Bibeln
Apokryferna
Judit
Kriget mellan Nebukadnessar och Arpakshad
1 1Det var det tolfte året av Nebukadnessars regering, han som var kung över assyrierna i den stora staden Nineve. Då var Arpakshad kung över mederna i Ekbatana, 2han som omgav Ekbatana med en ringmur av tuktad sten, en och en halv meter breda och tre meter långa block. Han gjorde muren 35 meter hög och 25 meter bred, 3vid stadsportarna reste han 50 meter höga torn på 30 meter breda fundament, 4och portarna gav han en höjd av 35 meter; bredden var 20 meter, så att hans slagkraftiga arméer kunde tåga ut med infanteriet i marschordning.
5Det året började kung Nebukadnessar krig mot kung Arpakshad på den stora slätten, dvs. slätten vid Ragau. 6I hans fälttåg deltog alla som bodde i bergstrakterna och alla som bodde kring Eufrat, Tigris och Hydaspes och på den elamitiske kungen Arjoks slätt; en mängd olika folk anslöt sig alltså till kaldeernas här.
7Kung Nebukadnessar av Assyrien hade också sänt bud till Persiens invånare och till alla som bodde i väster, till Kilikiens, Damaskus, Libanons och Antilibanons invånare och till alla som bodde längs kusten, 8till dem som tillhörde stammarna på Karmel och i Gilead, till övre Galileen och den stora Jisreelslätten, 9till alla i Samarien och dess städer och området öster om Jordan, till Jerusalem och Betane, Chelous och Kadesh och Egyptens gränsflod, till Tachpanches, Ramses och hela Goshen, 10ända förbi Tanis och Memfis, till alla Egyptens invånare, så att budet slutligen nådde Etiopiens gränser. 11Men befolkningen i hela detta område trotsade assyrierkungen Nebukadnessars befallning och deltog inte i hans krigsföretag. De kände ingen fruktan för honom; i deras ögon var han bara en människa, och de lät hans sändebud återvända förödmjukade och med oförrättat ärende. 12Då fylldes Nebukadnessar av raseri mot alla dessa länder och svor vid sin tron och sin kungavärdighet att hämnas på Kilikien, Damaskustrakten och Syrien och hugga ner hela områdets befolkning, liksom även alla Moabs invånare, ammoniterna och hela Judeen och alla i Egypten ända till de två sjöarnas land.
13I sitt sjuttonde regeringsår drog Nebukadnessar i fält med sin här mot kung Arpakshad och besegrade honom, så att hela Arpakshads här med alla hans ryttare och stridsvagnar slogs på flykten. 14Han intog hans städer och trängde fram ända till Ekbatana, där han erövrade tornen och skövlade stadens gator, så att dess prakt förbyttes i förnedring. 15Arpakshad tog han till fånga i bergen ovanför Ragau, han stack ner honom med sina spjut och gjorde slut på hans välde för alltid. 16Så vände han hem med sitt byte, och med honom hela hans armé, en väldig skara krigare från olika länder. Där tillbringade han fyra månader med hären under sorglöst festande.
1:1 Nebukadnessars regering ... assyrierna ... Nineve Nebukadnessar regerade 605‑562 f.Kr. i Babylon. Assyriernas huvudstad Nineve hade erövrats av hans far år 612, och han erövrade själv Jerusalem år 587. Författaren skapar en symbolisk gestalt genom att fritt kombinera minnen av Israels mest fruktade fiender. Judits bok är ingen historisk krönika utan en uppbyggelseskrift i skönlitterär form från 100-talet f.Kr. Den är en grekisk översättning av ett icke bevarat hebreiskt original. Berättande skrifter.
1:1 Arpakshad ... mederna ... Ekbatana Mediens huvudstad Ekbatana motsvarar Hamadan i det nutida Iran. Namnet Arpakshad är troligen hämtat från 1 Mos 10:22.
1:5 Ragau Troligen avses det Rages som nämns i Tob 4:1 (se not).
1:6 Hydaspes Biflod till Indus, här kanske förväxlad med Choaspes, som rann genom Elam norr om Persiska vikens innersta del. Arjok Namnet kan ha hämtats från 1 Mos 14:1.
1:6 Kaldeen.
1:7 alla som bodde i väster Uppräkningen av geografiska namn följer den östra medelhavskusten och dess inland från norr till söder. Egypten lydde inte under Nebukadnessar, som dock vid ett tillfälle invaderade landet; jfr Jer 43:10-12.
1:9 Egyptens gränsflod Se not till 4 Mos 34:5.
1:12 de två sjöarnas land Kanske en anspelning på antika föreställningar om att Nilen kom från två avlägsna källsjöar.
Holofernes fälttåg
2 1Det artonde året, den tjugoandra dagen i den första månaden, påbjöd kung Nebukadnessar av Assyrien från sitt palats att hämnden nu skulle drabba alla länderna, så som han hade sagt. 2Han sammankallade alla sina ministrar och alla sina stormän, lade fram sin hemliga plan för dem och tillkännagav sitt beslut om allt lidande han skulle tillfoga dessa länder. 3Även de ansåg att alla som inte hade åtlytt hans bud skulle förgöras. 4När kung Nebukadnessar av Assyrien hade avslutat sitt rådslag kallade han till sig Holofernes, som var överbefälhavare för hans armé och närmast honom själv i rang, och sade till honom: 5"Så säger storkonungen, hela jordens herre: Du skall bege dig härifrån och båda upp soldater som litar på sin styrka, 120 000 man fotfolk och 12 000 hästar och ryttare. 6Du skall dra i krig mot länderna i väster, som har trotsat mitt ord. 7Kungör för dem att de skall hålla jord och vatten i beredskap, ty jag skall dra ut mot dem i vrede. Jordens hela yta skall döljas under mina krigares fötter, och jag skall utlämna dem åt min krigshär till plundring; 8de stupade skall fylla bergsklyftorna, och bäckraviner och floder skall svämma över, uppdämda av lik. 9Och krigsfångarna skall jag föra till jordens yttersta gränser. 10Dra alltså ut och besätt hela deras område. Om de överlämnar sig åt dig skall du bevaka dem för min räkning till den dag då de ställs till ansvar. 11Men om man någonstans i ditt område vägrar foga sig skall du inte visa skonsamhet utan utlämna dem till död och plundring. 12Vid mitt liv och min kungliga makt: jag har talat, och jag skall själv genomföra detta. 13Och du får inte bryta mot ett enda av din herres bud, du skall obrottsligt verkställa allt jag har ålagt dig, och du skall göra det utan dröjsmål."
14Holofernes begav sig från sin herres palats och kallade till sig alla furstarna och den assyriska arméns befälhavare och officerare. 15Han mönstrade en styrka av elitsoldater så som hans herre hade befallt honom, 120 000 man och 12 000 beridna bågskyttar, 16och fördelade dem på det sätt som är brukligt i en krigshär. 17Vidare rekvirerade han väldiga mängder av kameler, åsnor och mulor för utrustningen, ett oräkneligt antal får, oxar och getter till proviant, 18rikliga matförråd åt allt manskapet och en oerhörd mängd guld och silver från den kungliga skattkammaren. 19Så drog han i fält med hela sin här för att röja väg för kung Nebukadnessar, för att täcka hela jordytan i väster med stridsvagnar, ryttare och elitsoldater. 20Tillsammans med hären drog det ut ett brokigt följe; de var som gräshoppor eller som markens sandkorn, alltför många för att kunna räknas.
21De gick tre dagsmarscher från Nineve i riktning mot Bektileths slätt och slog sedan läger bortom Bektileth invid berget till vänster om övre Kilikien. 22Därifrån marscherade Holofernes upp i bergen med hela sin här, fotfolk, ryttare och stridsvagnar, 23och trängde genom Put och Lud. Han plundrade Rassis och Ismaels stammar vid ökenranden söder om Cheleon. 24Han tågade längs Eufrat genom Mesopotamien och raserade alla de befästa städerna längs Abronas bäckravin ända fram till havet. 25Han erövrade Kilikien, högg ner alla som gjorde motstånd mot honom och trängde fram till Jafets område, som ligger söderut, åt Arabien till. 26Han inringade Midjans stam, brände deras tält och plundrade deras boskapsfållor. 27Vid tiden för veteskörden tågade han ner till Damaskusslätten, brände av alla åkrarna där, slaktade hjordarna av får och kor, plundrade städerna, slog ihjäl barnen och högg ner alla unga män.
28Skräck och fasa för honom fyllde dem som bodde i kustlandet, invånarna i Sidon och Tyros, dem som bodde i Sur och Okina och alla som bodde i Jamnia, och folket i Ashdod och Ashkelon darrade av skräck för honom. 3 1De skickade sändebud till honom för att be om fred: 2"Vi, den store konung Nebukadnessars tjänare, ligger för dina fötter. Gör med oss som du finner för gott. 3Alla våra gårdar och marker, vetefält och hjordar av får och kor och alla fållor vid våra herdekojor står till ditt förfogande - gör med dem som du behagar. 4Också våra städer och deras invånare är dina slavar - behandla dem som du önskar." 5Männen infann sig hos Holofernes och framförde detta budskap till honom.
