Bibeln
Gamla testamentet
Första Samuelsboken
Samuels födelse
1 1I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och var son till Jerocham, son till Elihu, son till Tochu, son till Suf av Efraims stam. 2Elkana hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
3Varje år gick Elkana från sin hemstad upp till Shilo för att tillbe och offra till Herren Sebaot. Där var Elis båda söner Hofni och Pinechas präster i Herrens tjänst. 4När Elkana offrade gav han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar flera andelar av offerköttet, 5medan Hanna bara fick en enda. Men Hanna var den som han hade kärast, fastän Herren hade gjort henne ofruktsam. 6Hennes rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam. 7Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta 8sade hennes man Elkana till henne: "Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?"
9Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. 10I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande 11gav hon honom detta löfte: "Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud." 12Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. 13Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. 14"Hur länge skall du bära dig åt så där", sade han, "se till att bli av med ruset!" 15Men Hanna svarade: "Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. 16Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala." 17Då sade Eli: "Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om." 18Hanna tackade vördnadsfullt och gick sin väg. Sedan åt hon och såg inte längre sorgsen ut.
19Nästa morgon steg de tidigt upp och tillbad Herren i templet och vände sedan åter till Rama. När nu Elkana låg med sin hustru Hanna kom Herren ihåg henne, 20och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son. Hon gav honom namnet Samuel, "ty", sade hon, "jag bad Herren om honom".
Samuel kommer till templet i Shilo
21När Elkana och hela hans familj gick upp till Shilo för att förrätta det årliga offret till Herren och frambära sitt löftesoffer, 22följde Hanna inte med. "Jag väntar tills pojken har blivit avvand", sade hon till sin man, "då skall jag ta med honom och han skall få träda fram inför Herren och stanna där för all framtid." 23Elkana svarade: "Gör som du finner bäst och vänta tills han är avvand. Må Herren låta det bli som du har sagt."
Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. 24Då följde hon med Elkana, och de hade med sig en treårig tjur, en säck mjöl och en lägel vin. Så fördes pojken till Herrens hus i Shilo, han var med dem när de trädde fram inför Herren. Fadern offrade det slaktoffer som han varje år brukade frambära åt Herren. Sedan förde han fram pojken 25och offrade tjuren. Hanna, pojkens mor, tog honom med sig till Eli 26och sade: "Hör på mig, herre. Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. 27Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. 28Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom."
Därefter tillbad de Herren i Shilo.
Hannas lovsång
2 1Så bad Hanna:
"Mitt hjärta jublar över Herren,
jag kan bära huvudet högt.
Jag kan skratta åt mina fiender
i glädje över att du räddat mig.
2Ingen är helig som Herren,
det finns ingen utom du,
ingen klippa är fast som vår Gud.
3Sluta upp med ert stolta skryt,
spara de fräcka orden,
ty Herren är en Gud som vet allt,
han väger varje gärning.
4Hjältarnas båge är bruten,
men de svaga rustas med ny kraft.
5De som var mätta måste slava för brödet,
de som hungrade vilar från mödan.
Sju söner får den ofruktsamma,
medan den barnrika vissnar bort.
6Herren dödar och ger liv,
leder ner i dödsriket och räddar därifrån.
7Herren gör fattig och han gör rik,
han förnedrar och han upphöjer.
8Den hjälplöse reser han ur gruset,
den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar
och låter dem trona på hedersplats.
Ty jordens fästen tillhör Herren,
på dem har han lagt jordens rund.
9Herren skyddar sina trognas steg,
men de onda går under i mörkret,
av egen kraft lyckas ingen.
10Herrens fiender krossas
när den Högste dundrar i himlen.
Herren dömer jordens alla länder,
åt sin konung ger han styrka,
lyfter högt sin smordes spira."
Domen över Eli och hans söner
11Elkana återvände hem till Rama, medan pojken stannade kvar och tjänade Herren under prästen Eli. 12Men Elis söner var ondsinta människor och frågade inte efter Herren. 13Så här brukade prästerna gå till väga mot folket: när någon bar fram ett slaktoffer och höll på att koka köttet, kom en prästtjänare med sin treuddiga gaffel 14och körde ner den i kitteln, pannan, grytan eller krukan; allt som fastnade på gaffeln tog prästen som sin del. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo. 15Ibland hann man inte ens bränna fettet förrän prästtjänaren kom och sade till den som offrade: "Lämna kött att steka åt prästen, han vill inte ha det kokt utan rått." 16När då den andre invände: "Först måste fettet brännas, sedan får du ta så mycket du vill", svarade prästtjänaren att han ville ha köttet genast, annars skulle han ta det med våld. 17De unga männen syndade svårt inför Herren själv, när de på detta sätt vanhedrade hans offergåvor.
18Men Samuel gjorde sin tjänst hos Herren, redan som gosse bar han en efod av linne. 19Varje år sydde hans mor en liten mantel åt honom och tog den med sig, när hon och hennes man kom för det årliga offret. 20Då välsignade Eli Elkana och hans hustru och sade: "Må Herren ge dig barn med denna kvinna i stället för den son som hon har lämnat åt Herren."
Sedan gick de hem igen. 21Och Herren glömde inte Hanna: hon födde ytterligare tre söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp hos Herren.
22Eli var nu mycket gammal. När han hörde hur hans söner behandlade israeliterna och hur de låg med kvinnorna som gjorde tjänst vid ingången till uppenbarelsetältet, 23sade han till dem: "Varför gör ni så? Överallt får jag höra om era ogärningar. 24Mina söner, nu är det nog! Ni har dåligt rykte bland Herrens folk. 25Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla. Men om någon syndar mot Herren, vem kan då medla?" De lyssnade dock inte på sin far, ty Herren ville deras död. 26Men gossen Samuel växte upp och vann både Guds och människors gunst.
27Det kom en gudsman till Eli och sade: "Så säger Herren: För din släkt uppenbarade jag mig redan när de levde i Egypten som slavar hos farao, 28och bland Israels alla stammar utvalde jag din släkt till att vara mina präster, stiga upp till mitt altare, tända offereld och bära fram efoden inför mig. Och åt din släkt gav jag alla israeliternas eldoffer. 29Varför missunnar du mig då de offer och de gåvor som tillkommer mig, och varför ärar du dina söner mer än mig? Varför göder ni er med de bästa bitarna av allt som mitt folk Israel offrar?
30Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har en gång lovat din och din fars släkt att alltid få göra tjänst inför mig, men nu förklarar jag att det ingalunda skall bli så. Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall bli förnedrade. 31Det skall komma en dag då jag bryter din och din släkts livskraft, så att ingen i ditt hus når hög ålder. 32Du skall se med avund på var och en som får vara till gagn för Israel, och aldrig skall någon bli gammal i din släkt. 33Jag skall inte rycka bort alla de dina från tjänsten vid mitt altare, så att din blick slocknar och ditt livsmod vissnar. Men alla dina efterkommande skall dö i sina bästa år. 34Det öde som drabbar dina söner Hofni och Pinechas skall bli tecknet för dig: på en och samma dag skall båda dö. 35Jag skall utse en trogen präst, en som handlar efter min håg och vilja, och hans släkt skall i obruten följd tjäna som präster inför kungen, min smorde. 36Alla som är kvar av din släkt skall då komma till honom och tigga om en slant och en brödkaka och be att få hjälpa till bland prästerna för att få något att äta."
Herren uppenbarar sig för Samuel
3 1Den unge Samuel tjänade nu Herren under Elis uppsikt. På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. 2Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit så svaga att han inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. 3Tempellampan var ännu inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. 4Då ropade Herren på Samuel. "Här är jag", svarade han, 5och han sprang bort till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli svarade: "Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen." Då gjorde han det. 6Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli svarade: "Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen." 7Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. 8För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: "Här är jag, du ropade på mig." Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, 9och han sade till Samuel att lägga sig igen. "Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör." Och Samuel gick tillbaka och lade sig.
10Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: "Samuel, Samuel!" och han svarade: "Tala, din tjänare hör." 11Då sade Herren till Samuel: "Jag skall göra något i Israel som kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. 12Den dagen skall Eli och hans släkt drabbas av det som jag har hotat med. Allt skall uppfyllas, från början till slut. 13Jag skall låta honom veta att min dom över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har syndat och inte ingripit mot sina söner - han visste ju att de visade mig förakt. 14Därför har jag svurit att inga offer eller gåvor någonsin skall kunna sona den skuld som tynger Elis släkt."
15Samuel låg kvar tills det blev morgon, då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Men han vågade inte berätta om sin uppenbarelse för Eli. 16Men Eli ropade på honom: "Samuel, min son!" - "Här är jag", svarade Samuel. 17Och Eli frågade: "Vad sade han till dig? Du får inte dölja någonting för mig. Gud skall straffa dig, nu och framgent, om du förtiger ett enda ord av det som han talade till dig." 18Då berättade Samuel alltsammans för honom och dolde inte något, och Eli sade: "Han är Herren, han gör vad han vill."
19Samuel växte upp, och Herren var med honom och lät allt vad han sagt gå i uppfyllelse. 20Det blev klart för hela Israel, från Dan till Beer Sheva, att Herren hade betrott Samuel med att vara hans profet. 21Herren fortsatte att visa sig i Shilo. Genom sitt ord uppenbarade han sig där för Samuel, 4 1och vad Samuel sade nådde ut till hela Israel.
Filisteerna tar Herrens ark
Israels folk drog ut för att strida mot filisteerna. De slog läger vid Even Haeser, och filisteerna slog läger vid Afek. 2Sedan ställde filisteerna upp till strid, och kampen blev hård. Israeliterna besegrades, och omkring 4 000 man stupade på slagfältet. 3När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel: "Varför har Herren i dag tillfogat oss detta nederlag mot filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo, så att den finns ibland oss och räddar oss ur våra fienders våld." 4Man sände bud till Shilo och lät hämta Herren Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna. Och Elis båda söner Hofni och Pinechas följde Guds ark.
5När Herrens förbundsark kom in i lägret höjde alla israeliterna ett jubelrop så att marken skalv. 6Filisteerna hörde det och sade: "Vad är det hebreerna jublar åt?" Då de fick veta att Herrens ark hade kommit till lägret 7blev de förskräckta: "Deras gud har kommit till lägret! Ve oss", ropade de, "något sådant har aldrig förut hänt. 8Ve oss, vem skall rädda oss undan denne väldige gud, han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? 9Men fatta mod, filisteer, och visa er som män, så att ni inte blir slavar under hebreerna, liksom de har varit under er. Kämpa nu som män!" 10Så gick filisteerna till angrepp, och israeliterna blev slagna och flydde var och en hem till sig. Det var ett svårt nederlag; Israel förlorade 30 000 man i stupade. 11Guds ark togs som byte, och Elis båda söner Hofni och Pinechas blev dödade.
12En man ur Benjamins stam sprang från slagfältet till Shilo och kom fram samma dag. Han hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet. 13Eli, som var full av oro för Guds ark, satt på en stol vid porten vänd mot vägen. När mannen kom in i staden och berättade vad som hänt brast alla ut i klagan. 14Eli hörde ropen och undrade vad det var för oväsen. Mannen skyndade fram till honom och berättade. 15Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se för starr. 16Mannen sade: "Det är jag som har kommit från slagfältet, jag flydde därifrån i dag." - "Hur har det gått, min son", frågade Eli, 17och budbäraren svarade: "Israeliterna har drivits på flykten av filisteerna, och många har stupat. Också dina båda söner är döda, Hofni och Pinechas, och Guds ark är tagen." 18När han nämnde Guds ark föll Eli baklänges från sin stol vid porten, och gammal och tung som han var bröt han nacken och dog. I fyrtio år hade han då varit domare över Israel.
19Elis svärdotter, Pinechas hustru, väntade barn och skulle snart föda. Då hon fick höra att Guds ark var tagen och hennes svärfar och make döda, kom värkarna över henne och hon kröp ihop och födde sitt barn. 20Hon var döende, och kvinnorna som hjälpte henne sade: "Var lugn, du har fött en son." Men hon svarade inte, hon hörde inte på. 21Hon gav pojken namnet I-Kavod, "ty", sade hon, "härligheten har vikit från Israel". Hon tänkte på Guds ark som var borta och på sin svärfar och sin make 22och sade: "Härligheten har vikit från Israel, ty Guds ark är borta."
