Franz Berwald

Symfonier

1800-talets svenska musikvärld förmådde aldrig erkänna Franz Berwald som den mest egenartade och kanske också största kompositör, som Sverige hittills frambringat. Han hade stora framgångar i de tysktalande delarna av Europa och hedrades t.o.m. med att bli invald i Mozarteum i Salzburg, en ära som saknade sin motsvarighet i Sverige. Men i sitt hemland fick han trots det ingen uppskattning.

Franz Adolf Berwald föddes i Stockholm den 23 juli 1796. Han tillhörde en tysk släkt, vars medlemmar de senaste 150 åren ägnat sig åt musik. Fadern var den förste, som bosatte sig i Stockholm. Han hade studerat för Franz Benda och blev sedan violinist i Kungliga Hovkapellet och han hoppades, att hans son skulle följa i hans fotspår. Men även om Berwald fick anställning först som violinist och sedan som altviolinistvid Kungl. Hovkapellet mellan 1812 och 1828, var det inte där, som hans verkliga musikaliska begåvning låg.

Det första tecknet på hans skaparbegåvning visade sig 1817, då han komponerade en numera försvunnen orkesterfantasi, en septett (som åtminstone delvis lever kvar i en senare septett från 1828) och en konsert för två fioler och orkester. Stråkkvartetten i g-moll skrevs 1818 och följdes snabbt av den andra i B-dur, som har försvunnit. Av kammarmusiken, där Berwald hade otroligt lätt för sig, finns tre verk kvar. Av en symfoni i A-dur från 1820 återstår endast delar av den första satsen. Berwald var starkt självkritisk och ytterst förbehållsam. Det är omöjligt att veta, om de felande kompositionerna har förkommit eller förstörts av honom själv.

När A-durssymfonin och violinkonserten framfördes för första gången, år 1820, var kritikerna inte sena att anklaga den unge kompositören för originalitetsjäkt och effektsökeri. Överdrivna och sällsamma modulationer, skärande dissonanser och ett allmänt intryck av kaos var vanliga klagomål. Det fanns de som var beredda att medge att Berwald inte saknade talang, men de uppmanade honom att snarast ta lektioner i komposition. Men Berwald struntade blankt i deras råd. Han tvivlade inte en sekund på sin egen kapacitet och år 1829 lät han t ex antyda att när hans opera Leonida låg klar, så skulle den ställa t o m Beethovens Fidelio i skuggan.

Berwald ansökte om stipendier för studier utomlands både 1822 och 1828 men utan resultat. Men med ekonomisk hjälp från sin livslånga mecenat, Prins Oscar, begav sig Berwald till Berlin 1829. Han kände sig som en främling i Sveriges musikaliska och akademiska kretsar delvis beroende på sin egen rättframhet och arrogans, och det var med lätt hjärta han lämnade Stockholm och dess amatörmässiga kritiker. Berlin var en betydande musikstad, och han räknade med att kunna slå sig fram där. Men han hade svårt att dölja sitt förakt för medelmåttighet i musiken, och genom sin arrogans stötte han bort dem, som kunde ha hjälpt honom mest, bl.a. Mendelssohn. Men han blev framgångsrik på ett helt annat område.

Den temperamentsfulle Berwald hade ingen formell urbildning. Han hade som barn en dag i vredesmod lämnat skolan och aldrig återkommit. Men han hade blivit intresserad av möjligheten att behandla rörelsehinder genom träning, och 1835 öppnade han en ortopedisk klinik. Hans intolerans så fort det gällde musik stod i bjärt kontrast till en stor medmänsklig generositet i fråga om allt annat. Han erbjöd de fattiga gratis behandling, uppfann sjukgymnastisk apparatur, som användes lång tid framöver och vann läkarnas respekt genom sina effektiva behandlingsmetoder. Efter 6 år var han en välbeställd man. Han gifte sig med en av sina anställda, sålde kliniken och flyttade till Wien. Det år han tillbringade där blev lyckosamt och fyllt av skaparglädje, och en konsert med hans musik fick ett varmt mottagande.