2:1 Det artonde året Detta år, 587 f.Kr., belägrades Jerusalem av babylonierna; jfr Jer 32:1 f.
2:4 Holofernes Namnet, som är persiskt, återges här i sin traditionella form. Den korrekta är troligen Olofernes. Varianten Orofernes är känd från Kappadokien i Mindre Asien, där ett par furstar bar namnet på 300- resp. 100-talet f.Kr.
2:7 jord och vatten Symboler för kapitulation, kända från persisk tid. Innebörden var att man ställde mark och vattendrag till erövrarens förfogande.
2:20 ett brokigt följe Dvs. civila som hoppades tjäna pengar på affärer, prostitution, plundring osv.
2:21-28 Kända geografiska namn blandas med oidentifierade och svårtolkade. I huvudsak tycks författaren vilja säga att Holofernes härjade i det nuvarande Syrien och angränsande områden i norr och söder.
2:28 kustlandet Uppräkningen av städer börjar i det nuvarande Libanon (Sidon; Tyros) och följer kusten söderut. Med Sur och Okina avses kanske Dor och Acko i nutidens Israel; jfr not till 1 Mack 10:69. Jamnia Se not till 1 Mack 10:69.
6Holofernes tågade då ner till kusten med sin här, besatte de befästa städerna och förstärkte sina trupper med utvalda män därifrån. 7Både där och på den omgivande landsbygden gick man honom till mötes med kransar på huvudet, med dans och tamburiner. 8Men han raserade alla deras helgedomar och högg ner deras heliga lundar, ty han hade fått uppdraget att utrota alla landets gudar, för att alla folk skulle dyrka Nebukadnessar ensam och människor av alla språk och stammar åkalla honom som gud. 9Sedan marscherade han förbi Jisreel i trakten av Dotan, som ligger nedanför Judeens väldiga bergsrygg, 10och slog läger mellan Gaibai och Skythopolis. Där stannade han en månads tid för att samla ihop alla förråd som hären behövde.
3:8 raserade alla deras helgedomar Översättningen bygger på en textändring. Den grekiska textens "skövlade hela deras område" är troligen en förenklande felläsning. Poängen är att Holofernes gör sig skyldig till helgerån och religionsförföljelse. Det är därför judarna vägrar att underkasta sig (4:1 f.; 5:4).
3:9 f. förbi Jisreel ... Skythopolis Holofernes följer en av forntidens klassiska marschvägar. Han passerar Jisreelslätten norr om de trakter vid Dotan där huvudhandlingen skall utspelas. Sedan slår han läger i övre Jordandalens utvidgning vid Bet-Shean (1 Mack 5:52), på grekiska kallat Skythopolis. Gaibai är kanske en förvanskning av Gilboa, namnet på bergen sydväst om staden; se not till Dom 7:3.
Judarna rustar sig till motstånd
4 1När israeliterna i Judeen fick höra om allt som Holofernes, den assyriske kungen Nebukadnessars överbefälhavare, hade gjort mot de andra folken och hur han hade plundrat och ödelagt alla deras tempel, 2greps de av oerhörd skräck för honom och fylldes av oro för Jerusalem, där Herren, deras Gud, hade sitt tempel. 3De hade nämligen nyss återvänt från fångenskapen, och bara för en kort tid sedan hade Judeens folk blivit samlat och kultföremålen, altaret och templet blivit renade efter vanhelgandet. 4De skickade folk till hela Samarien och till Kona, Bet-Horon, Belmain och Jeriko och till Choba och Hasor och till Salemdalen; 5de besatte de högsta bergstopparna, befäste byarna i närheten och försatte dem i krigsberedskap genom att lägga upp livsmedelsförråd, ty skörden hade nyss bärgats på fälten. 6Jojakim, som vid den tiden var överstepräst i Jerusalem, skrev till invånarna i Baityloua och i Baitomesthaim, som ligger mitt emot Jisreel invid slätten utanför Dotan, 7att de skulle spärra uppfartsvägarna till bergen, eftersom de gav tillträde till Judeen och det var lätt att hejda fiendens framryckning där passagen var trång och gav utrymme åt högst två man i bredd.
8Israeliterna följde de anvisningar som hade getts av översteprästen Jojakim och av det israelitiska folkets råd, som hade sitt säte i Jerusalem. 9Alla män i Israel ropade till Gud med stor iver, och med stor iver späkte de sig inför honom 10tillsammans med sina hustrur och sina barn, sin boskap, sina arbetare och slavar och alla främlingar i landet, och de svepte säcktyg om höfterna. 11Alla israelitiska män i Jerusalem, och även kvinnor och barn, föll ner framför templet, strödde aska över sina huvuden och höll upp sina säcktrasor inför Herren. 12Också altaret svepte de in i säcktyg, och sida vid sida bönföll de enträget Israels Gud att inte låta deras barn rövas bort, deras hustrur bli krigsbyte, städerna som de ärvt bli ödelagda och templet vanhelgat och skändat till hedningarnas förnöjelse. 13Och Herren lyssnade till deras rop och vände blicken till deras nöd. Folket fortsatte sin fasta många dagar i hela Judeen och i Jerusalem inför Herrens, allhärskarens, tempel. 14Översteprästen Jojakim och alla prästerna som stod inför Herren och de som biträdde vid tjänsten åt Herren hade säcktyg om höfterna, när de frambar det dagliga brännoffret och folkets löftesoffer och frivilliga offer. 15De hade aska på sina huvudbonader, och de ropade av all sin kraft till Herren att han skulle komma med räddning till hela Israels folk.
4:3 återvänt från fångenskapen Här avses en betydligt senare tid än i det föregående. På 530-talet f.Kr. tillät perserkungen Kyros de deporterade judarna att återvända från den babyloniska fångenskapen.
4:4 till hela Samarien Bara en del av de följande ortnamnen kan lokaliseras med säkerhet. Huvudtanken är att en bred zon mellan den ockuperade trakten i norr och det hotade Jerusalem sätts i försvarsberedskap.
4:6 Jojakim Traditioner om annars okända överstepräster med detta namn har knutits till Esras (jfr Neh 12:10, 12, 26) och Jeremias (jfr Bar 1:7) tid.
4:6 Baityloua ... Baitomesthaim Båda namnen är av allt att döma nybildade av författaren. Baityloua kan läsas som "Guds hus" (greciserad hebreiska). Fast staden tydligt förläggs till norra Samarien fungerar den samtidigt som symbol för templet och Jerusalem.
4:8 Råd.
4:10 Säck.
Holofernes krigsråd
5 1När Holofernes, överbefälhavaren för Assurs armé, underrättades om att israeliterna hade berett sig för krig, stängt bergspassen, befäst alla höga bergstoppar och satt upp spärrar på slätterna, 2greps han av fruktansvärd vrede. Han kallade till sig alla Moabs furstar och Ammons hövdingar och alla satraperna i kustområdet 3och sade till dem: "Ni som bor i Kanaan, låt mig veta vad det är för ett folk som lever här i bergstrakterna! Vad är det för städer de bor i? Hur stor armé har de? Vari består deras makt och styrka? Vem är deras kung och leder deras armé? 4Och varför har de, ensamma bland alla folk i väster, hållit sig för goda för att komma mig till mötes?"
5Achior, som förde befälet över ammoniterna, svarade honom: "Lyssna till din tjänares ord, herre, så skall du få höra sanningen om detta folk som bor i bergstrakterna här intill, och ingen lögn skall gå över din tjänares läppar. 6Detta folk härstammar från kaldeerna. 7De slog sig först ner i Mesopotamien därför att de inte ville dyrka de gudar deras fäder tillbad i kaldeernas land. 8De övergav sina fäders religion och började tillbe himlens gud, den gud som de nu erkände. Då fördrev kaldeerna dem från sina gudars område, och de flydde till Mesopotamien, där de slog sig ner för lång tid. 9Men deras gud sade till dem att bryta upp från detta land och flytta till Kanaan. Där bosatte de sig och förvärvade stora rikedomar av guld och silver och en mängd boskap. 10Sedan utvandrade de till Egypten, eftersom hungersnöd hade drabbat hela Kanaans land, och de blev kvar där tills de hade sin bärgning. Där blev de ett talrikt folk, så många att de inte gick att räkna. 11Men kungen i Egypten vände sig mot dem; med slug beräkning tvingade man dem att slita ont som tegelslagare. Så blev de kuvade och gjordes till slavar. 12Då ropade de till sin gud, och han slog hela Egyptens land med plågor mot vilka det inte fanns någon bot. Egypterna fördrev dem ur sitt land, 13och deras gud torrlade Röda havet framför dem 14och ledde dem till Sinai och Kadesh Barnea. De fördrev alla som bodde i öknen 15och bosatte sig i amoreernas land, och alla i Heshbon krossade de med vapenmakt. Efter att ha gått över Jordan tog de hela berglandet i besittning 16och fördrev kanaaneerna, perisseerna, jevuseerna, Shekems stam och alla girgasheerna. Under lång tid bodde de där.