Arken hos filisteerna
5 1Filisteerna tog med sig Guds ark från Even Haeser till Ashdod 2och ställde den i guden Dagons tempel, bredvid Dagon. 3Tidigt följande morgon fann folket i Ashdod Dagon liggande framstupa på marken framför Herrens ark. Då tog de Dagon och ställde tillbaka honom på plats. 4Morgonen därpå fick de återigen se Dagon ligga framstupa på marken framför Herrens ark. Huvudet och händerna hade slagits av mot tröskeln, endast bålen var kvar av honom. 5Därför är det än i dag så att varken Dagons präster eller de som besöker hans tempel i Ashdod trampar på tröskeln.
6Herrens hand vilade tungt över folket i Ashdod, både i själva staden och på landsbygden: han höll dem i skräck och ansatte dem med bölder. 7När de såg vad som hände sade de: "Vi kan inte ha kvar Israels Guds ark hos oss, hans hand slår hårt mot oss och mot vår gud Dagon." 8Därför tillkallade de filisteernas alla hövdingar och frågade: "Vad skall vi göra med Israels Guds ark?" De svarade: "Guds ark skall flyttas till Gat." Så förde de arken till Gat, 9men då den kom dit fick staden känna av Herrens hand. Skräck och förvirring spred sig, ty Herren hemsökte alla, både stora och små, och det slog ut bölder på dem. 10Då förde de Guds ark till Ekron, men när den kom dit ropade männen där i sin förfäran: "De har skickat på oss Israels Guds ark för att döda oss och alla de våra." 11Filisteernas alla hövdingar tillkallades, och folket krävde att Israels Guds ark skulle skickas tillbaka dit där den hörde hemma, så att den inte dödade dem alla. Hela staden hade nämligen gripits av våldsam skräck, så tungt var trycket av Herrens hand. 12De som inte dog drabbades av bölder, och klagoropet från staden steg mot himlen.
Arken åter till Israel
6 1Då filisteerna hade haft Herrens ark hos sig i sju månader, 2vände de sig till sina präster och spåmän. "Vad skall vi göra med Herrens ark?" frågade de. "På vilket sätt skall vi skicka tillbaka den?" 3De fick till svar: "Om ni vill bli av med Israels Guds ark skall ni inte skicka i väg den utan gåvor; ni måste ge honom gottgörelse. Då blir ni botade, och ni får veta varför han inte släpper sitt grepp om er." - 4"Vad skall vi ge för gottgörelse?" frågade de, och prästerna och spåmännen svarade: "Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som hövdingarna i landet. Samma hemsökelse har ju drabbat alla, också era hövdingar. 5Ni skall göra avbildningar av era bölder och av råttorna som härjar ert land, och därmed ära Israels Gud. Då kanske han släpper sitt grepp om er och era gudar och ert land. 6Varför förhärdar ni er, så som egypterna och farao gjorde? Sedan de hade fått känna av Herrens makt måste de släppa israeliterna fria och låta dem gå. 7Nu skall ni ta en ny vagn och två kor som nyligen har kalvat och aldrig har gått under ett ok. Spänn dem för vagnen. Kalvarna skall ni ta ifrån dem och föra hem. 8Ställ sedan Herrens ark på vagnen. Guldfigurerna som ni lämnar honom som gottgörelse skall ni lägga i ett skrin bredvid arken. Skicka så i väg den. 9Men se noga efter: om arken tar vägen upp mot Bet-Shemesh, då är det Herren som har tillfogat oss allt detta elände. I annat fall vet vi att det inte är hans hand som har slagit oss. Allt har då hänt av en slump."
10Filisteerna gjorde så. De tog två kor som nyligen hade kalvat och spände för vagnen men höll kvar deras kalvar hemma. 11Sedan ställde de Herrens ark på vagnen och likaså skrinet med guldråttorna och avbildningarna av bölderna. 12Korna gick raka vägen mot Bet-Shemesh utan att vika av åt vare sig höger eller vänster, och hela vägen råmade de. Filisteernas hövdingar följde efter dem ända till Bet-Shemeshs område.
13Folket i staden höll just på att skörda vete nere i dalen. De tittade upp och fick se arken, och den synen gjorde dem glada. 14Vagnen stannade vid en stor sten på den åker som tillhörde Josua, en av invånarna i Bet-Shemesh. De högg upp träet från vagnen och offrade korna som brännoffer åt Herren. 15Leviterna hade lyft ner Herrens ark och skrinet med guldfigurerna och ställt alltsammans på den stora stenen. Invånarna i Bet-Shemesh frambar denna dag brännoffer och slaktoffer till Herren. 16De fem filisteiska hövdingarna bevittnade allt detta och återvände till Ekron samma dag.
17Av de guldbölder som filisteerna lämnade som gottgörelse åt Herren var en för Ashdod, en för Gaza, en för Ashkelon, en för Gat och en för Ekron. 18Råttorna av guld var lika många som de filisteiska städer där de fem hövdingarna härskade, både befästa städer och byar på landet. Den stora stenen som de ställde Herrens ark på står ännu i denna dag på Josuas åker i Bet-Shemesh.
19Men Jekonjas släkt hade inte deltagit i den allmänna glädjen i Bet-Shemesh vid åsynen av Herrens ark. Därför dräpte Herren sjuttio av dem, och folket höll dödsklagan på grund av den manspillan som han hade vållat. 20"Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud", frågade man i Bet-Shemesh, "och vem skall ta emot arken, så att den kommer härifrån?" 21De sände då bud till Kirjat-Jearim: "Filisteerna har lämnat tillbaka Herrens ark. Kom nu och hämta upp den till er."
7 1Då kom de från Kirjat-Jearim och förde Herrens ark till Avinadavs hus uppe på höjden, och de invigde hans son Elasar till att ha vård om Herrens ark.
Samuel domare över Israel
2Det hade nu gått en lång tid, tjugo år, sedan arken fått sin plats i Kirjat-Jearim. Då sökte sig hela Israels folk till Herren, 3och Samuel sade till dem: "Om ni på allvar vill vända om till Herren måste ni göra er av med de främmande gudarna och astartegudinnorna. Håll er av hela ert hjärta till Herren och dyrka honom, ingen annan. Då skall han rädda er ur filisteernas våld." 4Israeliterna gjorde sig då av med baalsgudarna och astartegudinnorna och tillbad endast Herren.
5Samuel uppmanade nu israeliterna att komma samman i Mispa, för att han skulle be till Herren för dem. 6När de hade samlats där öste de upp vatten och göt ut det inför Herren. De fastade den dagen och bekände sin synd för Herren. Och i Mispa skipade Samuel rätt mellan israeliterna.
7När filisteerna fick reda på att israeliterna hade samlats i Mispa drog deras hövdingar ut till strid mot dem. Vid budet om detta blev israeliterna rädda 8och sade till Samuel: "Svik oss inte, fortsätt att ropa till Herren, vår Gud, så att han räddar oss undan filisteerna." 9Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som brännoffer, ett heloffer åt Herren, och ropade till honom för Israel, och Herren svarade honom. 10Medan Samuel offrade hade filisteerna ryckt fram för att anfalla. Just då lät Herren åskan dåna över filisteerna och spred förvirring bland dem. De blev slagna av israeliterna, 11som drog ut från Mispa och förföljde filisteerna ända till trakten av Bet Kar och tillintetgjorde dem. 12Och Samuel lät resa en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser. Han sade: "Ända hit hjälpte oss Herren."
13Nu var filisteerna kuvade och trängde inte mer in på Israels område. Under hela Samuels tid höll Herren filisteerna nere. 14Israel fick tillbaka de städer som filisteerna hade erövrat, från Ekron till Gat, och de områden som hörde till dessa städer befriades. Det rådde också fred mellan israeliter och amoreer.
15Så länge Samuel levde var han domare över Israel. 16Varje år for han runt till Betel, Gilgal och Mispa och skipade rätt på var och en av dessa platser. 17Sedan vände han tillbaka till Rama; där bodde han och därifrån styrde han Israel. Där byggde han också ett altare åt Herren.
Folket begär en kung
8 1Då Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. 2Den förstfödde hette Joel och den andre Avia, och de hade sitt domarsäte i Beer Sheva. 3Men sönerna följde inte sin far i spåren utan såg till egen fördel: de tog mutor och vrängde lagen. 4Då samlades Israels äldste och sökte upp Samuel i Rama. 5"Du är gammal", sade de till honom, "och dina söner följer inte i dina spår. Ge oss en kung som kan styra och döma oss. Det har ju alla andra folk." 6Samuel ogillade att de ville få en kung över sig. Han bad till Herren, 7och Herren svarade: "Låt folket få sin vilja fram. Det är inte dig de förkastar utan mig: de vill inte att jag skall vara deras kung. 8Ända sedan den dag då jag förde dem ut ur Egypten har de ständigt vänt sig bort från mig och tjänat andra gudar. Nu handlar de på samma sätt mot dig. 9Gör dem till viljes, men varna dem först, låt dem veta vilka rättigheter deras kung kommer att få."
10Samuel framförde Herrens ord till dem som begärde en kung. 11"Dessa rättigheter", sade han, "tillkommer den kung som skall härska över er. Era söner tar han ut till sina stridsvagnar och hästar eller till att springa före hans vagn. 12Han kommenderar somliga att föra befäl över tusen man eller femtio. Några måste plöja hans jordar och bärga hans skördar, andra blir hans vapensmeder och vagnmakare. 13Era döttrar sätter han att blanda salvor åt honom, laga hans mat eller baka hans bröd. 14Han lägger beslag på era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar och ger dem åt sina ämbetsmän. 15Han kräver tionde av er gröda och era vinskördar för att ge till sina hovmän och ämbetsmän. 16Han tar ut ert tjänstefolk och era bästa oxar och åsnor till att arbeta åt honom, 17och han kräver tionde av era fårhjordar. Själva blir ni hans slavar. 18När detta händer kommer ni att ropa till Herren och be att få slippa den kung ni har valt åt er, men då skall han inte svara er." 19Folket vägrade dock att lyssna till Samuel. "Nej", ropade de, "vi vill ha en kung, 20så att vi blir som alla andra folk, en kung som skipar rätt åt oss, som går i spetsen för oss och utkämpar våra strider." 21När Samuel hörde vad folket hade att säga framförde han det till Herren, 22och Herren svarade: "Gör dem till viljes och låt dem få en kung." Då sade Samuel åt israeliterna att gå hem, var och en till sin stad.
Samuel möter Saul
9 1I Benjamins stam fanns en rik och mäktig man som hette Kish. Han var son till Aviel, som var son till Seror, son till Bekorat, son till Afiach av Benjamins stam. 2Kish hade en son som hette Saul, en ståtlig ung man. Det fanns ingen ståtligare i hela Israel, han var huvudet högre än alla andra.
3En gång hade några åsnor kommit bort för Kish, Sauls far. Kish sade till sin son Saul: "Ta med dig en av tjänarna och gå och leta rätt på åsnorna." 4De gick genom Efraims bergsbygd och Shalishalandet men fann dem inte. De sökte också i Shaalimlandet, men förgäves. Så fortsatte de genom Benjamins land men hittade inga åsnor där heller. 5När de hade kommit till Sufs land sade Saul till tjänaren som han hade med sig: "Vi går hem igen, annars börjar min far oroa sig mer för oss än för åsnorna." 6Men tjänaren sade: "I staden där framme finns en gudsman med stort anseende: allt vad han förutsäger slår in. Låt oss gå dit, han kanske kan ge oss besked." - 7"Men om vi går dit, vad skall vi då ha med oss till honom?" undrade Saul. "Brödet är slut i våra ränslar och någonting annat har vi inte att ge honom. Eller vad skulle det vara?" 8Men tjänaren hade ett svar: "Här har jag en kvarts silversikel", sade han, "den kan jag lämna honom, så ger han oss besked." 9(När israeliterna förr i tiden skulle söka råd hos Gud sade de: "Kom, så går vi till siaren!" Det som numera heter profet kallades då siare.) 10"Bra", sade Saul till tjänaren, "låt oss gå dit." Så gick de till staden där gudsmannen fanns.
11I backen upp mot stadsporten mötte de några flickor som skulle hämta vatten, och de frågade dem om siaren var där. 12"Ja, han är där framme", svarade de, "men skynda er. Han har just kommit hit, eftersom folket har en offerfest på kullen. 13Om ni går in i staden kan ni få tag i honom innan han har hunnit i väg till måltiden uppe på offerplatsen. Den börjar inte förrän han har kommit, för han måste välsigna offret innan gästerna kan börja äta. Gå genast, det är nu ni kan träffa honom." 14Då fortsatte de, och just som de gick in genom stadsporten kom Samuel emot dem på väg till offerplatsen.
