W A MOZART - den store tonsättaren
MOZARTS VERK
Mozarts kompositioner anges inte med opustal som hos många andra tonsättare, utan med nummer enligt Ludwig Köchels förteckning från 1862. Denna förteckning innehåller en del fel, speciellt beträffande barndomsverken, och den har därför reviderats, bland annat av Alfred Einstein; men vanligast är att den, enligt Köchel, ursprungliga numreringen används. Mozarts kompositioner brukar anges på följande sätt: Sinfonia concertante i Ess‑dur för violin och viola och orkester (KV 364) eller (K 364). KV står för Köchel-Verzeichnis.
Ur Mozarts verkkatalog
Mozarts produktion kan indelas i enlighet med de tre levnadsperioderna: underbarnstiden fram till återkomsten från den sista italienska resan i början an 1773, ynglingens och den unge mannens tid fram till brytningen med biskopen i Salzburg i juni 1781 och den mogne mästarens tid i Wien. Det är först under den andra perioden som man kan märka Mozarts personliga tonspråk, men redan under den första perioden komponerade han musik inom praktiskt taget samtliga musikaliska genrer.
Man brukar tala mycket om Mozarts val av tonarter. Här skall inte gås alltför mycket in på det, men det finns dock några saker som bör nämnas. Mozart var väldigt begränsad i sitt val av tonarter när han komponerade. Han använde sällan tonarter med fler än tre förtecken; mycket sällan skrev han något i E‑dur (fyra kors). Merparten av verken går i dur-tonarter, få i moll-tonarter. När han skriver något i moll använder han oftast g-moll, d-moll och c-moll. G-moll är hans personligaste tonart (exempelvis i 40:e symfonin). Mozarts tonarter för feststämning är C-dur, D-dur och Ess-dur. C-dur är ofta triumfens tonart (exempelvis i 41:a symfonin).
Symfonier
Mozart har skrivit över 50 verk som är kallade symfonier, men symfonier i modern mening är endast de sex sista i denna väldiga produktion, av vilka de fyra sista är de yppersta.
Sin första symfoni skrev Mozart under en Londonvistelse 1764‑65, under påverkan från Johann Christian Bach och Karl Friedrich Abel. Mozart har som symfoniker sin utgångspunkt i den italienska sinfonian, som var ett tresatsigt orkesterverk i uvertyrstil. Tyngdpunkten låg i den livliga första satsen, därpå kom en sångbar mellansats som var ett andante eller andantino och därefter en snabb final. Från och med 1767 utvidgade Mozart emellanåt symfonin med en menuett, men till karaktären hör den alltjämt till den italienska sinfonian. Så småningom avlägsnar sig symfonin från denna italienska sinfonia och tyngdpunkten förskjuts gradvis från första satsen till finalen. Redan 1772 kan man i vissa symfonier spåra denna utveckling, men den avgörande förändringen inträffar 1773 med symfoni nr 25 i g-moll (K 183) följd av symfoni nr 29 i A-dur (K 201), från början av 1774, och av symfoni nr 28 i C-dur (K 200), från slutet av 1774. De tre symfonierna har en mer personlig färg än tidigare symfonier och finalen är nu fullt jämställd med första satsen. Alla tre verken har den klassiska fyrsatsiga symfoniformen, med en menuett som tredje sats. Med dessa tre verk har vi kommit långt ifrån den italienska sinfonian.
Stor betydelse för Mozart som symfoniker fick besöken i Mannheim och Paris där samtidens förnämsta orkestrar fanns. I Mannheim kom Mozart i kontakt med den berömda Mannheimskolan. En av deras största landvinningar var utformandet av crescendo- och diminuendo-tekniken inom orkestermusiken.
Från och med Wientiden, med de sex sista symfonierna, kommer höjdpunkten i Mozarts symfoniska skapande. Symfonierna kommer nu inte lika tätt som förut; varje verk får ett större konstnärligt värde. De fyra sista symfonierna betecknar Mozarts definitiva brytning med den konventionella tillfällighetsmusiken. Särskilt berömda är triologin från sommaren 1788.
Symfoni nr 25, g-moll (K 183)
Denna symfoni, fullbordad den 5 oktober 1773, är Mozarts första symfoni i molltonart. Den skrevs för 2 oboer, 2 fagotter, 2 par horn och stråkar. Den är ett verk som mer än hans övriga produktion dittills har en personlig färg. Verket är fyllt av en inre oro, vilken återfinns i alla fyra satserna. Det enda ljusa inslaget i symfonin är menuettens trio.
Symfoni nr 29, A-dur (K 201)
Denna symfoni, fullbordad den 6 april 1774, är Mozarts dittills mest betydande symfoni. Den är skriven för en mycket blygsam besättning: 2 oboer, 2 horn och stråkar.
Symfoni nr 31, D-dur (K 297), Parissymfonin
Denna symfoni tillkom i Paris i juni 1778. Den är Mozarts första symfoni för större orkester och den första i vilken han använde klarinetter. Den skrevs för 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar. Symfonin skrevs på beställning av Le Gros, direktören för Concerts Spirituels, att uppföras på Kristi lekamens fest den 18 juni.
Verket är tresatsigt. Första satsen inleds med ett ackord för alla stråkarna, kallat Le premier coup d'archet (första stråkdraget), vilket var en parisisk musiktradition. Enligt samma tradition skulle även sista satsen börja med ett sådant inledande stråkackord, men i denna sats iakttog Mozart ej traditionen. Andra långsamma satsen förekommer i två versioner. Le Gros tyckte att den första versionen, ett andantino, var för lång och för modulationsrik; Mozart skrev då ett kortare andante till det andra uppförandet i augusti.
