Albertus Pictor

Persongalleri

I Albertus Pictors målningar finns det ett galleri av personer, helgon med mera. I denna avdelning är avsikten att kort beskriva dessa personer.

De fyra latinska kyrkofäderna

För att se hur Albertus Pictor gestaltade de fyra latinska kyrkofäderna, följ länken.

Påven Gregorius den store

Gregorius I, även kallad Gregorius I Magnus, Gregorius den store, född cirka 540 i Rom, död 12 mars 604 i Rom, var påve från 3 september 590 till 12 mars 604. Kyrkolärare och helgon i Romersk-katolska kyrkan, med 3 september som festdag.

Den gregorianska sången bär hans namn. Han formulerade en lista över dödssynderna, vilka senare modifierades och kom att omfatta de berömda sju: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet. Han gjorde det som en sammanfattning av Bibelns budskap om synd.

Romersk-katolska kyrkan räknar Gregorius som helgon och som en av kyrkans fyra äldsta kyrkolärare (doctores ecclesiæ), tillsammans med Ambrosius, Augustinus och Hieronymos. I de östortodoxa kyrkorna är han känd som Gregorius Dialogus.

Ambrosius, biskop

Ambrosius av Milano (Aurelius Ambrosius, italienska Sant'Ambrogio), född cirka 340 i Trier i södra Gallien (nuvarande Tyskland), död 4 april 397 i Milano, Italien, var biskop av Milano 374. Han räknas som kyrkofader och kyrkolärare. Han vördas som helgon inom Katolska kyrkan med festdag 7 december.

Augustinus, biskop

Aurelius Augustinus (Augustinus av Hippo), född 13 november 354 i Tagaste i Numidien (nuvarande Souk Ahras i Algeriet), död 28 augusti 430 i Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet), var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. En av de första utformarna av homiletiken. Han vördas som helgon inom romersk-katolska kyrkan; hans festdag firas den 28 augusti. År 1298 utsågs Augustinus till kyrkolärare.

Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Hieronymus, kardinal

Hieronymus (egentligen Eusebius Sophronius Hieronymus), född cirka 347 i Stridon på gränsen mellan Pannonien och Dalmatien, död 30 september 420 i Betlehem, var en kyrkofader och bibelöversättare från Illyrien. 1298 utnämndes han till kyrkolärare. Han vördas som helgon inom romersk-katolska och ortodoxa kyrkan. Hans helgondag firas den 30 september.

Hieronymus är mest känd för att han översatte Bibeln från grekiska och hebreiska till latin, se Vulgata. Han är skyddshelgon för översättare och bibliotekarier.

Efter sin död upphöjdes Hieronymus av Katolska kyrkan till helgon och senare till doctor ecclesiæ. Hans reliker bevaras i basilikan Santa Maria Maggiore i Rom.

Helgon

De fjorton nödhjälparna

Nödhjälpare kallas fjorton helgon inom romersk-katolska kyrkan som var särskilt åkallade under slutet av medeltiden som hjälp mot olika sjukdomar och olyckor och som ofta framställs tillsammans i konsten. Fastän helgonen länge hade vördats var för sig, har Nothelfer som grupp sin sammansättning från Rhenlandet under 1300-talet. Deras gemensamma festdag är den 8 augusti.

Stommen till de fjorton är tre jungfrur: Sankta Margareta, Sankta Barbara och Sankta Katarina.

De helgon som räknas till de fjorton nödhjälparna kan variera något. Enligt en tradition är de följande:

Barbara
Blasius
Cyriacus av Rom
Dionysius
Egidius
Erasmus
Eustachius
Georg/Göran
Katarina av Alexandria
Kristoffer
Margareta
Pantaleon
Vitus

Virgines capitales

Virgines capitales (latin huvudjungfrurna) kallas de fyra jungfrumartyrerna Barbara, Dorotea, Katarina av Alexandria och Margareta.

Sankt Erasmus

Sankt Erasmus var född cirka 240 och död cirka 303. Han är ett kristet helgon och martyr, vördad inom Romersk-katolska kyrkan. Sankt Erasmus är sjöfararnas skyddshelgon. Enligt Jacobus de Voragine var Erasmus biskop över Kampanien med säte i Formia. Han levde som eremit i Libanonberget, och led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelser mot de kristna. Erasmus är en av de fjorton nödhjälparna.

