieträ som är belagda med guld, har krokar av guld och står på fyra socklar av silver. 33Du skall fästa förhänget i hakar och föra dit arken med förbundstecknet och ställa den innanför förhänget; förhänget skall skilja det heliga från det allra heligaste. 34Och du skall lägga locket över arken med förbundstecknet i det allra heligaste.

35Bordet skall du ställa utanför förhänget och lampstället mitt emot bordet, på södra sidan av boningen; bordet skall stå på den norra sidan. 36Du skall göra ett draperi för ingången till tältet, i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. 37Till draperiet skall du göra fem stolpar av akacieträ och belägga dem med guld, och krokarna på dem skall vara av guld, och till dem skall du gjuta fem socklar av brons.

Altaret

27 1Du skall bygga ett altare av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett - altaret skall vara fyrkantigt - och tre alnar högt. 2I vart och ett av dess fyra hörn skall du göra ett horn, som skall vara i ett stycke med altaret. Du skall belägga det med koppar. 3Du skall göra kärl att föra bort askan i, liksom också skovlar och skålar, gafflar och fyrfat. Alla dessa tillbehör skall du göra av koppar. 4Du skall göra ett galler, ett nät av koppar, och i dess hörn skall du sätta fyra bronsringar. 5Du skall sätta gallret nertill, under altarlisten, så att nätet når upp till halva höjden av altaret. 6Till altaret skall du göra bärstänger av akacieträ och belägga dem med koppar. 7Bärstängerna skall skjutas in i ringarna, så att de sitter på båda sidor av altaret, när man skall bära det. 8Altaret skall vara ihåligt, byggt av bräder, och det skall göras så som du fick se det på berget.

Förgården

9Du skall också göra en förgård till boningen. På sydsidan, åt söder, skall det finnas omhängen till förgården av tvinnat fint lingarn, 100 alnar långa på den sidan, 10med 20 stolpar och 20 socklar av brons och med stolparnas krokar och band av silver. 11Likaså skall det på norra långsidan finnas omhängen, 100 alnar långa, med 20 stolpar och 20 socklar av brons och med stolparnas krokar och band av silver. 12Förgårdens västra kortsida skall ha omhängen av 50 alnars längd, med tio stolpar och tio socklar. 13Förgårdens framsida, den östra kortsidan, skall vara 50 alnar lång. 14Där skall omhängena vara 15 alnar åt ena hållet med tre stolpar och tre socklar, 15och åt andra hållet 15 alnar med tre stolpar och tre socklar. 16Till förgårdens port skall göras ett draperi som är 20 alnar, i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Det skall ha fyra stolpar med fyra socklar. 17Alla stolparna runt förgården skall ha band och krokar av silver och socklar av brons. 18Förgården skall vara 100 alnar lång och 50 alnar bred; dess omhängen av tvinnat fint lingarn skall ha fem alnars höjd. Socklarna skall vara av brons. 19All utrustning som behövs för tjänsten i boningen, liksom alla tältpluggarna där och till förgården, skall vara av koppar.

Oljan till lamporna

20Du skall befalla israeliterna att skaffa dig ren olja av stötta oliver till lampstället, så att lamporna kan sättas upp varje dag. 21I uppenbarelsetältet, utanför förhänget som hänger framför förbundstecknet, skall Aron och hans söner se till att lamporna brinner natten igenom inför Herren. Detta skall vara en oföränderlig stadga för israeliterna genom alla släktled.

Prästdräkten

28 1Låt din bror Aron och hans söner träda fram ur kretsen av israeliter för att bli präster åt mig: Aron själv och hans söner Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. 2Du skall låta sy en helig dräkt till ära och prydnad för din bror Aron. 3Du skall ge anvisningar åt alla som fått konstskicklighetens gåva av mig, och de skall göra dräkten åt Aron, för hans vigning till präst åt mig. 4Dessa plagg skall de göra: bröstväska, efod, kåpa, mönstrad tunika, turban och bälte. De skall sy heliga dräkter åt din bror Aron och åt hans söner, så att de kan vara mina präster. 5Till dessa dräkter skall de använda guld, violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn.

6Efoden skall de göra av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, i konstvävnad. 7Den skall ha två axelstycken som är fästa i dess båda kanter och håller ihop den. 8Och skärpet som sitter på efoden skall göras på samma sätt och i ett stycke med den: av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. 9Du skall ta två onyxstenar och på dem rista in namnen på Israels söner: 10sex av namnen på den ena stenen och de sex övriga namnen på den andra stenen, i åldersordning. 11Som en juvelerare graverar ett sigill, så skall du rista Israels söners namn på de båda stenarna. De skall infattas i flätverk av guld. 12Du skall sätta de två stenarna på efodens axelstycken som en påminnelse om Israels söner: Aron skall bära deras namn på sina axlar inför Herren för att han skall minnas dem. 13Du skall göra flätverk av guld 14och två kedjor av rent guld, tvinnade som snören, och dem skall du fästa vid flätverken.

15Du skall göra en bröstväska för domsutslag, i konstvävnad. Liksom efoden skall den göras av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och av tvinnat fint lingarn. 16Den skall vara fyrkantig och dubbelvikt, en halv aln lång och en halv aln bred. 17Du skall besätta den med fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd, 18i andra raden en rubin, en safir och en kalcedon, 19i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist, 20i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. De skall vara infattade i flätverk av guld. 21Stenarna skall vara tolv och svara mot namnen på Israels söner, en för varje namn. På varje sten skall namnet på en av de tolv stammarna vara ingraverat, som på ett sigill. 22Till bröstväskan skall du göra kedjor av rent guld, tvinnade som snören. 23Du skall göra två guldringar och sätta dem i två av hörnen på bröstväskan. 24Fäst de båda guldsnoddarna vid de två ringarna i hörnen av bröstväskan; 25de två andra ändarna på snoddarna skall du fästa vid de båda flätverken, som skall vara fastgjorda vid efodens axelstycken på framsidan. 26Gör två andra guldringar och sätt dem i de båda andra hörnen på bröstväskan, på insidan mot efoden. 27Slutligen skall du göra två guldringar och sätta dem nertill på framsidan av efodens båda axelstycken, vid sömmen ovanför skärpet. 28Bröstväskan skall genom sina ringar knytas fast vid ringarna på efoden med en violett snodd, så att den sitter ovanför skärpet och inte kan lossna från efoden. 29När Aron går in i helgedomen skall han bära namnen på Israels söner vid sitt hjärta, på bröstväskan för domsutslag, som en ständig påminnelse inför Herren. 30I bröstväskan för domsutslag skall du lägga urim och tummim, så att de ligger vid Arons hjärta när han träder inför Herren. Så skall Aron inför Herren ständigt bära israeliternas domar vid sitt hjärta.