På grund av dåliga repetitioner, tänkte Mozart stanna hemma från uruppförandet av symfonin, men han ändrade sig, gick dit och dirigerade själv sitt verk. Symfonin mottogs väl av publiken, som särskilt tyckte om sista satsen, vilken är den originellaste i symfonin. Mozart skrev hem till fadern: "Jag var så nöjd att jag genast efter symfonin gick till Palais Royal, där jag åt en god glass."
Symfoni nr 32, G-dur (K 318)
Detta verk, daterat den 26 april 1779, är komponerat i italiensk uvertyrstil, med ett inskjutet långsamt parti mellan genomföringen och reprisen. Symfonin är skriven för en stor orkester: 2 flöjter, 2 oboer, 2 fagotter, 4 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar.
Symfoni nr 33, B-dur (K 319)
Denna symfoni fullbordades i Salzburg den 9 juli 1779. Verket var ursprungligen tresatsigt, men till ett framförande i Wien tre år senare utökades det med en menuett. Symfonin skrevs för en enkel besättning: 2 oboer, 2 fagotter, 2 horn och stråkar. Intressant är att i första satsens genomföring märks det berömda fyrnotsmotiv, som Mozart använde som huvudmotiv och fugasubjekt i Jupitersymfonins (symfoni nr 41) final.
Symfoni nr 34, C-dur (K 338)
Denna symfoni är daterad den 29 augusti 1780 och är den sista symfoni Mozart skrev i Salzburg. Den skrevs för 2 oboer, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar. Till ett uppförande i Wien två år senare, tillfogade Mozart två fagotter. Symfonin är tresatsig, men det är troligt att Mozart vid uppförandet i Wien kompletterade symfonin med en menuett i C-dur (K 409) skriven 1782, även om menuetten har stämmor för flöjt, vilket symfonin inte har. Symfonin pekar fram mot Wien-tidens första symfonier.
Symfoni nr 35, D-dur (K 385), Haffnersymfonin
Denna symfoni från juli 1782, för 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar, var egentligen från början en serenad. 1776 hade Mozart skrivit en serenad åt borgmästare Haffner till hans dotters bröllop. Nu 1782 fick Mozart bud från sin far, att han i all hast måste skriva en ny serenad åt borgmästaren, då sonen Siegmund Haffner skulle adlas. Mozart skrev till sin far: "Du har ingen förståelse för hur svårt det är att arrangera ett sådant verk för orkester. Jag är tvungen att arbeta om nätterna, för jag kan inte få ihop det på annat sätt... Jag ska skriva så fort jag kan, och så gott som hastverket tillåter."
I februari 1783 fick Mozart på egen begäran partituret tillbaka. Han blev överraskad, han hade totalt glömt bort verket. Han fann att verket skulle göra sig bra som en symfoni; därför omarbetade han verket, han tillfogade flöjter och klarinetter som inte funnits med i serenaden, och tog bort en marsch (K 408, nr 2) och en menuett för att ge det den fyrsatsiga symfoniformen. I denna form uppförde Mozart verket i Wien den 23 mars 1783.
Symfonin anses vara det elegantaste som någonsin skrivits. Tyngdpunkten i symfonin ligger i dess första sats, vilken visar inflytande från Bachs och Händels kontrapunktiska konst. Mozart hade i början av 1782, genom van Swieten, kommit i kontakt med de gamla barockmästarnas musik. Första satsen domineras helt av det inledande temats rytmiska struktur och satsen saknar egentligt sidotema. Av första satsens kontrapunktik märks inget i de tre övriga satserna.
Symfoni nr 36, C-dur (K 425), Linzsymfonin
Denna symfoni tillkom när Mozart tillsammans med sin hustru Constanze hösten 1783 vistades i Linz hos Mozarts vän, greve Thun. För att hedra sin värd ordnade Mozart en akademi på teatern, men då han inte hade någon symfoni med sig, skrev han "i rasande fart" en ny. Symfonin blev färdig på två dagar och tillkom någon gång i slutet av oktober eller början på november 1783.
Symfonin visar en tydlig påverkan från Joseph Haydn, då den har en långsam inledning. Det är Mozarts första symfoni med långsam inledning, och han skulle bara ha det i ytterligare två symfonier (nr 38 och 39), medan Haydn däremot ofta använde sig av sådana i sina symfonier. Enligt F.H. Törnblom är Linzsymfonin "en klangskön och elegant men kanske en aning ytlig produkt". Symfonin skrevs för 2 oboer, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar.
Symfoni nr 37, G-dur (K 444)
Denna symfoni är inte av Mozart, utan skrevs av Michael Haydn, bror till Joseph Haydn. Till detta verk skrev Mozart en introduktion i november 1783.
Symfoni nr 38, D-dur (K 504), Pragsymfonin
Denna symfoni fullbordades den 6 december 1786. Den hade sitt uruppförande i Prag den 19 januari 1787, därav namnet. Symfonin kallas också för symfonin utan menuett, då den saknar menuett och endast består av tre satser. Men Alfred Einstein påpekar att den inte är "någon återgång till den italienska symfoniformen" utan att verket är "en äkta wiensymfoni, som saknar menuett helt enkelt därför att den säger det den har att säga i tre satser". Alla tre satserna är skrivna i sonatform. Symfonin är för 2 flöjter, 2 oboer, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar.
