Christer Malmbergs värld - Texter

Bibeln

Apokryferna

Första Mackabeerboken

Från Alexander den store till Antiochos Epifanes

1 1Sedan Alexander av Makedonien, Filips son, hade dragit ut från kitteernas land och besegrat Dareios, persernas och medernas kung, övertog han dennes kungadöme; redan förut var han kung i Grekland. 2Han började en lång rad krig, intog befästa städer och dräpte kungar runt om i världen. 3Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte. 4Han samlade en väldig här och härskade över länder och folk och furstar, som blev skattepliktiga till honom.

5Så drabbades han av sjukdom, och han förstod att döden inte var långt borta. 6Då kallade han till sig de förnämsta männen i sin tjänst, som hade delat hans liv från ungdomen, och skiftade sitt rike mellan dem medan han ännu levde. 7Vid sin död hade han regerat i tolv år.

8Männen som stått Alexander närmast tog nu makten, var och en i sitt land. 9De krönte sig alla till kungar efter hans död; detsamma gjorde deras efterkommande i många generationer, och de vållade mycket ont i världen.

10Från deras stam utgick ett genomfördärvat skott: Antiochos Epifanes, kung Antiochos son, som hade varit gisslan i Rom. Han blev kung år 137, räknat från det grekiska väldets början.

Avfall från lagen

11Vid den tiden började somliga israeliter att överge lagen, och de lockade många med sig. De sade: "Låt oss närma oss hedningarna som bor omkring oss och sluta förbund med dem. Sedan vi avskilde oss från dem har många olyckor kommit över oss." 12Detta slags tal vann folkets gillande. 13Några av dem reste på eget initiativ till kungen, och han gav dem rätt att följa hednisk lag och sed. 14Sedan byggde de en idrottsanläggning i Jerusalem enligt hedningarnas bruk. 15De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda.

Antiochos förgriper sig på templet

16När Antiochos hade fått ett fast grepp om sitt rike började han sträva efter makten över Egypten för att få båda rikena under sitt herravälde. 17Han bröt in i Egypten med stora truppstyrkor, med stridsvagnar och elefanter och med en väldig flotta. 18Han gick i strid med Ptolemaios, som var kung i Egypten; Ptolemaios gav vika för honom och flydde, och det blev stort manfall. 19Antiochos folk intog de befästa städerna i Egypten, och han plundrade landet.

20Efter att ha besegrat egypterna återvände Antiochos år 143 och marscherade med starka trupper upp mot Israel och Jerusalem. 21I sitt övermod trängde han in i templet och tog det gyllene altaret, lampstället och alla dess tillbehör, 22bordet för skådebröden, bägarna och skålarna för dryckesoffren, rökelsefaten av guld, förhänget, kransarna och guldutsmyckningen på tempelhusets fasad, som blev helt avskalad. 23Han tog silvret och guldet och alla begärliga föremål och allt han fann av de undangömda skatterna. 24Med allt detta drog han bort till sitt eget land; han spred död och förintelse och förde ett fräckt och övermodigt tal.

25Då kom bitter sorg över hela Israels land.
26Folkets ledare och äldste höjde jämmerrop,
flickor och ynglingar miste sin livskraft
och kvinnornas skönhet vissnade.
27Var brudgum brast ut i klagosång,
var brud satt sörjande i sin kammare.
28Jorden skalv för sina inbyggares skull,
och hela Jakobs ätt höljde sig i skam.

Jerusalem ockuperas

29Två år därefter skickade kungen en man att leda skatteuppbörden i Judas städer. Han kom till Jerusalem med starka trupper. 30Han talade bedrägligt till folket om fred och försoning. När de fattat tillit till honom överföll han plötsligt staden, tillfogade den ett förkrossande slag och dödade en mängd israeliter. 31Han plundrade staden, stack den i brand och rev ner både husen och ringmuren. 32Kvinnor och barn fördes bort som slavar, boskapen delades som krigsbyte.

33Inkräktarna befäste Davids stad med en hög och kraftig mur och kraftiga torn och fick så en borg. 34De bemannade den med hedniska syndare och laglösa män. Genom den ökade deras makt. 35De försåg den med vapen och proviant, och bytet från Jerusalem samlade de ihop och lagrade där. De blev till ett farligt hot:

36Den borgen var ett försåt för templet
och ständigt en ondskefull fiende till Israel.
37Oskyldigt blod utgöts runt templet.
Helgedomen skändade de.
38Jerusalems invånare flydde för deras skull,
och staden blev ett tillhåll för främlingar.
Hon blev en främling för sin avkomma,
hennes egna barn övergav henne.
39Hennes tempel stod tomt som en öken,
hennes fester vändes i sorg,
hennes sabbater blev till en nesa,
hennes ära till ynkedom.
40Så stor som hennes härlighet varit,
så djup blev hennes förnedring.
Hennes höghet vändes i sorg.

Religionsförföljelsen börjar

41Kungen sände ut en skrivelse till hela sitt rike: alla skulle bli ett enda folk, 42och var och en skulle överge sina lagar och seder. Alla hednafolk böjde sig för kungens befallning. 43Också många israeliter rättade sig efter den gudsdyrkan han föreskrev, började offra åt avgudarna och vanhelgade sabbaten.

44Till Jerusalem och Judas städer sände kungen budbärare med skriftliga förordningar om att man skulle följa seder som var främmande för landet. 45Brännoffer, matoffer och dryckesoffer skulle avskaffas i templet, sabbater och högtider skulle vanhelgas, 46tempel och präster skändas. 47Man måste bygga altaren och helgedomar och tempel åt avgudarna, offra kött av svin och andra orena djur, 48låta sina söner vara oomskurna och smutsa sina själar med allt slags orenhet och skändlighet, 49så att lagen skulle glömmas bort och alla dess bestämmelser förvanskas. 50Den som inte följde kungens föreskrifter skulle straffas med döden.

51Alla dessa påbud utfärdade kungen i skrivelser till hela sitt rike. Han tillsatte män som skulle övervaka att hela folket följde dem, och han lät befallningen om offren gå ut till var och en av Judas städer. 52Många bland folket slöt upp kring kungens män, alla de som övergav lagen. De lät mycket ont ske i landet 53och drev israeliterna att gömma sig varhelst de fann en tillflykt.

Den vanhelgande skändligheten

54Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Judas städer byggdes altaren, 55och man tände rökelse vid husdörrarna och på gatorna. 56Alla skriftrullar med lagen som påträffades blev sönderrivna och uppbrända. 57Om man fann någon som ägde förbundets bok eller någon som höll lagen i ära, betydde kungens påbud döden för honom. 58Månad efter månad fortsatte deras våldsdåd mot alla israeliter som de ertappade i städerna.

59Den tjugofemte dagen i var månad offrade de på det altare som blivit uppfört på brännofferaltaret. 60Kvinnor som låtit omskära sina pojkar dödades, så som kungen hade förordnat, 61och de späda barnen hängdes vid halsen på dem. Också deras familjer och de som utfört omskärelsen blev dödade.

62Men många israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta något orent. 63De föredrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden. 64Fruktansvärd var vreden som drabbade Israel.

1:1 Sedan Alexander ... besegrat Dareios Alexander den store vann sina avgörande segrar över den siste perserkungen Dareios III vid Issos år 333 och Gaugamela år 331 f.Kr. Efter Alexanders död 323 delades hans välde mellan två dynastier, den ptolemeiska i Egypten och den seleukidiska, vars kärnland var det antika Syrien men vars maktområde även innefattade nutidens Irak och Iran. Palestinaområdet tillföll ptolemeerna men erövrades av seleukiderna 200‑198 f.Kr. Med Alexander inleddes den hellenistiska epoken, kännetecknad av en blandning av grekisk och orientalisk kultur. En våldsam konfrontation mellan hellenistisk statsmakt och judisk tradition är ämnet för Första Mackabeerboken; se not till 2:4. Grundtexten är grekisk men visar tydliga spår av översättning från hebreiskan. Berättande skrifter.

1:1 kitteerna Namnet användes om flera folk i det östra medelhavsområdet. Här och i 8:5 betecknar det makedonierna. Folknamn.

1:1 redan förut var han kung i Grekland Annan läsart "så blev han den förste grekiske kungen", dvs. den förste bland de hellenistiska härskarna. Jfr 6:2; Dan 8:21.

1:10 varit gisslan i Rom Antiochos IV Epifanes vistades före sitt regeringstillträde i Rom åren 189‑176 f.Kr. Hans far, Antiochos III, hade besegrats av romarna och måste utlämna sonen som garanti för att det hårda fredsfördraget skulle hållas. Seleukider.

1:10 Han blev kung år 137 Tronskiftet inträffade enligt vår tideräkning på hösten 175 f.Kr. Årtalen i grundtexten till 1 Mack följer seleukidernas tideräkning, som utgick från stamfaderns erövring av Babylon 312 f.Kr.

1:15 skaffade sig förhud Antikens kirurger kunde utföra plastikoperationer av detta slag; jfr 1 Kor 7:18.

1:17 Han bröt in i Egypten Antiochos IV invaderade Egypten två gånger under åren 169 och 168 f.Kr.; jfr 2 Mack 5:1. De båda händelserna hålls inte isär i 1 Mack. Dateringen i v. 20 innebär 169 f.Kr.

1:18 Ptolemaios ... i Egypten Ptolemaios VI Filometor regerade 180‑145 f.Kr.; Ptolemeer.

1:21 f. det gyllene altaret ... förhänget Dvs. de heliga föremål som enligt 2 Mos 25‑26; 30 behövdes för gudstjänsten.

1:23 de undangömda skatterna Templens skattkammare fungerade som bankvalv, där också privata förmögenheter kunde deponeras; jfr 2 Mack 3:10 ff.

1:24 han spred död och förintelse Enligt 2 Mack 5:12 ff. anställde kungen en massaker efter sitt andra fälttåg till Egypten.

1:28 Jakob.

1:29 en man att leda skatteuppbörden Enligt 2 Mack 5:24 hette mannen Apollonios och var "de mysiska truppernas befälhavare". Att han här sägs vara skatteindrivare kan bero på ett språkligt missförstånd. Det är möjligt att samma person avses i 3:10 ff.

1:33 en borg Anläggningen är i hela 1 Mack en viktig symbol för det främmande förtrycket. Var i Jerusalem den låg är ovisst. Davids stad tycks här beteckna en stadsdel som låg högre än templet, norr eller väster därom.

1:34 laglösa män Avfälliga judar som samarbetade med de utländska inkräktarna. Jfr 2:44; 7:5; 9:23 ff.

1:54 Den femtonde dagen ... år 145 Dvs. i början av december 168 f.Kr.; Månad.

1:54 den vanhelgande skändligheten Uttrycket är hämtat från Dan 11:31; 12:11 (jfr Matt 24:15 med par.). Det syftar på ett altare åt en främmande gud (v. 59), kanske kombinerat med en gudabild.

1:64 Vrede.

Mattathias och hans söner

2 1Vid den tiden flyttade Mattathias, son till Johannes, son till Symeon, från Jerusalem och slog sig ner i Modein. Han var präst, av Jojarivs släkt, 2och han hade fem söner: Johannes med tillnamnet Gaddi, 3Simon med tillnamnet Thassi, 4Judas med tillnamnet Mackabaios, 5Elasar med tillnamnet Avaran och Jonatan med tillnamnet Apfus.

6När Mattathias såg det hädiska som pågick i Judeen och i Jerusalem 7sade han:

"Ve mig, varför skulle jag bli född
och behöva se hur mitt folk krossades,
hur den heliga staden förgjordes?
Där satt de i ro, medan hon föll i fiendehand,
medan den heliga platsen föll i främlingars händer.
8Hennes tempel har blivit som en ärelös man,
9de härliga tingen där har förts bort som krigsbyte,
hennes späda barn har dödats på gatorna,
hennes unga män har fallit för fiendens svärd.
10Finns något folk som inte fick sin del av hennes rike,
som inte tog sin lott när hon plundrades?
11Alla smycken har tagits ifrån henne,
den friborna har blivit slavinna.
12Vårt tempel har ödelagts,
det som var vår skönhet och vår ära,
hedningarna har skändat det.
13Vad har vi mera att leva för?"

14Och Mattathias och hans söner rev sönder sina kläder; de klädde sig i säcktyg och gav sig hän åt djup sorg.

Mattathias griper till vapen och flyr

15Kungens män, som skulle tvinga folket till avfall, kom till staden Modein för att invånarna där skulle offra, 16och många israeliter samlades kring dem. Mattathias och hans söner höll sig för sig själva. 17Då vände sig kungens män till Mattathias och sade: "Du är en ansedd ledare och en betydande man här i staden, och du har stöd av söner och bröder. 18Kom fram och bli den förste att lyda kungens förordning, så som alla folk har gjort, också männen i Judeen och de som är kvar i Jerusalem. Då skall du och dina söner utses till kungens vänner, och du och dina söner skall bli hedrade med silver och guld och många andra gåvor."

19Men Mattathias ropade högt till svar: "Om så vartenda folk under kungens välde lyder honom och har avfallit från sina fäders religion och alla har valt att följa hans påbud, 20så skall jag och mina söner och bröder ändå hålla fast vid våra fäders förbund. 21Aldrig får det ske att vi överger lagen och buden! 22Kungens ord rättar vi oss inte efter, och från vår gudsdyrkan skall vi inte vika, vare sig åt höger eller åt vänster."

23Just som han sagt detta trädde en judisk man fram i allas åsyn för att offra på altaret i Modein enligt kungens förordning. 24När Mattathias såg det greps han av en helig iver som kom honom att darra i sitt innersta. Lågande av rättfärdig vrede rusade han fram och högg ner mannen invid altaret. 25På samma gång dödade han kungens man som övervakade offrandet, och altaret rev han ner. 26Så värnade han lagen med helig iver, så som Pinechas hade gjort mot Simri, Salus son.

27Och Mattathias ropade högt ut över staden: "Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stöder förbundet!" 28Sedan flydde han med sina söner till bergen och lämnade kvar allt de ägde i staden.

Massakern på sabbaten

29/30Många som längtade efter rättfärdighet och rättvisa drog då ut i öknen med sina barn, sina hustrur och sin boskap för att bosätta sig där, ty det onda hade drabbat dem hårt. 31Det kom bud till kungens män och till trupperna i Jerusalem, Davids stad, att folk som trotsade kungens befallning hade dragit ut till grottorna i ödemarken. 32En stor styrka tog då upp jakten på dem, spårade upp dem och gick i ställning mitt emot dem. Det var på sabbatsdagen de började striden. 33De sade till dem: "Låt det vara nog! Kom ut och gör som kungen har befallt, så skall ni få leva."

34Israeliterna svarade: "Vi kommer inte ut; vi vill inte följa kungens befallning och vanhelga sabbatsdagen." 35Då gick kungens trupper omedelbart till anfall. 36Men israeliterna värjde sig inte; de kastade inte en sten och spärrade inte för grottorna. 37"Utan skuld går vi alla i döden", sade de. "Himmel och jord är våra vittnen på att ni dödar oss mot all rätt." 38Fienden anföll dem på sabbaten, och de och deras hustrur och barn och boskap blev dödade, upp emot tusen personer.

39När Mattathias och hans vänner fick veta detta sörjde de djupt de döda. 40Och de sade till varandra: "Om vi alla gör som våra bröder och avstår från att kämpa för våra liv och våra lagar mot hedningarna, då kommer de snart att utplåna oss från jordens yta." 41Den dagen fattade de detta beslut: "Om någon angriper oss på sabbatsdagen skall vi bjuda honom strid, vem han än är. Vi skall inte bli dödade allesammans, så som våra bröder dödades i grottorna."

Befrielsekampen börjar

42Till dem slöt sig en krets av hasider, Israels starka hjältar, alla hängivna kämpar för lagen. 43Alla andra som var på flykt undan förtrycket anslöt sig också till dem och förstärkte dem. 44Så fick de en härstyrka samlad och kunde vända sin vrede mot syndarna och slå de laglösa med sitt raseri; de som slapp undan måste fly till hedningarna för att rädda livet.

45Mattathias och hans anhängare drog fram över landet och rev ner alla altaren, 46och alla oomskurna pojkar som de fann inom Israels gränser omskar de under tvång. 47De förföljde sina övermodiga fiender och hade stor framgång i allt de gjorde. 48De värnade lagen mot hedningarnas och kungarnas angrepp och bröt udden av syndarens makt.

Mattathias avskedsord

49När Mattathias liv närmade sig slutet sade han till sina söner: "Nu råder övermod och våld; det är en tid av omstörtningar och rasande vrede. 50Mina barn, kämpa nu med iver för lagen och ge era liv för våra fäders förbund. 51Minns de storverk som fäderna utförde i sin tid, och vinn också ni stor ära och evig berömmelse åt er. 52Abraham visade sig ju trogen när han sattes på prov, och därför räknades han som rättfärdig. 53Josef lydde budordet när han var i svårigheter, och han blev herre över Egypten. 54Vår fader Pinechas vann med sin brinnande iver det löftet att hans prästämbete skulle bestå för alltid. 55Josua fullgjorde vad som befalldes och blev domare över Israel. 56Kalev fick genom sitt vittnesbörd inför menigheten en andel av landet. 57David vann genom sin fromhet tronen över ett evigt välde. 58Elia brann av helig iver för lagen och togs därför upp till himlen. 59Hananja, Asarja och Mishael räddades genom sin tro ur lågorna. 60Daniel undkom tack vare sin renhet lejonens gap.

61Så kan ni se i släktled efter släktled att den som bygger sitt hopp på Honom aldrig skall sakna kraft. 62En syndig mans hotelser skall ni inte frukta; hans härlighet skall bli dynga och maskars föda. 63I dag upphöjs han, i morgon finner man honom inte, ty han har vänt åter till jorden, och det är slut med hans planer. 64Mina barn, låt lagen göra er manliga och starka, ty den skall föra er till ära. 65Jag vet att er bror Simon är en rådig man. Honom skall ni alltid lyda, han skall vara en far för er. 66Och Judas Mackabaios har varit en kraftfull kämpe sedan han var ung, han skall bli er befälhavare och föra krig mot hedningarna. 67Samla omkring er alla som följer lagen, och utkräv hämnd åt ert folk. 68Låt vedergällningen drabba hedningarna, och håll fast vid lagens bud."

69Sedan välsignade han dem, och så förenades han med sina fäder. 70Han dog år 146. Han blev lagd i sina fäders grav i Modein, och hela Israel höll stor dödsklagan över honom.

2:1 Modein Stad 28 km nordväst om Jerusalem.

2:1 Jojarivs släkt En av de 24 avdelningar som det judiska prästerskapet grupperades i (1 Krön 24:7 ff.).

2:2 fem söner Tre av dem blev judarnas ledare och är huvudpersoner i var sin del av 1 Mack: Judas (3:1‑9:22), Jonatan (9:23‑12:53) och Simon (13:1‑16:24). De båda andras öden nämns bara i förbigående (6:43 ff.; 9:35 ff.).

2:4 Mackabaios Brödernas tillnamn bör ha varit familjärt karakteriserande men är alla svårtydda. Namnet Mackabaios har tolkats som "den hammarlike", alternativt som "den utvalde". Först i kristen tid började hela brödrakretsen kallas mackabeer och skrifterna om dem Mackabeerböckerna. Den ursprungliga titeln på 1 Mack kan enligt en fornkyrklig uppgift ha varit "Boken om Guds motståndsmäns familj".

2:7 Där satt de i ro Anmärkningen riktas mot de judar som fann sig i övergreppen utan att göra motstånd. Annan läsart "och behöva sitta där maktlös".

2:14 Sorg.

2:18 Vän.

2:42 hasider Ordet betyder "trogna" eller "fromma" (jfr 1 Sam 2:9; Ps 12:2; Ords 2:8). Kända partier i nytestamentlig tid (fariseer, esseer) har sina rötter i den grupp som nämns här. Chassidismen i senare tiders östeuropa saknar däremot historiskt samband med den, fast dess namn har samma språkliga bakgrund. I 2 Mack 14:6 likställs hasiderna med motståndskämparna. Enligt 1 Mack 7:13 slog de senare in på en fredlig väg.

