Albertus Pictor

Bibeln enligt Albertus Pictor

Gamla testamentet

Första moseboken (Genesis) (1 Mos)

Människan i Edens trädgård

2

När Herren Gud gjorde jord och himmel, 5när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den - 6men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken - 7då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 8Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. 9Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

10En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. 11Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. 12Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. 14Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

15Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. 16Herren Gud gav detta bud: "Du får äta av alla träd i trädgården 17utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö."

18Herren Gud sade: "Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp." 19Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. 20Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. 21Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. 22Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. 23Då sade mannen:

"Den här gången är det ben av mina ben,
kött av mitt kött.
Kvinna skall hon heta,
av man är hon tagen."

24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

Skapandet av Eva - Österunda kyrka

Syndafallet

3 1Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" 2Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." 4Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. 5Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." 6Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 7Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

Syndafallet med krönt orm - Täby kyrka

8De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. 9Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" 10Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig." 11Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?" 12Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." 13Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt."

14Då sade Herren Gud till ormen:

"Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
15Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen."

16Till kvinnan sade han:

"Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig."

17Till mannen sade han:

"Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förbannad skall marken vara för din skull.
Med möda skall du hämta din näring från den
så länge du lever,
18törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
19du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli."

20Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever. 21Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.

22Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid." 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. 24Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.

Utdrivandet ur paradiset - Håbo-Tibble kyrka

Adam gräver och Eva spinner - Håbo-Tibble kyrka

Kain och Abel

4 1Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. "Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp", sade hon. 2Därefter födde hon Abel, Kains bror.

Abel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."

Kains offer - Härkeberga kyrka

Abels offer - Odensala kyrka

8Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

Kain dödar Abel - Dingtuna kyrka

9Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?" 10Herren sade: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. 12Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden." 13Kain sade till Herren: "Mitt straff är för tungt att bära. 14Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig." 15Herren svarade honom: "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. 16Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.

Kain inför Gud - Floda kyrka

Henok upptages till himlen

5

21När Henok var 65 år blev han far till Metushelach. 22Efter Metushelachs födelse levde Henok 300 år och fick söner och döttrar. 23Henoks hela livstid blev 365 år. 24Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.

Henok upptages till himlen - Härkeberga kyrka

Noas skam

9

20Noa var åkerbrukare, han var den förste som anlade en vingård. 21När han drack av vinet blev han berusad och låg naken i sitt tält. 22Och Ham, Kanaans far, såg sin far ligga där blottad och gick ut och berättade det för sina bröder. 23Då tog Sem och Jafet en mantel, lade den på sina axlar och gick baklänges in och höljde över sin far; de vände bort ansiktet, så att de inte skulle se sin far blottad. 24När Noa sedan vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom 25sade han:

"Förbannad skall Kanaan vara
och den uslaste slav åt sina bröder."

26Och han sade:

"Lovad vare Herren, Sems Gud!
Kanaan skall vara deras slav.
27Må Gud låta Jafet växa
och bo tillsammans med Sem.
Kanaan skall vara deras slav."

Noas skam - Härkeberga kyrka

Abraham offrar sonen Isak

22 1En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: "Abraham!" - "Här är jag", svarade han. 2Gud sade: "Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig."

3Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. 4Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. 5Då sade han till tjänarna: "Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er." 6Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. 7"Far", sade Isak. "Ja, min son", svarade Abraham. Isak sade: "Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?" - 8"Min son", sade Abraham, "Gud utser åt sig det får som skall offras." Så gick de båda tillsammans.

Abraham och Isak som går till offret - Täby kyrka

9När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. 10Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. 11Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" - "Ja", svarade Abraham, "här är jag." 12Ängeln sade: "Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son." 13När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. 14Abraham gav denna plats namnet "Herren utser". I dag säger man "på berget där Herren blir sedd".

Abraham offrar sonen Isak - Täby kyrka

15Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: 16"Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, 17skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. 18Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig."

19Abraham gick tillbaka till sina tjänare, och alla återvände tillsammans till Beer Sheva. Abraham stannade sedan där.

Jakob får sin fars välsignelse

27 1Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. "Min son", sade han, och Esau svarade: "Ja, far." 2Isak sade: "Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. 3Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. 4Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör."

Essau inför sin far Isak - Härkeberga kyrka

Esau på jakt - Härkeberga kyrka

5Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far 6sade hon till sin son Jakob: "Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: 7Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. - 8Hör på nu, min son, och gör som jag säger. 9Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. 10Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör." 11Jakob invände: "Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. 12Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse." 13Hans mor svarade: "Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna."

14Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. 15Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. 16Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. 17Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, 18och han bar in det till sin far. "Far", sade han och Isak svarade: "Ja, min son. Vem är du?" 19Jakob sade: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse." 20Då sade Isak: "Hur fick du tag i det så snabbt, min son?" Jakob svarade: "Herren, din Gud, lät det komma i min väg." 21Isak sade: "Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau." 22Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus." 23Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. 24Han frågade: "Är du verkligen min son Esau?" - "Ja", svarade Jakob. 25Då sade Isak: "Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse." Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. 26Sedan sade Isak till honom: "Kom fram, min son, och kyss mig." 27När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade:

Jakob inför sin far Isak - Härkeberga kyrka

"Som doften från marker som Herren välsignat
är doften av min son.
28Gud skall ge dig dagg från himlen,
fruktbar jord,
säd och vin i rikt mått.
29Folkslag skall tjäna dig,
folk bli dig underdåniga.
Härska över dina bröder!
Må din mors söner böja sig för dig.
Förbannad den som förbannar dig
och välsignad den som välsignar dig!"

30När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. 31Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: "Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?" 32Isak frågade honom: "Vem är du?" - "Jag är Esau, din son, din förstfödde", svarade han. 33Isak greps av förfäran och sade: "Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse." 34När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. "Välsigna mig också, far", bad han. 35Isak svarade: "Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått." 36Då sade Esau: "Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse." Och Esau frågade: "Har du ingen välsignelse kvar åt mig?" 37Isak svarade Esau: "Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?" - 38"Far", sade Esau, "hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!" Och han grät högljutt. 39Detta var det svar hans far Isak gav honom:

"Långt från den fruktbara jorden skall du bo,
där ingen dagg faller från himlen.
40Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din bror.
Men en gång skall du göra dig fri
och kasta av dig hans ok."

41Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: "Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob." 42Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: "Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. 43Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran 44och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. 45När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång."

Josef och hans bröder

37 1Jakob bosatte sig i det land där hans far hade bott, i Kanaan.

2Detta är berättelsen om Jakob och hans släkt.

När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder; som pojke brukade han vara med sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Allt ont som berättades om dem förde han vidare till fadern. 3Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, han hade ju fått honom på gamla dagar. Han hade låtit göra en fotsid dräkt åt honom. 4Men när bröderna såg att deras far älskade Josef mer än alla sina andra söner greps de av hat och kunde inte tala vänligt med honom.

5En gång hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder blev deras hat ännu starkare. 6"Hör vad jag har drömt", sade han. 7"Vi var ute på åkern och band kärvar, och min kärve reste sig och stod upprätt och era kärvar ställde sig i en ring och bugade sig för min kärve." 8Då sade bröderna: "Skall du bli kung över oss? Skall du härska över oss?" Och deras hat blev ännu starkare på grund av hans drömmar och hans prat.

9Sedan hade han en annan dröm som han berättade för sina bröder. "Jag har haft en dröm igen", sade han. "Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig." 10Men när han berättade detta för sin far och sina bröder tillrättavisade fadern honom: "Vad är det för en dröm! Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?" 11Bröderna retade sig på honom, men hans far kunde inte glömma vad han hade sagt.

12En gång när Josefs bröder var borta och vallade faderns får vid Shekem 13sade Israel till Josef: "Du vet att dina bröder är med fåren vid Shekem, och nu tänker jag skicka dig till dem." - "Ja, far", svarade han, 14och Israel fortsatte: "Se efter om allt är som det skall med dina bröder och med fåren och kom sedan tillbaka och berätta för mig." Och Israel skickade i väg honom från Hebrondalen.

När Josef kom fram till Shekem 15och irrade omkring på fälten där mötte han en man som frågade: "Vad letar du efter?" - 16"Jag letar efter mina bröder", svarade Josef. "Kan du tala om för mig var de vallar fåren?" 17Mannen sade: "De har gett sig i väg härifrån, jag hörde dem säga att de skulle till Dotan." Josef följde då efter sina bröder och fann dem i Dotan.

18Bröderna såg Josef på långt håll, och innan han kom fram till dem började de smida planer på att döda honom. 19De sade till varandra: "Titta, där har vi vår drömmare! 20Kom så dödar vi honom! Vi kastar honom i en brunn och säger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar!" 21Men när Ruben hörde detta försökte han rädda honom från de andra och sade: "Nej, vi får inte slå ihjäl honom!" 22Och Ruben sade till dem: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen här ute i öknen, men skada honom inte!" Han ville nämligen rädda honom från de andra för att sedan kunna föra honom tillbaka till hans far.