Symfoni nr 39, Ess-dur (K 543)
Detta verk är daterat den 26 juni 1788. Det är den första av de tre berömda symfonier, som Mozart skrev sommaren 1788. Enligt F.H. Törnblom är det ett av hans ljusaste tonverk fastän det skrevs under en period då Mozart hade stora ekonomiska bekymmer. Men oftast hade stämningen i de verk Mozart skrev ingenting att göra med hans yttre liv.
Symfonins lyriska prägel anses bero på den rikliga användningen av klarinetterna och på att oboerna saknas i partituret. Den skrevs för flöjt, 2 klarinetter, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar. Symfonin har vissa likheter med Haydns symfonier, bland annat i finalen, vilken är monotematisk.
Symfoni nr 40, g-moll (K 550)
Denna symfoni, fullbordad den 25 juli 1788, är Mozarts andra och sista i molltonart, båda i g-moll. Den skrevs ursprungligen för flöjt, 2 oboer, 2 fagotter, 2 horn och stråkar, men senare instrumenterade Mozart om verket och tillfogade klarinetter. Symfonin är det kanske mest tragiska verk Mozart skrivit. Det är en stor kontrast mellan detta verk och den ljusa Ess-dur-symfonin fullbordad en månad tidigare. I likhet med lilla g-moll-symfonin från 1773, är symfonins enda ljusa inslag menuettens trio. Menuetten har blivit betecknad som en förelöpare till det senare scherzot.
Symfoni nr 41, C-dur (K 551), Jupitersymfonin
Denna symfoni är daterad den 10 augusti 1788. Den blev Mozarts sista symfoni. Kontrasten mellan denna symfoni och den i g-moll, fullbordad en halv månad tidigare, är lika häftig som mellan Ess-dur-symfonin och g-moll-symfonin. Denna symfoni andas triumf, fastän Mozarts yttre tillstånd troligen var lika bedrövligt som när han skrev de två föregående symfonierna. Symfonin skrevs för flöjt, 2 oboer, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter, pukor och stråkar.
Jupitersymfonins sista sats betraktas som ett av Mozarts största mästerverk i kompositionstekniskt hänseende. F.H. Törnblom skriver: "Det är inte underligt, att det författats digra avhandlingar om Jupitersymfonins final. Ty om någonting vittnar om andens seger över materien, så är det den. Den är ett troligen ouppnått mästerstycke av kontrapunktisk konst. Man kan nära nog erfara en rent visuell njutning genom att utan hänsyn till de klanger de symbolisera följa notbildsmönstret och flätverket av stämmor i partituret."
Satsen är uppbyggd på fyra ganska korta och enkla temata:
Dessa temata sätter Mozart upp mot varandra. Ibland behandlar han ett temata kanoniskt. Än förekommer ett temata hos blåsarna, än hos stråkarna. F.H. Törnblom skriver: "Vid ett åhörande av satsen häpnar man sedan över hur otroligt enkelt, klart och friskt alltsammans klingar. Jupitersymfonins final är en produkt av en musikalisk lärdom, som fullständigt smälts, och som alltså övergått från lärdom och kunnighet till självklarhet."
Dessa tre sommarsymfonier blev troligen aldrig uppförda under Mozarts levnad.
Konserter
Pianokonserter
I Köchels förteckning över Mozarts verk, finns 27 pianokonserter upptagna, men Mozart skrev egentligen bara 23 pianokonserter; de fyra första är nämligen bearbetningar av andras verk. De flesta av konserterna är skrivna för eget bruk, andra är tillägnade elever. De sex första skrevs i Salzburg och de 17 övriga i Wien.
Med samma rätt som man kallar Haydn för symfonins fader kan man kalla Mozart för konsertens fader. Då Mozart skrev sina första pianokonserter, hade man ännu inte nått fram till något stabiliserat formschema för detta slag av kompositioner. Det blev Mozarts uppgift att ge dylika verk deras definitiva utformning. Det betydelsefulla i Mozarts insats är samspelet mellan solist och orkester. Orkestern och solisten är i hans konserter jämbördiga.
Mozarts största pianokonserter hör till hans yppersta instrumentalverk och anses vara fullt jämförbara med hans sista symfonier. Många Mozartkännare hävdar att just hans konserter är de bästa uttrycket för hans individualitet. C.M. Girdlestone skriver: "Av alla konserter, som existerar, utgör Mozarts den största gruppen mästerverk. Hans 23 pianokonserter, som omspänner en period från hans adertonde till hans trettiosjätte år, representerar alla stadier i hans liv, de är de mest omfattande vittnesbörden om hans själsliga upplevelser. Man återfinner i dem hans glädjeämnen och hans sorger, hans hopp och besvikelser. Genom dem tränger man in till det allra heligaste, dit den hårt prövade och överansträngde mästaren åter och åter sökte sin tillflykt."
Pianokonsert nr 19, F-dur (K 459)
Denna konsert fullbordades den 11 december 1784. Den är den enda av Mozarts konserter som har en snabb mellansats, ett allegretto. Alfred Einstein kallar verket för en "finalkonsert", då han menar att den blir vackrare för varje sats. I första satsen märks särskilt de ihållande marschrytmerna. Konserten spelades, tillsammans med den så kallade Kröningskonserten (K 537), vid kejsar Leopold II:s kröning i Frankfurt am Main 1790.