2:48 syndaren Troligen menas Antiochos IV, som enligt 1:10 var "genomfördärvad". "Syndarna" betyder vanligen de hedniska inkräktarna (jfr v. 44; 1:34).

2:61 på Honom Dvs. på Gud. Vid denna tid undvek man Guds namn i vanligt tal; Himlen.

2:70 år 146 Dvs. 167 eller 166 f.Kr.

Judas Mackabaios

3 1Mattathias son Judas, med tillnamnet Mackabaios, framträdde nu i sin fars ställe. 2Han fick stöd av alla sina bröder och av alla sin fars anhängare, och med glatt mod fortsatte de Israels krig.

3Han spred sitt folks berömmelse vida.
En väldig kämpe var han när han klädde sig i rustning
och fäste sina vapen vid bältet.
När han gick fram i strid var hans svärd härens skydd.
4I sina bedrifter liknade han ett lejon,
ett ungt lejon som ryter mot sitt rov.
5Han spårade upp de laglösa och jagade dem,
han kom med eld mot dem som plågade hans folk.
6De laglösa kröp samman i fruktan för honom,
alla de brottsliga fylldes av skräck och förvirring.
Under hans ledning gick befrielsen framåt.
7Han förbittrade livet för många kungar,
men Jakob gladde han med sina dåd.
I evig tid skall hans minne välsignas.
8Han tågade fram genom Judas städer
och rensade landet från gudlösa män;
så vände han vreden från Israel.
9Hans namn blev känt till världens ände:
han samlade dem som dömts till undergång.

De första framgångarna

10Apollonios bådade upp en här av hedningar och en stor styrka från Samarien till strid mot Israel. 11När Judas fick veta det gick han till anfall mot Apollonios, och han besegrade och dödade honom. Manfallet blev stort, och de överlevande flydde. 12Vid plundringen tog Judas Apollonios svärd, som han sedan alltid använde i strid.

13Seron, befälhavaren över den syriska armén, fick höra att Judas hade samlat ett uppbåd av trogna män som höll samman med honom och var beredda för strid. 14Han tänkte då att han skulle vinna ära och berömmelse i hela riket genom att börja krig mot Judas och hans följeslagare som trotsade kungens befallning. 15Han marscherade dit i sin tur och med honom en stark här av gudlösa män, som skulle hjälpa honom att bestraffa israeliterna.

16När han närmade sig stigningen upp mot Bet-Horon gick Judas emot honom med en obetydlig styrka. 17Men då Judas män såg hären rycka fram mot sig sade de till honom: "Hur skall vi med vår lilla styrka kunna uträtta något mot en så stor och stark armé? Ingenting har vi ätit i dag, och vi är alldeles utmattade." 18Judas svarade: "Det händer lätt att många blir övermannade av några få, och för himlen är det lika lätt att ge räddning genom få som genom många. 19Det är inte antalet soldater som ger seger i strid, utan kraften kommer från himlen. 20De kommer emot oss med övermod och laglöshet utan gräns för att hugga ner oss själva och våra hustrur och barn och sedan ta vår egendom. 21Men vi kämpar för våra liv och för våra seder och lagar. 22Han själv skall krossa dem under vårt angrepp - var inte rädda för dem."

23Med dessa ord kastade han sig överraskande mot fienderna, och Seron och hans här krossades under angreppet. 24De förföljde honom nerför sluttningen vid Bet-Horon ända ner till slätten; bortåt 800 fiender stupade, och resten flydde till filisteernas land.

25Fruktan för Judas och hans bröder bredde nu ut sig, och skräcken grep hedningarna runt omkring dem. 26Ryktet om honom nådde ända till kungen, och överallt bland folken berättade man om Judas strider.

Motståndarna samlar sina krafter

27När Antiochos fick höra vad som hade hänt greps han av raseri. Han sände ut budbärare och drog samman alla stridskrafter i sitt rike till en ofantlig här. 28Han öppnade sin skattkammare och betalade ut truppernas sold för ett år framåt, och han gav dem order att hålla sig beredda för alla tänkbara uppgifter. 29Men han fann att det hade blivit tomt på pengar i skattkammaren. Skatteinkomsterna från riket hade också sinat till följd av den oenighet och skada han hade ställt till med i landet, när han försökte upplösa lagar och seder som hade bestått sedan urminnes tid. 30Då började han oroa sig för att det skulle gå som mer än en gång förr: att han skulle sakna medel till utgifter och gåvor. Sådana hade han tidigare brukat strö ut med frikostig hand, så att han överträffat alla sina företrädare på tronen. 31Han var alldeles rådvill, men så bestämde han sig för att resa till Persien för att driva in skatterna i provinserna där och på så vis få ihop en stor mängd pengar.

32Han lämnade kvar Lysias, en ansedd medlem av kungahuset, för att sköta styrelsen i området mellan Eufrat och Egypten, 33och för att ta hand om sonen Antiochos uppfostran till dess han själv kom tillbaka. 34Han lät Lysias förfoga över elefanterna och hälften av truppstyrkorna och gav honom förhållningsorder om allt som han ville få uträttat, särskilt beträffande invånarna i Judeen och Jerusalem. 35Mot dem skulle Lysias skicka en här för att krossa Israels makt, förinta dem som ännu fanns kvar i Jerusalem och utplåna minnet av dem från platsen. 36Han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras land och låta stycka upp deras jord. 37Själv tog kungen med sig den återstående hälften av trupperna. Han lämnade sin huvudstad Antiochia - detta var år 147 - gick över Eufrat och marscherade genom de övre provinserna.

Nikanor och Gorgias invaderar Judeen

38Lysias valde ut Ptolemaios, Dorymenes son, samt Nikanor och Gorgias, tre dugliga män som räknades till kungens vänner. 39Han skickade med dem 40 000 man fotfolk och 7 000 ryttare, som skulle falla in i Judeen och förhärja landet enligt kungens order. 40De bröt upp med alla sina trupper och kom till trakten av Emmaus på slätten, där de slog läger. 41När köpmännen i området hörde talas om dem kom de till lägret med väldiga mängder av guld och silver och med fångkedjor för att köpa israeliterna som slavar. Armén förstärktes också med trupper från Syrien och Filisteen.

42Judas och hans bröder märkte att förtrycket hade tilltagit och att trupperna hade slagit läger i deras land, och de fick kännedom om kungens befallningar som innebar att folket skulle utplånas och förintas. 43Då sade de till varandra: "Vi måste rädda vårt folk ur fördärvet och kämpa för vårt folk och för templet." 44Och alla samlades för att vara stridsberedda under åkallan och bön om nåd och barmhärtighet.

45Jerusalem var som en obebodd öken.
Av dem hon fött fanns ingen kvar i hennes hus.
Den heliga platsen var besudlad,
och borgen hölls av främlingar;
där var ett tillhåll för hedningar.
All glädje var försvunnen från Jakob,
lyra och flöjt hade tystnat.

Israeliternas möte i Mispa

46De samlades och gick till Mispa i närheten av Jerusalem, ty i Mispa hade Israel förr i tiden haft en böneplats. 47Den dagen fastade de, och de svepte sig i säcktyg, strödde aska på huvudet och rev sönder sina kläder. 48De öppnade skriftrullen med lagen för att få den vägledning som hedningarna sökte hos sina avgudabilder. 49De lade fram prästernas ämbetsdräkter, gåvorna av den första skörden och tiondegåvorna och lät de nasirer som hade fullgjort sina löftesdagar ställa sig bredvid. 50Och de ropade högt till himlen: "Vad skall vi göra med dessa män, och vart skall vi föra dem? 51Din heliga plats är ju besudlad och skändad, och dina präster lever i sorg och förnedring. 52Och nu har hedningarna förenat sig mot oss för att göra slut på oss; du vet vad de tänker göra med oss. 53Hur skall vi kunna stå emot deras angrepp om inte du hjälper oss?" 54Och de blåste i trumpeterna, och ropen skallade.

55Därefter utsåg Judas officerare åt folket, som skulle föra befäl över tusen, hundra, femtio och tio man. 56Till dem som var upptagna med husbyggen, giftermål eller vinplantering, liksom till de räddhågade, sade han att de skulle gå hem var och en till sitt, som lagen föreskriver.

57Sedan bröt hären upp och gick i ställning söder om Emmaus. 58Där sade Judas: "Fäst upp era kläder, ta mod till er och gör er redo för i morgon. Då skall vi strida mot dessa hedningar som har förenat sig mot oss för att förinta oss och vårt tempel. 59Ty det är bättre för oss att dö i striden än att se på när olyckan drabbar vårt folk och templet. 60Som himlen vill, så låter han det ske."

3:8 Vrede.

3:9 han samlade dem som dömts till undergång I grundtexten ser raden nästan likadan ut som orden "Apollonios bådade upp" (v. 10). Det kan röra sig om en oavsiktlig dubbelskrivning.

3:10 Apollonios Jfr 1:29 med not.

3:16 stigningen upp mot Bet-Horon Sluttningen, som ligger 18 km nordväst om Jerusalem, är skådeplatsen för en dramatisk stridsskildring i Jos 10:10 f.

3:24 filisteernas land Uttryckssättet anspelar på de stora gammaltestamentliga gestalternas strider. Filisteen hade sedan länge upphört att vara ett självständigt område.

3:32 medlem av kungahuset Liksom "kungens vän" (v. 38) en rangtitel utan samband med personliga relationer; jfr 10:89.

3:32 Lysias Även känd genom utombiblisk historieskrivning. Hans fortsatta strider mot Judas skildras i kap. 4 och 6 (jfr 2 Mack 11; 13), hans död i 7:2 ff.

3:33 sonen Antiochos Den blivande kungen Antiochos V Eupator (164‑162 f.Kr.), som vid detta tillfälle var ca 8 år gammal.

3:37 år 147 Fälttåget började troligen på våren 165 f.Kr.

3:37 de övre provinserna Satrap.

3:38 Ptolemaios, Nikanor, Gorgias Enligt 2 Mack 8:8 f. var Ptolemaios ståthållare och de båda andra underlydande militärer. Den Nikanor som senare blev dödad av Judas (se kap. 7; 2 Mack 14‑15) var troligen en annan person.

3:39 40 000 man I 2 Mack 8:9 sägs styrkan ha varit hälften så stor.

3:40 Emmaus på slätten Stad 24 km väster om Jerusalem, på grekiska kallad Nikopolis, på arabiska Amwas. Det Emmaus som nämns i Luk 24:13 var troligen en annan plats.

3:45 Jakob.

3:46 Mispa.

3:47 Sorg.

3:48 för att få den vägledning som hedningarna sökte Den grekiska texten är oklar. Meningen tycks vara att man sökte något slags orakelsvar i de heliga skrifterna, kanske genom att låta slumpen avgöra vilket ställe som skulle läsas. Jfr 2 Mack 8:23; Syr 33:3.

3:50 Vad skall vi göra med dessa män I det orenade templet fick rättrogna judar inte offra. Prästerna tjänstgjorde alltså inte, och inga offer kunde frambäras för de nasirer som skulle återgå till sin vanliga livsföring.

3:54 de blåste i trumpeterna Här och i de båda följande verserna anspelas på bibliska föreskrifter; se 2 Mos 18:21; 4 Mos 10:9; 5 Mos 20:5 ff.

3:60 Himlen.

Slaget vid Emmaus

4 1Gorgias tog med sig 5 000 man och en elittrupp om 1 000 ryttare och lämnade lägret på natten 2för att överrumpla och besegra judarna i deras läger. Folk från borgen visade vägen. 3Judas fick höra om detta och bröt upp med sina kämpar för att slå den kungliga hären vid Emmaus 4medan en del av dess styrkor ännu var borta från lägret. 5När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom.

6När dagen bröt in visade sig Judas på slätten. Han hade 3 000 man, men sköldar och svärd hade de inte så många som de skulle ha önskat. 7Och de såg att hedningarnas här var stark, väl försedd med rustningar och omgiven av kavalleri, och det var stridsvana krigare. 8Då sade Judas till sina män: "Var inte rädda för att de är så många, tappa inte modet inför deras anlopp! 9Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet när farao förföljde dem med sin här. 10Nu skall vi ropa till himlen i hopp om att han är oss nådig och kommer ihåg förbundet med våra fäder. Då krossar han hären där borta under vårt anfall i dag, 11och alla hedningar får lära sig att det finns en som befriar och räddar Israel."

12När fienderna såg dem och märkte att de ryckte fram 13marscherade de ut till strid från lägret. Judas män blåste i trumpeterna. 14Härarna drabbade samman, och hedningarna blev slagna och flydde till slätten, 15men hela eftertruppen blev nerhuggen. De förföljde dem ända till Geser och ut på Idumeens, Ashdods och Jamnias slätter, och omkring 3 000 fiender stupade.

16När Judas och hans här vände tillbaka från förföljandet 17sade han till folket: "Låt er inte lockas av bytet, för vi har ännu en strid framför oss. 18Gorgias är inte långt från oss i bergen med sin här. Nu måste ni hålla stånd mot våra fiender och kämpa mot dem. Sedan kan ni tryggt ta för er av bytet."

19Judas hade knappt talat färdigt förrän man såg en truppavdelning marschera fram vid bergets fot. 20Men fienderna märkte att de var slagna och att man höll på att bränna lägret, ty röken syntes tydligt och visade vad som hade hänt. 21När de uppfattade detta tappade de modet fullständigt, och då de dessutom fick se Judas här stå stridsberedd på slätten 22flydde de allesammans till Filisteen. 23Judas återvände då för att plundra lägret, och där tog de mängder av guld och silver, blå och röda purpurtyger och andra dyrbarheter. 24På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd. 25En stor räddningens dag var detta för Israel.

Segern över Lysias

26De överlevande bland fienderna kom till Lysias och rapporterade allt som hade inträffat. 27När han fick höra det blev han bekymrad och nedslagen över att det inte hade gått som han velat med Israel och över att kungens befallning till honom inte hade blivit utförd.

28Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel. 29De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man. 30När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: "Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare. 31Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare! 32Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag! 33Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!" 34Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.

35När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.

Templet renas och återinvigs

36Men Judas och hans bröder sade: "Nu, när våra fiender är krossade, skall vi gå upp till templet för att rena och återinviga det."

37Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget. 38Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna. 39Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig 40och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.

41Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet. 42Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen, 43och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats. 44De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat 45och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.

De rev alltså ner altaret 46och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem. 47Sedan tog de ohuggna stenar, som lagen föreskriver, och byggde ett nytt altare, likadant som det gamla. 48Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och renade gårdarna. 49De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset. 50Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet. 51De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.

När allt som de skulle göra var färdigt 52steg de upp tidigt på morgonen - det var den tjugofemte dagen i den nionde månaden, dvs. månaden kislev, år 148 - 53och frambar offer enligt lagens föreskrifter på det nybyggda brännofferaltaret. 54Vid den tid på året och på den dag då hedningarna hade skändat det blev det återinvigt, under sång och spel på harpor, lyror och cymbaler. 55Och allt folket föll ner och tillbad och prisade himlen som hade gett dem framgång.

56De firade altarets återinvigning i åtta dagar, bar fram brännoffer under stor glädje och offrade räddnings- och lovsångsoffret. 57De prydde tempelhusets fasad med kransar av guld och med sköldar, och de återställde portarna och sidokamrarna och försåg dem med dörrar. 58Bland folket rådde jublande glädje över att den skymf som hedningarna hade tillfogat dem var utplånad.

59Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fester och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev. 60Vid samma tid byggde de höga murar med kraftiga torn kring Sionberget, för att inte hedningarna skulle kunna komma igen och besudla området som de hade gjort förra gången. 61Judas avdelade en styrka till försvar av platsen, och som skydd för den befäste han också Bet-Sur, för att folket skulle ha en gränsfästning mot Idumeen.

4:2 Folk från borgen Dvs. överlöpare som anslutit sig till ockupationstrupperna i Jerusalem; se 1:33, 34 med noter.

4:15 Geser Stad 7 km från Emmaus i riktning mot havet. Ashdod, Jamnia Städer på kustslätten. Idumeen Vid denna tid namnet på Judeens södra grannområde; Edom.

4:28 Följande år mönstrade han Styrkeuppgifterna kan jämföras med 3:39. Efter den första konfrontationen (3:13 ff.) och en misslyckad hjälpexpedition ingriper nu kungens ställföreträdare med full kraft.

4:29 Bet-Sur Stad 7 km norr om Hebron, på Judeens område men nära gränsen mot Idumeen (v. 61). Staden intogs senare av motståndarna (6:49 f.) och blev en viktig stödjepunkt för dem. Den återerövrades av Judas bror Simon (11:65 f.).

4:36 våra fiender är krossade I 2 Mack 11:13 ff. ges uppgifter som innebär att religionsförföljelsen i stället avvecklades genom förhandlingar.

4:40 signaltrumpeterna Jfr 3:54 med not.

4:43 de vanhelgande stenarna Det hedniska altare som hade byggts ovanpå brännofferaltaret. Se 1:54, 59.

4:52 den tjugofemte dagen i den nionde månaden ... år 148 Dvs. i mitten av december 165 f.Kr.

4:59 dagarna ... skulle firas Denna högtid, "chanukka", är fortfarande ett viktigt inslag i det judiska religiösa året.

Krig med grannfolken i söder och öster

5 1När grannfolken fick höra att altaret hade blivit uppbyggt och templet återställt i sitt förra skick greps de av våldsam vrede. 2De beslöt att utplåna alla av Jakobs ätt som levde bland dem, och de började sprida död och förintelse bland folket.

3Men Judas drog i krig mot edomeerna vid Akrabattene i Idumeen, eftersom de hade gått i ställning vid gränsen mot Israel. Han tillfogade dem ett stort nederlag, kuvade dem och plundrade dem. 4Han tog också itu med baianiternas förbrytelser. De låg i bakhåll på vägarna och hade blivit ett hot och en fara för folket. 5Han tvingade in dem i deras försvarstorn, där han sedan belägrade dem; så vigde han dem åt förintelse och brände ner tornen med alla som fanns i dem. 6Sedan vände han sig mot ammoniterna på andra sidan, där han mötte en stark och talrik här med Timotheos som anförare. 7Efter en lång rad strider bröts deras motstånd, och han besegrade dem. 8Han erövrade Jaser med underlydande byar och återvände sedan till Judeen.

Förföljda israeliter ber om hjälp

9Men hedningarna i Gilead samlades för att förinta de israeliter som bodde på deras område. Då flydde dessa till fästningen Dathema, 10och de skickade följande brev till Judas och hans bröder: "Hedningarna här omkring har samlats för att förinta oss. 11De står i begrepp att komma hit och erövra fästningen som vi har flytt till. Timotheos för befälet över deras här. 12Kom och rädda oss från dem! Vi har lidit stora förluster. 13Alla våra bröder i Tobias-området är döda; deras hustrur och barn har gjorts till slavar, och deras egendom är bortförd. En avdelning på tusen man har dödats där."

14Medan man ännu höll på med att läsa brevet kom det andra budbärare från Galileen. De hade rivit sönder sina kläder, och de kom med ett bud av detta innehåll: 15"Från Ptolemais och Tyros och Sidon och hela det hedniska Galileen har folk samlats för att göra slut på oss."

16När Judas och folket hörde detta samlades de till ett stort möte för att besluta om vad de skulle göra för sina bröder, som var så hårt trängda av fiendernas angrepp. 17Och Judas sade till sin bror Simon: "Välj ut en del av männen och marschera i väg med dem för att rädda dina bröder i Galileen. Jag och min bror Jonatan går mot Gilead." 18I Judeen lämnade han kvar Josef, Sakarjas son, och Asarja för att leda folket och för att skydda landet med resten av hären. 19"För befälet över folket här", befallde han dem, "men inlåt er inte i strid med hedningarna förrän vi är tillbaka." 20Simon tilldelades 3 000 man för att gå mot Galileen, och Judas fick 8 000 man mot Gilead.

