Adolf Fredrik Lindblad
1 februari 1801 föddes Adolf Fredrik Lindblad på gästgivaregården vid Stora Torget i Skänninge. 23 augusti 1878 avled han på Lövingsborg i Skeda socken. Då hade han fullbordat ett liv som givit Sverige en av landets främsta tonsättare och musikpedagoger.
Adolf Fredrik Lindblads levnadsöde blev mer fantastiskt än vad man kunde ana, då gästgivarens 17-åriga dotter Märta Helena födde sin oäkta son. Familjens situation var förvirrad; den nyanlände familjemedlemmens namn gav upphov till spekulationer, först kallas han Carl Gustaf, sedan Adolf Fredrik. Och om pojkens rätta efternamn - hans börd och hans faders identitet - därom kunde ingen annan än Märta Helena berätta sanningen.
Gästgivaren och bryggaren Carl Magnus Friberg var vid dottersonens födelse 1801 en drygt 40-årig man som sett sina bättre dagar. Han var född i Skänninge och ingift i släkten Lomell, en av stadens mer välsituerade borgarsläkter som grundade familjeförmögenheter på färgar- och garvarhantverket. Som nygift hade Friberg det gott ställt, tack vare svärfaderns pengar, men av olika skäl gick det dåligt för Carl Magnus Friberg. Han avled 1802 och efterlämnade ett konkursmässigt bo. Familjen skingrades och några barn placerades hos bättre bemedlade släktingar, ett par söner gick till sjöss och Märta Helena tog tjänst i Stockholm.
Adolf Fredrik Lindblad
Barndomsåren
En syster till Adolf Fredrik Lindblads mormor tog sig an honom. Hon var gift med köpmannen Carl Jacob Lindblad, som drev en liten handelsrörelse i Skänninge, i Nordanåkvarteret strax väster om Skena-ån. Fru Lindblad var nog inte så överförtjust i att få ikläda sig uppdraget som styvmor, men någonstans i sitt barska väsen hade hon ett gott hjärta - och det blev Lindblads räddning.
Till Lindblads räddning bidrog även styvfadern Carl Jacob, som blev varmt fästad vid sin styvson och med tiden (tillsammans med sin andra maka, prästdotter från Vallerstad) såg till att pojken fick utbildning i musik och komposition. Carl Jacob Lindblad gav också styvsonen ett efternamn och han gav honom en ekonomisk trygghet. När Carl Jacob avled 1847, han var då rådman i Norrköping, ärvde Adolf Fredrik Lindblad en tredjedel av styvfaderns förmögenhet.
Skall man vara korrekt, så får man nog tillskriva Lindblads styvmor nummer två, Charlotte Zetterling, den största förtjänsten att ha banat väg för Adolf Fredriks kulturgärning. Till skillnad från den ilskna styvmor nummer ett, hade Charlotte ett älskvärt sätt, hon musicerade och hon kunde föra en belevad konversation. Och hon förstod och respekterade att styvsonen inte ville bli någon bläckknodd. Tack vare Charlotte och Carl Jacob Lindblads välvilja kunde så Adolf Fredrik 1822 bege sig till Uppsala för att studera musik.
Men skall man vara rättvis, så måste man också nämna, att Lindblads riktiga mamma, Märta Helena Friberg, utifrån tämligen fattiga villkor bidrog till sonens musikaliska utveckling. I pojkåren bodde nämligen Adolf Fredrik mestadels i Stockholm hos Märta Helena och hennes make, skådespelaren J E Sundwall. I denna miljö fick Lindblad tillfälle att bekanta sig med huvudstadens musikliv, främst operan, men han fäster i sina egna minnesanteckningar inget större avseende vid de intryck dessa kulturimpulser kan ha givit. Varför? Kanske ligger en förklaring i Lindblads känsliga förhållande till sin egen mor. Här kan man ana en tragik. Märta Helena Friberg finns alltid med som en skugga i Adolf Fredrik Lindblads liv. På gamla dagar lever hon tillsammans med den lindbladska familjen i Bondeska palatset i Stockholm. Men hon finns aldrig med i Lindblads umgänge med societet och kulturelit.