Josef kommer till sina bröder med mat och kastas i brunnen - Odensala kyrka

23När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig. 24Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten. 25När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter; de kom från Gilead och deras kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten. 26Juda sade då till sina bröder: "Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom - det är ju ändå vår egen bror." Och bröderna rättade sig efter honom.

28Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten.

Josef säljs till de ismaelitiska köpmännen - Odensala kyrka

29När Ruben kom tillbaka till brunnen upptäckte han att Josef inte var där. Då rev han sönder sina kläder 30och återvände till bröderna. "Pojken är borta", ropade han, "vad skall jag ta mig till?"

Ruben vid brunnen, där han söker efter sin bror Josef - Odensala kyrka

31Bröderna tog Josefs fotsida dräkt, slaktade en bock och doppade dräkten i blodet. 32Sedan skickade de dräkten till sin far och sade: "Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt." 33Han såg på den och sade: "Det är hans! Min son är uppäten av ett vilddjur, Josef är ihjälriven!" 34Och Jakob rev sönder sina kläder, han band säcktyg kring höfterna och sörjde sin son under lång tid. 35Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: "Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket." Så begrät hans far honom.

Josefs blodiga klädnad visas för Jakob - Härkeberga kyrka

36I Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

Josef säljs till Potifar - Almunge kyrka

Josef tyder faraos dröm om de sju magra nöten

41 1Två år därefter hade farao en dröm: han stod vid Nilen, 2och upp ur floden kom sju vackra och feta kor och började beta i strandgräset. 3Efter dem kom sju andra kor upp ur Nilen, fula och magra, och de ställde sig på stranden bredvid de andra korna. 4Och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta. Sedan vaknade farao. 5Men han somnade om och hade en ny dröm. Han såg sju ax komma upp på samma strå, välmatade och fina. 6Efter dem såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. 7Och de tunna axen slukade de sju välmatade och fulla axen. Sedan vaknade farao och förstod att han hade drömt.

8På morgonen var farao fylld av oro och skickade bud efter alla siarpräster och visa män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men ingen kunde tyda dem åt honom. 9Då tog förste munskänken till orda: "Nu måste jag påminna om mina försyndelser. 10En gång hade farao blivit vred på sina tjänare och låtit sätta mig i häkte hos befälhavaren för livgardet, mig och förste bagaren. 11Där hade vi under samma natt var sin dröm, han och jag, och våra drömmar hade var sin särskilda tydning. 12Hos oss hade vi en ung hebré som var slav hos gardesbefälhavaren. Vi berättade våra drömmar för honom, och han tydde dem för oss, varje dröm för sig. 13Och så som han hade uttytt för oss, så blev det: jag fick tillbaka min ställning och den andre blev upphängd."

14Då lät farao skicka efter Josef, och man skyndade sig att hämta honom från fängelset. Josef fick raka sig och byta kläder, och så kom han inför farao. 15Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm, men det finns ingen som kan tyda den. Nu har jag fått veta att du kan tyda de drömmar som du får höra." 16Josef svarade farao: "Inte jag! Men Gud skall ge farao ett lyckosamt svar."

17Då sade farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på Nilstranden. 18Upp ur floden kom då sju feta och fina kor och började beta i strandgräset. 19Efter dem kom sju andra kor upp, så eländiga och fula och magra att jag aldrig sett så fula kor i hela Egypten. 20Och de magra och fula korna åt upp de sju första, de feta. 21Men när de hade fått dem i sig märktes det inte på dem, de var lika fula som förut. Så vaknade jag. 22Sedan drömde jag att jag såg sju ax komma upp på samma strå, fullmatade och fina. 23Efter dem såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. 24Och de tunna axen slukade de sju fulla axen. - Jag har berättat detta för siarprästerna, men ingen kan förklara det för mig."

25Josef sade till farao: "Faraos drömmar är en och samma dröm. Gud har talat om för farao vad han tänker göra. 26De sju feta korna betyder sju år, de sju fulla axen betyder också sju år: det är en och samma dröm. 27De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, liksom de sju axen som var tunna och svedda av östanvinden. Det skall bli sju hungerår. 28Det är som jag redan har sagt farao: Gud har visat farao vad han tänker göra. 29Det skall komma sju år med stort överflöd i hela Egypten. 30Men efter dem kommer sju hungerår, så svåra att man inte skall minnas något av överflödet som var i Egypten. Hungersnöden kommer att föröda landet, 31och det skall inte finnas några spår av det överflöd som fanns där, ty den hungersnöd som kommer blir mycket svår. 32Att farao drömde två gånger betyder att Gud har fattat ett fast beslut och att han snart skall sätta det i verket.

Josef tyder faraos dröm om de sju magra nöten - Härkeberga kyrka

Andra moseboken (Exodus) (2 Mos)

Mose vid den brinnande törnbusken

2 23Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. 24När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob 25och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem.

3 1En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3tänkte han: "Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp." 4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Ja, här är jag." 5Herren sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark." 6Och han fortsatte: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

Mose vid den brinnande törnbusken - Floda kyrka

7Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare - ja, jag vet vad de får lida. 8Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 9Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. 10Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." 11Mose invände: "Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?" 12Gud svarade: "Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg." 13Då sade Mose till Gud: "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" 14Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem." 15Och Gud fortsatte: "Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. 16Gå nu och kalla samman Israels äldste och tala om för dem att Herren, deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Säg dem att jag har gett akt på dem och vet vad som har drabbat dem i Egypten 17och att jag har beslutat att föra dem från förtrycket i Egypten upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

18De kommer att lyssna till dig, och sedan skall du och Israels äldste gå till kungen av Egypten och säga till honom: ’Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud.’ 19Jag vet att kungen av Egypten inte låter er gå, om han inte blir tvingad. 20Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er. 21Och jag skall göra egypterna så välvilligt stämda mot detta folk att ni inte skall behöva ge er i väg tomhänta. 22Varje kvinna skall be sina grannfruar och kvinnorna i sitt hushåll om föremål av silver och guld och om kläder, som ni skall låta era söner och döttrar bära. Så tar ni byte från egypterna."

4 1Mose sade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?" 2Herren sade: "Vad har du i handen?" - "En stav", svarade Mose. 3"Kasta den på marken!" sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, 4men Herren sade: "Räck ut handen och grip den i stjärten." Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 5"Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig." 6Och Herren fortsatte: "Stick handen innanför manteln!" Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7Herren sade: "Stick tillbaka handen innanför manteln!" Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 8"Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. 9Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod."

10Mose sade: "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt." 11Herren svarade: "Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga." 13Men Mose vädjade: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill." 14Då blev Herren vred på honom och sade: "Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. 17Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen."

Israelernas vandring genom Röda havet

14 5När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. "Vad är det vi har gjort?" sade de. "Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?" 6Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. 7Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. 8Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. 9Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet - alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här - vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. 10Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. 11Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!" 13Mose svarade: "Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. 14Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!"

15Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. 16Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. 17Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. 18Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar."

19Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

21Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. 23Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. 24Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. 25Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: "Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!"

Israelernas vandring genom Röda havet - Täby kyrka

26Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar." 27Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. 28Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. 29Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. 30Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. 31Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.

Mannaregnet i öknen

16 1Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten. 2Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen 3och sade: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!"

4Då sade Herren till Mose: "Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte. 5När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna."

Mannaregnet i öknen - Odensala kyrka

6Mose och Aron sade då till israeliterna: "I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten, 7och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom - för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting." 8Och Mose fortsatte: "I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren."

9Sedan sade Mose till Aron: "Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot." 10När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet.

11Herren talade till Mose: 12"Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud."

13Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. 14När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. 15Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. 16Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält." 17Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. 19Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." 20Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.

21Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. 22När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. 23Han svarade dem: "Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon." 24Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. 25Och Mose sade: "Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. 26Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting."

27Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting. 28Då sade Herren till Mose: "Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten - därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen." 30Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

31Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. 32Mose sade: "Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten." 33Och Mose sade till Aron: "Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled." 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet. 35Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.

Mose slår vatten ur klippan

17 1Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. 2Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. "Varför anklagar ni mig?" frågade Mose. "Varför sätter ni Herren på prov?" 3Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?" 4Då ropade Mose till Herren: "Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig." 5Herren sade till honom: "Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. 6Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Platsen fick namnet Massa och Meriva, eftersom israeliterna hade anklagat Mose där och hade satt Herren på prov och sagt: "Finns Herren ibland oss eller inte?"

Mose slår vatten ur klippan - Odensala kyrka

Mose mottager Lagens tavlor på berget Sinai

31 18När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger.

Mose mottager Lagens tavlor på berget Sinai - Kumla kyrka

Dansen kring den gyllene kalven

32 1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten." 2Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." 5När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: "I morgon firas en högtid till Herrens ära!" 6Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.