31Kåpan till efoden skall du göra helt i violett tyg. 32Mitt på den skall vara en öppning för huvudet med en vävd kant, som öppningen på en brynja, så att den inte rivs sönder. 33Runt fållen skall du sätta granatäpplen av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, och mellan dem bjällror av guld runt om, 34en guldbjällra och ett granatäpple växelvis runt fållen på kåpan. 35Aron skall bära den när han gör tjänst, så att det hörs när han går in i helgedomen inför Herren och när han går ut; annars kommer han att dö.

36Du skall göra en blomma av rent guld och rista in på den så som man graverar ett sigill: Helgad åt Herren. 37Och du skall fästa den vid en violett snodd, och den skall sitta på turbanen, på dess framsida. 38Den skall sitta på Arons panna. Aron är ansvarig för fel i de heliga offer som israeliterna bär fram, i alla deras heliga gåvor; därför skall den alltid sitta på hans panna, så att Herren finner behag i dem.

39Du skall väva den mönstrade tunikan av fint lingarn och göra en turban av fint lingarn. Gör även ett bälte i brokig väv.

40Också åt Arons söner skall du göra tunikor. Och du skall göra bälten åt dem och huvudbonader, till ära och prydnad. 41I sådana dräkter skall du klä din bror Aron och hans söner. Du skall smörja dem och insätta dem och viga dem till präster åt mig. 42Gör byxor av linne som skyler deras kön, de skall räcka från midjan ner på låren. 43Dem skall Aron och hans söner ha på sig när de går in i uppenbarelsetältet eller träder fram till altaret för att göra tjänst i helgedomen; annars drar de skuld över sig och dör. Detta skall vara en oföränderlig stadga för honom och hans efterkommande.

Prästvigningen

29 1Detta är vad du skall göra när du viger dem till präster åt mig. Tag en ungtjur och två felfria baggar, 2osyrat bröd, osyrade kakor bakade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja. Gör dem av siktat vetemjöl 3och lägg dem i en korg, och bär fram dem i korgen som offergåva tillsammans med tjuren och de två baggarna. 4Du skall föra fram Aron och hans söner till uppenbarelsetältets ingång och tvätta dem med vatten. 5Och du skall ta kläderna och sätta på Aron tunikan, kåpan till efoden, efoden och bröstväskan och binda ihop alltsammans med skärpet. 6Sätt sedan turbanen på hans huvud och fäst det heliga diademet på den. 7Tag smörjelseoljan och häll den på hans huvud och smörj honom. 8Sedan skall du låta hans söner träda fram, och du skall klä på dem tunikor 9och spänna om dem bälten och sätta på dem huvudbonader. Så skall de ha rätten till prästämbetet för alltid.

När du prästviger Aron och hans söner 10skall du leda fram tjuren framför uppenbarelsetältet, och Aron och hans söner skall lägga sina händer på tjurens huvud. 11Slakta sedan tjuren inför Herren vid ingången till uppenbarelsetältet. 12Tag lite av tjurens blod på fingret och stryk på altarhornen; häll ut resten av blodet vid foten av altaret. 13Fettet kring inälvorna, stora leverloben och båda njurarna med deras fett skall du bränna på altaret. 14Men tjurens kött, huden och resten av inälvorna skall du bränna upp utanför lägret; det är ett syndoffer.

15Så skall du ta den ena baggen, och Aron och hans söner skall lägga sina händer på dess huvud. 16Slakta baggen och tag dess blod och stänk det runt om på altaret. 17Stycka baggen, tvätta inälvor och fötter och lägg detta på köttstyckena och huvudet. 18Bränn sedan hela baggen på altaret. Detta är ett brännoffer åt Herren, en lukt som gör honom nöjd, ett eldoffer åt Herren.

19Därefter skall du ta den andra baggen, och Aron och hans söner skall lägga händerna på dess huvud. 20Du skall slakta baggen och stryka lite av blodet på Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och på högra tummen och högra stortån; resten av blodet skall du stänka runt om på altaret. 21Du skall ta av blodet på altaret och av smörjelseoljan och stänka på Aron och hans kläder och på hans söner och deras kläder; då blir han och hans kläder heliga, liksom hans söner och deras kläder.

22Tag det feta på baggen, fettsvansen, fettet kring inälvorna, stora leverloben och båda njurarna med deras fett och högra låret, ty detta är prästvigningsbaggen, 23och vidare en rund brödkaka, en kaka bakad med olja och en tunnkaka ur korgen med osyrat bröd som står inför Herren. 24Allt detta skall du överlämna till Aron och hans söner, och de skall lyfta upp det som ett offer inför Herren. 25Sedan skall du ta tillbaka det och bränna det på altaret, ovanpå brännoffret, till en lukt som gör Herren nöjd; det är ett eldoffer åt Herren. 26Och du skall ta bringan av Arons prästvigningsbagge och lyfta upp den till ett offer inför Herren. Den skall vara din andel. 27Bringan som har lyfts upp och låret som har skänkts till offer skall du avskilja som heliga, styckena av prästvigningsbaggen som är avsedd för Aron och hans söner, 28och Aron och hans söner skall för all framtid ha rätt att få dessa av israeliterna: de är en offergärd, en gåva från israeliterna av deras gemenskapsoffer, en gåva från dem till Herren.