Fälttågen i Galileen och Gilead

21Simon marscherade mot Galileen och utkämpade många strider med hedningarna. Han slog dem i grund 22och förföljde dem ända till stadsporten i Ptolemais. Omkring 3 000 man föll på fiendernas sida, och han tog deras egendom som krigsbyte. 23Sedan tog han med sig sina landsmän i Galileen och Arbatta och förde dem under stor glädje till Judeen med deras hustrur och barn och allt vad de ägde.

24Men Judas Mackabaios och hans bror Jonatan gick över Jordan. Efter tre dagsmarscher genom ödemarken 25stötte de på nabateerna, som uppträdde fredligt mot dem och lät dem få veta allt som hade hänt deras bröder i Gilead, 26och att många av dem nu var instängda i Bosra och Bosor, i Alema, Kasfo, Maked och Karnajim, som alla var stora och starkt befästa städer. 27"Också i de andra städerna i Gilead sitter de instängda", fortsatte de, "och fienderna håller på att ordna sina trupper för att anfalla och inta fästningarna i morgon och för att döda alla dessa människor på en enda dag."

28Då ändrade Judas genast marschriktning med sin här och slog in på ökenvägen till Bosra. Han erövrade staden, högg ner alla manliga invånare och tog all deras egendom som byte. Sedan brände han ner staden.

29På natten bröt han upp därifrån, och de marscherade fram till fästningen. 30I gryningen fick de syn på en oräknelig mängd folk, som förde fram stegar och belägringsmaskiner för att erövra fästningen; angreppet var redan i full gång. 31När Judas fann att striden hade börjat - larmet från staden steg mot himlen, och man hörde trumpetstötar och höga rop - 32sade han till männen i sin här: "Kämpa i dag för våra bröder!" 33Han ryckte fram i ryggen på fienden med tre kolonner, medan de blåste i trumpeterna och höjde bönerop. 34När det stod klart för Timotheos här att det var Mackabaios som kom flydde de för honom, och han tillfogade dem ett stort nederlag. Omkring 8 000 man stupade på fiendens sida den dagen.

35Sedan vek Judas av mot Maafa, som han anföll och intog. Han dödade alla manliga invånare i staden, plundrade den och brände ner den. 36Därifrån marscherade han vidare mot Kasfo, Maked, Bosor och de andra städerna i Gilead, som han också tog med överrumpling.

37Därefter samlade Timotheos en ny här och slog läger mitt emot Rafon på andra sidan om bäckravinen. 38Judas skickade ut spanare att rekognosera lägret, och de rapporterade till honom att alla hedningar runt Israel hade samlats under Timotheos. "Det är en mycket stor här", sade de, 39"och han har förstärkt den med arabiska legosoldater. De har gått i ställning på andra sidan bäckravinen och är färdiga att gå till anfall mot dig."

Judas tågade genast mot dem. 40Men när han och hans här närmade sig ravinen, som var vattenförande, sade Timotheos till officerarna i sin armé: "Om han går över till vår sida först kan vi inte stå emot honom, utan han kommer att vara ohjälpligt överlägsen. 41Men om han inte vågar utan slår läger på andra sidan strömmen skall vi gå över till hans sida, och då får vi övertaget."

42När Judas nu närmade sig den forsande bäcken placerade han ut härens skrivare vid ravinen och gav dem order att inte låta någon enda man göra halt där: alla måste gå med i anfallet. 43Han gick själv som förste man över till andra sidan, och allt folket följde efter. Hedningarna dukade under för hans angrepp, kastade sina vapen och flydde till helgedomen i Karnajim. 44Men israeliterna erövrade staden och brände ner helgedomen med alla som fanns där. Så besegrades Karnajim; de kunde inte hålla stånd mot Judas.

Israeliterna i Gilead förs till Judeen

45Sedan samlade Judas alla israeliter i Gilead, hög och låg, med deras hustrur och barn och egendom, för att leda hela denna stora skara till Judeen. 46De kom till Efron, en stor och välbefäst stad som låg i deras väg, så att det inte var möjligt att gå runt den på någondera sidan, utan man måste tåga rakt igenom den.

47Invånarna vägrade dem tillträde och blockerade portarna med stenar. 48Då skickade Judas ett fredligt budskap till dem: "Vi skall marschera igenom ert område för att komma till vårt eget land. Ingen skall göra er något ont, vi skall bara ta oss igenom till fots." Men de ville inte öppna för honom. 49Då lät Judas ge order till hären att var och en skulle gå till anfall där han befann sig. 50Männen i hans armé gick till attack, och han anföll staden hela den dagen och hela natten tills den föll i hans händer. 51Han högg ner alla manliga invånare, jämnade staden med marken, plundrade den och marscherade genom den över de fallnas lik.

52Därefter gick de över Jordan till den stora slätten vid Bet-Shean. 53Under hela marschen hjälpte Judas eftersläntrarna framåt och uppmuntrade folket, ända tills de var framme i Judeen. 54Då gick de upp till Sionberget med jublande glädje och bar fram brännoffer till tack för att de hade fått återvända välbehållna utan att någon enda av dem hade stupat.

Strider i väster och söder

55Medan Judas var i Gilead tillsammans med Jonatan och hans bror Simon var i Galileen utanför Ptolemais, 56kom det bud till befälhavarna i Judeen, Josef, Sakarjas son, och Asarja, om de hjältedåd som de andra hade utfört i kriget. 57De tänkte då att de också skulle vinna ryktbarhet genom att dra ut i krig mot hedningarna i grannskapet. 58De lät order gå ut till den här som stod under deras befäl och marscherade sedan mot Jamnia. 59Men Gorgias och hans män ryckte ut ur staden för att anfalla dem, 60och Josef och Asarja slogs på flykten. De blev förföljda ända till Judeens gräns, och den dagen stupade ungefär 2 000 man av Israels folk. 61Så vållades folket ett stort nederlag därför att dessa två inte hade velat lyda Judas och hans bröder utan trott sig kallade till hjältedåd. 62De tillhörde inte samma släkt som de män i vilkas händer Israels räddning hade lagts.

63Men den store Judas och hans bröder vann lysande ära i hela Israel och bland alla hednafolk dit ryktet om dem nådde fram, 64och man samlades för att hylla dem.

65Judas tågade också ut med sina bröder och angrep edomeerna i landet söderut. Han besegrade Hebron med underlydande byar, rev ner stadens befästningar och satte eld på tornen som omgav den. 66Sedan bröt han upp för att marschera mot Filisteen, och han tågade genom Marisa. 67Den dagen stupade några präster i strid; de ville visa sitt hjältemod och gick obetänksamt ut i striden. 68Men Judas vek av mot Ashdod i Filisteen. Han rev ner altarna där och brände upp folkets gudabilder. Och sedan han plundrat städerna återvände han till Judeen.

5 Detta kapitel kan jämföras med 2 Mack 10:14‑38; 12, som trots stora avvikelser och en delvis förbryllande ordningsföljd måste handla om samma fas av kriget.

5:2 Jakob.

5:3 Akrabattene Området kan inte identifieras med säkerhet, inte heller "baianiternas" stam (v. 4).

5:3 Edom.

5:6 Timotheos Namnet förekommer i 1 Mack bara i kap. 5, men 2 Mack nämner det i tre olika sammanhang (8:30; 10:24 ff.; 12:2 ff.). Det är ovisst om dessa avsnitt gäller en och samme man eller två olika personer. Jfr not till 2 Mack 12:10.

5:6 Ammon.

5:8 Jaser Staden nämns på flera ställen i GT (t.ex. Jer 48:32) men kan inte lokaliseras med full säkerhet. Med Gilead (v. 9) menas i detta sammanhang ett vidsträckt område öster om Gennesaretsjön. Där återfinns orterna i v. 26‑44, i den mån de kan identifieras.

5:13 Tobias-området En förnäm släkt, uppkallad efter sin stamfar Tobias, hade stora egendomar i närheten av det nutida Amman. Kanske avses detta område eller en nordligare utpost till det. Jfr 2 Mack 12:17.

5:15 det hedniska Galileen Den judiska befolkningen var här i minoritet.

5:15 Ptolemais Det nutida Acko i Israel; Tyros. Sidon.

5:23 Arbatta Troligen menas ett område söder om Karmel.

5:25 nabateerna Ett arabiskt folk som efter hand byggde upp ett betydande välde i östjordanlandet och söder om Döda havet. Jfr 2 Mack 5:8; 2 Kor 11:32 med noter.

5:29 fästningen Se v. 9.

5:46 De kom till Efron Marschen hade därmed nått Jordandalens övre del. Efron låg på östra, Bet-Shean (v. 52) på västra sidan om dalen.

5:55 Medan Judas var i Gilead Berättelsen återvänder här till skådeplatsen för striderna i 4:1‑35: Judeens västra och södra grannområden.

5:66 Marisa Stad 20 km västnordväst om Hebron. Översättningen följer en latinsk läsart. I den grekiska texten står "Samarien", som inte passar i sammanhanget.

Antiochos Epifanes dör

6 1Under sitt fälttåg i de övre provinserna fick kung Antiochos höra att det fanns en stad i Persien som hette Elymais och som var berömd för sin rikedom på silver och guld. 2Den hade ett mycket rikt tempel där det fanns sköldar av guld och rustningar och vapen, som lämnats kvar av kung Alexander av Makedonien, Filips son, som hade varit den förste grekiske härskaren. 3Antiochos marscherade dit och försökte erövra staden för att plundra den, men han misslyckades därför att invånarna hade fått reda på hans planer 4och mötte honom med väpnat motstånd. Han måste fly, och med stor grämelse drog han därifrån för att återvända till Babylon.

5En budbärare nådde honom i Persien med nyheten att de härar som tågat mot Judeen var besegrade: 6Lysias hade ryckt in där i spetsen för en stark armé men tvingats vika för motståndarna. Dessa hade vunnit i styrka genom vapen, förråd och mycket annat som de tagit i byte från de slagna härarna. 7Sedan hade de rivit ner skändligheten som han hade byggt på altaret i Jerusalem; kring templet hade de på nytt uppfört höga murar, och likaså kring hans stad Bet-Sur.

8När kungen fick höra detta blev han djupt skakad. Han måste lägga sig till sängs, sjuk av sorg över att hans planer hade slagit fel. 9Där låg han under lång tid, ty han överväldigades gång på gång av sin djupa sorg, och han förstod att han skulle dö. 10Då kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: "Sömnen flyr mig, och mitt hjärta är krossat av bekymmer. 11Jag har frågat mig själv vad det är för en plåga som drabbat mig och vilken olycka jag råkat ut för. Jag var ju en god kung och älskad som regent. 12Men nu minns jag det onda jag gjorde i Jerusalem, när jag tog alla kärl av guld och silver som fanns där och utan någon anledning sände ut mitt folk för att utplåna alla invånare i Judeen. 13Jag förstår att det är därför jag har drabbats av detta onda, och nu måste jag dö av sorg och förtvivlan i ett främmande land."

14Sedan kallade han fram Filippos, som var en av hans vänner, och gav honom makten över hela sitt rike. 15Han överlämnade kronan till honom, likaså sin mantel och sin ring. Filippos skulle nu bli rådgivare åt kungens son Antiochos och uppfostra honom till regent.

16Kung Antiochos dog där år 149. 17Vid underrättelsen om dödsfallet gjorde Lysias kungens son Antiochos, som han själv hade uppfostrat under tidigare år, till kung efter fadern, och han gav honom namnet Eupator.

Judas belägrar borgen i Jerusalem

18Men borgens besättning försökte spärra vägen till templet för israeliterna. De strävade ständigt efter att göra dem skada och understödde hedningarna. 19Judas bestämde sig för att utplåna dem, och han sammankallade hela folket för att få en belägring till stånd. 20Det var år 150. Folket samlades och började belägra borgen med hjälp av skytteplattformar och belägringsmaskiner, som Judas lät bygga. 21Men en del av fienderna slapp ur inringningen, och några av de gudlösa israeliterna anslöt sig till dem. 22De begav sig till kungen och sade: "Hur länge skall du dröja med att skipa rättvisa och hämnas våra kamrater? 23Vi tjänade villigt din far, rättade oss efter hans befallningar och följde hans påbud. 24För den sakens skull fick vi våra landsmän till fiender. Ja, de dödade alla av oss som de kunde få tag i och rövade bort vår egendom. 25Men de har inte bara förgripit sig på oss utan på hela landet. 26I detta nu står de utanför borgen i Jerusalem för att inta den, och templet har de befäst, liksom Bet-Sur. 27Om du inte genast hejdar dem kommer de att göra värre ting än så, och det blir omöjligt för dig att hålla dem tillbaka."

Antiochos V besegrar Judas

28Kungen greps av vrede när han hörde detta. Han samlade alla de vänner som var befälhavare över fotfolk och ryttare. 29Från andra länder och från öarna i havet kom legotrupper och anslöt sig till honom. 30Hans stridskrafter omfattade 100 000 man fotfolk, 20 000 ryttare och 32 elefanter som dresserats för strid. 31De tågade genom Idumeen mot Bet-Sur, som de omringade och belägrade under lång tid. De tillverkade belägringsmaskiner, men de inneslutna stack dem i brand under ett utfall och försvarade sig tappert.

32Judas lämnade då borgen och förde sin här till Bet-Sakarja, där han slog upp sitt läger mitt emot kungens. 33Men kungen lät sin här bryta upp tidigt på morgonen och göra en snabb framryckning längs vägen mot Bet-Sakarja; styrkorna bildade slaglinje, och man blåste i trumpeterna. 34Den röda saften av druvor och mullbär ställdes fram för elefanternas ögon för att de skulle hetsas till strid. 35Man fördelade djuren på de olika avdelningarna och lät varje elefant åtföljas av 1 000 man med ringbrynjor och bronshjälmar. Dessutom avdelades 500 elitryttare för varje djur. 36Före striden höll de sig där djuret fanns, och när det ryckte fram följde de med och avlägsnade sig aldrig från det. 37Varje elefant bar ett kraftigt, täckt trätorn, fastspänt med sadelgjordar, och på var och en av dem satt två stridande soldater, förutom den indiske föraren. 38Resten av ryttarna placerades ytterst på ömse sidor om hären, där de kunde hota fienden men också finna skydd mellan avdelningarna.

39När solen sken på de förgyllda och kopparbelagda sköldarna kastades ljuset mot bergen, så att de lyste som brinnande facklor. 40En del av kungens här bildade linje på bergshöjderna och en annan på slätten. De ryckte stadigt närmare i god ordning. 41Var och en måste bäva vid ljudet av krigarhopens rop, de många fötternas tramp och de rasslande vapnen, ty det var en oerhörd härsmakt.

42Men Judas ryckte fram med sin här och tog upp striden, och 600 man stupade i kungens här. 43Elasar Avaran såg att en av elefanterna bar kungligt skyddspansar; den höjde sig över alla de andra djuren, och han trodde att kungen red på den. 44Då offrade han livet för att rädda sitt folk och själv vinna evig ryktbarhet. 45Han rusade djärvt fram mot elefanten, mitt in bland fiendens linjer, och dräpte till höger och vänster, så att fienden drevs undan på båda sidor. 46Sedan dök han in under elefanten och gav den en dödande stöt underifrån. Den föll ihop över honom, och han dog på stället.

47Men när israeliterna erfor kungarikets styrka och kraften i truppernas anlopp måste de vika för fienden.

Templet belägras av fienderna

48Kungens krigare tågade nu mot Jerusalem för att fortsätta kampen, och kungen slog upp sitt läger så att han hotade Judeen och Sionberget. 49Med folket i Bet-Sur slöt han fred. De måste lämna staden, eftersom där inte fanns tillräckligt med proviant för en belägring. Det var nämligen sabbatsår, och jorden vilade. 50Kungen intog alltså Bet-Sur och förlade en truppstyrka där till stadens försvar.

51Därefter belägrade han templet under lång tid. Han ställde upp skytteplattformar och belägringsmaskiner, eldkastare och katapulter, mekaniska pilbågar och stenslungor. 52Försvararna tillverkade också maskiner för att bekämpa angriparnas, och striden varade länge. 53Men det fanns inga livsmedel i lagerrummen, eftersom det var det sjunde året, och de som hade räddats undan hedningarna och förts till Judeen hade gjort slut på det sista av förråden. 54Bara ett fåtal män blev kvar i templet, ty hungern överväldigade de flesta, så att de skingrades och återvände var och en till sitt.

Vapenstillestånd i Jerusalem

55Lysias fick emellertid underrättelse om att Filippos, som före kung Antiochos död hade fått uppdraget att fostra hans son Antiochos till kung, 56hade vänt tillbaka från Persien och Medien tillsammans med de styrkor som kungen fört dit, och att han nu försökte ta makten. 57Lysias tillrådde då genast att man skulle avtåga, och han sade till kungen, till officerarna och till manskapet: "Vi blir mer utmattade för var dag, vi har ont om proviant, och platsen som vi belägrar är starkt befäst. Dessutom har vi kontrollen över riket att tänka på. 58Borde vi nu inte räcka handen åt dessa människor och sluta fred med dem och med hela deras folk? 59Låt oss ge dem tillåtelse att följa sina lagar och seder som förut. Det var ju därför att vi avskaffade deras lagar som de blev uppretade och gjorde allt detta."

60Hans förslag vann anklang hos kungen och befälhavarna, och han skickade ett fredsanbud till de belägrade, som antog det. 61Kungen och befälhavarna gav dem sin ed. Enligt de överenskomna villkoren kom de ut ur fästningen, 62och kungen fick tillträde till Sionberget. Men när han såg hur väl befäst platsen var bröt han eden som han hade svurit och lät riva ner hela ringmuren. 63Sedan bröt han upp utan tidsspillan och återvände till Antiochia. Där fann han att Filippos var herre över staden, men han gick till angrepp mot honom och tog staden med ett stormanfall.

6:1 de övre provinserna Satrap.

6:1 Elymais Ett grekiskt provinsnamn, motsvarande GT:s Elam (t.ex. Jes 11:11), tycks ha uppfattats som ett stadsnamn. Händelsen förläggs i 2 Mack 9:2 till staden Persepolis. En tredje version finns i 2 Mack 1:13‑17.

6:7 hans stad Annan läsart "sin stad". Bet-Sur tillhörde Judeen (jfr not till 4:29), men i kungens ögon var alla judiska städer hans egendom.

6:10 Vän.

6:15 kronan Grundtextens ord, "diademet", betecknade en vit huvudbindel med samma symbolvärde som senare tiders kungakronor.

6:16 år 149 Antiochos död kan säkert dateras till slutet av 164 f.Kr. Jerusalems tempel återinvigdes troligen ett år tidigare (4:52). De båda Mackabeerböckerna återger händelserna i olika ordningsföljd; jfr 2 Mack 9‑10.

6:17 kungens son Antiochos Jfr 3:33 med not.

6:20 år 150 Dvs. 163 eller 162 f.Kr. Dateringen är med säkerhet felaktig. Händelsen måste ha inträffat under det närmast föregående året, som anges i 2 Mack 13:1.

6:32 Bet-Sakarja 8 km norr om Bet-Sur.

6:37 två Rekonstruerad text. I handskrifterna står "trettio" eller "trettiotvå", orimliga siffror som måste bero på något misstag.

6:43 Elasar Avaran En av Judas bröder; se 2:5.

6:47 måste de vika Ett förmildrande uttryck. Fortsättningen visar att nederlaget förlamade judarnas motståndskraft för ett par år framåt.

6:49 Sabbatsår.

6:56 kungen Antiochos IV (se 3:37). I v. 57 är det däremot fråga om hans unge efterträdare Antiochos V.

Demetrios I blir kung

7 1År 151 lämnade Demetrios, Seleukos son, Rom och seglade med några få män till en stad vid kusten. Där lät han utropa sig till kung. 2Medan han var på väg in i sina fäders kungapalats grep hans trupper Antiochos och Lysias och ville föra dem till honom. 3Men när saken anmäldes för honom svarade han att han inte ville se dem mer. 4Soldaterna dödade dem då, och Demetrios uppsteg på tronen i sitt rike.