Efter 13 år utomlands återvände Berwald 1842 till Sverige, i hopp om att hans framgångar skulle följa honom även där. Sorgligt nog lyckades han inte göra något större intryck på hemmapubliken. Även om 40-talet var hans mest kreativa period, då hans fyra berömda symfonier såg dagens ljus, så fick de få verk, som uppfördes i Sverige ett blandat mottagande. Sinfonie sérieuse, den enda av de fyra, som framfördes under hans livstid, dirigerades illa av hans kusin Johan Fredrik Berwald, som inte hyste några varmare känslor för honom och möttes av samma kritik som två årtionden tidigare: originalitetsjäkt till varje pris.

1846 flyttade han utomlands för andra gången, och det skulle bli den lyckligaste tiden i hans liv. Ett halvår i Paris ledde inte till något, men desto större blev hans framgångar i Tyskland och Österrike. 1847 valdes han in i Mozarteum i Salzburg. Följande år jämställde en Salzburgkritiker honom med den tidens främsta kompositörer.

Det var omöjligt för Berwald att inte känna sig bitter och besviken, när ekonomiska svårigheter tvingade honom att återvända till Sverige. Och där väntade ytterligare motgångar. Han fick varken en tjänst vid Uppsala Universitet eller posten som kapellmästare vid Kungl. Hovkapellet, som hans nu pensionerade kusin hade innehaft. Ännu en gång fick Skandinaviens ledande kompositör söka sitt uppehälle på något annat sätt än genom musiken, där medelmåttor upptog alla platser.

Berwald blev disponent för ett glasbruk i Sandö i Ångermanland 1850 och tre år senare dessutom delägare där. Samtidigt startade han ett sågverk i närheten. Vintrarna tillbringade han i Stockholms mildare klimat, och sällskapslivet där kom honom att ägna sig åt kammarmusik. Resultatet blev i början av 1870-talet två pianokvintetter och tre av de fem pianotriorna. De flesta gavs ut i Tyskland och blev väl mottagna där. Franz Liszt fann mycket att beundra i den andra kvintetten och sade till Berwald: ”Ni äger en sann egenart, men ni kommer inte att få uppleva någon framgång under er livstid. Men ni måste ändå fortsätta på den inslagna vägen.”

Det första formella erkännandet i Sverige kom 1864, när Berwald blev medlem av Kungl. Musikaliska Akademien. Tre år senare förordade hans kollegor honom till en tjänst som professor i komposition, men det blev bara en halv seger. Styrelsen vägrade att godkänna utnämningen och föreslog en annan kandidat. Men under trycket av den allmänna opinionen och Prins Oscars inflytande, fann denne det bäst att avböja. Så den förödmjukade Berwald blev trots allt professor.

Det är omöjligt att säga vilket inflytande Berwald skulle kunnat ha på det svenska musiklivet. Han hade bara fem elever, när han den 3 april påföljande år avled i lunginflammation. Hans finaste verk skulle inte uppföras förrän under 1900-talet, när senare generationer med bland annat Tor Aulin och Wilhelm Stenhammar som förespråkare slutligen skulle ge hans musik det erkännande, som så länge undanhållits den.

Under Berwalds livstid utvecklades och förändrades musikspråket på ett sätt, som nog är utan motstycke i historien. Berwald, som föddes när Beethoven var en ung man och som dog 3 år efter premiären på Tristan och Isolde återspeglar på sitt eget, högst personliga sätt några av dessa förändringar, om också inte i kronologisk ordning. Nationalismen var en sen företeelse i Skandinavien och påverkade honom inte nämnvärt. Man måste gå till den tyska klassiska romantiken, för att hitta ursprunget. I den tidiga musiken märker man inflytandet från Hummel och Spohr, och Berwald hade också Beethovens förkärlek för korta ledmotiv och utpräglat rytmiska mönster, men där finns också helt tydligt något som är Berwalds eget. Redan när det gällde stråkkvartetten från 1818 och violinkonserten från 1820, visste kritikerna inte hur de skulle uppfatta de djärva, till synes nyckfulla modulationerna. Eftersom det svenska musiklivet var konventionellt och oförargligt, måste Berwalds säregenhet ha verkat desto mer förbluffande. Men han hade hela tiden ett högt tekniskt kunnande och en utpräglad skicklighet i kontrapunktik.

