Lars Winnerbäck
Söndermarken (2003)
1. Faller
2. Åt samma håll
3. Min älskling har ett hjärta av snö
4. Över gränsen
5. Dunkla rum
6. Brustna hjärtans höst
7. Lång väg hem
8. Dom sista drömmarna
9. Timglas
10. Söndermarken
Utgiven: 3 mars 2003
Skivbolag: Sonet / Universal Music
Producent: Lars Winnerbäck & Hovet
Inspelad i PUK Studio, Danmark av Ronny Lahti, Jan 2003. B-tekniker Jakob Meinert Folke
Mixad i Megaphon Studio, Stockholm, av Ronny Lahti, Jan 2003
Mastrad av Björn Engelmann på Cutting Room
Lars Winnerbäck - Sång, Akustisk gitarr, banjo, munspel (9)
HOVET
Norpan Eriksson - Trummor, pecussion
Josef Zackrisson - Bas, kör
Johan Persson - Gitarrer, dragspel, munspel, piano (9), kör
Staffan Andersson - Gitarrer
Jens Back - Piano, hammondorgel, keyboards, saxofon
Idde Schultz - Kör
Anna Stadling - Kör
Faller
(Lars Winnerbäck)
Skrev den här när allt var som mest stillastående. Jag och Anna och en polare, Erik, bokade sen en resa till Dublin och gick och såg the Pogues med Shane MacGowan, bilade i Connemara och drack oss redlöst berusade på svart öl och whisky. Och absint faktiskt, helt Strindbergskt. Det var när det gick som bäst för Irland i fotbollen och Temple Bar var ett slagfält. Vi behövde det, alla tre. Se även ”Katt över taken/Dublin”, B-spår på ”Åt samma håll”-singeln.
Stockholm 02 maj med vackert väder
jag märker inte längre vad som görs
jag stör mig på ett ljud som inte hörs
den här stan
är klädd i kejsarens nya kläder
runt omkring
ingenting
jag säljer inget längre stängt butiken
jag gör mig inte arg på nån reklam
tavlan är en fläck med vacker ram
jag ger upp
jag orkar inte bli besviken
som du sa
det är dags att dra
för vi faller faller faller
jag lyssnar inte längre jag stänger fönstret
inget värt nåt som inte inger hopp
jag rusar inte längre erat lopp
jag står kvar
ser ingen plats för mig i mönstret
jag gömmer mig
jag värjer mig
när sommarn kommer flyr jag över haven
där ingen vet där ingen kommer in
men sommarn dör och min rastlöshet är min
om vintern
står jag gömd längst in i baren
och tiden går
månad år
jag faller faller faller
vi faller faller faller
Stockholm 02 maj och skymning faller
jag hoppas på ett kort som inte lagts
jag litar till ett ord som inte sagts
min lust är fri
men min frihet är bakom galler
res med mig
till ett annat land
för vi faller faller faller...
Åt samma håll
(Lars Winnerbäck)
Nån påpekade att Mälaren inte kan vara bottenfryst, utan i så fall bottenfrusen, och inte ens det. Men känslan är rätt. Götgatsbacken hal och isig. Slussen en stormfångare. Ensam, kall, trött, kär, lycklig, arg, längtande och i allra högsta grad levande. Jag skrev den i februari ett år senare, när det var lika kallt, på hotell Reisen i Gamla Stan, vad jag nu gjorde där. Antar att jag fick en sån där plötslig lust, men inte hade ro.