Pianokonsert nr 20, d-moll (K 466)
Denna konsert är daterad den 10 februari 1785. Mozart spelade den första gången dagen därpå. Fadern, som var på besök i Wien, var närvarande vid konserten. Han skrev till Nannerl: "...så kom en ny förträfflig pianokonsert av Wolfgang, som kopisten ännu var i färd med att skriva av, när vi kom. Din bror fick inte ens tid att spela igenom rondot, ty han måste kontrollera avskriften."
Denna konsert är Mozarts första i moll-tonart, och den var den enda av Mozarts pianokonserter som under 1800-talet var riktigt känd. Alfred Einstein skriver att "de hade sinne för det som är karakteristiskt för d-moll-konserten: lidelse, patos, dramatik". Einstein skriver vidare om första satsen: "Detta är det första verk, i vilket orkestern och soloinstrumentet i allegrot ställs i skarp motsatts till varandra i en dualism, som ej kan övervinnas...Orkestern representerar en anonym, hotande makt, och soloinstrumentet stämmer in i en uttrycksfull klagosång. Orkestern övertar aldrig det första temat i solopartiet, ett recitativ in tempo, inte heller andra hälften i det andra temat. Motsättningen mellan de båda tillåter ingen försoning; den förstärks tvärtom i genomföringen. Inte heller bjuder reprisen på någon försoning; i satsens pianissimoavslutning är det som om furierna utmattade lagt sig att vila för att när som helst vara färdiga att ta upp kampen igen."
Finalen är ett rondo av obestämd form. Den är väldigt dramatisk. Satsen slår efter kadensen över i dur och den slutar i D-dur. Kanske för att Mozart efter slutackordet skulle slippa att stå inför en alltför förvirrad publik. Denna typ av musik var publiken inte van vid, de ville ha ljusare musik.
Pianokonsert nr 21, C-dur(K 467)
Detta verk är daterat den 9 mars 1785 och spelades första gången tre dagar senare. Fadern, som även denna gång var närvarande, vittnar om att verket mottogs med hänförelse. Konserten har en ljusare och mer festlig karaktär än d-moll-konserten.
Pianokonsert nr 21 i C-dur, början på sista satsen
Konserten kallas ibland för Elvira Madigan-konserten, då denna konserts andra sats användes i en film om Elvira Madigan av Bo Widerberg.
Pianokonsert nr 22, Ess-dur (K 482)
Denna konsert är daterad den 16 december 1785. Den spelades första gången en vecka senare och då väckte andantet en sådan entusiasm att det måste bisseras. Detta förvånade Mozart eftersom det, i hans konserter, inte brukade vara mellansatserna som gjorde intryck på publiken. Verket innebär en återgång till sfären kring hans tidigare pianokonserter, kanske beroende på att han kände att han höll på att förlora sin popularitet, och nu ville vinna tillbaka den med mera lättillgängliga verk.
Pianokonsert nr 23, A-dur (K 488)
Denna konsert fullbordades den 2 mars 1786. Den är den mest spelade av Mozarts konserter vid sidan av den i d-moll. Ingen annan av Mozarts pianokonserter har en så blygsam orkesterbesättning. Trumpeter, pukor och oboer saknas, men klarinetterna har i gengäld en mer framträdande roll. Temata är mjuka, varma och insmickrande, präglade av ömhet och innerlighet; stora lidelseutbrott och dramatiska effekter möter man inte i detta verk. Konserten hör till de minst virtuosa av Mozarts konserter.
Pianokonsert nr 24, c-moll (K 491)
Denna konsert, fullbordad den 24 mars 1786, är Mozarts andra och sista mollkonsert. Till skillnad från den i d-moll, behåller denna konsert sin grundstämning verket igenom. Den har inte dialogisk utan symfonisk form; och den är skriven för en orkester, större än i någon annan av konserterna. Verket avslutas inte med ett rondo, som brukligt i Mozarts konserter, utan med en variationssats. Detta och att konserten fasthåller sin grundstämning verket igenom, gör att den får en okonventionell prägel.
Beethoven beundrade denna konsert, och ansåg den vara den största av alla Mozarts konserter. Beethovens egen c-moll-konsert har mycket gemensamt till karaktären med Mozarts konsert.
Pianokonsert nr 25, C-dur (K 503)
Denna konsert tillkom den 4 december 1786 och är den sista av Mozarts 12 pianokonserter tillkomna under åren 1784‑86. Den är ett ståtligt verk och är en av de svåraste av Mozarts pianokonserter. Många Mozart-kännare, däribland Alfred Einstein, anser detta verk vara Mozarts förnämsta pianokonsert och ett av hans största instrumentalverk överhuvudtaget.
Pianokonsert nr 26, D-dur (K 537)
Detta verk är daterat den 24 februari 1788. Konserten spelades av Mozart i samband med kröningen av kejsar Leopold II, och har därför fått namnet Kröningskonserten. Denna konsert har, tillsammans med d-moll-konserten, varit Mozarts populäraste pianokonsert. Men kännarna tycker inte den är särskilt intressant, då de anser den vara alltför ytlig.
Konserten föreligger inte i fullständig form. I manuskriptet har notsystemet för pianots vänsterhand lämnats blank stora partier.
Pianokonsert nr 27, B-dur (K 595)
Denna konsert fullbordades den 5 januari 1791, och är Mozarts sista pianokonsert. Han spelade den själv två månader senare, dock inte vid en egen akademi, utan vid en konsert som klarinettisten Bähr anordnat.