7Då talade Herren till Mose: "Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. 8De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." 9Och Herren fortsatte: "Jag ser att detta är ett styvnackat folk. 10Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk."

11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: "Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid." 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan. 16Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.

17Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: "Det hörs stridslarm i lägret!" 18Mose svarade:

"Det är inte segerrop
och inte besegrades klagan,
det är ljudet av sång jag hör!"

19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.

Dansen kring den gyllene kalven - Täby kyrka

21Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?" 22Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont. 23De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten. 24Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till."

25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: "Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!" Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar." 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: "I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag."

30Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd." 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!" 33Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd." 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Fjärde Moseboken (Numeri) (4 Mos)

De tolv spanarna

13 1Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i Paranöknen.

2Herren talade till Mose: 3"Skicka några män att utforska Kanaan, det land som jag skall ge åt israeliterna. Ni skall skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar."

4Mose skickade då ut spanare från Paranöknen enligt Herrens befallning; alla var ledande män bland israeliterna. 5Detta var deras namn: från Rubens stam Shammua, Sackurs son, 6från Simons stam Shafat, Horis son, 7från Judas stam Kalev, Jefunnes son, 8från Isaskars stam Jigal, Josefs son, 11från Sebulons stam Gaddiel, Sodis son, 12från Josefs söners stammar dels Gaddi, Susis son, från Manasses stam, 9dels Hosea, Nuns son, från Efraims stam, 10från Benjamins stam Palti, Rafus son, 13från Dans stam Ammiel, Gemallis son, 14från Ashers stam Setur, Mikaels son, 15från Naftalis stam Nachbi, Vofsis son, 16och från Gads stam Geuel, Makis son. 17Detta var namnen på de män som Mose skickade att utforska landet. Hosea, Nuns son, fick av Mose namnet Josua.

18När Mose skickade dem att utforska Kanaan sade han: "Gå genom Negev och upp i bergsbygden 19och se efter vad det är för ett land. Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många? 20Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor de i läger eller i befästa städer? 21Är landet bördigt eller kargt? Finns där träd eller inte? Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet." - Det var vid den tid då de första druvorna mognar.

22Männen gav sig i väg och utforskade landet från Sinöknen till Rechov nära Levo-Hamat. 23De gick upp genom Negev och kom till Hebron. Där bodde Anaks ättlingar: Achiman, Sheshaj och Talmaj. (Hebron grundades sju år före Soan i Egypten.)

24Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de av en vinranka med en enda druvklase, som två man fick bära mellan sig på en stång, och plockade också granatäpplen och fikon. 25Platsen fick namnet Druvdalen efter den druvklase som israeliterna skar av där.

Spejarna med druvklasen - Täby kyrka

26När fyrtio dagar gått återvände de efter att ha utforskat landet. 27De kom till Mose och Aron och Israels menighet i Kadesh i Paranöknen. De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. 28De berättade för Mose: "Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung - se vad som växer där! 29Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak där. 30I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna."

31När folket då vände sig mot Mose försökte Kalev lugna dem. "Låt oss dra ut och erövra landet", sade han. "Vi rår på dem." 32Men männen som hade varit med honom sade: "Vi kan inte dra ut i strid mot det folket, de är starkare än vi." 33De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat: "Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett land som förtär sina invånare. Och alla vi såg var storvuxna, 34vi såg till och med jättar där." (Anakiterna var ett slags jättar.) "Då tyckte vi att vi var som gräshoppor, och det måste de också ha tyckt."

Arons stav

17 1Herren talade till Mose:

2Säg till israeliterna att varje stamöverhuvud skall ge dig en stav, en för varje stam, sammanlagt tolv stycken. Skriv vars och ens namn på hans stav - 3på Levis stav skall du skriva Arons namn - ty det skall finnas en stav för varje familjeöverhuvud. 4Stavarna skall du lägga framför förbundstecknet i uppenbarelsetältet, där jag uppenbarar mig för er. 5Staven som tillhör den man jag har utvalt kommer då att skjuta skott. Så slipper jag höra israeliternas knot, deras ständiga knotande mot er.

6Mose talade med israeliterna, och alla deras familjeöverhuvuden gav honom var sin stav, sammanlagt tolv stycken. Även Arons stav fanns bland dem. 7Mose lade stavarna inför Herren i förbundstecknets tält.

8Dagen därpå gick Mose in i förbundstecknets tält. Då hade Arons stav skjutit skott, staven från Levis stam. Den knoppades, den blommade och den bar mogna mandlar. 9Mose bar då alla stavarna som låg inför Herren ut till israeliterna. De såg på dem. Sedan tog var och en sin stav.

Arons grönskande stav - Floda kyrka

10Herren sade till Mose:

Lägg tillbaka Arons stav framför förbundstecknet. Där skall den ligga som en varning för alla som vill göra uppror. Så får du ett slut på deras knotande mot mig, och de behöver inte dö.

11Mose gjorde så. Han gjorde som Herren hade befallt honom.

Vatten ur klippan vid Kadesh

20 1Hela Israels menighet nådde fram till Sinöknen i första månaden, och folket slog sig ner i Kadesh. Där dog Mirjam, och där blev hon också begravd.

2Men menigheten led brist på vatten, och de samlades kring Mose och Aron. 3Folket anklagade Mose och sade: "Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herren! 4Varför har ni fört Herrens församling till den här öknen, där både vi och vår boskap går under? 5Varför har ni fört oss ut ur Egypten och tagit oss till detta eländiga ställe? Här växer varken säd eller fikon eller druvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka!" 6Mose och Aron lämnade då församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång, där de föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem.

7Herren talade till Mose: 8"Tag staven och kalla samman menigheten, du och din bror Aron. Ni skall tala till klippan i deras åsyn, då kommer den att ge ifrån sig vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och boskapen att dricka." 9Mose tog staven som låg inför Herren, så som han blivit befalld, 10och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan. Mose sade till dem: "Hör på, upprorsmän! Kan vi skaffa fram vatten åt er ur den här klippan?" 11Så lyfte Mose handen och slog två gånger med staven mot klippan. Vattnet forsade fram, och både menigheten och boskapen fick dricka.

Mose slår vatten ur klippan - Odensala kyrka

12Men Herren sade till Mose och Aron: "Ni litade inte på mig och höll mig inte helig inför israeliterna. Därför kommer ni inte att föra denna församling in i det land som jag har gett dem."

13Detta var ett Merivavatten, ett anklagelsevatten: israeliterna anklagade Herren, men han visade sin helighet bland dem.

Kopparormen

21

4De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt 5och klandrade både Gud och Mose: "Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten."

6Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. 7Folket kom till Mose och sade: "Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss."

Mose bad för folket, 8och Herren sade till Mose: "Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva." 9Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Mose visar på kopparormen - Odensala kyrka

Domarboken (Dom)

Midjaniterna angriper Israel

6 1Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. Då gav Herren dem i midjaniternas våld under sju år, 2och de förtryckte Israel. För att undkomma dem tog israeliterna sin tillflykt till bergen, till grottor och fästen. 3Varje gång israeliterna hade sått angreps de av midjaniter, amalekiter och folk från Östlandet. 4De föll in i landet och skövlade grödan ända bort till Gaza. De lämnade inget ätbart kvar i Israel och inte heller några får, oxar eller åsnor. 5De drog fram med sina hjordar och tält som svärmar av gräshoppor; oräkneliga var de och deras kameler. De trängde in i landet och skövlade det. 6Israeliterna blev helt utplundrade av midjaniterna, och de ropade till Herren.

7När israeliterna ropade till Herren och klagade över midjaniterna 8sände han en profet till dem som sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Det var jag som förde er ut ur Egypten, förde er ut ur slavlägret. 9Jag räddade er från egypterna och från alla andra som förtryckte er. Jag drev undan dem för er och gav er deras land. 10Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud, ni får inte dyrka de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte på mig."

Gideon kallas till domare

11Herrens ängel kom till Ofra och satte sig under terebinten som tillhörde aviesriten Joash. Gideon, hans son, höll just på att tröska vete i vinpressen för att midjaniterna inte skulle komma åt det. 12Herrens ängel visade sig för honom och sade: "Herren är med dig, tappre krigare!" 13Gideon svarade: "Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld." 14Herren vände sig till Gideon och sade: "Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig." 15Gideon svarade: "Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj." 16Herren sade: "Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man." 17Gideon sade: "Om jag har din ynnest, ge mig då ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig. 18Gå inte härifrån, förrän jag är tillbaka. Jag skall hämta en gåva och ställa fram den åt dig." Han svarade: "Jag stannar här tills du kommer tillbaka."