17Så länge de inte syndade mot sin gud hade de lyckan med sig; de har nämligen en gud som avskyr orättfärdighet. 18Men när de avvek från den väg som han hade anvisat dem led de ideliga nederlag i en lång rad krig, tills de slutligen fördes bort som fångar till ett främmande land, deras guds tempel jämnades med marken och deras städer föll i fiendernas händer. 19Men nu har de vänt åter till sin gud, och därför har de fått komma tillbaka från de platser dit de hade skingrats och återta Jerusalem, där deras helgedom ligger, och de har kunnat bosätta sig i bergstrakterna, som låg öde. 20Alltså, herre och härskare: om detta folk gör sig skyldigt till någon förseelse och syndar mot sin gud, då skall vi ta fasta på att de har denna snara om halsen, marschera upp i bergen och nedkämpa dem. 21Men om något lagbrott inte förekommer hos dem, då skall du undvika dem, herre, så att inte deras herre och gud kommer till deras undsättning och vi blir till åtlöje inför hela världen."
22När Achior hade sagt detta hördes ett missnöjt mummel från mängden som stod omkring tältet, och Holofernes stormän och alla som kom från kustlandet och från Moab ropade att han skulle pryglas. 23"Vi låter oss inte skrämmas av några israeliter", sade de. "Det folket saknar kraft och förmåga att ställa upp en slagkraftig här. 24Därför skall vi absolut gå till angrepp, din armé kommer att krossa dem helt, store Holofernes."
5:2 Moabs furstar ... Ammons hövdingar ... satraperna i kustområdet Israels grannfolk och arvfiender i öster och väster förutsätts ha gjort gemensam sak med erövraren; jfr 2 Kung 24:2. Moab. Ammon. Satrap.
5:5 Achior Namnet bör i sin hebreiska form ha betytt "ljusets broder" eller kanske "judarnas broder". Därmed antyds från början vilken roll mannen kommer att spela i fortsättningen.
5:6 Detta folk härstammar från kaldeerna Den följande översikten över Israels historia utgår från 1 Mos 11:28 ff.; jfr Ps 78. Kaldeen.
5:19 därför har de fått komma tillbaka Liksom i 4:3 förutsätts en annan tid än i berättelsens början. Den babyloniska fångenskapen 587-539 f.Kr. är här avslutad.
Domen över Achior
6 1När oväsendet hade lagt sig bland männen som stod kring mötesplatsen talade Holofernes, den assyriska arméns överbefälhavare. Inför hela massan av utlänningar och vänd mot alla moabiterna sade han till Achior: 2"Vem tror du att du är, Achior - du och de där legoknektarna från Efraim - när du profeterar som du gjort bland oss i dag och säger att vi inte skall anfalla Israels folk, därför att deras gud kommer till deras undsättning? Vem är gud utom Nebukadnessar? Han skall sätta in sin krigsmakt och utplåna dem från jordens yta, och deras gud kommer inte att rädda dem. 3Vi som är hans tjänare skall slå ner dem alla som om de var en enda människa. De kan inte hålla stånd mot kraften i vårt kavalleri 4när vi låter det välla fram över dem, utan deras berg skall bli rusiga av deras blod och slätterna mättas av lik. Inte ett spår av motstånd skall sedan möta oss - de kommer att bli fullständigt utplånade. Detta är konung Nebukadnessars ord, han som är hela jordens herre, ty han har talat, och vad han säger blir verklighet. 5Men du Achior, en legoknekt från Ammon, du har i dag gjort dig till en brottsling genom de ord du yttrat. Från denna dag skall du inte få komma inför mina ögon förrän jag har bestraffat det där folket från Egypten. 6När jag återvänder skall din kropp genomborras av min krigshärs svärd och mina tjänares spjut, och du skall kastas bland fiendens stupade. 7Mina slavar kommer nu att föra bort dig till bergen och lämna dig i en av städerna vid passen; 8du skall inte dö förrän du möter ditt öde tillsammans med folket där. 9Och om du i tysthet hoppas att de skall slippa undan behöver du ju inte hänga med huvudet. Jag har talat, och alla mina ord kommer att besannas."
10Sedan befallde Holofernes slavarna som han hade till hands i sitt tält att gripa Achior, föra honom till Baityloua och överlämna honom åt israeliterna. 11Slavarna grep honom och förde honom ur lägret ut på slätten. Från slättlandet gav de sig upp i bergen och kom fram till källorna nedanför Baityloua. 12När männen i staden såg dem nära bergskrönet tog de sina vapen och gick ut ur staden mot bergskrönet; alla stenslungarna ställde sig så att de behärskade vägen dit upp och började beskjuta dem. 13Slavarna smet då nerför berget, band Achior och lämnade honom liggande vid bergets fot medan de själva återvände till sin herre.
14När israeliterna kom ner från staden och fann Achior befriade de honom från repen och tog honom med sig till Baityloua, där de ställde honom inför stadens styresmän, 15som vid den tiden var Ussia, Mikas son av Simons stam, Havri, Otniels son, och Karmi, Malkiels son. 16Dessa sammankallade alla stadens äldste; kvinnorna och alla de unga männen skyndade sig också till folkförsamlingen. Achior fördes fram inför allt folket, och Ussia frågade honom vad som hade hänt. 17Han redogjorde då för det som hade yttrats vid Holofernes krigsråd, för allt vad han själv hade sagt inför de assyriska befälhavarna och för allt det skrävlande tal som Holofernes hade fört mot Israels folk. 18Då föll folket ner i tillbedjan inför Gud och ropade: 19"Herre, du himlens Gud, se deras övermod, visa barmhärtighet mot vårt betryckta folk och vänd dig i dag till oss som är helgade åt dig." 20De gav Achior nytt mod och överhopade honom med beröm. 21Ussia tog med honom från folkförsamlingen hem till sig, där han höll en fest för de äldste. Och de anropade Israels Gud om hjälp hela den natten.
6:1 utlänningar Grundtextens ord kan också beteckna filisteerna; jfr 5:2, 22; 7:8, där representanter för deras gamla område, "kustlandet", uppträder tillsammans med de andra grannfolkens hövdingar.
6:2 legoknektarna från Efraim Namnet på den stam som i gammal tid bodde i Samarien står här för hela Israel; jfr Hos 11:1‑9. Efraim.
6:5 det där folket från Egypten Holofernes förvränger föraktfullt de uppgifter som Achior lämnat: israeliterna är förrymda slavar.
6:16 Äldste.
Baityloua belägras
7 1Dagen därpå gav Holofernes order till hela sin här och alla förstärkningar den fått att bryta upp mot Baityloua, besätta vägarna upp till bergen och gå till angrepp mot israeliterna. 2Under dagen satte sig alla krigarna i rörelse. Armén bestod av 170 000 soldater till fots och 12 000 till häst, förutom trossen och den väldiga mängd folk som drog fram i deras följe. 3De slog läger i dalen vid Baityloua, intill källan, och spred sig över en yta som på bredden räckte förbi Dotan ända till Belbaim och på längden från Baityloua till Kyamon, en plats mitt emot Jisreel. 4När israeliterna såg hur manstark fienden var fylldes de av skräck och sade till varandra: "Dessa människor kommer att föröda hela landet - varken kullarna eller dalarna eller de höga bergen kan bära deras tyngd." 5Var och en hämtade sina vapen, och efter att ha tänt eldar på tornen gick de vakt utan avbrott hela den natten.
6Följande dag red Holofernes ut med hela sitt kavalleri, fullt synligt för israeliterna i Baityloua. 7Sedan han hade rekognoserat vägarna upp till staden ryckte han fram till källorna, tog kontrollen över dem och förlade trupper som vaktstyrkor vid dem, varpå han återvände till sitt folk. 8Där möttes han av alla edomeernas hövdingar och alla de ledande i Moabs folk och av furstarna från kustlandet. De sade: 9"Lyssna till ett ord, vår härskare, så kan du bespara din armé stora förluster. 10Detta israelitiska folk sätter inte sin lit till sina spjut utan till de höga bergen där de bor; det är nämligen inte lätt att ta sig upp till deras bergstoppar. 11Avstå därför, herre, från att strida mot dem på det vanliga sättet i öppet fältslag, så skall inte en enda man av ditt folk behöva stupa. 12Stanna kvar i lägret med hela din armé i säkerhet, och låt dina tjänare besätta källan som bryter fram vid bergets fot, 13ty därifrån får hela Baitylouas befolkning sitt vatten. Då kommer de att försmäkta av törst och måste ge upp sin stad. Vi och vårt folk skall ta oss upp på bergstopparna i närheten och upprätta posteringar där för att hålla vakt, så att inte en enda man kan komma ut ur staden. 14De kommer att tyna bort av hunger tillsammans med sina hustrur och barn, och innan svärdet når dem skall de falla ihop på gatorna i sin egen stad. 15Så kan du ge dem en svidande vedergällning för att de gjorde uppror i stället för att fredligt gå dig till mötes."