Konserten brukar kallas för Mozarts avskedsverk, fastän han skulle leva ytterligare elva månader. C.M. Girdlestone skriver: "Den känsla av resignation och djup längtan, som genomtränger verken under Mozarts sista två år, finns i alla satser, även i slutrondot. Denna stämning breder en slöja av vemod över hela konserten och kastar ibland liksom ett sken av aftonrodnad över den, som om den ville varsla om att slutet på livet inte var långt borta." Alfred Einstein kallar denna konsert för ett komplement till g-moll-symfonin, med skillnaden att Mozart i konserten inte revolterar mot sitt öde, så som i symfonin.
Temat i denna konserts rondo använde Mozart till en sång kallad Sehnsucht nach dem Frühling, daterad en vecka senare.
Violinkonserter
Mozart skrev troligen sju violinkonserter, men av dessa föreligger de två sista, i D-dur (K 271a) respektive Ess-dur (K 268), troligen från 1777 och 1780, inte i sin ursprungliga form. De fem övriga konserterna skrevs alla under 1775. Konserterna skrevs för eget bruk, då Mozart var konsertmästare hos ärkebiskopen i Salzburg. Dessa fem konserter tillkom mellan april och december 1775. Om man jämför konserterna märker man en stigande utveckling. I de två första, från april och juni, märks inget särskilt personligt eller mozartskt. Men i de tre därpå följande, vilka är de mest berömda, råder enligt Alfred Einstein "en ny anda, Mozarts egen personliga anda". Dessa tre är ofta spelade och är bland de tidigaste av Mozarts instrumentalverk, som idag ofta återkommer på konsertprogrammen.
Den 3:e violinkonserten i G-dur (K 216) fullbordades den 12 september. Den 4:e violinkonserten i D-dur (K 218) kom i oktober. Förebilden till denna konsert, var en tio år äldre violinkonsert av Boccherini. De båda konserterna är skrivna i samma tonart, och de visar vissa likheter beträffande konstruktionen och det tematiska. Konserten kallades av Mozart själv för Strassburgkonserten, därför att det i slutrondot finns inlagda danser och en av dessa var en musett, en dans som var omtyckt i Strassburg. Den 5:e och sista violinkonserten (K 219) detta år, kom i december. Den är i A-dur: Den kallas ibland för den turkiska, då den i slutrondot bland annat har inslag av musik i dåtidens populära turkiska stil.
Mozarts huvudinstrument var förvisso pianot, men hans far ville att han skulle specialisera sig på violinen. När Mozart var på turné i Tyskland och Frankrike skrev fadern till honom: "Du anar inte själv, hur bra du spelar violin... Du Skulle kunna bli den bäste violinisten i Europa." Efter en konsert i Augsburg skrev sonen: "Jag spelade, som om jag var den bäste violinisten i Europa."
Sinfonia concertante, Ess-dur (K 364)
Detta verk är skrivet för violin, viola och orkester, och det tillkom hösten 1779. Det är större och djupare än någon av violinkonserterna. Mozart har i detta verk givit altfiolen en särskilt framträdande roll. Han var mycket förtjust i detta instrument, som han hellre spelade än violin. Altfiol var tillsammans med klaver och klarinett de instrument som Mozart tyckte bäst om, även om han inte själv spelade klarinett.
Alfred Einstein skriver: "I Sinfonia concertante i Ess-dur förenar Mozart alla de egenskaper han tidigare ådagalagt i sina serenaders concertantesatser, samtidigt som han tillfogar vad han hade lärt av den monumentala stilen i Mannheim och Paris, och - det viktigaste av allt - han behandlar sitt musikaliska stoff med hela den personliga och konstnärliga mognad han vid denna tid nått. Inget vanligt allegro eller allegro spirituoso inleder detta verk utan ett allegro maestoso. Motiven är inte längre galanta eller i buffa-stil; de är verkligen av symfonisk eller cantabel art."
Flöjtkonserter
Mozart har skrivit två flöjtkonserter, i G-dur (K 313) respektive i D-dur (K 314). Dessa tillkom 1778 när Mozart vistades i Mannheim på sin resa till Paris. De komponerades, på beställning, för den rike holländske amatören de Jean, vilken även beställt några kvartetter för soloflöjt. Konserten i D-dur är en transkription av en oboekonsert i C-dur från 1777, omnämnd i några av Mozarts brev, för Salzburg-musikern Giuseppe Ferlendis.
Konsert för flöjt och harpa, C-dur (K 299)
Denna konsert tillkom i Paris år 1778. Den skrevs för hertig de Guines och hans dotter. Hertigen var en väldigt skicklig flöjtist och dottern, som var en elev till Mozart under hans vistelse i Paris, spelade, enligt Mozart, harpa "magnifikt".
Hornkonserter
Mozart har skrivit fyra hornkonserter. Av dessa är troligen tre skrivna för den salzburgske hornisten Ignaz Leutgeb. Den 1:a konserten, i D-dur (K 412) från 1782, är, enligt Alfred Einstein, egentligen bara ett allegro och ett rondo som sedemera sammanställts till en konsert; han menar att de avgjort inte hör ihop. Den 2:a konserten, i Ess-dur (K 417), tillkom i maj 1783. Den 3:e konserten, i Ess-dur (K 447) från 1783, är den mest kända av dessa konserter. I orkestern har den klarinetter och fagotter, vilket är ovanligt. Intressant är att sista satsen innehåller ett citat från mellansatsen. Den 4:e konserten, i Ess-dur (K 495), är skriven den 26 juni 1786.