Berwald var inre romantiker på samma sätt som Chopin eller Tjajkovskij, och inte heller en förnyare som Berlioz eller Wagner. Trots sina djärva experiment hade han, kanske förvånande, en större närhet till 1700-talets klassicism, som bättre stämde överens med hans egen emotionella jämnvikt och ädla humanism. Det nya hos honom bestod inre i att förnya utan i att på ett fascinerande sätt använda sig av det som redan fanns. Detta gäller särskilt hans harmonik, som har en alldeles egen friskhet, men som sällan vågar sig så långt som hos Berlioz, Chopin eller Liszt.

Känslan för struktur är oftast inte särskilt utpräglad inom den romantiska musiken, men det var just här Berwald var som djärvast. Så tidigt som 1828 experimenterade han med idén om strukturell enhet genom att låta den långsamma satsen i sin septett innesluta scherzot. Detta återkommer i hans mest omfattande försök till integration. Där är inte bara scherzot inneslutet i den långsamma satsen utan den långsamma satsen bildar en del av allegrot och resultatet blir en enda struktur, bestående av en introduktion och fem sammanhängande delar.

Berwalds bevarade musik för orkester omfattar konserter för piano, fagott och violin samt en rad symfoniska dikter men domineras ändå eftertryckligt av symfonierna. Frånsett en tidig symfoni i A-dur, komponerad 1820, av vilken bara första satsen finns kvar, brukar man räkna med fyra symfonier. De två första, de som bär namnen Sinfonie sérieuse (dvs ”allvarsam symfoni”) och Sinfonie capricieuse (ung. ”nyckfull” eller ”oberäknelig”), komponerades bägge år 1842, de två senare, Sinfonie singulière (dvs ”enastående” eller ”ensam i sitt slag” med en liten anstrykning av ”egenartad”) och Ess-dursymfonin, tillkom båda tre år därefter, 1845. Det förtjänar att påpekas att alla namnen på symfonierna härstammar från Berwald själv, i motsats till vad som är fallet med många andra kompositörer, där förläggare och andra intressenter i efterhand satt till namn i avsikt att göra verken mer attraktiva.

Som tidigare nämnts var Sinfonie sérieuse den enda av Berwalds symfonier som kom att uppföras under hans livstid. Anledningarna till detta var många. Hur högt Berwald än stod i aktning hos sina yngre tonsättarkollegor som August Söderman och Ludvig Norman, så var det en uppfattning som ingalunda delades av det musikaliska etablissemanget. Med all rätt, ansåg han detta till stor del bestå av dilettanter och amatörer vars okunskap bara överträffades av deras självgodhet. Och när han träffade på någon riktig sådan där musikalisk viktigpetter hade han svårt att hålla fingrarna i styr. Hans sondotter, Alfhild Arosenius har berättat en belysande episod. Det fanns i Stockholms musikaliska kretsar en man som utgav sig att i detalj känna till varje verk av J S Bach och som älskade att i tid och otid skrodera om det. Till slut blev frestelsen Berwald övermäktig. Han tog en Bachfuga, omfördelade stämmorna, utgav den för att vara av honom själv och förelade den för den store Experten med en hovsam begäran om ett uttalande om dess musikaliska halt. Det kom, och det var kort och koncist: ”Ingen kan skriva fugor som Bach, allra minst herr Berwald.” Men Berwalds pojkstreck blev upptäckt ganska snabbt och experten ifråga lär ha fått utstå åtskilliga välvässade anspelningar på sina kunskaper, något som han absolut inte kunde smälta. Att han aldrig förlät Berwald visade sig när denne blev aktuell för inval i Musikaliska Akademin. Den lurade experten var visserligen sjuk men han lät sig bäras från sin sjukbädd till Akademin, så att han skulle ta tillfälle att rösta mot Berwalds medlemskap! Hur man skaffar sig ovänner i ledande positioner var sålunda inte något som Berwald behövde lektioner i och härtill kom det faktum att han vistades utomlands långa perioder, vilket inte just gjorde det lättare för honom av ta någon av de platser vid olika musikaliska institutioner, som i stället gick till betydligt sämre meriterade sökande.