i februari var det bottenfryst i mälaren
Götgatan var grå
och kall av seklets värsta vinter
det var tungt att gå
Stockholm verkade full av långa
svarta labyrinter
jag var virrig och trött
jag var sliten och nött
allting runt omkring mig gick i ultrarapid
jag hade inga veckor inga dar
bara en röra av en massa tid
jag ville hitta en bra paroll
nånting att tro på nåt som tog mig upp
en bit över noll
hon mötte mig med sitt leende
hon sa ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
båtarna låg inne vid stadsgårdens kaj
jag var beredd att dra till Åbo men hon räddade mig precis
vad ska man göra ända fram till maj
mörkret är så tungt
och alla människor är som is
men hon tyngdes inte ner
hon sa vad spelar det för roll
här ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
Blå dörren hade öppet
och vi slog oss ner i baren
hon var hemma efter veckor runt på resor
och jag lyssnade
när hon sa jag kanske stannar här ett tag
vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag
jag måste bara hitta en roll
jag sa ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
vi ramlade runt på alla ställen som var öppna den natten
vi var konstnärer och dom bästa i sitt slag
vi skulle ta oss långt vi två
hon sa En dag står vi över februari
du och jag
natten var så kall vi höll hårt om varann
nu stängde dom i Stockholm
och människorna försvann
men vi hade lusten i behåll
hon sa ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
jag ger min själ till händerna som ger och inte rycker
jag sällar mig till hjältarna
som gör och inte tycker
hon var allt hon var sin
hon var den vackraste person
jag hade träffat någonsin
bli kvar här med mig bli kvar här med mig
vi behöver ingenting om vi kan starta på noll
men jag har ett rum några kvarter härifrån
hon sa ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll härifrån
ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
Min älskling har ett hjärta av snö
(Lars Winnerbäck)
Den här kom bara till mig en dag faktiskt. Den var färdig direkt i huvudet och skrevs bara ner. Jag har inte ens i efterhand tittat över den så mycket, men det känns som att den stämmer helt med vad jag ser.
min älskling har ett hjärta av snö
så skört och vasst som skaren
och det smälter lika lätt som isen i drinken
i glaset som hon lämnat i baren
vintern ligger hård över sjön
ljuset varar bara några timmar
jag ser ut över den vita snön
där månen och stjärnorna glimmar
hennes gröna ögon gör mig matt
hon säger ta aldrig någonting för givet
och vi pratar om vart vi ska just inatt
men jag antar att vi pratar om livet
min älskling har ett hjärta av snö
som nysnön yr när det blåser
som ett täcke som far och sliter och rycker
och vrider mig i neuroser
på sommaren pratar hon om höst
hon ser molnen som väntar bakom skogen
sen talar hon med annan röst
om att alltid vara konsten trogen
inatt vill hon falla fritt
vi tar en runda till och jag bjuder
min älskling har ett hjärta av snö och så vitt
som renaste lenaste puder
nu vill hon falla fritt
Över gränsen
(Lars Winnerbäck)
Satt plötsligt på ett litet pensionathotell i Köpenhamn och redde väl egentligen bara ut vad jag gjorde där. Trött på så mycket. Mitt i valhetsen och den darrande sensommaren åkte jag till Danmark och skrev Norrländsk country.
jag blev så trött på den heta sommarn
trött på bilderna i stan
trött på Olssons skor och Kvarnen
trött om natten trött på dan
trött på all valpropaganda
lika billig som reklam
”vi vill ha ett bättre Sverige”
åh fan
jag har tagit mig ner till Köpenhamn
jag hyr ett rum av en vänlig dam
jag vandrar gatorna i timmar
och äter frukost på altan
jag har varit tyst i tio dagar eller mer
jag tror jag slipar mina vapen
när ingen ser
nu fläktar den första svala vinden
i hennes vilda höstträdgård
hjärter dam nu i september
börjar en annan typ av vår
du skulle älska att ströva i parken här intill
här över gränsen får man vara
vem man vill
jag blev så trött på den heta sommarn
trött på att aldrig stå pall
trött på clownerna i tv
trött på inget trött på allt
men hjärter dam här får man krafterna igen
snart kan jag ta mig ut på isen
men inte än
hjärter dam om skräpet hinner ikapp dig
och drömmen flyr och vardagen gror
om du letar efter tråden
eller bara saknar en bror
om du har halsen full med månader av slit
ta din packning över gränsen
och kom hit
Dunkla rum
(Lars Winnerbäck)
En vän gick ner sig så fullständigt och det var frustrerande att inte ha nåt att komma med. Ingenting att pigga upp med. Lika trött själv på krogkösmentaliteten och ge folk vad folk vill ha och ta sig framåt och upp hela hela tiden. Listor överallt, tio i topp, se ut si, tyck så. Hur begåvad är du? Testa dig själv. Jag har full förståelse för alla som bara avgår och lägger ner.