15Dagen innan Saul kom hade Herren varskott Samuel och sagt: 16"I morgon sänder jag till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt folk Israel. Han skall rädda det ur filisteernas våld, ty jag har sett mitt folks nöd och lyssnat till dess klagan."
17När Samuel fick se Saul, sade Herren till honom: "Där är mannen som jag talade om, han som skall styra mitt folk." 18Saul gick fram till Samuel i stadsporten och frågade: "Kan du säga mig var siaren bor?" 19Samuel svarade: "Det är jag som är siaren. Gå före mig upp på offerplatsen. I dag skall ni äta tillsammans med mig. I morgon bitti kan du fortsätta din färd, och då skall jag också ge dig svar på det som du undrar över. 20Åsnorna som försvann för tre dagar sedan behöver du inte oroa dig för, de har kommit till rätta. Och för övrigt: skall inte allt åtråvärt i Israel tillfalla dig och din släkt?" 21Men Saul sade: "Jag tillhör Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den obetydligaste i hela Benjamins stam. Varför talar du då till mig på det sättet?"
22Samuel tog med sig Saul och hans tjänare och förde dem in i offerhallen och gav dem plats främst bland gästerna, som var omkring trettio. 23Sedan sade han till kocken: "Ta nu fram köttet som jag lämnade dig och bad dig förvara." 24Kocken tog då fram ett lår och en fettsvans och lade för Saul. "Se här vad jag har låtit lägga undan", sade Samuel. "Ta för dig! Det har sparats åt dig för det här tillfället."
Så åt Saul tillsammans med Samuel den dagen. 25Sedan gick de ner från offerplatsen och in i staden. Man ordnade en bädd åt Saul på taket, 26och han lade sig att sova.
Saul blir smord till furste över Israel
I gryningen ropade Samuel till Saul uppe på taket: "Stig upp, så skall jag följa dig ett stycke på väg!" Saul steg upp, och de gick ut tillsammans. 27När de kom ner till utkanten av staden sade Samuel: "Skicka tjänaren i förväg, men stanna själv kvar en stund, så skall jag tala om vad Gud har sagt."
10 1Samuel tog nu en flaska med olja och hällde den över Sauls huvud. Han kysste honom och sade: "Herren smörjer dig till furste över sitt folk Israel. Du skall styra Herrens folk och rädda det från alla fiender som omger det. Och detta är tecknet på att det är Herren som har smort dig till furste över sitt eget folk: 2När du har skilts från mig i dag kommer du att träffa på två män vid Rakels grav, i Selsach på Benjamins område. De talar om för dig att åsnorna som du har letat efter har kommit till rätta och att din far inte längre bekymrar sig för dem. Nu oroar han sig bara för er och undrar vad han kan göra. 3Du fortsätter, men när du kommer fram till terebinten i Tabor möter du tre män som är på väg upp till Gud i Betel. Den ene har med sig tre killingar, den andre tre brödkakor och den tredje en lägel vin. 4De hälsar och ger dig två offerbröd, som du skall ta emot. 5Därnäst kommer du till Givat Haelohim, där filisteernas fogde bor. När du går in i staden stöter du på en skara profeter på väg ner från offerplatsen, med harpa och tamburin, flöjt och lyra i spetsen. De är gripna av profetisk extas. 6Då skall Herrens ande falla över dig, du skall råka i extas liksom de och bli en annan människa. 7När du ser alla dessa tecken inträffa, gör då vad stunden inger dig, ty Gud är med dig. 8Sedan skall du före mig gå ner till Gilgal, så kommer jag till dig där och offrar brännoffer och gemenskapsoffer. Vänta i sju dagar, tills jag kommer och säger vad du skall göra."
9När Saul vände sig om för att lämna Samuel förvandlade Gud hans hjärta och sinne, och alla tecken inträffade redan samma dag. 10I Giva kom en skara profeter emot honom, Guds ande föll över Saul, och han greps av extas liksom de. 11Då de som kände Saul sedan länge såg att han betedde sig som en profet bland profeter, sade de till varandra: "Vad har tagit åt Kishs son? Hör Saul också till profeterna?" 12Och en man från trakten sade: "Vem är då deras fader?" På det viset uppkom talesättet: "Hör Saul också till profeterna?"
13När den profetiska extasen var över återvände Saul hem. 14Hans farbror frågade var han och tjänaren hade varit. "Vi har varit ute och letat efter åsnorna", svarade Saul, "men när vi inte såg till dem någonstans gick vi till Samuel." - 15"Vad sade han?" frågade farbrodern. 16"Han talade om för oss att åsnorna hade kommit till rätta", svarade Saul. Men vad Samuel hade sagt om kungavärdigheten, det berättade Saul inte för sin farbror.
Saul väljs till kung
17Samuel kallade samman israeliterna inför Herren i Mispa, 18och där talade han till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Det var jag som förde Israel ut ur Egypten och räddade er undan egypterna och alla de välden som förtryckte er. 19Men nu har ni förkastat denne er Gud, som har hjälpt er i alla olyckor och trångmål, och i stället begärt att få en kung till herre över er. Träd nu fram inför Herren, stam för stam och släkt för släkt."
20Samuel lät alla Israels stammar stiga fram, och lotten föll på Benjamins stam. 21När han sedan lät Benjamins stam stiga fram, släkt för släkt, föll lotten på Matris släkt. Då fick Matris släkt stiga fram, man för man, och lotten föll på Saul, Kishs son. De sökte efter honom, och när de inte kunde finna honom 22vände de sig på nytt till Herren och frågade om Saul verkligen hade kommit. Och Herren svarade: "Han har gömt sig borta i lägret." 23Då sprang de dit och hämtade honom, och där han nu stod bland folket var han huvudet högre än alla andra. 24Samuel sade: "Här ser ni den som Herren har utvalt. Hans like finns inte i hela folket." Då jublade alla och ropade: "Leve konungen!"
25Samuel tillkännagav de kungliga rättigheterna för folket och upptecknade dem i en bokrulle som han lade i förvar inför Herren. Därefter lät han alla gå hem var och en till sitt. 26Också Saul vände hem till Giva, följd av en skara krigare som Gud hade kallat. 27Men några ondsinta män visade sitt förakt för Saul. "Skulle den där kunna rädda oss?" frågade de, och några hyllningsgåvor gav de honom inte.
Seger över ammoniterna
11 1Någon månad senare gick Nachash i Ammon till angrepp mot Javesh i Gilead och belägrade staden. Folket där sade då till honom: "Slut fördrag med oss, så ger vi oss under dig." 2Nachash svarade: "På ett villkor vill jag sluta fördrag med er, att jag får sticka ut höger öga på var och en av er och på det sättet förödmjuka hela Israel." 3De äldste i Javesh bad honom då om sju dagars frist. "Vi skall skicka bud runt hela Israel, men om ingen undsätter oss går vi dig till mötes." 4När budbärarna nådde Sauls Giva och berättade vad som hänt började alla klaga och gråta högljutt. 5Just då kom Saul hem från åkern med sina oxar. "Vad händer här, varför gråter alla?" frågade han. När man berättade för honom vad männen från Javesh hade sagt 6föll Guds ande över honom, och han blev utom sig av vrede. 7Han tog ett par oxar och styckade dem och skickade styckena med budbärarna runt hela Israel och lät hälsa: "Den som inte följer Saul och Samuel i fält, med hans oxar går det så här." Då greps folket av fruktan för Herren och drog ut som en man. 8När Saul mönstrade dem i Besek räknade Israel 300 000 man och Juda 30 000. 9Till dem som hade kommit med bud sade han: "Hälsa folket i Javesh i Gilead att i morgon, när solen bränner som hetast, skall de vara räddade." Då sändebuden återvände och berättade detta blev glädjen stor. 10Men till ammoniterna sade männen i Javesh: "I morgon går vi er till mötes. Då får ni göra med oss vad ni vill."
11Dagen därpå delade Saul upp folket i tre avdelningar, och i morgonväkten bröt de in i lägret. När dagen blev som hetast var ammoniterna slagna. De överlevande skingrades så fullständigt att inte två kom undan tillsammans.
12Folket sade då till Samuel: "Vilka var det som inte ville att Saul skulle bli kung över oss? Kom hit med dem, så skall vi slå ihjäl dem." 13Men då sade Saul: "Ingen skall dödas en dag som denna, då Herren har vunnit seger åt Israel." 14Samuel sade nu till folket: "Låt oss gå till Gilgal och där förnya kungadömet." 15Så gick alla till Gilgal, och inför Herren utropade de Saul till kung. De offrade också gemenskapsoffer inför Herren i Gilgal, och Saul och alla israeliterna firade en stor glädjefest.
Samuels avskedstal
12 1Sedan talade Samuel till de församlade israeliterna: "Jag har gjort allt vad ni begärt av mig och satt en kung att härska över er. 2Hädanefter är det han som skall leda er. Själv är jag gammal och grå, och mina söner har ni ibland er. Jag har varit er ledare från min ungdom ända till denna dag. 3Här står jag nu, kom med era anklagelser mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe? Har jag tagit någons åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag tagit mutor eller panter av någon? Kom med era krav, så skall jag ersätta er." 4De svarade: "Nej, du har inte kränkt eller förtryckt oss, du har inte tagit från någon."
5Samuel sade: "Herren och hans smorde är i dag vittnen till att ni inte funnit mig skyldig till något." De bekräftade detta, 6och Samuel fortsatte: "Herren är vittne, han som gav er Mose och Aron och som förde era fäder ut ur Egypten. 7Träd nu fram, så skall jag gå till rätta med er inför Herren och påminna er om hur trofast Herren alltid har handlat mot er och era fäder. 8När Jakob hade kommit till Egypten och folket levde under förtryck, ropade era fäder till Herren. Han sände Mose och Aron, som förde dem ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här. 9Men de glömde Herren, sin Gud, och då utlämnade han dem åt Sisera, Hasors befälhavare, åt filisteerna och åt kungen av Moab; alla dessa förde krig mot Israel. 10Då ropade de till Herren: Vi har syndat, vi har övergett Herren och dyrkat baalsgudarna och astartegudinnorna. Rädda oss från våra fiender, så skall vi dyrka dig. 11Herren sände då Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och räddade er från fienderna runt omkring, så att ni kunde leva i fred. 12Men när ni såg att Nachash, kungen av Ammon, angrep er kom ni till mig och begärde att få en kung - och det fastän Herren, er Gud, är er kung. 13Här är nu den kung ni ville ha, och honom har Herren satt över er. 14Frukta Herren, tjäna honom och lyd honom! Sätt er inte upp mot Herrens befallningar! Både ni och den kung som regerar över er måste följa Herren, er Gud. 15Lyder ni inte Herren utan sätter er upp mot honom, då skall han vända sin vrede mot er och er kung.
16Nu skall ni med egna ögon få se det stora under som Herren utför. 17Jag skall ropa till Herren, och fastän det är mitt i veteskörden skall han låta det åska och regna. Då måste ni inse att det i Herrens ögon var en stor synd som ni begick när ni begärde en kung."
18Samuel ropade till Herren, och Herren lät det åska och regna den dagen, så att alla överväldigades av fruktan för Herren och för Samuel 19och sade: "Be för oss, dina tjänare, till Herren, din Gud, att vi slipper dö, fastän vi har rågat våra synders mått med att begära en kung." 20Då lugnade Samuel folket. "Det ni har gjort är en svår synd, men vänd er inte för den skull bort från Herren utan tjäna honom av hela ert hjärta. 21Vänd er inte bort från honom för att följa tomma avgudar, som varken kan gagna eller rädda, eftersom de inte är något annat än tomhet. 22För sitt höga namns skull vill Herren inte förskjuta sitt folk; han har ju valt att göra er till sitt folk. 23Och själv skulle jag synda svårt mot Herren om jag upphörde att be för er; i stället vill jag lära er vad som är gott och rätt. 24Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta - kom ihåg allt det stora han har gjort för er. 25Om ni däremot fortsätter med era onda gärningar, då är det ute både med er och er kung."
Sauls egenmäktiga offer
13 1Saul var ... år då han blev kung, och han regerade två år över Israel. 2Han valde ut 3 000 man ur Israels folk och förde själv befälet över 2 000 i Mikmas och i Betels bergsbygd, medan Jonatan hade 1 000 man i Giva i Benjamins område. Resten av folket hade Saul skickat hem.