I Uppsala och bildningsresan
1822 gjorde så Lindblad entré i Uppsala, där dåtidens svenska kulturetablissemang fanns samlat. Hans inträde i denna värld torde ha varit magnifik och han hade alla förutsättningar att uppfylla de förväntningar som fanns på ett ungt snille i romantikens salonger. Han var begåvad och hade talang. Han hade ett manér och ett utseende som tilltalade både män och kvinnor. Uppsalasocietetens förnämsta värdinna, överstinnan Malla Montgomery-Silfverstolpe, tog med entusiasm emot sin skyddsling och i denna värld spelade överstinnan hängivet sin roll som Lindblads uppsaliensiska skyddsängel.
Adolf Fredrik Lindblads konstnärsdrömmar och rådmannens ekonomiska stöd styrde Lindblads steg till Uppsala men på vägen dit hade han också god hjälp av Per Daniel Amadeus Atterbom, Adolf Fredriks gode vän och blivande frände. Med tiden blev Lindblad nämligen gift med Atterboms kusin, Sophie Kernell från Bleckenstad, den kvinna som blev den mest tålmodiga av Adolf Fredriks alla skyddsänglar.
Atterbom var i lika hög grad som Lindblad ett barn av sin tid och i Uppsalas salongskultur blev de unga östgötarna uppburna favoriter. I Sohlmans musiklexikon kan man om Lindblad läsa, att han "med sin romantiskt charmerande personlighet mottogs som en jämbördig i kretsen av äldre humanister och akademiker". Åren 1822-1825 var Adolf Fredrik bosatt i Uppsala och ägnade faktiskt en del av dessa år åt att studera musik och komposition även om mycket tid också spenderades på det intensiva umgängeslivet. I Uppsala gjorde han också sin debut som tonsättare, då han 1824 tillsammans med Erik Gustaf Geijer gav ut häftet Musik för sång och fortepiano, där de flesta texterna är hämtade ur Atterboms läsdrama Lycksalighetens ö. Vid tjugotre års ålder hade Adolf Fredrik Lindblad alltså fått en plats bland de stora genierna. Det var sådana personligheter som romantiken älskade. Fru Montgomery-Silfverstolpe var hänförd!
Dock fann överstinnan det nödvändigt, att den unge köpmanssonen och tonsättarlärlingen fick lite internationell bildning. Och då hon var van vid att styra och ställa - och bli åtlydd - satte hon Geijer och Lindblad i täckvagnen och for tillsammans med dessa herrar iväg på en grand tour genom de tyska kulturprovinserna. Resan varade från 1825 till 1827. Under dessa år blev Lindblad genom fru Montgomery-Silfverstolpes förmedling bekant med flera av den tyska romantikens främsta företrädare. Viktigast av allt var säkert Adolf Fredrik Lindblads nu knutna vänskap med Felix Mendelssohn som längre fram kom att fungera som Lindblads internationelle mentor.
Den tyska resan fick också en stor betydelse för Lindblads kommande verksamhet som tonsättare och musiklärare. Det var i Berlin som han erhöll sin egentliga utbildning i komposition och musikpedagogik.
Äktenskap, musikskolan och Frondörerna
När han 1827 var hemkommen från Tyskland, ansåg Adolf Fredrik Lindblad att han kunde stå på egna ben, en uppfattning som delades av rådman Lindblad och överstinnan i Uppsala. Adolf Fredrik fick nu möjlighet att äntligen gifta sig med sin Sophie, med vilken han varit förlovad i många år. I det livslånga äktenskapet begåvades Sophie och Adolf Fredrik med tre barn, en son, som med tiden blev officer, och två döttrar, som med tiden blev gifta Grandinson respektive von Feilitzen.
De första åren på 1830-talet skrev Lindblad operan Frondörerna (med motiv från 1600-talets Frankrike). Detta musikverk, som han alltså skrev i början av sin tonsättarbana, var för Lindblad en stor kraftansamling. Operans instrumentalisation är mästerligt utförd men i andra avseenden är det tydligt, att Frondörerna är ett förstlingsverk. Operan uppfördes åtta gånger på Kungliga Teatern i Stockholm men detta till trots var Lindblad missbelåten med hur Frondörerna mottogs av publik och kritiker. Lindblad skrev därför aldrig mer någon opera.