torka tårarna min vän
jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
du ville bara ha en plats, ett hem
nånting vettigt att göra, vad som helst
om det fanns tid för nåt att växa
om det fanns plats för lite värdighet
här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på
man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter
jag kan inte hjälpa dig opp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
du har en annan röst, annan färg
ett annat land med andra klockor som ringer
jag tar mig inte in i dina dunkla rum
det står ett fältslag bakom väggen
dom slår i tomma containrar
det här är helvetets förgård
i december står man stilla i en tunnel
och trängs och trängs och alla bara pratar
om det bara fanns nånting att säga
om det fanns skäl att vilja deltaga
du ser jag kan inte ens förmå mig
att hjälpa någon annan
det här är Be Your own star show
det här är Bit ihop och sparka
ge precis vad du behöver
och ta vad du kan få
jag skulle gärna hjälpa dig opp
och kunna lysa upp den väg du springer
om jag kunde vagga dig varm och lugn
jag hör nog samma röst och bor i samma land
med samma klockor som ringer
du går inte ensam genom dunkla rum
vasen vinglar på bordets kant
åskan mullrar ovanför ditt tak
uppför är det lättare men neråt är det brant
kan inte landa där med ryggen rak
hornen ryter du förlorade striden
på nolltid har du tappat din glöd
inget nytt under solen
vi har sett det hela tiden
den enes bröd den andres död
se på människorna som sliter
för nån annans resultat
se hur flugan kvävs i spindelns nät
se på hyenorna som gräver
i kadavret efter mat
se på baggen i det murkna träet
jag kan inte hjälpa dig upp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
vi är vallfår i vargarnas tid
det är gamarnas klockor som ringer
inget ljus där vi irrar och springer
runt i våra dunkla rum
vi är vallfår i vargarnas tid...
Brustna hjärtans höst
(Lars Winnerbäck)
Det var rätt många vänner som krossades mellan augusti och november. Så jag utsåg, redan på hotell Ottilia, denna höst till Brustna hjärtans höst. Hjärtats bar, Söders hjärtas bakficka, blev fristaden där vi räknade stygnen och slickade såren.
ikväll är vinden stilla
fast det stormat hela dan
och bakom Västerbron går solen ner i rött
det nästan tyst
som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan
det finns en doft av allting murket, kallt och blött
och nästan tyst
ensamma dar
väldiga värld
orden ekar, hennes röst
ingen sömn, inga svar
ingenting kvar, mer än ett rostigt svärd
som hugger och vrider sig i ditt bröst
vi ses på Hjärtats Bar
det här är brustna hjärtans höst
det här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
det här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort
du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort
ensamma dar...
Lång väg hem
(Lars Winnerbäck)
Tre ackord, tre akustiska gitarrer, två vänner och en bil på den längsta vägen mellan Linköping och Stockholm någon nånsin åkt. Det här är Kolmårdens mörkgröna vemod.
mörk himmel över Sörmland
kvällsblå skymning in i bilen
vi kör den glömda gamla E4:an mot norr
himmel mörk över land och gård
den kärva kylan packar jorden hård
luften fuktig, strupen torr
värdshusen är stängda utmed vägen
som spökhus från en svunnen gammal sägen
här dansade man för länge sen
en rostig skylt hänger kvar där än
det är månsken över en ödebygd och det är lång väg hem
var är vi nånstans vi måste fråga nån
det går en gammal man ner mot vattnet
hur tar man sig fram utan den stora vägen
han säger skyll er själva ingen vet
det är en välbevarad hemlighet
själv fastnade jag här i min ensamhet
hans ögon ser så osedda och trötta ut
hans säger vägen har bara en början inget slut
vi sätter oss i bilen igen
framåt bara framåt min vän
jag har tandvärk ner i roten och det är lång väg hem
genom skogar över ängar
förbi åkrar genom natten
det lyser från ett öppet vägmotell
det verkar kusligt, verkar skumt
men vi måste ha kört runt
dags att stanna det är redan kväll
det står en man i baren och frågar varifrån vi kom
han säger vi serverar bara dom vid sidan om
jag säger vi är vilsna unga män
på jakt efter lust på flykt från tiden
jag får en kaffe och en fyra JB och det är lång väg hem
månsken över skogarna
månsken upp ur sjön
det blåser till vinden viner i varje topp
det är långt till söder långt till norr
det är långt åt alla håll
det långt kvar innan solen går upp
från ett motell på slätten hörs en säregen sång
skuggor av nån som dansade där en gång
och på den lilla krokiga vägen
är två sökare ute än
i bil på väg genom natten
dom har lång väg hem
Dom sista drömmarna
(Lars Winnerbäck)
Skrev den här i studion om, egentligen, samma människor som i Dunkla rum och Brustna hjärtans höst. Drömmarna syftar alltså till drömmare, inte drömmar. Men det spelar ingen roll.