3Jonatan dödade den filisteiske fogden i Geva, och det fick filisteerna veta. Saul lät stöta i horn över hela landet för att sprida budskapet till hebreerna. 4Hela Israel fick på detta sätt höra att Saul hade dödat den filisteiske fogden och att Israel därmed hade dragit över sig filisteernas hat. Folket slöt upp kring Saul i Gilgal, 5medan filisteerna samlade sina styrkor till strid mot Israel. De hade 3 000 vagnar med 6 000 mans besättning och fotfolk som sanden på havets strand. De marscherade upp och slog läger vid Mikmas, öster om Bet Aven. 6När israeliterna märkte att de var illa ute gömde de sig i grottor och hålor, i klippskrevor, källare och cisterner 7eller gick över vadställena vid Jordan in i Gads och Gileads land.
Saul var kvar i Gilgal, och alla som var med honom darrade av rädsla. 8I sju dagar väntade han, så länge som Samuel hade bestämt. Men Samuel kom inte till Gilgal, och nu började folket överge Saul och skingras. 9Han befallde då att man skulle föra fram brännoffret och gemenskapsoffret till honom, och han offrade brännoffret. 10Just då han var färdig med detta kom Samuel, och Saul gick honom till mötes för att hälsa honom. 11"Vad har du tagit dig till!" ropade Samuel. Saul svarade: "När jag såg att hären lämnade mig och skingrades och du inte kom på utsatt tid, och när jag hörde att filisteerna hade dragit ihop sitt folk vid Mikmas, 12då tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte hunnit beveka Herren. Då tog jag mod till mig och bar fram brännoffret." 13Samuel sade: "Du har handlat som en dåre och överträtt den befallning som Herren, din Gud, har gett dig. Herren skulle annars ha befäst ditt kungavälde över Israel för all framtid, 14men nu kommer det att gå förlorat. Herren har sökt sig en man efter sitt sinne och utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit vad Herren befallt dig."
15Så bröt Samuel upp från Gilgal och gick sin väg. Resten av folket följde med Saul för att möta hären och kom från Gilgal till Giva i Benjamins område. Saul mönstrade den styrka han hade med sig, det var omkring 600 man. 16Han och hans son Jonatan låg nu med sitt folk i Geva i Benjamins område, medan filisteerna hade slagit läger i Mikmas. 17Tre härjningståg utgick från filisteernas läger, ett i riktning mot Ofra i Shual, 18ett mot Bet-Horon och ett mot trakten ovanför Sevoimdalen, åt öknen till.
19På den tiden fanns inga smeder i Israel, eftersom filisteerna ville hindra hebreerna att tillverka svärd eller spjut. 20Därför måste israeliterna alltid ge sig ner till filisteerna, när de ville låta smida en plogbill eller hacka, en yxa eller oxpik. 21Två tredjedels sikel var priset för plogbillar och hackor, en tredjedels sikel för yxor och oxpikar. 22När kriget kom hade därför ingen av dem som stod under Sauls och Jonatans befäl vare sig svärd eller spjut. Bara Saul och Jonatan hade vapen.
Jonatan besegrar filisteerna
23Filisteerna hade skickat fram en förpost till passet i Mikmas, 14 1och en dag sade Jonatan, Sauls son, till sin väpnare: "Kom så tar vi oss över till filisteernas postering på andra sidan!" Men till sin far sade han ingenting. 2Saul hade slagit sig ner i utkanten av Giva under granatäppelträdet på tröskplatsen. Hans truppstyrka uppgick till omkring 600 man. 3Efoden bars av Achia, som var son till Achituv, bror till I-Kavod, son till Pinechas, son till Eli, Herrens präst i Shilo.
Ingen lade märke till att Jonatan var borta. 4På ömse sidor om det pass som han måste ta sig igenom för att nå fram till den filisteiska posteringen låg två branta klippor, som hette Boses och Sene. 5Den ena reste sig på nordsidan, närmast Mikmas, den andra på sydsidan, närmast Geva. 6Jonatan sade till väpnaren: "Låt oss gå över till de där oomskurna hedningarna! Kanske hjälper oss Herren - han kan ge seger lika lätt genom få som genom många." 7Väpnaren svarade: "Gör som du vill. Jag gör som du." - 8"Då går vi över till dem", sade Jonatan, "och ser till att vi blir upptäckta. 9Om de då säger att vi inte skall röra oss förrän de hunnit ner till oss, så stannar vi där vi är och klättrar inte upp till dem. 10Men om de säger åt oss att komma upp, så gör vi det, för det är tecknet på att Herren har lämnat dem i vår hand."
11När nu de båda blev synliga från posteringen sade filisteerna: "Ser man på, nu kryper hebreerna fram ur sina hål!" 12Och de ropade ner till Jonatan och hans väpnare: "Kom upp hit, så skall vi visa er!" Då sade Jonatan till väpnaren: "Följ mig! Herren har gett dem i Israels hand." 13Jonatan klättrade upp, följd av väpnaren. Filisteerna föll för Jonatans hugg, och väpnaren kom efter och gav dem dödsstöten. 14I detta första angrepp fällde de omkring tjugo man på en sträcka av en halv plogfåras längd. 15I lägret nere på fältet och bland folket spred sig förfäran; också posteringen och plundringsstyrkan greps av panik. Marken skalv. Gud slog dem med skräck.
16Från Giva i Benjamins område såg Sauls spanare att fiendelägret var i upplösning och att alla sprang om varandra. 17Saul lät då räkna sitt folk för att se vilka som var frånvarande, och det visade sig att Jonatan och hans väpnare saknades. 18Saul uppmanade nu Achia att ta fram efoden - det var alltså han som den gången bar efoden inför Israel. 19Men medan Saul talade med prästen tilltog larmet i filisteernas läger alltmer. "Låt det vara", sade Saul till prästen, 20och i samlad trupp skyndade han och alla som var med honom till stridsplatsen. Där vände filisteerna vapnen mot varandra, och det rådde fullständigt kaos. 21Även de hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och hade dragit i fält på deras sida gick nu över till israeliterna under Saul och Jonatan. 22Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergstrakter fick höra att filisteerna flydde, tog också de upp förföljelsen och gav sig in i striden. 23Så skänkte Herren seger åt Israel den dagen.
Sauls förbannelse drabbar Jonatan
Striderna fortsatte ända bortom Bet Aven, 24och israeliterna var hårt ansatta. Då band Saul folket med denna ed: "Förbannad den som äter före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender." Och ingen smakade något. 25[---] Ute på fälten fanns det honung, 26men när folket kom fram till bikakorna var det inte någon som vågade ta för sig, fastän det dröp av honung överallt. Så rädda var de för Sauls förbannelse. 27Men Jonatan hade inte hört att hans far hotade folket med förbannelse. Han sträckte fram sin stav och doppade spetsen i honungen och tog för sig av den, och hans ögon fick ny glans. 28Då sade en man i hären: "Din far har svurit en ed och förbannat var och en som äter något under dagen, och därför är alla utmattade." - 29"Min far drar olycka över landet", svarade Jonatan. "Se vilken glans mina ögon fick när jag smakade lite av honungen. 30Tänk då om folket i dag hade fått äta av det byte de tagit från fienden! Som det nu är har vi inte kunnat fullfölja segern över filisteerna."
31Efter att den dagen ha fördrivit filisteerna från Mikmas ända till Ajalon var israeliterna svårt medtagna. 32De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33Saul underrättades om detta: "Folket syndar mot Herren och äter kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat orätt. Vältra nu fram en stor sten till mig 34och gå sedan runt bland folket och säg till att var och en leder hit sin oxe och sitt får. Här skall ni slakta och äta dem och inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet i." När det blev natt kom alla dit med de djur som de hade fått tag i och slaktade dem där. 35Så byggde Saul ett altare åt Herren; detta var det första altare han byggde.
36Därefter tog Saul till orda: "Låt oss fortsätta att förfölja och plundra filisteerna i natt, ända tills det ljusnar. Vi skall inte låta en enda av dem slippa undan." Folket sade: "Gör vad du finner bäst." Då sade prästen: "Låt oss först träda fram inför Gud." 37Och Saul frågade Gud: "Skall jag förfölja filisteerna? Lämnar du dem i Israels hand?" Men han fick inget svar den dagen. 38Saul lät då församla folkets hövdingar och sade till dem: "Undersök noga vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39Så sant Herren lever, han som ger seger åt Israel: den skyldige skall straffas med döden, om det så är min son Jonatan." Men ingen sade något. 40Då sade Saul till israeliterna: "Ni skall stå på ena sidan, jag och min son Jonatan på den andra!" - "Gör vad du finner bäst", sade de. 41Därefter sade Saul till Herren, Israels Gud: "Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp." Då föll lotten på Jonatan och Saul, medan folket gick fritt. 42Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och lotten föll på Jonatan. 43"Tala om vad du har gjort", sade Saul, och Jonatan svarade: "Jag smakade en droppe honung från spetsen av min stav. Jag är beredd att dö." 44Saul svarade: "Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag bryter min ed: Jonatan, du måste dö!" 45Men folket ropade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag." Så friköpte folket Jonatan, och han slapp att dö. 46Saul drog sig tillbaka utan att förfölja filisteerna, och dessa återvände till sitt eget område.
Krig med grannfolken
47Sedan Saul hade kommit till makten i Israel förde han krig mot sina fiender i alla väderstreck, mot Moab, Ammon och Edom, mot kungen av Sova och mot filisteerna, och vart han vände sig hade han framgång. 48En stor bedrift utförde han då han slog amalekiterna och räddade Israel från deras plundringståg.
49Sauls söner hette Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Den äldsta av hans båda döttrar hette Merav och den yngsta Mikal. 50Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Befälhavaren för hans krigsmakt hette Avner och var son till hans farbror Ner. 51Kish, Sauls far, och Ner, Avners far, var båda söner till Aviel.
52Så länge Saul levde pågick häftiga strider med filisteerna, och varje tapper och krigsduglig man som han träffade på tog han i sin tjänst.
15 1Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! 2Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. 3Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor." 4Då bådade Saul upp folket, och i Telam mönstrade han 200 000 soldater jämte 10 000 man från Juda.
5När han hade nått fram till amalekiternas stad lade han sig i bakhåll i bäckravinen. 6Han uppmanade keniterna att dra sig bort och lämna amalekiterna: "Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni behandlade ju israeliterna som vänner, då de var på väg från Egypten." Keniterna drog sig då bort, 7och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. 8Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd. 9Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.
10Herrens ord kom till Samuel: 11"Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom." Detta upprörde Samuel, och han ropade till Herren hela natten. 12Tidigt nästa morgon gick han ut för att söka upp Saul. Då fick han höra att Saul hade kommit till Karmel. Där hade han rest en segerstod åt sig, och sedan hade han vänt och fortsatt ner till Gilgal.
13När Samuel kom hälsade Saul honom: "Herren välsigne dig! Jag har fullgjort Herrens uppdrag." 14Samuel frågade: "Vad är det då för bräkande och råmande jag hör?" - 15"Det är djur som har förts hit från amalekiterna", svarade Saul, "folket sparade det bästa av boskapen för att offra åt Herren, din Gud. Resten vigde vi åt förintelse." 16Samuel avbröt honom: "Jag skall tala om för dig vad Herren sade till mig i natt." - "Låt höra!" sade Saul. 17Samuel sade: "Även om du är obetydlig i dina egna ögon står du dock i spetsen för Israels stammar, och Herren har smort dig till kung över Israel. 18Herren har sänt dig och sagt: Dra ut och vig amalekiterna åt förintelse, bekämpa dessa syndare tills de är utplånade. 19Varför lyssnade du inte till Herren utan kastade dig över bytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?" 20Saul svarade: "Jag lyssnade till Herren. Jag drog ut dit Herren skickade mig. Agag, amalekiternas kung, förde jag hit, men dem själva vigde jag åt förintelse. 21Av bytet tog folket får och kor, det bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal."
22Då sade Samuel:
"Älskar Herren offergåvor
lika mycket som lydnad?
Nej, lydnad är bättre än offer,
hörsamhet bättre än baggars fett.
23Trots är synd liksom svartkonst är synd,
övermod synd liksom avgudadyrkan.
Du har förkastat Herrens ord,
och han har förkastat dig:
du skall ej längre vara konung."