5Alla avfälliga och gudlösa israeliter kom nu till honom under ledning av Alkimos, som ville bli överstepräst. 6De anklagade sitt folk inför kungen: "Judas och hans bröder har dräpt alla dina vänner", sade de, "och oss har han tvingat att fly åt alla håll från vårt land. 7Skicka nu en man som du litar på, så att han själv kan fara och se all skada som Judas har vållat oss och kungens land, och låt honom straffa dem och alla deras medhjälpare." 8Kungen valde då ut Bakchides, som tillhörde kungens vänner och var ståthållare väster om Eufrat, och som var en av rikets stormän och kungens trogne tjänare. 9Han skickade ut denne man tillsammans med den gudlöse Alkimos, som han gav översteprästämbetet, med order att bestraffa israeliterna.

Bakchides och Alkimos härjar i Judeen

10De gav sig i väg och kom med en stor här till Judeen, och Bakchides sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning. 11Men eftersom dessa såg att han hade kommit dit med en stor här fäste de inget avseende vid hans ord.

12En grupp skriftlärda samlades emellertid och gick till Alkimos och Bakchides för att försöka få en rättvis uppgörelse till stånd. 13Hasiderna var de första bland israeliterna som bad motståndarna om fred. 14De sade sig att när det var en präst av Arons ätt som hade kommit med trupperna skulle han inte göra dem något ont. 15Han talade också med dem om fred och försoning och försäkrade med ed: "Vi kommer inte att försöka skada vare sig er eller era vänner."

16De litade på honom, men han grep 60 män ur deras krets och dödade dem på en och samma dag, och det blev som skriften säger: 17Dina heligas kött och blod spred de ut runt om Jerusalem, och det fanns ingen som begravde dem. 18Hela folket greps av skräck och förfäran. "Det finns ingen respekt för sanning och rätt hos dessa människor", sade man, "de har ju brutit fördraget och eden de svor."

19Därefter lämnade Bakchides Jerusalem och slog läger i Bet-Sajit. Han lät sina män gripa många av överlöparna som kommit till honom och dessutom några som tillhörde folket, dödade dem alla och kastade dem i den stora brunnen. 20Han överlämnade landet åt Alkimos och lämnade kvar trupper som skulle stödja honom. Därpå återvände Bakchides till kungen.

21Men Alkimos måste kämpa för sin ställning som överstepräst. 22Alla de som vållade olyckor för sitt folk samlades kring honom; de fick Judeen i sitt våld och for fram som plågoandar över Israel.

23Judas såg hur Alkimos och hans anhängare med allt detta gjorde israeliterna mer ont än hedningarna hade gjort. 24Då gav han sig ut och drog omkring i alla delar av Judeen; han tog hämnd på överlöparna och gjorde det omöjligt för dem att visa sig på landsbygden. 25Men när Alkimos märkte hur starka Judas och hans anhängare hade blivit och insåg att han inte kunde hålla stånd mot dem, återvände han till kungen och beskyllde dem för en rad ogärningar.

Nikanor kommer till Jerusalem

26Kungen sände då Nikanor, en av sina mest ansedda härförare och en hätsk fiende till Israel, med order att utplåna folket.

27Nikanor kom till Jerusalem med en stor här och sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning: 28"Mellan mig och er skall det inte vara någon strid! Jag skall komma med några få följeslagare för att sammanträffa med er under fredliga former." 29Han kom också till Judas, och de utbytte fredliga hälsningar, men fienderna höll sig beredda att snappa bort Judas. 30När det kom till Judas kännedom att Nikanor hade uppsökt honom med svekfulla avsikter blev han skrämd och ville inte råka honom mer. 31Nikanor förstod att hans plan hade avslöjats, och han drog ut för att möta Judas i strid vid Kafarsalama. 32Ungefär 500 man stupade på Nikanors sida, och resten flydde till Davids stad.

33Därefter gick Nikanor upp på Sionberget, och en del av prästerna kom ut från tempelområdet tillsammans med några av folkets äldste för att möta honom med fredshälsning och visa honom det brännoffer som man förrättade för kungens välgång. 34Men han skymfade dem, gjorde narr av dem och behandlade dem så att de blev orena. Han förde övermodigt tal, 35och i sin förbittring svor han denna ed: "Om inte Judas och hans här omedelbart utlämnas åt mig kommer jag att sätta eld på detta hus så snart jag kommer välbehållen tillbaka." Sedan gick han därifrån i fullt raseri.

36Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och tempelhuset. De brast i gråt och sade: 37"Det var du själv som utvalde detta hus till att bära ditt namn och vara ett hus för ditt folks bön och åkallan. 38Straffa denne man och hans här, och låt dem falla för svärdet! Kom ihåg deras hädelser, och låt dem inte behålla livet!"

Nikanor besegras

39Nikanor lämnade Jerusalem och slog läger i Bet-Horon, där en här från Syrien förenade sig med honom. 40Judas slog läger i Hadasha med 3 000 man. Och Judas bad denna bön: 41"En gång när de kungliga sändebuden hädade gick din ängel ut och dräpte 185 000 man i deras här. 42Låt också denna här bli krossad under vårt anfall i dag, låt de överlevande bli varse att det var onda ord som deras ledare yttrade mot ditt tempel, och döm honom som hans ondska förtjänar!"

43Härarna möttes i strid den trettonde dagen i månaden adar, och Nikanors här blev krossad. Han själv var den förste som föll i striden, 44och när folket i hans här märkte att han hade stupat kastade de sina vapen och flydde. 45Judas män förföljde dem under en dagsmarsch, från Hadasha tills de kom till Geser, och de blåste i signaltrumpeterna under förföljandet. 46Då kom det ut folk från alla judiska byar i trakten och inringade den flyende hären, så att den tvingades tillbaka mot förföljarna. Alla höggs ner med svärd, och inte en enda man blev kvar i livet.

47Israeliterna tog deras vapen och förråd. De högg av Nikanors huvud och hans högra hand, som han hade höjt i övermod. De tog med sig både huvudet och handen och höjde upp dem till beskådande utanför Jerusalem. 48Folket jublade högt och firade den dagen som en stor glädjedag. 49Och de bestämde att denna dag skulle firas varje år den trettonde adar.

50Sedan rådde fred i Judeen en kort tid.

7:1 Demetrios, Seleukos son Demetrios I Soter regerade 162‑150 f.Kr.; Seleukider. År 176 hade han ersatt Antiochos IV, faderns yngre bror, som gisslan i Rom (jfr 1:10 med not). Hösten 162 lyckades han fly därifrån. Han fick hjälp av historikern Polybios, som har berättat om händelsen.

7:1 en stad vid kusten Enligt Josefus och 2 Mack 14:1 skedde landstigningen i Tripolis. Kungapalatset (v. 2) låg i Antiochia 20 mil längre norrut.

7:5 Alkimos Ledare för det parti som välkomnade den grekiska kulturen. Enligt 2 Mack 14:3 ff. hade han tidigare varit överstepräst och gjorde anspråk på arvsrätt till ämbetet (jfr v. 14).

7:8 Bakchides Enligt 2 Mack 8:30 hade Bakchides deltagit i kriget även under Antiochos IV:s regering. I 1 Mack framstår han som judarnas huvudmotståndare under Demetrios I:s tid (kap. 9).

7:8 väster om Eufrat Denna beteckning för hela den västra rikshalvan hade övertagits från det persiska riket; jfr not till Esr 4:10.

7:8 Vän.

7:13 Hasiderna Se not till 2:42.

7:16 f. som skriften säger Citatet är en fri återgivning av Ps 79:2 f., som troligen handlar om Jerusalems förstöring 587 f.Kr.

7:19 Bet-Sajit Stad 11 km nordost om Hebron.

7:26 Nikanor Demetrios följeslagare i Rom. Jfr not till 3:38.

7:31 Kafarsalama Platsen kan inte identifieras med säkerhet.

7:33 brännoffer ... för kungens välgång Offer och böner för en främmande härskare var ett sätt att visa politisk lojalitet som troende judar kunde acceptera.

7:34 behandlade dem så att de blev orena Troligen menas att han spottade på dem.

7:37 Namn.

7:39-45 Bet-Horon, Hadasha, Geser Stridsterrängen låg denna gång nordväst om Jerusalem. Jfr 3:16; 4:15 med noter.

7:41 de kungliga sändebuden Anspelningen gäller Sanheribs anfall mot Jerusalem år 701 f.Kr. Se 2 Kung 18-19; Jes 36-37.

7:49 denna dag skulle firas Nikanor-festen kom efter hand ur bruk under de första århundradena e.Kr. Ännu på Josefus tid intog den i judisk sed en plats liknande tempelinvigningsfestens.

7:50 Sedan rådde fred i Judeen Författaren till 2 Mack avslutar sin skildring med segern över Nikanor och skapar därmed intrycket att den tillfälliga lättnaden var definitiv.

Judas får höra om romarna

8 1Romarnas rykte nådde Judas: det sades att de var väldiga krigare och att de visade välvilja mot alla som anslöt sig till dem; alla som vände sig till dem slöt de vänskapsförbund med. 2De var väldiga krigare, sade man och berättade för honom om deras krig, om deras tappra bedrifter bland gallerna, som de hade underkuvat och gjort skattskyldiga, 3och om allt de hade uträttat i Spanien, där de hade bemäktigat sig guld- och silvergruvorna. 4Med sin klokhet och uthållighet hade de lagt under sig hela landet, fastän det låg mycket långt bort från deras eget, och kuvat de kungar som gått till angrepp mot dem från jordens mest avlägsna trakter, så att de slutligen krossat dem och besegrat dem i grund. Sedan dess fick de överlevande betala årlig skatt till dem. 5Både Filip och Perseus, kitteernas kung, och alla andra som gått till angrepp mot dem hade de krossat i strid och underkuvat.

6När kungen i Asien, Antiochos den store, började krig mot dem med 120 elefanter, med rytteri och vagnar och med en oerhört stor här, blev också han besegrad av dem. 7De tog honom levande och bestämde att både han och hans efterträdare på tronen skulle betala dryga skatter till dem, lämna gisslan och dessutom avträda 8Indien, Medien och Lydien och andra av sina rikaste provinser; sedan de fått dessa områden av honom gav de dem till kung Eumenes.

9Man berättade också hur folket i Grekland planerat ett angrepp för att förinta dem. 10De hade fått reda på detta och skickat ut en enda härförare att möta anfallet. I kriget blev det stort manfall bland grekerna, och de tog deras hustrur och barn som krigsbyte, plundrade ut dem och bemäktigade sig deras land. De rev ner deras befästningar och gjorde invånarna till sina slavar, vilket de är än i dag.

11Alla andra riken och öar där man gjort motstånd mot dem hade de också förhärjat och förslavat. 12Men mot sina vänner och mot sådana som sökte stöd hos dem hade de visat trogen vänskap. De hade underkuvat kungar i när och fjärran; alla blev skrämda redan av att höra talas om dem. 13Ville de hjälpa någon och göra honom till kung, så blev han kung, men de kunde också avsätta vem de ville - de hade sannerligen blivit mäktiga.

14Trots allt detta hade aldrig någon av dem låtit kröna sig eller klätt sig i purpurmanteln för att stoltsera med den. 15De hade inrättat en rådsförsamling, och varje dag sammanträdde 320 män som ständigt rådslog om folkets angelägenheter för att styra det på bästa sätt. 16Varje år anförtrodde de makten över sig själva och styrelsen av hela sitt land åt en enda man - "och alla lyder denne ende", sade man, "det finns ingen avund eller missunnsamhet hos dem".

Förbundet med Rom

17Judas valde ut Eupolemos, son till Johannes, son till Acko, samt Jason, son till Elasar, och skickade dem till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd med folket där 18och för att befria Israel från slavoket. De såg ju att den grekiska kungamakten höll på att förslava folket fullständigt.

19De reste till Rom - det är en oerhört lång resa - och fick företräde hos rådsförsamlingen. Där sade de: 20"Judas med tillnamnet Mackabaios, hans bröder och hela det judiska folket har skickat oss till er för att sluta fördrag om bistånd och fred och för att få oss inskrivna bland era bundsförvanter och vänner." 21Anbudet antogs av dem, 22och här följer en avskrift av brevet som de graverade på koppartavlor och skickade till Jerusalem att förvaras där hos israeliterna som bevis på fördraget om fred och bistånd:

23"Må allt gå väl för romarna och för det judiska folket till lands och till sjöss i all framtid; må krig och fiender vara fjärran från dem! 24Men om krig bryter ut och först drabbar Rom eller någon av dess bundsförvanter i någon del av dess välde, 25skall det judiska folket utan förbehåll delta i kampen så som omständigheterna kräver. 26Spannmål, vapen, pengar eller fartyg skall inte skänkas eller tillhandahållas de judiska trupperna - härom beslutas i Rom - utan förpliktelserna skall uppfyllas utan vederlag. 27Likaså om krig först drabbar det judiska folket: då skall romarna energiskt bistå det i kampen så som omständigheterna kräver. 28Spannmål, vapen, pengar eller fartyg skall inte ställas till hjälptruppernas förfogande - härom beslutas i Rom - utan dessa förpliktelser skall uppfyllas utan svek. 29På nu sagda villkor har romarna slutit fördrag med det judiska folket. 30Om båda parter efter detta fördrags ingående beslutar tillägga eller upphäva något i fördraget, får de göra så i enlighet med sin önskan, och beslutet skall vara giltigt, vad de än tillägger eller upphäver.

31Beträffande den orätt som kung Demetrios begår mot judarna har vi sänt honom följande brev: Varför har du lagt ditt ok så tungt på våra judiska vänner och bundsförvanter? 32Om de kommer med nya klagomål mot dig skall vi se till att de får sin rätt; vi kommer att bekämpa dig till lands och till sjöss."

8:1 Romarnas rykte Den följande skildringen är idealiserad. Den återspeglar judarnas uppfattning innan de hade mött romarna som erövrare och förtryckare. Här hägrar de som hjälpare mot huvudfienden, seleukiderna.

8:2-10 Avsnittet skildrar i stora drag uppbyggnaden av det romerska medelhavsväldet. Gallernas område i Norditalien underkuvades, liksom Spanien, omkring 200 f.Kr. (v. 2 f.). Filip V av Makedonien besegrades år 197, hans son Perseus 168 (v. 5), och seleukiden Antiochos III, kallad den store, 190 (v. 6 f.; jfr not till 1:10). Lydien i Mindre Asien togs från hans rike, här kallat Asien, och gavs åt kung Eumenes II i Pergamon (v. 8). Uppgifterna om Indien och Medien är oriktiga; de beror kanske på en missuppfattning av mindreasiatiska landskapsnamn. Ett uppror i Grekland ledde till förstöringen av Korinth 146 f.Kr. (v. 9 f.). Skildringen följer alltså utvecklingen även efter Judas tid.

8:15 en rådsförsamling Den romerska senaten hade 300 medlemmar; i motsats till det judiska rådet sammanträdde den inte dagligen. Verkställande makten tillkom inte en (v. 16) utan två konsuler.

8:17 Eupolemos Nämns också i 2 Mack 4:11. Möjligen identisk med författaren till ett i huvudsak förlorat verk om Judas kungar.

8:22 koppartavlor Sådana tavlor förvarades på Capitolium i Rom, men judarna bör ha fått en kopia eller översättning av texten. V. 23‑32 bygger förmodligen på ett sådant dokument men återger det oklart; latinska fördragsformuleringar kan ha missförståtts. Tydligt framgår att romarna förbehöll sig bestämmanderätten och inte beviljade några större förmåner.

Judas sista strid

9 1När Demetrios fick höra att Nikanor och hans trupper hade dukat under i striden skickade han för andra gången Bakchides och Alkimos till Judeen och lät också arméns högra flygel följa med. 2De ryckte fram längs vägen till Gilgal och började belägra Mesalot i Arbela. De intog staden och dödade många människor. 3I första månaden år 152 slog de läger vid Jerusalem. 4Därifrån marscherade de till Beret med 20 000 man fotfolk och 2 000 ryttare. 5Judas hade sitt läger i Elasa, och han hade 3 000 stridsvana män med sig. 6Men när de såg hur stora de fientliga styrkorna var greps de av förfäran, och många smög sig bort från lägret, så att inte mer än 800 man blev kvar.

7Då Judas såg att hären hade smält ihop och att striden var hotande nära sjönk hans mod, ty han hade inte tid att samla männen. 8I sin förtvivlan sade han till dem som fanns kvar: "Kom med, så går vi mot våra fiender och ser om vi kan klara en strid med dem!" 9De försökte få honom att avstå: "Det är alldeles omöjligt", sade de. "Nu gäller det att rädda livet; sedan kan vi komma tillbaka med våra bröder och ta upp kampen mot fienden. Själva är vi för få." 10Men Judas svarade: "Aldrig att jag flyr för dem. Om vår stund är kommen, så låt oss dö med tapperhet för våra bröder utan att lämna någon fläck på vår ära."

11Fiendehären marscherade nu ut ur lägret, och de ställde upp för att möta den. Ryttarna var fördelade på två avdelningar, och framför hären ryckte stenslungare och bågskyttar fram. I första linjen gick alla de starkaste männen. 12Bakchides höll sig på högra flygeln. Fiendehären ryckte an från två håll under trumpetstötar, och Judas män blåste också de i sina trumpeter, 13och marken skalv av larmet från de båda härarna. Striden inleddes på morgonen och varade ända till kvällen. 14Judas märkte att Bakchides och härens huvudstyrka fanns på högra flygeln. Alla som hade mod i bröstet förenade sig då med honom, 15och de krossade högerflygeln och förföljde de flyende ända till berget Asotos. 16Men när de som kämpade på den vänstra flygeln såg att den högra hade krossats vände de om, följde Judas och hans män tätt i hälarna och anföll dem bakifrån. 17Striden hårdnade, och manfallet blev stort på båda sidor. 18Också Judas stupade, och då flydde de övriga.

19Jonatan och Simon förde bort sin bror Judas; de begravde honom i hans fäders grav i Modein 20och begrät honom. Hela Israel höll stor dödsklagan över honom och sörjde honom i många dagar, och de ropade:

21"Se, den starke har fallit,
Israels räddare!"

22Det som återstår att berätta om Judas, om hans krig, hans tappra bedrifter och hans storhet har inte blivit nedskrivet, ty det var överväldigande mycket.

Jonatan väljs till ledare

23Efter Judas död vågade de laglösa åter visa sig överallt på Israels område, och alla orättens hantlangare gjorde sig breda. 24När det samtidigt kom en mycket svår hungersnöd gick folket i landet över till deras sida. 25Bakchides gynnade de gudlösa männen och gjorde dem till herrar över landet. 26De letade efter Judas vänner, spårade upp dem och förde dem till Bakchides, som straffade dem och förödmjukade dem. 27Det blev ett lidande i Israel vars like inte hade funnits sedan den tid då den siste profeten uppenbarades för dem.

28Då samlades alla Judas vänner och sade till Jonatan: 29"Sedan din bror Judas dog finns ingen som kan föra krig som han gjorde mot fienderna och Bakchides, och mot alla dem i vårt eget folk som är fientligt sinnade. 30Därför har vi denna dag valt dig att bli vår anförare i hans ställe och ledare i vår kamp." 31Den dagen övertog alltså Jonatan ledarskapet och trädde fram som sin bror Judas efterträdare.

32Men Bakchides fick kännedom om saken och sökte efter en möjlighet att döda honom. 33Detta blev känt för Jonatan och hans bror Simon och alla hans följeslagare. De flydde då till Tekoas öken och slog läger vid vattendammen i Asfar.

34Bakchides fick kännedom om saken på sabbatsdagen och gick med hela sin här över till andra sidan Jordan.