Symfoni nr 1 i g-moll, Sinfonie sérieuse (1842)

1. Allegro con energia
2. Adagio maestoso
3. Stretto
4. Final: Adagio – Allegro molto

Konserten (med Sinfonie sérieuse) ägde rum på Kungl. Teatern den 2 december 1843 och dess program kan vara roligt att se i sin helhet eftersom det ger en intressant inblick i den tidens konsertliv. Tillställningen var uppdelad i tre delar. Den första innehöll uvertyren till Trollflöjten av Mozart, en duett ur Haydns Årstiderna, Berwalds Minnen från norska fjällen och Bajadärfesten plus en aria ur Modehandlerskan, den andra Sinfonie sérieuse och den tredje, slutligen, Jag går i kloster en operett av Berwald som därmed framfördes för första gången i sin helhet. Ett något mastigt och brokigt program, minst sagt.

Det finns en berömd recension ur Dagligt Allehanda där symfonin sablas ner totalt och där det bl a heter:

”Denna komposition är särdeles anspråksfull och dess i det hela mest utmärkande kännetecken är dess obegriplighet. De mest bisarra och ovanliga tonförbindelser jäkta varandra utan uppehåll, och örat söker förgäves någon enkel, melodisk sats till tröst och vederkvickelse under allt detta musikaliska eller kanske snarare omusikaliska virrvarr. Någon gång tyckte vi oss märka början eller liksom esquissen av en lugnare sats. Men ständigt bedrog vi oss i våra förhoppningar på lugn, sans och klarhet. Ty om idéerna tycktes vilja börja att reda sig, och en enkel melodi dök upp ur de stormande tonmassorna, var hr B. strax färdig att klippa av dem och med våld åter föra sina åhörare in på sin stora musikaliska öken.”

Innan vi, som ju har fördelen av att ha hört ytterligare tre symfonier av Berwald – däribland de två bästa, gör oss för lustiga över recensentens omdömen, bör det sägas att han tillade:

”Möjligt är att symfonien kan vinna genom ett förnyat åhörande, och till äventyrs var den nu ej utförd med den punktlighet och finess eller med den instrumentstyrka, som komponisten önskat.”

Det är lätt att glömma att vi nu genom skivor och annan teknik alltid har lätt tillgång till ett verk och dessutom var av allt att döma framförandet under hovkapellmästaren och Berwalds kusin Johan Fredrik Berwald ett uselt sådant, dåligt förberett med en enda repetition och illa utfört. Ett utslag av avundsjuka trodde Berwald själv och möjligen hade han rätt.

Symfoni nr 2 i C-dur, Sinfonie capricieuse (1842)

1. Allegro
2. Andante
3. Final: Allegro assai

Den andra symfonin, i D-dur med tillnamnet Sinfonie capricieuse är omgiven av mystik. Strax efter Berwalds död försvann partituret under gåtfulla omständigheter och har sedan aldrig återfunnits. Vad vi nu har är en skiss, daterad 18 juni 1842, med tre namnpåskrifter: Sinfonie singulière, Sinfonie pathétique och Sinfonie capricieuse. Möjligen är det bara är fråga om olika namnförslag som Berwald lekt med och skrivit ner spontant. Hur som helst kom ju Singulière till användning vid ett senare tillfälle och Pathétique blev så småningom namnet på en symfoni aven helt annan tonsättare. Namnet Sinfonie capricieuse är emellertid inramat på skissen och av detta och en del andra omständigheter har man dragit slutsatsen att det verkligen är fråga om samma symfoni vars fullständiga partitur kom bort så mystiskt.

Eftersom den bevarade skissen är mycket ofullständig gjorde professor Ernst Ellberg 1913 en orkestrering som låg till grund för symfonins första framförande den 9 januari 1914, med Armas Järnefelt som dirigent. I den kompletta Berwaldutgåvan ingår en senare version av Nils Castegren och numera är det alltid den som spelas, så också på den här inspelningen.