19Gideon gick in och tillredde en killing och bakade osyrade brödkakor av en efa mjöl. Han lade köttet i en korg och slog spadet i en kruka. Sedan bar han ut alltsammans till ängeln under terebinten och ställde fram det. 20Guds ängel sade: "Lägg köttet och bröden på klippan där borta och häll spadet över." Gideon gjorde så. 21Herrens ängel sträckte ut sin stav och lät spetsen röra vid köttet och bröden. En eld slog upp ur stenen och förtärde köttet och bröden. Och Herrens ängel försvann. 22Då förstod Gideon att det var Herrens ängel, och han utropade: "Ve mig, Herre, min Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte."

23Herren sade till honom: "Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö." 24Gideon byggde där ett altare åt Herren, och han kallade det "Herren är trygghet". Det står kvar än i dag i aviesriternas Ofra.

Herrens altare i Ofra

25Den natten sade Herren till Gideon: "Ta din fars tjur, den granna sjuårstjuren, riv ner din fars baalsaltare och hugg ner asherapålen som står bredvid. 26Bygg sedan på föreskrivet sätt ett altare åt Herren, din Gud, där uppe på berget och offra den granna tjuren som brännoffer med den nerhuggna asherapålen som ved."

27Gideon tog med sig tio drängar och gjorde som Herren hade befallt. Men han vågade inte göra det under dagen, han var rädd för sin familj och för folket i staden, så han gjorde det på natten. 28Tidigt nästa morgon såg männen i staden att baalsaltaret var rivet, att asherapålen bredvid var nerhuggen och att den granna tjuren hade offrats på ett nybyggt altare. 29"Vem har gjort detta?" sade de till varandra. När de frågade sig för och undersökte saken fick de veta att det var Gideon, Joashs son. 30De sade till Joash: "Skicka ut din son, han måste dö! Han har rivit baalsaltaret och huggit ner asherapålen som stod bredvid." 31Men Joash sade till dem som ansatte honom: "Skall ni försvara Baal? Skall ni hjälpa honom? Den som försvarar honom skall dödas innan morgonen kommer. Är han en gud, låt honom då försvara sig själv mot den som river hans altare." 32Den dagen fick Gideon namnet Jerubbaal, ty man sade: "Må Baal försvara sig mot den som river hans altare."

Guds tecken till Gideon

33Midjaniterna, amalekiterna och folk från Östlandet slöt sig samman. De gick över Jordan och slog läger på Jisreelslätten. 34Herrens ande uppfyllde Gideon. Han stötte i horn, och aviesriterna slöt upp kring honom. 35Han sände bud till hela Manasse, och även där slöt man upp. Också till Asher, Sebulon och Naftali sände han bud, och de anslöt sig till de andra.

36Gideon sade till Gud: "Vill du verkligen rädda Israel genom mig, som du har lovat? 37Jag lägger nu en ulltapp på tröskplatsen. Om daggen faller på ullen, medan marken runtomkring är torr, då vet jag att du vill rädda Israel genom mig, som du har lovat." 38Och det var vad som hände. När Gideon tidigt nästa morgon kramade ur ullen, pressade han ut så mycket dagg att en hel skål fylldes med vatten. 39Gideon sade till Gud: "Bli inte vred om jag tar till orda en gång till. Jag vill göra ännu ett prov med ullen. Låt ullen få vara torr, medan det faller dagg på marken runtomkring." 40Och under natten gjorde Gud just så: ullen var torr, medan det hade fallit dagg på marken runtomkring.

Gideon med fällen - Härnevi kyrka

Simsons bröllop

14 1En gång gick Simson ner till Timna. Där såg han en filisteisk kvinna. 2När han kom hem berättade han det för sin far och sin mor: "Jag såg en filisteisk kvinna i Timna", sade han. "Ordna så att hon blir min hustru." 3Föräldrarna sade: "Finns det ingen kvinna i din egen släkt eller i hela vårt folk, eftersom du måste gå till de oomskurna filisteerna för att få en hustru?" Simson sade till sin far: "Ordna så att hon blir min. Det är henne jag vill ha." 4Hans far och mor förstod inte att Herren låg bakom alltsammans, att han sökte strid med filisteerna. Vid den tiden härskade filisteerna över Israel.

5Simson gick ner till Timna med sina föräldrar. Just när de nådde fram till vingårdarna utanför Timna kom ett rytande lejon emot honom. 6Då föll Herrens ande över honom, och han slet lejonet i stycken med blotta händerna, som om det varit en killing. Men han berättade inte för sina föräldrar vad han hade gjort 7utan gick vidare. Han talade med kvinnan, och hon var den han ville ha.

Simson bänder isär lejonets käftar - Täby kyrka

8När han efter en tid återvände för att gifta sig med kvinnan vek han av från vägen för att se på det döda lejonet. Då fick han se att det fanns en bisvärm och honung i kadavret. 9Han skrapade ut honungen i händerna och gick sedan och åt av den under vägen. När han kom tillbaka till föräldrarna delade han med sig av honungen, och de åt av den. Men han talade inte om att han skrapat ut honungen ur lejonkadavret.

10Simsons far gick hem till kvinnan, och Simson ställde till med en fest, så som de unga männen brukade göra. 11När folket såg honom valde de ut trettio unga män till bröllopsföljet. 12Simson sade till dem: "Jag skall ge er en gåta. Om ni gissar rätt på den under de sju dagar festen varar skall jag ge er trettio linnerockar och trettio högtidsdräkter. 13Men om ni inte kan lösa den skall ni ge trettio linnerockar och trettio högtidsdräkter åt mig." - "Ge oss din gåta", sade de. "Låt höra!" 14Och Simson sade:

"Från storätaren kom ätbart,
från den starke kom sött."

Efter tre dagar hade de ännu inte kunnat lösa gåtan. 15Den fjärde dagen sade de till Simsons hustru: "Locka din man att avslöja gåtans lösning för oss, annars bränner vi inne både dig och din familj. Bjöd ni kanske hit oss för att ruinera oss?" 16Och Simsons hustru låg nu över honom med gråt och tårar: "Du måste hata mig", sade hon. "Du älskar mig inte. Du gav mina landsmän en gåta, men du vill inte avslöja lösningen för mig." Han svarade: "Jag har inte avslöjat den för min far och mor. Skulle jag då avslöja den för dig?" 17Hon låg över Simson med sin gråt de sju dagar festen varade. Och den sjunde dagen avslöjade han lösningen, eftersom hon aldrig lämnade honom i fred, och hon förde den vidare till sina landsmän. 18Innan solen gick ner den sjunde dagen sade männen i staden till Simson:

"Vad är sötare än honung,
vad är starkare än ett lejon?"

Och han svarade dem:

"Hade ni inte plöjt med min kviga,
skulle ni aldrig ha gissat min gåta."

19Då föll Herrens ande över honom. Han gick till Ashkelon och slog ihjäl trettio män. Han tog deras dräkter och gav kläderna till dem som hade löst gåtan. I vredesmod vände han hem. 20Simsons hustru giftes bort med den som varit ledare för bröllopsföljet.

Simson i Gaza

16 1En gång gick Simson till Gaza. Där fick han se en hora och gick in till henne. 2När folket i Gaza fick reda på att Simson var där omringade de platsen och låg natten lång på lur vid stadsporten. Men under natten gjorde de ingenting, de tänkte: "Vi väntar till gryningen, då dödar vi honom." 3Simson låg kvar till midnatt. Då steg han upp, grep tag i stadsportens dörrar och dörrposter och slet loss både dem och bommen. Alltihop tog han på ryggen och bar det upp till toppen av berget nära Hebron.

Simson bär Gazas stadsportar - Floda kyrka

Simson och Delila

4En tid därefter förälskade sig Simson i en kvinna som bodde i Sorekdalen. Hon hette Delila. 5Filisteernas hövdingar kom till henne och sade: "Locka honom att tala om var han får sin väldiga styrka ifrån och hur vi skall få makt över honom, så att vi kan binda och kuva honom. Du får elvahundra siklar silver av var och en av oss."

6Delila sade till Simson: "Tala om för mig var du får din väldiga styrka ifrån och hur man gör för att binda och kuva dig." 7Simson svarade: "Om man binder mig med sju färska senor som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som vem som helst." 8Filisteernas hövdingar kom då till henne med sju färska senor som inte hunnit torka, och hon band honom med dem. 9Samtidigt hade hon folk som låg på lur i rummet innanför. Men när hon ropade: "Filisteerna tar dig, Simson!" slet han sönder senorna som om de varit blånor som svetts av eld. Och ingen visste var hans styrka kom ifrån.

10Delila sade till Simson: "Du har lurat mig och ljugit för mig! Tala om hur man gör för att binda dig." 11Simson svarade: "Om man binder mig med nya rep som inte varit i bruk, så blir jag lika svag som vem som helst." 12Delila tog nya rep, som hon band Simson med, och ropade sedan: "Filisteerna tar dig, Simson!" Samtidigt låg folk på lur i rummet innanför. Men Simson slet bort repen från armarna som om de varit trådar.