29Arons heliga kläder skall hans söner ha efter honom, och de skall bäras av dem när de blir smorda och insatta till präster. 30I sju dagar skall de bäras av den bland hans söner som blir präst i hans ställe, den som skall gå in i uppenbarelsetältet för att göra tjänst i helgedomen.

31Tag prästvigningsbaggen och koka köttet på heligt område. 32Köttet av baggen och brödet i korgen skall Aron och hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet. 33De skall äta det som användes till försoningsoffer när de insattes och vigdes till präster; ingen annan får äta det, ty det är heligt. 34Och om något av prästvigningsköttet eller av brödet blir över till morgonen, skall det brännas upp; det får inte ätas, ty det är heligt.

35Så skall du göra med Aron och hans söner, alldeles som jag har befallt dig. Sju dagar skall prästvigningen vara. 36Varje dag skall du offra en tjur som syndoffer, till försoning; du skall offra syndoffret på altaret när du utför soningsriten för det, och du skall smörja det så att det blir helgat. 37Sju dagar skall du utföra soningsriten för altaret och helga det. Då blir altaret högheligt; allting som kommer i beröring med altaret får del av dess helighet.

Det dagliga offret

38Detta skall du offra på altaret: två årsgamla lamm varje dag i all framtid. 39Det ena lammet skall du offra på morgonen och det andra mellan skymning och mörker, 40och till det första lammet skall du offra en tiondels efa siktat mjöl, blandat med en kvarts hin olja av stötta oliver, och som dryckesoffer en kvarts hin vin. 41Det andra lammet skall du offra mellan skymning och mörker; med samma slags matoffer och dryckesoffer som om morgonen skall du offra det, till en lukt som gör Herren nöjd, ett eldoffer åt honom. 42Detta skall vara ett dagligt brännoffer genom alla släktled, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför Herren. Där skall jag uppenbara mig för er och där skall jag tala till dig. 43Där skall jag uppenbara mig för israeliterna, och tältet skall bli helgat genom min härlighet. 44Jag skall helga både uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och hans söner skall jag helga till att vara präster åt mig. 45Och jag skall bo bland israeliterna och vara deras Gud. 46Då skall de inse att jag är Herren, deras Gud, som har fört dem ut ur Egypten för att bo ibland dem. Jag är Herren, deras Gud.

Rökelsealtaret

30 1Du skall bygga ett altare att tända rökelse på; av akacieträ skall du göra det. 2Det skall vara fyrkantigt, en aln långt och en aln brett och två alnar högt. Hornen skall vara i ett stycke med altaret. 3Du skall belägga det med rent guld ovanpå och på sidorna och på hornen och omge det med en guldkant. 4Du skall göra två ringar av guld och sätta dem nedanför kanten, på två av sidorna, på bägge gavlarna; de skall tjäna som hållare för bärstänger, så att man kan bära altaret. 5Bärstängerna skall du göra av akacieträ och belägga med guld. 6Altaret skall du ställa framför förhänget som döljer arken med förbundstecknet, framför locket över förbundstecknet, där jag skall uppenbara mig för dig. 7Aron skall tända välluktande rökelse på det; varje morgon när han gör i ordning lamporna skall han tända rökelse, 8och likaså när han sätter upp lamporna mellan skymning och mörker. Detta skall vara ett dagligt rökelseoffer inför Herren genom alla släktled. 9På detta altare skall ni inte offra någon otillåten rökelse eller något brännoffer eller matoffer; inte heller skall ni hälla ut dryckesoffer på det. 10En gång om året skall Aron stryka försoningsblodet på altarets horn; genom alla släktled skall han där en gång om året utföra soningsriten med blodet av soningsoffret. Altaret är högheligt och hör Herren till.

Lösepenningen

11Herren talade till Mose:

12När du mönstrar israeliterna och räknar deras antal skall var och en vid mönstringen betala en lösen för sitt liv åt Herren, så att ingen olycka drabbar dem vid mönstringen. 13Var och en som upptas bland de mönstrade skall ge en halv sikel efter tempelvikt - 20 gera per sikel. Denna halva sikel är en offergåva åt Herren. 14Alla som upptas bland de mönstrade, från tjugo års ålder och uppåt, skall ge denna offergåva åt Herren. 15Den rike skall inte ge mer och den fattige inte mindre än en halv sikel när ni ger offergåvan åt Herren som en lösen för ert liv. 16Du skall ta emot lösesumman av israeliterna och använda pengarna till tjänsten vid uppenbarelsetältet. Så skall israeliterna bli ihågkomna inför Herren, genom den lösen ni ger för ert liv.

Bronskaret

17Herren talade till Mose:

18Du skall göra ett bronskar med tillhörande bronsställ för tvättningen och sätta det mellan uppenbarelsetältet och altaret och fylla det med vatten. 19Där skall Aron och hans söner tvätta sina händer och fötter. 20När de går in i uppenbarelsetältet skall de tvätta sig, annars kommer de att dö; likaså när de går fram till altaret för att göra tjänst och bränna eldoffer åt Herren. 21De skall tvätta händer och fötter, annars kommer de att dö. Detta skall vara en oföränderlig stadga för Aron och hans efterkommande genom alla släktled.

Smörjelseoljan

22Herren talade till Mose:

23Tag de finaste kryddor, 500 siklar flytande myrra, hälften så mycket eller 250 siklar doftande kanel, 250 siklar kalmus, 24500 siklar kassia, allt efter tempelvikt, och en hin olivolja. 25Av detta skall du göra en helig smörjelseolja, en doftande blandning, konstfärdigt blandad; det skall vara en helig smörjelseolja. 26Med den skall du smörja uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet, 27bordet med alla dess tillbehör, lampstället med dess tillbehör, rökelsealtaret, 28brännofferaltaret med alla dess tillbehör och karet med dess ställ. 29Du skall inviga dem så att de blir högheliga; allt som kommer i beröring med dem får del av deras helighet. 30Aron och hans söner skall du smörja och viga till präster åt mig. 31Och till israeliterna skall du säga: Detta skall vara min heliga smörjelseolja genom alla släktled. 32Ingen får smörja in kroppen med den, och ni får inte göra någon annan olja med denna sammansättning. Helig är den, och helig skall den vara för er. 33Den som gör en sådan blandning och den som använder den på någon obehörig skall utstötas ur sitt folk.