Symfoni nr 3 i C-dur, Sinfonie singulière (1845)

1. Allegro fuocoso
2. Adagio – Scherzo: Allegro assai – Adagio
3. Final: Presto

Hans tredje symfoni har namnet Sinfonie singulière och även om alla symfonierna bär drag av Berwalds mycket personliga stil, så passar det kanske allra bäst in här. Den uppvisar samma formella särdrag som en gång septetten, med scherzot inneslutet i den långsamma satsen. Sinfonie singulière brukar anses som Berwalds främsta symfoni. Den uruppfördes den 10 januari 1905, med Tor Aulin som dirigent.

Symfoni nr 4 i Ess-dur (1845)

1. Allegro risoluto
2. Adagio
3. Scherzo: Allegro molto
4. Final: Allegro vivace

Även den fjärde symfonin, den i Ess-dur, också den från 1845, hade ursprungligen ett tillnamn, Sinfonie naïve, men det strök Berwald senare själv, förmodligen för att han var orolig att det skulle missförstås. Vad han avsåg med namnet var säkert symfonins ogrumlade air av harmoni och konfliktlöshet, den känsla av välbefinnande och emotionell balans den urstrålar som också tagit sig uttryck i en formell fulländning. Själv höll Berwald den mycket högt och för Sveriges minister i Paris, Gustaf Löwenhielm lär han ha betecknat den som ”det bästa verk jag i den vägen skrivit”. Symfonin omfattar de fyra vanliga satserna och fick sitt uruppförande den 9 april 1878, med Berwalds tonsättarkollega Ludvig Norman som dirigent.

Tragisk uvertyr till Estrella de Soria (1841)

Operaplaner sysselsatte Berwald under större delen av hans liv, vilket knappast är så konstigt med en kompositör som i sin ungdom tillbringade arr antal år i Kungl. Hovkapellet. Men han var varken den förste eller siste att råka ut för undermåliga librettister. Och även om Estrella de Soria är hans mest lyckade försök, så säger det inte så mycket. Handlingen utspelas i 1400-talets Spanien och är ett kärleks- och svartsjukedrama med åtskilliga intrikata och mer eller mindre trovärdiga turer. Faktum är att det mest positiva med denna och en annan opera, Drottningen av Golconda, är att de inspirerat Berwald till två fina uvertyrer som står sig mycket väl i jämförelse med de av t ex Weber och Schumann.

Pianokonsert i D-dur (1855)

1. Allegro con brio
2. Andantino
3. Allegro molto

Berwalds pianokonsert är ett sent verk och fullbordades i november 1855. Partituret har en anteckning om att ”verket kan spelas utan orkester” och är ovanligt på så sätt att solisten är i elden hela tiden. Den är tillägnad Hilda Thegerström, en elev som Berwald ägnade speciell omsorg och förmodligen också hjälpte till de stipendier som gjorde det möjligt för henne att studera först i Paris och sedan i Weimar för ingen mindre än Franz Liszt. Den senare har med sedvanlig älskvärdhet uttalat sig om hennes ”osedvanliga musikaliska begåvning”. Konserten kom dock inre att uruppföras förrän 1904, med kompositörens sondotter Astrid Berwald som solist. Det finns bedömare som betraktar pianokonserten med vänligt överseende som en produkt av en tid då Berwalds självkritik börjat överge honom. Men faktum är att i rätta händer är den mycket intressant. Kanske skulle den ha försetts med samma uppmaning som Berwald en gång försåg A-durkvintetten med: ”Däremot skulle jag vara mycket tacksam om herrar virtuoser som bara spelar med fingrarna och inte med hjärna och hjärta vore vänliga att lämna mina kompositioner ifred.”

Framföranden av Berwalds orkesterverk är alltså på det hela taget en 1900-talsföreteelse. När den framstående dirigenten Igor Markevitj för nära 40 år sedan gjorde en berömd inspelning av Singulière och Ess-dursymfonierna vet vi att han vid ett besök i Stockholm sade ungefär så här:

”Ni svenskar har ni nog inte klart för er vilken kompositör av rang ni har i Berwald.”

Vi hoppas de här bägge skivorna skall öppna ögonen på många svenskar för Berwalds storhet och skulle de dessutom bidraga till att även utanför vårt lands gränser till slut ge honom den framträdande plats bland 1800-talets kompositörer som han så väl förtjänar skulle ingen vara gladare än vi.