Lars Winnerbäck
Rusningstrafik (1997)
1. En av alla dom
2. Ingen har lust
3. Nån annan
4. Rusningstrafik
5. Höst på min planet
6. Balladen om konsekvenser
7. Vår för Hjärter Dam
8. Psalm i januari
9. En svår och jobbig grej
10. Låg
11. Nu är alla små stjärnor
12. Vänner
Utgiven: 25 augusti 1997
Skivbolag: Universal Music
Producent: Johan Johansson
Inspelad och mixad av Christian Edgren och Johan Johansson i Traxton Recording,
Lennonplant, Kapsylen, Stockholm sommaren 1997.
Lars Winnerbäck - Sång, gitarr
Johan Johansson - Trummor, slagverk, gitarr m m
Martin Söderström - Bas, kör
P H Andersson - Fiol, blockflöjt, kör, gitarr
Lasse Bax - Elbas
Niko Röhlcke - Piano, dragspel
Ola Nyström - Gitarr
Lotta Nilsson - Kör
Matoula Zachariadou - Altfiol
Mattias Nyberg - Cello m fl
En av alla dom
(Lars Winnerbäck)
Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.
jag är en av alla dom som flyttat hit
till stora stan för karriären
jag är en av alla dom som håller käft
och går förbi i mataffären
om jag kan
jag är en av alla dom som har ett liv
utan nätter utan dagar
jag är en av alla dom som kan gå vilse
när som helst om jag behagar
se tiden an
och jag går gärna vilse just inatt
jag är en av alla dom som skriver låtar
läser dikt och sjunger sånger
jag är en av alla dom som skrivit ner
sin hemlighet för många gånger
hundra gånger om
jag är en av alla dom som drabbas
då och då av nåt jag vill förklara
jag är en av alla dom som faktiskt
aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom
jag vill vara lite mer för dig inatt
men ibland så är jag fast
kan du känna likadant
att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant
och ibland är allting kaos
och jag blir mörkrädd mitt på dan
ibland behöver jag en paus
och är du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan
jag är en av alla dom som går och tror
att livet ordnas upp med tiden
jag är en av alla dom som kan ge upp
när jag är söndagkvällsförvriden
vad gör man då
jag är en av alla dom som ser nåt svårt
i dessa jämngrå vinterdagar
är du en av alla dom som vill försvinna
när det känns som mörkret klagar
så är vi två
och jag försvinner gärna just inatt
är det mörkret är det stressen är det vintern
är det Stockholm eller livet
jag är en av alla dom som tagit lycka
i sinom tid för givet
sen jag var barn
jag är en av alla dom som varit barn
men sen glömt bort den färdigheten
jag är en av alla dom som skyller sina
sorger på den här planeten
och den här stan
och jag vill vara lite mer för Dig inatt
men ibland så är jag fast
kan du känna likadant
att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant
och är jag ensam på en söndag blir jag dum
och mörkrädd mitt på dan
måste bort från tysta rum
och är du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan
Ingen har lust
(Lars Winnerbäck)
Jag skrev den snabbt en eftermiddag. Jag hade liksom kommit på det, tyckte jag. Det var ju det som saknades. Lust. Jag ville börja skriva lite mer rakt uppochner. Att låten upprepar sig hela tiden blir en ganska talande effekt. En kille från Falkenberg önskade den här låten i Bossanova i P3 under rubriken ”Precis så här är det”. Då hade jag just vaknat och såg mitt stökiga rum och insåg att jag inte hade nån frukost och jag tänkte: ”Ja, det är det faktiskt”. Ibland.
Vi borde inte sitta här och dricka öl varenda kväll.
Vi borde göra nånting bra,
men det är ingen som har lust.
Vi borde köpa nåra penslar, ett staffli och akvarell,
och måla konst varenda dag,
men det är ingen som har lust.
För det är KAS, och soss och Datortek,
och obesvarad kärlek,
och en vilsenhet som suger ur vår must;
så det är ingen som har lust.
Vi borde inte sitta här och glo på TV varje natt.
Man blir ju knäpp. Vi borde dra.
Men det är ingen som har lust.
Vi var naiva, glada barn, tills vuxenlivet hann ifatt.
Nu är vi barnen av idag,
och dessa barn har ingen lust.
För det är ångest, tvång och höstsäsong,
och ekonomisk undergång.