Rökelsen

34Herren sade till Mose:

Tag välluktande ämnen: staktekåda, sjönagel och galbanum, och därtill ren rökelseharts, lika mycket av varje, 35och gör rökelse av detta, en konstfärdigt blandad vällukt, saltad, ren och helig. 36En del av rökelsen skall du stöta till pulver och lägga framför förbundstecknet i uppenbarelsetältet, där jag skall uppenbara mig för dig. Den skall vara höghelig för er. 37En rökelse med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva: den skall hållas helig, den hör Herren till. 38Den som gör sådan rökelse för att njuta dess vällukt skall utstötas ur sitt folk.

Hantverkare utväljs

31 1Herren talade till Mose:

2Jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, 3och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, 4så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, 5slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten. 6Jag har vid hans sida ställt Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam, och åt alla konstskickliga har jag gett förmåga att utföra allt som jag befallt dig: 7uppenbarelsetältet, arken med förbundstecknet och locket ovanpå den och allt som hör till uppenbarelsetältet, 8bordet med dess tillbehör, lampstället av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, 9brännofferaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess ställ, 10ämbetsdräkten, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder, 11smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen - allt skall de göra så som jag har befallt dig.

Sabbatsbudet inskärps

12Herren sade till Mose:

13Tala till israeliterna och säg: "Mina sabbater måste ni hålla, ty sabbaten är ett tecken som förenar mig och er, genom alla släktled, för att ni skall veta att det är jag, Herren, som helgar er. 14Ni skall hålla sabbaten, den skall vara helig för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden. Var och en som utför något arbete på sabbaten skall utstötas ur sitt folk. 15Sex dagar får arbete utföras, men på den sjunde dagen är det sabbat, en sabbatsvila helgad åt Herren. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. 16Israeliterna skall hålla sabbaten; de skall iaktta den genom alla släktled som en förbundsplikt för alla tider. 17Den är ett evigt tecken som förenar mig och israeliterna, ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men den sjunde dagen vilade han och hämtade andan."

Gud ger Mose lagtavlorna

18När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger.

Guldkalven

32 1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten." 2Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." 5När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: "I morgon firas en högtid till Herrens ära!" 6Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.

7Då talade Herren till Mose: "Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. 8De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." 9Och Herren fortsatte: "Jag ser att detta är ett styvnackat folk. 10Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk."

11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: "Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid." 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan. 16Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.

17Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: "Det hörs stridslarm i lägret!" 18Mose svarade:

"Det är inte segerrop
och inte besegrades klagan,
det är ljudet av sång jag hör!"

19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.

21Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?" 22Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont. 23De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten. 24Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till."

25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: "Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!" Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar." 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: "I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag."

30Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd." 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!" 33Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd." 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Order om uppbrott

33 1Herren talade till Mose: "Dra nu bort härifrån, du själv och folket som du har fört ut ur Egypten, upp till det land som jag har lovat Abraham, Isak och Jakob och svurit att ge åt deras ättlingar. 2Jag skall sända en ängel framför dig och jag skall driva bort kanaaneerna, amoreerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna. 3Dra upp till landet som flödar av mjölk och honung. Men jag vill inte själv gå med er: ni är ett styvnackat folk, och jag kunde förinta er på vägen." 4När folket hörde dessa stränga ord klädde de sig i sorgdräkt, och ingen bar några smycken.

5Herren sade till Mose: "Säg till israeliterna: Ni är ett styvnackat folk. Om jag bara ett ögonblick följde er på vägen skulle jag tillintetgöra er. Lägg nu bort era smycken, sedan får jag se vad jag skall göra med er." 6Då tog israeliterna av sig sina smycken och var utan dem alltifrån berget Horeb.

Uppenbarelsetältet

7Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet. 9Och när Mose hade gått in sänkte molnpelaren sig och blev stående framför ingången, och Herren talade med Mose. 10Då folket såg molnpelaren stå framför ingången till tältet reste de sig alla och bugade sig djupt, var och en vid ingången till sitt tält. 11Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet.

Herren lovar att visa sin härlighet

12Mose sade till Herren: "Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. 13Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk." 14Herren svarade: "Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig." - 15"Om du inte själv går med", sade Mose, "så låt oss få stanna här. 16Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?" 17Herren svarade: "Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära."

18Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!" 19Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot." 20Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." 21Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se."

Förbundet sluts på nytt

34 1Herren sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor likadana som de förra; på dem skall jag skriva samma ord som stod på de första tavlorna, de som du slog sönder. 2I morgon bitti skall du vara beredd, då skall du gå upp på Sinai och vänta på mig där på bergets topp. 3Ingen skall följa dig dit upp, och ingen skall visa sig på berget, och varken får eller kor skall beta i närheten av det."

4Mose högg ut två stentavlor, likadana som de första. Tidigt nästa morgon gick han upp på Sinaiberget, så som Herren hade befallt, och han tog med sig de båda stentavlorna. 5Då steg Herren ner i ett moln. Mose ställde sig nära honom och åkallade Herren. 6Och Herren gick förbi honom och ropade: "Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. 7Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led." 8Mose föll genast på knä, böjde sig till jorden och tillbad. 9Han sade: "Om jag har din gunst, Herre, så gå mitt ibland oss, fastän detta är ett styvnackat folk, och förlåt vår skuld och vår synd och gör oss till din egendom."

10Herren sade: "Jag sluter nu ett förbund med er. Inför hela ditt folk skall jag göra sådana under som inte har utförts i något land eller något folk. Hela det folk som du tillhör skall se hur överväldigande den gärning är som jag, Herren, utför med dig. 11Rätta dig efter det som jag befaller dig i dag. Jag skall driva bort amoreerna, kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna för dig. 12Akta dig för att sluta förbund med invånarna i landet som du kommer till, så att de inte fångar er i en fälla. 13Ni skall riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. 14Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud. 15Du skall inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. 16Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall.

17Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig.

18Det osyrade brödets högtid skall du fira. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, så som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv, ty det var i månaden aviv som du drog ut ur Egypten. 19Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig, allt förstfött av hankön bland din boskap, både kor och får. 20Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det, skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. Med tomma händer skall ingen träda fram inför mig. 21Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet; även om det är plöjningstid eller skördetid skall du upphöra med arbetet.

22Du skall fira veckohögtiden, när du skördar det första av vetet, och likaså bärgningshögtiden vid årsskiftet. 23Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren, Israels Gud. 24Ty jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Herren, din Gud. 25Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och påskfestens offer får inte lämnas kvar till morgonen. 26Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens, din Guds, hus.

Du skall inte koka en killing i moderns mjölk."

27Herren sade till Mose: "Skriv ner dessa befallningar, ty i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel." 28Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Och han skrev förbundsvillkoren, de tio budorden, på tavlorna.

Strålglansen från Moses ansikte

29När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte. 30Då Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansikte vågade de inte komma emot honom. 31Men Mose ropade på dem, och då kom Aron och alla hövdingarna i menigheten till honom, och han talade med dem. 32Sedan kom alla israeliterna fram, och Mose gav dem alla de befallningar som han hade fått av Herren på Sinaiberget. 33När Mose hade talat satte han en mask för ansiktet. 34Varje gång Mose trädde fram inför Herren för att tala med honom tog han av masken tills han gick ut igen. När han hade kommit ut talade han om för israeliterna vad Herren hade befallt. 35Då såg israeliterna hur Moses ansikte strålade, och Mose satte masken för ansiktet tills han åter skulle gå in och tala med Herren.

Sabbatsbudet

35 1Mose samlade hela Israels menighet och sade: "Detta är vad Herren har befallt er att göra: 2Sex dagar får arbete utföras, men på den sjunde dagen är det sabbat, en sabbatsvila helgad åt Herren. Var och en som utför något arbete på den dagen skall dödas. 3Ni skall inte göra upp eld på sabbatsdagen, var ni än bor."

Folkets gåvor

4Mose sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt er: 5Samla in gåvor åt Herren. Var och en som känner sig manad skall bära fram dessa gåvor åt Herren: guld, silver och koppar, 6violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, 7rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, 8olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, 9onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.

10Var och en av er som har konstskicklighetens gåva skall komma och tillverka allt det som Herren har befallt: 11boningen med tält och överdrag, hakar och bräder, reglar, stolpar och socklar, 12arken med dess bärstänger, locket och det skylande förhänget 13och bordet med bärstängerna och alla övriga tillbehör och skådebröden, 14lampstället med dess tillbehör, lamporna och lampoljan, 15rökelsealtaret med dess bärstänger, smörjelseoljan, den välluktande rökelsen och draperiet för ingången till boningen, 16brännofferaltaret med dess koppargaller, bärstängerna och alla andra tillbehör, karet med dess ställ, 17omhängena till förgården, dess stolpar och socklar och draperiet för porten till förgården, 18tältpluggarna och linorna till boningen och förgården, 19ämbetsdräkterna till tjänsten i helgedomen, prästen Arons heliga kläder och hans söners prästkläder."

20Israels hela menighet gick nu bort från Mose, 21och alla som kände sig kallade eller manade kom med gåvor till Herren för arbetet på uppenbarelsetältet, tjänsten där och de heliga kläderna. 22Och både män och kvinnor, alla som kände sig manade, kom med spännen, örringar, ringar och halssmycken, alla slags föremål av guld. Alla kom de med en offergåva av guld till Herren. 23Och alla som hade violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn och delfinskinn kom med detta. 24Alla som ville ge en gåva av silver eller koppar kom med den till Herren, och var och en som hade akacieträ till byggnadsarbetet bar fram det. 25Alla kvinnor som var skickliga att spinna kom med det som de hade spunnit: violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn. 26Och alla kvinnor som kände sig kallade och som kunde konsten spann garn av gethår. 27Hövdingarna bar fram onyx och andra ädla stenar som skulle sättas på efoden och på bröstväskan, 28vidare kryddor och olja till lampan, till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen. 29Varje israelitisk man eller kvinna som kände sig manad att ge något till det arbete som Herren genom Mose befallt dem att utföra kom med en frivillig gåva åt Herren.

Hantverkare kallas och tillverkar boningen

30Mose sade till israeliterna: "Hör: Herren har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam 31och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, 32så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, 33slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags konstfulla arbeten. 34Han har gett både honom och Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam, gåvan att lära upp andra. 35Han har utrustat dem med förmåga att utföra alla slags hantverk, väva konstväv och brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn, och även annan vävnad, ja, att utföra alla slags uppgifter och tänka ut konstfulla arbeten.

36 1Besalel och Oholiav skall arbeta tillsammans med alla konstskickliga män som Herren gett insikt och förmåga, så att de vet hur de skall utföra allt arbete som krävs för att uppföra helgedomen på det sätt som Herren har befallt."

2Mose kallade till sig Besalel och Oholiav och alla konstskickliga män som Herren gett den rätta insikten, alla som kände sig kallade att gripa sig an med arbetet. 3De tog hand om alla de gåvor som israeliterna hade lämnat till Mose för att användas vid arbetet på helgedomen. Men när man fortsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon, 4kom alla hantverkarna som utförde olika slags arbeten till helgedomen, var och en från sitt arbete, 5och sade till Mose: "Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren har befallt." 6Då lät Mose kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen." Så avhölls folket från att lämna något mer. 7Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras.