I sin yrkesutövning som lärare och kompositör var Lindblad mestadels mycket framgångsrik. Åren 1827-1861 drev han en egen musikskola i Stockholm, en musikskola vars pedagogiska idéer låg i sin samtids frontlinje. Bland eleverna märks prins Gustaf (sångarprinsen), prinsessan Eugenie, kung Oscar I och blivande yrkestonsättare som Ludvig Norman och Ivar Hallström.
Kring Lindblads musikskola och i hans hem cirkulerade för övrigt många av samtidens stora kulturpersonligheter, alla dragna till Lindblads goda karaktär. Här fanns - förutom ungdomsvännerna från Uppsala - även den ”avfallne” Geijer, Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer, den sistnämnda liksom Lindblad född 1801. Och i kretsen kring Adolf Fredrik Lindblad fanns också Jenny Lind, som i en och samma person uppträdde som både skyddsängel och skyddsling.
Jenny Lind
Lindblads förhållande till Jenny Lind utvecklades till ett romantiskt (egentligen tragiskt) triangeldrama, lika uppslitande för samtliga de tre personer som var berörda, Jenny Lind, Adolf Fredrik Lindblad och Sophie Lindblad.
Som ung flicka upptogs Jenny Lind som barn i huset hos familjen Lindblad. Som kunnig pedagog såg givetvis Adolf Fredrik Lindblad att den unga Jenny Lind hade en sångbegåvning på gränsen till det geniala. Han såg också till att Jenny Lind fick sin första sångroll då Frondörerna framfördes på Stockholmsoperan 1834-1836.
Men förutom det pedagogiska förhållandet fanns det ett känslomässigt sådant mellan Adolf Fredrik och hans elev. Det sägs, att Lindblad i Jenny Linds livsöde (hon var också ett övergivet barn) såg en parallell till sitt eget. Och tack vare den ömsesidiga konstnärliga inspirationen blev läraren och hans elev varmt fästade vid varandra, ett förhållande som inte kan beskrivas med något annat ord än kärlek.
När Lindblad och Jenny Lind så förstod vad deras känslor handlade om, blev de förtvivlade. En sådan utveckling av deras relation var inte alls avsedd. Lindblad var djupt förälskad i sin Sophie och Jenny Lind hyste stor aktning för fru Lindblad som väninna och modersgestalt. Ett triangeldrama i ordets rätta mening var alltså under uppsegling. Fru Lindblad erbjöd sig att skiljas från sin make, Adolf Fredrik reagerade med svår depression och Jenny Lind flydde i panik från det lindbladska hemmet. Därmed räddade hon Sophies och Adolf Fredriks äktenskap och den kanske största krisen i Lindblads liv var över även om den satte djupa spår i hans själsliv.
Lindblads sånger
Det är för sina sånger som Adolf Fredrik Lindblad har blivit mest känd, sånger som han många gånger skrev till Jenny Lind och som hon också ofta sjöng på sina turnéer i Europa och USA. Lindblads sånger kan beskrivas som konstmusikaliska ballader, ofta med inslag av folkton; glada, melodiösa sånger som ibland också röjer stråk av disharmoni och vemod. Lindblad skrev inte sällan både text och musik till sina sånger men han tonsatte också åtskilliga dikter av samtida nordiska och - i några enstaka fall - tyska lyriker. Allra bäst är kanske Lindblad i sina naturlyriska tonmålningar såsom den ofta sjungna och älskade ”O, ljuva sommarfläkt”.
Som kompositör av sånger var han mycket produktiv. Han komponerade drygt 200 sånger under 1820-1850-talen, sånger som publicerades i olika häften, till form och innehåll anpassade till samtidens borgerliga salongskultur. Typiska för samtiden var också de två sångcykler, som Lindblad komponerade för blandad kör och piano, Drömmarne och Om winterqväll.