Varje hinder är så tåligt och robust;
så det är ingen som har lust.
Efter hundrafemtio spänn
har bussen gått, och man får gå.
Vi kanske hörs imorrn igen,
när vi har vaknat framåt två.
God natt, hej då!
Ja, herre Gud. Hej och hå.
Vi borde köpa lite strumpor, sikta in oss på en bank
och sen planera nån slags kupp,
men det är ingen som har lust.
Man kan också acceptera lite slött att man är pank,
och sen helt sonika ge upp.
Men det är ingen som har lust.
Det är pina, pest och skit härnäst.
Djävulen har firmafest.
En hela ångest utspädd i vår must;
så det är ingen som har lust.
Vi borde inte ligga kvar och sova bort varenda dag.
Vi borde vakna redan sju.
Men det är ingen som har lust.
Man borde fixa en kostym och börja lura och bedra.
Och säga Ja till EMU.
Men tack och lov har ingen lust.
Det ljusnar över stan igen.
Över krogen, över ångesten.
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Nej, det är ingen som har lust.
Det är ingen som har lust.
Nån annan
(Lars Winnerbäck)
Skrevs redan hösten 1992. Det handlar om en promenad från Tannefors Center till Vidingsjö en sen vardagkväll. Ni som är från Linköping vet att man då går via Stångån upp för Tannefors slussar, genom Ånestad och Åleryd. Det är en ganska rejäl promenad, och det var höst och mörkt och halsduk och nykär och gymnasiet och hon och jag. En av dom bättre kvällarna i mitt liv.
Solen gick ner som på beställning;
det hade inte varit samma sak om den sken,
där vi gick i sjöar som vattenpölar med våra kängor och smala ben.
Tänk om caféet inte stängt så tidigt den kvällen
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi,
när vi gick på tomma, blöta gator där historierna flög förbi.
Och allt som vi sa då;
tänk att man kunde säga så
Vi gick bland gårdar, hus, affärer och skjul,
och allt var så konstigt
men jävligt kul
Det kunde ha varit nån annan,
men det var jag.
Vad är det som gör att man säger saker,
att man säger saker man inte förstår?
Där vi gick på berg, som högar av löv
med långa jackor och längre hår.
Vad är det som gör att man glömmer saker,
att man glömmer att man trivs med livet ibland?
Där vi flydde från sanning, tid och besvär
för att ta måsten i andra hand.
Och allt som vi sa då;
tänk att man kunde säga så
Vi snacka' skit om alla vi kunde klandra,
för att komma på att vi bara hade varandra.
Det kunde varit några andra.
Men det var vi.
Och vi glömmer höst
och vi glömmer vår.
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår.
Men man kommer på, sen efteråt,
att vi hade rätt kul emellanåt.
Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen?
Vad gjorde mig så förfärligt glad?
Där vi gick med förhoppningar, som drömmar,
om stearinljus och varm choklad.
Tänk om caféet inte stängt så tidigt den kvällen.
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi.
Tänk om vi inte gått i några vattenpölar
som smala ben och kängor trampat i.
Allt som vi sa då;
tänk att man kunde säga så.
Och nu har jag gått den vägen igen,
men det var inte samma sak; saknar någon vän.
Jag önskar att det vore nån annan...
Jag anar vem.
Jag vet bara en.
Rusningstrafik
(Lars Winnerbäck)
Första versen låg ganska länge på skrivbordet innan jag kom på hur jag skulle kunna fortsätta. Det är en del tunnelbana i texten, men den är väl egentligen inte tänkt att handla så mycket om Stockholm. Inte mer än om nån annan stad. Reklamskyltar om hur vi borde vara för att tillfredsställa kapitalismen finns ju överallt. Och ingen mår bra av dom. Inte ens dom som låter sätta upp skiten.
Duvorna går runt och pickar smulor i betongen där jag står;
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på perrongen.
Och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde flyga härifrån.
Jag antar att Du går till någon ödslig krog inatt;
denna mörka natt.
Det är ett sätt att stänga av.
Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla fönster där jag går,
och undrar om jag vill se ut som han.
Ja, det, som skulle va' kalsonger, blir en pil i våra mönster;
hur vi mår
beror på vad det står;
att: Sån är kvinna, sån är man.
Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu inatt;
denna kalla natt.
Det är ett sätt att stänga av.