16Holofernes och hela hans stab gillade förslaget, och han gav order om att det skulle följas. 17En moabitisk styrka bröt upp tillsammans med 5 000 av assyrierna; de slog läger i dalen och tog kontrollen över israeliternas vattenhål och källor. 18Samtidigt ryckte edomeerna och ammoniterna upp i bergen och slog läger mitt emot Dotan; en avdelning skickade de åt sydost bort mot Egrebel, som ligger nära Chous, en plats vid Mochmours bäckravin. Resten av den assyriska hären slog läger på slätten och täckte hela landets yta. I lägret fanns tält och utrustning i oerhörda mängder, och massan av människor var överväldigande.
19Men israeliterna ropade till Herren, sin Gud, fyllda av djup modlöshet eftersom alla deras fiender hade omringat dem, så att ingen möjlighet fanns att komma undan. 20Runt omkring dem stod Assurs samlade krigsmakt med infanteri, stridsvagnar och kavalleri i trettiofyra dagars tid, tills alla vattenförråd var slut för hela Baitylouas befolkning 21och cisternerna höll på att tömmas. De fick inte dricka sig otörstiga en enda dag, ty dricksvattnet delades ut i ransoner. 22Barnen och kvinnorna var helt uppgivna, och de unga männen blev så utmattade av törsten att de föll omkull på gatorna och i portgångarna; deras krafter var alldeles uttömda.
23Då samlades hela folket med unga män och kvinnor och barn hos Ussia och stadens styresmän, och i alla de äldstes närvaro ropade de högt: 24"Gud må döma mellan er och oss. Ni har begått ett svårt brott mot oss genom att inte be assyrierna om fred. 25Nu finns det ingen som kan hjälpa oss - Gud har sålt oss till dem, och vi kommer att segna ner inför deras ögon, tillintetgjorda av törst. 26Nu måste ni sända bud efter dem. Ge upp hela staden, låt den bli plundrad av Holofernes folk och hela hans här. 27Det är bättre för oss att bli deras krigsbyte - då blir vi slavar, men vi får ändå behålla livet och slipper se hur våra minsta dör inför våra ögon och hur våra hustrur och barn tynar bort. 28Himmel och jord är våra vittnen tillsammans med vår Gud, våra fäders herre som straffar oss för våra och våra fäders synder: måtte han inte i dag låta det gå som vi sagt."
29Alla de församlade brast på en gång ut i våldsam jämmer, och de ropade högt till Herren Gud. 30Men Ussia sade till dem: "Mod, mina bröder! Låt oss hålla ut i fem dagar till. Inom den tiden skall Herren visa oss barmhärtighet på nytt, ty han kommer inte att överge oss fullständigt. 31Men om de fem dagarna går förbi utan att vi får hjälp skall jag göra som ni sagt." 32Han fick folket att skingras och inta sina platser; de gick bort till stadens murar och torn medan han skickade hem kvinnorna och barnen. Det rådde djup förstämning i staden.
7:3 Belbaim ... Kyamon Kanske omformningar av de gammaltestamentliga ortnamnen Jivleam (2 Kung 9:27) och Jokneam (Jos 12:22). Meningen blir då att Holofernes från sitt läger i Jordandalen (3:10) marscherat tillbaka mot väster och nu fyller en stor del av Jisreelslätten med sin här.
7:18 Egrebel, Chous, Mochmours bäckravin Platserna kan inte identifieras med säkerhet. Troligen tänker sig författaren en kringgående rörelse via Jordandalen öster om det nuvarande Nablus.
7:28 måtte han inte i dag låta det gå som vi sagt Dvs. låta oss gå under av törst (v. 25). - Texten är osäker. Det hebreiska originalet kan ha haft en förnyad vädjan om kapitulation: "vi besvär er att redan i dag låta det bli som vi sagt".
7:30 fem dagar till Belägringen hade varat 34 dagar (v. 20), och avgörandet skulle alltså falla den fyrtionde dagen. Författaren kan ha tänkt på texter där Gud låter försakelser eller prövningar pågå just så länge; Dag.
Judit ingriper
8 1Samtidigt fick Judit höra om vad som hänt. Hon var dotter till Merari, som var son till Us, son till Josef, son till Ussiel, son till Hilkia, son till Hananja, son till Gideon, son till Refaja, son till Achituv, son till Elia, son till Hilkia, son till Eliav, son till Netanel, son till Shelumiel, son till Surishaddaj, son till Simon, son till Israel. 2Hennes man Manasse, som tillhörde samma stam och släkt, hade dött under kornskörden. 3Han fick solsting medan han ledde arbetet med att binda kärvar på åkern, blev liggande sjuk och dog i sin hemstad Baityloua, och man begravde honom bland hans fäder på fältet mellan Dotan och Balamon. 4Därefter hade Judit levt som änka i sitt hem i tre år och fyra månader. 5På taket till sitt hus hade hon låtit slå upp ett skjul, hon hade säcktyg om höfterna och bar alltid sina änkekläder. 6Hon fastade varje dag alltsedan hon blivit änka, utom på försabbaten och sabbaten, vid nymåne och dagen närmast före samt vid det israelitiska folkets fester och glädjehögtider. 7Hon var en mycket vacker och tilldragande kvinna. Hennes man Manasse hade efterlämnat både guld och silver, tjänare och tjänsteflickor, boskap och åkrar, som hon hade i behåll. 8Ingen hade ett ont ord att säga om henne, ty hon var mycket gudfruktig.
9Judit fick alltså höra om de bittra ord som folket i sin förtvivlan över vattenbristen hade slungat mot stadens styresman och likaså om allt som Ussia hade sagt till svar: hur han hade gett dem sin ed på att överlämna staden till assyrierna efter fem dagar. 10Då skickade hon den betrodda slavinna som hade tillsynen över hennes egendom med bud efter Ussia, Havri och Karmi, stadens äldste. 11När de infann sig hos henne sade hon:
"Hör på mig, ni som styr över Baitylouas folk: det var inte rätt att tala som ni gjorde inför folket i dag, då ni ställde denna ed mellan Gud och er och lovade att överlämna staden till våra fiender om inte Herren ger oss hjälp inom den bestämda tiden. 12Vilka tror ni att ni är, när ni utmanar Gud som ni gjort i dag och inför alla människor sätter er i Guds ställe? 13Det är Herren, allhärskaren, ni försöker genomskåda, men ni kommer aldrig någonsin att förstå något. 14Ni kan ju inte finna det en människa gömmer i hjärtats djup eller få grepp om de tankar hon tänker - hur skall ni då kunna utforska Gud, som har skapat allt detta? Hur vill ni lära känna hans tankar och begripa hans planer? Nej, bröder, väck inte Herrens, vår Guds, vrede. 15Om han inte vill hjälpa oss inom de fem dagarna har han ändå makten att ge oss beskydd den dag han själv vill, likaväl som att låta oss gå under inför våra fiender. 16Men ni skall inte försöka binda Herren, vår Gud, i hans beslut, ty Gud viker inte för hot som en människa och kan inte föras bakom ljuset som en dödlig.
17Låt oss därför tåligt vänta på räddningen från honom medan vi ropar till honom om hjälp - han kommer att höra vår bön, om det är hans vilja. 18Ty det har aldrig förekommit i vår tid och sker inte heller i dag att någon av våra stammar eller släkter eller bygder eller städer ber till gudar som tillverkats av människohänder. Sådant inträffade i gångna tider, 19och det var därför våra fäder blev utlämnade åt svärd och plundring och led ett förkrossande nederlag mot våra fiender. 20Men vi har aldrig känts vid någon annan gud vid sidan av honom; därför kan vi hoppas att han inte skall överge oss och inte någon av vårt folk. 21Ty om vi blir tagna faller hela Judeen; då blir vårt tempel plundrat, och Gud kommer att ställa oss till svars för att det blivit vanhelgat. 22När man har mördat våra bröder, deporterat befolkningen och skövlat vårt arv och vår egendom skall han låta detta vila tungt på oss, där vi lever som slavar bland hedningarna, och vi kommer att väcka anstöt och förakt hos dem som köpt oss. 23Ty det slaveriet kommer inte att vändas i någon ny nåd, utan Herren, vår Gud, skall göra det till en förnedring för oss.
24Men nu, bröder, måste vi visa våra landsmän att deras liv hänger på oss och att vi är grunden för helgedomens, tempelbyggnadens och altarets bestånd. 25Och för allt detta skall vi tacka Herren, vår Gud, som prövar oss likaväl som våra fäder. 26Kom ihåg vad han gjorde med Abraham, hur han prövade Isak och vad som hände Jakob i det syriska Mesopotamien när han vaktade sin morbror Labans får. 27Ty liksom den eld de fick gå igenom tjänade till att pröva deras hjärtan, så har Herren inte heller lagt detta på oss som ett straff. När han tuktar dem som söker sig till honom vill han visa dem till rätta."
