Adolf Fredrik Lindblad

Symfonier nr 1 & 2

Symfoni nr 1 i C-dur, op 19

1. Allegro con brio
2. Presto
3. Adagio e molto cantabile
4. Allegro molto

Symfoni nr 2 i D-dur

1. Maestoso – Allegro molto
2. Poco allegretto
3. Scherzo: Presto
4. Finale: Allegro

Musiklivet i Sverige i början av 1800-talet var inte mycket att skryta med. Även i huvudstaden Stockholm hade det en mycket provinsiell prägel. Kontrasten var stor mot kulturens rika blomstring ett par årtionden tidigare, på Gustav III:s tid. Sonen Gustav IV Adolf var inte intresserad av konst och musik. Han lät till och med stänga Operan och hade han inte blivit avsatt 1809, kunde själva operahuset blivit jämnat med marken. Men operamusikerna i Kungliga Hovkapellet fanns hela tiden kvar och utgjorde landets enda yrkesorkester. Den gav konserter med orkester- och kammarmusik. En del fläktar från det kontinentala musiklivet längre ned i Europa nådde även Stockholm. I början av 1780-talet hade Haydns symfonier börjat introduceras där och i slutet på samma årtionde framfördes en symfoni av Mozart. Någon av de båda tidigaste Beethovensymfonierna spelades i Stockholm första gången 1805, men Eroican fick vänta till 1816. Någon inhemsk symfonisk tradition kunde man knappt tala om i Sverige. Tämligen modesta orkesterverk med titeln ”sinfonia” hade komponerats under 1700-talet av Roman och Agrell men fler av invandrande musiker från framförallt Tyskland. Den främste klassicistiske symfonikern i vårt land bar ett namn som långt ifrån alla musikmänniskor känner till: Joachim Nikolas Eggert. Hans fyra symfonier har sådana kvaliteter att de borde vara självskrivna på repertoaren också internationellt.

Symfonier var dåförtiden inget som intresserade en svensk konsertpublik, annat än möjligen om de var av utländska tonsättare. Svenskar med komponistambitioner erkände själva, med undantaget Franz Berwald, att de inte kunde hävda sig som symfoniker och däri instämde publik och kritik. De skrev bara i mindre format, framförallt anspråkslösa sånger och pianomusik. Sådan intim musik gjorde sig bättre i borgerliga hem än från en konsertestrad. Symfonisk repertoar kunde möta i dessa salonger men då inte i orkesterskrud utan i arrangemang för piano fyrhändigt.

Särskilt omtalad var den krets av kulturpersonligheter som regelbundet samlades hos änkeöverstinnan Malla Silfverstolpe i Uppsala. Där var historieprofessorn Erik Gustaf Geijer den äldste, den förste i en rad av diktarmusiker, som skrev både text och musik till sina sånger. Där såg man också den romantiske poeten Atterbom. Och Adolf Fredrik Lindblad (1 februari 1801 - 23 augusti 1878) välkomnades första gången till Mallas litterära-musikaliska salong i april 1823.

Lindblad var östgöte. Han lärde sig spela piano och flöjt och fick som 15-åring en egenhändigt komponerad flöjtkonsert framförd i Norrköping. Men den välmenande fosterfadern sände honom snart därefter till en tids handelslära i Hamburg. Efter hemkomsten därifrån delade han sin tid mellan kontorssysslor och pianolektioner, men när han flyttade till Uppsala på våren 1823, var han klar över att i framtiden ägna sig helt åt musiken.

Utbildning i harmonilära fick han nu under något år av universitetets director musices, J C F Haeffner. Med Malla Silfverstolpes hjälp kunde han sedan tillbringa något år i Berlin, där han studerade komposition för Zelter och grundlade en varm vänskap med dennes bäste elev, den 17-årige Felix Mendelssohn.

Åter i Sverige 1827 startade Lindblad ett pianoinstitut i Stockholm och ledde det till 1861. Under många år var han även uppskattad musiklärare åt kronprinsen, den blivande Oscar I, och senare åt kungens musikaliska och komponerande barn, prins Gustaf och prinsessan Eugenie.

Redan efter sitt första år i Uppsala hade Lindblad sett i tryck sina första kompositioner. Det var i ett häfte med sånger av honom och av den äldre vännen Geijer. Och från slutet av 20-talet började han skriva de sånger, romanser, lieder eller oftast snarare att beteckna som visor, som gjorde honom omåttligt populär under hela hans levnad och som man i dag särskilt minns honom för. Till ungefär en tredjedel av dessa mer än 200 sånger skrev han själv också texten. Merparten är strofiska och har idyllisk karaktär. Utan att direkt gå i folkton känns de ändå genuint ”svenska”.

Men tonsättaren Lindblad hade tidigt ambitioner att visa upp sig i musik som krävde mer både av honom själv och av dem som skulle utföra den. Och av lyssnarna. 1831 fullbordade han en symfoni i C-dur. Förstasatsen spelades samma år vid en konsert i Riddarhuset, men uruppförandet av symfonin i komplett skick ägde rum i samma lokal den 25 mars 1832.

