Wolfgang Amadé Mozart

Lorenzo da Ponte

En hedervärd äventyrare

Lorenzo da Ponte (1749-1838), textförfattare till de tre Mozartoperorna ”Figaros bröllop” (1786), ”Don Giovanni” (1787) och ”Così fan tutte” (1790), var förvisso ingen betydande litterär talang och skulle knappast ha gått till eftervärlden utan Mozarts benägna bistånd.

Fadern, en judisk läderhandlare från staden Ceneda i provinsen Venedig, vid namn Geremia Conegliano, blev änkling och äktade 1763 en katolsk kvinna. I samband med vigseln måste han konvertera tillsammans med sina tre söner, Emmanuele, Baruch och Ananias, vilka fick respektive namnen Lorenzo, Girolamo och Luigi. I enlighet med tidens sed antog pappa Geremia (=Gasparo) doppaterns namn och som denne var biskopen av Ceneda, monsignore Lorenzo da Ponte, fick den nu sålunda kristnade familjen namnet da Ponte. Den fjortonårige Emmanuele antog även biskopens förnamn och kom alltså att heta Lorenzo da Ponte.

Lorenzo da Ponte

Lorenzo da Ponte

Präst och syndare

Biskopen inte bara döpte, han tog också hand om och bekostade pojkarna uppfostran. Lorenzo och Girolamo gick i skola och gjorde sådana framsteg i latin att fadern beslöt att de skulle bli präster ehuru, som Lorenzo skrev i sina memoarer, ”detta var tvärtemot min håg och karaktär”.

Lorenzo, som var den mest begåvade för att inte säga klipske, prästvigdes 1773. Abbé da Ponte kom emellertid aldrig att utöva ett prästligt ämbete, därtill saknade han, med förlov sagt, den viktigaste förutsättningen, nämligen tron. Men han utvecklade sig till en duktig och omtyckt lärare och undervisade främst i klassisk latinsk, italiensk och fransk litteratur.

Sex månader efter prästvigningen lämnade han seminariet i Portogruaro och begav sig till Venedig för att söka sin lycka. Venedig var då en medelpunkt, inte minst för det galanta nöjeslivet. En prästerlig klädsel utgjorde inte något hinder för deltagande däri. Lorenzo blev en anhängare till upplysningen, beundrade Rousseau och skrev och översatte poesi men undervisade samtidigt unga förnäma damer i kärlekskonst.

Hans levnadsätt anstod med andra ord knappast en Kyrkans tjänare. Efter ett år förvisades bröderna från Venedig, inte bara på grund av kärleksaffärer – Lorenzo hade fått ett barn med en högt uppsatt venetianska – utan även får sina frisinnade idéer.

Nästa anhalt blev Treviso, där bröderna undervisade i vältalighet och andra humanistiska discipliner. Två år senare blev de på nytt deporterade, nu för sina rousseauanska idéer, och återvände till Venedig, där det denna gång dröjde hela tre år innan Lorenzo på nytt hade gjort sig omöjlig. I sista minuten undkom han till Gorizia, där han stannade drygt ett år.

Där träffade han en god vän, diktaren Caterino Mazzolà, som var på väg till Dresden för att bli librettist vid den italienska operan. Da Ponte övertalade Mazzolà – som senare bland annat skulle bli känd för sin text till Mozarts ”La Clemenza di Tito” – att skaffa honom en anställning vid det sachsiska hovet.

Till Wien

Efter drygt ett år, på nyåret 1782, lämnade Lorenzo da Ponte så Dresden med Wien i sikte. Här lärde han känna diktaren Metastasio som visade honom stor välvilja genom att bland annat offentligt föredraga en dikt av da Ponte under en soirée i ett av furstepalatsen. Metastasio, som då var 84 år, råkade emellertid dö bara ett par månader senare och da Ponte försökte nu bli hans efterträdare som hovpoet men utan framgång.

Mazzolà hade emellertid även gett da Ponte ett introduktionsbrev till den inflytelserike tonsättaren Antonio Salieri, genom vilkens förmedling da Ponte nu blev anställd som librettist, ”poeta dei teatri imperiali”. Samarbetet mellan Salieri och da Ponte spårade emellertid snart ur. Salieris opera blev fiasko vilket tonsättaren naturligtvis skyllde på textförfattaren.

Hos baron Wetzlar, en judisk, sedermera adlad grosshandlare och kulturfrämjare i Wien, lärde da Ponte känna Mozart, vilken i ett brev till fader Leopold i Salzburg antydde denna nya bekantskap och uttryckte en förhoppning om närmare samarbete: ”Vi har här en viss abbé da Ponte som teaterförfattare. Han har just nu rasande mycket att göra med att revidera operatexter på teatern. Han måste absolut göra en helt ny text åt Salieri; den blir inte färdig under de närmaste två månaderna. Efter det har han lovat skriva en operatext åt mig. Vem vet om han då kan hålla sitt löfte – eller vill hålla det! Du vet ju hur herrar italienare är: fagra ord och artig uppsyn – men nog om det, vi känner dem! Om han kommer bra överens med Salieri, då får jag aldrig i livet något av honom. Jag skulle ju så gärna vilja visa vad jag duger till även inom den italienska operans fack.”

