Om medeltida kyrkmålningarnas skick
De medeltida kyrkmålningarna är i olika skick. Under 1600- och 1700-talen ville man ha ljusare kyrkor. Man hade på 1600- och 1700-talen helt andra ideal än de man hade under medeltiden. Kyrkorna vitkalkades därför ofta på insidan, och målningarna doldes på så sätt. Målningar förstördes också när man tog upp större och även nya fönster för att få in mer ljus i kyrkorna. Till exempel hade de medeltida kyrkorna ofta inte fönster åt norr.
I ett fåtal kyrkor kalkade man inte över valvmålningarna. I något fall kan det ha berott på att församlingen var rätt fattig och därför helt enkelt inte hade råd till detta, och att valvmålningarna därför fick vara kvar. I en del fall protesterade församlingarna åt planerna åt att måla över målningarna. Kanske var dessa protester i några fall framgångsrika.
Så småningom så ändrades idealen igen och när man i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet upptäckte att det doldes gamla målningar under de vitkalkade valven och väggarna, började man försöka att ta fram dessa igen.
Väggmålningarna var ofta mer skadade än valvmålningarna. Ibland valde man därför att inte ta fram dem alls. De väggmålningar som ändå togs fram var ofta inte i fullständigt skick utan var mer eller mindre fragment, även om det finns undantag mot detta.
Där man var mest lyckosam att ta fram de gamla överkalkade målningarna var i valven. Som tidigare nämnts fanns det i några fall valvmålningar som klarade sig från överkalkning och därför var i rätt bra skick. De flesta valvmålningar som vi nu kan se har dock varit överkalkade och därefter framknackade och i olika grad restaurerade.
Hur de gamla målningarna restaurerades efter framknackningen varierar rätt kraftigt. De första målningarna som togs fram restaurerades mycket hårt och ofta rätt okänsligt. Ibland feltolkades motivet under denna process. Målningarna känns ibland deformerade i förhållande till hur originalen bör ha sett ut. Så småningom kom dessa restaureringar att genomföras mindre hårt och mer smakfullt. Men även nu är resultatet knappast helt i överensstämmelse med hur originalet bör ha sett ut.
I några fall så verkar man ha stannat vid att knacka fram målningarna och låta dem vara i det fragmentariska skick de var i efter denna process.
Om man betraktar de målningar som har varit överkalkade, och som har blivit utsatt för olika grad av restaurering, kan man reflektera över hur långt denna restaurering lämpligen borde ha utförts. De målningar som har restaurerats hårdast har inte särskilt mycket med Albertus Pictors original att göra längre. Detaljarbetet är helt utplånat. Oftast hade det säkert varit bättre att lämna målningarna som fragment, eller genomföra en betydligt försiktigare restaurering, än att restaurera dessa mycket hårt. Det är framförallt målningarna i fyra kyrkor som genom för hård restaurering är förvanskade: Vadsbro, Vansö, Vittinge och Danmarks kyrkor.