8De konstskickliga hantverkarna gjorde boningen av tio tältvåder som tillverkades av tvinnat fint lingarn och av violett, purpurrött och karmosinrött garn, med keruber i konstvävnad. 9Varje våd gjordes 28 alnar lång och fyra alnar bred; alla våderna var lika stora. 10De fogades samman fem och fem. 11Man gjorde öglor av violett garn i kanten av våden ytterst på det ena hopsatta stycket och på samma sätt i kanten av den yttersta våden på det andra hopsatta stycket. 1250 öglor gjorde man på den ena våden och 50 ytterst på våden i det andra stycket, så att öglorna svarade mot varandra. 13Man gjorde 50 hakar av guld och fäste ihop våderna med hakarna, så att boningen blev en helhet.

14Man vävde våder av gethår till ett tält över boningen; elva våder gjorde man. 15Varje våd gjordes 30 alnar lång och fyra alnar bred; alla elva våderna var lika stora. 16Man fogade samman fem våder för sig 17och sex våder för sig och satte 50 öglor i kanten av den ena våden, den som var ytterst på det ena hopsatta stycket, och 50 öglor i kanten av våden på det andra hopsatta stycket. 18Och man gjorde 50 hakar av koppar för att fästa ihop tältet till ett helt. 19Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade baggskinn till tältet och ovanpå detta ett överdrag av delfinskinn.

20Bräderna till boningen gjorde man av akacieträ och ställde dem upprätt. 21Varje bräda gjordes tio alnar lång och en och en halv aln bred. 22På varje bräda fanns två tappar i anslutning till varandra; man gjorde likadant med alla bräderna till boningen. 23Av de bräder som gjorts för boningen satte man 20 på sydsidan, åt söder, 24och man gjorde 40 socklar av silver och satte under de 20 bräderna, två socklar för varje bräda med dess två tappar; 25vidare på boningens andra sida, norrut, 20 bräder 26med deras 40 socklar av silver, två under var bräda. 27Till baksidan av boningen, åt väster, gjorde man sex bräder 28och till boningens hörn på baksidan två bräder. 29De var dubbla nertill och likaså dubbla upptill, till den första ringen. Så gjorde man med de båda hörnbräderna. 30Det var alltså åtta bräder med socklar av silver, sammanlagt 16 socklar, två under var bräda.

31Man gjorde reglar av akacieträ, fem till bräderna på boningens ena sida, 32fem till bräderna på dess andra sida och fem till bräderna på baksidan, åt väster. 33Den mellersta regeln satte man så att den gick från den ena ändan till den andra mitt på bräderna. 34Bräderna belade man med guld, och man gjorde guldringar på dem, där reglarna kunde skjutas in. Också reglarna belades med guld.

35Man vävde ett förhänge av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn; det gjordes i konstvävnad, med keruber. 36Till detta gjorde man fyra stolpar av akacieträ belagda med guld och med krokar av guld, och man göt till dem fyra socklar av silver. 37Man gjorde ett draperi för ingången till tältet, i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, 38och till det gjorde man fem stolpar med krokar, och deras stolphuvuden och band belade man med guld, och deras fem socklar gjordes av brons.

Arken, bordet och lampstället

37 1Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög. 2Han belade den med rent guld både invändigt och utvändigt och omgav den med en guldkant. 3Han göt fyra ringar av guld och fäste dem vid de fyra fötterna på arken, två ringar på ena sidan och två på den andra. 4Sedan gjorde han bärstänger av akacieträ och belade dem med guld 5och sköt in dem i ringarna på arkens sidor, så att man kunde bära arken. 6Han gjorde ett lock av rent guld, två och en halv aln långt och en och en halv aln brett. 7Han gjorde också två keruber av hamrat guld, en vid varje ända av locket, 8en kerub vid den ena ändan och en vid den andra. Han gjorde keruberna i ett stycke med locket. 9Keruberna höll vingarna lyftade och utbredda så att de skylde locket. De var vända mot varandra, med ansiktena ner mot locket.

10Han gjorde vidare ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt, 11och belade det med rent guld, och runt omkring det fäste han en guldkant. 12Han gjorde en handsbred list runt omkring det och en guldkant på listen. 13Han göt fyra ringar av guld och fäste dem i de fyra hörnen vid de fyra benen. 14Intill listen sattes ringarna som hållare för bärstänger, så att man kunde bära bordet. 15Han gjorde bärstängerna av akacieträ och belade dem med guld; så kunde man bära bordet. 16Han gjorde kärlen som skulle stå på bordet: fat och skålar, bägare och kannor för dryckesoffren, alla av rent guld.

17Han gjorde lampstället av rent guld. Det gjordes i hamrat arbete, både foten och stammen. Skålarna, kulorna och blommorna gjordes i ett stycke med lampstället. 18Det hade sex armar, tre på den ena sidan och tre på den andra. 19På den första armen sattes tre skålar med kulor och blommor och likaså på den andra; det gjordes likadant på alla sex armarna som gick ut från lampstället. Skålarna var formade som blommor på ett mandelträd. 20På själva lampstället var det fyra skålar med kulor och blommor, och skålarna var som mandelträdsblommor. 21Under vart och ett av de tre paren armar som gick ut från lampstället sattes en kula, gjord i ett stycke med detta, under de sex armarna som gick ut från lampstället. 22Kulorna och armarna var i ett stycke med lampstället - alltsammans ett enda hamrat stycke rent guld. 23Han gjorde de sju lamporna och de tänger och brickor som hörde till av rent guld. 24Lampstället med alla dess tillbehör gjorde han av en talent guld.

Rökelsealtaret och smörjelseoljan

25Han byggde rökelsealtaret av akacieträ; det var fyrkantigt, en aln långt och en aln brett och två alnar högt. Hornen var i ett stycke med altaret. 26Han belade det med rent guld ovanpå och på sidorna och på hornen och omgav det med en guldkant. 27Han gjorde två ringar av guld och satte dem nedanför kanten på två av sidorna, på bägge gavlarna; de tjänade som hållare för bärstänger, så att man kunde bära altaret. 28Bärstängerna gjorde han av akacieträ och belade med guld. 29Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena välluktande rökelsen, konstfärdigt blandad.