Och där kan tankarna få tänka som dom vill.
Där finns inga flimmerljus som hjälper till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken.
Allting går så fort. Sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på.
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet.
Sömntabletter tycks va effektivare än sängar.
Sen när då?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet.
Jag antar att Du proppar hjärnan full med Panodil
och Cipramil.
Det är ett sätt att hänga med.
Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker.
Rulla på.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå.
Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då.
Det verkar så.
Där man kan slippa hänga med.
Och där kan fötterna få ströva som dom vill.
Där hjälper inga tåg och rulltrappor till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken.
Ja, människor går runt och pickar smulor i betongen
på ackord.
Och rusandes i tunnelbanedån.
Vi, som skulle vara människor, blir stoft i konkarongen.
Själavård
skjuts upp till efter döden,
när vi flugit härifrån.
Jag antar att Du vänjer Dig. Jag antar att Du vet;
ensamhet:
Det är det enda vi har kvar.
Höst på min planet
(Lars Winnerbäck)
Det finns ingen park vid Söder Mälarstrand. Men nära. ”Lasse i parken” är det jag syftar på. Den här låten höll nästan på att ta sig in på Svensktoppen. Höstlöv och fika.
jag kanske borde åka utomlands
du säger att jag borde se mig kring
men jag har inte tid med någon annanstans
har inte lust med massa någonting
jag vill se frost ur varje sommardagg
jag vill se skymning mitt i rusningen
jag vill se vimlet byta ytterplagg
jag vill se löven byta färg igen
du säger att jag har en liten värld
men den är större än begärd
jag vilar under himmelen
i höst på min planet
jag sjunger för mig själv
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet
nu sköljer luften över sommardamm
nu landar folk och allting återgår
nu går passionen och blir allvarsam
om någon sådan ännu återstår
jag blev utan men jag klarar mig
det finns en park vid Söder Mälarstrand
dit kan man gå en stund och vila sig
man kan få nog av all panik ibland
det är nojor och normer neuros och neon
och tomma tal i telefon
jag vilar under...
persiennerna dras ner
det mörknar och jag ber
låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer
en nattlig promenad
i en höstmörk stad
jag kan inte önska mig nåt mer
så jag åker inte utomlands
förrän vintern fäller slutridå
här är ett skådespel i höstlövsdans
som jag vill se varenda meter på
du säger att jag har en liten värld
men den är snygg och full av flärd
jag vilar under...
Balladen om konsekvenser
(Lars Winnerbäck)
Hette från början ”Balladen om Pippi, Rasmus & Ronja”. Jag var rätt trött på låten långt innan vi spelade in den. Den var väldigt tacksam att spela live, men det blev inte riktigt samma grej om alla redan hört den. Jag tänkte att om vi spelar in den kan vi sen skita i att spela den live. Passar väl egentligen inte så bra in i helheten på ”Rusningstrafik” men det var liksom en begravning.
på en kvinnoanstalt
är det fuktigt och kallt
för en dam som avtjänar sitt straff
för dom år som har gått
en serie grova brott
och konsekvenser av sin fysiska kraft
uppseendeväckande beteenden
en skurk bakom oskuldsfulla leenden
en flicka så grann
dömd för våld mot tjänsteman
en samling av djur
som tycks va’ illegal
samt ett misstänkt stort kapital
hon gråter varje kväll
instängd i en cell
och hennes röda ögon börjar färgas grå
hon var elva år blott
när hon begick sina brott
nu ska hon snart fylla femtiotvå
vårdslösa beteenden
straffar sig självt i alla avseenden
en flicka så from
nu bakom lås och bom
och Tommy och Annikas goda hjälpsamhet
har klassats som medskyldighet
flickan är skyldig det kan man aldrig ändra på
lag är lag det kan man aldrig ändra på
brott är brott det kan man aldrig ändra på
men flickan har drömmar det kan man ändra på
på en parkbänk i stan
full som själva fan
sitter en man och tar ett järn
han är ensam för sin stank
han är utbränd och pank
och han fick pruta för en folköl i affär'n
när han var liten så rymde han från barnhemmet
och stack ut med nåt fyllo från a-laget
han verkade så snäll fast han var full och kriminell
och pojken får nu leva på vatten och bröd
och Paradis-Oskar är död
hans eget fel det kan man aldrig ändra på
brott är brott det kan man aldrig ändra på
paragrafer kan man aldrig ändra på
men pojken har drömmar det kan man ändra på
i en dyster sal
på ett kvinnohospital
ligger en kvinna på en bår
hon har just fått sin tablett
för sitt märkliga sätt
att börja skrika så fort det blir vår
hallucinationer i forntiden
hon tror hon har sett fåglar med ansikten
och hennes enda vän får hon aldrig se igen
för han trotsade förbuden och sin egen förkunskap
och föll ner i ett helvetesgap
flickan är galen det kan man aldrig ändra på
psykoanalyser kan man aldrig ändra på
behandlingssätt kan man aldrig ändra på
men flickan hade drömmar och det kunde man visst ändra på
Vår för Hjärter Dam
(Lars Winnerbäck)
Äntligen en glad sång om Hjärter Dam. Med utgångspunkt från ett vykort jag fick den vintern. Det hade börjat vända uppåt. Jag gillar öppningsraden. Arrangemanget kunde kanske ha svängt ett gäng till, men det tar vi igen live.