Klarinettkonsert
Klarinettkonsert, A-dur (K 622)
Denna konsert, fullbordad i oktober 1791, är Mozarts sista instrumentalkonsert, och hans enda konsert för klarinett. Första satsen hade ursprungligen skisserats, i slutet av 1789, för bassetthorn. I oktober 1791 återupptog Mozart arbetet, omarbetade första satsen för klarinett och gjorde färdig konserten för sin vän, klarinettisten Anton Stadler. Konserten är besläktad med klarinettkvintetten (K 581) i samma tonart, också skriven för Stadler.
Hermann Abert skriver: "Kontrasterna i klangfärgerna i de olika registren är utnyttjade mycket verkningsfullt, i synnerhet de djupa tonerna i kantilenan och i de ledsagande figurerna; dessa karakteristiska effekter var Mozart den förste att upptäcka. Det finns inte något uttrycksområde i klarinettens register, som han inte utnyttjat på ett fulländat sätt. Både den mjuka tonen och rörligheten kommer till sin rätt. Man tycker sig nästan kunna förnimma den innerliga värme, varmed han hänger sig åt klangtrolleriet i sitt instrument."
Serenader för orkester
Serenata notturna, D-dur (K 239)
Detta verk, fullbordat i januari 1776, är skrivet för två orkestrar, den ena med två förstavioliner, en viola och en violoncell som fungerar solistiskt mot en stråkorkester med pukor. Serenaden är i tre satser, där den första satsen är en marsch. Mellansatsen är en menuett med en trio som uteslutande spelas av soloinstrumenten. Sista satsen slutligen är ett rondo innehållande två intermezzon, ett kort adagio och ett allegro.
Haffnerserenaden, D-dur (K 250)
Denna serenad för orkester, skrevs på beställning av borgmästare Haffner i Salzburg, till hans dotter Elizabeths bröllop. Serenaden fullbordades i juli 1776. Sex år senare skulle Mozart skriva ytterligare en serenad för familjen Haffner, som blev den kända Haffnersymfonin.
Haffnerserenaden består av åtta satser, och har en inbyggd violinkonsert. Den har tre menuetter, varav den sista med sina två olika trios har karaktären av ett rondo.
Posthornsserenaden, D-dur (K 320)
Denna serenad fullbordades den 3 augusti 1779. Den består av sju satser, vilka är ordnade symmetriskt: i mitten ett rondo, mellan två långsamma satser, två menuetter och två snabba yttersatser. Första satsen inleds med ett sextaktigt adagio maestoso, vilket återkommer i reprisen utan tempoändring, men nu med fördubblade notvärden. Den första satsen är, liksom den sista, i symfonisk stil. Tredje och fjärde satserna bildar en liten sinfonia concertante, med flöjter, oboer, fagotter och horn som konserterande instrument. Den andra menuetten, sjätte satsen, innehåller två trios, av vilka den andra har ett posthornssolo, vilket har givit serenaden dess namn.
Serenad, G-dur (K 525), Eine kleine Nachtmusik
Denna serenad för stråkorkester fullbordades den 10 augusti 1787. Den tillkom mitt under arbetet med Don Juan. Man känner inte till av vilken anledning den komponerades. Serenaden består av fyra satser, men mycket tyder på att där ursprungligen funnits fem satser. I förteckningen över sina verk har Mozart noterat två menuetter, men den första är försvunnen. Serenaden är en av Mozarts mest kända och populära kompositioner. Eric Blom skriver att den är "ett sällsynt fulländat verk, skickligt tillslipat på klassiskt maner, med en förstasats i felfri sonatform och i vissa avseenden helt romantisk".
Serenader för blåsare
Serenad, c-moll (K 388)
Detta verk fullbordat i juli 1782, hör tillsammans med blåsarserenaderna i B-dur (K 361) och i Ess-dur (K 375) till Mozarts så kallade allvarliga serenader. Detta verk skrevs för 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter och 2 horn. Serenaden är ett av Mozarts egendomligaste instrumentalverk. Med detta verk går han utanför ramen för serenadens lätta underhållande karaktär och skapar en mycket subjektiv och egenartad komposition. Den är i fyra satser. Den sista satsen är en variationssats. Den inleds med känslomättade variationer i moll, går efterhand över i en lugnare stämning och avslutas med temat i dur. Detta är Mozarts sista egentliga serenad. Den följs bara av den serenad för stråkar med sin ursprungliga titel Eine kleine Nachtmusik.
År 1784 instrumenterade Mozart om verket för stråkkvintett (K 406).
Kammarmusik
Violinsonater
Sonat för violin och piano, A-dur (K 526)
Denna sonat fullbordades den 24 augusti 1787. Den räknas av många som tonsättarens största violinsonat. Den har kallats en föregångare till Beethoven Kreutzersonat, i samma tonart.