Brännofferaltaret och bronskaret

38 1Han byggde brännofferaltaret av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett - altaret var fyrkantigt - och tre alnar högt. 2I vart och ett av dess fyra hörn gjorde han ett horn, som var i ett stycke med altaret. Han belade det med koppar. 3Han gjorde alla tillbehör till altaret, kärlen, skovlarna, skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dessa tillbehör gjorde han av koppar. 4Och han gjorde ett galler till altaret, ett nät av koppar, och satte det nertill, under altarlisten, så att nätet nådde upp till halva höjden av altaret. 5Så göt han fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på koppargallret som hållare för bärstängerna. 6Och han gjorde bärstängerna av akacieträ och belade dem med koppar. 7Han sköt in dem i ringarna på båda sidor av altaret, så att man kunde bära det. Altaret var ihåligt; han byggde det av bräder.

8Han gjorde bronskaret med tillhörande bronsställ av speglar som hade tillhört de kvinnor som gjorde tjänst vid ingången till uppenbarelsetältet.

Boningens förgård

9Han gjorde också förgården till boningen. På sydsidan, åt söder, gjordes omhängena till förgården av tvinnat fint lingarn, 100 alnar långa, 10med 20 stolpar och 20 socklar av brons och med stolparnas krokar och band av silver. 11Likaså gjordes de på norra långsidan 100 alnar långa, med 20 stolpar och 20 socklar av brons och med stolparnas krokar och band av silver. 12Förgårdens västra sida försågs med omhängen av 50 alnars längd, med tio stolpar och tio socklar och med stolparnas krokar och band av silver. 13Framsidan, den östra sidan, var 50 alnar lång. 14Där var omhängena 15 alnar åt ena hållet med tre stolpar och tre socklar, 15och åt andra hållet 15 alnar med tre stolpar och tre socklar, alltså lika på båda sidor om porten till förgården. 16Alla omhängena runt förgården gjordes av tvinnat fint lingarn. 17Socklarna till stolparna gjordes av brons; stolparnas krokar och band var av silver, och stolphuvudena belades med silver. Alla stolpar till förgården hade band av silver. 18Draperiet för porten till förgården gjordes i brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn; 20 alnar långt och fem alnar högt efter tygets bredd, liksom förgårdens omhängen. 19Till det gjordes fyra stolpar med fyra socklar av brons; deras krokar och band var av silver, och stolphuvudena belades med silver. 20Alla tältpluggarna till boningen och till förgården runt omkring den gjordes av koppar.

Uppgift om använd ädelmetall

21Följande är en redovisning av hur mycket som använts till boningen, till boningen för förbundstecknet. Den sammanställdes på Moses befallning av leviterna under ledning av Itamar, prästen Arons son. 22Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, hade utfört allt det som Herren befallt Mose. 23Till medhjälpare hade han haft Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam, som var kunnig i hantverk och konstvävnad och i konsten att väva brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn. 24Allt det guld som använts till arbetet med uppförandet av helgedomen, det som hade getts som offergåva, utgjorde 29 talenter och 730 siklar efter tempelvikt. 25Det silver som erlades av menigheten vid mönstringen uppgick till 100 talenter och 1 775 siklar efter tempelvikt, 26en beka per person, alltså en halv sikel efter tempelvikt för alla som upptagits bland de mönstrade, från tjugo års ålder och uppåt, sammanlagt 603 550 man. 27De 100 talenterna silver användes för att gjuta socklarna till helgedomen och förhänget, 100 talenter för 100 socklar, en talent för varje sockel. 28Och de återstående 1 775 siklarna användes till stolparnas krokar, som beläggning på stolphuvudena och för att förbinda dem. 29Kopparn som hade getts som offergåva uppgick till 70 talenter och 2 400 siklar. 30Av den gjorde man socklarna till uppenbarelsetältets ingång och kopparaltaret med dess galler av koppar och alla tillbehör till altaret, 31socklarna runt förgården, socklarna till förgårdens port och alla tältpluggarna till boningen runt förgården.

Prästdräkterna

39 1Av violett, purpurrött och karmosinrött garn gjorde man ämbetsdräkter för tjänsten i helgedomen. Arons heliga kläder gjorde man så som Herren hade befallt Mose.

2Efoden gjorde man av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och av tvinnat fint lingarn. 3Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar så att de kunde vävas in med det violetta, purpurröda och karmosinröda garnet och det fina lingarnet till en konstvävnad. 4Till efoden gjorde man axelstycken som skulle fästas i dess båda kanter och hålla ihop den. 5Skärpet som skulle sitta på efoden gjordes på samma sätt och i ett stycke med den: av guld, av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, så som Herren hade befallt Mose. 6Onyxstenarna infattades i flätverk av guld. Namnen på Israels söner var inristade på dem så som man graverar ett sigill. 7Man satte dem på efodens axelstycken som en påminnelse om Israels söner, så som Herren hade befallt Mose. 8Bröstväskan gjorde man, liksom efoden, i konstvävnad av guld, violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. 9Den gjordes fyrkantig och dubbelvikt, en halv aln lång och en halv aln bred. 10Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd, 11i andra raden en rubin, en safir och en kalcedon, 12i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist, 13i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. De infattades i flätverk av guld. 14Stenarna var tolv och svarade mot namnen på Israels söner, en för varje namn. På varje sten var namnet på en av de tolv stammarna ingraverat, som på ett sigill. 15Till bröstväskan gjorde man kedjor av rent guld, tvinnade som snören. 16Man gjorde också två flätverk av guld och två ringar av guld och satte dem i två av hörnen på bröstväskan. 17Och man fäste de båda guldsnoddarna vid de två ringarna i hörnen av bröstväskan, 18och de två andra ändarna på snoddarna fästes vid de båda flätverken och sattes fast vid efodens axelstycken på framsidan. 19Man gjorde två andra guldringar och satte dem i de båda andra hörnen på bröstväskan, på insidan mot efoden. 20Slutligen gjorde man två guldringar och satte dem nertill på framsidan av efodens båda axelstycken, vid sömmen ovanför skärpet. 21Bröstväskan knöts genom sina ringar fast vid ringarna på efoden med en violett snodd, så att den satt ovanför skärpet och inte kunde lossna från efoden, allt så som Herren hade befallt Mose.