28Ussia svarade: "Allt vad du har sagt är klokt, och ingen kan invända något mot dina ord. 29Det är inte heller första gången du ger prov på din vishet. Redan i dina tidigaste år lade hela folket märke till din klokhet, ty du är född med ett klart förstånd. 30Men eftersom folket är svårt plågat av törsten tvingade de oss att handla så som vi nu har lovat och att binda oss med en ed som vi inte får bryta. 31Be nu för oss, du som är en from kvinna. Då sänder Herren regn så att våra cisterner fylls och vår vanmakt får ett slut."
32Då sade Judit till dem: "Hör på mig. Jag skall utföra något som vårt folk kommer att minnas i släktled efter släktled. 33Ni skall stå vid porten i natt, och jag skall gå ut där med min slavinna. Innan den tidpunkt är inne då ni lovat att överlämna staden till våra fiender skall Herren rädda Israel genom min hand. 34Men försök inte ta reda på vad jag tänker göra; jag kommer inte att säga er det förrän min plan är genomförd."
35Ussia och de andra ledarna sade till henne: "Gå i frid, och måtte Herren Gud gå framför dig för att ge våra fiender deras straff." 36Så lämnade de hennes skjul och återvände till sina poster.
8:1 Judit Namnet betyder "judinna"; jfr 16:4 med not.
8:1 Shelumiel, son till Surishaddaj Så hette enligt 4 Mos (1:6; 2:12; 7:36; 10:19) överhuvudet för Simons stam på Moses tid. Att Judit tillhör denna stam är viktigt för berättelsen. En episod ur stamfaderns historia görs i 9:2 ff. till mönster för hennes bedrift.
8:3 Balamon Kanske en omformning av namnet Jivleam; jfr 7:3 med not. Avståndet mellan de båda orterna blir i så fall 6 km.
8:5 låtit slå upp ett skjul Judit försakade bekvämligheten i huset och övade askes genom att bo primitivt.
8:6 utom på försabbaten ... glädjehögtider Vid helgdagar var festglädjen en religiös plikt, som gick före annars förtjänstfulla botövningar. - Beträffande firandet av nymånadsdagen jfr t.ex. 1 Sam 20:5.
8:10 Äldste.
8:13 Allhärskaren.
8:16 Gud viker inte för hot ... som en dödlig En anspelning på 4 Mos 23:19 enligt Septuaginta.
8:23 det slaveriet kommer inte att vändas i någon ny nåd Dvs. det kommer inte att sluta så lyckligt som den babyloniska fångenskapen (jfr 5:19) eller Josefs fångenskap i Egypten (jfr 1 Mos 39:21 ff.).
Judits bön
9 1Judit föll ner på sitt ansikte, strödde aska på huvudet och blottade säcktyget som hon var klädd i, och i samma stund som den kvällens rökelseoffer bars fram i Guds hus i Jerusalem ropade hon högt till Herren:
2Herre, min fader Simons Gud,
du som satte svärdet i handen på honom,
så att han kunde ta hämnd på främlingarna,
de som skändligen lossade den unga kvinnans gördel
och skamligen blottade hennes kropp
och nesligen besudlade hennes sköte!
Du hade sagt: "Sådant får inte ske" -
och likväl gjorde de det.
3Därför utlämnade du deras hövdingar åt döden,
och den bädd som blygts över deras svek
lät du nu blodas ner genom svek.
Du dräpte slavar och härskare om varandra,
dräpte härskarna där de satt på sina troner.
4Du lät deras hustrur bli krigsbyte
och deras döttrar föras bort i fångenskap
och allt vad de ägde delas av dina älskade söner,
som brann av samma iver som du
och vämjdes vid dådet mot deras blodsförvant
och kallade dig till hjälp.
Gud, min Gud, hör också min bön, en änkas bön!
5Ty det var du som lät detta ske,
liksom allting före och efter,
det som är och det som skall komma har du tänkt ut,
och som du har tänkt, så blir det.
6De händelser du har bestämt
stiger fram och säger: "Här är vi!"
Dina vägar är fastlagda,
och ditt domslut kan vi motse med förtröstan.
7Här står assyrierna med sin väldiga armé:
de yvs över sina hästar och ryttare,
de stoltserar med sina kraftfulla soldater,
de litar till sköld och spjut, till båge och slunga,
men de inser inte att du är Herren,
han som avgör striden -
8Herren är ditt namn.
Slå ner deras kraft med din styrka
och krossa deras makt i din vrede,
ty de har för avsikt att skända ditt tempel,
besudla den boning som hyser ditt härliga namn
och med sina svärd hugga av ditt altares horn.
9Se deras övermod,
släpp lös din vrede över deras huvuden,
låt min hand, en änkas hand,
få utföra det stordåd jag föresatt mig.
10Dräp både slav och herre, härskare och tjänare,
med hjälp av mina läppars list,
låt deras storhet krossas av en kvinnas hand.
11Ty din makt beror inte på stora arméer,
ditt välde inte på starka kämpar.
Nej, du är de förtrycktas Gud,
du är de svagas hjälpare,
de kraftlösas försvarare,
de uppgivnas beskyddare,
en räddare för dem som är utan hopp.
12Ja, hör min bön, du min faders Gud,
du som är Israels arvlands Gud,
du som råder över himlarna och jorden,
du som har skapat alla vatten
och som härskar över hela din skapelse:
13låt mina listiga ord skada och sarga
dem som välvt onda planer mot ditt förbund,
mot ditt heliga hus, mot Sions berg,
mot huset som dina söner fått i sin ägo.
14Ge insikt åt hela ditt folk med alla dess stammar,
så att de förstår att du är all makts och styrkas Gud
och att ingen utom du är Israels beskyddare.
9:1 blottade säcktyget Judit ger eftertryck åt sin bön: hon söker beveka Gud genom att visa fram den botgöringsdräkt som hon annars bär under kläderna; jfr 4:11 f.; 8:5. Säck.
9:1 rökelseoffer Det dagliga rökelseoffret (2 Mos 30:7 ff.) var en symbol för folkets böner. Man föreställde sig att Gud just då ägnade sitt folk särskild uppmärksamhet.
9:2 Simons Gud V. 2‑4 legitimerar Judits planer med en biblisk parallell. Hennes stamfar Simon hade använt list för att kunna ta en blodig hämnd på Shekems stam, sedan hans syster Dina blivit våldtagen; se 1 Mos 34.
9:7 Herren, han som avgör striden Uttrycket följer 2 Mos 15:3 enligt Septuaginta; den hebreiska formuleringen betyder "Herren är en kämpe".
9:8 hugga av ditt altares horn Hornen var hörnprydnader på altaret (2 Mos 27:2), men horn symboliserade också makt och styrka (Ps 75:6, 11).
9:10 en kvinnas hand I 2 Mos 15:6 symboliserar Guds hand hans räddande makt. Att en kvinnas hand blir Guds verktyg gör fiendens nederlag mera förödmjukande (jfr Dom 4:9; 9:54) och får Guds makt att framstå tydligare. Denna bild blir ett ledmotiv i det följande: 12:4; 13:15; 16:5.
Judit går till assyrierna
10 1När Judit hade sagt detta och avslutat sin åkallan av Israels Gud 2reste hon sig upp, kallade på sin slavinna och gick ner i huset där hon brukade tillbringa sabbatsdagarna och högtiderna. 3Hon tog av sig änkedräkten och säcktyget som hon var klädd i, tvättade hela kroppen och smorde in sig med välluktande olja av bästa slag. Så kammade hon sitt hår, virade en turban om huvudet och klädde sig i sin festdräkt, som hon hade brukat bära när hennes man Manasse levde. 4Hon satte sandaler på fötterna och tog på sig sina fotlänkar och armband, sina ringar och örhängen och alla andra smycken hon hade; hon gjorde sig så vacker att hon kunde dra till sig blickarna från alla män som fick se henne. 5Sedan gav hon sin slavinna en flaska vin och ett krus olja, fyllde en påse med rostad säd, torkade fikon och obesudlat bröd, packade ihop sina matkärl och lät slavinnan bära dem.
6De gick ut till Baitylouas stadsport och mötte Ussia, som stod där tillsammans med Havri och Karmi, stadens äldste. 7När de tre männen fick se Judit med hennes förändrade utseende och i annan klädsel än förut överväldigades de av häpnad över hennes skönhet. De sade till henne: 8"Måtte våra fäders Gud ge oss nåd genom dig och låta ditt företag få ett sådant slut att Israels folk triumferar och Jerusalem blir förhärligat." Och hon föll ner inför Gud i tillbedjan.
9Sedan sade hon till dem: "Befall att stadsporten öppnas för mig, så skall jag gå ut, och det som ni nu har sagt skall gå i fullbordan." De sade åt de unga männen att öppna för henne som hon hade begärt, 10och de gjorde så. Hon gick ut tillsammans med sin slavinna. Männen i staden följde henne med blicken medan hon gick utför berget, tills hon hade passerat dalgången och de inte såg henne mer.