Symfonier och kammarmusik
För Adolf Fredrik Lindblad torde komponerandet av alla sånger ha varit en kär sysselsättning, en bearbetning av minnen och erfarenheter. Men han var också medveten om att sångerna tillkom tack vare publikens efterfrågan. Detta förhållande var i grund och botten ett problem för Lindblad, i synnerhet som det han ville se som sin egentliga tonsättargärning - operan, symfonierna och kammarmusiken - inte riktigt nådde fram till sin publik och inte heller förstods av samtidens svenska musikkritiker.
Adolf Fredrik Lindblad - och för övrigt också den med honom samtida Franz Berwald - såg sig därför som misslyckade och oförstådda. Verkligheten var den omvända; det var tonsättarna som stod för det nya och geniala och det var samtiden som var inskränkt och oförstående.
I synnerhet Adolf Fredrik Lindblad fick dock positiv uppmärksamhet ute i Europa där insikter i exempelvis den symfoniska musiken var väl utvecklade. Stödet från europeiska storheter som Mendelssohn, Schumann och Louis Spohr gav Lindblad kraft och inspiration att trots anlagen för svartsyn fortsätta komponerandet. Han skrev (så vitt man idag vet och som finns bevarat) två stråkkvintetter, sju stråkkvartetter, en trio för piano, violin och viola, tre violinsonater och en pianosonat. Hans största musikaliska verk var de två symfonierna i C resp D, skrivna på 1830- resp 1850-talen. När C-dur-symfonien uruppfördes 1831, var det första gången det spelades en svensk symfoni. Det var alltså Lindblad som i Sverige introducerade den alltsedan wienklassicismen mest prestigefyllda konstmusikaliska uttrycksformen.
Mer än "den svenske Schubert"
Man kan i den sparsamma litteraturen om Adolf Fredrik Lindblad ibland träffa på frågan, vad som kunde ha skett med Lindblads musikaliska utveckling om han fått en mer gedigen utbildning och om hans kompositioner i större format rönt ett positivt intresse även i hemlandet. Nu blev ju Lindblad "endast" en kompositör av vackra sånger och i den egenskapen uppskattad - han fick ju till och med benämningen "den svenske Schubert".
Ja, sanningen är ju den, att Lindblad inte endast är en kompositör av vackra sånger. Hela hans musikaliska produktion skall ses i relation till att Lindblad också på heltid var musiklärare och i det perspektivet torde hans kammarmusik, operan Frondörerna och de två symfonierna vara nog så goda prov på konstnärligt skapande. Enligt samtida ögonvittnen skall Lindblad dessutom ha varit behäftad med en ibland överdriven självkritik som i kombination med depressiva anlag understundom kunde försätta honom i total passivitet. Och i ett sådant läge var nog det konstnärliga skapandet satt på sparlåga. Den vänlige, charmerande Adolf Fredrik Lindblad var alltså en helgjuten människa med egenskaper som även ett snille får bära.
De sista åren
Lindblad var av allt att döma mycket fästad vid sin familj. Det var därför med saknad som han såg sin dotter Lotten 1859 flytta till Östergötland, där hon äktat kaptenen Urban von Feilitzen, mest känd som skriftställare under signaturen Robinson. Saknaden efter Lotten, som f ö var en skicklig konsertpianist, blev så stor att Lindblad med maka på 1860-talet också flyttade till Östergötland, till familjen von Feilitzens gård Lövingsborg i Skeda socken strax söder om Linköping.
Här lät Adolf Fredrik Lindblad uppföra en villa i tidstypisk schweizerstil och här återupplevde den åldrande Lindblad den salongskultur som han mindes från ungdomens Uppsala. Till Lövingsborg kom många av 1860-talets kulturpersonligheter på längre eller kortare visiter och till Lövingsborg - och till Urban von Feilitzen - kom också den unga Ellen Key, men det är en annan historia.
Efter en tids sjukdom avled Lindblad på Lövingsborg 23 augusti 1878, drygt 77 år gammal. Han begravdes på Skeda kyrkogård där en hög gravsten utmärker tonsättaren Adolf Fredrik Lindblads sista viloplats.
Urban Bäckström
Lindblad-Sällskapet