24Då sade Saul till Samuel: "Jag har syndat och överträtt Herrens befallning och dina ord. Jag var rädd för folket och gjorde dem till viljes. 25Förlåt mig min synd och följ mig tillbaka, så skall jag falla ner inför Herren." 26Men Samuel svarade: "Jag följer dig inte; du har förkastat Herrens befallning, och han har förkastat dig som kung över Israel." 27När Samuel vände sig om för att gå högg Saul tag i hans mantel, och en flik rycktes av. 28Samuel sade: "I dag har Herren ryckt ifrån dig Israels kungamakt och gett den åt en annan, som är bättre än du. 29Och han som är Israels ära ljuger icke och ångrar intet, ty han är inte en människa, en som kan ångra sig." 30Saul upprepade: "Ja, jag har syndat. Men visa mig ändå den hedern inför mitt folks äldste och inför Israel att gå med mig, så vill jag falla ner inför Herren, din Gud." 31Samuel följde då med Saul, och Saul föll ner och tillbad Herren.
32Samuel befallde nu att man skulle föra fram amalekiternas kung Agag inför honom, och Agag kom med vacklande steg och klagade: "Hur bitter är inte döden!" 33Men Samuel sade: "Ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, nu skall din mor bli barnlös som de." Och han högg ner Agag inför Herren i Gilgal.
34Därefter gick Samuel till Rama, medan Saul vände hem till Sauls Giva. 35Samuel grät över Saul och ville inte se honom mer, så länge han levde. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.
David blir smord till kung
16 1Herren sade till Samuel: "Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung." 2Samuel svarade: "Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig." Men Herren sade: "Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. 3Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig."
4Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: "Vad för dig hit? Är allt väl?" - 5"Ja", svarade han. "Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten." Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. 6När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: "Här inför Herren står nu hans smorde." 7Men Herren sade till Samuel: "Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt - honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat." 8Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." 9Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." 10På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: "Herren har inte utvalt någon av dessa." 11Sedan frågade han: "Är detta alla dina söner?" - "Nej", svarade Jishaj, "den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren." Då sade Samuel: "Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit." 12Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: "Han är det, honom skall du smörja." 13Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.
David i tjänst hos Saul
14Men Herrens ande hade övergett Saul, och han plågades av en ond ande som Herren sänt. 15Hans närmaste män sade då: "Vi ser att en ond ande från Gud plågar dig, herre. 16Befall dina tjänare - vi står här beredda - att leta upp någon som spelar lyra. När den onda anden ansätter dig kan han spela för dig och lindra din plåga." 17Saul sade då till sina män: "Leta upp någon som är skicklig att spela och för honom till mig." 18En av dem berättade att han hade träffat en son till Jishaj i Betlehem som kunde spela. "Det är en duktig karl och en god soldat, han vet att lägga sina ord och ser bra ut. Och Herren är med honom." 19Då skickade Saul bud till Jishaj och lät säga: "Sänd din son David till mig, han som vallar fåren." 20Jishaj tog tio bröd, en lägel vin och en killing och skickade detta med sin son David till Saul. 21Så kom David till Saul och trädde i tjänst hos honom. Saul blev mycket fäst vid honom; han gjorde honom till sin väpnare 22och skickade bud till Jishaj: "Jag tycker bra om David. Låt honom stanna i min tjänst."
23Var gång Guds ande ansatte Saul grep David lyran och spelade. Då kände sig Saul lättare till mods. Han blev lugn igen, och den onda anden lämnade honom.
David och Goljat
17 1Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. 2Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig.
4Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång 5och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. 6Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. 7Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.
8Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: "Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. 9Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss." 10Och han fortsatte: "Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig." 11När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck.
12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. 13Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. 14David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, 15men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får.
16Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där.
17Jishaj sade till sin son David: "Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. 19De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna."
20Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. 21Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. 22David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. 23Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. 24Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. 25"Se på den där mannen", sade de till varandra, "det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel." 26David frågade dem som stod närmast: "Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?" 27Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. 28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: "Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden." - 29"Vad har jag nu gjort?" sade David. "Jag frågade ju bara." 30Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar.
31Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. 32Och David sade till Saul: "Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén." - 33"Inte duger du till att slåss mot filistén", svarade Saul, "du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv." 34Men David sade: "Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden 35sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. 36Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här." 37Och han tillade: "Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén." Då sade Saul till honom: "Gå. Herren är med dig."
38Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. 39Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen - det hade han aldrig tidigare prövat. "Nej, med allt det här kan jag inte gå", sade han till Saul, "jag har aldrig gjort det förr." Och så lade han av sig rustningen. 40Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
Med slungan i handen gick han emot filistén. 41Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. 42När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom - det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. 43"Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?" frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. 44"Kom hit", ropade han, "så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur." 45David svarade: "Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. 46I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, 47och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld."
48När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. 49Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. 50Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.
51Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. 52Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: "Avner, vems son är den där pojken?" - "Sannerligen, konung, det vet jag inte", svarade Avner, 56och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. 57När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. 58Saul frågade David: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem."
David i onåd hos Saul
18 1Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 2Från den dagen tog Saul David till sig och lät honom inte återvända hem. 3Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 4Han tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet. 5Och David lyckades så väl med alla uppdrag han fick att kungen gjorde honom till befälhavare. Både folket och Sauls närmaste män tyckte att det var ett bra beslut.
6Då hären kom tillbaka efter att David hade dödat filistén gick kvinnorna i Israels alla städer ut för att titta, och danserskor mötte kung Saul med glädjerop och tamburiner och tresträngade lyror. 7De jublande kvinnorna sjöng:
Saul har slagit tusen,
David tio tusen.
8Saul tog mycket illa upp, och i sin förbittring sade han: "Åt David ger de tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten." 9Från och med nu hade Saul ögonen på David.
10Följande dag överfölls Saul av en ond ande från Gud och bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade lyra, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen 11och höjde det. "Jag skall nagla fast David vid väggen", tänkte han, men David vek undan två gånger. 12Då blev Saul rädd för honom, eftersom Herren var med David men hade vänt sig från honom själv. 13Han ville inte längre ha David i sin närhet utan gav honom befälet över tusen man. David ledde sina män i strid 14och lyckades väl i alla sina företag, ty Herren var med honom. 15Saul såg hans stora framgångar och blev skrämd, 16men alla i Israel och Juda älskade David, som ledde dem i striden.
David blir Sauls måg
17Saul sade till David: "Min äldsta dotter Merav, henne ger jag dig till hustru, om du visar dig tapper i min tjänst och utkämpar Herrens krig." Saul tänkte nämligen att filisteerna skulle döda David, så att han slapp göra det själv. 18David svarade: "Hur skulle en man som jag, med min härstamning, kunna bli kungens måg?"
19När nu tiden var inne för David att få Sauls dotter Merav till hustru, blev hon i stället bortgift med Adriel från Mechola. 20Men Sauls dotter Mikal blev kär i David, och då man berättade det för Saul tyckte han att det var bra. 21Han tänkte: "Jag ger honom Mikal: hon skall bli ett lockbete som gör honom till ett lätt byte för filisteerna." Därför erbjöd han nu för andra gången David att bli hans måg. 22Han befallde sina närmaste män att i förtroende säga till David: "Du står högt i gunst hos kungen, och vi tycker alla om dig. Du skall bli hans måg!" 23När Sauls män anförtrodde David detta svarade han: "Tror ni det är så lätt att bli kungens måg? Jag är ju en fattig och obetydlig man." 24De berättade för Saul vad David hade sagt, 25och Saul sade: "Hälsa David att den enda brudgåva kungen begär är förhudarna från 100 filisteer som en hämnd på sina fiender." Saul räknade med att filisteerna skulle döda David. 26Sauls män framförde hälsningen till David. Han tyckte att det var bra att få bli kungens måg på sådana villkor. Innan tiden var gången 27drog han ut med sina män. Han slog ihjäl 200 filisteer och tog med sig deras förhudar och lämnade dem allesammans åt kungen för att få bli hans måg. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.
28Nu insåg Saul att David hade Herren på sin sida och att hela Israel älskade honom. 29Kungens fruktan för honom växte alltmer, och för all framtid blev han Davids fiende. 30Filisteernas befälhavare gjorde nya anfall, men varje gång de drog i strid var David mer framgångsrik än någon annan av Sauls män, och hans namn blev vida berömt.
David räddas undan Saul
19 1Saul talade med sin son Jonatan och med sina närmaste män om sin avsikt att döda David. Men Jonatan var mycket fäst vid David 2och varskodde honom. "Saul vill döda dig", sade han. "Var därför på din vakt i morgon bitti, göm dig och håll dig dold. 3Själv skall jag göra sällskap med min far ut på fälten där du håller till och tala med honom om dig. Om jag då får reda på något skall jag låta dig veta det." 4Jonatan talade väl om David inför sin far och sade: "Kungen får inte göra sin tjänare något orätt - David har ju aldrig gjort något orätt mot dig, utan du har haft stor nytta av hans tjänster. 5Han satte sitt liv på spel då han slog ihjäl filistén, och Herren gav Israel en stor seger. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du då låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?" 6Saul lyssnade till Jonatan och svor vid Herren: "Så sant Herren lever, David skall inte dödas." 7Då kallade Jonatan på David och berättade om samtalet. Han tog med sig David till Saul, och så var David åter i tjänst hos kungen som förut.
8Kriget blossade upp på nytt, och David ryckte ut mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag och drev dem på flykten.
9En gång när Saul satt i sitt hus med spjutet i handen och David spelade, föll en ond ande från Herren över honom, 10och han försökte nagla fast David vid väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom, och spjutet träffade väggen. David flydde och lyckades undkomma. Redan samma natt 11sände Saul några män till Davids hus för att bevaka honom och döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade sin man: "Du måste sätta dig i säkerhet redan i natt, annars är du en död man i morgon." 12Hon firade ner David från fönstret, och han flydde och lyckades undkomma.
13Mikal tog nu husguden och lade den i sängen, placerade en getfäll vid huvudändan och lade täcket ovanpå. 14När Sauls utsända skulle hämta David sade hon att han låg sjuk. 15Männen fick då order att själva gå in till David. "Bär honom i sängen hit till mig", sade Saul, "så att jag kan döda honom." 16När de kom in upptäckte de husguden som låg i sängen och getfällen vid huvudändan. 17"Varför har du lurat mig så här?" sade Saul till Mikal. "Du har hjälpt min fiende att komma undan!" Mikal svarade att David hade sagt: "Hjälp mig i väg, annars måste jag döda dig."
Saul och profeterna i Rama
18När nu David hade flytt och klarat sig undan kom han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt som Saul hade gjort honom. Tillsammans gick de sedan till Najot och stannade där. 19Då Saul fick veta att David var i Najot vid Rama 20skickade han folk för att gripa honom. De fann en skara profeter i extas, och Samuel stod där som deras anförare. Då föll Guds ande över kungens män, så att också de råkade i extas. 21När man berättade detta för Saul sände han i väg nytt folk, men också de råkade i extas. Saul skickade en tredje grupp, men det gick likadant för dem. 22Han begav sig då själv till Rama, och när han kom till Stora brunnen i Seku frågade han var Samuel och David var. Man sade att de var i Najot vid Rama, 23och han gick vidare dit, men också han greps av Guds ande och fortsatte i profetisk hänryckning hela vägen fram till Najot. 24Också han kastade av sig kläderna och betedde sig som de andra profeterna inför Samuel; hela dagen och hela natten låg han där naken. Det är därför man brukar säga: "Hör Saul också till profeterna?"
Jonatan räddar David
20 1David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: "Vad har jag gjort för ont? Vad är det för brott som din far anklagar mig för, eftersom han vill döda mig?" - 2"Nej, nej", svarade Jonatan, "du skall inte dö! Min far företar sig aldrig något, stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle han då hemlighålla detta? Det är otänkbart." 3Men David försäkrade med ed: "Din far vet mycket väl hur fäst du är vid mig. Därför vill han hålla dig utanför det här, så att du slipper oroas. Så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." 4Jonatan sade: "Allt vad du vill skall jag göra för dig." 5David svarade: "I morgon är det nymånadsfest, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig i stället gå och gömma mig ute på fälten tills kvällen kommer. 6Om din far saknar mig, så säger du att jag bad dig om lov att göra ett hastigt besök hemma i Betlehem, eftersom man just firar det årliga offret där för hela släkten. 7Om kungen svarar: ’Bra!’ kan jag vara lugn. Men om han visar vrede, då förstår du att han är fast besluten att röja mig ur vägen. 8Gör detta för mig, din tjänare - du har ju slutit ett förbund med mig inför Herren. Om jag har förbrutit mig är det du som skall döda mig; utlämna mig bara inte till din far." - 9"Aldrig i livet", svarade Jonatan. "Om jag märker att min far har bestämt sig för att röja dig ur vägen, så talar jag naturligtvis om det för dig." 10David frågade: "Vem skall underrätta mig om Saul ger dig ett bryskt svar?" - 11"Kom med mig", sade Jonatan, och båda gick tillsammans ut på fälten.