Apollonia

Apollonia, död cirka 249 i Alexandria under kejsar Decius förföljelse, var en diakonissa, jungfru och martyr. Hon vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan, med minnesdag den 9 februari. Hon är tandläkarnas skyddshelgon. Apollonia anropades under medeltiden mot tandvärk.

Apollonia vägrade att avsäga sig sin kristna tro, och fick tänderna utdragna innan hon brändes på bål. Hennes attribut i bildkonsten är därför en tång. Hon återfinns på ett flertal medeltida kalkmålningar i Danmark och Skåne, till exempel i Roskilde domkyrka och i Bosjöklosters kyrka.

År 1582 uppfördes en kyrka, Sant'Apollonia, åt Apollonia i närheten av basilikan Santa Maria in Trastevere i Trastevere i Rom. Den revs dock 1888, men kyrkans namn lever kvar i piazzans namn, Piazza di Sant'Apollonia.

Barbara

Barbara var enligt traditionen en jungfru och martyr som levde under 200-talet. Hon har åtminstone sedan 600-talet vördats som helgon inom Romersk-katolska kyrkan, Östortodoxa kyrkan och Orientalisk-ortodoxa kyrkan, men hennes historiska existens har ifrågasatts. Fram till Vatikanens kalenderreform 1969 var hennes festdag den 4 december, en dag hon fortfarande firas i övriga samfund. Hon räknas som en av de fjorton nödhjälparna och en av de fyra Virgines capitales.

Barbaras historiska existens har blivit starkt ifrågasatt av historiker under 1900-talet, eftersom det saknas omnämnanden av henne i tidiga dokument där hon borde ha funnits med, till exempel Hieronymos martyrologi. Det finns inga spår efter en kult under antiken, trots att hon ska ha dödats under Maximianus förföljelser av kristna. De äldsta dokumenten hon finns i, grekiska från 600-talet, har lågt historiskt värde; dessutom anges fyra olika dödsplatser i olika dokument: Nikomedia, Heliopolis, Toscana och Rom. Genom Legenda aurea blev hon dock ett av medeltidens populäraste helgon.

Enligt Legenda aurea blev hon inlåst i ett torn av sin far så att inga män skulle kunna se henne, men trots detta kom prinsar och ville gifta sig med henne. Hon bestämde sig för att bli kristen eremit i ett badhus som hennes far Dioscorus höll på att uppföra, i vilket hon beordrade arbetare att sätta in ett tredje fönster för att hedra Treenigheten. Hon tecknade ett kors i marmorväggen. När hennes far fick reda på att hon blivit kristen blev han vred. Fadern var nära att döda henne, men Barbara blev till slut överlämnad till en domstol där hon dömdes till döden för sin kristna tro. Fadern verkställde straffet själv genom att hugga huvudet av henne, traditionellt uppfattat som år 290. Vid samma tidpunkt skall en annan kristen, Juliana, ha lidit martyrdöden. Barbara skall ha blivit begraven av Valentinus, och vid hennes grav började mirakler ske, förtäljer legenden. Korset i marmorväggen och badhuset uppgavs ännu vara bevarat när hennes hagiografi skrevs.

Som straff dog hennes far av ett blixtnedslag, och därför blev Barbara beskyddare för dem som kan dö plötsligt, gruvarbetare och artillerister.

Dorotea

Dorotea (grekiska ’Gudsgåva’), född omkring 290 i Caesarea i Kappadokien (Mindre Asien), död 6 februari 305 eller 311 i Caesarea, var en kristen jungfru som led martyrdöden genom halshuggning. Dorotea vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hennes minnesdag firas den 6 februari. Sankta Dorotea tillhör de fyra Virgines capitales och de fjorton nödhjälparna.

När man skulle avrätta Dorotea, sade den kejserlige ämbetsmannen Theophilus hånfullt till henne, att hon skulle sända honom en korg med frukter och rosor från sitt himmelska paradis hon så ofta talat om. Just som Dorotea böjde knä för att ta emot det dödande svärdshugget, uppenbarade sig enligt legenden en gosse (Jesusbarnet) i purpurfärgad mantel och med stjärnor i håret, bärande en korg med rosor och äpplen, trots att det var mitt i vintern. Dorotea bad gossen att ge korgen åt Theophilus, som då lät omvända sig till kristendomen och tog emot dopet. Kort därefter led han själv martyrdöden.

Sankta Dorotea framställs i den kristna konsten som en ung kvinna med en krona eller krans av rosor på huvudet. Som attribut har hon ett svärd (martyrredskapet), en korg med rosor och äpplen samt en rosenkvist. Ibland förekommer även Jesusbarnet i den doroteanska ikonografin. Dorotea är skyddshelgon för trädgårdsmästare och blomsterodlare.

Sankta Doroteas reliker vördas i kyrkan Santa Dorotea i norra Trastevere i Rom.

Katarina av Alexandria

Katarina av Alexandria (även Katarina martyren), född cirka 282, död cirka 305, var en egyptisk jungfru som led martyrdöden. Hon är en de fyra virgines capitales och en av de fjorton nödhjälparna. Katarina av Alexandria vördas som helgon inom bland annat Romersk-katolska kyrkan. Hennes minnesdag firas den 25 november.

Det saknas historiska källor om Katarina av Alexandria före 800-talet, och historiker har ibland avfärdat legenderna om henne som fiktion. Hennes namn kommer från grekiskans katharos, ’ren’, vilket har tagits som belägg för att berättelsen om denna jungfru var en allegori som kommit att uppfattas som sann. Därför strök Vatikanen hennes namn från helgonkalendern 1969, men det återinfördes 2002.

De äldsta källorna om hennes liv är på grekiska. Hon har av tradition identifierats med en hos Eusebios omtalad högboren och vacker kvinna i Alexandria, som motstod kejsar Maxentius förförelse och därför berövades sin egendom och drevs i landsflykt. Enligt legenden var hon en 18-årig jungfru av kunglig börd samt av ovanlig skönhet och vishet, som vid en disputation, anordnad på befallning av kejsar Maximianus (enligt andra Maxentius), till kristendomen omvände femtio filosofer, som för sin nya tro led martyrdöden.

Kastad i fängelse för sin tro, omvände Katarina kejsarens gemål, hans fältherre Porfyrios och en mängd soldater, vilka delade de nyssnämnde lärdes öde. Genom ett underverk räddad från döden med stegel och hjul, blev hon slutligen på kejsarens befallning halshuggen.

I närheten av kristenhetens äldsta kloster, grundlagt på berget Sinai av Justinianus I på 500-talet, fann man på 700-talet kvarlevor, som ansågs vara Katarinas. Kroppen skulle ha förts dit av en ängel efter hennes martyrdöd. Stoftet bevaras sedan dess i klostret som till hennes ära kallas Katarinaklostret.

Svärd och hjul är Katarinas helgonattribut, ibland även en segerpalm, en bok eller den ring, med vilken enligt legenden Frälsaren trolovat sig med henne. Hon är skyddspatron för Parisuniversitetets filosofiska fakultet.

I den kristna konsthistorien spelar Katarinalegenden en stor roll. Berömda porträtt av henne har utförts av Caravaggio, Rafael, Rubens, Carlo Crivelli med flera. I Katarinakapellet i basilikan San Clemente i Rom finns en berömd freskcykel med scener ur helgonets liv, utförda av Masolino da Panicale från 1428 till 1431. Freskerna visar bland annat Katarina försvarande kristendomen inför de hedniska filosoferna samt Katarinas martyrium.

Legenden om Sankta Katarina är inspiration till balladen Liten Karin.

Margareta

Margareta, död 304 (eventuellt 305), var en kristen jungfru som led martyrdöden i Antiochia i Pisidien. Hon är en av de fjorton nödhjälparna.

Antiochia är i dag en ruinstad som ligger i provinsen Isparta i sydvästra Turkiet.

Enligt en föga trovärdig legend var Margareta (även kallad Marina) dotter till en hednisk präst i Antiochia. Margareta blev omvänd till kristendomen och därför utkastad från sitt hem av fadern. Hon blev då herdinna, men prefekten Olybrius blev besatt av hennes skönhet. När hon avvisade honom, drog han henne inför domstol och anklagade henne för att vara kristen. Hon kastades i fängelse och blev torterad. I fängelset mötte hon djävulen i skepnad av en drake. Enligt legenden svalde han henne, men korset i hennes hand irriterade honom så han kastade upp henne. Hon dömdes till döden genom först eld och sedan vatten, men hon räddades mirakulöst. Till slut blev hon halshuggen.

Hon var ett av de helgon, vars röster Jeanne d'Arc hörde. Hon är skyddspatron för barnafödande.

Margareta firas som ett helgon den 20 juli i de romersk-katolska och anglikanska kyrkorna och den 17 juli i östortodoxa kyrkan.

I England finns cirka 250 kyrkor som är helgade åt sankta Margareta.