22Man gjorde kåpan till efoden helt i violett väv. 23Mitt på kåpan gjordes en öppning, som öppningen på en brynja, med en kant runt om så att den inte skulle rivas sönder. 24Runt fållen satte man granatäpplen av violett, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. 25Man gjorde bjällror av rent guld och satte dem runt fållen på kåpan mellan granatäpplena, 26en bjällra och ett granatäpple växelvis runt fållen på kåpan, som skulle bäras vid tjänstgöringen, så som Herren hade befallt Mose.

27Åt Aron och hans söner gjorde man tunikorna, som var vävda av fint lingarn, 28turbanen och huvudbonaderna av fint lingarn och linnebenkläderna av tvinnat fint lingarn, 29och ett bälte av tvinnat fint lingarn, av violett, purpurrött och karmosinrött garn i brokig väv, så som Herren hade befallt Mose.

30Man gjorde blomman, det heliga diademet, av rent guld och skrev på den så som man graverar ett sigill: Helgad åt Herren, 31och man fäste vid den en violett snodd och satte den upptill på turbanen, så som Herren hade befallt Mose.

Boningen fullbordas och reses

32Så blev allt arbete på boningen, på uppenbarelsetältet, fullbordat. Israeliterna gjorde i allt som Herren hade befallt Mose. 33De kom med boningen till Mose: tältet med alla dess tillbehör, hakarna, bräderna, reglarna, stolparna och socklarna, 34överdraget av rödfärgade baggskinn och överdraget av delfinskinn och det skylande förhänget, 35vidare arken med förbundstecknet, bärstängerna, locket, 36bordet med alla dess tillbehör och skådebröden, 37lampstället av rent guld, lamporna som skulle sättas på det och alla övriga tillbehör, lampoljan, 38det gyllene altaret, smörjelseoljan, den välluktande rökelsen, draperiet för ingången till tältet, 39kopparaltaret med dess koppargaller, bärstänger och alla övriga tillbehör, karet med dess ställ, 40omhängena till förgården, stolparna, socklarna, draperiet för porten till förgården, linorna, tältpluggarna och all utrustning som behövs för tjänsten i boningen, i uppenbarelsetältet, 41ämbetsdräkterna för tjänsten i helgedomen, prästen Arons heliga kläder liksom även hans söners prästkläder. 42Israeliterna hade utfört allt arbete helt i enlighet med Herrens befallning till Mose. 43När Mose såg att verket var fullbordat och att de hade utfört allt så som Herren hade befallt, välsignade han dem.

40 1Herren talade till Mose:

2Den första dagen i den första månaden skall du resa boningen, uppenbarelsetältet. 3Där skall du ställa arken med förbundstecknet, och du skall avskärma den med förhänget. 4Du skall sätta in bordet och duka det. Bär sedan in lampstället och sätt upp lamporna på det. 5Du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför arken med förbundstecknet och hänga upp draperiet för ingången till boningen. 6Ställ brännofferaltaret framför ingången till boningen, till uppenbarelsetältet, 7och sätt karet mellan uppenbarelsetältet och altaret och häll vatten i det. 8Du skall sätta upp förgårdens omhängen runt omkring och hänga upp draperiet för porten till förgården. 9Tag sedan smörjelseoljan och smörj boningen och allt som finns i den, helga den och alla dess tillbehör, så att den blir helig. 10Du skall smörja brännofferaltaret och alla dess tillbehör och helga altaret, så att det blir högheligt. 11Smörj karet och dess ställ och helga det.

12Sedan skall du föra fram Aron och hans söner till uppenbarelsetältets ingång och tvätta dem med vatten. 13Klä Aron i de heliga kläderna, smörj honom och vig honom till präst åt mig. 14För sedan fram hans söner och sätt på dem tunikor. 15Du skall smörja dem som du smorde deras far, så att de kan vara mina präster. Att de har blivit smorda skall för alltid ge dem rätten till prästämbetet, genom alla släktled.

16Mose gjorde i allt så som Herren hade befallt honom. 17På den första dagen av det andra årets första månad blev boningen rest. 18Mose satte upp boningen, lade socklarna på plats, reste bräderna, sköt in reglarna och satte upp stolparna. 19Han bredde ut tältet över boningen och lade tältöverdraget ovanpå, så som Herren hade befallt Mose. 20Mose tog förbundstecknet och lade det i arken och satte bärstängerna på den och lade locket ovanpå arken. 21Sedan förde han in arken i boningen, hängde upp det skylande förhänget och skärmade så av arken med förbundstecknet, så som Herren hade befallt Mose. 22Och han ställde bordet i uppenbarelsetältet, på boningens norra sida, utanför förhänget, 23och lade upp bröd på det inför Herren, så som Herren hade befallt Mose. 24Han satte lampstället i uppenbarelsetältet, mitt emot bordet, på boningens södra sida. 25Han satte upp lamporna inför Herren, så som Herren hade befallt Mose, 26och ställde in det gyllene altaret i uppenbarelsetältet framför förhänget 27och brände välluktande rökelse på det, så som Herren hade befallt Mose. 28Han hängde upp draperiet för ingången till boningen. 29Brännofferaltaret ställde han vid ingången till boningen, till uppenbarelsetältet, och offrade brännoffer och matoffer på det, så som Herren hade befallt Mose. 30Han ställde karet mellan uppenbarelsetältet och altaret och fyllde det med vatten för tvättningen. 31Där brukade sedan Mose, Aron och hans söner tvätta sina händer och fötter. 32När de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret tvättade de sig, så som Herren hade befallt Mose. 33Han inhägnade boningen och altaret med förgården och hängde upp draperiet för porten till förgården. Så fullbordade Mose arbetet.

Herrens härlighet fyller boningen

34Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. 35Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. 36Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. 37Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp - inte förrän det höjde sig. 38Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring.

Till Första Moseboken

Till Tredje Moseboken