12Jonatan sade: "Vid Herren, Israels Gud, i morgon skall jag försöka komma underfund med min fars avsikter. Du skall se att han är vänligt stämd mot dig, men om han inte är det skickar jag bud till dig och varnar dig. 13Vill han ditt fördärv, då må Herren straffa mig, nu och framgent, om jag inte varnar dig, så att du kan fly och sätta dig i säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. 14Så länge jag lever måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död 15får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånar alla Davids fiender från jordens yta 16får Jonatans namn inte utplånas ur Davids släkt. Om så sker, må Herren ta hämnd på David." 17Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv.
18"I morgon är det nymånadsfest", fortsatte Jonatan, "då märks det att du är borta när din plats står tom. 19Men i övermorgon skall du gå ner till det ställe där du gömde dig förra gången och stanna vid kullen, 20och då kommer jag och skjuter pilar åt det hållet, som om jag sköt till måls. 21Jag skickar en pojke att leta efter pilarna, och om jag då ropar till honom: ’Den ligger längre hitåt, hämta den!’ då kan du komma fram och känna dig lugn, då är det ingen fara å färde, så sant Herren lever. 22Men om jag ropar åt pojken: ’Pilen ligger längre bort!’ då måste du ge dig av, då sänder Herren i väg dig. 23Vad vi har lovat varandra, du och jag, det vakar Herren över för all framtid." 24Så gömde sig David där ute på fälten.
Nymånadsfesten kom, och kungen slog sig ner för att äta. 25Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satte sig mitt emot honom och Avner vid sidan om Saul. Men Davids plats stod tom. 26Saul sade ingenting den dagen, han tänkte: "Det har nog hänt honom något så att han är oren. Ja, säkert är han oren." 27Men då Davids plats stod tom också på andra dagen av festen frågade Saul sin son Jonatan: "Varför har inte Jishajs son kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?" 28Jonatan svarade: "David bad mig om lov att gå till Betlehem, 29han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. - Det är därför han inte har kommit till kungens bord." 30Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: "Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor. 31Så länge Jishajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö." - 32"Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?" 33Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David. 34I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David.
35Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten, så som han hade avtalat med David. Han hade en liten pojke med sig 36och sade till honom: "Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter!" Pojken sprang, och Jonatan sköt en pil över honom. 37Men när pojken kom fram till den plats där pilen slagit ner ropade Jonatan efter honom: "Den ligger längre bort. 38Skynda dig och spring, stanna inte!" Pojken plockade upp pilen och kom tillbaka med den till sin herre. 39Han anade ingenting, men Jonatan och David visste vad det gällde. 40Sedan lämnade Jonatan sina vapen till pojken och sade åt honom att ta med dem till staden. 41När han gått reste sig David från sitt gömställe vid kullen och föll ner med ansiktet mot jorden och hälsade Jonatan tre gånger. De kysste varandra under tårar, och till slut grät David våldsamt. 42Då sade Jonatan till honom: "Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn: Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för all framtid." 43Så gick David sin väg medan Jonatan återvände till staden.
David hos prästen Achimelek och hos kung Akish
21 1David kom till Nov, och där skyndade prästen Achimelek oroligt emot honom: "Varför kommer du ensam?" frågade han. "Har du ingen med dig?" - 2"Jag är här på uppdrag av kungen", svarade David, "och han har förbjudit mig att säga vilket ärende och vilka åtgärder det gäller. Jag har gett mina män besked om var vi skall mötas. 3Har du fem bröd, så låt mig få dem eller vad som annars finns till hands." 4Prästen svarade: "Något vanligt bröd har jag inte, bara heligt bröd, om nu dina män har avhållit sig från kvinnor." - 5"Ja", försäkrade David, "kvinnor har varit förbjudna för oss, som alltid när jag har dragit i fält. Och om manskapets utrustning är helgad redan i vanliga fall, så är den ännu mer helgad i dag." 6Då gav prästen honom av det heliga, eftersom det inte fanns något annat bröd än skådebröden som hade legat inför Herren men ersatts med färskt bröd. - 7Den dagen var en av Sauls tjänare kvar i templet, Doeg från Edom, den främste bland Sauls herdar. - 8David frågade nu Achimelek om han hade något spjut eller svärd till hands: "Det var så bråttom med kungens ärende att jag inte fick med mig vare sig svärd eller något annat." 9Prästen svarade: "Svärdet som Goljat hade, filistén du dräpte i Terebintdalen, ligger bakom efoden, insvept i en mantel. Det kan du ta, om du vill; något annat finns här inte." David svarade: "Det har inte sin like. Ge mig det!"
10Samma dag flydde David vidare undan Saul och kom till Akish, kungen i Gat. 11Akishs tjänare frågade sin herre: "Är inte det där David, landets kung? Var det inte honom de hyllade, när de dansade och sjöng: Saul har slagit tusen, David tio tusen." 12David fäste sig vid deras ord och började bli rädd för Akish, kungen i Gat. 13När folk såg på spelade han vansinnig, och när de tog hand om honom var han som förryckt, bankade på dörrarna i stadsporten och dreglade i skägget. 14Då sade Akish till sina tjänare: "Ni ser väl att karlen är galen. Varför har ni skickat på mig honom? 15Har jag så ont om dårar att ni måste ta hit den där för att plåga mig med sina galenskaper? En sådan får inte komma in i mitt hus."
Saul dödar prästerna i Nov
22 1David lämnade Gat och tog sin tillflykt till grottan vid Adullam. Då hans bröder och den övriga familjen fick reda på detta gick de dit ner till honom. 2Alla slags nödställda, skuldsatta och missnöjda, i allt omkring 400 man, samlades runt honom, och han blev deras hövding. 3Därifrån gick David till Mispa i Moab och bad kungen där att hans far och mor skulle få vara hos moabiterna, tills han själv fick klarhet om vad Gud ville göra med honom. 4Så lämnade David sina föräldrar hos kungen av Moab, och där stannade de kvar så länge David var i bergfästet. 5Men profeten Gad sade till David: "Dröj inte kvar i fästet utan kom tillbaka till Juda." Då bröt David upp och kom till Heretskogen.
6Saul satt i Giva, under tamarisken på höjden, med spjutet i handen och med alla sina män stående omkring sig. Då han fick höra att David och hans folk varit synliga 7sade han till dem som stod runt om honom: "Hur är det, benjaminiter, tror ni verkligen att Jishajs son också kommer att ge er åkrar och vingårdar och sätta er till befäl över tusen man eller hundra? 8Ni har ju alla gaddat er samman mot mig, och ingen har velat avslöja för mig att min son har slutit förbund med Jishajs son. Ingen av er har besvärat sig med att tala om för mig att min son har uppeggat en av mina närmaste män till att intrigera mot mig." 9Doeg från Edom, som var förman i kungens tjänst, tog då till orda: "Jag såg när David kom till Nov, till Achimelek, Achituvs son. 10Achimelek frågade Herren för hans räkning och försåg honom med proviant. Också filistén Goljats svärd gav han honom."
11Då kallade Saul till sig prästen Achimelek och hela hans släkt, prästerna i Nov, och när de infann sig 12sade kungen: "Hör på, Achituvs son!" - "Ja, herre, jag hör", svarade Achimelek, 13och Saul fortsatte: "Varför stämplar ni mot mig, du och Jishajs son? Du har gett honom bröd och svärd och frågat Gud för hans räkning; därför har han rest sig mot mig och intrigerar nu som bäst mot mig." 14Achimelek svarade honom: "Finns det någon bland alla dina tjänare som är lika trogen som David, kungens måg, befälhavare för din livvakt och en aktad man i ditt hus? 15Det var ju inte heller första gången jag frågade Gud för hans räkning. Min konung, du får inte anklaga mig eller min släkt: jag har inte haft den minsta aning om allt detta." 16Men kungen sade: "Du skall straffas med döden, Achimelek, du och hela din släkt." 17Och så gav han order åt livvakterna som stod omkring honom: "Gå fram och döda Herrens präster. De har gjort gemensam sak med David, och fastän de visste att han var på flykt avslöjade de ingenting för mig." Men kungens tjänare ville inte bära hand på Herrens präster. 18Då befallde kungen Doeg från Edom att gå fram och hugga ner prästerna, och det gjorde han: han dödade den dagen åttiofem män som hade burit efoden. 19Också Nov, prästernas stad, härjades med svärd: män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar, åsnor och får, alla höggs ner med svärd.
20En enda son till Achimelek, Achituvs son, lyckades komma undan, en som hette Evjatar. Han flydde och förenade sig med David 21och berättade för honom att Saul hade dödat Herrens präster. 22David sade: "Jag förstod redan då jag såg Doeg från Edom där att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till alla dina anhörigas död. 23Stanna nu hos mig och känn dig trygg. Den som står efter ditt liv står också efter mitt; hos mig är du i säkerhet."
David räddar staden Keila
23 1Det kom bud till David att filisteerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. 2Då frågade David Herren: "Skall jag dra ut och angripa de där filisteerna?" Herren svarade: "Ja, du skall dra ut och angripa filisteerna och rädda Keila." 3Men Davids män sade: "Har vi inte mycket nog att frukta här i Juda? Måste vi också dra i väg till Keila och möta filisteernas styrkor?" 4David frågade Herren ännu en gång och fick till svar: "Bryt upp och gå mot Keila, jag ger filisteerna i ditt våld." 5Då tågade David och hans män till Keila och stred mot filisteerna. Han förde bort deras boskap och slog dem i grund och räddade så folket i Keila. - 6Också Evjatar, Achimeleks son, som hade flytt till David, följde med till Keila, och han hade då efoden med sig.
7När Saul fick veta att David hade kommit till Keila tänkte han: "Gud har utlämnat honom åt mig. David har gillrat en fälla åt sig själv genom att dra in i en stad med port och bom." 8Så bådade han upp folket för att tåga mot Keila och omringa David och hans män. 9Men när David förstod att Saul smidde onda planer mot honom sade han åt prästen Evjatar att ta fram efoden. 10Och David bad: "Herre, Israels Gud, jag har hört att Saul tänker dra ut och ödelägga Keila för min skull. 11Kommer de styrande i Keila att utlämna mig? Kommer Saul att tåga hit, som jag har hört? Herre, Israels Gud, ge din tjänare svar!" Herren svarade: "Ja, han kommer att tåga hit." 12David fortsatte: "Kommer de styrande i Keila att utlämna mig och mitt följe åt Saul?" Herren svarade: "Ja, det kommer de att göra." 13Då bröt David upp med sitt folk, omkring 600 man; de lämnade Keila och strövade sedan än hit, än dit. När Saul hörde att David hade sluppit ut ur Keila gav han upp sina planer.
David på flykt undan Saul
14David höll till bland bergen i Sifs öken med dess otillgängliga klippor. Hela tiden sökte Saul efter honom, men Gud lät honom inte falla i kungens händer. 15Medan David var i Horsha i Sifs öken fick han veta att Saul hade dragit ut för att döda honom. 16Men Sauls son Jonatan sökte upp David i Horsha och styrkte honom med löften om Guds beskydd. 17"Var inte rädd", sade han, "min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som skall bli kung i Israel, och då står jag närmast dig i rang. Det vet min far också." 18Så slöt de båda ett förbund inför Herren, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha.
19Några män från Sif kom upp till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd hos dem bland bergfästena i Horsha, på Hakilaberget söder om Jeshimon. 20"Kom ner när du vill, konung", sade de, "så skall vi se till att han faller i dina händer." 21Saul svarade: "Herren skall välsigna er för att ni har haft sådan omtanke om mig. 22Gå nu och skaffa er säkrare uppgifter och ta reda på vart han smiter i väg; han lär vara mycket förslagen. 23Se efter på vilket av alla sina gömställen han håller sig undan och kom tillbaka hit när ni är säkra på er sak, så skall jag följa med er. Om han bara finns i landet, skall jag spåra upp honom i vilket hörn av Juda han än må vara." 24Så begav de sig hem till Sif före Saul.
David och hans män uppehöll sig då i Maons öken, i ödemarken söder om Jeshimon. 25När han fick reda på att Saul med sin trupp kom för att leta efter honom drog han sig ner till klippan i Maons öken. Saul fick rapport om detta och förföljde honom in i öknen.