Susanne tog en återvändsgränd
det visste hon nog för länge sen
så mycket piller så lite sömn
så lite ork så mycket dröm
och Magnus gick in i en vit korridor
kvarten för ensam stan för svår
och Jonas ska hitta en mening i nån indisk by
så trött på sanningen behövde en ny
och tornet i Sofia sträcker upp sig mot himlen
över torgen här går var och en för sig
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig
och Karin slutade prat och for
tillbaks till sitt flickrum hem till mor
och Anders är alltid glad alltid glad
det springer råttor bakom ridån på hans estrad
och Linnea höll för hårt på sin moral
varje dag ett samvetskval
du blir så ensam när du drömmer grandiost
du blir så hånad bränd och blåst
och tornet i Sofia sträcker upp sig mot himlen...
dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen
över torgen här går var och en för sig
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig
Timglas
(Lars Winnerbäck)
eller ”They’re out ta get me. They won’t catch me! I’m fuckin’ innocent. They won’t break me.” som Guns’n’Roses så vackert diktade en gång.
Anna bussarna här utanför går ingenstans
det är ingen som vill nånvart
jag har åkt så många varv
men det är alltid lika svart
Anna är det tiden på året som skrämmer
är vi trygga bakom väggarna här
jag vill inte få in den här världen
den är så tom och tyst och tvär
och min tunna karaktär
bara vrider och vänder sig
jag vill vara en bättre man för dig
ett smartare drag en lösning
en lanterna på din gungande båt
jag vet att jag sluter igen
men det känns som det är mig dom vill åt
jag vet men det känns så än
Anna det är ett timglas som bara rinner
det finns inget att förstå
när himlen är blodröd och brinner
är det natten som tränger sig på
och jag drömmer så konstigt igen
Anna håll mig hårt
för jag skakar av all denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt
Anna nu tänder dom gatubelysningen
bussarna åker sitt varv
jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
det måste komma nåt bra ur allt
det måste växa nånting under alla listor
alla bingon alla tävlingar
alla steg tillbaka
res mig opp ge mig lust att hänga på
jag ska värma dig Anna
jag ska lyssna och förstå
för trots all tomhet trots det timglas
som sliter i oss
ska vi hitta en väg ändå
Söndermarken
(Lars Winnerbäck)
Den sista låten på skivan.
så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
klockan fyra i oktober
strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken
gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är
jag ser gitarren i butiken
symbolen för att skolka
sagan om ett uppror
drömmen om en högre höjd
ett sjörövarskepp
som blåser rätt in i Los Angeles
och stjärnorna som glittrar
och ingen jävel når mig
nånsin mera
en enda ambition
att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
bort från regelboken stöveltrampet
tegelväggen la isla bonita
och dom brandgula
stolarna man staplar
på varandra
parkeringshus byggdes
ett litet steg för människan
ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten
över taken
man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten drömmen
ut till färgerna man bara
ser på bio
vi bildade band och blåste ringar
drog med handen genom jorden
fyllde naglarna med lera
av all yta som vi skrapade
för nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon
vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började
jag ser den gräddgula färgen
den moderna men diskreta
en helhet för det enkla
bara fälla upp och skruva
men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
nåt som inte var Ikea
nåt som inte hade lösningen
i kanten
jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
det stumma dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten
vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
hela dungen var ett mikro-Vegas
ladan bytte hänglås
och ovan allt en himmel
liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över
efter vågorna och stormarna
och skummet
jag kan inte återvända
en brottsplats måste vila
flyktbilen är dumpad
stålarna är rena
nu bygger vi ett nytt hem
startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig
men jag är inte där