13Delila sade till Simson: "Du bara lurar mig och ljuger för mig. Tala om hur man gör för att binda dig." Simson svarade: "Om du väver in mina sju flätor i vävstolens varp och pluggar fast dem i väggen, så blir jag lika svag som vem som helst." 14Hon vaggade honom till sömns och vävde sedan in hans sju flätor i varpen och pluggade fast dem i väggen. Men när hon ropade: "Filisteerna tar dig, Simson!" for han upp ur sömnen och ryckte loss både plugg och varp.

15Då sade hon: "Hur kan du säga att du älskar mig, när du inte berättar allt för mig. Tre gånger har du lurat mig, och du har inte talat om för mig var du får din väldiga styrka ifrån." 16Dagarna i ända pinade hon honom med sitt tjat. Till sist blev han så trött på henne att han kunde dö, 17och han berättade sin hemlighet: "Ingen rakkniv har någonsin vidrört mitt huvud, ty jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Men om man rakar av mig håret, förlorar jag min styrka och blir lika svag som vem som helst."

18Delila, som förstod att han hade berättat hela hemligheten, sände bud efter filisteernas hövdingar och sade: "Kom hit! Nu har Simson berättat sin hemlighet." Hövdingarna kom, och pengarna hade de med sig. 19Delila vaggade Simson till sömns i sitt knä, sedan kallade hon in en man som skar av hans sju flätor. Så började Simsons förnedring. Han hade förlorat sin styrka. 20När Delila ropade: "Filisteerna tar dig, Simson!" for han upp ur sömnen och tänkte: "Jag lyckas nog göra mig fri den här gången också." Han visste inte att Herren hade övergett honom.

Delila klipper Simsons hår - Floda kyrka

21Filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom och förde honom sedan till Gaza. Han slogs i bojor och blev satt att mala på kvarnen i fängelset.

Simson bländas av filistéerna - Härnevi kyrka

22Men hans hår som rakats av började växa ut igen.

Första Kungaboken (1 Kung)

Adonia dödas

2

13Adonia, Haggits son, uppsökte en dag Salomos mor Batseba. Hon frågade: "Vad för dig hit? Är allt väl?" - "Ja", svarade han, 14"men det är en sak jag vill tala med dig om." - "Jag lyssnar", sade Batseba, 15och han fortsatte: "Som du vet tillkom kungadömet egentligen mig, och hela Israel väntade sig att jag skulle bli kung. Men makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt. 16Nu har jag en enda bön, avvisa mig inte." - "Låt höra", sade Batseba, 17och han fortsatte: "Tala med kung Salomo - dig avvisar han inte - och be honom att han ger mig Avishag från Shunem till hustru." - 18"Ja, jag skall tala med kungen om dig", sade Batseba.

Salomo upphöjer sin mor Batseba - Täby kyrka

19När Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt. Sedan satte han sig och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida. 20"Jag har en enda liten bön till dig", sade hon, "avvisa mig inte." - "Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig." 21Då sade Batseba: "Låt din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru." 22Salomo svarade: "Varför begär du bara Avishag åt Adonia? Varför inte också kungamakten - han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida." 23Och kung Salomo svor vid Herren: "Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte denna begäran skall kosta Adonia livet. 24Så sant Herren lever, han som har insatt mig till kung och gett mig min far Davids tron och som har upprättat åt mig det kungahus han utlovat, redan i dag skall Adonia dö." 25Kung Salomo skickade Benaja, Jojadas son, och lät honom hugga ner Adonia.

Salomos visa domslut

3

16Det kom en gång två skökor till kungen, och de fick företräde för honom. 17"Lyssna, herre!" sade den ena. "Vi bor i samma hus, jag och den där kvinnan, och där födde jag ett barn, och hon var med. 18Två dagar efter mig födde också hon. Det var bara hon och jag, ingen främmande var hos oss, vi var ensamma. 19En natt dog hennes son, hon hade legat ihjäl honom. 20Då steg hon upp mitt i natten medan jag sov och tog min son som jag hade intill mig och lade honom hos sig, och det döda barnet lade hon hos mig. 21När jag steg upp för att amma min son på morgonen var han död. Men när jag såg på honom där på morgonen upptäckte jag att det inte var det barn som jag hade fött."

22Då sade den andra kvinnan: "Nej, det är min son som lever och din som är död!" Men den första ropade: "Nej, din son är död och min lever!" Så tvistade de inför kungen. 23Då sade han: "Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever." 24Och kungen sade: "Räck mig ett svärd!" När man kom med svärdet 25sade kungen: "Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!" 26Då sade hon som var mor till den levande pojken - ty kärleken till sonen överväldigade henne: "Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!" Den andra sade: "Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!" 27Då befallde kungen: "Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor."

Salomos dom - Härnevi kyrka

28Hela Israel fick höra om den dom som kungen hade fällt, och alla fylldes av vördnad för honom. De förstod att kungen skipade rätt i kraft av gudomlig vishet.

Drottningen av Saba besöker Salomo

10 1Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom för att sätta honom på prov med svåra frågor. 2Hon hade med sig stora rikedomar till Jerusalem, kameler lastade med kryddor, guld i mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade tänkt på, 3och han gav henne svar på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som kungen inte kände till och kunde ge besked om. 4När drottningen av Saba såg all Salomos vishet, såg huset som han hade byggt 5och rätterna på hans bord, såg hovmännen sitta där och tjänarna i sina dräkter och munskänkarna passa upp, såg offren han frambar i Herrens hus, då blev hon andlös av häpnad. 6Och hon sade till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet. 7Jag kunde inte tro vad som berättades förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig, din vishet och ditt välstånd överträffar allt jag fått höra. 8Lyckliga dina kvinnor, och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet. 9Herren, din Gud, vare lovad, som har funnit behag i dig och satt dig på Israels tron. I sin oändliga kärlek till Israel har han gjort dig till kung, för att du skall sörja för lag och rätt." 10Och hon skänkte kungen 120 talenter guld, kryddor i mängd och ädelstenar. Så mycket kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig förts in i landet sedan dess.

Drottningen av Saba inför kung Salomo - Husby-Sjutolfts kyrka

11Hirams flotta, som hämtade guld i Ofir, hade också med sig stora mängder almugträ därifrån och ädelstenar. 12Av almugträet gjorde kungen utsmyckningar till Herrens hus och sitt eget hus och dessutom lyror och harpor åt sångarna. Till denna dag har så mycket almugträ aldrig införts eller skådats.

13Kung Salomo gav i gengäld drottningen av Saba allt hon önskade och därutöver gåvor värdiga en kung som Salomo. Sedan vände hon hem till sitt land igen med sina tjänare.

Andra Kungaboken (2 Kung)

Elia tas upp till himlen. Elisha hans arvtagare

2 1Då Herren tog upp Elia till himlen i en stormvind gick det till så här. Elia var på väg från Gilgal tillsammans med Elisha 2och sade då till honom: "Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Betel." Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte." Och så gick de till Betel. 3Där kom profetskaran i staden ut till Elisha och frågade honom: "Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?" - "Det vet jag", svarade Elisha, "men håll tyst om det!"

4Elia sade: "Stanna här, Elisha. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jeriko." Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte." Och så fortsatte de till Jeriko. 5Där kom profetskaran i staden ut och mötte Elisha och frågade honom: "Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?" - "Det vet jag", svarade Elisha, "men håll tyst om det!"

6Elia sade till Elisha: "Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jordan." Men Elisha svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte." Och så gick de båda två. 7Femtio man ur profetskaran följde med och stannade på avstånd, medan de två ställde sig vid Jordan. 8Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog med den på vattnet. Då delade sig vattnet, och de kunde gå över torrskodda. 9När de var på väg över sade Elia till Elisha: "Säg vad du vill att jag skall göra för dig innan jag tas bort från dig." Elisha sade: "Låt mig få dubbla arvslotten av din ande." - 10"Det är ingen lätt sak du ber om", sade Elia. "Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte." 11Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen.

Elias himmelsfärd - Härkeberga kyrka

12Elisha såg det, och han ropade: "Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!" När han inte såg Elia längre grep han tag i sina kläder och rev itu dem. 13Han tog upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och gick tillbaka och ställde sig på stranden av Jordan. 14Där tog han manteln som hade fallit av Elia och slog med den på vattnet och sade: "Var är Herren, Elias Gud?" När Elisha slog på vattnet delade det sig, och han kunde gå över. 15Profeterna från Jeriko hade stått på avstånd och sett Elisha. "Nu finns Elias ande hos Elisha", sade de, och så gick de honom till mötes och kastade sig till marken inför honom. 16"Herre", sade de, "vi har femtio duktiga karlar här, låt dem gå ut och leta efter din mästare. Kanske har Herrens ande burit i väg honom och kastat honom på ett berg eller i en dal någonstans." - "Nej, skicka ingen", sade Elisha, 17men profeterna bad honom så enträget att han till sist gav efter och lät dem skicka ut de femtio männen. De letade i tre dagar utan att finna Elia. 18När de kom tillbaka till Elisha, som var kvar i Jeriko, sade han: "Jag sade ju att ni inte skulle gå."