26Saul och hans män gick på ena sidan berget och David och hans män på den andra. David var ivrig att hinna undan, men det var nära att de hade blivit kringrända och infångade, 27då en budbärare kom till Saul och ropade: "Skynda dig tillbaka! Filisteerna har ryckt in i landet." 28Saul gav då upp jakten på David och vände sig mot filisteerna. Därför har denna plats fått namnet Skiljeklippan.
David skonar Saul i grottan
24 1David bröt upp därifrån och höll sedan till bland bergfästena i En-Gedi. 2När Saul kom tillbaka från sitt fälttåg mot filisteerna talade man om för honom att David höll till i En-Gedis öken. 3Han tog då 3 000 utvalda soldater från hela Israel och tågade ut för att leta efter David och hans män öster om Stengetsklipporna. 4När han kom till fårfållorna utmed vägen gick han in i en grotta där för att uträtta sina behov. Men längst inne i grottan satt David och hans män, 5och de sade till honom: "Nu är den dagen inne om vilken Herren sagt: Jag lämnar din fiende i ditt våld, gör med honom vad du behagar!" Då smög sig David fram och skar av en flik av Sauls mantel. 6Men när han hade skurit av Sauls mantelflik slog honom samvetet, 7och han sade till sina män: "Herren förbjude att jag skulle handla så mot min härskare, Herrens smorde, att jag bär hand på honom: han är dock Herrens smorde." 8Och med stränga ord avhöll David sina män från att överfalla Saul.
Saul lämnade grottan och fortsatte vägen fram. 9Då reste sig David och gick ut och ropade efter honom: "Min herre och konung!" Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. 10Han sade: "Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? 11Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. - 12Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet. 13Herren skall döma mellan oss, Herren skall hämnas på dig för vad du har brutit mot mig, själv skall jag inte röra dig. 14Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda. Min hand skall inte röra vid dig. 15Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En ynka loppa! 16Men Herren skall vara domare; han skall skipa rättvisa mellan dig och mig. Han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt gentemot dig."
17När David hade sagt detta ropade Saul: "David, min son, är det verkligen du?" Och han brast i gråt. 18"Det är du som har rätt, inte jag", sade han. "Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. 19I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. 20Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. 21Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre. 22Svär nu vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min släkt." 23Detta lovade David med ed, och sedan vände Saul tillbaka hem, medan David och hans män drog sig upp till sitt bergfäste.
Navals hustru Avigajil kommer till David
25 1Samuel dog och hela Israel samlades för att hålla dödsklagan över honom. Han begravdes i Rama, där han hade bott.
David hade dragit vidare ner mot Paranöknen. 2I Maon bodde på den tiden en man som höll boskapshjordar i Karmel. Han var mycket välbärgad; han ägde 3 000 får och 1 000 getter, och nu var han i Karmel i samband med fårklippningen. 3Mannen hette Naval och hans hustru Avigajil. Hon var en klok och vacker kvinna, men han var styvsint och elak; han tillhörde Kalevs ätt. 4Då David ute i öknen fick reda på att Naval höll på med fårklippningen i Karmel 5skickade han dit tio av sina män: "Dra upp till Karmel och gå hem till Naval", sade han. "Hälsa honom från mig 6och säg: Jag önskar dig all lycka och allt gott för dig och din familj och allt du äger. 7Jag fick höra att du är i färd med fårklippningen. Nu är det så att dina herdar har hållit till hos oss, och vi har aldrig gjort dem något för när. Inte heller har de blivit av med något under hela tiden de har varit i Karmel. 8Fråga själv ditt folk, de kan intyga det. Jag ber dig därför att ta väl emot mina män, när de nu har kommit på en festdag, och ge av vad du kan ha åt dem och din vän David."
9Då männen kom till Naval framförde de Davids hälsning och väntade så på svar. 10Men Naval frågade: "David, vem är det? Jishajs son, vem är det? Det är gott om slavar nu för tiden som rymmer från sina herrar. 11Skulle jag ta mitt bröd och mitt vin och det som jag har slaktat för mina fårklippare, skulle jag ge det åt folk som kommer från jag vet inte var?" 12Männen vände tvärt och gick tillbaka till David och berättade vad som hade hänt. 13"Spänn på er svärden", sade David till sina män, och det gjorde alla, också David själv. Sedan drog han upp mot Karmel med omkring 400 man, medan 200 man stannade i lägret.
14En av Navals tjänare berättade för hans hustru Avigajil att David hade skickat budbärare utifrån öknen: "De framförde en hälsning till vår husbonde, men han snäste av dem. 15Och de har ändå varit så hyggliga mot oss, aldrig har vi blivit ofredade, och ingenting har kommit bort för oss under hela den tid vi har hållit till i deras trakter. 16De har varit en skyddande mur omkring oss både natt och dag, så länge vi har vallat boskapen i deras närhet. 17Nu måste du tänka ut vad du kan göra. Domen är säkert redan fälld över vår herre och allt hans husfolk. Själv är han en så ondsint människa att man inte ens kan tala med honom." 18Avigajil gick genast och tog fram tvåhundra brödkakor, två läglar vin, fem redan tillredda får, ett par säckar rostad säd, hundra kakor russin och tvåhundra kakor fikon och lastade alltsammans på åsnor. 19Hon sade åt sina tjänare att gå i förväg, så skulle hon själv komma efter. Men till sin man Naval nämnde hon ingenting. 20Bäst som hon var på väg neråt i skydd av berget, ridande på sin åsna, mötte hon David och hans män, som kom emot henne. 21David hade suttit och tänkt: "Det tjänade ingenting till att jag skyddade den där mannens egendom ute i öknen, så att ingenting kom bort. Han har lönat gott med ont. 22Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag låter ett enda manfolk i hans hus vara vid liv när morgonen kommer."
23När Avigajil fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt. 24"Herre", sade hon och föll ner för hans fötter, "skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna. 25Bry dig inte om den eländige Naval. Han bär sitt namn med all rätt: Vettlös heter han, och vettlös är han. Själv träffade jag aldrig männen som du skickade. 26Så sant Herren lever, han som har hindrat dig från att spilla blod och ta rätten i egna händer, och så sant du själv lever, herre: må det gå dina fiender och dem som vill dig illa på samma sätt som det går Naval. 27Ta emot de gåvor som din tjänarinna medför, herre, och låt fördela dem bland männen i ditt följe. 28Jag ber dig förlåta din tjänarinna vad hon har felat. Herren skall bygga dig ett kungahus som består. Du utkämpar Herrens krig, och du skall inte göra dig skyldig till något som är orätt så länge du lever. 29Om någon skulle förfölja dig och stå dig efter livet skall Herren bevara ditt liv som en dyrbar sten, men dina fienders liv skall han lägga i sin slunga och skjuta bort. 30När Herren har gett dig allt det goda han har utlovat och satt dig till furste över Israel, 31så skall du inte behöva förebrå dig eller gräma dig över att du har spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. Men när Herren låter det gå dig väl, tänk då på mig, din tjänarinna." 32David svarade: "Prisad vare Herren, Israels Gud, som har fört dig i min väg. 33Jag prisar din klokhet, och jag prisar dig själv, för att du i dag har hindrat mig från att spilla blod och ta rätten i egna händer. 34Men så sant Herren lever, Israels Gud, han som har avhållit mig från att göra dig illa: om du inte så snabbt hade kommit mig till mötes, då hade vartenda manfolk hos Naval strukit med före gryningen." 35Så tog David emot vad hon hade fört med sig. "Nu kan du lugnt rida hem", sade han, "jag har lyssnat till dig, och jag gör dig till viljes."
36När Avigajil kom hem fann hon att Naval hade ställt till med en fest som anstod en kung. Själv var han drucken och mycket upprymd. Därför nämnde hon inte ett ord om saken förrän nästa dag. 37På morgonen, när han hade nyktrat till, berättade Avigajil för sin man vad som hade hänt. Då drabbades han av slag, och han låg där som en sten. 38Omkring tio dagar senare släckte Herren hans liv.
39När David fick höra att Naval var död sade han: "Prisad vare Herren, som har straffat Naval för den skymf som jag har lidit. Herren har hindrat mig från att begå en ogärning och låtit Navals ondska gå ut över honom själv."
David skickade nu bud till Avigajil för att begära henne till hustru. 40Hans tjänare kom till henne i Karmel och framförde sitt ärende: "David har sänt oss för att hämta dig till honom som hans hustru." 41Då föll Avigajil ner och hälsade dem med ansiktet mot marken och gav sitt svar: "Jag är din tjänarinna, låt mig vara en slavinna som tvättar fötterna på sin herres tjänare." 42Så satte hon sig genast upp på sin åsna och red i väg, i sällskap med sina fem tjänsteflickor. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.
43David var också gift med Achinoam från Jisreel; båda var nu hans hustrur. 44Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lajishs son, från Gallim.
David skonar Saul i lägret
26 1Folket i Sif kom till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd på Hakilaberget mitt emot Jeshimon. 2Då tog Saul med sig 3 000 utvalda israelitiska soldater och tågade ner till Siföknen för att leta efter David. 3Han slog läger på Hakilaberget mitt emot Jeshimon, nära vägen.
David, som höll till i öknen, förstod att Saul hade följt efter honom dit. 4Han skickade fram spejare och förvissade sig om att Saul verkligen hade kommit, 5och därefter gav han sig i väg till Sauls lägerplats. Han såg var Saul och hans överbefälhavare Avner, Ners son, hade lagt sig; Saul låg längst inne i lägret med soldaterna omkring sig. 6Då vände sig David till hettiten Achimelek och till Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och frågade om någon av dem ville följa honom bort till Saul i lägret. "Jag går med dig", svarade Avishaj.
7På natten gick de bort till hären. Där låg Saul och sov längst inne i lägret, med spjutet nedborrat i marken vid huvudet, medan Avner och soldaterna låg runt omkring honom. 8Då sade Avishaj till David: "Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt." 9Men David svarade: "Nej, du får inte dräpa honom! Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?" 10Och David sade: "Så sant Herren lever, Herren skall själv slå honom, vare sig han dör därför att hans tid är ute eller han faller på slagfältet. 11Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde. Ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss sedan gå vår väg." 12David tog spjutet och vattenkrukan från platsen vid Sauls huvud, och så gick de därifrån. Ingen såg dem, ingen märkte något, ingen vaknade. Alla sov, ty Herren hade försänkt dem i djup dvala.
13När David hade kommit över på andra sidan gick han långt bort och ställde sig högst uppe på berget, på stort avstånd från lägret. 14Så ropade han till hären och till Avner, Ners son: "Hör du mig, Avner?" - "Vem är du som anropar kungen?" frågade Avner. 15David svarade: "Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? Någon har ju lyckats ta sig in för att dräpa din herre konungen. 16Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakat över er herre, över Herrens smorde. Se efter: Var är kungens spjut? Var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?" 17Saul kände igen Davids röst och ropade: "David, min son, är det verkligen du?" Och David svarade: "Ja, min herre och konung, det är jag. 18Varför förföljer du din tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har jag gjort mig skyldig till? 19Jag ber dig, herre konung, att lyssna på mig. Om det är Herren som har uppeggat dig mot mig, må han då blidkas med ett offer, men är det människor, så skall Herren låta förbannelse drabba dem. Nu har de jagat bort mig och förmenat mig rätten att bo i Herrens land och på så vis velat driva mig till att tjäna andra gudar. 20Men låt inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens ansikte. Israels kung har dragit ut för att döda mig, som man jagar klipphöns i bergen." 21Då sade Saul: "Jag har gjort orätt. Kom tillbaka, David, min son, jag skall inte göra dig något ont mera, eftersom du i dag har visat sådan respekt för mitt liv. Jag har varit en dåre och tagit gruvligt miste." 22David svarade: "Här är ditt spjut, konung, skicka över någon att hämta det. 23Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trohet. Nyss lämnade han dig i mitt våld, men jag vägrade att bära hand på Herrens smorde. 24Liksom ditt liv var dyrbart för mig, så skall mitt liv vara dyrbart för Herren, och han skall rädda mig ur all fara." 25Då sade Saul: "Välsignad är du, min son David! Stora ting skall du ta dig för, och allt du gör skall lyckas." Så gick David därifrån, och Saul vände tillbaka hem.
David får Siklag av kung Akish
27 1"Förr eller senare faller jag offer för Saul", tänkte David. "Det bästa jag kan göra är att fly till filisteernas land. Då måste Saul ge upp och sluta att leta efter mig överallt i Israel; jag kommer att vara utom räckhåll för honom." 2Alltså bröt David upp tillsammans med de sexhundra man han hade med sig och gick över till kungen i Gat, Akish, Maoks son. 3Hos honom slog sig David ner med sina män, var och en med sin familj, David med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil från Karmel, Navals änka. 4När Saul fick höra att David hade flytt till Gat upphörde han att leta efter honom.