någon har fingrat inatt vid dom daggvåta marker
som ingen förut fått beträda
hon vaknar i okända lakan och ser sina sorger
hon inte trodde gick att förädla
och allt hon glömt är som hon mår
med sina fingrar i hans hår
han talar ömt och hon förstår
en glänta syns i hennes snår
här lever lyckan lever livet
det är vår för Hjärter Dam
så rusa på rätt in i virvelstorm för vinden är för tam
och galna vinterord blir vänner när hon försvinner i hans kram
bara vinden är för tam
inatt var det någon som lyssnade till
hennes snåriga ord
och fördjupade tankar om livet
inatt fick dom se att en kärlek var oanvänd
och ett ordförråd stod övergivet
nu skiner morgonsolen in
vackrare nu än någonsin
när han kysser hennes bleka vinterskinn
Hjärter Dam nu är han din
här lever vintern lever frost
men det är vår för Hjärter Dam
så rusa på rätt in i virvelstorm för vinden är för tam
och galna vinterord blir vänner när hon försvinner i hans kram
bara vinden är för tam
luften är klingande isblank omkring deras kroppar
där dom går
ser du nåt som liknar en tår så är det isen som droppar
för nu är det vår
för deras mörka sår
ja någon har fingrat inatt vid dom daggvåta marker
som minner om livet och förtrollar en vinter
någon har visat sig gå ungefär samma snirkliga
dunkla väg i Hjärter Dams labyrinter
dom har vadat genom slam
genom sot och grus och damm
så må dom lyckas ända fram
Hjärter Dam bara lev och sjung
sjung en psalm för Hjärter Kung
här lever lyckan lever livet...
Psalm i januari
(Lars Winnerbäck)
Det var vinter (det brukar vara det i januari) och jag tog en långpromenad i Långbro i närheten av där jag bodde. Skrev den här sen. Fenomena är liksom nån Moder Jord har jag tänkt mig. Lätt att glömma henne i storstadsbruset. Det är nog klokt att ta promenader ibland.
Fenomena du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår
Fenomena du är tusental av nykterhet och svaren där jag går
lika jungfrulik som morgonen om våren bortom stan
lika liten som ett sommarregn för dom som inte hörde vad du sa
här lever drömmen om det största som en bubblande vulkan
jag går och säger till mig själv snart är det vår då faller regnet inte jag
Fenomena du är vakan över mänskobyn och flykten därifrån
Fenomena dina änglar sjunger kärlek under månen ner vid ån
här växer tystnaden till vakuum i betong och korridor
vi glömde björkarna och änglarna i snön
och vissa tror att du försvann
glömskan härjar fritt
och spottar skräck på Fröken Svår
och Hjärter Dam går runt och kämpar
för att inte bli nånting man tar sig an
Fenomena du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg
Fenomena du predikar lika brinnande om glädje som om sorg
lika självklart spricker isen som den frusit till en gång
och du spelar skådespelet gång på gång
men har vi lärt oss nånting alls
det är nätt och jämt att vi kan älska i betong
och lika hårt som dina änglar sjunger vackert
stramar glömskan om min hals
Fenomena du står tidlös mellan björkarna och sträcker ut din hand
Fenomena du är leva låta leva lite lugn i Leva land
lika jungfrulik som morgonen om våren bortom stan
lika väldig som ett åskmoln när du dånar över sovande kvarter
här lever drömmen om det största som en bubblande vulkan
snart spricker isen över ån du viskar tyst
långt bortom rikedom finns mer
En svår och jobbig grej
(Lars Winnerbäck)
En svår och jobbig låt. Jag var nästan tveksam till att släppa den. Det är liksom lite backstage. Lite för privat. Men jag är glad att vi gjorde det. Trots allt.