Johannes dödas och blir hämnad

35Jonatan skickade sin bror Johannes som ledare för de icke stridande till sina vänner nabateerna för att be dem att ta hand om deras stora förråd. 36Men jambriterna kom ut från Medeva och fick fatt i Johannes; de tog honom och allt vad han hade och försvann med sitt byte.

37En tid senare kom det bud till Jonatan och hans bror Simon att jambriterna skulle hålla ett stort bröllop och föra bruden, som var dotter till en av de främsta stormännen i Kanaan, från Nadavat med ett stort följe. 38De hade inte glömt att deras bror Johannes hade mördats, och de gav sig i väg och gömde sig i skydd av berget. 39När de spejade därifrån fick de se ett bullrande följe med mängder av packning. Det var brudgummen och hans vänner och bröder som närmade sig med tamburiner och musikanter och allsköns utrustning. 40Då störtade de sig över dem från bakhållet och började hugga ner dem, och manfallet blev stort. De överlevande flydde upp i bergen, och israeliterna tog allt vad de hade som byte. 41Så vändes bröllopsfesten i sorg och musiken i klagosång. 42Jonatan och Simon hade fått sin hämnd för mordet på brodern, och de återvände till Jordans träskmarker.

Bakchides segrar vid Jordan

43Bakchides fick höra om saken och kom på sabbatsdagen till strandbrinkarna vid Jordan med en stor här. 44Då sade Jonatan till sina män: "Nu måste vi kämpa för våra liv. I dag är det allvarligare än någon gång förut: 45vi kan vänta anfall både framifrån och i ryggen, vi har Jordans vatten på ena sidan, och på den andra träskmark och snårskog. Det finns ingen möjlighet att komma undan. 46Ropa till himlen om hjälp att slippa ur våra fienders händer!" 47Striden började, och Jonatan gjorde sig beredd att rikta ett dråpslag mot Bakchides, men han vek undan och drog sig tillbaka. 48Då kastade sig Jonatan och hans män i Jordan och simmade över till andra sidan. Fienderna förföljde dem inte över floden. 49Bakchides hade förlorat ungefär 1 000 man den dagen.

50Sedan Bakchides hade återvänt till Jerusalem satte han i stånd en rad befästa städer i Judeen: fästningen vid Jeriko, Emmaus, Bet-Horon, Betel, Timnat Piraton och Tappuach. Alla dessa platser försåg han med höga murar, portar och bommar, 51och han förlade besättningar dit för att plåga Israel. 52Han förstärkte också staden Bet-Sur, Geser och borgen och placerade trupper och livsmedelsförråd på dessa platser. 53Han tog sönerna till landets förnämsta män som gisslan och satte dem i fängelse på borgen i Jerusalem.

Alkimos dör

54År 153, i andra månaden, gav Alkimos order om att muren utanför templets inre gård skulle rivas. Det var profeternas verk han ville riva ner, men när rivningsarbetet hade påbörjats 55drabbades Alkimos av ett slaganfall, som hindrade honom från att fortsätta. Han blev förlamad och miste talförmågan, så att han inte kunde säga något mer eller förordna om sin egendom. 56Och innan lång tid hade gått dog Alkimos under svåra plågor.

57När Bakchides såg att Alkimos var död återvände han till kungen. Sedan hade Judeen fred i två år.

58Alla de laglösa smidde nu planer; de sade: "Nu lever Jonatan och hans anhängare i lugn och ro och känner sig trygga. Nu skall vi hämta Bakchides och låta honom gripa allesammans under en enda natt." 59De gav sig av och överlade med honom, 60och han satte sig i rörelse med en stor här. Han skrev också i hemlighet till alla sina bundsförvanter i Judeen att de skulle gripa Jonatan och hans följeslagare. Men det lyckades inte eftersom deras plan blev känd, 61och de andra grep ett femtiotal av de män inom landet som lett det onda anslaget och dödade dem. 62Sedan drog sig Jonatan undan till Bet-Basi i öknen tillsammans med Simon och sina följeslagare. Han byggde upp det som var nedrivet där och befäste staden.

63När Bakchides fick kännedom om detta samlade han hela sin styrka och sände bud till sina anhängare i Judeen. 64Han kom till Bet-Basi och började belägra staden, förde striden mot den under lång tid och lät också tillverka belägringsmaskiner.

65Men Jonatan lämnade kvar sin bror Simon i staden och tog sig själv ut på landsbygden med några få män. 66Han slog Odomera och hans bröder och fasironiterna i deras tältläger. När han sedan skulle slå till och kom marscherande med sina styrkor 67gjorde Simon och hans män ett utfall från staden och satte eld på belägringsmaskinerna. 68De kämpade mot Bakchides tills han var fullständigt besegrad; det grämde honom djupt att de tillintetgjorde hela hans fälttågsplan. 69Han greps av raseri mot de laglösa männen som hade rått honom att komma till landet. Hans folk dödade många av dem, och han bestämde sig för att återvända till sitt eget land.

70När Jonatan fick kännedom om detta skickade han sändebud till Bakchides för att sluta fred med honom och för att få krigsfångarna frisläppta. 71Bakchides antog förslaget och gjorde som Jonatan önskade. Han gav honom sin ed på att aldrig försöka skada honom så länge han levde, 72och han lät honom få tillbaka de krigsfångar som han förut hade tagit i Judeen. Sedan återvände han till sitt land och visade sig aldrig mer på deras område.

73Och svärdet slutade härja i Israel. Jonatan slog sig ner i Mikmas. Där började han härska som domare över folket, och han rensade ut de gudlösa från Israel.

9:2 Arbela Område i Galileen väster om Gennesaretsjön. Staden Mesalot är okänd. Varför Gilgal nämns i detta sammanhang är oklart, kanske som etappmål för den fortsatta marschen mot Jerusalem genom Jordandalen.

9:3 I första månaden år 152 Dvs. i mars-april 160 f.Kr.

9:4 f. Beret, Elasa Platserna kan inte säkert identifieras, inte heller det i v. 15 nämnda berget Asotos. Troligen rör det sig om en trakt 1‑2 mil norr om Jerusalem.

9:23-25 de laglösa, orättens hantlangare, de gudlösa männen Olika beteckningar för judar som samarbetade med utlänningarna; jfr 1:34 med not.

9:27 Profet.

9:31 övertog ... Jonatan ledarskapet Orden markerar att bokens andra huvuddel har börjat (jfr not till 2:2). Jonatan framstår som mindre betydande än bröderna Judas och Simon. Någon motsvarighet till de poetiska lovprisningarna av dem (3:3 ff.; 14:4 ff.) finns inte här.

9:33 Tekoas öken Del av Juda öken; jfr 2 Sam 14:2; 2 Krön 20:20. Asfar Läget okänt.

9:34 Bakchides fick kännedom om saken Versen kan vara en felaktigt inplacerad dubbelskrivning av v. 43.

9:35 nabateerna Se not till 5:25.

9:36 Medeva Stad öster om Döda havet, i trakten av berget Nebo (jfr Jos 13:9; Jes 15:2).

9:37 jambriterna Tydligen en arabstam. Beteckningen Kanaan är här geografiskt svårtolkad men ger berättelsen en historisk färgning. Nadavat Okänd plats.

9:45 vi har Jordans vatten på ena sidan Beskrivningen av läget är oklar. Enligt textens nuvarande sammanhang (v. 34, 43) pressar motståndarna Jonatan mot floden från öster. Om v. 34 inte är ursprunglig står striden snarare väster om Jordan, och Jonatan flyr österut.

9:50 en rad befästa städer De uppräknade platserna återfinns inom en vid krets norr om Jerusalem, utom Bet-Sur (v. 52), som låg i sydväst. Timnat Piraton Troligen en omformning av två namn på städer i norra Judeen och Samarien.

9:54 År 153, i andra månaden Dvs. i april-maj 159 f.Kr.

9:54 profeternas verk Profeterna Haggaj och Sakarja hade på 500-talet verkat för templets återuppbyggnad; jfr Esr 5:1 f.

9:61 de andra Förmodligen menas Jonatans män.

9:62 Bet-Basi Stad 2 km sydost om Betlehem.

9:66 Odomera, fasironiterna Troligen namn på beduinstammar. Enligt Josefus version gjorde Jonatan dem till sina bundsförvanter.

9:73 Mikmas 12 km nordväst om Jerusalem. Platsen var känd från Sauls tid (1 Sam 13‑14). Också beteckningen "domare" anknyter till Israels äldre historia.

Demetrios I gör eftergifter åt Jonatan

10 1År 160 kom Alexander Epifanes, Antiochos son, och intog Ptolemais. Man välkomnade honom, och han lät utropa sig till kung där. v2När kung Demetrios fick höra detta drog han samman väldiga truppstyrkor och tågade ut för att möta honom i strid.

3Och Demetrios skrev till Jonatan i vänliga ordalag för att han skulle känna sig hedrad. 4Han tänkte: "Vi måste skynda oss att sluta fred med dem innan han går samman med Alexander mot oss, 5ty han kommer inte att glömma allt det onda som vi har gjort honom och hans bröder och hela folket." 6Han gav honom rätt att samla trupper, att tillverka vapen och att vara hans bundsförvant, och gisslan som fanns i borgen lovade han att lämna ut åt honom.

7Jonatan begav sig då till Jerusalem och läste upp brevet för hela folket och för borgens besättning. 8De greps av förfäran när de fick höra att kungen hade gett honom rätt att samla trupper. 9Männen i borgen lämnade ut fångarna åt Jonatan, och han överlämnade dem åt deras föräldrar.

10Jonatan slog sig ner i Jerusalem, och han började bygga upp staden och sätta den i stånd. 11Han gav order till dem som utförde arbetena att stadsmurarna och anläggningarna kring Sionberget skulle byggas av huggen sten för att bli starkare. Och de gjorde som han hade sagt. 12Men främlingarna i de fästningar som Bakchides hade satt i stånd tog till flykten. 13Var och en lämnade sin vistelseort och gav sig i väg till sitt eget land. 14Bara i Bet-Sur blev några kvar av dem som hade övergett lagen och buden; den platsen var deras tillflyktsort.

Alexander Epifanes gör Jonatan till överstepräst

15Kung Alexander fick höra om de löften Jonatan hade fått i Demetrios brev, och när han hörde berättas om de krig som han och hans bröder hade fört, om deras tappra bedrifter och om alla strapatser som de hade utstått, 16tänkte han: "Kan vi någonsin finna den mannens like? Vi måste genast göra honom till vår vän och bundsförvant." 17Och han skrev ett brev och skickade det till honom. Det lydde så:

18"Kung Alexander hälsar sin broder Jonatan. 19Vi har hört om dig att du är en väldig krigare som förtjänar att vara vår vän. 20Vi förordnar härmed denna dag att du skall vara överstepräst för ditt folk och kallas kungens vän" - han skickade honom samtidigt en purpurmantel och en guldkrona - "och du skall tänka på våra intressen och bevara vänskapen med oss."

21I den sjunde månaden år 160, vid lövhyddefesten, klädde sig Jonatan i den heliga dräkten. Han samlade trupper och lät tillverka vapen i stor mängd.

Demetrios I försöker överbjuda Alexander

22När Demetrios fick höra om dessa händelser blev han missmodig och frågade sig 23hur han kunnat låta Alexander hinna före med att vinna judarnas vänskap och stöd. 24Han föresatte sig att i sin tur skriva och vädja till dem med löften om privilegier och gåvor för att kunna få hjälp av dem som bundsförvanter. 25Och han skickade dem följande brev:

"Kung Demetrios hälsar det judiska folket. 26Ni har hållit era fördrag med oss i helgd och visat er som trogna vänner utan något samröre med våra fiender, vilket vi med glädje har hört. 27Fortsätt därför också nu med att visa oss trohet! Då skall vi belöna er väl för det ni gör för oss. 28Vi skall lösa er från många pålagor och dessutom ge er gåvor.

29Härmed löser och befriar jag er och alla judar från personliga skatter, från saltavgiften och från kransskatten. 30Den tredjedel av spannmålen och den hälft av fruktskörden som jag har rätt att uppbära efterskänker jag: från och med i dag och allt framgent avstår jag från denna uppbörd i Judeen och i de tre distrikt som härmed överförs till dess område från Samarien och Galileen från denna dag och för all framtid.

31Jerusalem förklarar jag för en helig stad, som med hela sitt område skall vara befriad från skatt, också på tiondet och tempelavgifterna. 32Jag avstår också från min myndighet över borgen i Jerusalem och överlåter den åt översteprästen, som har att dit förlägga de män han själv utväljer att svara för dess bevakning.

33Varje person av judisk härstamning som blivit krigsfånge och förts bort från Judeen till någon del av mitt rike friger jag härmed utan ersättning. Ingen får ta upp några avgifter från dem, inte heller avgifter för deras boskap.

34Under alla högtider, sabbater, nymånadsfester och andra märkesdagar, och under tre dagar före och efter varje högtid skall alla judar i mitt rike vara fria från indrivning och betalning av skulder. 35Ingen skall då ha rätt att kräva pengar av dem eller ställa någon fordran på dem i något som helst ärende.

36Judar skall inmönstras i kungens krigsmakt till ett antal av 30 000 man, och de skall få samma sold som tillkommer alla kungens trupper. 37De skall tas ut till besättningstrupper i de stora kungliga fästningarna och användas till förtroendeuppdrag i riket. Deras officerare och befälhavare skall komma ur deras egna led och följa deras lagar, så som kungen också har förordnat i Judeen.

38Vad beträffar de tre distrikt som överförts till Judeen från Samariens område skall de överföras till Judeen på så sätt att de anses höra under en och samma förvaltning och aldrig lyder någon annan myndighet än översteprästens. 39Ptolemais med tillhörande område ger jag som gåva till templet i Jerusalem för att bestrida templets nödvändiga utgifter. 40För egen del avsätter jag för varje år en gåva på 15 000 siklar silver i de kungliga räkenskaperna, att betalas från lämpliga platser. 41Allt det utestående, det som ämbetsmännen har underlåtit att betala ut i motsats till vad som skedde under tidigare härskarfolk, skall de från och med nu betala till arbetena på templet. 42Till detta kommer 5 000 siklar silver som man årligen brukat ta från de medel templet redovisar; även denna summa efterskänks, eftersom det tjänstgörande prästerskapet har rätt till den.

43Om någon flyr till templet i Jerusalem, hela dess område inräknat, därför att han står i skuld till kungen eller till någon affärsförbindelse, skall han vara fredad liksom allt han äger inom mitt rike.

44När det gäller byggnads- och reparationsarbeten vid templet skall utgifterna belasta de kungliga räkenskaperna. 45Vid byggnadsarbeten på murarna och fästningsverken kring Jerusalem skall utgifterna också belasta de kungliga räkenskaperna, likaså när murarna byggs upp på andra platser i Judeen."

46Men när Jonatan och folket fick höra dessa anbud litade de inte på dem och godtog dem inte, ty de kom ihåg hur mycket ont kungen hade gjort i Israel och hur svåra lidanden han hade vållat dem. 47De höll sig hellre till Alexander, därför att han först hade gett dem fred med sitt anbud, och de förblev hela tiden hans bundsförvanter.

Alexander besegrar Demetrios och hedrar Jonatan

48Kung Alexander samlade nu en stor här och drog i fält med den mot Demetrios. 49De båda kungarna drabbade samman, och Alexanders här slogs på flykten. Demetrios förföljde honom och fick övertaget över hans män. 50Men kampen fortsatte att rasa ända till solnedgången, och Demetrios stupade den dagen.

51Därefter skickade Alexander sändebud till kung Ptolemaios i Egypten med följande budskap: 52"Jag har återvänt till mitt rike, stigit upp på mina fäders tron och fått makten i mina händer; jag har krossat Demetrios och tagit makten i vårt land. 53Jag drabbade samman med honom i strid, och han och hans här krossades av oss, så att jag kunde överta hans kungatron. 54Låt oss nu sluta vänskapsfördrag med varandra. Ge mig din dotter till hustru, så blir jag din måg och skall ge dig och henne gåvor som är dig värdiga."

55Kung Ptolemaios svarade: "Lycklig var den dag då du återvände till dina fäders land och steg upp på deras kungatron! 56Jag skall uppfylla din önskan i brevet. Men möt mig i Ptolemais, så att vi får träffa varandra. Sedan skall jag låta dig bli min måg, som du föreslagit."

57Ptolemaios reste alltså från Egypten med sin dotter Kleopatra och kom till Ptolemais år 162. 58Där möttes han av kung Alexander, och han gav honom sin dotter Kleopatra och höll bröllop för henne i Ptolemais med lysande prakt, på kungars vis.

59Därefter skrev kung Alexander och inbjöd Jonatan att komma dit och möta honom. 60Och Jonatan reste med prakt och ståt till Ptolemais, där han mötte de båda kungarna. Han gav silver och guld till dem och deras vänner förutom många andra gåvor, och han vann deras välvilja.

61Några israeliter, uslingar som övergett lagen, hade gaddat sig samman mot Jonatan. De framförde klagomål mot honom, men kungen ägnade dem ingen uppmärksamhet. 62Han befallde i stället att man skulle klä av Jonatan den dräkt han bar och klä honom i purpurmantel, och så skedde. 63Kungen lät honom ta plats vid sin sida, och sedan sade han till sina ämbetsmän: "Gå ut med honom till stadens centrum och kungör att ingen får komma med klagomål mot honom i något ärende - ingen får vålla honom svårigheter av någon som helst orsak." 64När nu hans anklagare märkte vilken ära som visades honom genom den offentliga kungörelsen och såg att han var klädd i purpur, flydde de allesammans.

65Kungen lät honom också få äran att skrivas in bland vännerna av högsta klassen och utnämnde honom till general och ståthållare. 66Sedan återvände Jonatan till Jerusalem, glad till mods och utan att möta några svårigheter.

Demetrios II ingriper men slås tillbaka av Jonatan

67År 165 kom Demetrios son Demetrios från Kreta till sina fäders land. 68När kung Alexander fick höra detta blev han djupt missmodig och återvände till Antiochia. 69Men Demetrios gav befälet åt Apollonios, ståthållaren över Koilesyrien. Denne samlade en stor här och slog läger vid Jamnia. Därifrån skrev han följande brev till översteprästen Jonatan:

70"Du är den ende som försöker trotsa oss, och jag har utsatts för åtlöje och klander för din skull. Vad är det för friheter du tar dig mot oss där uppe bland bergen? 71Litar du på dina truppers styrka, så kom nu ner till oss på slätten, där vi kan mäta oss med varandra - städernas krigsmakt står ju på min sida. 72Hör dig för, så får du veta vem jag är och vilka andra bundsförvanter vi har! Man kommer att säga att ni omöjligt kan hålla stånd mot oss. Dina fäder har slagits på flykten två gånger i sitt eget land, 73och du kan inte stå emot vårt kavalleri och en sådan armé som vi nu har på slätten, där det varken finns klippblock eller stenar eller någon plats att fly till."

74När Jonatan fick höra vad Apollonios skrev blev han mycket upprörd. Han mönstrade 10 000 man och ryckte ut med dem från Jerusalem, och hans bror Simon mötte honom med förstärkningar. 75Han slog läger utanför Joppe, men invånarna vägrade honom tillträde, ty Apollonios hade en besättning i staden. Men när det kom till strid 76blev invånarna rädda och öppnade portarna, och Jonatan blev herre över Joppe.

77När Apollonios fick höra detta ställde han upp 3 000 ryttare och en stor infanteristyrka. Han marscherade i riktning mot Ashdod, som om han ville tåga igenom där, men samtidigt drog han sig ut på slätten, eftersom han kunde lita till sitt talrika kavalleri. 78Jonatan följde efter honom mot Ashdod, och härarna drabbade samman i strid. 79Men Apollonios hade lämnat 1 000 ryttare gömda i ryggen på judarna, 80och Jonatan märkte att han hade blivit överrumplad bakifrån: fienderna omringade hans här och öste pilar över folket från tidigt på morgonen till sena kvällen. 81Men folket höll stånd på Jonatans order, och fiendens hästar blev trötta. 82Då drog Simon fram sin styrka och anföll fotfolkets slaglinje, eftersom kavalleriet nu var utmattat, och han krossade dem och slog dem på flykten. 83Medan kavalleriet skingrades på slätten kom de flyende till Ashdod och sökte sig till sitt avgudatempel Bet-Dagon för att få skydd. 84Men Jonatan brände Ashdod och städerna däromkring och plundrade dem. Han brände också ner Dagons tempel med alla som sökt sin tillflykt där. 85Och det sammanlagda antalet av dem som stupat för svärd och dem som bränts inne uppgick till 8 000 man.