Symfonin är ett imponerande debutarbete, stort anlagd, så att den med alla repriser iakttagna tar runt 40 minuter att framföra. Att Lindblad haft wienklassicistiska föredömen framgår tydligt. Man känner igen Mozart från dennes sista symfonier, ibland i nästan ordagrant övertagna motiv och fraser. Här och var erinras även om Haydn och ännu oftare om Beethoven i dennes tidiga symfonier.

Satserna är välgjorda till formen och i det tematiska arbetet. Lindblad har insett att den typ av sköna melodier han så osökt finner på för sina sånger, inte skulle vara särskilt utvecklingsbara i ett symfoniskt sammanhang, inte ens i den långsamma tredjesatsen, utan att här krävs en tematik av annat slag. Lindblads förnämliga instrumentation överraskar, då han veterligen aldrig fått någon undervisning i att skriva för orkester.

Lindblads Symfoni nr 1 fick ett mycket svalt mottagande i Stockholm. Där fanns som sagt under 1800-talets första decennier ingen marknad för symfonier. Franz Berwald, som var fem år äldre än Lindblad, hade redan hunnit erfara detta. Hans A-dursymfoni hade spelats vid ett enda tillfälle 1821 och fått nedgörande kritik. Han skulle möta ännu mer hårdnackat motstånd mot sin musik senare.

Berwald bodde på 1830-talet i Berlin, där han misslyckades som operatonsättare men försörjde sig framgångsrikt som ortoped. Fyra storartade symfonier komponerade han i början av det följande årtiondet. Av dem framfördes bara en enda under hans livstid. Det talar också för den bristande tilltron till svenska tonsättares förmåga att skriva symfonier, för de utbredda fördomarna och ointresset hos publik och kritik.

En del av förklaringen till den omilda behandlingen av Berwald i hemlandet ligger dock i hans egen personlighet och arroganta uppträdande. Trots att båda under många år samtidigt bodde i Stockholm hade Berwald och Lindblad sällan något med varandra att göra. Lindblad var i motsats till Berwald en mycket charmerande och entusiastisk människa. Inte minst attraherade han många damer i sin omgivning. Den betydligt äldre Malla Silfverstolpe förälskade sig djupt i honom, och en kärlekshistoria mellan hans elev, den unga operasångerskan Jenny Lind, och Lindblad var ett tag nära att stjälpa hans äktenskap.

Bemötandet av Lindblads C-dursymfoni i Stockholm fick vännen Erik Gustaf Geijer att göra en skarp vidräkning med den svenska musiksmaken och den okunniga kritikerkåren. Men sen upprättelse fick Lindblad då symfonin 1839 spelades upp i Gewandhaus i Leipzig under Mendelssohns ledning och efteråt fick en mycket positiv recension av Robert Schumann i den ledande tyska musiktidskriften. Som en följd därav gavs symfonin ut i tryck på förnäma Breitkopf & Härtels förlag.

Sedan Lindblad också haft klen framgång med sin opera Frondörerna på Kungliga teatern i Stockholm, avtog snabbt hans lust att göra musik i större format. Han var nöjd med att av den stora publiken hyllas som ”den svenska sångens fader” eller (mindre träffande) ”en svensk Schubert”, dvs för sina populära sångers skull.

Men för de kretsar i huvudstaden som utanför offentligheten och för sitt eget nöjes skull odlade kammarmusik på hög amatörnivå, inte minst inom ”Mazerska sällskapet” och dess föregångare ”Djurgårdsbolaget”, skrev han åtskilliga verk: sju eller kanske tio stråkkvartetter, tre fiolsonater, ett par stråkkvintetter, en pianotrio och ”Smärre kompositioner” för piano. Bara obetydligt av denna instrumentalmusik är numera bekant, än mindre utgiven i tryck, men de som konfronterats med den har funnit den skickligt gjord och behagfull.

Det gick många år och krävdes mycken övertalning av hovkapellmästare Foroni för att förmå Lindblad att än en gång skriva en symfoni, nu i D-dur. Den uruppfördes den 6 maj 1855 vid en lång konsert som även bl a upptog Beethovens Nia. Kanske inte så underligt om Lindblads Tvåa vid en sådan jämförelse tycktes auditoriet tämligen obetydlig och blek! Och att ingen förläggare såg till att ge ut den i tryck.

Konstnärligt står dock Lindblads 2. symfoni inte nr 1 efter. Den är mycket välgjord. Instrumentationen är lika elegant som i den tidigare symfonin, formbehärskningen större och kontrapunktiken mer påfallande. Temata är omsorgsfullt valda. Tonspråket har ingen specifikt nationalistisk färg, det vilar fortfarande främst på en grund byggd av Mozart och Beethoven, men romantiska influenser gör sig nu tydligare hörda; man kan uppfatta spår av Mendelssohn och Schumann. I scherzot uppfattas inslag som kan påminna om Berwald; bara som en tillfällighet, för när skulle Lindblad ha kunnat lyssna till eller ens studerat i partitur orkestermusik av Berwald?

Känns avslutningen på symfonin bekant? Visst! Mozart. Cherubinos aria ur första akten av Figaros bröllop.

P-G Bergfors