du har så lätt att stampa sönder
när du väl fått in en fot
det är så lätt att kasta kärlek
där den vackert tas emot
men det är inte lika lätt att vara såld
på nån som inte går att nå
det är snart en vecka sen du ringde
så jag börjar nog förstå
du kan så vackert sätta ord till alltihop
när vi är två
du har ett sätt att bara glömma
när problemen tränger på
ett sätt att gömma mig för stormen
när du vill och när du kan
ett sätt att glömma mig i regnet
som om lilla jag försvann
du har så svårt att säga
om jag ens betyder nåt för dig
jag räcker inte fram
men du har så svårt att vara ensam
så du går till lilla mig
men en dag försvinner jag ur dina ögon
som en svår och jobbig grej
jag kan känna mig bekväm
i dina ögon när du ler
men du kan säga nåt så beskt
att allt blir kaos och uppochner
jag tror inte du förstår allt som
du säger om det vackra i misär
du har fått sol i dina ögon
och har aldrig varit där
det vankas höst och du får ofelbart
nåt underligt i din blick
det är så lätt att genomskåda
dina spel och dina trick
nu faller mörkret över stan
och du går runt och sparkar löv
som att vinka åt en blind
som att skrika åt en döv
jag har så svårt att veta
om jag ens betyder nåt för dig
du spelar nåt slags spel
och det kan så lätt bli mitt fel
när du ser på lilla mig
och en dag försvinner jag ur dina ögon
som en svår och jobbig grej
du älskar bara rött
och leker vacker romantik
det är så lätt att haka på
det är sån lockande mystik
men en dag är allting preskriberat
och en del av din lyrik
jag har så svårt att balansera
mellan trygghet och panik
det går ett hjärtligt litet tag
sen tillhör jag ett slag för sig
ett slag till intet dömt
ja snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma lilla mig
ja en dag försvinner jag ur dina ögon
som en svår och jobbig grej
och det värsta utav allt
det här är sången från en tjej till mig
Låg
(Lars Winnerbäck)
Låg, låg skitlåg. Det var nån överhipp fest jag hade varit på och jag fick sån enorm lust att göra lite gubbrock.
tvn går på
med ett jävla hallå
nu flaxar gamarna omkring i våran eter
den ena är loj
och den andra är skoj
som kan undvika väsentligheter
är du trendig och hipp
så har du gjort dig ett klipp
sen kan du lira lite pop och hålla masken
är du kvasi och blasé
så kan du flina och le
och sprida noja bland dom levande patrasken
samma innehållslösa våg samma giriga mygel och båg
så länge skiten har publik i sin popfabrik
så är jag låg
en lek med attribut
jag stänger av och går ut
åker till stan och slungas runt i korridorljus
jag är vilsen och skraj
och kommer in på nåt partaj
lika mysigt som ett obemannat dårhus
här är kylan total
varje blick är så sval
säg finns det värme här på denna glaciären
jag får nåt kryptiskt svar
från en tjej som söker karl
och som fingrar så nervöst i necessären
samma karga isande våg samma desperata känslobåg
så länge dansen har en chans att bli en storfinans
så är jag låg
skit skit
vad är det för en jävla elit
som florerar
drog drog
ge mig nåt för jag är så låg
så jag imploderar
men jag biter och ler
tar en ljummen öl och ser
samma torra skådespel som på min tv
fast jag försöker mig på
att vara med och förstå
så är jag nåt så jävla skitförbannat bredvid
för jag är smuts och latrin
uti trendhierarkin
det kan jag ta men alla dessa kalla blickar
är ju bara misär
vem tjänar på det här
säger jag och ser hur mammon står och nickar
samma rädda-dig-själv-monolog samma älska på eget bevåg
så länge mammon rycker fram med sitt partiprogram
så är jag låg
det är tävling och betyg
och massa mygel i smyg
och allt går runt på en dröm som är förljugen
med konstgjorda svar
står veckopressen kvar
och lever gott på att vi ständigt tappar sugen
och tvn går på
med ett jävla hallå
men i helvete att nån är där för din skull