Elisha och pojkarna från Betel

23Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. "Ge dig i väg, flintskalle!" ropade de. "Ge dig i väg, flintskalle!" 24Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

Elisha hånas av en skara pojkar i Betel. Dessa drabbas av Guds vrede och äts upp av björnar - Täby kyrka

25Från Betel fortsatte Elisha till berget Karmel och återvände sedan till Samaria.

Första Samuelsboken (1 Sam)

David och Goljat

17 1Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. 2Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig.

4Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång 5och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. 6Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. 7Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.

8Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: "Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. 9Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss." 10Och han fortsatte: "Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig." 11När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck.

12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. 13Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. 14David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, 15men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får.

16Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där.

17Jishaj sade till sin son David: "Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. 19De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna."

20Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. 21Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. 22David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. 23Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. 24Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. 25"Se på den där mannen", sade de till varandra, "det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel." 26David frågade dem som stod närmast: "Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?" 27Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. 28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: "Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden." - 29"Vad har jag nu gjort?" sade David. "Jag frågade ju bara." 30Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar.

31Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. 32Och David sade till Saul: "Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén." - 33"Inte duger du till att slåss mot filistén", svarade Saul, "du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv." 34Men David sade: "Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden 35sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. 36Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här." 37Och han tillade: "Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén." Då sade Saul till honom: "Gå. Herren är med dig."

David dödar en björn - Härkeberga kyrka

38Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. 39Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen - det hade han aldrig tidigare prövat. "Nej, med allt det här kan jag inte gå", sade han till Saul, "jag har aldrig gjort det förr." Och så lade han av sig rustningen. 40Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.

Med slungan i handen gick han emot filistén. 41Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. 42När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom - det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. 43"Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?" frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. 44"Kom hit", ropade han, "så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur." 45David svarade: "Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. 46I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, 47och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld."

48När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. 49Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. 50Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

Goljat slagen av David med slungkast - Odensala kyrka

51Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. 52Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

David dödar Goljat med svärd - Täby kyrka

55När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: "Avner, vems son är den där pojken?" - "Sannerligen, konung, det vet jag inte", svarade Avner, 56och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. 57När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. 58Saul frågade David: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem."

David i onåd hos Saul

18 1Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 2Från den dagen tog Saul David till sig och lät honom inte återvända hem. 3Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 4Han tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet. 5Och David lyckades så väl med alla uppdrag han fick att kungen gjorde honom till befälhavare. Både folket och Sauls närmaste män tyckte att det var ett bra beslut.

6Då hären kom tillbaka efter att David hade dödat filistén gick kvinnorna i Israels alla städer ut för att titta, och danserskor mötte kung Saul med glädjerop och tamburiner och tresträngade lyror. 7De jublande kvinnorna sjöng:

Saul har slagit tusen,
David tio tusen.

David återvänder i triumf med Goljats huvud - Odensala kyrka

8Saul tog mycket illa upp, och i sin förbittring sade han: "Åt David ger de tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten." 9Från och med nu hade Saul ögonen på David.

10Följande dag överfölls Saul av en ond ande från Gud och bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade lyra, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen 11och höjde det. "Jag skall nagla fast David vid väggen", tänkte han, men David vek undan två gånger. 12Då blev Saul rädd för honom, eftersom Herren var med David men hade vänt sig från honom själv. 13Han ville inte längre ha David i sin närhet utan gav honom befälet över tusen man. David ledde sina män i strid 14och lyckades väl i alla sina företag, ty Herren var med honom. 15Saul såg hans stora framgångar och blev skrämd, 16men alla i Israel och Juda älskade David, som ledde dem i striden.

Andra Samuelsboken (2 Sam)

Avner går över till David

3

6Så länge kriget varade mellan Sauls ätt och Davids var Avner den starke mannen på Sauls sida. 7Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och nu förebrådde Ish-Boshet Avner: "Varför har du legat med min fars bihustru?" 8Avner blev upprörd över Ish-Boshets anklagelse: "Jag är ingen judeisk hund! Jag har varit lojal mot din far Sauls familj, hans bröder och vänner och inte utlämnat dig åt David, och så kommer du och går till rätta med mig för ett felsteg med den där kvinnan. 9Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag inte förverkligar det som Herren med ed har lovat David: 10att låta kungamakten gå ifrån Sauls ätt och att sätta David på tronen i Israel och Juda, från Dan till Beer Sheva." 11Ish-Boshet blev rädd och vågade inte svara ett enda ord.

12Avner sände budbärare till David och lät hälsa: "Slut förbund med mig, så skall jag hjälpa dig att vinna hela Israel över på din sida." - 13"Ja", sade David, "jag skall sluta förbund med dig, men på ett villkor: du får inte komma inför mina ögon utan att ha med dig Sauls dotter Mikal." 14Därefter skickade David sändebud till Ish-Boshet, Sauls son, med denna begäran: "Ge mig min hustru Mikal, som jag fick som brud för hundra filisteiska förhudar." 15Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son. 16Paltiel följde sin hustru och gick gråtande efter henne hela vägen fram till Bachurim. Där sade Avner: "Gå hem igen!" Och Paltiel vände tillbaka.

17Avner hade talat med de äldste i Israel och sagt: "Ni har länge önskat att få David till kung. 18Nu är det tid att handla, ty så har Herren sagt om honom: Genom min tjänare David skall jag rädda mitt folk Israel från filisteerna och alla andra fiender." 19Avner talade också med benjaminiterna, och sedan begav han sig till Hebron för att underrätta David om vad Israel och Benjamins stam hade beslutat.

20Med tjugo man i följe kom Avner till David i Hebron, och David tog emot dem med en festmåltid. 21Avner förklarade: "Jag skall se till att hela Israel sluter upp bakom dig, min herre och konung, och ingår förbund med dig. Så får du hela det rike du eftertraktar." David tog farväl av Avner och lät honom gå därifrån ostörd.

Avner dödas

22Just då var Davids män och Joav på väg hem från ett plundringståg och hade med sig stort byte. Avner var inte längre kvar hos David i Hebron; denne hade låtit honom gå därifrån ostörd. 23När Joav och krigsfolket kom tillbaka berättade man för honom att Avner, Ners son, hade varit hos kungen, som låtit honom gå därifrån ostörd. 24Då gick Joav in till kungen och sade: "Vad är det du har gjort? Här kommer Avner till dig, och du låter honom bara gå härifrån! 25Du känner väl Avner, Ners son: han var här för att vilseleda dig, han ville utforska dina förehavanden och ta reda på vad du håller på med." 26När Joav hade lämnat David skickade han bud efter Avner och fick honom att återvända när han var vid cisternen i Sira. Detta visste David ingenting om. 27När Avner kom tillbaka till Hebron tog Joav honom avsides invid porten som för att tala förtroligt med honom, men där gav han honom ett dödande hugg i buken och hämnades så sin bror Asael.

Avner dödas av Joab - Odensala kyrka

28När David fick kännedom om vad som hänt sade han: "Herren vet att skulden för Avners död aldrig kan läggas på mig och mitt kungadöme. 29Hans blod skall komma över Joav och hela hans släkt. Må i Joavs släkt aldrig fattas män med dröppel och spetälska och krymplingar och män som faller för svärd eller svälter ihjäl." 30Så dräpte Joav och hans bror Avishaj Avner, därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

Ester (Est)

Mordokaj ber Ester vädja till kungen

4 1När Mordokaj fick höra vad som hade skett rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högljutt och bittert. 2Han fortsatte ända till Kungliga porten, där ingen fick komma in klädd i sorgdräkt. 3I varje provins dit kungens befallning och förordning nådde blev sorgen stor bland judarna: de fastade, de grät och klagade. Många gjorde sig en bädd av säck och aska. 4När drottning Esters tjänsteflickor och hovmän kom och berättade det för henne blev hon förfärad och sände kläder till Mordokaj som han skulle ha på sig i stället för säcktyget. Men han vägrade att ta emot dem. 5Då kallade Ester till sig eunucken Hatak, som kungen ställt i hennes tjänst, och befallde honom att fråga Mordokaj vad han menade. 6Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg framför Kungliga porten. 7Mordokaj berättade om allt som hade drabbat honom och nämnde även den mängd silver som Haman hade lovat lämna till den kungliga skattkammaren om han fick förinta judarna. 8Han gav också Hatak en avskrift av den förordning som hade utfärdats i Susa angående utrotningen, så att han skulle kunna visa skrivelsen för Ester och förklara allt för henne. Han skulle säga åt henne att gå till kungen och vädja till honom att skona hennes folk.