5"Om jag har vunnit din gunst", sade David till Akish, "låt mig då få bosätta mig i någon av städerna ute i landet. Inte skall jag väl bo här i huvudstaden hos dig, herre?" 6Genast förlänade Akish honom Siklag - det är därför denna stad än i dag tillhör Juda kungar.
7I ett år och fyra månader stannade David i filisteernas land. 8Han och hans män drog ut på plundringståg mot geshureerna, girseerna och amalekiterna; det var dessa folk som bodde i området mellan Telam och Shur, ända bort mot Egypten. 9Under sina härjningar i landet lämnade David varken män eller kvinnor vid liv. Han tog med sig får och kor, åsnor och kameler och kläder och vände så tillbaka till Akish. 10När Akish frågade: "Vem har ni plundrat i dag", kunde David svara att de hade varit i Judas del av Negev eller i jerachmeeliternas del eller i keniternas. 11David skonade varken män eller kvinnor. Han var rädd att de skulle anklaga honom för vad han gjort, om de kom levande till Gat. Så brukade David gå till väga under hela den tid han bodde i filisteernas land. 12Och Akish litade på honom och tänkte: "Säkert har han gjort sig så hatad av sitt folk Israel att han för all framtid måste hålla sig till mig."
28 1Vid denna tid drog filisteerna samman sina stridskrafter till kamp mot Israel, och Akish frågade David: "Du är väl på det klara med att du och dina män måste dra i fält med mig?" - 2"Javisst", svarade David, "du skall själv få se vad din tjänare är i stånd till." - "Bra", svarade Akish, "då utnämner jag dig till min ständige livvakt."
Saul hos andeskåderskan i En-Dor
3Samuel var död, hela Israel hade hållit dödsklagan över honom, och han hade begravts i sin hemstad Rama. Saul hade rensat landet från andeskådare och spåmän.
4Filisteerna hade samlat sina styrkor och kommit till Shunem och slagit läger där. Då bådade Saul upp folket och slog läger på Gilboaberget. 5När Saul såg filisteernas här blev han förfärad, och i sin ängslan 6frågade han Herren vad han skulle göra, men Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter. 7Då befallde Saul sina tjänare att leta reda på en andeskåderska som han kunde söka upp och rådfråga. Tjänarna talade då om att det fanns en sådan i En-Dor. 8För att inte bli igenkänd tog Saul på sig andra kläder, och med två man i sällskap kom han på natten till kvinnan. "Frambesvärj en ande och spå mig", sade Saul. "Mana fram den som jag nämner för dig." 9Kvinnan svarade: "Du vet ju själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andeskådare och spåmän i landet. Vill du locka mig i en fälla och döda mig?" 10Men Saul svor: "Så sant Herren lever, ingenting skall läggas dig till last i denna sak." 11Hon frågade då vem hon skulle mana fram, och han svarade: "Samuel." 12Men då kvinnan fick se Samuel gav hon till ett skrik och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!" - 13"Var inte rädd", sade kungen. "Vad är det du ser?" - "Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden", sade kvinnan. 14"Hur ser det ut?" frågade Saul, och hon svarade: "Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.
15"Varför har du stört min ro och manat fram mig?" frågade Samuel, och Saul svarade: "Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra." 16Samuel sade: "Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? 17Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David. 18Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt. 19Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna."
20Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom. Han var också fullkomligt utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett helt dygn. 21Kvinnan gick fram till honom, och när hon såg att han var skräckslagen sade hon: "Kom ihåg att jag gjorde som du ville, herre. Jag satte livet på spel då jag lydde dig. 22Nu ber jag att du i din tur lyssnar på mig. Låt mig få sätta fram lite mat, så att du kan styrka dig innan du går härifrån." - 23"Nej", sade han, "jag vill inte ha något." Men när inte bara kvinnan utan också hans följeslagare tiggde och bad gav han efter. Han steg upp och satte sig på bädden. 24Kvinnan hade en gödkalv i huset, och den slaktade hon i all hast. Sedan tog hon fram mjöl, gjorde en deg och bakade bröd. 25Hon satte fram åt Saul och hans män, och när de hade ätit bröt de upp och gick sin väg samma natt.
Filisteernas befälhavare misstror David
29 1Filisteerna drog samman alla sina styrkor till Afek, medan israeliterna hade sitt läger vid källan i Jisreel. 2I avdelningar på hundra och tusen man marscherade filisteerna upp under sina hövdingar; sist kom David och hans män tillsammans med Akish. 3Då frågade de filisteiska befälhavarna: "Vad har de där hebreerna här att göra?" Akish svarade: "Det är ju David som tjänade Israels kung Saul men som nu har varit hos mig i åratal. Jag har inte haft något att förebrå honom sedan den dag han gick över till mig." 4Då blev befälhavarna förargade och sade åt Akish att skicka tillbaka David till den stad som han hade fått i förläning. "Han får inte dra i krig tillsammans med oss, det är risk för att han under striden vänder sig mot oss. Kan det finnas ett bättre sätt för honom att vinna sin herres gunst än att göra våra soldater ett huvud kortare? 5Kom ihåg att det är denne David de sjunger om när de dansar: Saul har slagit tusen, David tio tusen."
6Akish kallade till sig David och förklarade: "Så sant Herren lever, du är att lita på, och jag är mycket nöjd med att ha dig i min tjänst i hären. Jag har inte funnit något att klandra dig för alltifrån den dag du kom till mig. Men du är inte väl sedd av hövdingarna. 7Vänd nu tillbaka i lugn och ro, så att du inte retar dem." - 8"Vad har jag då gjort?" undrade David. "Har du funnit något att klandra mig för under den tid jag har varit i din tjänst, eftersom jag nu inte får dra i strid mot dina fiender, min herre och konung?" 9Akish svarade: "Nej, du vet att du i mina ögon är som en Guds ängel, men befälhavarna vägrar att låta dig kämpa tillsammans med oss. 10Tidigt i morgon skall du därför bryta upp, du och de av din herres tjänare som du hade med dig. Ni skall gå tillbaka till den stad som jag förlänade er. Var inte bitter, jag har fullt förtroende för dig. Se till att ni kommer i väg tidigt, gå så snart det ljusnar." 11Så anträdde David och hans män återfärden till filisteernas land tidigt följande morgon. Men filisteerna drog upp mot Jisreel.
Amalekiternas härjningståg och Davids hämnd
30 1Två dagar därefter kom David och hans män fram till Siklag. Då hade amalekiterna gjort ett härjningståg in i Negev mot Siklag, som de hade erövrat och bränt ner. 2Kvinnorna och alla andra i staden hade de tagit till fånga, stora som små. De hade inte dödat någon, bara fört dem med sig och försvunnit därifrån. 3När David och hans män kom fram till Siklag och fann att staden var nerbränd och att deras hustrur och söner och döttrar var bortförda, 4brast de ut i högljudd klagan och grät tills de inte orkade gråta mer. 5Davids bägge hustrur var tillfångatagna, Achinoam från Jisreel och Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. 6David var hårt trängd: folket hotade att stena honom, eftersom alla var förbittrade för sina söners och döttrars skull. Men han hämtade styrka hos Herren, sin Gud. 7"Ta fram efoden", sade han till prästen Evjatar, Achimeleks son, och när Evjatar gjort det 8frågade David Herren: "Skall jag sätta efter det där rövarbandet? Kommer jag att hinna ifatt dem?" Herren svarade: "Ja, sätt efter dem! Du kommer att hinna ifatt dem och rädda de fångna."
9Då gav sig David i väg med sina sexhundra man och kom fram till Besorbäcken. Där stannade somliga kvar: 10David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, men tvåhundra man var för trötta för att gå vidare över bäcken och måste stanna kvar.
11Ute på öppna fältet hittade soldaterna en egyptisk man, som de tog med till David. Han fick bröd att äta och vatten att dricka. 12Sedan han ätit lite torkade fikon och ett par kakor russin repade han sig. Då hade han varken fått mat eller dryck på tre dygn. 13David frågade honom: "Vem tillhör du och var är du ifrån?" Han svarade: "Jag är egypter och slav hos en amalekit. Min husbonde övergav mig när jag blev sjuk för tre dagar sedan. 14Vi hade varit ute och plundrat i den del av Negev som tillhör kereteerna, i det som tillhör Juda och i den del av Negev som tillhör Kalevs ätt, och vi hade bränt ner Siklag." 15David frågade: "Vill du föra mig till det där rövarbandet?" Han svarade: "Svär vid Gud att du inte dödar mig eller utlämnar mig åt min husbonde, så skall jag föra dig dit." 16Han visade David vägen, och där såg de nu amalekiterna ligga spridda överallt, de åt och drack och firade det stora byte de hade tagit i filisteernas land och i Juda. 17David anföll i gryningen följande dag, och blodbadet fortsatte ända till kvällen. Ingen slapp undan utom fyrahundra man, som satt upp på sina kameler och flydde.
18David räddade tillbaka allt vad amalekiterna hade rövat bort och befriade också sina båda hustrur. 19Ingenting saknades, varken stora eller små, varken söner eller döttrar, ingenting av bytet eller det rövade: allt skaffade David till rätta. 20Han tog också alla fåren och korna; denna hjord drev de framför sig och ropade: "Här är Davids byte."
21David kom nu tillbaka till de tvåhundra som hade varit för trötta för att följa med och som han därför hade lämnat vid Besorbäcken. När David och hans män närmade sig gick de tvåhundra ut för att möta dem. David gick fram tillsammans med sina män och hälsade vänligt, 22men några ondsinta och illvilliga män i hans följe började ropa: "Eftersom de inte gick med oss skall vi inte heller ge dem av bytet som vi har räddat; de får ta sina hustrur och barn och gå." 23Då sade David: "Nej, bröder! Så får ni inte göra med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss, och det rövarband som överföll oss har han lämnat i vårt våld. 24Vem bryr sig om vad ni säger? Nej, samma lott åt den som vaktar trossen och åt den som går i striden! Alla skall vara med och dela." 25Från den dagen gjorde David detta till regel och rättesnöre i Israel, och så är det än i dag.
26När David hade kommit tillbaka till Siklag skickade han delar av bytet till sina stamfränder, de äldste runt om i Juda, och lät hälsa: "Detta är en gåva till er, det är en del av bytet från Herrens fiender." 27Han skickade till dem som bodde i Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28Aroer, Sifmot, Eshtemoa 29och Rakal; vidare till dem som bodde i jerachmeeliternas städer och i keniternas städer, 30till dem i Horma, Bor-Ashan, Atak 31och Hebron och till alla de orter dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.
Sauls död
31 1Filisteerna hade gått till anfall mot israeliterna och drivit dem tillbaka; många låg stupade på Gilboaberget. 2Filisteerna var tätt i hälarna på Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. 3Striden blev hård kring Saul, bågskyttarna upptäckte honom, och han sårades i veka livet. 4Då sade han till sin väpnare: "Drag ditt svärd och stöt ner mig, så att inte de där oomskurna hedningarna förgriper sig på mig." Men väpnaren var lamslagen av skräck och vågade inte. Då drog Saul sitt svärd och kastade sig på det, 5och när väpnaren såg att han var död kastade sig också han på sitt svärd och dog med honom. 6Så dog de allesammans den dagen: Saul, hans tre söner och hans väpnare.
7Då israeliterna på andra sidan slätten och på andra sidan Jordan fick veta att soldaterna hade tagit till flykten och att Saul och hans söner hade stupat, övergav de sina städer och flydde. Och filisteerna kom och bosatte sig där.
8När filisteerna nästa dag kom för att plundra de stupade fann de Saul och hans tre söner, där de låg fallna på Gilboaberget. 9De högg av honom huvudet och tog hans vapen och skickade runt i sitt land för att kungöra segern för gudarna och folket. 10Hans vapen lade de i astartetemplet, men kroppen hängde de upp på stadsmuren i Bet-Shean.
11När folket i Javesh i Gilead fick höra vad filisteerna hade gjort med Saul 12bröt alla vapenföra män upp och vandrade hela natten till Bet-Shean. De tog ner Sauls och hans söners lik från stadsmuren och gick tillbaka till Javesh och brände dem där. 13Därefter tog de benen och begravde dem under tamarisken i staden och fastade sedan i sju dagar.
Till Rut
Till Andra Samuelsboken