Stråkkvartetter
Haydnkvartetterna
Dessa kvartetter är sex till antalet. Den första av dem, i G-dur (K 387), tillkom i slutet av 1782 efter en lång paus sedan 1773. Dessa sex kvartetter är tillkomna i Wien under en period av drygt två år. De är tillägnade Haydn, därav namnet. Med kvartetterna följde följande dedikation, skriven den 1 september 1785:
"Till min käre vän Haydn. En far som hade beslutat sända ut sina söner i stora världen såg det som sin plikt att söka skydd och ledning åt dem hos en man som då var mycket berömd och som dessutom till all lycka var hans bäste vän. På samma sätt sänder jag nu mina sex söner till dig, du berömde man och tillika käraste vän. De är verkligen frukten av ett långt och mödosamt arbete, men det hopp som många vänner har ingett mig, att jag åtminstone i någon mån skall lönas för min möda, har uppmuntrat mig och lockat mig att tro, att dessa barn en dag skulle kunna bli mig till någon tröst.
När du, käraste vän, senast var här i huvudstaden, uttryckte du din belåtenhet med dem. Det är framför allt detta bifall som gör att jag vill anförtro dem i din vård och våga hoppas att de inte skall visa sig helt ovärdiga din ynnest. Jag ber dig alltså att ta emot dem med välvilja och vara för dem en far, en vägledare och en vän. Från denna stund avstår jag till dig alla mina rättigheter över dem. Men jag ber dig samtidigt att ha överseende med de fel som kan ha undgått faderns partiska öga och att dessa till trots bevara din generösa vänskap för honom som skattar den så högt. Jag är nu som förr av allt mitt hjärta din allra uppriktigaste vän W. A. Mozart."
Mozart - dedikation
Till dessa verk hade Mozart haft Haydns stora kvartetter som förebild; men Mozarts kvartetter är inte några imitationer, de är ytterst personliga. Kvartetterna är högst originella både till form och innehåll. De var för samtiden på åtskilliga ställen alltför djärva och vågade. Flera förläggare vägrade trycka dem. Var och en av kvartetterna har sin individuella prägel, som gör dem inbördes mycket olikartade. Kvartetterna är i G-dur (K 387), fullbordad den 31 december 1782, i d-moll (K 421), fullbordad i juni 1783, i Ess-dur (K 428), fullbordad i juni eller juli 1783, i B-dur (K 458), fullbordad den 9 november 1784, i A-dur (K 464), fullbordad den 10 januari 1785, och i C-dur (K 465), fullbordad den 14 januari 1785.
De preussiska kvartetterna
Dessa kvartetter, vilka är tre till antalet, komponerades åren 1789-90. De är de första kvartetterna i en serie på sex, som beställdes av konungen av Preussen men aldrig fullbordades. Kungen spelade själv violoncell och han ville att Mozart i komponerandet av kvartetterna skulle låta violoncellen få en framträdande roll. Kvartetterna har därför fått en annan prägel än de övriga kvartetterna, både till form och innehåll. Trots att verken tillkom under den mest bekymmersamma perioden av Mozarts liv är de ljusa verk. Detta gäller främst den första av de preussiska kvartetterna, i D-dur (K 575), fullbordad i juni 1789. De båda andra kvartetterna skrevs 1790. De är i B-dur (K 589), fullbordad i maj, och i F-dur (K 590), fullbordad i juni.
Kvintetter
Stråkkvintett, D-dur (K 593)
Detta verk, fullbordat i december 1790, skrevs på beställning av en ungersk musikälskare, köpmannen Johann Tost, som hade beställt två stråkkvintetter av Mozart. Kvintetten hör till tonsättarens förnämsta kammarmusikverk. Dess grundstämning är energisk och självmedveten med inslag av vemod och djup känsla.
Klarinettkvintett, A-dur (K 581)
Denna kvintett, fullbordad i september 1789, har av Mozart själv kallats Stadlers kvintett, därför att den tillägnades Mozarts vän, klarinettisten Anton Stadler. Kvintetten hör till Mozarts mest populära verk. Den har i fråga om klang och innehåll mycket gemensamt med pianokonserten i samma tonart (K 488).
Kvintett, Ess-dur (K 452), för piano, oboe, klarinett, horn och fagott
Detta verk fullbordades den 30 mars 1784. Kvintetten ansågs av Mozart själv som hans dittills förnämsta verk. Den har tjänat som mönster för Beethovens pianokvintett opus 16. På grund av verkets mindre vanliga instrumentkombination, framförs kvintetten inte så ofta.
Piano
Pianosonater
Pianosonat, a-moll (K 310)
Denna sonat skrevs sommaren 1778 vid den tid, då Mozarts mor dog. Den är Mozarts första verkligt betydande verk inom denna genre. Sonaten är mycket subjektiv. Den är allvarlig och patetisk och föregriper i såväl form som stämningsinnehåll den stora sonaten i c-moll från 1784.
Pianosonat, A-dur (K 331)
Denna sonat skrevs 1778, och är den av Mozarts sonater som oftast spelas. Verket inleds inte med en traditionell allegrosats, utan med variationer över ett långsamt tema. Som mellansats finner man en menuett. Slutsatsen är ett "turkiskt" rondo.
Pianosonat, c-moll (K 457)
Denna sonat, fullbordad den 14 oktober 1784, tillägnades en av Mozarts elever, Therese von Trattner. Den är Mozarts mest berömda. Sonaten intar en särställning i raden av sonater för piano. Med sitt stämningsinnehåll spränger den dåtidens konventionella sonatform och pekar fram mot 1800-talets sonater.
Kyrkliga verk
Mässor
Requiem, d-moll (K 626)
Denna mässa är Mozarts sista verk. Själv hann han inte fullborda den innan han dog, utan det blev hans elev Franz Süssmayr som fick lägga sista hand vid verket. Kompositionen räknas som ett av Mozarts främsta arbeten.