9Då Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokaj hade sagt 10befallde hon honom att gå tillbaka till Mordokaj och säga: 11"Alla kungens ämbetsmän och hans undersåtar i provinserna vet att för den man eller kvinna som utan kungens kallelse går in till honom på inre borggården gäller bara en lag: döden. Endast den som kungen sträcker sin gyllene spira mot får behålla livet. Själv har jag inte på trettio dagar varit kallad till kungen."

12När Mordokaj fick höra vad Ester sagt 13lät han svara henne: "Tro inte att du ensam bland alla judar skall komma undan bara därför att du bor i kungens hus. 14Tiger du i detta ögonblick kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll, men du och din fars familj skall gå under. Kanske var det för en stund som denna du blev drottning."

15Då sände Ester detta svar till Mordokaj: 16"Samla genast alla judar som finns i Susa och håll fasta för min skull. Ni skall inte äta eller dricka på tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänsteflickor skall fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, trots att det är mot lagen. Är jag förlorad, så är jag förlorad." 17Mordokaj gav sig i väg och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.

5 1Den tredje dagen klädde sig Ester i sin drottningskrud och ställde sig på det kungliga palatsets inre borggård, mitt för palatsbyggnaden. Kungen satt på sin härskartron i palatset, rakt framför ingången. 2När han fick se drottning Ester stå där på borggården lyste han upp och sträckte sin gyllene spira mot henne. Ester gick fram och vidrörde spetsen av spiran. 3"Vad vill du, drottning Ester?" frågade han. "Vad önskar du? Du skall få det, om det så är halva riket." - 4"Om det behagar dig, min konung", svarade Ester, "skall du och Haman i dag komma till en festmåltid som jag har ordnat till din ära." 5Kungen sade: "Hämta genast hit Haman, så att vi kan göra Ester till viljes."

Ester inför Ahasveros/Xerxes - Täby kyrka

Kungen och Haman kom till måltiden som Ester ordnat, 6och medan man drack av vinet frågade kungen: "Vad vill du be om, Ester? Det beviljas! Vad är din önskan? Den skall uppfyllas, om den så gäller halva riket." 7Ester svarade: "Vad jag ber om och önskar är detta: 8Om jag har vunnit din ynnest, min konung, och om du finner för gott att bevilja min bön och uppfylla min önskan, så skall du och Haman komma till en festmåltid som jag ger för er i morgon. Då skall jag svara på din fråga, min konung."

Hamans fall och Mordokajs upphöjelse

9Den dagen gick Haman hem glad och upprymd. Men då han fick se Mordokaj i Kungliga porten och denne inte reste sig eller ens rörde sig, blev han ursinnig på honom. 10Dock behärskade han sig och gick hem. Sedan kallade han på sina vänner och sin hustru Seresh. 11För dem utbredde han sig över hur rik han var, hur många söner han hade och vilken ära kungen hade visat honom då han upphöjt honom över furstarna och de kungliga ämbetsmännen. 12"Och inte nog med det", sade han, "jag var den ende som drottning Ester hade bjudit att tillsammans med kungen komma till en fest som hon gav. I morgon är jag bjuden dit igen tillsammans med kungen. 13Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj i Kungliga porten." 14Då föreslog hans hustru Seresh och alla vännerna: "Låt resa en påle, tjugofem meter hög, och be kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den. Sedan kan du med glatt hjärta gå med kungen till festen." Haman gillade förslaget och lät resa pålen.

Daniel

Daniel i lejongropen

6 1Dareios hade beslutat att förordna 120 satraper, fördelade över hela riket. 2De skulle ha tre ministrar över sig, bland dem Daniel, för vilka satraperna skulle avlägga räkenskap så att kungen inte led någon förlust. 3Daniel med sin rika begåvning överglänste både ministrar och satraper, och kungen planerade att sätta honom i spetsen för hela riket. 4Då försökte ministrarna och satraperna finna något ämbetsbrott att anklaga honom för men lyckades inte: Daniel var så pålitlig att man inte kunde beslå honom med minsta fel eller oegentlighet. 5Männen sade då: "Vi kommer aldrig att hitta någon anklagelsepunkt mot denne Daniel - om vi nu inte kan komma på något som rör hans religion."

6Alltså begav sig ministrarna och satraperna i samlad trupp till kungen och sade till honom: "Konung Dareios, må du länge leva! 7Rikets alla ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare har rådslagit och kommit överens om att en kunglig förordning bör utfärdas och följande påbud träda i kraft: Den som under de närmaste trettio dagarna ber en bön till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen. 8Kungör nu detta påbud, konung, och utfärda en förordning, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag." 9Kung Dareios gjorde så: han utfärdade en förordning med detta påbud.

10När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.

11Männen begav sig gemensamt dit och fann Daniel i färd med att be och att åkalla sin Gud. 12De gick då till kungen och sade, med hänvisning till den kungliga förordningen: "Har du inte utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna ber till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen?" Kungen svarade: "Det står fast, enligt Mediens och Persiens orubbliga lag." 13Då berättade de för kungen: "Daniel, en av de fångna judarna, bryr sig varken om dig eller om det påbud som du har utfärdat utan förrättar sin bön tre gånger om dagen." 14När kungen fick höra detta gjorde det honom mycket ont, och han föresatte sig att rädda Daniel; ända till solnedgången försökte han finna en utväg att hjälpa honom. 15Då gick männen än en gång gemensamt till kungen och sade: "Konung, betänk att enligt medisk och persisk lag är alla påbud och förordningar som kungen utfärdar oåterkalleliga." 16På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: "Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!" 17Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.

Daniel i lejongropen får mat av profeten Habackuk, förd dit av en ängel. Hopkomponerat med hur Daniel återfinns levande och hur Daniels fiender kastas i lejongropen - Härkeberga kyrka

18Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös. 19Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen. 20Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: "Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?" 21Då hörde kungen Daniels röst: "Konung, må du länge leva! 22Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung." 23Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle hämtas upp ur gropen. När han hade kommit upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom: han hade litat på sin Gud. 24På kungens order lät man sedan hämta de män som hade angett Daniel och kastade dem med barn och hustrur i lejongropen. Innan de hade nått gropens botten störtade sig lejonen över dem och slet dem i stycken.

25Kung Dareios utfärdade en skrivelse ställd till alla folk, nationer och språk i hela världen: "Fred och välgång! 26Jag befaller att Daniels gud skall vördas och fruktas så långt som mitt välde når:

Han är den levande Guden,
han som evigt förblir.
Hans rike går aldrig under.
Hans makt har inget slut.
27Han räddar och befriar,
han gör tecken och under
i himlen och på jorden:
Daniel har han räddat från lejonen."

28Daniel hade stor framgång under hela Dareios regering, liksom under persern Kyros.

Tillägg till Daniel

Bel

C 1När kung Astyages hade förenats med sina fäder övertog persern Kyros hans rike. 2Daniel var kungens förtrogne och hade högre rang än någon av hans vänner.

3Babylonierna hade en avgud som hette Bel. Varje dag försåg de honom med 12 säckar vetemjöl, 40 får och 240 liter vin. 4Även kungen dyrkade honom och gick dagligen för att tillbe honom. Men Daniel tillbad sin Gud. Kungen frågade honom: "Varför tillber du inte Bel?" 5Han svarade: "Därför att jag inte dyrkar avgudar gjorda av människohand utan den levande Guden, som har skapat himmel och jord och råder över allt som lever." - 6"Tror du inte att Bel är en levande gud?" sade kungen. "Ser du inte hur mycket han äter och dricker varje dag?" 7Daniel skrattade och svarade: "Låt inte lura dig, konung. Inuti är han av lera och utanpå av koppar, och ätit eller druckit har han aldrig gjort." 8Kungen blev rasande och kallade till sig Bels präster och sade till dem: "Tala om för mig vem som äter upp all denna mat, annars skall ni dö! 9Men om ni kan bevisa att Bel äter upp den skall Daniel dö därför att han har hädat Bel." - "Må det bli som du har sagt", sade Daniel.

10Det fanns 70 belpräster och dessutom hustrur och barn till dem. Kungen gick till Bels tempel tillsammans med Daniel, 11och prästerna sade till honom: "Nu går vi ut härifrån. Du, konung, skall duka fram maten och blanda till vinet och ställa fram det. Stäng sedan porten och försegla den med ditt sigill. 12Om du inte finner att Bel har förtärt alltsammans när du kommer i morgon bitti, då skall vi dö. Annars skall Daniel dö för sina lögner om oss." 13De var övermodiga, ty de hade gjort en hemlig ingång under bordet, och den vägen brukade de ta sig in för att äta upp det framsatta.

