Betraktelser
Kassettradion
Du hade precis skaffat en kassettradio. Du bad mig spela in lite av min musik åt dig. Jag fick några kassetter att fylla. Jag fyllde dem med musik, musik som jag tyckte om och som jag ville att du skulle ha.
Du hade precis flyttat in i en ny lägenhet. Inte för att du ville utan för att du var tvungen. Den var inte stor, bara ett rum. Ihop med det enda rummet låg en kokvrå. Och ett litet badrum till höger från hallen. När du just flyttat in såg du ledsen och övergiven ut. Nu var du här på ett ställe du aldrig tänkt dig vara på.
Kanske ville du att allt skulle bli annorlunda. Kanske försökte du. Men inget blev annorlunda. Aldrig någonsin. Du ville att vi skulle vara med dig. Vi var det så gott vi kunde. Men du stötte bort oss, skrämde bort oss. Den trygghet vi behövde från dig kunde vi aldrig få.
Du klarade inte av att vara i denna verklighet utan var tvungen att fly in i en annan. En annan där det inte fanns någon skuld. Den person som blev kvar var en förvriden och skrämmande version av den person som skulle kunnat vara där. En person jag inte kände igen.
Jag kunde aldrig se dig som en vuxen. En vuxen tar ansvar, en vuxen skapar trygghet. En vuxen låter ett barn göra fel. En vuxen förstår vad skillnaden är mellan att vara vuxen och att vara barn. En vuxen sätter sig själv inte främst inför ett barn.
När jag var 15 år blev jag vuxen. Jag var tvungen att skydda oss från den som borde varit min trygghet. Jag hade ingen möjlighet att vara barn längre. Barndomens oskuldsfullhet och bekymmerslöshet fanns inte längre och hade egentligen aldrig funnits.
För att klara de uppgifter livet givit mig var jag tvungen att bygga upp en mur. Inget som skulle kunna hota min trygghet och balans skulle få komma innanför. Men samtidigt som muren var mitt skydd så kom det att vara mitt fängelse.