Verket skrevs på beställning av en musikintresserad greve, Franz von Walsegg, som beställde mässan till sin hustrus begravning. Greven ville emellertid inte röja sitt namn, och han uppmanade Mozart att inte försöka finna ut vem uppdragsgivaren var, då han själv ville ge sig ut för att vara verkets kompositör.
Efter Mozarts bortgång fullbordade Süssmayr själamässan, efter Mozarts anvisningar, och sju veckor senare överlämnades det färdiga partituret till den anonyme beställaren.
Det är troligt att Mozart har skrivit första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, åttonde och nionde satserna, och att första satsen var fullständigt utarbetat och instrumenterad. Sjunde satsen skall Mozart bara ha skrivit de åtta första takterna. De tre sista satserna har förmodligen Süssmayr skrivit själv.
Verkets satser är:
|
1. Introitus med Kyrie 2. Dies Irae 3. Tuba mirum 4. Rex tremendae 5. Recordare 6. Confutatis |
7. Lacrimosa 8. Domine Jesu 9. Hostias 10. Sanctus 11. Benedictus 12. Agnes Dei |
Opera
Figaros bröllop (K 492)
Figaros bröllop är en opera buffa i 4 akter. Libretton är skriven av Lorenzo da Ponte och bygger på Beaumarchais' skådespel med samma namn.
Idén att göra Beaumarchais' Le Mariage de Figaro till opera var Mozarts. Han uppmanade da Ponte att skriva en libretto på grundval av Figaros bröllop. I Wien hade skådespelet inte fått tillåtelse att uppföras på grund av dess revolutionära tendenser, men da Ponte och Mozart fick tillåtelse att uppföra operan, sedan da Ponte förklarat för kejsaren att alla revolutionära tendenser i handlingen tagits bort i operaversionen.
Uruppförandet av operan ägde rum 1 maj 1786 i Wien, och Mozart dirigerade själv. Operan blev en stor succé, men efter nio föreställningar måste den ändå läggas ned på grund av att den kolliderade med två oerhört populära operor av Martin.
Don Juan (K 527)
Don Juan är i 2 akter. Libretton är av Lorenzo da Ponte.
Vintern 1786-87 uppfördes Figaros bröllop i Prag och gjorde en stor succé, musiken blev ofantligt populär. Det resulterade i att Pragoperans direktör skrev kontrakt med Mozart om att skriva en ny opera speciellt för Prag. Mozart vände sig till da Ponte, vilken föreslog att de skulle använda den gamla berättelsen om Don Juan, som grundval till den nya operan.
I början av september 1787 anlände Mozart till Prag. Men operan var ännu inte helt färdig. De felande styckena skulle han komponera på ort och ställe. Natten före premiären skrev han uvertyren.
Operan hade premiär den 29 oktober 1787. Mozart ledde själv de fyra första föreställningarna och hyllades som aldrig tidigare.
Così fan tutte (K 588)
Così fan tutte är en opera buffa i 2 akter. Libretton, vilken är på italienska, är av Lorenzo da Ponte. Operan uppfördes första gången i Wien den 26 januari 1790.
Operans fullständiga titel är Così fan tutte, ossia La scuola degli amanti (Så gör alla eller Skola för älskare). Titeln syftar på kvinnornas trolöshet. "Alla" är nämligen kvinnorna.
Av Mozarts tre italienska operor med libretto av da Ponte är Così fan tutte den minst kända. En orsak är att libretton tidigare ansågs både löjlig och omoralisk. Domen över libretton skadade musiken och Mozart. Man tvivlade på Mozarts egen moral, när han kunde sätta musik till en sådan text, och så ansåg man musiken mindre god. Men Alfred Einstein skriver om musiken: "Mozarts musik i Così fan tutte är på intet sätt sämre än i Figaro. Den är bara annorlunda... Denna opera skiftar i alla regnbågens färger, som en vacker såpbubbla, med schatteringar av narrstreck och parodi, med både uppriktiga och simulerade känslor. Dessutom har den den rena skönhetens färger."
Trollflöjten (K 620)
Trollflöjten är i 2 akter. Libretton är av Emanuel Schikaneder.
För att tillfredsställa publiken, som gärna ville ha scenisk-musikalisk underhållning på sitt eget språk, gav man på småteatrarna i Wien och i förstäderna naiva sagooperor. Schikaneder, som var skådespelare och direktör för Theater auf der Wieden, såg en chans inom denna genre och föreslog Mozart ett samarbete. Mozart, som kände Schikaneder från sin tid i Salzburg, gick med på samarbete.
Det första utkastet till libretton var föga lockande, men efterhand genomgick den en avsevärd kvalitetsförbättring. Den fick en etisk idé och en idealistisk prägel. Då både Mozart och Schikaneder var frimurare, kom många idéer ur denna ordens ceremonier att genomsyra handlingen. Operan blev symbolisk.
Musiken Mozart skrev till Schikaneders libretto är väldigt skiftande: koloraturarior, folkliga småsånger, högtidliga sånger, buffaarior, opera seria-inslag, allt i en ständig omväxling.
Operan hade premiär den 30 september 1791, och Mozart själv ledde framförandet från pianot. Till en början fick den ett kyligt mottagande, men det dröjde inte länge, förrän operan blev omåttligt populär. På Theater auf der Wieden skulle den ges mer än etthundra gånger.
Till Mozarts liv
Till Verkförteckning