14När så prästerna hade gått ut ställde kungen fram maten åt Bel. Men Daniel befallde sina tjänare att hämta aska och lät dem strö ut den över hela tempelgolvet, medan bara kungen såg det. Sedan gick de ut, stängde porten, förseglade den med kungens sigill och gick därifrån. 15På natten kom prästerna som vanligt med sina hustrur och barn och åt upp och drack upp allt som fanns.

16Tidigt på morgonen kom kungen tillsammans med Daniel. 17"Är sigillen obrutna, Daniel?" frågade kungen. Daniel svarade: "Ja, konung." 18Kungen öppnade porten, kastade en blick på altaret och ropade med hög röst: "Stor är du, Bel, det var inget bedrägeri med dig!" 19Men Daniel skrattade, grep tag i kungen för att han inte skulle gå in och sade: "Titta på golvet och tänk efter vad detta är för spår." 20Kungen sade: "Jag ser spår av män och kvinnor och barn." 21Han blev rasande och lät gripa prästerna och deras hustrur och barn. De visade honom lönnluckorna där de brukade ta sig in för att äta upp det som fanns på bordet. 22Sedan lät kungen döda dem, och Bel utlämnade han åt Daniel, som förstörde både honom och hans tempel.

Ormguden

23I staden fanns också en stor orm som babylonierna dyrkade. 24Kungen sade till Daniel: "Du vill väl inte säga att han också är av koppar? Han lever ju, han äter och dricker. Du kan inte påstå att inte han är en levande gud - tillbe honom då!" 25Daniel svarade: "Herren, min Gud, skall jag tillbe - han är en levande gud. 26Men ge mig ditt tillstånd, konung, så skall jag döda ormen utan vare sig svärd eller käpp." - "Du har mitt tillstånd", svarade kungen. 27Då tog Daniel tjära, talg och hår, kokade samman det och gjorde kakor och stoppade dem i munnen på ormen, och när ormen åt dem sprack den. "Se där vad ni dyrkar", sade Daniel.

Daniel i lejongropen

28Men när babylonierna fick höra detta blev de ytterst förbittrade och började konspirera mot kungen. "Kungen har blivit jude", sade de. "Bel har han störtat omkull, och ormen har han dödat och prästerna har han huggit ner." 29De gick till kungen och sade: "Utlämna Daniel åt oss, annars dödar vi dig och din familj!" 30När kungen märkte hur hårt de ansatte honom fann han sig tvungen att utlämna Daniel åt dem, 31och de kastade honom i lejongropen. Där var han i sex dagar. 32Det fanns sju lejon i gropen, och de brukade få två människor och två får varje dag, men nu gav man dem ingenting, för att de skulle äta upp Daniel.

33I Judeen levde profeten Habackuk. Han hade kokat soppa och lagt i brödbitar och var på väg till åkern med skålen för att ge åt skördefolket. 34Då sade Herrens ängel till Habackuk: "Ta maten du har där till Daniel i lejongropen i Babylon." 35Habackuk svarade: "Herre, jag har aldrig varit i Babylon, och gropen känner jag inte till." 36Men Herrens ängel lade handen på hans hjässa, lyfte honom i håret och förde honom i sin andes stormvind till Babylon och satte ner honom vid gropen. 37Habackuk ropade: "Daniel, Daniel, här får du den måltid som Gud har sänt dig!" - 38"Du har alltså tänkt på mig, Gud, du överger inte dem som älskar dig", sade Daniel. 39Han reste sig och åt, och Guds ängel förde genast Habackuk tillbaka hem.

40Den sjunde dagen kom kungen för att begråta Daniel. Han gick fram till gropen och såg ner, och där satt Daniel. 41Då utropade han med hög röst: "Stor är du, Herre, Daniels Gud, det finns ingen annan än du!" 42Han drog upp Daniel, men de skyldiga, som hade försökt förgöra honom, kastade han i gropen, och de blev omedelbart uppätna inför hans ögon.

Jona

Jona kallas av Herren men flyr

1 1Herrens ord kom till Jona, Amittajs son:

2"Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där." 3Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren.

Stormen

4Herren sände en stark vind över havet. Det blåste upp en svår storm, och skeppet var nära att brytas sönder. 5Sjömännen greps av fruktan och ropade var och en till sin gud. För att minska faran kastade de lasten överbord.

Jona hade gått ner under däck och fallit i djup sömn. 6Kaptenen kom ner till honom och sade: "Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under."

7Nu sade några: "Vi kastar lott, så att vi får reda på vem som är skuld till detta onda." De kastade lott, och lotten föll på Jona. 8Då sade de till honom: "Tala om för oss vad du är ute i för ärende! Var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån? Vilket folk tillhör du?" - 9"Jag är hebré", svarade han, "jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land." 10Männen greps av stark fruktan och ropade: "Vad har du gjort?" När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren - det berättade han för dem - 11frågade de: "Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?" Ty stormen bara tilltog i styrka. 12Han svarade: "Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen." 13Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka. 14Då ropade de till Herren: "Herre, låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Döm oss inte om vi dödar en oskyldig. Du, Herre, ville ju att allt detta skulle ske."

15De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. 16Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften.

Jona kastas i havet för att uppslukas av valfisken - Odensala kyrka

Jonas bön

2 1Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. 2Därifrån bad han till Herren, sin Gud:

3Jag ropade till Herren i min nöd
och han svarade mig.
Ur dödsrikets inre steg mitt rop
och du hörde min röst.
4Du slungade mig i djupet, mitt i havet,
där strömmarna fångade mig.
Alla dina brottsjöar
slog samman över mitt huvud.
5Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig.
Får jag se ditt heliga tempel igen?
6Vattnet slöt sig om min strupe,
djupet fångade mig.
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud
7där nere vid bergens rötter.
Jag sjönk till det land vars portar
skulle reglas bakom mig för evigt.
Men du gav mig liv, o Herre, min Gud,
och förde mig upp ur graven.
8Då mina krafter sinade
vände jag mig till Herren.
Min bön nådde dig,
nådde ditt heliga tempel.
9De som dyrkar falska gudar
överger sin trofaste hjälpare.
10Men jag skall offra åt dig under lovsång
och infria mina löften.
Räddningen kommer från Herren.

11På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.

Jona utspys av valfisken - Täby kyrka

Nya testamentet

Matteusevangeliet

De österländska stjärntydarna

2 1När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem 2och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." 3När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. 4Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 6Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel."

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." 9Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. 11De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. 12I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

De heliga tre kungarna tillber Jesusbarnet - Härnevi kyrka

Flykten till Egypten

13När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." 14Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, 15och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

Bebådelsen för Josef, där han uppmanas av ängeln att söka skydd för sig och sin familj - Nederluleå kyrka

Josef och Maria flyr med Jesus till Egypten - Härnevi kyrka

16När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. 17Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: 18Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

Kung Herodes låter mörda barnen i Betlehem - Härnevi kyrka

Återkomsten till Israel

19När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten 20och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda." 21Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land. 22Men när han hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. I en dröm blev han tillsagd att dra sig undan till Galileen, 23och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré.

Återvändandet från Egypten - Husby-Sjutolfts kyrka

Lukasevangeliet

Budskapet till Maria om Jesu födelse

1 26/27I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. 28Ängeln kom in till henne och sade: "Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig." 29Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. 30Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. 31Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. 32Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, 33och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." 34Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." 35Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. 36Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. 37Ty ingenting är omöjligt för Gud." 38Maria sade: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne.

Bebådelsen för jungfru Maria - Härnevi kyrka

Marias besök hos Elisabet

39Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; 40hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. 41När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. 42Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. 43Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? 44När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. 45Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse."

Marias och Elisabets möte - Husby-Sjutolfts kyrka

46Då sade Maria:
"Min själ prisar Herrens storhet,
47min ande jublar över Gud, min frälsare:
48han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
49stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
50och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
51Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
52Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
53Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
54/55Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid."

56Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.

Jesu födelse

2 1Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. 2Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. 3Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. 4Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, 5för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

6Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, 7och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

Jesu födelse - Husby-Sjutolfts kyrka

8I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. 9Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. 10Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. 11I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. 12Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." 13Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

14"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt."

15När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." 16De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. 17När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. 18Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. 19Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. 20Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

21När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Jesu omskärelse - Härnevi kyrka

Jesus hos Symeon och Hanna i templet

22När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren - 23det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren - 24och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

Frambärande i templet - Almunge kyrka

25I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, 26och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. 27Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, 28tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

29"Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
30Ty mina ögon har skådat frälsningen
31som du har berett åt alla folk,
32ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel."

33Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. 34Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - 35ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen."

36Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, 37sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. 38Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

39När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. 40Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Den tolvårige Jesus i templet

41Hans föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. 42Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden. 43Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. 44De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. 45När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. 46Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. 47Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. 48Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: "Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga." 49Han svarade: "Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" 50Men de förstod inte vad han menade med sina ord. 51Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. 52Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Jesus i templet vid tolv års ålder - Vadsbro kyrka