86Sedan bröt Jonatan upp därifrån och slog läger utanför Ashkelon, och invånarna där kom ut och gav honom ett glansfullt mottagande. 87Och Jonatan och hans män återvände till Jerusalem med rikt byte.

88När kung Alexander fick höra om dessa händelser gav han Jonatan ännu fler hedersbetygelser. 89Han skickade honom ett spänne av guld, den sedvanliga gåvan åt dem som räknas till kungens släkt. Dessutom gav han honom Ekron med hela dess område som besittning.

10:1 År 160 Dvs. 153 eller 152 f.Kr.

10:1 Alexander Epifanes (150‑145 f.Kr.) Vanligen kallad Alexander Balas. Det är ovisst om hans anspråk på att vara Antiochos IV:s son var berättigade, men han stöddes av romarna. Hans uppträdande ledde till långvariga strider, som försvagade seleukidernas makt och gynnade judarna.

10:1 Ptolemais Se not till 5:15.

10:20 en purpurmantel och en guldkrona Tecken på hög rang, men inte på kungavärdighet. Judeen gjordes alltså ännu inte till ett självständigt kungarike.

10:20 Överstepräst.

10:21 I den sjunde månaden år 160 Troligen menas september 152 f.Kr.

10:29 kransskatten Seden att ge främmande härskare dyrbara hedersgåvor, t.ex. guldkransar (jfr 13:37), hade efter hand utvecklats till ren skatteplikt.

10:29 saltavgiften Troligen en skatt på saltutvinningen ur Döda havet (jfr 11:35).

10:30 tre distrikt Jfr 11:34 med not. Galileen berördes inte av gränsjusteringen men nämns därför att det ingick i samma provins som Samarien.

10:31 tiondet och tempelavgifterna Kungen skulle inte kräva någon andel av folkets egen religiösa beskattning.

10:39 Ptolemais ... ger jag som gåva Templet skulle få skatteintäkterna från staden.

10:43 fredad Grekisk asylrätt innebar att den som sökte skydd på heliga platser var okränkbar även ekonomiskt. Den judiska lagen gav bara personskydd (2 Mos 21:13 f.; Jos 20:1 ff.).

10:49 Alexanders här ... Demetrios förföljde Annan läsart "Demetrios här ... Alexander förföljde". Rätta sammanhanget tycks vara att krigslyckan vände under slaget.

10:51 Ptolemaios Jfr 1:18 med not.

10:57 med sin dotter Kleopatra Hon var senare gift ytterligare två gånger, först med Demetrios II (se 11:8‑12) och därefter, under dennes fångenskap hos partherna (14:3), med hans bror Antiochos VII (15:1).

10:65 Vän.

10:67 År 165 Dvs. 148 eller 147 f.Kr. Landstigningen skedde troligen på våren eller sommaren det sistnämnda året.

10:67 Demetrios son Demetrios Demetrios II Nikator var son till Demetrios I, efter vars död 150 f.Kr. han först levde i landsflykt. Hans regeringstid (145‑125) inleddes med strider mot faderns fiende Alexander och dennes son (11:14 ff., 39 f., 54 ff.). Senare avbröts den av en långvarig fångenskap hos partherna (139‑129; se 14:1 ff.).

10:69 Apollonios Det rör sig kanske om en nära vän till Demetrios I, en av hans medhjälpare vid flykten från Rom (se not till 7:1), son till den Apollonios som nämns i 2 Mack 4:4.

10:69 Koilesyrien Ursprungligen namnet på Bekadalen i det nuvarande Libanon. Den del av Medelhavets östra kustländer som Antiochos III erövrade från Egypten (se not till 1:1) gjordes till en provins kallad "Koilesyrien och Fenikien". Senare avskildes mindre områden till självständiga distrikt.

10:69 Jamnia Staden, vars hebreiska namn var Javne, låg nära kusten väster om Jerusalem. Trakten därintill var filisteernas gamla område, och namnen på deras städer återkommer i den följande skildringen av fälttåget.

10:70 Du ... försöker trotsa oss Judarna hade tagit parti för Alexander, som fälttåget egentligen gällde (jfr v. 47, 88).

10:72 Dina fäder har slagits på flykten Orden anspelar kanske på tidigare strider i det pågående kriget (6:47; 9:18), kanske på israeliternas nederlag mot filisteerna i gammal tid (1 Sam 4:10; 31:1).

10:75 Joppe På hebreiska Jafo, nu en del av Tel Aviv.

10:83 Bet-Dagon Dvs. Dagons hus; jfr 1 Sam 5:1 ff. Dagon.

10:89 kungens släkt En hederstitel av samma slag som "kungens vänner"; jfr 3:32 med not.

10:89 Ekron.

Alexander besegras av Ptolemaios och dödas

11 1Men kungen av Egypten drog samman trupper lika talrika som sandkornen på havsstranden, och dessutom en stor flotta, ty han hade satt sig i sinnet att med list ta makten över Alexanders rike och foga det till sitt eget. 2Han tågade in i Syrien under fredliga proklamationer, och städernas invånare öppnade portarna för honom och välkomnade honom. Enligt gällande order från kung Alexander skulle han nämligen bli vänligt mottagen eftersom han var kungens svärfar. 3Men Ptolemaios förlade besättningstrupper från sin egen armé i varje stad där han kom in.

4När han närmade sig Ashdod visade man honom hur Dagons tempel var nerbränt och Ashdod förhärjat liksom byarna däromkring. Man visade liken som låg kringströdda och de förkolnade resterna av dem som Jonatan bränt inne under striderna och som man nu hade staplat upp i högar längs kungens väg. 5Och för att svärta ner Jonatan berättade man för kungen vad han hade gjort. Men kungen teg.

6I Joppe kom Jonatan kungen till mötes med prakt och ståt; de utbytte hälsningar och övernattade sedan där. 7Och Jonatan följde kungen på hans färd fram till den flod som heter Eleutheros. Sedan återvände han till Jerusalem.

8Men kung Ptolemaios gjorde sig till herre över städerna längs kusten ända till Seleukia vid havet, och hela tiden smidde han onda planer mot Alexander. 9Han skickade sändebud till kung Demetrios med följande budskap: "Låt oss sluta förbund med varandra! Jag skall ge dig min dotter, som nu är Alexanders hustru, och du skall bli kung över din fars rike. 10Jag ångrar att jag gav min dotter åt den mannen, ty han har försökt mörda mig." 11Så svärtade han ner Alexander därför att han ville ha makten över hans rike. 12Han tog också sin dotter ifrån honom och gav henne åt Demetrios. Så slutade hans vänskap med Alexander, och fiendskapen mellan dem blev uppenbar. 13Sedan höll Ptolemaios intåg i Antiochia, och han lät kröna sig med Asiens kungakrona. Han var nu krönt med två kronor, Egyptens och Asiens.

14När detta hände var kung Alexander i Kilikien, därför att folket i den delen av riket höll på att göra uppror. 15När han fick budet vände han sig mot Ptolemaios, men denne marscherade ut och mötte honom med en stark här. Alexander blev besegrad 16och flydde till Arabien för att söka skydd där, och kung Ptolemaios triumferade. 17Araben Zabdiel högg av Alexanders huvud och skickade det till kungen. 18Men två dagar senare dog kung Ptolemaios själv, och besättningarna i de befästa städerna blev dödade av städernas invånare. 19Så blev Demetrios kung, år 167.

Demetrios II sluter fördrag med Jonatan

20Vid den tiden samlade Jonatan folket i Judeen för att anfalla och inta borgen i Jerusalem, och de byggde en mängd belägringsmaskiner kring den. 21Men några män som hade avfallit från lagen och hatade sitt eget folk gav sig i väg till kungen och berättade för honom att Jonatan belägrade borgen. 22När kungen fick höra detta blev han uppbragt. Så snart han fått budet marscherade han till Ptolemais och skrev sedan till Jonatan att denne skulle häva belägringen och snarast komma till Ptolemais för att sammanträffa med honom.

23När Jonatan fick detta bud gav han order om att belägringen skulle fortsätta. Han valde ut ett resfölje bland de äldste i Israel och bland prästerna och gav sig sedan faran i våld. 24Med silver, guld, kläder och många andra gåvor kom han till kungen i Ptolemais, och han vann hans välvilja. 25Några laglösa män från hans eget folk kom med klagomål mot honom, 26men kungen behandlade honom på samma sätt som hans företrädare hade gjort och ärade honom i alla sina vänners närvaro. 27Han bekräftade hans innehav av översteprästämbetet och alla hans andra tidigare utmärkelser och bestämde att han skulle räknas till de främsta vännerna.

28Jonatan bad kungen om skattefrihet för Judeen och de tre distrikten och Samarien och erbjöd i gengäld 300 talenter. 29Kungen gick med på detta och gav Jonatan skriftlig bekräftelse på hela överenskommelsen. Den löd som följer:

30"Kung Demetrios hälsar sin broder Jonatan och det judiska folket. 31En kopia av det brev som vi har skrivit till vår frände Lasthenes beträffande er tillställs er härmed för kännedom:

32Kung Demetrios hälsar sin fader Lasthenes. 33Det judiska folket är våra vänner och fullgör troget sina förpliktelser mot oss, och vi har beslutat att belöna dem för deras välvilliga inställning. 34Vi tillerkänner dem härmed Judeens område och de tre distrikten Afairema, Lydda och Ramatajim, som har överförts från Samarien med allt som hör till dem. Åt alla dem som offrar i Jerusalem efterskänks den kungliga skatt på spannmål och frukt som kungen tidigare årligen uppburit av dem, 35vidare allt det övriga som vi har rätt till för framtiden av tiondet och av andra avgifter som tillkommer oss, dessutom saltbassängerna och den kransskatt som vi har rätt till. Allt detta skall vi efterskänka dem. 36Alla dessa bestämmelser är oåterkalleliga och skall gälla från denna dag och för all framtid. 37Ni har nu att ombesörja en avskrift av detta brev, som skall överlämnas åt Jonatan och sättas upp på ett väl synligt ställe på det heliga berget."

Jonatan hjälper Demetrios

38När kung Demetrios såg att det rådde lugn i landet under hans spira och att ingen gjorde motstånd mot honom, avskedade han alla sina trupper och lät soldaterna återvända var och en till sitt, med undantag för de utländska trupper som han hade värvat från de främmande folkens öar. Därigenom stötte han sig med alla de soldater som han hade övertagit från sina företrädare.

39Bland dem som förut hade tjänat Alexander fanns en man som hette Tryfon. Han märkte att soldaterna gick och klagade på Demetrios. Då gav han sig i väg till araben Imalkue, som var fosterfar åt Alexanders lille son Antiochos, 40och uppvaktade honom för att få hand om pojken och göra honom till kung efter hans far. Han berättade för Imalkue om Demetrios alla förordningar och om den utbredda fiendskapen mot honom bland hans trupper. Och han stannade där lång tid.

41Jonatan sände bud till kung Demetrios och bad honom avlägsna besättningarna på borgen i Jerusalem och de andra fästningarna, eftersom de hela tiden bekämpade Israel. 42Demetrios skickade Jonatan följande svar: "Inte bara detta skall jag göra för dig och ditt folk, utan jag skall ge både dig och ditt folk de största hedersbetygelser, om jag bara får tillfälle. 43Men nu är jag tacksam om du vill skicka hit män som kan hjälpa mig i strid, ty alla mina trupper har övergett mig."

44Då skickade Jonatan 3 000 tappra soldater till honom i Antiochia, och de kom till kungen, som gladde sig åt att se dem marschera upp. 45Men en folkmassa på ungefär 120 000 av stadens invånare samlades i centrum och ville döda kungen. 46Han sökte skydd i palatset, men stadsbefolkningen fick kontroll över huvudgatorna och började gå till angrepp. 47Då kallade kungen judarna till sin hjälp, och de inställde sig mangrant hos honom. Sedan spred de sig ut i staden, där de dödade ungefär 100 000 personer under dagens lopp. 48De satte också eld på staden och tog mycket byte den dagen, och kungen räddade de. 49När invånarna såg att judarna behärskade staden och gjorde som de ville tappade de modet och bestormade kungen med böner: 50"Räck oss handen, och låt judarna sluta kämpa mot oss och mot staden!" 51De kastade från sig vapnen, och man slöt fred.

Judarna steg högt i anseende hos kungen och hos alla rikets invånare, och ryktet om dem spred sig i riket. De återvände till Jerusalem med rikt byte; 52kung Demetrios steg upp på rikets tron, och det blev lugn i landet under hans spira. 53Men han svek alla löften som han hade gett och bröt med Jonatan. Han visade ingen erkänsla för den trohet som Jonatan hade visat honom utan behandlade honom hänsynslöst.

Jonatan övergår till Antiochos VI:s sida

54En tid senare kom Tryfon tillbaka och hade med sig Antiochos, som ännu var helt liten. Pojken gjordes till kung och blev krönt. 55Kring honom samlades alla de trupper som Demetrios föraktfullt hade avskedat; nu angrep de Demetrios, som blev besegrad och måste fly. 56Tryfon tog elefanterna och erövrade Antiochia.

57Den unge Antiochos skrev till Jonatan och bekräftade hans ställning som överstepräst, gav honom makten över de fyra distrikten och upptog honom bland kungens vänner. 58Han skickade honom en guldservis och gav honom rätten att dricka ur guldbägare, att uppträda i purpurmantel och att bära spänne av guld. 59Jonatans bror Simon gav han befälet över trupperna i hela området mellan Tyriska trappan och Egypten.

60Jonatan marscherade ut och tågade genom landet väster om Eufrat och städerna där, och alla trupper i Syrien anslöt sig till honom för att hjälpa honom i kriget. Han marscherade till Ashkelon, där han fick ett glansfullt mottagande av stadens invånare. 61Därifrån fortsatte han till Gaza, men Gazas invånare vägrade honom tillträde. Han började belägra staden, satte eld på byarna däromkring och plundrade dem. 62Då bad stadsborna Jonatan om fred, och han gick med på det. Han tog sönerna till deras ledande män som gisslan och skickade dem till Jerusalem. Så tågade han genom landet ända till Damaskus.

63Men Jonatan fick höra att Demetrios generaler hade kommit till Kedesh i Galileen med en stor här för att få honom att avstå från sitt företag. 64Han marscherade mot dem, men sin bror Simon lämnade han bakom sig i Judeen. 65Simon gick i ställning vid Bet-Sur och angrep staden; efter en lång tids kamp kunde han inringa den helt. 66Då bad invånarna om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma staden, tog själv över den och förlade en besättning där.

67Jonatan och hans här slog läger vid Gennesaretsjön och bröt sedan upp tidigt en morgon för att tåga mot slätten vid Hasor. 68Utlänningarnas här kom nu emot Jonatan på slätten. Men de hade ordnat ett bakhåll för honom i bergen, medan huvudstyrkan kom rakt emot honom. 69När soldaterna i bergen kom fram ur bakhållet och grep in i striden 70flydde alla Jonatans män. Inte en enda av dem blev kvar utom truppstyrkornas befälhavare Mattathias, Absaloms son, och Judas, Chalfis son. 71Då rev Jonatan sönder sina kläder, strödde jord över sitt huvud och bad. 72Sedan tog han upp striden på nytt, besegrade fienderna och slog dem på flykten.

73När de flyende på hans egen sida uppfattade detta vände de tillbaka till honom och deltog i förföljandet fram till det fientliga lägret i Kedesh. Där slog de själva läger. 74Ungefär 3 000 man hade stupat på utlänningarnas sida den dagen. Och Jonatan återvände till Jerusalem.

11:2 Syrien Namnet står här för det seleukidiska riket.

11:7 Eleutheros Floden (i dag Nahr-el-Kebir) rinner ut i Medelhavet norr om Tripolis vid det forntida Fenikiens norra gräns.

11:8 Seleukia vid havet Hamnstad för den seleukidiska huvudstaden Antiochia. Beteckningen "vid havet" användes för att skilja platsen från storstaden Seleukia vid Tigris.

11:13 Asien.

11:14 Kilikien Landskap i Mindre Asien, längs medelhavskustens östligaste del.

11:16 Arabien Namnet används här om trakter i det nutida Syrien eller Jordanien, där arabiska stammar höll till.

11:19 år 167 Dvs. 146 eller 145 f.Kr.

11:23 Äldste.

11:28 Talent.

11:28 de tre distrikten och Samarien Det hebreiska originalet har snarare handlat om "de tre distrikt som skulle överföras från Samarien"; jfr v. 34 och 10:30.

11:31 Lasthenes Demetrios främste minister ("frände", "fader"); Vän. Han hade hjälpt Demetrios till tronen genom att värva legotrupper på Kreta (jfr 10:67).

11:34 Afairema, Lydda och Ramatajim Distrikten uppkallas efter sina huvudorter, som återfinns norr till nordväst om Jerusalem. Lydda är det nuvarande Lod. Afairema hette på hebreiska Ofra (1 Sam 13:17). Beträffande Ramatajim Rama.

11:39 Tryfon Enligt Josefus och andra historieskrivare hette mannen Diodotos. Tillnamnet Tryfon betyder "den storslagne", "han som lever på stor fot".

11:39 Imalkue Liksom Zabdiel (v. 17) troligen stamhövding i Syrien. Namnformerna finns belagda i inskrifter.

11:39 Antiochos Född i Alexanders äktenskap med Kleopatra (10:58). Som kung kallas han Antiochos VI Epifanes (145‑142). Vid detta tillfälle var han högst fem år gammal. Den verklige regenten under hans korta regeringstid var Tryfon, som slutligen mördade honom (13:31 f.).

11:45 en folkmassa ... samlades Upproret skildras också av den grekiske historieskrivaren Diodoros, som dock inte nämner judarnas insats.

11:57 de fyra distrikten Det måste vara fråga om de tre distrikt som nämnts i v. 34. Vilket det fjärde skulle vara är ovisst; kanske menas Ekrons område (10:89).

11:59 Tyriska trappan En besvärlig passage över ett klippigt kustavsnitt vid den nuvarande gränsen mellan Israel och Libanon.

11:60 landet väster om Eufrat Jfr 7:8 med not. - Jonatan uppträder nu som den minderårige kungens fältherre med uppdrag att organisera den fortsatta striden mot Demetrios.

11:63 Kedesh Låg liksom Hasor (v. 67) norr om Gennesaretsjön. Demetrios trupper tycks ha behärskat havskusten västerut.

11:65 Bet-Sur En stödjepunkt för judarnas motståndare i söder (6:49 f.; 9:52; 10:14).

11:71 Sorg.

Förhandlingar med Rom och Sparta

12 1Jonatan märkte att läget var gynnsamt för honom, och han valde ut några män som han sände till Rom för att bekräfta och förnya vänskapen med folket där. 2Också till Sparta och till andra platser skickade han brev med likartat innehåll. 3Sändebuden reste till Rom och fick företräde hos rådsförsamlingen. Där sade de: "Översteprästen Jonatan och det judiska folket har sänt oss för att förnya ert fördrag om vänskap och bistånd med dem på samma villkor som tidigare." 4Romarna gav dem brev, där myndigheterna på olika platser anmodades att trygga deras hemfärd till Judeen.