11De båda kvinnorna gick rakt fram genom dalen tills en assyrisk förtrupp stötte ihop med Judit. 12De grep henne och frågade: "Var hör du hemma? Varifrån kommer du? Vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag är en hebreisk kvinna och är på flykt från mitt folk, eftersom de kommer att lämnas i ert våld och bli helt krossade. 13Jag söker företräde hos Holofernes, överbefälhavaren för er armé, för att ge honom tillförlitliga upplysningar: jag vill visa honom vilken väg han skall välja för att bemäktiga sig hela berglandet utan att någon av hans folk, ja, inte en enda man går förlorad."
14Medan männen lyssnade till vad hon sade såg de på henne och häpnade över hennes skönhet. Och de sade till henne: 15"Du har räddat ditt liv genom att i tid komma ner till vår herre. Fortsätt fram till hans tält; några av oss följer med och anmäler dig hos honom. 16Och får du företräde för honom skall du inte vara rädd. Ge honom bara de upplysningar du talade om, så kommer han att behandla dig väl." 17Hundra man ur truppen avdelades att ledsaga henne och hennes slavinna, och de förde dem till Holofernes tält. 18Folk strömmade till från hela lägret, ty ryktet om hennes ankomst spred sig från tält till tält. Soldaterna flockade sig omkring henne där hon stod utanför Holofernes tält medan han fick rapport om henne. 19De beundrade hennes skönhet och måste för hennes skull också beundra israeliterna. De sade till varandra: "Vem kan tycka att detta är ett obetydligt folk när det finns sådana kvinnor bland dem? Det är inte värt att vi skonar en enda man av dem - om de fick komma undan skulle de kunna överlista hela världen."
20Fältherrens livvakter och hela hans övriga betjäning kom nu ut och tog med sig Judit in i tältet. 21Holofernes låg på sin säng innanför sängomhänget, som var purpurfärgat med invävda guldtrådar, smaragder och ädelstenar. 22Då han fick rapporten om Judit gick han ut i tältets förrum, och framför honom bars lampor av silver. 23När Judit kom inför honom och hans uppvaktning häpnade de alla över hennes skönhet. Hon föll ner på sitt ansikte för att hylla honom, men hans slavar reste henne upp.
10:5 obesudlat bröd Dvs. bröd som uppfyllde renhetslagarnas krav.
Holofernes förs bakom ljuset
11 1Holofernes sade till henne: "Var lugn, kvinna, bli inte rädd. Jag har aldrig gjort något ont mot en människa som valt att tjäna Nebukadnessar, hela jordens konung. 2Vad ditt folk beträffar, som bor här bland bergen, skulle jag inte ha lyft min lans mot dem heller om de inte hade skymfat mig. De har själva dragit detta över sig. 3Men säg mig nu varför du har flytt från dem och kommit till oss. Det skall bli din räddning att du kom hit - var lugn, du skall få behålla livet, både i natt och i fortsättningen. 4Ty här finns ingen som skall göra dig något för när, utan man kommer att behandla dig väl, som man gör med min herre kung Nebukadnessars tjänare."
5Judit svarade: "Lyssna till din ödmjuka tjänarinna, låt mig framföra mitt ärende till dig. Jag skall inte ljuga för dig i natt, herre. 6Och om du följer din tjänarinnas råd kommer Gud att göra ett storverk med dig, och min herres planer kommer inte att slå fel. 7Ty så sant Nebukadnessar lever och regerar över hela jorden, och så sant hans makt består, han som har sänt dig för att föra alla levande varelser till rätta: inte bara människorna kommer att tjäna honom tack vare dig - också markens djur, boskapen och himlens fåglar kommer tack vare din styrka att leva för Nebukadnessar och för hela hans hus. 8Vi har ju hört talas om din vishet och dina snillrika bedrifter. Hela jorden har nåtts av ryktet om din enastående duglighet i rikets alla angelägenheter, dina överlägsna insikter och din beundransvärda krigskonst.
9Nu är det så att vi har fått höra vad Achior sade i ditt krigsråd, ty männen i Baityloua lät honom behålla livet, och han har underrättat dem om allt vad han yttrade inför dig. 10Jag vill alltså be dig, herre och härskare, att inte lämna hans ord obeaktade utan lägga dem på hjärtat, ty han talade sanning: vårt folk kan inte drabbas av vedergällning eller betvingas med svärd, om det inte syndar mot sin Gud. 11Men för att du inte skall ge upp utan att ha nått ditt mål, herre, så skall jag säga dig att de kommer att bli dödens rov, ty de har snärjts av en synd genom vilken de skall väcka sin Guds vrede så snart de tar sitt otillåtna steg. 12Eftersom deras livsmedel har tagit slut och alla vattentillgångarna sinar har de bestämt sig för att slakta sina djur och funnit det nödvändigt att äta allt, också det som Gud i sin lag har förbjudit dem att äta. 13Dessutom har de fattat beslutet att använda det de helgat och lagt undan åt prästerna, som står inför vår Gud i Jerusalem: det första av spannmålsskörden och tiondet av vin och olja, som ingen vanlig människa har rätt att ens ta i sina händer. 14För att få rådets tillstånd har de sänt bud till Jerusalem, ty också invånarna där har handlat på samma sätt. 15Och samma dag som de får svar och sätter planen i verket kommer de att lämnas i ditt våld och gå under.
16Detta är skälet till att din tjänarinna, som fått kunskap om allt detta, har flytt från dem. Gud har sänt mig för att kunna uträtta sådana storverk med dig att alla på hela jorden skall bäva när de hör om dem. 17Ty din tjänarinna är en gudfruktig kvinna, som dag och natt tjänar himlens Gud. Nu stannar jag hos dig, herre, men varje natt skall din tjänarinna gå ut till ravinen och be till Gud; han skall säga mig när de har begått sina syndiga gärningar. 18Då kommer jag och meddelar dig det, och om du sedan tågar ut med hela din armé kommer ingen av dem att kunna bjuda motstånd. 19Jag skall leda dig tvärs igenom Judeen tills du står utanför Jerusalem. Där skall jag resa din tron mitt i staden, och sedan kan du fösa i väg dem som en fårskock utan herde - inte ens en hund skall morra åt dig. Ty detta har avslöjats och förkunnats för mig, så att jag vet det i förväg, och jag har sänts ut för att låta dig veta det."
20Hennes ord gjorde intryck både på Holofernes och på hela hans uppvaktning. De fylldes av beundran för hennes vishet och sade: 21"Ingenstans från jordens ena ände till den andra finns en kvinna som är lika vacker och talar lika klokt." 22Och Holofernes sade till henne: "Det var en välgärning av Gud att sända ut dig som vägvisare för vår här för att ge framgång åt våra vapen och dra fördärv över dem som skymfat min herre. 23Du är ju en stilig kvinna och lägger dina ord väl; om du håller vad du har lovat skall din gud bli min gud, du skall få bo i kung Nebukadnessars palats, och ditt rykte skall nå ut över hela jorden."
11:6 min herres planer Holofernes fattar orden som ett underdånigt tilltal: "dina planer". Judit tänker på Gud och på det storverk han skall göra genom henne då hon halshugger Holofernes. Samma slags ironiska dubbeltydighet återkommer i v. 16; 12:4, 18.
11:12 också det som Gud ... har förbjudit Den judiska huvudtraditionen tillåter avsteg från dietreglerna när livet står på spel. Uppgiften att tiondet inte fick beröras ens med händerna (v. 13) saknar helt motsvarighet i Moseböckerna.
11:23 om du håller vad du har lovat Annan läsart "om han gör som du har sagt".
12 1Han lät föra henne till det rum där hans silverservis brukade dukas fram och befallde sitt folk att göra i ordning en plats åt henne och servera henne av hans utsökta rätter och hans eget vin. 2Men Judit sade: "Jag vill inte äta av detta, ty jag vill undvika att synda. Jag kommer att få av det jag själv har tagit med mig." 3Holofernes svarade: "Men om ditt förråd tar slut, varifrån skall vi då få samma sorts mat att ge dig? Här bland oss finns ju ingen av ditt folk." 4Då sade Judit till honom: "Så sant du lever, herre, din tjänarinna kommer inte att förbruka sitt förråd innan Herren har förverkligat sin plan med hjälp av hennes hand."
5Holofernes män förde henne nu till hennes tält, och hon sov där under midnattstimmarna. Fram mot gryningen steg hon upp 6och lät hälsa Holofernes: "Herre, din tjänarinna ber dig ge order om att hon får gå ut för att be." 7Och Holofernes beordrade livvakten att inte hindra henne.
Hon stannade i lägret i tre dagar, och varje natt gick hon ut till ravinen vid Baityloua och badade i källan inom lägrets område. 8När hon steg upp ur vattnet bad hon Herren, Israels Gud, att leda henne på den väg som skulle upprätta hans folks storhet. 9Efter denna rening gick hon tillbaka och stannade i tältet tills hon intog sin måltid fram mot kvällen.