Mozart uppskattade synnerligen sin nye – och bäste – librettist. Vi vet emellertid mycket litet om förloppet av detta samarbete och man får utgå från att det var tämligen friktionsfritt. Allt tyder emellertid på att Mozart var den drivande kraften i detta samarbete. Att da Ponte i sina långt senare i New York utgivna memoarer överdrivit sin roll hörde ihop med hans läggning och hans behov av att urskulda sig och försvara sig mot verkliga eller inbillade fiender.

Ny landsflykt

Så alldeles orätt hade kanske ändå inte da Ponte ty sannolikt var det genom da Pontes intervention som Mozart till sist fick kejsar Josefs uppdrag att skriva en ny opera för Hofburgtheater (Theater nächst der Burg). Teaterdirektören Emmanuel Schikaneder – vars namn blev odödligt sex år senare genom ”Trollflöjten”, både som textförfattare, som skådespelare (Papagenos roll) och som teaterledare (Theater auf der Wieden) – hade fått kejserligt förbud att framföra Beaumarchais’ nyskrivna pjäs ”Figaros bröllop” på grund av dess tendens.

Men da Ponte lyckades övertala kejsaren att låta Mozart skriva en opera på komedin och lovade kejsaren att mildra dess tendens genom att ta bort de mest ”farliga” ställena. I själva verket var såväl texten som musiken redan färdiga och kejsaren gav nådigt sitt bifall. Ändå dröjde premiären på grund av diverse intriger av musikkamarillan i Wien.

Efter fyra års samarbete med Mozart i ”Figaros bröllop”, ”Don Giovanni” och ”Così fan tutte” kom emellertid bistra tider för kulturklimatet i Wien. Den teateräIskande kejsar Josef II – i detta hänseende företedde han stora likheter med sin samtida, Gustaf III i Sverige – gick hädan 1790, bara ett par månader efter premiären på ”Così fan tutte”, och en ny kejsare, Josefs bror Leopold II, satte sig nu på den habsburgska tronen.

Da Ponte kände marken bränna under sina fötter och begav sig först till Trieste, där han förälskade sig i en ung engelska, Nancy Grahl. Med henne reste han efter en tid till Paris och sedan till London, där han stannade i tretton år, och bland annat försörjde sig med att skriva texter till andra rangens operakomponister. Med Nancy emigrerade han 1805 till Amerika. I New York drog han sig huvudsakligen fram som språklärare, tidvis till och med professor vid Columbia College.

Memoarer

Da Ponte var nu vorden en helt annan människa. Av den forne äventyraren hade blivit en exemplarisk äkta man och en idealisk familjefar. Med Nancy fick han fyra barn och när ett av dessa dog var han helt otröstlig. 1838 dog han i New York, 89 år gammal. Mot slutet av sitt liv gav han ut sina memoarer i fyra band.

Dessa ger en livfull skildring inte blott av hans eget växlingsrika och äventyrliga liv utan även intressanta inblickar i det dåtida livet i Venedig, Wien, London och New York och är därför som tidsdokument av stort intresse. De ger oss bilden av en man med en efter dåtida begrepp djup och rik bildning, som ingalunda var främmande för intriger och galanta äventyr och som alltemellanåt kunde handskas ganska ogenerat med sanningen, men som också hade många tilltalande egenskaper: arbetsamhet, uthållighet, energi, entusiasm och uppslagsrikedom, framför allt i konsten att överleva, vidare frikostighet, ädelmod, förnöjsamhet, ett behagligt uppträdande och en glödande kärlek till italiensk kultur i alla former.

En av hans samtida, den venetianske patriciern Zaguri, som kände honom väl, beskriver honom som ”en underligt sammansatt människa, lärd men medelmåttigt begåvad och bovaktig, med stor lätthet att inhämta kunskaper och ett yttre ägnat att väcka kärlek – det finns knappt ett farligare subjekt än da Ponte”, skriver Zaguri.

Den tjugofem år äldre Casanova har ännu skarpare ord att säga om da Ponte men i jämförelse med denne samvetslöse och kallblodige skurk måste man nog säga att da Ponte var en ärkeängel. Da Ponte var, till skillnad från Casanova, en godhjärtad man och även om han i sina memoarer ständigt söker bedyra sin oskuld och klagar över sina fienders ondskefullhet, så har den historiska och litterära kritiska forskningen visat att han i mångt och mycket inte haft så alldeles orätt.

Innerst inne känner man dock en varm sympati för den av ödet förföljde, ofta naive och godtrogne da Ponte, även om han ibland diskret omskriver sanningen till sin egen fördel, ty bakom allt ser man en människa. En av hans biografer räknar honom bland de ”avventurieri honorati” – hedervärda äventyrare – som vid denna tid svärmade omkring i Europa, och den benämningen täcker nog i två ord Lorenzo da Pontes egendomligt sammansatta natur och karaktär.

Bertil Hagman