5Här följer en avskrift av det brev som Jonatan skrev till spartanerna:

6"Översteprästen Jonatan, folkets äldste, prästerna och hela det judiska folket hälsar sina bröder spartanerna. 7För länge sedan skickades ett brev till översteprästen Onias från er dåvarande kung Areios med besked om att ni är våra bröder, som framgår av nedanstående avskrift. 8Onias gav sändebudet ett glansfullt mottagande och tog emot brevet, som talade om förbund och vänskap. 9Vi behöver visserligen ingenting sådant, eftersom vi finner hjälp i de heliga böcker som vi äger. 10Men genom denna beskickning vill vi ändå söka förnya broderskaps- och vänskapsförhållandet med er, så att vi inte skall bli främlingar för er, ty det har gått lång tid sedan er beskickning till oss. 11Vi försummar aldrig att tänka på er utan nämner er vid varje offer vi bär fram och i våra böner, både vid våra högtider och vid andra passande märkesdagar, så som plikt och anständighet kräver att man skall minnas sina bröder. 12Vi gläder oss över er berömmelse. 13Själva har vi blivit indragna i många svårigheter och många strider, och kungarna i våra grannländer har fört krig mot oss. 14Vi ville emellertid inte besvära er och våra andra bundsförvanter och vänner under dessa strider, 15ty vårt stöd är den hjälp som kommer från himlen. Vi har också blivit räddade från våra fiender, och våra fiender har tvingats på knä.

16Nu har vi valt ut Noumenios, Antiochos son, och Antipatros, Jasons son, och skickat dem till romarna för att förnya vårt tidigare fördrag om vänskap och bistånd. 17Vi har befallt dem att bege sig också till er för att framföra vår hälsning och överlämna detta brev om förnyandet av vårt brödraförhållande. 18Vi emotser nu tacksamt svar från er om detta.

19Här följer en avskrift av det brev som skickades till Onias: 20Spartanernas kung Areios hälsar översteprästen Onias. 21I en skrift har man funnit att spartaner och judar är bröder och att båda folken härstammar från Abraham. 22Då vi nu har fått veta detta, är vi tacksamma om ni vill skriva till oss om era förhållanden. 23Vi skriver också svar till er. Er boskap och egendom är vår, det vi äger tillhör er. Vår befallning är att närmare besked om detta skall framföras till er."

Jonatans sista bedrifter

24Jonatan fick höra att Demetrios generaler hade kommit tillbaka med en ännu större här än förra gången för att gå till angrepp mot honom. 25Då bröt han upp från Jerusalem, och eftersom han inte ville ge dem någon möjlighet att tränga in i hans eget land gick han emot dem i trakten av Hamat. 26Han skickade spanare till deras läger, och de återvände med rapport om att fienden beredde sig att överfalla dem på natten. 27När solen gick ner gav Jonatan sitt folk order att hålla sig vakna och ha vapnen till hands för att vara stridsberedda hela natten. Han satte också ut förposter kring lägret.

28Men motståndarna fick höra att Jonatan och hans folk var stridsberedda. Då greps de av skräck och förfäran, och de drog sig tillbaka efter att först ha tänt eldar i sitt läger. 29Jonatan och hans folk märkte ingenting förrän på morgonen, eftersom de såg ljuset från eldarna. 30Han satte efter dem men lyckades inte hinna upp dem, ty de hade kommit över Eleutherosfloden. 31Jonatan vände sig då mot de araber som kallas sabadeer, slog dem och plundrade dem. 32Sedan marscherade han därifrån till Damaskus och tågade vidare genom hela landet.

33Simon drog också ut och tågade genom landet bort till Ashkelon och de befästa städerna däromkring. Dessutom vek han av till Joppe och försäkrade sig om staden. 34Han hade nämligen hört att man tänkte överlämna fästningen åt Demetrios folk; nu förlade han en besättning där, som skulle bevaka den.

35När Jonatan hade kommit tillbaka sammankallade han folkets äldste och beslöt i samråd med dem att börja bygga befästningar i Judeen. 36Jerusalems murar skulle också höjas, och en hög mur skulle uppföras mellan borgen och staden, så att de blev åtskilda och borgen låg isolerad, utan möjlighet för besättningen att sälja eller köpa något. 37Folket samlades till byggnadsarbetena i staden, där muren mot bäckravinen i öster delvis hade rasat. Jonatan reparerade också det så kallade Kafenata, 38och Simon byggde upp Hadid i Låglandet, befäste staden och försåg den med portar och bommar.

Tryfon tillfångatar Jonatan

39Tryfon försökte nu ta makten över Asien och bli krönt, och han strävade efter att komma kung Antiochos till livs. 40Han ville emellertid undvika att bli hejdad eller angripen av Jonatan och sökte efter en möjlighet att gripa honom för att röja honom ur vägen. Han begav sig därför till Bet-Shean. 41Jonatan marscherade ut för att möta honom med 40 000 man, utvalda för reguljär strid, och han kom också till Bet-Shean.

42När Tryfon såg att Jonatan hade en så stor här med sig vågade han inte bruka våld mot honom. 43I stället gav han honom ett glansfullt mottagande, föreställde honom för alla sina vänner och överlämnade gåvor till honom. Och han gav order om att både hans vänner och trupperna skulle visa samma lydnad mot Jonatan som mot honom själv.

44Sedan sade han till Jonatan: "Varför har du utsatt allt detta folk för sådana strapatser när vi inte är i krig? 45Låt dem nu bege sig hem till sitt, och välj ut ett fåtal män till dina personliga följeslagare! Kom sedan med mig till Ptolemais, så skall jag överlämna staden åt dig, och dessutom de andra befästa städerna och resten av armén och alla ämbetsmännen. När det är gjort skall jag vända hemåt och tåga härifrån, ty det var för den sakens skull jag kom hit."

46Jonatan litade på honom och gjorde som han sade: han skickade bort sina trupper, och de tågade hem till Judeen. 47Han behöll emellertid 3 000 man hos sig; 2 000 av dem lämnade han kvar i Galileen medan 1 000 följde honom vidare.

48Men när Jonatan hade kommit in i Ptolemais stängde invånarna stadens portar, grep honom och högg ner alla dem som hade följt honom in. 49Sedan skickade Tryfon en truppstyrka med kavalleri till Galileen och den stora slätten för att göra slut på alla Jonatans män.

50När dessa fick klart för sig att Jonatan hade tagits till fånga och var förlorad med sina följeslagare ingav de varandra mod och marscherade stridsberedda i väg i tät formering. 51Förföljarna märkte då att de var beredda till kamp för livet och drog sig tillbaka. 52Alla kom alltså välbehållna tillbaka till Judeen, men de sörjde Jonatan och hans följeslagare. En stor rädsla fick makt med dem, och hela Israel sörjde djupt.

53Men alla grannfolken föresatte sig nu att utrota dem, ty de sade sig: "De har inte längre någon ledare och hjälpare. Nu skall vi gå till angrepp mot dem och utplåna minnet av dem bland människorna."

12:5 Här följer en avskrift Det kan inte avgöras om brevet återger ett äkta dokument, men innehållet ger en rimlig bild av förhandlingarna. Det hörde till dåtida diplomatisk stil att utan större hänsyn till verkligheten åberopa äldre korrespondens och en gemensam förhistoria (v. 20‑22).

12:7 Onias, Areios Onias I var överstepräst under slutet av 300-talet f.Kr. Areios I (den grekiska texten har felaktigt Dareios) regerade i Sparta 309‑265.

12:25 Hamat.

12:30 Eleutherosfloden Se not till 11:7. Flyktingarna bör på sin väg mot kusten ha passerat floden i dess övre lopp, som går i nord-sydlig riktning.

12:31 sabadeer Med ledning av ett par nutida ortnamn kan man knyta denna stam till området nordväst om Damaskus.

12:33 Joppe Staden hade enligt 10:75 f. erövrats tidigare. Dess strategiska betydelse belyses också av 13:11; 14:5.

12:35 Äldste.

12:37 bäckravinen i öster Dvs. Kidrondalen.

12:37 Kafenata Okänt namn, möjligen bildat av beteckningen för ett kvarter i Jerusalem, "Nya staden" (2 Kung 22:14).

12:38 Hadid Stad 21 km öster om Joppe; Låglandet.

12:39 Asien.

12:40 Bet-Shean Stad i Jordandalens norra del (jfr 5:46 med not).

12:49 den stora slätten Jisreel.

Simon efterträder Jonatan

13 1Simon fick höra att Tryfon hade samlat en stor här för att komma och ödelägga Judeen. 2Och då han märkte hur förskrämt och ängsligt folket var for han till Jerusalem och samlade sina landsmän 3för att inge dem mod. Han sade till dem: "Ni känner själva till allt det som jag och mina bröder och hela min fars familj har gjort för lagen och templet; ni vet vilka strider och svårigheter vi har utstått. 4Så har också alla mina bröder dött för Israel, och jag är den ende som finns kvar. 5Men aldrig någonsin skall det ske att jag sparar mitt liv i nödens stund - jag är ju inte förmer än mina bröder. 6Nej, jag skall sannerligen kämpa för mitt folks rätt och för templet och för era hustrur och barn, ty alla hednafolken hatar oss och har gaddat sig samman för att utrota oss."

7Så snart folket hörde dessa ord tändes deras mod på nytt, 8och de ropade högt till svar: "Du är vår anförare, så som Judas och din bror Jonatan var. 9Fortsätt vår kamp, så skall vi göra allt vad du säger till oss!" 10Då samlade Simon alla de vapenföra männen, och han lät snabbt fullborda Jerusalems murar, så att staden fick starkt skydd på alla sidor. 11Han skickade också Jonatan, Absaloms son, i spetsen för en betydande här till Joppe. Jonatan lät utrymma staden och stannade kvar där.

Jonatans död och begravning

12Tryfon bröt upp från Ptolemais med en stor här för att invadera Judeen, och han förde Jonatan med sig som fånge. 13Simon slog läger vid Hadid med slätten framför sig. 14När Tryfon fick klart för sig att Simon hade efterträtt sin bror Jonatan och höll på att gå till anfall mot honom själv, skickade han budbärare till honom med följande meddelande: 15"Det är för en skuld till statskassan vi håller din bror Jonatan fången, pengar som han är skyldig kungen för de ämbeten han har innehaft. 16Skicka därför 100 talenter silver och lämna två av hans söner som gisslan, så att han inte gör uppror mot oss så snart han har sluppit loss. Då skall vi släppa honom."

17Simon insåg att detta inte var ärligt menat, men han lät ändå hämta pengarna och pojkarna för att inte väcka fiendskap mot sig bland folket, 18som skulle kunna säga att Jonatan dött därför att han inte hade skickat pengarna och pojkarna. 19Han skickade alltså Jonatans söner och de 100 talenterna, men Tryfon svek sitt ord och släppte inte Jonatan.

20Efter detta närmade sig Tryfon för att tränga in i landet och ödelägga det. Han tog omvägen över Adora med sina trupper, men Simon ledde sin här emot honom överallt där han försökte komma fram. 21Borgens besättning skickade budbärare till Tryfon och försökte få honom att skyndsamt marschera till dem genom öknen och förse dem med livsmedel. 22Tryfon satte då hela sitt kavalleri i marschberedskap, men den natten snöade det så våldsamt att han inte kunde komma fram för snöns skull. I stället satte han sig i rörelse mot Gilead. 23När han närmade sig Baskama lät han döda Jonatan, som också blev begravd där. 24Därefter gav sig Tryfon på hemväg och tågade bort mot sitt eget land.

25Simon lät hämta sin bror Jonatans stoft och begravde honom i hans fädernestad Modein. 26Hela Israel höll stor dödsklagan över honom och sörjde honom under lång tid. 27Över sin fars och sina bröders grav byggde Simon ett monument så högt att det syntes vida omkring, klätt med polerad sten på både framsidan och baksidan. 28Han lät resa sju pyramider intill varandra till sin fars, sin mors och sina fyra bröders ära, 29och han gav dem en konstfull inramning genom att omge dem med höga kolonner. På kolonnerna lät han avbilda troféer till ett odödligt äreminne, och bredvid troféerna utfördes reliefer av fartyg, som alla sjöfarande skulle kunna beundra. 30Detta gravmonument lät han bygga i Modein, och det finns kvar ännu i dag.

Demetrios sluter fred med Simon

31Tryfon handlade svekfullt mot den unge kung Antiochos: han dödade honom, 32övertog hans kungavälde och satte Asiens krona på sitt huvud. Och han vållade landet svår plåga.

33Men Simon satte Judeens befästa städer i stånd och omgav dem med höga torn, starka murar och bomförsedda portar. Han lade också upp livsmedelslager i fästningarna. 34Sedan valde Simon ut några män som han skickade till kung Demetrios för att utverka lättnader för landet, ty vad Tryfon höll på med var rent röveri. 35Kung Demetrios skrev ett svar till Simon med följande innehåll och sände detta brev till honom:

36"Kung Demetrios hälsar översteprästen och kungavännen Simon samt judarnas äldste och det judiska folket. 37Vi har tagit emot guldkransen och palmbladet som ni skickade, och vi är beredda att ingå en slutgiltig fred med er och att ge skriftliga anvisningar till våra ämbetsmän om skattebefrielser för er. 38Allt det vi förut förordnat rörande er står fast, och fästningarna som ni har uppfört skall stanna i er ägo. 39Vidare efterskänker vi alla påföljder för försummelser och felsteg fram till denna dag, liksom den kransskatt ni hittills varit skyldiga oss. All uppbörd av andra avgifter som kan ha indrivits i Jerusalem skall också upphöra. 40Om några bland er är lämpade att ingå i vår livvakt skall de få inträda i sådan tjänst. Må fred råda mellan oss."

41År 170 befriades Israel från hedningarnas ok, 42och i sina kontrakt och affärshandlingar började folket skriva: "Under Simons första år som överstepräst, fältherre och judarnas ledare."

Simon intar Geser och borgen i Jerusalem

43Vid den tiden gick Simon till angrepp mot Geser och omringade det med sina trupper. Han lät tillverka ett rörligt belägringstorn; man förde fram det mot staden, slog en bräsch i ett av tornen och intog det. 44Manskapet i belägringstornet rusade in i staden, där det blev stor förvirring. 45Invånarna och deras hustrur och barn rev sönder sina kläder och sprang upp på muren, där de med höga rop bad Simon om fred. 46"Behandla oss inte som vår ondska förtjänar", ropade de, "utan som din barmhärtighet bjuder!" 47Simon gick då med på en uppgörelse och inställde fientligheterna mot dem. Men han lät dem utrymma staden och renade de hus där avgudabilderna fanns. Sedan höll han sitt intåg under psalmer och lovsånger. 48Han röjde ut allt orent ur staden och gav den en befolkning av män som följde lagen. Han förstärkte också befästningarna och byggde ett residens åt sig själv där.

49Männen på borgen i Jerusalem var nu avskurna från all samfärdsel med landet och från alla möjligheter att köpa och sälja. De började svälta, och åtskilliga av dem dog av hunger. 50De bönföll Simon om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma borgen och renade den från allt som besudlade den. 51Simons folk tågade in i den på den tjugotredje dagen i andra månaden år 171 under jublande tacksägelse, med palmkvistar, med lyror, cymbaler och harpor, under psalmer och lovsånger. En svår fiende hade krossats och fördrivits från Israel. 52Simon förordnade att den dagen skulle bli en årlig glädjedag. Han förstärkte sedan befästningarna kring tempelberget intill borgen, och han residerade där med sin familj.

53Simon såg nu att hans son Johannes hade blivit en man. Han gjorde honom till befälhavare över hela armén. Johannes residerade i Geser.

13:1 Simon fick höra Här inleds bokens tredje huvuddel (jfr noter till 2:2; 9:31). Simons tid som ledare (143‑135 f.Kr.) ger en glansfull höjdpunkt åt berättelsen i och med att judarna då vann full självständighet (v. 35‑41).

13:13 Hadid Simon befinner sig vid kustslättens södra del (jfr 12:38 med not). Tryfon kommer från norr och rör sig runt Jerusalem, vars ockupationsstyrka han inte lyckas undsätta (v. 21 f.). Adora (v. 20) låg i trakten av Hebron. Marschen går sedan till östjordanlandet (v. 22). Gilead. Baskama (v. 23) kan inte identifieras med säkerhet.

13:15 pengar som han är skyldig kungen Dåtidens härskare krävde dryg ersättning för utnämningar till högre ämbeten. Jonatan hade haft militärt befäl under den minderårige kungen (11:60 med not). Dennes far Alexander hade utnämnt honom till överstepräst, general och ståthållare (10:20, 65).

13:16 Talent.

13:29 alla sjöfarande Kanske menas att sjöfolk skulle besöka platsen, kanske att monumentet skulle bli ett sjömärke. Havet är synligt från den kulle där anläggningen bör ha stått.

13:29 troféer Bilderna bör ha föreställt fallna fienders rustningar. Fartygsreliefer brukade förhärliga segrar till sjöss. Simon betraktade kanske erövringen av Joppes hamn som en likvärdig bedrift (14:5).

13:32 Asien.

13:34 kung Demetrios Jonatan hade stött Demetrios II (11:41‑53) men sedan gått över till hans rival (11:57 ff.). Då Simon vill återknyta den första förbindelsen aktualiseras beslutet om skattefrihet (11:30‑37). Tryfon respekterar det tydligen inte.

13:37 palmbladet Liksom kransen ett guldföremål som gav uttryck åt Simons vänliga inställning.

13:39 kransskatt Se not till 10:29.

13:41 År 170 Dvs. 143 eller 142 f.Kr. Antiochos VI, som enligt v. 31 var död, har emellertid enligt bevarade mynt levt ännu följande år.

13:42 Under Simons första år Dateringen efter Simons makttillträde markerar att han var självständig regent.

13:43 Geser Jfr 4:15 med not; 9:52. Med erövringen av denna stad (den grekiska texten har felaktigt Gaza) befästes Simons maktutveckling västerut (jfr 14:34). Sedan borgen i Jerusalem intagits (v. 50) var Judeen helt befriat.

13:51 den tjugotredje dagen i andra månaden år 171 Dvs. i slutet av maj 141 f.Kr.

13:52 en årlig glädjedag Jfr 4:59; 7:49. Dagen förekommer i en högtidskalender från första århundradet e.Kr. men har inte spelat nämnvärd roll i judisk tradition.

13:53 hans son Johannes Den blivande regenten Johannes Hyrkanos (jfr 16:23 f.).

Demetrios blir krigsfånge

14 1År 172 samlade kung Demetrios sina trupper och tågade till Medien för att skaffa förstärkningar inför kriget mot Tryfon. 2Men när Arsakes, kungen av Persien och Medien, fick höra att Demetrios hade trängt in på hans område skickade han ut en av sina generaler med order att ta honom levande till fånga. 3Generalen drog i fält, slog Demetrios här, grep honom och förde honom till Arsakes, som satte honom i fängelse.

Lovprisning av Simon

4Sedan hade landet fred så länge Simon levde.
Han verkade för folkets välfärd,
hans makt och ära var dem till glädje
under hela hans levnads tid.
5Hans ära ökades då han vann Joppe;
därmed fick han en hamn
och öppnade en port för öarna i havet.
6Han utbredde sitt folks välde
och befäste sin makt över landet.
7Han förde hem många ur fångenskapen.
Han blev herre över Geser och Bet-Sur
och över Jerusalems borg;
han röjde bort allt orent ur den.
Ingen bjöd honom längre motstånd.
8Folket kunde ostört bruka sin jord,
jorden gav sin gröda,
och träden på fälten bar frukt.
9Gamla män satt på gatorna,
man samrådde om allas bästa,
och de unga klädde sig i ärofull krigarskrud.
10Städerna försåg han med livsmedel,
och han rustade dem med starka befästningsverk,
tills ryktet om hans storhet nådde världens ände.
11Han skapade fred i landet,
och glädjen var stor i Israel.
12Var och en satt under sin vinstock och sitt fikonträd,
och det fanns ingen som kunde skrämma dem.
13Ingen anföll dem längre i landet;
kungarnas makt knäcktes vid den tiden.
14Han gav styrka åt alla de ringa i sitt folk;
han höll sig noga till lagen
och utrotade alla laglösa och onda.
15Han förhöjde templets härlighet,
han ökade mängden av heliga föremål.

Fördragen med Rom och Sparta förnyas

16Nyheten om Jonatans död blev känd i Rom liksom i Sparta och väckte stor sorg. 17Men när romarna fick höra att hans bror Simon hade efterträtt honom som överstepräst och hade ett fast grepp om landet och städerna där, 18skrev de till honom på koppartavlor för att förnya det fördrag om vänskap och bistånd som de hade slutit med hans bröder Judas och Jonatan. 19Och deras budskap lästes upp inför folkförsamlingen i Jerusalem.

20Här följer en avskrift av det brev som spartanerna skickade:

"De styrande och medborgarna i Sparta hälsar översteprästen Simon, de äldste och prästerna samt hela det judiska folket, som är våra bröder. 21De sändebud som ni skickat till vårt folk har berättat för oss om er ära och berömmelse, och deras besök har berett oss glädje. 22Deras ärende har protokollförts på följande sätt bland folkets beslut:

Noumenios, Antiochos son, och Antipatros, Jasons son, har kommit till oss som sändebud från judarna för att förnya deras vänskap med oss. 23Folket beslöt att ge dessa män ett glansfullt mottagande och att arkivera en avskrift av deras budskap bland de offentliga handlingarna för att bevara minnet av händelserna åt det spartanska folket.

En avskrift av detta beslut tillställs härmed översteprästen Simon."

24Därefter skickade Simon Noumenios till Rom med en stor guldsköld som vägde 1 000 minor för att bekräfta förbundet med romarna.

Simon belönas av folket

25När folket fick höra allt detta sade de: "Hur skall vi visa vår tacksamhet mot Simon och hans söner? 26Med sina bröder och hela sin fars familj har han ju stått fast och kämpat mot Israels fiender tills de fördrivits, och de har tryggat folkets frihet." De gjorde en inskrift på koppartavlor och satte upp dem på stenar som de reste på Sionberget. 27Här följer en avskrift av texten:

"Den artonde dagen i månaden elul år 172, det tredje året av den store översteprästen Simons tid som saramel, 28hölls ett stort möte med prästerna, folket, nationens ledare och de äldste i landet, varvid följande kungjordes för oss:

29Landet har ofta utsatts för krig, men Simon, Mattathias son av Jojarivs släkt, och hans bröder har utan tanke på egen säkerhet tagit upp kampen mot sitt folks motståndare för att återupprätta templet och lagen, och de har vunnit ära och berömmelse åt sitt folk. 30Jonatan samlade sina landsmän och blev deras överstepräst. Men sedan han förenats med sina fäder 31strävade fienderna efter att tränga in i landet för att ödelägga det och förgripa sig på templet. 32Då trädde Simon fram som sitt folks förkämpe. Han gav ut stora summor av egna medel för att förse sitt folks krigare med vapen; han sörjde också för deras uppehälle. 33Han befäste städerna i Judeen och särskilt Bet-Sur vid Judeens gräns, där fiendens vapen förut hade härskat. Dit förlade han en judisk besättning. 34Han befäste också Joppe vid havet och Geser vid Ashdods gräns, där fienderna förut hade hållit till. Han lät judar bosätta sig i Geser, och allt som behövdes för deras välfärd skaffade han dit. 35När Simons landsmän såg hans trofasthet och hans beslutsamma strävan att vinna ära åt sitt folk, gjorde de honom till sin ledare och överstepräst som tack för allt han hade gjort och för den rättrådighet och trofasthet som han ständigt hade visat gentemot sitt folk: på allt sätt hade han strävat efter att höja dem till storhet.

36Vid den tiden lyckades det att under hans ledning driva ut hedningarna ur landet, också dem som höll till i Davids stad i Jerusalem, där de hade anlagt en borg åt sig. Från den gav de sig ideligen ut och besudlade området kring templet, så att dess renhet blev fläckad. 37Men Simon lät judiska män flytta in i borgen och befäste den, så att den blev ett skydd för landet och staden, och Jerusalems murar gjorde han högre. 38Kung Demetrios erkände honom till följd av detta som överstepräst, 39upptog honom bland kungens vänner och gav honom storslagna hedersbetygelser. 40Han hade nämligen hört att romarna förklarat judarna för sina vänner, bundsförvanter och bröder och att de hade gett Simons sändebud ett ståtligt mottagande.

41Av sagda skäl har judarna och deras präster beslutat att Simon skall vara deras ledare och överstepräst för all framtid till dess en äkta profet framträder, 42och att han skall föra det militära befälet över dem, med befogenhet att själv tillsätta folk för uppsikt över gemensamma arbeten, över landet, över vapnen och fästningarna. 43Han skall också ha ansvar för templet. Alla skall lyda honom; alla kontrakt som skrivs i landet skall dateras från hans upphöjelse, och han skall bära purpurmantel och guldsmycke. 44Ingen bland folket eller prästerna har rätt att upphäva någon av dessa bestämmelser, inte heller att klandra något av Simons beslut, att sammankalla något möte någonstans i landet utan hans tillåtelse eller att klä sig i purpurmantel och bära guldspänne. 45Den som överträder eller upphäver någon av dessa bestämmelser kommer att straffas. 46Hela folket har fattat beslutet att ge Simon de rättigheter som nu uppräknats. 47Simon har accepterat beslutet och åtagit sig att tjänstgöra som överstepräst, att vara överbefälhavare och regent över judarna och deras präster och att ansvara för alla deras angelägenheter.

48Vidare har bestämts att denna text skall graveras på koppartavlor, att dessa skall sättas upp på en väl synlig plats inom tempelområdet 49och att avskrifter skall placeras i skattkammaren för Simons och hans söners räkning."

14:1 År 172 Dvs. 141 eller 140 f.Kr.

14:1 Medien.

14:2 Arsakes Arsakes VI, mera känd som Mithridates I, regerade 171‑138 f.Kr. över partherna, som hade erövrat det persiska rikets gamla kärnländer från seleukiderna. Partherna blev senare farliga fiender också för romarna.

14:7 Han förde hem många ur fångenskapen Kanske en anspelning på hur Simon samlade judarna i Galileen (5:23). Beträffande hans övriga bedrifter jfr 10:75 f.; 13:11 (Joppe); 11:65 f. (Bet-Sur); 13:43 (Geser); 13:50 (Jerusalems borg).

14:17 Överstepräst.

14:17 romarna Eller "spartanerna". Det är oklart om v. 17‑19 beskriver en invit från Rom till fortsatta förhandlingar (jfr v. 24) eller utgör en inledning till v. 20‑23.

14:19 Folkförsamling.

14:24 1 000 minor Som viktuppgift (bortåt ett halvt ton) är detta ett osannolikt högt tal. Troligen var det från början fråga om värdet i pengar, dvs. i silver, liksom i 15:18. Mynt och vikt.

14:24 till Rom Resultatet av denna beskickning redovisas först i 15:15‑24. V. 40 förutsätter dock att det var känt redan före fredsslutet med Demetrios (13:34 ff.). Avsnittet tycks alltså ha hamnat på fel plats.

14:26 De gjorde en inskrift Inskriftens text är svårtolkad och översättningen osäker på flera punkter.

14:27 Den artonde dagen i månaden elul år 172 Dvs. i mitten av september 140 f.Kr.

14:27 saramel Ett hebreiskt uttryck som har lämnats oöversatt i den grekiska texten. Betydelsen är kanske "furste över Guds folk".

14:28 följande kungjordes för oss Meningen tycks vara att en sekreterare föredrog ärendet inför folkförsamlingen innan man gick till beslut.

14:39 Vän.

14:41 Profet.

Antiochos VII ingriper mot Tryfon

15 1Kung Demetrios son Antiochos skickade ett brev från öarna i havet till Simon, judarnas överstepräst och regent, och till hela folket. 2Det hade följande innehåll:

"Kung Antiochos hälsar översteprästen och regenten Simon samt det judiska folket. 3Några förrädare har bemäktigat sig våra fäders rike, men då jag avser att återta riket för att återställa det tidigare tillståndet där, har jag värvat en stor mängd trupper och låtit bygga krigsfartyg. 4Jag står i begrepp att landstiga och ämnar sedan spåra upp och straffa dem som har förhärjat vårt land och ödelagt många städer i mitt rike.

5Därför ger jag dig nu bekräftelse på alla de skattelindringar som mina företrädare på tronen har beviljat dig och på alla andra förmåner som de har låtit dig få. 6Jag ger dig tillstånd att prägla eget mynt till betalningsmedel i ditt land 7och förklarar Jerusalem och templet för oberoende. Alla vapen som du har låtit tillverka och de fästningar som du har uppfört och nu innehar skall stanna i din ägo. 8Alla dina skulder till kungen och alla framtida kungliga fordringar på dig efterskänks från denna stund för all framtid. 9Och när vi har återupprättat vårt kungavälde skall vi höja dig, ditt folk och templet till en sådan storhet att er berömmelse når ut över hela jorden."

10År 174 landsteg Antiochos på sina fäders jord, och alla trupperna gick över till honom, så att bara ett fåtal stannade på Tryfons sida. 11Tryfon förföljdes nu av Antiochos och tog sin tillflykt till Dor vid havet, 12ty han insåg att hans läge var hopplöst då hans trupper hade övergett honom. 13Antiochos kom och slog läger vid Dor med 120 000 soldater och 8 000 ryttare. 14Han inneslöt staden i en omringning som fullbordades av fartygen från havssidan, och han ansatte staden så hårt från både land och hav att ingen gavs möjlighet att komma vare sig ut eller in.

Romarna ger skyddsbrev åt judarna

15Noumenios och hans följeslagare återvände från Rom med brev av följande lydelse till de olika kungarna och länderna:

16"Den romerske konsuln Lucius hälsar kung Ptolemaios. 17Vi har haft besök av judarnas sändebud, våra vänner och bundsförvanter, som kom för att förnya det gamla fördraget om vänskap och bistånd på uppdrag av översteprästen Simon och det judiska folket. 18De medförde en guldsköld värd 1 000 minor. 19Vi beslöt därför att skriva till de olika kungarna och länderna och uppmana dem att inte försöka skada judarna eller angripa dem, deras städer och deras land eller ge väpnad hjälp åt sådana som för krig mot dem. 20Vidare har vi beslutat att ta emot skölden av dem. 21Om nu några förbrytare har sökt sig till er som flyktingar från deras land, uppmanar vi er att utlämna dem åt översteprästen Simon, så att han kan straffa dem efter landets lag."

22På samma sätt skrev Lucius till kung Demetrios, till Attalos, Ariarathes och Arsakes, 23och till alla de olika länderna: till Sampsame och till spartanerna, till Delos, Myndos, Sikyon, Karien, Samos, Pamfylien, Lykien, Halikarnassos, Rhodos, Faselis, Kos, Side, Arados, Gortyn, Knidos, Cypern och Kyrene. 24Avskrifter sändes till översteprästen Simon.

Antiochos VII bryter med Simon

25Kung Antiochos, som börjat ansätta Dor från förstaden, ryckte hela tiden fram med sina styrkor. Han tillverkade belägringsmaskiner och avskar Tryfon från alla förbindelser med omvärlden. 26Simon skickade honom 2 000 elitsoldater till hjälp i striden och dessutom silver och guld och åtskillig utrustning. 27Men Antiochos ville inte ta emot detta. I stället bröt han alla överenskommelser han förut gjort med Simon och blev hans fiende. 28Han skickade Athenobios, en av sina vänner, till honom som förhandlare med följande budskap:

"Ni håller Joppe, Geser och borgen i Jerusalem besatta, städer som tillhör mitt rike. 29Ni har förhärjat deras områden och varit en stor plåga för landet, och ni har lagt under er många distrikt som tillhör mitt rike. 30Återlämna nu de städer som ni har intagit, och betala skatterna för de distrikt som ni har lagt under er utanför Judeens gränser! 31Vill ni inte detta, så betala i stället 500 talenter silver, och dessutom 500 talenter för de skador ni har vållat och för skatten från städerna. I annat fall kommer vi att rycka in i ert land och börja krig mot er."

32Kungens vän Athenobios kom alltså till Jerusalem, och när han såg Simons lysande hov, bägarna av guld och silver vid hans taffel och hans stora uppvaktning, häpnade han. Då han framförde kungens budskap 33svarade Simon: "Vi har varken tagit främmande land eller tillägnat oss andras egendom. Det är fråga om vårt eget fädernearv, som våra fiender orättmätigt tillägnade sig allt eftersom tillfälle gavs. 34Nu är tillfället gynnsamt för oss, och vi tänker värna vårt fädernearv. 35Vad beträffar Joppe och Geser, som du gör anspråk på, har deras invånare varit ett plågoris för vårt folk och vårt land. För de städerna kan vi ge 100 talenter."

Athenobios gav honom inte ett ord till svar 36utan återvände i vredesmod till kungen och berättade för honom vad Simon hade sagt. Han rapporterade också om Simons lysande hov och om allt det han hade sett där. Och kungen råkade i våldsamt raseri.

Kendebaios angriper Judeen och besegras

37Men Tryfon lyckades fly med ett fartyg till Orthosia. 38Kungen gav då Kendebaios överbefälet i kustlandet och ställde trupper till hans förfogande, både infanteri och kavalleri. 39Han befallde honom att gå i ställning vid Judeens gräns. Han gav honom också order att befästa Kedron och förstärka dess portar samt att föra krig mot folket. Kungen själv förföljde Tryfon.

40Då Kendebaios kom till Jamnia började han trakassera folket genom att göra infall i Judeen, där han tog fångar och anställde massakrer. 41Han befäste också Kedron och drog dit ryttare och andra trupper för att kunna göra räder med dem längs Judeens vägar, så som kungen hade befallt honom.

15:1 Antiochos Antiochos VII Sidetes var son till Demetrios I (7:1) och yngre bror till Demetrios II (10:67); Seleukider. Han regerade 139‑129 f.Kr., därefter återtog brodern sin tron efter fångenskapen hos partherna (14:3).

15:1 öarna i havet Antiochos befann sig på Rhodos då han fick budet om Demetrios II:s fångenskap.

15:10 År 174 Dvs. 139 eller 138 f.Kr.

15:11 Dor Stad sydväst om Karmel, 65 km norr om det nuvarande Tel Aviv.

15:15-24 Se not till 14:24.

15:16 konsuln Lucius Konsulerna var de två ämbetsmän som tillsammans utövade regeringsmakten i Rom för ett års tid. Lucius Caecilius Metellus var konsul år 142 f.Kr.

15:16 Ptolemaios Ptolemaios VIII Euergetes regerade 145‑116 f.Kr. i Egypten; Ptolemeer.

15:22 Attalos, Ariarathes Mindreasiatiska regenter: Attalos II (159‑138) i Pergamon, Ariarathes V (162‑131) i Kappadokien. Beträffande Arsakes se not till 14:2.

15:23 de olika länderna Listan upptar en rad mer eller mindre självständiga landskap, öar och städer i det östra medelhavsområdet. Tydligen rör det sig om platser som hyste judiska kolonier och som samtidigt låg inom romarnas intressesfär.

15:25 från förstaden Den grekiska texten är oklar och översättningen osäker.

15:28 Joppe, Geser och borgen Kungen ifrågasätter inte judarnas självständighet men däremot Simons senaste erövringar. Borgen i Jerusalem tycks ha betraktats som en seleukidisk koloni.

15:31 Talent.

15:37 Orthosia Hamnstad nordost om Tripolis, på det nuvarande Libanons område.

15:39 Kedron Stad på kustslätten 26 km söder om det nuvarande Tel Aviv. Den låg nära Jamnia (v. 40), Geser (16:1) och Ashdod (16:10).

16 1Johannes reste upp från Geser till sin far Simon och berättade för honom om Kendebaios ogärningar. 2Simon kallade då till sig sina två äldsta söner, Judas och Johannes, och sade till dem: "Jag och mina bröder och hela min fars familj har fört krig mot Israels fiender sedan vi var unga ända till denna dag, och vi har åtskilliga gånger haft lyckan med oss och kunnat rädda Israel. 3Men nu är jag gammal, och ni har fått nåden att komma till vuxen ålder. Ta min och min brors plats, gå ut och kämpa för vårt folk, och må hjälpen från himlen vara med er!"

4Sedan valde han ut 20 000 soldater bland landets folk, och därtill ryttare. De marscherade ut mot Kendebaios och övernattade i Modein. 5Tidigt på morgonen bröt de upp och fortsatte ut på slätten.

Där kom en stor här emot dem, både infanteri och kavalleri, men en bäckravin låg mellan de båda härarna. 6Han gick i ställning mitt emot fienden med sitt folk, och då han såg folket tveka inför övergången av ravinen gick han själv först över den. När männen såg honom göra det följde de efter honom. 7Han grupperade sina män med ryttarna inne bland fotfolket - fiendens kavalleri var oerhört talrikt. 8De blåste i trumpeterna; Kendebaios och hans här slogs på flykten, och det blev stort manfall på deras sida. De överlevande flydde till fästningen.

9Johannes bror Judas blev nu sårad, men Johannes fortsatte förföljandet fram till Kedron, som Kendebaios hade befäst. 10Några flydde till försvarstornen på Ashdods område; staden brände Johannes ner. Omkring 2 000 man stupade på fiendens sida. Själv återvände han välbehållen till Judeen.

Simon dödas och efterträds av Johannes

11Ptolemaios, Aboubos son, hade utnämnts till befälhavare över slätten vid Jeriko. Han byggde upp en stor förmögenhet, 12ty han var översteprästens svärson. 13Detta steg honom åt huvudet, så att han ville ta makten över hela landet, och han gjorde upp planer på att röja Simon och hans söner ur vägen genom svek.

14Simon höll på att resa runt till städerna i landet för att se vad som behövde göras för dem. Han kom ner till Jeriko med sina söner Mattathias och Judas år 177 i elfte månaden, dvs. månaden shevat. 15Aboubos son tog emot dem med låtsad hjärtlighet i det befästa hus som han hade byggt - Dok hette det. Han ordnade en stor fest för dem men gömde först ett antal män i huset. 16När Simon och hans söner hade druckit sig rusiga gick Ptolemaios och hans folk ut efter sina vapen. De störtade sig över Simon i festsalen och dödade honom och hans båda söner och dessutom några av hans tjänare. 17En så avskyvärd trolöshet visade Ptolemaios: han lönade gott med ont.

18Sedan skickade han en redogörelse för saken till kungen och bad denne skicka trupper till hans hjälp och överlämna städerna och landet åt honom. 19En del av sina män skickade han till Geser för att röja Johannes ur vägen, och till de högre officerarna skrev han att de skulle infinna sig hos honom för att få silver och guld och andra gåvor. 20Andra skickade han för att besätta Jerusalem och tempelberget.

21Men en man skyndade i förväg till Geser och berättade för Johannes att hans far och hans bröder var döda och att Ptolemaios hade skickat folk för att mörda även honom. 22Johannes blev djupt skakad av vad han hörde, och när männen kom för att ta livet av honom lät han gripa och döda dem, eftersom han visste att de stod honom efter livet.

23Johannes historia i övrigt, hans krig, de bedrifter han utförde, de murbyggen han verkställde och allt annat han gjorde, 24har nedtecknats i krönikan om hans tid som överstepräst alltifrån det han övertog ämbetet efter sin far.

16:1 Johannes Simons blivande efterträdare (v. 23 f.), som regent kallad Johannes Hyrkanos (134‑104).

16:4 Sedan valde han ut Det är oklart om orden syftar på Simon eller Johannes. Josefus skildrar den följande striden som Simons sista bedrift.

16:14 år 177 ... månaden shevat Dvs. januari-februari 135 f.Kr.

16:15 Dok Fästningen var byggd på ett klipputsprång i den bergiga terrängen väster om Jeriko.

16:23 Johannes historia i övrigt Avslutningen är formad efter GT-ställen som 1 Kung 11:41; 2 Kung 14:28. Den tyder på att 1 Mack har fullbordats först efter slutet av Johannes regering.

Till Ester enligt den grekiska texten

Till Andra Mackabeerboken