Holofernes håller fest för Judit
10Den fjärde dagen ordnade Holofernes en fest enbart för sin närmaste uppvaktning, utan att inbjuda någon av det högre befälet. 11Och han sade till eunucken Bagoas, som var hans adjutant: "Gå och övertala den hebreiska kvinnan som du har hand om att komma hit och äta och dricka med mig. 12Jag skulle ju bli utskämd om jag släppte en sådan kvinna ifrån mig utan att ha legat med henne; om jag inte förför henne kommer hon att skratta ut mig."
13Bagoas lämnade Holofernes, gick in till Judit och sade: "Sköna unga dam, var nu inte blyg, utan kom med till min herre och inta hedersplatsen inför honom och drick dig glad på vin tillsammans med oss. I dag skall du få bli som en av Assurs döttrar vid Nebukadnessars hov." 14Judit svarade: "Hur skulle jag kunna säga emot min herre? Allt vad han önskar skall jag genast göra - detta skall vara en glädje för mig till min sista stund." 15Hon steg upp och tog på sig sin praktfulla dräkt och hela sin kvinnliga utstyrsel. Hennes slavinna gick i förväg, och på marken mitt emot Holofernes bredde hon ut de fällar som Judit hade fått av Bagoas för sitt dagliga bruk, till att ligga på vid måltiderna. 16Och Judit gick in och tog plats där. Då kom Holofernes blod i svallning, och det gick en våg av begär genom honom. Han brann av längtan efter henne och hade också sökt efter ett tillfälle att förföra henne ända sedan han först såg henne. 17Han sade till henne: "Drick nu och dela vår glädje!" 18Judit svarade: "Jag skall gärna dricka, herre, ty i dag har mitt liv nått en höjdpunkt; detta överträffar allt jag har upplevt ända sedan jag föddes." 19Så tog hon det som hennes slavinna hade gjort i ordning och åt och drack inför honom. 20Holofernes njöt av att se henne och drack mängder av vin, mer än han någonsin i sitt liv hade druckit på en dag.
12:11 eunucken Se not till Est 2:3.
Judit genomför sin plan
13 1När det blev natt skyndade sig Holofernes underlydande att bryta upp. Bagoas stängde tältet utifrån och lät uppassarna dra sig tillbaka från sin herre, och de gick till sina sovplatser, ty festen hade hållit på så länge att de allesammans var utmattade. 2Judit lämnades ensam kvar i tältet med Holofernes, som låg framstupa på sin säng, redlöst berusad av vinet. 3Judit hade sagt åt sin slavinna att ställa sig utanför sovgemaket och vänta på att hon skulle gå ut liksom de föregående nätterna - hon skulle gå ut för att be, hade hon sagt, och samma besked hade hon gett till Bagoas.
4När nu alla hade gått sin väg och ingen, vare sig hög eller låg, fanns kvar i sovgemaket ställde sig Judit vid Holofernes säng och bad tyst: "Herre, all krafts Gud, ge i denna stund ditt stöd till det mina händer skall göra, så att Jerusalem blir förhärligat. 5Ty nu är ögonblicket inne att komma ditt eget folk till hjälp och att låta mitt ingripande bli ett förkrossande slag för fienderna, som har angripit oss." 6Sedan gick hon fram till sängstolpen vid Holofernes huvud och tog ner hans svärd från den. 7Hon gick tätt intill sängen, tog tag i hans hår och sade: "Herre, Israels Gud, gör mig nu stark!" 8Så högg hon till av all kraft mot hans hals två gånger och skilde huvudet från kroppen. 9Hon rullade ner liket från bädden och lossade sängomhänget från stolparna. Strax därefter gick hon ut och gav Holofernes huvud åt sin slavinna, 10som stoppade det i matpåsen. De båda kvinnorna gav sig sedan i väg tillsammans som de brukade när de skulle be, men när de hade gått igenom lägret tog de en omväg runt ravinen, gick uppför berget mot Baityloua och kom fram till stadsporten.
11Redan på långt håll ropade Judit till dem som höll vakt vid porten: "Öppna! Öppna porten! Gud, vår Gud, är med oss. Än gör han storverk i Israel och visar fienden sin makt - han har gjort det i dag." 12När männen i staden hörde hennes röst skyndade de ner till stadsporten och sammankallade stadens äldste. 13Alla kom springande, hög och låg: det verkade alldeles otroligt att hon var tillbaka. De öppnade porten och släppte in de båda kvinnorna, gjorde upp eld för att få ljus och samlades omkring dem. 14Då sade Judit med hög röst: "Lova Gud, sjung hans lov! Lova Gud, som inte har upphört med sin barmhärtighet mot Israels folk utan i natt har låtit våra fiender krossas av min hand." 15Så tog hon fram huvudet ur påsen, visade upp det och sade: "Detta är Holofernes huvud, han som var överbefälhavare för Assurs armé, och här är omhänget till sängen där han låg i sitt rus. Herren har dräpt honom med hjälp av en kvinnas hand! 16Och så sant Herren lever, han som har skyddat mig på den väg jag har gått: det var mitt yttre som lurade mannen i fördärvet, men han begick inte någon synd med mig som kunnat fläcka och vanära mig."
17Folket greps av förundran, föll ner för att hylla Gud och bad samfällt: "Välsignad är du, vår Gud, som i dag har tillintetgjort ditt folks fiender." 18Och Ussia sade till Judit: "Välsignad är du, min dotter, av Gud den Högste mer än alla kvinnor på jorden, och välsignad är Herren Gud, himlens och jordens skapare, som ledde dig när du högg huvudet av våra fienders hövding. 19Din förtröstan kommer för all framtid att bevaras i människors hjärtan, så länge de kommer ihåg vad Gud förmår. 20Måtte Gud låta dig få evig ära av detta och skänka dig lycka för att du vågade livet när vårt folk var i nöd och värjde oss mot undergången; du har följt den rätta vägen inför vår Gud." Och allt folket sade: "Amen, amen."
13:17 Välsigna.
Achior går över till judendomen
14 1Sedan sade Judit till dem: "Hör på mig, bröder: ta detta huvud och häng upp det på stadsmurens bröstvärn. 2Och så snart det ljusnar i morgon och solen går upp över jorden skall var och en av er ta sina vapen, och alla stridsdugliga män skall tåga ut ur staden. Ni skall göra en framstöt mot dem, som om ni tänkte rycka ner på slätten mot assyriernas förtrupp, men utan att fullfölja den. 3Då kommer männen där att gå till lägret med alla sina vapen för att väcka befälhavarna i den assyriska armén. När de kommer springande till Holofernes tält och inte finner honom, kommer de att gripas av skräck och fly för er. 4Förfölj dem då, ni och alla andra som bor inom Israels gränser - hugg ner dem, vart de än tar vägen. 5Men innan ni gör detta skall ni kalla hit ammoniten Achior åt mig, så att han får se och känna igen den som skymfade Israels folk och som skickade honom själv till oss i tanke att det skulle bli hans död."
6De kallade dit Achior från Ussias hus. När han kom och fick se Holofernes huvud i handen på en man som stod bland det församlade folket, föll han omkull avsvimmad. 7Då man hjälpte honom upp kastade han sig för Judits fötter och hälsade henne vördnadsfullt. Och han sade: "Dig må man prisa i varje judisk hydda och bland alla folk som får höra talas om dig och fylls av bävan. 8Men låt mig få höra vad du har gjort de gångna dagarna." Med folket runt omkring sig berättade då Judit för honom om allt vad hon hade gjort från den dag hon lämnade staden till dess hon nu stod där och talade till dem. 9Så snart hon hade berättat färdigt brast folket ut i dånande jubel, och staden genljöd av glädjerop. 10Då Achior fick klart för sig allt vad Israels Gud hade gjort fylldes han av en orubblig tro på Gud. Han lät skära bort sin förhud och upptogs i Israels folk, dit han sedan har räknats intill denna dag.
Segern över assyrierna
11När dagen grydde hängde de upp Holofernes huvud på muren, och alla män tog sina vapen och marscherade ut kompanivis mot de vägar som ledde ner från berget. 12När assyrierna fick se dem rapporterade de till sina olika officerare. Dessa gick till generalerna, överstarna och det övriga högre befälet, 13som i sin tur begav sig till Holofernes tält och sade till hans adjutant: "Väck vår herre! De fräcka slavarna har vågat sig ner för att utmana oss till strid och skall bli nerhuggna till sista man."
14Bagoas gick då fram till den inre tältdörren och knackade på, eftersom han antog att Holofernes låg och sov med Judit. 15När ingen svarade öppnade han dörren och gick in i sovgemaket. Där fann han honom liggande död på sängpallen utan huvud. 16Då brast han ut i högljudd jämmer och klagan, ropade högt och rev sönder sina kläder. 17Han gick in i det tält där Judit hade bott, och då han inte fann henne rusade han ut bland folket och skrek: 18"De trolösa slavarna! En ensam hebreisk kvinna har dragit skam över Nebukadnessars kungliga hov - här ligger Holofernes på marken, och hans huvud är borta!"
19När de assyriska fältherrarna hörde vad han sade rev de sönder sina kläder, överväldigade av skräck, och mitt i lägret genljöd deras klagorop och höga skrik.
14:10 upptogs i Israels folk En öppen inställning till främlingar som ville bli judar uttrycks också i Jes 56:3 ff. Den trängde undan en äldre uppfattning, som drog skarpa gränser mot vissa grannfolk (5 Mos 23:3).
14:15 sängpallen Eller "tröskeln".
15 1De som var i tälten hörde det och blev förfärade över det inträffade. 2Skräck och fasa överväldigade dem, ingen hade längre en tanke på att hålla samman med de andra, utan alla störtade i väg i samma ögonblick och flydde längs alla vägar över slätten och bergen, 3och även de som var förlagda i bergen kring Baityloua tog till flykten.
Då störtade sig israeliterna över dem med alla sina vapenföra män. 4Ussia sände bud om det som hade hänt till Baitomesthaim, Bebai, Choba och Kola och till hela Israels område och uppmanade alla att störta sig över fienderna och göra slut på dem. 5Så snart israeliterna fick detta meddelande gick de alla mangrant till strid mot dem och fortsatte slaktandet ända fram till Choba. Likaså anslöt sig folket från Jerusalem och hela berglandet efter att ha fått bud om hur det hade gått med fiendens här, och männen i Gilead och Galileen satte in förödande flankanfall och trängde fram förbi Damaskus och området däromkring. 6Men resten av Baitylouas invånare angrep det assyriska lägret och plundrade det och skaffade sig väldiga rikedomar. 7De israeliter som återvände från dödandet tog hand om återstoden, och berglandets och slättens byar och gårdar blev rika på byte, ty det fanns väldiga mängder.
Triumfen firas
8Översteprästen Jojakim och israeliternas råd i Jerusalem kom nu för att se de stora ting som Herren hade gjort för Israel och för att träffa Judit och lyckönska henne. 9När de kom in till henne prisade de henne alla med en mun och sade: "Du är Jerusalems ära, du är Israels prydnad, du är vårt folks stora stolthet! 10Det är din hand som har utfört allt detta, du har utfört ett storverk för Israel, ty det du gjorde behagade Gud. Välsignad vare du i evighet av Herren, allhärskaren." Och alla sade: "Amen."
11I trettio dagar höll folket på med att plundra lägret. De gav Judit Holofernes tält och alla hans silverföremål, hans sängar, skålar och all övrig utrustning. Hon tog emot det, lastade själv sin mula och lät spänna för sina vagnar och ställa sakerna på dem. 12Alla de israelitiska kvinnorna kom springande för att få se henne; de prisade henne, och några av dem dansade till hennes ära. Hon bröt grönskande grenar och gav åt kvinnorna som följde med henne. 13Både hon själv och de som följde henne satte olivkransar på huvudet, och främst bland kvinnorna dansade hon fram, i spetsen för allt folket. Alla de israelitiska männen slöt sjungande upp i tåget med sina vapen och med kransar på huvudet. 14Och Judit stämde upp en hymn inför hela Israel, och allt folket sjöng med i lovsången med hög röst. 16 1Så sjöng Judit:
15:3 de som var förlagda i bergen Dvs. de styrkor som nämnts i 7:18.
15:4 Baitomesthaim ... Kola Ingen av de uppräknade orterna kan identifieras säkert; ett par av dem nämns även i 4:4, 6. Fortsättningen måste innebära att fienden flyr åt nordost genom det nuvarande Syrien. I v. 5 kan Choba stå för "Hova norr om Damaskus", dit Abraham förföljde sina fiender (1 Mos 14:15).
15:12 dansade till hennes ära Firandet av segern följer bibliska mönster (2 Mos 15:20; 1 Sam 18:6), men de grönskande grenarna och olivkransarna (v. 13) är inslag från grekernas festseder.
15:14 Judit stämde upp en hymn Jfr Dom 5, där Debora besjunger Jael, en kvinna som liksom Judit hade dödat fiendens fältherre.
Stäm upp en sång till min Gud till tamburiner,
lovsjung Herren till cymbaler,
låt psalmen klinga till hans pris,
ära och åkalla hans namn.
2Ty Herren är den Gud som avgör striden;
in i sitt läger räddade han mig,
in till folket, undan mina förföljare.
3Assyrierna kom från bergen i norr,
deras kämpar kom i myriader;
deras skaror fyllde bäckravinerna,
och deras ryttare täckte höjderna.
4De hotade att bränna mitt land,
att hugga ner mina unga män,
att krossa mina späda barn mot marken,
att göra mina småbarn till krigsbyte
och att ta mina unga kvinnor som fångar.
5Herren, allhärskaren, förgjorde dem
med hjälp av en kvinnas hand.
6Ty deras hövding fälldes inte av unga hjältar,
det var inte titaner som dräpte honom,
inte väldiga jättar som anföll honom -
nej, Judit, Meraris dotter,
betvang honom med sin skönhet.
7Hon lade av sin änkedräkt
för att vinna ära åt det plågade Israel;
hon smorde sitt ansikte med doftande salva,
8band en turban om sitt hår
och valde ut en linnedräkt att dåra honom med.
9Hennes sandal drog till sig hans blick,
och hennes skönhet fångade hans sinne -
och svärdet gick genom hans hals.
10Perser darrade för hennes djärvhet,
och meder förfärades av hennes mod.
11Då hördes stridsrop från mitt förödmjukade folk,
och de fylldes av skräck,
rop från mitt svaga folk, och de greps av fasa;
ropen skallade, och de tog till flykten.
12Söner av unga mödrar genomborrade dem
och stack ner dem som förrymda slavar:
de förintades av Herrens, min Guds, här.
13Jag vill sjunga en ny sång till min Guds ära.
Herre, stor och härlig är du,
underbar och oövervinnelig i din kraft.
14Dig må hela din skapelse tjäna,
ty på ditt ord blev allting till,
du sände ut din ande att bygga det.
Ingen kan stå emot när du befaller;
15bergens fästen skakar, haven rörs upp
och klippor smälter som vax inför dig.
Men mot dem som fruktar dig är du barmhärtig.
16Ty ringa är alla välluktande offer,
allt fett som förbränns åt dig är föga värt,
men stor i alla tider är den som fruktar Herren.
17Ve de hedningar som reser sig mot mitt folk!
Herren, allhärskaren, skall straffa dem på domens dag.
Han skall överlämna deras kroppar åt eld och maskar,
och de skall skrika av smärta i evighet.
18När de kom till Jerusalem föll de ner inför Gud, och sedan folket hade renat sig bar de fram sina brännoffer, frivilliga offer och gåvor. 19Alla Holofernes tillhörigheter som folket hade tilldelat Judit gav hon till templet. Också sängomhänget som hon själv hade tagit ur hans sovgemak gav hon som en tackgåva åt Gud. 20I tre månader höll folket fest framför templet i Jerusalem, och Judit var med dem.
Judits ålderdom och död
21Därefter bröt de upp, och var och en begav sig hem till sitt. Också Judit återvände till Baityloua. Hon hade kvar sin egendom, och under hela sin livstid var hon högt ansedd i hela landet. 22Många ville gifta sig med henne, men ingen man fick röra henne så länge hon levde, alltsedan den dag hennes man Manasse dog och förenades med sina fäder. 23Hon åldrades i sin mans hus och nådde den höga åldern av 105 år. Sin slavinna gav hon fri. Hon dog i Baityloua och blev begravd i sin man Manasses gravkammare, 24och Israels folk sörjde henne i sju dagar. Innan hon dog hade hon fördelat sin egendom bland sin man Manasses anhöriga och sina egna närmaste släktingar. 25Och så länge Judit levde och ännu långt efter hennes död fanns det ingen som kunde skrämma Israels folk.
16:1 låt psalmen klinga till hans pris Annan läsart "dikta en ny psalm åt honom".
16:2 in i sitt läger ... in till folket Annan läsart "han som slagit läger mitt bland sitt folk räddade mig".
16:4 mina unga män ... mina späda barn Judit identifieras här med Israel: folket talar genom henne.
16:5 Allhärskaren.
16:10 Perser, meder Författaren strör med stor frihet in andra folknamn i sin text än de assyrier eller babylonier som den egentligen skulle handla om.
16:12 Söner av unga mödrar Dvs. unga pojkar. De panikslagna fienderna var ett lätt byte t.o.m. för barn. Grundtexten är emellertid osäker.
16:19 en tackgåva åt Gud Det var vanligt att människor som räddats ur stora faror skänkte dyrbarheter till templen. Föremålen var ett tack för den gudomliga hjälpen men kunde också väljas så att de vittnade om vad som hänt.
Till Tobit