för varje gång du tappar tron
tjänar stenbeck en miljon
hurra du vet väl om att du är värdefull
samma skitiga sviniga våg samma utstuderade båg
så länge mygel är ett mått på vårat underskott
så är jag låg
profit profit
det finns en jävla massa skit
som cirkulerar
låg låg
det finns så mycket girigt båg
så man kreverar
men jag kryper hem igen
och drar ner min persienn
släcker ner och lägger svansen mellan bena
jag är en looser i ett spel
som blivit låg och spelat fel
och vänder hem både frusen och allena
och tvn går på
med ett jävla hallå
både i burken och i verkligheten
och med konstgjorda svar
står veckopressen kvar
och sprider nojor över hela planeten
samma karga isande våg samma giriga mygel och båg
så länge skiten har publik i sin popfabrik
så är jag låg
så länge dansen har en chans att bli en storfinans
så är jag låg
så länge mygel är ett mått på vårat underskott
så är jag låg
så länge mammon rycker fram med sitt partiprogram
så är jag låg
Nu är alla små stjärnor
(Lars Winnerbäck)
Vi skulle spela i Linköping på Elsas Hus och hade nästan inget nytt att komma med. Jag skrev den här typ kvällen innan för att ha åtminstone nån liten överraskning. Vi hade många idéer på hur vi skulle spela in spektaklet, men föll till slut för allsång med dragspel och barn och en fullständigt tokig trumpet. Har ni hört den? Nånstans vid ”Nu har alla en Jesus”. Det är teknikern Christian som visar hur instrumentet skall trakteras.
nu är alla små stjärnor
nu är alla på tv
tjollahopp tjollahej halleluja hurra länge leve
nu är alla små stjärnor
heja hela Europa
värdefullast av alla är vi allihopa
nu är alla rika
nu är alla små stjärnor
alla får vara lucia det behövs inga tärnor
nu är alla glada
nu har alla en sexspalt
nu är alla smala
trallala nu är alla små stjärnor om än digitala
nu har alla en firma
nu har alla semester
nu är alla en kolossalt framgångsrik enmansorkester
nu är alla små stjärnor
nu är alla modeller
nu är alla en huvudperson i en jätte-bestseller
nu är alla glada
nu är jorden en tv
där alla är fina
nu har alla en dokumentärfilm om sig och dom sina
nu har alla en Jesus
och en Internet-sida
nu är alla en jättesnygg sidan-tre-kille i Frida
nu är alla i ropet
nu är alla små stjärnor
nu har alla så otroligt klyftiga Lingohjärnor
nu är alla glada
nu är alla små stjärnor
nu är alla på tv
tjollahopp tjollahej halleluja hurra länge leve
nu är alla glada
Vänner
(Lars Winnerbäck)
Den där P H Andersson är rätt giftig på att skriva stråkarr. Den där Lotta Nilsson är inte så tokig heller. Jag ville ju åtminstone ha en Leonard Cohen-flirt på plattan och det fixade dom. Tack.
nu sitter han och sjunger igen
skämt ur sin skrattande dvala
du ber honom tystna igen
och låta händerna tala
och han ler och förvandlas som pojkarna gör
när inget finns att teatra inför
och han tror han är förälskad igen
det är så mycket i skallen
men när du säger god natt kära vän
står du påklädd i hallen
och du går och han krymper som pojkar blir små
när dom är nakna med kläderna på
för du
såg mer än min fåfängsgitarr
du slet av en dräkt av en narr
och lät mina bjällror få falla
som nu
när teater känns något befängt
i gryning när krogen har stängt
faller bjällror från alla
men mörkret faller bittert igen
så han skrattar med ljuset
du gråter i tystnad igen
med alla häxor i huset
och han ringer och säger det mörker du ser
gör att stjärnorna märks lite mer
så han sjunger sina sånger igen
och du ler åt hans iver
och när du säger det ljusnar min vän
så sitter han redan och skriver
ljuset blir större när natten tar form
och värmen blir mer värd i storm
och du
tog del av min fåfängs gitarr
du skratta med enfaldens narr
två clowner som vrålade i natten
som nu
när teater känns mer relevant
när det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten