Albertus Pictor

Andra moseboken (2 Mos)

2 23Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. 24När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob 25och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem.

3 1En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3tänkte han: "Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp." 4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Ja, här är jag." 5Herren sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark." 6Och han fortsatte: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

7Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare - ja, jag vet vad de får lida. 8Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 9Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. 10Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." 11Mose invände: "Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?" 12Gud svarade: "Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg." 13Då sade Mose till Gud: "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" 14Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem." 15Och Gud fortsatte: "Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. 16Gå nu och kalla samman Israels äldste och tala om för dem att Herren, deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Säg dem att jag har gett akt på dem och vet vad som har drabbat dem i Egypten 17och att jag har beslutat att föra dem från förtrycket i Egypten upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

18De kommer att lyssna till dig, och sedan skall du och Israels äldste gå till kungen av Egypten och säga till honom: ’Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud.’ 19Jag vet att kungen av Egypten inte låter er gå, om han inte blir tvingad. 20Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er. 21Och jag skall göra egypterna så välvilligt stämda mot detta folk att ni inte skall behöva ge er i väg tomhänta. 22Varje kvinna skall be sina grannfruar och kvinnorna i sitt hushåll om föremål av silver och guld och om kläder, som ni skall låta era söner och döttrar bära. Så tar ni byte från egypterna."

4 1Mose sade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?" 2Herren sade: "Vad har du i handen?" - "En stav", svarade Mose. 3"Kasta den på marken!" sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, 4men Herren sade: "Räck ut handen och grip den i stjärten." Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 5"Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig." 6Och Herren fortsatte: "Stick handen innanför manteln!" Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7Herren sade: "Stick tillbaka handen innanför manteln!" Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 8"Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. 9Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod."

10Mose sade: "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt." 11Herren svarade: "Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga." 13Men Mose vädjade: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill." 14Då blev Herren vred på honom och sade: "Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. 17Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen."