Klassisk musik

W A MOZART - den store tonsättaren

MOZARTS LIV

Underbarnet

Den 27 januari 1756 föddes i Salzburg en pojke, som följande dag klockan halv elva på förmiddagen fick namnen Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus. Han skulle bara använda de två senare namnen och det sista skulle han senare översätta till latin-italienska. Wolfgangs föräldrar hette Johann Leopold Georg och Maria Anna Mozart. Han var deras sjunde och sista barn, men av dem var det bara Wolfgang och den dotter som föddes 1751 och som hette Maria Anna Walburga Ignatia, som kom att uppnå vuxen ålder. Dottern kallades för Nannerl.

Fadern var född i Augsburg 1719, men han kom så småningom till Salzburg, där han med tiden blev violinist. Nu var han i tjänst hos ärkebiskopen av Salzburg, greve Sigismund Cristoph von Schrattenbach. Han var fjärde violinist i dennes hovkapell. Leopold var en mycket begåvad musiker och en ypperlig pedagog. Till hans arbetsuppgifter i hovkapellet hörde också att undervisa, både i violin- och klaverspel. Ett halvår efter Wolfgangs födelse gav Leopold ut en lärobok som hette: Försök till en grundlig violinskola. Leopold var också kompositör. Han var även en mycket bildad man och han skulle i allt komma att vara barnens lärare.

Leopold Mozart

Modern var från Salzburg och hon var ett år yngre än maken. Hon var tjugosju och han var tjugoåtta när de gifte sig. Enligt en gammal tradition skulle de ha varit Salzburgs vackraste par. Hon var öppen och hade nära till skämtet.

Tidigt iakttog fadern att Nannerl hade starka musikaliska anlag. Han började undervisa henne i pianospel och gjorde i ordning ett övningshäfte åt henne. Faderns undervisning av Nannerl gjorde ett djupt intryck på Wolfgang. Han började att leka med pianot, letade ut klanger som tilltalade hans öra och lyssnade på dem. När fadern upptäckte att sonen hade detta intresse för musik, gav han honom en smula handledning, och redan i sexårsåldern komponerade Wolfgang små stycken. Något år tidigare hade fadern infört små anteckningar i Nannerls övningshäfte, men dessa rörde Wolfgang. En av de första notiserna står under noterna till ett litet scherzo av österrikaren Wagenseil: "Detta stycke lärde sig Wolfgangerl den 24 januari 1761, tre dagar innan han fyllde fem år, mellan klockan nio och halv tio på kvällen." Ganska snart fick Wolfgang en egen musikalisk övningsbok.

Nannerl 12 år (Pietro Antonio Lorenzoni)

Leopold förstod rätt snart, vilken begåvning sonen var. Han undervisade denne i violin- och pianospel och senare också i musikteori. Efter en kort tid gick Wolfgang förbi Nannerl som också var något av ett underbarn. Fadern undervisade barnen inte bara i musik utan även i tidens alla skolämnen: i tyska, franska och italienska likaväl som i fysik, geografi, matematik, historia, moral och praktisk levnadskonst.

Wolfgang Amadé Mozart 6 år (Pietro Antonio Lorenzoni)

I början av 1762 reste Leopold till München med sina två musikaliska underbarn. München var närmaste större musikcentrum och styrdes av en musikälskande kurfurste. Där gav fadern och barnen en konsert för kurfursten och skördade väldigt bifall.

I september samma år begav sig hela familjen Mozart ut på en ny konsertresa, denna gång till Wien, där man skulle pröva lyckan hos kejsaren själv. På vägen dit gjorde man uppehåll här och var och gav konserter. I oktober kom man fram till Wien, men ryktet om underbarnet hade hunnit före dem fram till Wien. Några dagar efter ankomsten till staden, blev Leopold med sina barn kallad till det kejserliga hovet på slottet Schönbrunn, där barnen fick framträda inför kejsar Frans I och kejsarinnan Maria Theresia. De väckte livligt bifall. Leopold fick hos den kejserliga skattmästaren kvittera ut 100 dukater (samma belopp som en kompositör normalt fick för att komponera en opera). Dessutom fick Wolfgang och Nannerl var sin galadräkt från kejsarinnan. Barnen blev kallade till Schönbrunn en andra gång. Nu fick Wolfgang bland annat spela piano med tangenterna övertäckta av en duk, men han spelade lika bra som vanligt.

Nu följde en lång rad framträdanden i de förnäma salongerna. Men konserterandet fick lov att avbrytas på grund av att Wolfgang blev sjuk. Efter ett par veckor var han frisk igen, men konserterandet gick ej att återuppta på grund av aristokratins rädsla för smitta. Så i januari 1763 for familjen Mozart tillbaka till Salzburg. Väl hemma blev Wolfgang åter igen sjuk. Sjukdomen var akut ledgångsreumatism.

Den 28 februari utnämndes Leopold till vice kapellmästare. Det var den högsta tjänst han kom att uppnå, för kapellmästartjänsten fick han aldrig, kanske beroende på det flitiga resandet som nu hade börjat.

Pausen efter Wienresan blev kort. Den 9 juni 1763 lämnade familjen Mozart Salzburg. Det var början på en resa som kom att vara i nära tre och ett halvt år. Det stora målet för resan var Paris och på vägen dit skulle man ge konserter. Inga framträdanden var dock avtalade på förhand.

Hemma i Salzburg hade Wolfgang, under tiden mellan båda dessa resor, fått stifta bekantskap med olika musikstilar, som italiensk, sydtysk och nordtysk. Den nu inledda resan var bland annat ett led i musikutbildningen. Under resan skulle han komma i kontakt med ytterligare musikstilar. Leopold hoppades också att resan skulle ge ett gott ekonomiskt utbyte.

Resan gick först till München, som var den första viktiga anhalten. Där blev de förnämligt mottagna av kurfursten. I slutet av november 1763 kom de, drygt fem månader efter resans början, fram till Paris. På många av ställena de passerade under resan stannade de och musicerade. I Mannheim kom de i kontakt med en orkester, som Leopold ansåg vara den bästa i Tyskland. Det var kurfursten Karl Teodors hovorkester som stod under Johann Stamitz' ledning. Den orkestern skulle Wolfgang åter komma i kontakt med på en senare resa som också gick till Paris. Orkestern skulle få en stor betydelse för musikhistorien, då den utvecklade fram en egen musikstil, som skulle ge Mozart och de andra Wienklassikerna många viktiga impulser.

Med sig till Paris hade Leopold åtskilliga rekommendationsbrev från personer de mött på sin resa till Paris. Men av alla dessa fick bara ett av breven åsyftad verkan. Det brevet var från en köpmanshustru i Frankfurt och ställt till en författare, journalist och populärfilosof som hette Friedrich Melchior von Grimm. Grimm fick höra barnen och bara några dagar senare skrev han en stor artikel i Correspondance littéraire, en kulturtidskrift som han utgav. I sin artikel skrev Grimm om Wolfgang: "Utan vidare spelar han från bladet vadhelst man sätter framför honom. Han skriver och komponerar med underbar lätthet utan att behöva slå an ackorden på klaveret. Jag skrev själv melodistämman till en menuett och bad honom skriva till basstämman. Han tog då pennan och gjorde det, utan klaverets hjälp."

Tack vare Grimm låg nu vägen till Versailles öppen, där de på själva julafton fick spela vid hovet. Nu när vägen till Versailles hade öppnats för underbarnen, öppnades också de förnäma salongernas portar. De gav två konserter, i mars och april. Dessa hade Grimm ordnat. De musicerade också i aristokratiska salonger. Överallt var man förundrad över barnens begåvning. Deras prestationer belönades med gyllene dosor, ur och ringar men Leopold hade hellre sett att de fått klingande valuta i stället. Konserterandet varade i fem månader.

Under Parisvistelsen kom Wolfgang i kontakt med den franska musiken och den kompositör som anses vara hans viktigaste läromästare i Paris, nämligen cembalisten Johann Schobert. Spår av honom kan märkas i Mozarts egen musik.

En annan viktig händelse var att nu i Paris kom Wolfgang för första gång ut i tryck. Det var fyra sonator för violin och piano som Leopold lät ge ut. Två av dessa dedicerades till kungens dotter, prinsessan Victoire.

I mitten av april bröt familjen upp från Paris med London som mål. De kom fram dit i slutet av månaden. Redan några dagar efter ankomsten kallades familjen Mozart av Georg III och hans gemål Charlotte, vilka var mycket musikintresserade, till ett framträdande i S:t James' Palace. Leopold var besviken på honoraret, 24 guineas, men han ansåg för övrigt att mottagandet var det mest förnämliga de fått någonstans. Det blev sedan ytterligare två konserter inför hovet.

För Wolfgangs musikaliska utveckling var framförallt mötet med Johann Sebastian Bachs yngste son, Johann Christian, betydelsefullt. Denne insåg snart Wolfgangs begåvning. Han tog sig an underbarnet och gav honom undervisning i sådant som han inte redan behärskade. Bach och Wolfgang blev med tiden mycket goda vänner. Genom Bach infördes Wolfgang i den nya tidens uttryckssätt. Från Bachs pianokonserter upptog den unge Mozart i sina sonator och pianokonserter något som kallas det sjungande allegrot. Under inflytande av Johann Christian skrev Wolfgang nu sina första symfonier och en rad sonator. Symfonierna skapades när fadern under sommaren låg sjuk i en halsåkomma. De komponerades utan att han använde pianot.

Johann Christian Bach (Thomas Gainsborough, 1776)

Under vistelsen i London gjorde vetenskapsmannen och författaren Daines Barrington en ingående undersökning av Wolfgangs musikaliska begåvning. Wolfgang fick bland annat improvisera kärleks- och vredesarior. Han tog sig igenom en duett som han aldrig hade sett. Stycket bestod av fem stämmor: ackompanjemanget för första och andra violin, de bägge sångstämmorna och en bas. Han spelade de bägge fiolernas ackompanjemang på sitt piano och sjöng sopranstämman; den lägre stämman tog hans far som dock kom av sig, fastän hans stämma inte var svårare än Wolfgangs. Barrington gjorde en rapport om undersökningen och den publicerades i en vetenskaplig tidskrift, Philosophical Transactions.

I juli 1765 lämnade familjen London, de hade då varit där i ett år och tre månader. Resan gick mot Holland eftersom en holländsk prinsessa hade bett dem komma till Haag så att hon skulle få se och höra Wolfgang. Leopold lät sig övertalas.

Men en svår tid väntade familjen Mozart i Holland. Nannerl blev svårt sjuk i vad som kan ha varit tyfus. Hon blev så dålig att hon fick nattvarden och sista smörjelsen. Men som genom ett under repade hon sig dock och snart var hon utom all fara. När hon blivit frisk var det Wolfgangs tur. Han blev svårt sjuk och sov åtta dygn i sträck. Så började krafterna komma tillbaka och även han blev frisk. På nyåret 1766 återupptogs konserterandet. Till en stor fest i mars 1766 vid hovet i Haag komponerade Wolfgang bland annat något som hette Galimathias musicum (K 32) för klaver och orkester.

I maj reste de åter till Paris och var där i en dryg månad. Men Wolfgang som nu inte längre var någon sensation möttes inte av samma intresse som sist de var där.

Familjen påbörjade därför hemfärden och så småningom kom man fram till München där de gjorde ett uppehåll. Wolfgang blev nu sjuk igen, denna gång i reumatisk feber, men efter tio dagar spelade och improviserade han för kurfursten i München.

De kom hem till Salzburg den 29 november 1766. Resan hade kostat Leopold 20 000 gulden, men det blev 7 000 över när han summerade sina tillgångar. Dessutom hade de under resan fått många dyrbara gåvor som kunde säljas.

Under resan hade Wolfgangs musikaliska utveckling gått snabbt. Han hade kommit i kontakt med olika stilarter och kompositörer. I London kom han, förutom med Johann Christian Bach, bland annat i kontakt med Händels musik. Händel var visserligen död, men hans musik spelades överallt i hela England. Wolfgangs mottaglighet var ovanligt starkt utvecklad, så de olika stilarna sögs lätt upp av honom. Därför kom de olika resorna att vara av stor betydelse för den musikaliska utvecklingen. Wolfgang själv har vid ett tillfälle sagt: "Jag kan tämligen väl efterapa och lägga mig till med alla slags kompositionsstilar."

Efter resan följde knappt ett år av stillhet och fördjupade studier. Han övades i språk - latin och franska - och i kontrapunkt, smälte sina intryck från den långa resan och sög upp nya ur den musik, som behärskade Salzburg, främst Michael Haydns, en bror till Joseph Haydn, och J.A. Hasses.

Då ett furstligt bröllop skulle gå av stapeln i Wien hösten 1767, reste familjen Mozart till Wien. Leopold tänkte att det fanns en möjlighet att tjäna mer pengar och berömmelse. Men smittkopporna började härja i Wien och ett av de första dödsoffren var bruden. Leopold flydde med sin familj till Olmütz, men sjukdomen hann upp dem och de bägge barnen blev sjuka. Efter att ha legat blind i nio dygn tillfrisknade Wolfgang, och Nannerl, som hade drabbats lindrigare, blev också fullt frisk. När de blivit friska tog den nye kejsaren Josef II och hans mor kejsarinnan Maria Theresia emot dem. Josef II uppmanade Wolfgang att komponera en opera. Ett kontrakt upprättades. Wolfgang skulle skriva en stor komisk opera, en opera buffa, med titeln La finta semplice (Hon som spelade dum, K 51). För operan skulle han få 100 dukater. I juli var så operan klar. Den bestod av tre akter med 26 arior. Men på grund av intriger från bland annat avundsjuka kompositörer, blev den inte uppförd i Wien, utan först följande år i Salzburg.

Men efter denna besvikelse kom en framgång. Naturvetaren och läkaren Anton Mesmer beställde ett litet sångspel av Wolfgang, att uppföras i hans hem. Sångspelet hette Bastien och Bastienne (K 50) och det var på tyska. Texten byggde på en liten pjäs av Rousseau, Le devin du village (Byspåmannen). Sångspelet uppfördes i oktober 1768.

I januari 1769 återvände familjen hem till Salzburg igen. När Wolfgang kommit hem, fick han en lång rad beställningar, bland annat på en mässa för en av sina närmaste vänner, den några år äldre Dominicus Cajetanus Hagenauer, son till familjen Mozarts hyresvärd, som skulle prästvigas och omedelbart därefter förätta sin första mässa i Peterskyrkan i Salzburg. Wolfgang skrev nu en Missa solemnis i C-dur, som brukar kallas Dominicusmässan (K 66).

I november 1769 fick Wolfgang ett officiellt erkännande. Ärkebiskopen utnämnde honom till oavlönad tredje konsertmästare i hovkapellet. Leopold och Wolfgang fick samtidigt 120 dukater (540 gulden eller floriner) av ärkebiskopen för deras förestående resa till Italien.

De italienska resorna

Strax före jul 1769 bar det iväg till Italien, men den här gången reste far och son ensamma. Syftet med resan var bland annat att upprätta kontakter, som på sikt skulle kunna innebära en anställning för Wolfgang, och en serie operabeställningar. Italien var för Leopold och hans samtid musikens sanna hemland, så en resa dit var ofrånkomlig.

De kom så småningom till Verona, vilken var den första viktiga anhalten. Där fick Wolfgang och Leopold för första gången se italiensk opera i dess hemmiljö. I Verona gjorde Wolfgang ett bejublat framträdande inför dess Accademia filarmonica.

I slutet av januari 1770 kom de till Milano, bland annat via Mantua. Ryktet hade nått före dem dit, och intresset för Wolfgang var oerhört. Greve Karl Josef Firmian, som var kejserlig generalguvernör över österrikiska Lombardiet, var en konstälskande man. Han lät arrangera konserter och soaréer. Dessutom ordnade han kontrakt på en opera som Wolfgang skulle skriva för höstsäsongen. För operan skulle han få det vanliga arvodet, 100 dukater, plus fritt logi medan arbetet med operan pågick. Vid den här tiden komponerade Wolfgang sin första stråkkvartett (K 80). Den tillkom på ett värdshus i Lodi.

Så fortsatte resan över Parma till Bologna, dit de anlände i slutet av mars. Där lärde Wolfgang känna Giovanni Battista Martini. Han var franciskanmunk och kallades vanligen för padre Martini. Han var en av tidens mest framstående musikteoretiker, kompositör och lärare till ett par generationer kompositörer. Vid två besök hos honom visade Wolfgang upp sina teoretiska kunskaper. Padre Martini uppfattade genast det ovanliga i Wolfgangs talang och han gav honom undervisning i kontrapunkt.

Från Bologna kom de över till Rom, som de anlände till på Dymmelonsdagen i påskveckan. De begav sig snabbast möjligt till Sixtinska kapellet i Peterskyrkan. Där framfördes varje år vid påsktiden Gregorio Allegris berömda Miserere. Verket bestod av nio körstämmor och noterna fanns endast i Sixtinska kapellet. De fick inte, enligt påvlig bestämmelse, föras ut ur kyrkan och de fick inte skrivas av. När nu Wolfgang var i Sixtinska kapellet hörde han det nämnda stycket och när han sedan kom hem skrev han ner hela kompositionen ur minnet. Nästa dag gick han och hörde stycket ännu en gång och rättade sedan ett par fel.

Wolfgang Amadé Mozart 14 år (Domenico Saverio dalla Rosa, 1770)

Från Rom fortsatte de till Neapel, som var den sydliga slutpunkten för deras resa. Staden var Europas viktigaste operacentrum. Wolfgang gav där en mycket lyckad konsert hos det kejserliga sändebudet.

Efter sex veckor i Neapel gick färden åter mot Rom. Resan gjordes, utan uppehåll, på 27 timmar. Under den nya vistelsen i Rom lät påven, Clemens XIV, utnämna Wolfgang till riddare av den gyllene sporren. Det var en orden som kunde tilldelas förtjänta musiker. Gluck hade tidigare fått orden. Med orden följde adelskap, så Wolfgang kunde nu kalla sig Ritter von Mozart, men det gjorde han aldrig. Wolfgang tilldelades ordens högsta klass, vilket bara en enda tonsättare fått tidigare, nämligen Orlando di Lasso.

Efter Rom kom man återigen till Bologna. Där fick Wolfgang på nytt tillfälle att besöka padre Martini. Wolfgang började nu skriva på sin opera för Milano. Före avfärden från Bologna invaldes han i stadens berömda akademi. Detta var en stor ära, då bara mycket kunniga och framstående kompositörer och musiker invaldes. Före upptagandet i akademin fick Wolfgang genomgå prov, som han klarade. Nu var han kollega med sin lärare, padre Martini, som också var med i akademin.

I mitten av oktober 1770 anlände resenärerna till Milano. Där fullbordade Wolfgang sin opera, som hette Mitridate (K 87) och var en opera seria (en seriös opera). Operatexten grundade sig på ett drama av Racine.

Operan hade premiär den 26 december och den fick ett gott mottagande. Den kom att ges i över tjugo föreställningar.

Så gick nu hemfärden över Venedig och Verona. I den senare staden gjorde man Wolfgang till medlem av Veronas Accademia filarmonica. I slutet av mars 1771 kom de så slutligen hem till Salzburg igen. Under sin första italienska resa, som varat i drygt ett år, hade Wolfgang skapat drygt 30 kompositioner, däribland en hel opera.

Vistelsen hemma i Salzburg kom inte att bli lång, knappt fem månader, innan det åter var dags att ge sig ut på en andra resa till Italien. Anledningen var att Wolfgang fått en kejserlig beställning på en festopera till ett furstligt bröllop i Milano. I augusti befann sig Wolfgang och Leopold åter i Milano. På en och en halv månad skrev Wolfgang operan som hette Ascanio in Alba (K 111). Den uppfördes i oktober 1771 och blev en stor framgång.

Leopold och Wolfgang hade vissa förhoppningar, att den furstlige brudgummen, som var en av Maria Theresias söner, skulle anställa Wolfgang vid sitt hov, men kejsarinnan varnade sin son för att göra detta. När i december ingen anställning hade dykt upp, begav sig far och son åter hem igen.

Vid deras återkomst inträffade en händelse som kom att få stor betydelse. Ärkebiskopen Sigismund, deras arbetsgivare, avled, och en ny ärkebiskop tillsattes. Till installationen, i slutet av april, av den nye ärkebiskopen Hieronymus Colloredo skrev Wolfgang ett fest-sångspel Il Sogno di Scipione (Scipios dröm, K 126), vilket uruppfördes den 29 april. Den nye ärkebiskopen utnämnde snart Wolfgang till avlönad konsertmästare. Han skulle få 150 gulden om året. Men biskopen fordrade, att Wolfgang skulle finnas i hemstaden och inte utanför landets gränser. Framträdande drag hos ärkebiskopen var ett utpräglat ordningssinne och en fast vilja, så familjen Mozart hade obehagliga aningar inför framtiden. I musikväg tillkom vid denna tid, förutom verket till ärkebiskopens installation, bland annat åtta symfonier och en rad divertimenti.

I oktober begärde Leopold tjänstledighet, vilken den nye ärkebiskopen beviljade, för ännu en resa med sonen till Italien. Milanooperan hade gjort en överenskommelse med Wolfgang om ytterligare en opera, så resan gick nu åter mot Milano. Wolfgang hade ungefär sex veckor på sig att skriva operan som hette Lucio Silla (K 135). I ett brev till Nannerl, skrivet under arbetet med operan, säger Wolfgang: "Jag kan omöjligen skriva mycket till dig, för jag har inget att skriva om, och dessutom så vet jag inte vad jag skriver, eftersom jag hela tiden har min opera i tankarna och därför löper risken att skriva en hel aria till dig i stället för ord och meningar." Premiären ägde rum annandag jul. Men föreställningen började två och en halv timme senare än den skulle, beroende på att man var tvungen att vänta på den försenade ärkehertigen. Trots detta och att flera av de agerande var ovana både vid att sjunga för publik och att röra sig på scenen, blev premiären lyckad. Operan skulle komma att spelas 26 gånger.

På nytt satte Leopold igång med ansträngningar att få Wolfgang anställd vid något hov, denna gång vid hovet i Florens. De väntade för att se om det blev något resultat av underhandlingarna, och eftersom tjänstledigheten var slut, skrev Leopold hem till Salzburg och påstod sig vara sjuk. Men alla ansträngningar var förgäves och i mars 1773 reste så far och son tillbaka till Salzburg. Det var sista gången de såg Italien. Men de musikaliska intrycken från italienresorna skulle märkas i den musik, Wolfgang skapade under resten av sitt liv.

I Salzburg

Nu följde fyra år av relativ stillhet i hemstaden vilka endast avbröts av två mindre resor, den första till Wien och den andra till München.

Till Wien reste far och son i mitten av juli 1773. Ärkebiskopen hade rest bort för en tids sommarvila och då passade de på att resa till Wien. Kejsarinnan tog mycket nådigt emot dem, men det var också allt. Leopold och Wolfgang var i Wien i närmare tio veckor. Där hörde Wolfgang stråkkvartetter, komponerade 1771 av Joseph Haydn. Dessa inspirerade honom till sex egna kvartetter (K 168-173). Mozart och Haydn skulle om en tid komma att ge varandra många musikaliska impulser, något som märks i kompositioner av dem båda.

I slutet av september var far och son åter i Salzburg. På senhösten flyttade familjen Mozart in i en åttarumsvåning i det s.k. dansmästarhuset vid Hannibalplatz (nu Makartplatz), då deras trerumsvåning vid Getreidegasse hade blivit för trång. Hemma i Salzburg komponerade och studerade Wolfgang flitigt. Trots att man överallt erkände hans stora tekniska och teoretiska kännedom, ansåg han aldrig att han var fullärd. Som fullvuxen fortsatte han att lära av andra kompositörer. Han skulle då bland annat studera Johann Sebastian Bachs musik.

Bland de verk som Wolfgang nu skrev tillkom bl.a. hans första riktiga pianokonsert (K 175), vilken betecknas med nummer 5. Han skrev också några symfonier, bland annat den så kallade lilla g-mollsymfonin (K 183), vilken har nummer 25.

I december 1774 var det dags för Münchenresan. Det var Wolfgangs sista resa med fadern. Wolfgang hade fått en beställning från italienska operan i München på en opera buffa att spelas strax före karnevalen. Operan hette La finta giardiniera (K 196), vilket betyder "den förställda trädgårdsflickan". Texten var skriven av Glucks libretto-författare Calzabigi.

Wolfgang skrev hem till modern om premiären: "Gudskelov! Igår den 13 januari (1775) hade min opera premiär, och den gjorde sådan lycka att jag omöjligt kan beskriva för Mamma vilket oväsen det var på publiken. För det första var teatern så proppfull att många fick lov att vända om. Sedan blev det ett väldigt larmande och applåder och Viva Maestro! efter varje aria."

I München hoppades nu Leopold, att Wolfgang skulle få anbud att skriva en opera seria för München till nästa år och att han skulle få anställning hos kurfursten. Men trots framgången med operan och trots att det fanns en del män som anade vilken tonsättarbegåvning Wolfgang ägde, så var det ingen som ville anställa Wolfgang. Så i mars 1775 måste de återvända till hemstaden, och den, i Wolfgangs ögon, tyranniske arbetsgivaren, ärkebiskopen Colloredo. Wolfgang skulle efter hemkomsten inte få något tillfälle att lämna Salzburg på två och ett halvt år.

Väl hemma igen fick Wolfgang en beställning på en festopera. Det var ärkebiskopen som beställde den inför ärkehertig Maximilians förestående besök i staden. Operan hette Il Rè pastore (Herdekungen, K 208) och var en dramma per musica.

Nu följde under 1775 och 1776 de lugnaste och kanske lyckligaste åren i Mozarts liv. Men han låg inte på latsidan utan skapade en mängd verk. Nu kunde han komponera sådant som han själv kände lust till. Under året 1775 skrev han bland annat fem violinkonserter, av vilka särskilt de tre sista ofta spelas. Nu tillkom även ytterligare några pianokonserter. Han komponerade också musik för det Salzburgska hovet, till exempel divertimenti och serenader. I tjänsten som konsertmästare hos ärkebiskopen ingick skyldigheten att skriva kyrkomusik, så även en del kyrkliga verk kom till. Under åren 1775-1777 skrev han bland annat sex mässor. Till ett bröllop i juli 1776, då borgmästaren Haffners dotter skulle gifta sig, skrev han en serenad som efter beställaren kallas för Haffnerserenaden (K 250).

Mannheim och Paris

Förhållandena i Salzburg var inte tillfredsställande. Far och son tyckte att Wolfgang fick en för liten lön för det arbete han utförde. Dessutom tyckte Wolfgang att musiken inte skattades särdeles högt i hans hemstad. Han kände sig hindrad i sin utveckling. Detta var några av själen att man började planera en ny resa, på vilken man hoppades att Wolfgang skulle få en bättre anställning någon annanstans, gärna i München eller Paris. Man anhöll om tjänstledigt för resan men anhållan avslogs av biskopen. Då anhöll man om avsked för Wolfgangs del varpå Colloredo svarade: "Far och son får härmed nådigt tillstånd att söka sin lycka någon annanstans." Wolfgang hade fått sin avskedsansökan beviljad och Leopold var alltså avskedad. Men senare återkallade Colloredo Leopolds avsked.

Men då Leopold inte var speciellt förtjust i att låta sonen resa ensam, beslutades det att modern i stället för fadern skulle följa med, för att vara sonen till hjälp. Leopold ville även ha någon som kunde rapportera hem till honom om sonens förehavanden.

Anna Maria Pertl (Pietro Antonio Lorenzoni, 1775)

Den 23 september 1777 gav sig Wolfgang och hans mor iväg mot München som var det första målet på resan. Där fick Wolfgang träffa kurfursten och han försökte på alla sätt förmå denne att anställa honom. Han försäkrade kurfursten att han skulle sprida glans och ära över München och dess härskare. Han talade om de tyskt nationella operor han ville skriva. Men alla ansträngningar var förgäves. Kurfursten sade sig inte ha någon post ledig. "Tyvärr. Om vi bara hade haft någon vakans!"

Det bar vidare av till Augsburg, Leopolds födelsestad. Där fick Wolfgang till stånd en konsert. Konserten blev en framgång, dock inte ekonomiskt.

Från Augsburg fortsatte mor och son i slutet av oktober 1777 till Mannheim. Där residerade fortfarande kurfursten Karl Teodor som var Tysklands främste musikgynnare. Hans orkester åtnjöt fortfarande, som för fjorton år sedan, det största anseende. En anställning hos kurfursten skulle ge Wolfgang fina möjligheter att göra sig gällande både som kompositör och solist. I Mannheim fick Wolfgang flera vänner bland musikerna. En av dem var kapellmästaren och kompositören Christian Cannabich, i vars hem Wolfgang och hans mor blev välkomna gäster.

Leopold skrev till sonen att han snarast efter ankomsten till Mannheim skulle begära företräde hos kurfursten. Cannabich och en annan vän, den sextiosex-årige hovkapellmästaren Ignaz Holzbauer, ordnade så att Wolfgang fick spela både en pianokonsert och en sonat vid kurfurstens ståtliga namnsdagsfirande. Han fick då träffa det kurfursteliga paret. Furstinnan sa till Wolfgang: "Jag försäkrar er, man kan inte spela bättre än ni gör." För sitt framträdande fick Wolfgang inga pengar utan det gage han fick bestod i en vacker guldklocka. Wolfgang skrev: "Nu har jag faktiskt fem klockor. Jag är starkt betänkt på att låta sy till ytterligare en klockficka på alla mina byxor; när jag så infinner mig hos någon potentat, bär jag två klockor på mig, så att ingen mer skall komma på tanken att förära mig ännu en."

Wolfgang försökte nu få besked om det var möjligt att få en anställning, men han ville inte vara underordnad andre kapellmästaren, abbé Vogler. Han fick inget direkt besked. I brev från Leopold följde många förslag, hur sonen skulle kunna försöka nå en anställning hos kurfursten, men trots alla försök så fick Wolfgang inte någon plats hos denne.

I Mannheim fick Wolfgang en beställning på några kvartetter för flöjt samt två flöjtkonserter. Flöjt var ett instrument som han inte var särskilt förtjust i. I ett brev till fadern skrev han: "Jag får inte en lugn stund här. Jag kan bara skriva på natten, och jag kan inte gå upp tidigt. Man är inte heller alltid upplagd för att komponera. Visst kunde jag sno ihop musik dagen lång - men det skall ju ut i världen, och jag vill inte skämmas för mitt namn som skall stå på noterna. Så tar det också emot, som du vet, när jag skall skriva för ett instrument som jag inte tål." Men Mozarts avoghet mot flöjten lär inte märkas i de två konserter (K 313 och 314) eller de fyra kvartetter (tre i Mannheim och den fjärde i Paris) han skrev för flöjten.

Så bestämdes det att Wolfgang skulle ge sig av till Paris, eftersom han, trots alla ansträngningar, inte lyckats få någon anställning i Mannheim. Men i början på februari 1778 fick Leopold ett brev där det framgick, att Wolfgang och hans mor alltjämt befann sig i Mannheim. Anledningen till detta var en familj Weber i vilken det fanns flera döttrar och den näst äldsta av dem hette Aloisia och var sjutton år. Det var Wolfgangs första stora kärlek. Enligt Wolfgang sjöng hon alldeles utmärkt. "Hon har en vacker, ren stämma. Det enda som saknas är scenisk gestaltning - annars kunde hon vara primadonna på vilken operascen som helst." Wolfgang talade i brevet om olika ting som gjorde Leopold både arg och rädd. Wolfgang hade ingen som helst lust att bege sig till Paris. Då röt Leopold: "Iväg med dig till Paris! Och det snarast!" Det hela slutade med att Wolfgang precis som tidigare löd fadern. Efter ett par dagar tog han itu med förberedelserna till Parisresan.

Aloysia Weber

De anlände till Paris i slutet av mars 1778 och genast satte Mozart i gång med att, efter en av Leopold uppgjord plan, försöka erövra staden. Han sökte upp inflytelserika personer, främst Melchior Grimm, journalisten som hjälpt honom när han som underbarn förra gången besökt Paris. En annan, mycket viktig, person som Mozart uppsökte i Paris, var Joseph Le Gros. Han var direktör för en institution som hette Concerts spirituels och som sysslade med musik. Han beställde omedelbart ett par verk av Mozart.

Mozart kunde till en början skriva hem till Salzburg och berätta om idel framgångar och om möjligheter till god anställning. Mozart skrev att hans gode vän Rudolphe, som var kompositör och medlem av kungens orkester, hade erbjudit honom posten som organist i Versailles. Han skulle få en lön som motsvarade 900 floriner om året, vilket var dubbelt mot vad Leopold och Wolfgang förtjänade hemma i Salzburg. Leopold uppmanade Wolfgang att ta tjänsten. Men det blev ingenting av dessa planer. Wolfgang fick inte någon anställning som organist.

En stor framgång hade Mozart, och det var med en symfoni i D-dur, den s.k. Parissymfonin (K 297), som han skrev på Le Gros' beställning. Men annars hade Mozart svårt att göra sig gällande. Ett av skälen var att i Paris rasade vid den här tiden, i stadens musikkretsar, en strid mellan Glucks och Piccinis anhängare, beträffande den mest lämpliga formen för opera. Mozart betraktade detta resonemang med växande avsmak och skrev hem att han inte gärna vistades i Paris.

I början på juli skulle Paris bli ännu mera förhatligt för Mozart. I mitten på juni blev hans mor sjuk. Hon hade feber och frossa, som Wolfgang försökte kurera med Leopolds husmediciner. Men hon blev allt sämre och på kvällen den 3 juli avled hon. Wolfgang skrev sent på kvällen ett brev till fadern vari han nämner att modern var mycket sjuk och att Leopold måste bereda sig på det värsta. Först några dagar senare talade Wolfgang i ett brev till fadern om vad som hänt.

Så gick sommaren och ingenting inträffade som kunde ändra på Wolfgangs situation. Leopold skrev då och befallde Wolfgang att komma hem och han nämner samtidigt att det fanns utsikter till anställningar som organist och konsertmästare i Salzburg. Tjänster som blivit lediga. Och även om han hade kvar hatet mot Salzburg, lämnade Wolfgang Paris den 26 september 1778 för att bege sig tillbaka till Salzburg.

I Paris hade en rad verk tillkommit. Förutom D-dur-symfonin skrev han bland annat en Sinfonia concertante (K 297b) för flöjt, oboe, fagott och horn, en konsert för flöjt och harpa (K 299), fem sonator för piano, däribland den berömda i A-dur (K 331) med dess finalsats "Alla turca", och den lika berömda i a-moll (K 310), med ett dystert tonfall som kan ha ett samband med moderns död. Det tillkom även ett par violinsonater, och kanske skrev han ytterligare en symfoni, förutom den tidigare nämnda. Törnblom skriver om denna tid: "Ännu befann sig hans skapande så att säga i smältdegeln, impulserna från allt han hört i Italien, i Mannheim och i Paris korsa varandra, och endast det som inspirerats av hans egna själsliga upplevelser, alltså närmast pianosonaterna, lyfter sig fram till det personligas plan. Mozart mognade långsammare än man av hans tidigt framträdande begåvning kunnat vänta, men hans receptivitet var så väldig, och han sög till sig så oerhört mycket, att det självklart måste ta tid, innan hans egen personlighet helt bröt igenom detta lager av utifrån kommande gods."

Mozart begav sig inte direkt hem till Salzburg, utan via Strassburg, där han gav tre konserter, gick färden till Mannheim. Där bodde han i Cannabichs hem och nu började han drömma om en tjänst i Mannheim i stället för i Salzburg. Leopold befallde Wolfgang att genast fortsätta färden hem och sluta med sådana drömmerier. Han skrev att han nog snart blev vansinnig av alla projekt Wolfgang delgav honom.

Från Mannheim kom så Mozart på juldagen till München. På grund av förändringar i styrelseskicket hade Mannheim-orkestern, och familjen Weber, måst flytta till München. Vid mötet med familjen Weber väntade nu Mozart ännu en bitterhet. Några dagar efter ankomsten skrev han till fadern: "Jag har inte kunnat skriva till dig tidigare, jag sparar allt tills jag får lyckan och nöjet att åter tala muntligt med dig, ty idag kan jag inget annat än gråta - jag har ett alldeles för känsligt hjärta. Jag har alltid en dålig handskrift, det vet du, för jag har aldrig lärt mig skriva, men aldrig i hela mitt liv har jag skrivit sämre än jag gör idag. Jag kan inte, jag har alltför nära till tårarna! Jag hoppas att du snart skriver och tröstar mig." Det som hade inträffat var att Mozart fann att Aloisia hade ändrat inställning till honom. Hon stirrade på honom kallt som på en främling. Allvarligt sårad fortsatte Wolfgang sin resa och anlände i mitten av januari 1779 åter till Salzburg.

Åter i tjänst hos den förhatlige ärkebiskopen

Väl hemma igen inträdde Wolfgang åter i ärkebiskop Colloredos tjänst, som hovorganist med en årslön av 450 floriner. Wolfgang suckade och klagade och trivdes inte alls med sin tjänst. Han började på nytt att komponera för stadens och hovets behov, visserligen med försäkran om brist på inspiration. De närmaste två åren tillkom tre symfonier, de sista han skrev i Salzburg, den stora Posthornsserenaden (K 320), ett divertimento, en konsert för två pianon, en violinsonat och en Sinfonia concertante för violin och viola (K 364). Dessutom skrev han en del kyrkomusik. Merparten av denna produktion tillhör året 1779, men till 1780 hör den ena av de tre symfonierna.

Även om Mozarts tillvaro var tämligen oinspirerande, hände dock något som intresserade honom. Till detta hörde kontakten med de kringresande teatersällskapen som ibland stannade i Salzburg. På hösten 1780 kom ett sådant sällskap under ledning av Emanuel Schikaneder till Salzburg. Schikaneder blev vän med familjen Mozart och gav dem obegränsat tillträde till sina teaterföreställningar. Drygt tio år senare skulle Mozart och Schikaneder på nytt träffas och ett samarbete dem emellan skulle då resultera i Mozarts sista opera Trollflöjten.

Nannerl, Wolfgang Amadé och Leopold Mozart (Johann Nepomuk della Croce, c 1780-81)

På hösten 1780 kom ett annat avbrott i Mozarts trista tillvaro. Från München kom ett uppdrag på en opera seria för karnevalsäsongens öppning. Operan skulle heta Idomeneo (K 366). Den 5 november reste Mozart till München, där han skulle komponera och inöva operan. För detta hade han fått sex veckors tjänstledighet. Leopold var rädd att inte operan skulle bli tillräckligt populärt hållen. Han skrev till sonen: "Jag rekommenderar dig att inte endast och allenast tänka på den musikaliska utan också på den omusikaliska publiken. Du vet ju att mot hundra okunniga står det bara tio verkliga kännare. Glöm alltså inte det så kallade populära, det som också kittlar 'de långa öronen'." Wolfgang svarade: "Angående det så kallade populära så behöver du inte oroa dig, ty i min opera finns det musik för alla sorters folk - utom för de långörade."

Den 29 januari 1781 hade operan premiär. Leopold och Nannerl var nu där. Kurfursten Karl Teodor var mycket förtjust i operan och sade: "Man skulle inte kunna tro att något så stort kunde rymmas i ett så litet huvud."

Den oundvikliga brytningen

Fastän Mozarts tjänstledighet redan före premiären hade löpt ut, stannade familjen Mozart kvar i München. I början av mars begav de sig av till Augsburg för ett besök hos Leopolds bror med familj. Men snart var Wolfgangs "semester" slut. Ett brev anlände till Augsburg från ärkebiskop Colloredo, i vilket denne befallde Wolfgang att genast bege sig till Wien, där ärkebiskopen för tillfället befann sig. Nu fick Wolfgang uppträda på olika konserter som Colloredo anordnade. Ärkebiskopen kommenderade Mozart att spela än här och än där, men han fick inte själv ordna konserter, något som förargade Mozart. "Vår ärkelymmel tillåter det inte. Han vill inte att hans anställda ska få förtjäna pengar, han vill dem ont." Förhållandet mellan Mozart och Colloredo, som alltid varit spänt, blev nu alltmer spänt, och Mozart såg vilka möjligheter som Wien kunde erbjuda. Detta gjorde att en brytning mellan dem till slut var oundviklig. Leopold gjorde allt för att Wolfgang inte skulle göra någon - som han tyckte - dumhet. Ärkebiskopen bestämde att Mozart skulle resa hem till Salzburg. Men Mozart reste inte hem. Följden blev att ärkebiskopen kallade honom till sig och gav honom en utskällning. Det följde ytterligare uppträden. Mozart lämnade in sin avskedsansökan och de pengar han fått för resan hem till en greve Arco, som var i biskopens tjänst, men de mottogs ej. Han lämnade ytterligare avskedsansökningar, och när biskopen skulle återvända till Salzburg fick han sitt avsked, "på det vackraste vis i världen", som Mozart skrev. Arco föste nämligen ut Mozart med en spark där bak. Förhållandet mellan far och son blev efter detta spänt. Det tidigare goda förhållandet upphörde. Leopold hade sina farhågor om Wolfgangs möjligheter att leva som fri konstnär. Wolfgang däremot såg med tillförsikt på framtiden.

Wolfgang bodde nu hos fru Weber. Familjen Weber hade flyttat från München till Wien där maken hade dött. Efter det att Aloisia gift sig med sångaren Lange, försörjde fru Weber sig och sina tre kvarvarande döttrar genom att hyra ut rum. När Mozart av biskopen befalldes att lämna sitt rum, erbjöd fru Weber honom att hyra ett rum. Snart nåddes Leopold av skvaller att sonen uppvaktade en av fru Webers döttrar, Constanze, även om Mozart då skrev: "Om jag någon gång i livet inte har tänkt på giftermål, så är det verkligen nu! Nu först har jag börjat leva - skulle jag då själv förbittra mitt liv? Jag har verkligen ingenting emot att gifta mig, men just nu skulle äktenskap vara ett ont." Men några månader senare omtalade Wolfgang i ett brev till fadern sin kärlek för Constanze och sina tankar på giftermål. Strax före det sista brevet hade en händelse utspelats som Leopold fick del av först i nästa brev en vecka senare. Constanzes förmyndare, en viss Johann von Thorwart, förbjöd Mozart att träffa Constanze om han inte angav en skriftlig försäkran att inom tre års tid gifta sig med Constanze eller betala henne 300 floriner om året för all framtid. Han skrev under försäkran men när Constanze fått papperet rev hon sönder det och sade: "Käre Mozart! Jag behöver ingen skriftlig försäkran från dig, ditt ord räcker fuller väl."

Mozart hade efter brytningen med biskopen genast skaffat sig pianoelever, som gav honom en del inkomster. Han fick snart många vänner bland Wiens både adliga och borgerliga familjer. Han förnyade bekantskapen med hovmannen Gottfried van Swieten, som familjen Mozart träffat i Wien, när de var där 1768. Han kom att bli en av Mozarts mest trofasta vänner genom åren. Vad Mozart nu hoppades på, var en utnämning till något i kejserlig tjänst, men det skulle dröja ända till 1787 innan Mozart fick någon sådan tjänst.

Men kejsar Josef II bad honom skriva en opera, som skulle ha formen av ett sångspel. Mozart tog itu med arbetet. Det var sommar och han hade inte, på grund av dödsäsongen, några lektioner utan han komponerade mest hela tiden. Mozart hade fått texten i slutet av juli 1781 och den 22 augusti meddelade han att första akten var klar. Operan hade tre akter och hette Enleveringen ur seraljen. Dess ämne var turkiskt.

Mozart minskade nu på kompositionstempot högst betydligt, beroende bland annat på att uppförandet hade uppskjutits och att Mozart hade vissa invändningar att göra mot librettons utformning. Från början var det meningen att premiären skulle äga rum i september, men på grund av olika hinder blev den inte uppförd förrän den 16 juli följande år. Operan fick ett gott mottagande men det förekom dock en del reservationer i form av visslingar. Kejsaren sade om operan: "För vackert för våra öron och kolossalt mycket noter, käre Mozart." Då svarade Mozart: "Precis så mycket som behövs, Ers Majestät." För operan fick Mozart 426 gulden och 40 kreuzer.

Giftermålet

Den 4 augusti 1782, strax efter Enleveringens premiär, gifte sig Wolfgang med sin tjugoåriga Constanze. Det var ett hastigt ingånget giftermål. Constanze hade lämnat modern och flyttat till en baronessa von Waldstätten. Modern och förmyndaren Thorwart anklagade baronessan och Mozart för barnarov och hotade med polis, om inte Constanze kom hem igen. Följden blev att Mozart omgående bestämde sig för att gifta sig med henne. Baronessan von Waldstätten bjöd på bröllopssupén. Dagen efter bröllopet kom Leopolds medgivande, om än motvilligt. Leopold tyckte att han kunde ha fått en bättre sonhustru. Klyftan mellan far och son som uppstått i samband med Wolfgangs brytning med biskopen blev efter Wolfgangs giftermål med Constanze ännu större.

Constanze Weber (1790)

I början av 1782 började Mozart på allvar studera Bachs och Händels musik. Det var Gottfried van Swieten, som hade fått honom intresserad av de stora barockmästarnas musik. Van Swieten hade varit diplomat både i London och Berlin, där han kommit i kontakt med deras musik. Varje söndag mellan klockan tolv och två spelades det musik hemma hos honom. Enligt Mozart spelades då ingenting annat än Bach och Händel. Mozart var alltid där, han spelade klaver och sjöng med värden och hans andra gäster. Så kom en beställning, genom Leopold, från huset Haffner. Mozart hade sex år tidigare komponerat en serenad till Elisabeth Haffners bröllop. Nu var det Siegmund Haffner, en son till förre borgmästaren i Salzburg, som skulle adlas och Mozart skulle till denna festlighet skriva en stor serenad. Året därpå omarbetade han serenaden till en symfoni, den s.k. Haffnersymfonin (K 385). Dess första sats är inspirerad av Mozarts, genom van Swieten, tidigare möte med Bachs och Händels musik och är ett första utslag av inflytandet från deras kontrapunktiska konst.

Gottried van Swieten (C. Clavereau)

I slutet av 1782 skrev Mozart sin första stråkkvartett (K 387) på 10 år. Det var den första av de sex berömda kvartetterna, skrivna under loppet av ungefär två år, som Mozart tillägnade Haydn. Denne hade i slutet av 1781 utgivit sex stråkkvartetter som enligt honom var skrivna "på ett alldeles nytt och särskilt sätt". Med dessa kvartetter fick Mozart upp ögonen för denna kompositionsforms möjligheter.

I juni 1783 föddes makarna Mozarts första barn, en son, men han blev bara ett par månader gammal. Under förlossningen fullbordade Mozart den andra av Haydnkvartetterna (K 421), som på grund av detta fått namnet Barnsängskvartetten.

Mozart hade redan strax efter giftermålet skrivit till fadern och meddelat att han och hans hustru skulle resa till Salzburg och hälsa på, men resan uppsköts flera gånger bland annat beroende på Constanzes havandeskap och förlossning. I slutet av juli 1783 kom så resan till stånd, men ingen sann värme slog emot dem från Leopolds sida. I Salzburg träffade Wolfgang alla de gamla vännerna. Man gjorde små utflykter. Den 26 oktober framfördes Mozarts c-mollmässa (K 427) i Peterskyrkan i Salzburg. Mozart hade vid tiden före giftermålet lovat att skriva en mässa för Constanze, men den var vid framförandet inte klar, så Mozart kompletterade med satser ur andra mässor. Constanze sjöng det ena av de två sopranpartierna.

Dagen efter kyrkokonserten lämnade makarna Mozart Salzburg, men det bar inte av direkt hem, utan de tog vägen över Linz. Först i slutet av november var de tillbaka i Wien. De hade inbjudits att vara gäster hos en greve Thun, svärfar till en grevinna Maria Wilhelmine Thun i Wien. Grevinnan hade nära förbindelser med hovet och hon var Mozart till hjälp och stöd under hans första år i Wien. För att hedra sin värd ordnade Mozart en akademi på teatern, där det framfördes en symfoni, den s.k. Linzsymfonin (K 425), som han nu i all hast komponerade. Nu skulle det dröja tre år till nästa symfoni.

De många pianokonserternas tid

Under de närmaste åren, då inga symfonier tillkom, skulle det symfoniska i Mozarts musik istället finnas i de pianokonserter han nu komponerade. Under åren 1782‑86 tillkom inte mindre än 15 konserter för piano. Dessa komponerades i huvudsak för eget bruk. I privata kretsar hade hans spel varit en stor framgång; han beslöt sig för att försöka med offentliga konserter. Det var för sådana tillställningar pianokonserterna var ämnade. I mars 1783 ägde den första rum. Wolfgang skrev till fadern att Burgtheater, där konserten ägt rum, hade varit sprängfylld och att kejsar Josef, som bevistat föreställningen, hade varit väldigt nöjd och skickat honom 25 dukater (112 gulden eller floriner). Konserten hade givit honom 1600 gulden. På programmet hade bland annat Haffnersymfonin, pianokonserterna i D-dur (K 175) och C-dur (K 415) stått. Den sistnämnda tillhörde en grupp på tre konserter komponerade i Wien 1782, vilka var hans första pianokonserter som fri konstnär.

I början av 1784 skaffade sig Mozart en liten bok, i vilken han från och med nu införde praktiskt taget alla sina kompositioner: datum, titel, instrument och de två eller fyra första takterna av varje komposition. Det första i boken införda verket är hans för året första pianokonsert, i Ess-dur (K 449), färdig den 9 februari. Den skulle under de närmaste två månaderna följas av tre ytterligare pianokonserter.

Första noteringarna i Mozarts verkkatalog

Han hade nu fullt upp att göra. En förteckning över sitt konserterande, som han skickade till fadern, berättar att han, från den 26 februari till den 3 april, inte hade mindre än 22 uppträdanden. I april när Wolfgang berättade om tillkomsten av en pianokvintett, talade han samtidigt om att han "blivit ordentligt trött av det ideliga spelandet" på pianot. Han hade stor framgång med sitt spelande. Men han konserterade inte bara; han gav även lektioner. "Hela förmiddagen går åt till lektioner, alltså återstår endast kvällen för mitt kära arbete: att komponera", skriver han.

När Mozart komponerade, satt han inte vid klaveret, utan han komponerade "i huvudet". Komponera utan att pröva på klaveret gjorde han redan vid 8 års ålder. När han sedan började själva nedtecknandet var verket redan klart. Nedskrivandet kunde ske samtidigt som han deltog i en konversation, han skrev snabbt och praktiskt taget utan korrigeringar.

På sommaren 1784 blev Mozart allvarligt sjuk. Sjukdomen gjorde att han började att plågas av dödstankar och grubbla på religiösa ting. Det hela slutade med att han strax före jul 1784 blev frimurare i logen Välgörenheten. Strax efter att Mozart blivit frisk tillkom den femte i raden av pianokonserter detta år, och innan året var till ända skulle även en sjätte komma.

Det var många aristokrater som hade abonnerat på Mozarts första serie akademier, och på grund av de goda inkomster det gav honom, kunde han och Constanze och den nyfödda andra sonen Karl Thomas, hösten 1784 flytta in i en bättre bostad vid Schulerstrasse nära Stefansdomen.

I början av 1785 kom Leopold på besök till Wien. Under besöket blev han imponerad över sonens framgångar. Redan samma dag som Leopold anlänt fick han bevista en av Wolfgangs abonnemangskonserter, där Wolfgang spelade en nykomponerad pianokonsert, nr 20 i d-moll (K 466). Nästa dag var det musik i Mozarts hem. En av gästerna var Joseph Haydn. För en månad sedan hade han varit hemma hos Mozart och lyssnat till tre av de kvartetter denne hade skrivit i Wien under de senaste två åren. Nu spelade Mozart, far och son, och två andra gäster de tre senaste skrivna kvartetterna. Tillsammans med de tre första utgör de sista de berömda Haydnkvartetterna. Något som måste ha gjort gamle Leopold mycket stolt var de ord som den store Haydn denna kväll fällde: "Jag säger er inför Gud och som en ärlig man: er son är den störste kompositör jag känner till namn och person; han har smak och dessutom den största skicklighet i komposition." Haydn var en av de få av Mozarts samtid som förstod Mozarts verkliga musikaliska storhet.

Joseph Haydn (Christian Ludwig Seehas, 1783)

Lite av den negativa inställning som Leopold hade mot Constanze, försvann vid hans besök i Wien. Han fann att hon var en bra husmor: "Vad mat och dryck beträffar, så är hushållet i högsta grad ekonomiskt skött." Leopold reste hem igen i slutet av april. Innan han for blev han frimurare i samma loge som Wolfgang. Även Haydn blev frimurare, men i en annan loge, Den sanna endräkten, på våren 1785. Då Mozart hade tillträde till alla loger i Wien, stärkte detta ytterligare banden mellan de båda musikerna.

Figaros bröllop

Mozart hade 1783 letat efter bra italienska operatexter, men trots att han tittat på åtskilliga sådana hade han inte hittat någon tillfredsställande. Då kom han i kontakt med italienaren Lorenzo da Ponte, som var författare av operatexter. Da Ponte lovade Mozart att skriva en libretto åt honom, när han var klar med den text han höll på med för Salieris räkning. I början av 1785 uppsökte så da Ponte Mozart och frågade om de skulle samarbeta, vilket Mozart mycket väl ville. Han frågade om inte da Ponte kunde skriva en operatext på Beaumarchais' komedi Figaros bröllop. Da Ponte tyckte idén lät bra. Men komedin hade för en kort tid sedan av kejsaren blivit förbjuden, då den var alltför revolutionär. Texten omarbetades därför och befriades från de mest revolutionära tendenserna. Man arbetade utan kejsarens vetskap. Allt efter som da Ponte skrev texten, satte Mozart musik till denna. De arbetade snabbt. Operan blev troligen klar på mindre än två månader och tillkom sannolikt i slutet av 1785. Da Ponte gick upp till kejsaren och erbjöd honom Figaros bröllop, och sedan da Ponte försäkrat att alla revolutionära tendenser tagits bort fick han tillåtelse till operans uppförande.

Samtidigt med Figaros bröllop var två andra operor av Salieri och Righini klara. Alla tre kompositörerna begärde, att deras opera skulle sättas upp först. Sångarna vid Burgtheater slöt upp bakom de olika kompositörerna. Striden avgjordes genom att kejsaren befallde, att Mozarts opera skulle börja repeteras.

Den 1 maj 1786 hade Figaros bröllop premiär på Burgtheater. Kejsaren var närvarande. Operan blev en succé. Nästan vartenda nummer fick bisseras. För sitt verk fick Mozart kvittera ut 100 dukater (450 floriner). Trots den succé verket gjorde uppfördes det endast nio gånger. Wienpubliken tappade nämligen intresset för verket.

Under arbetet med Figaros bröllop tillkom ett verk som hette Teaterdirektören och skrevs för en operakväll i Schönbrunns slottspark den 7 februari. Det var en enaktare och skrevs i form av sång- och musiknummer för en talpjäs. Den bestod endast av en uvertyr, två arior, en trio och en kvartett. I mars tillkom två pianokonserter, nr 23 i A-dur (K 488) och nr 24 i c-moll (K 491), och i december ytterligare en, nr 25 i C-dur (K 503).

Don Juan

Nu förbereddes hos Mozart en resa. Mozart hade tillsammans med sin hustru blivit inbjuden att besöka Prag av Sällskapet för verkliga kännare och musikvänner. Mozart hade flera vänner i Prag. Några av vännerna där var sångerskan Josepha Duschek och hennes make. Troligen var Josepha en bidragande orsak till att Figaros bröllop hade tagits upp på Pragoperan några månader efter premiären i Wien. Mozart reste i sällskap med några vänner. De anlände till Prag den 11 januari. Han stannade där i en månad. Han upplevde hur populär hans Figaros bröllop var i Prag. Här fick han känna sig populär. I Prag var han erkänd och hyllad som en av de främste. Mozart skriver entusiastiskt: "... här talar man inte om något annat än - Figaro. Inget spelas, inget blåses, inget sjunges eller visslas annat än - Figaro. Ingen opera drar folk, mer än - Figaro, och åter Figaro. Verkligen en stor ära för mig." Han ledde själv ett bejublat framförande av Figaros bröllop. Den 19 januari gav han en konsert på Nationalteatern. Där uruppfördes en symfoni i D-dur som han hade skrivit en månad tidigare i Wien. På grund av att den uruppfördes i Prag har den kommit att kallas för Pragsymfonin (K 504). Det allra viktigaste med Mozarts Pragvistelse var att han med sig hem hade en beställning på en italiensk opera att uppföras i Prag på hösten samma år.

I letandet efter en passande text vände sig Mozart åter till da Ponte som åtog sig att skriva en libretto åt honom. Da Ponte föreslog som ämne Don Juan-sagan vilket gillades av Mozart. Under arbetet med operan inträffade några händelser, som kan ha satt sina spår i musiken han komponerade. En av hans bästa vänner, greve von Hatzfeld, avled och samtidigt fick han underrättelser om att hans far var svårt sjuk. Wolfgang skriver till fadern: "Nu hör jag, att du är verkligt sjuk! Hur jag längtar efter ett tröstande besked från dig, det behöver jag väl inte säga. Jag hoppas också att det kommer - fastän jag har fått för vana att alltid föreställa mig det värsta. Då döden ju vid närmare betraktande är vårt livs verkliga slutmål, så har jag sedan ett par år gjort mig så bekant med denna vår sannaste vän, att hans bild inte längre skrämmer mig - ja tanken på döden ger mig till och med mycken ro och hugsvalelse. Jag går aldrig till sängs utan att betänka att jag, så ung jag är, kanske inte skall uppleva en ny dag." Fadern blev inte bättre utan dog den 28 maj samma år. Några av de sista ord han skrev, var till Nannerl. Han berättade att Wolfgang nu bodde på Landstrasse nr 224 men inte talat om varför han flyttat dit, från sin stora, fina våning i centrum av Wien, men Leopold sade att han tyvärr kunde gissa sig till varför. Det var ett av de första tecknen på den ekonomiska nöd Wolfgang hamnat i. Ett annat tecken var att Wolfgang bad sin svåger att skicka de 1 000 floriner som tillkom honom vid arvskiftet till köpmannen Michael Puchberg, som var frimurare liksom Mozart och som skulle hjälpa honom med avsevärda belopp i fortsättningen. Ännu en som stod Mozart nära gick bort under det året, den tjugonioårige läkaren Sigismund Barisani, en vän från Salzburg.

På våren detta år kom en sjuttonåring till Mozart. Han hette Ludwig van Beethoven och sökte upp Mozart för att få undervisning av honom. Men någon undervisning blev det inte, då Beethoven redan efter ett par veckor var tvungen att bege sig av hem igen, då hans mor var svårt sjuk.

Don Juan skulle ha premiär den 14 oktober. I början av oktober reste Wolfgang och Constanze till Prag. Don Juan var ännu inte helt färdig utan han skulle skriva det som fattades på ort och ställe. De bodde hos sina vänner Franz Xaver Duschek och hans maka Josepha. Då man inte hann bli klar med arbetet med operan till premiären, var man tvungen att skjuta upp denna. Mozarts nya opera var full av svårigheter för sångare och orkester, något som han nog inte trodde skulle innebära några problem. Dagen före premiären, den 29 oktober, fattades fortfarande uvertyren till operan. För varje timme som gick blev Mozarts vänner allt oroligare. Detta roade honom bara. Vid midnatt började han så att skriva på uvertyren allt medan hans hustru bryggde punsch åt honom och berättade sagor för honom, så att han inte skulle somna. På morgonen på premiärdagen var uvertyren klar. Kopisterna blev med knapp nöd färdiga till föreställningen. På premiären spelade operaorkestern uvertyren direkt från bladet. Före premiären var Mozart osäker på vilket mottagande hans opera skulle få. Han frågade kapellmästaren vid operan, Johann Baptist Kucharz, om han trodde den skulle bli lika omtyckt som Figaro. Kucharz lugnade honom och sade att "det som kommer från Mozart, det kommer böhmarna förvisso att gilla". Mozart sade då: "Men så har jag inte heller skytt någon möda för att åstadkomma något alldeles extra för Prag. Över huvud taget misstar man sig, om man tror att jag skapar min musik lekande lätt. Jag försäkrar er, käre vän, att ingen har lagt ner så mycken möda som jag på att studera kompositionens konst. Det torde knappast finnas någon berömd tonkonstens mästare som jag inte flitigt och vid många olika tillfällen har studerat ingående."

Mozart hade ingen anledning att vara orolig. Operan blev en stor succé. På premiären var teatern fylld till bristningsgränsen och operan mottogs med ett enormt bifall. Mozart hyllades. Den böhmiska Post- och Inrikes Tidningar skrev om den stora framgången: "Kännare och musiker säger att Prag aldrig har hört något liknande. Herr Mozard dirigerade själv. När han intog sin plats framför orkestern, hälsades han med trefaldiga leverop, vilket upprepades när han lämnade orkestern. Operan är för övrigt utomordentligt svår att framföra, och alla beundrade den fina föreställning man åstadkom trots detta och trots den korta repetitionstiden. Alla på scenen och i orkestern ansträngde sig till det yttersta för att tacka Mozard genom att ge honom en förnämlig föreställning. Den ovanligt stora publiken vittnar om enhälligt bifall." Honoraret för Don Juan blev 100 dukater. I mitten av november återvände han till Wien. Denna tid i Prag skulle komma att vara Mozarts sista lyckliga dagar.

1787 tillkom förutom Don Juan även andra verk, som två stråkkvintetter (K 515 och 516), sex tyska danser, Ein musikalischer Spass för stråkar och horn. Nu tillkom också Mozarts kanske mest kända och populära komposition för stråkar: serenaden Eine kleine Nachtmusik (K 525), som blev till under arbetet med Don Juan.

Tre symfonier

Den 1 december blev Mozart av kejsar Josef II utnämnd till kejserlig och kunglig kammarkompositör. Han efterträdde just avlidne Gluck. Lönen han skulle få var 800 floriner om året, en rätt låg lön med tanke på att Glucks lön i samma tjänst varit 2 000 floriner. Om lönen sade Mozart: "Det är för mycket för det jag gör, men för litet för det jag kunde göra." I sin tjänst skrev Mozart under sina fyra sista år omkring 100 tyska danser och menuetter för orkester.

Mozart kunde sannerligen ha behövt en högre lön. Från sommaren 1788 finns det några brev bevarade, som vittnar om Mozarts dåliga ekonomi. I breven ber han sin frimurarbroder köpmannen Michael Puchberg om att få låna pengar och förklarar upprepade gånger, hur svår hans belägenhet är. Den 17 juni flyttade Mozart från sin stadsvåning till en våning med trädgård i förstaden Alsergrund. Samma dag som han flyttade in i sin förstadsvåning bad han Puchberg om ett större lån på ett eller två tusen floriner, att återbetalas på ett eller två år, så att han skulle kunna planera sin verksamhet på lite längre sikt och kunna "arbeta med bekymmersfritt sinne och lätt hjärta och följaktligen förtjäna mer". Och om han inte skulle kunna låna ut så mycket pengar, så bad han om att åtminstone få låna 200 floriner. Mozart fick låna 200 floriner. Den 27 juni skriver Mozart åter och ber om hjälp i sin situation. Han skriver bland annat: "Jag har skapat mer på de 10 dagar jag bott här än på två månader i den gamla lägenheten, och om dystra tankar inte så ofta bemäktigade sig mig (även om jag försöker att hålla dem borta med all makt), skulle jag trivas bra här, ty jag bor komfortabelt och gott, och framför allt billigt."

Befinnande sig i denna svåra ekonomiska nöd, som väl inte kunde te sig speciellt inspirerande, skrev Mozart något som F.H. Törnblom kallat för "ett av hans ljusaste tonverk", vilket var en symfoni i Ess-dur, nr 39 (K 543). Denna symfoni fullbordades den 26 juni. Törnblom skriver att "det märkligaste med symfonin som personligt dokument betraktad är, att den visar hur litet Mozarts yttre och inre liv stundom korresponderade med varandra, och hur absolut avskild hans skapande ande kunde leva från hans övriga jag".

Efter denna ljusa symfoni kom den 25 juli en symfoni i g-moll, nr 40 (K 550), som enligt Törnblom är "ett verk av djupaste tragiska halt och det kanske mörkaste och mest skakande Mozart skrivit". Mozarts situation var fortfarande lika svår men symfonins svårmod hade ingenting med Mozarts yttre omständigheter att göra.

Den 10 augusti kom ännu en symfoni, hans sista, i C-dur, nr 41 (K 551), som har fått namnet Jupitersymfonin. I den här symfonin härskar åter en annan sinnesstämning. Här märks en segerstämning och stolt triumf, något som fortfarande troligen inte hade med Mozarts yttre liv att göra.

Dessa tre symfonier tillkom under en tid av bara drygt sju veckor. Detta intensiva skapande påminner om komponerandet av den stora serie pianokonserter fyra år tidigare. Dessa konserter skrevs för egna akademier, men anledningen till att han komponerade dessa tre symfonier vet man inte.

Mozart komponerade inte bara symfonier det här året. Bland annat tillkom en del pianoverk, till exempel några pianotrios och ytterligare en pianokonsert, nr 26 i D-dur (K 537), fullbordad den 24 februari.

De sista resorna

I början av 1789 flyttade Mozart åter in till Wiens centrum. På sommaren hade bostaden utanför Wien varit bra att ha, men på hösten blev det besvärligt att behöva resa i droska fram och tillbaka till alla repetitioner och andra nödvändiga sysslor inne i Wien.

På våren 1789 skulle en av Mozarts vänner i frimurarlogen Den sanna endräkten resa till Berlin. Vännen, som var furst Lichnowsky, bjöd Mozart med på resan. Mozart, som såg chansen att förtjäna pengar vid de olika hov, de skulle besöka på resan, tackade ja. Constanze fick stanna hemma. Den 8 april bar det iväg. Först gick färden till Prag. I Dresden spelade han sin senaste pianokonsert för kurfursten. För det fick han en "riktigt vacker snusdosa" med inneliggande 100 dukater. Den 20 april anlände han till Leipzig. Där fick han spela på orgeln i Johann Sebastian Bachs kyrka, S:t Thomas. I Leipzig gav han en konsert som var "glänsande nog vad bifall och ära beträffar, men tyvärr desto magrare i fråga om intäkter", som Mozart skrev hem till Constanze. Under sin resa fick Mozart en beställning från den preussiske kungen Friedrich Wilhelm II på sex stråkkvartetter för sig själv och sex lätta pianosonater för prinsessan Friederike Charlotte. Han kom bara att skriva tre av de preussiska kvartetterna, den första 1789 och de två sista 1790. Av sonatorna komponerades endast en, 1789.

Wolfgang Amadé Mozart (Dorothea (Doris) Stock, 1789)

Den 4 juli kom Mozart tillbaka till Wien. Resan hade varit en svår ekonomisk besvikelse. Nu skulle han försöka återerövra sin publik i Wien. Det var tre år sedan han sist anordnade en offentlig konsert. I två veckor skickade han runt abonnemangslistor. Men den enda som skrev sitt namn på dessa var van Swieten. Fem år tidigare hade han haft 176 abonnenter. Mozart skrev om motgången: "Ödet är mig tyvärr så vidrigt, men bara i Wien, att jag inte kan förtjäna några pengar även om jag vill."

Men det följde fler svårigheter. Constanze, som väntade barn i november, blev i början av juli sjuk. Mozart skrev till sin vän Puchberg: "Gud, jag befinner mig i en situation som jag inte kunde önska min värsta fiende, och om ni, bäste vän och broder, överger mig, så är vi förlorade - både jag, olycklig utan min egen förskyllan, och min stackars sjuka hustru och vårt barn. När jag nu senast var hemma hos er ville jag lätta mitt hjärta - men jag hade inte mod! - och jag skulle inte ha det nu heller - endast darrande vågar jag fråga skriftligt, och jag skulle egentligen inte våga skriva heller, om jag inte visste att ni känner mig, att ni vet hur jag har det och att ni är helt och fullt övertygad om att jag är absolut oskyldig till min olyckliga och högst bekymmersamma situation." Efter ytterligare brev skickade Puchberg 150 floriner.

Constanze ordinerades en kur vid Baden utanför Wien, där hon stannade några veckor. Under hennes vistelse där var Mozart orolig för att hon inte var honom trogen. Han riktade i brev förmaningar till henne angående hennes liv och leverne. Men inte bara han var svartsjuk, även hon var det. "Var glad och nöjd och välvillig mot mig. Plåga inte dig själv och mig med obefogad svartsjuka - lita på min kärlek, du har ju ändå bevis för den! Och du ska få se hur glada och lyckliga vi ska bli; tro mig, bara genom klokhet kan en hustru hålla sin man fången. Farväl - i morgon kysser jag dig innerligt. Mozart."

Wolfgang Amadé Mozart, c. 1790 (Joseph Grassi)

Nu på hösten tillkom något som många menar är den skönaste kammarmusik som någonsin skrivits. Det var en klarinettkvintett (K 581) som skrevs för vännen Stadler. Vid den här tiden fick Mozart av kejsaren en operabeställning. Da Ponte skrev texten till operan som skulle heta Così fan tutte, vilket betyder: så gör alla (d.v.s. kvinnorna). Ämnet, som enligt traditionen föreslagits av kejsaren, bygger på en skvallerhistoria i Wien. Operan hade premiär på Burgtheater den 26 januari 1790. Den hade till en början framgång men den försvann hastigt.

För operan fick Mozart 200 dukater, vilket var dubbelt så stort arvode som vanligt. Men dessa pengar räckte inte långt. Mozart bad i ständigt återkommande brev Puchberg om att få låna pengar. Men snart tyckte Mozart sig se en ljusning. Kejsar Josef II hade avlidit i slutet av februari. Leopold II hade efterträtt honom. Mozart tyckte nu det var ett gynnsamt tillfälle att ansöka om anställning som andre hovkapellmästare. Han skrev till Puchberg och omtalade detta samtidigt som han bad om ett lån. Han säger att han sedan med nöje skall kunna betala tillbaka sina skulder till honom, när han har nått sitt mål. Men det blev ingen anställning vid hovet.

I juni var Constanze åter sjuk och vistades i Baden. För att få lite pengar var Mozart som han skrev till Puchberg "tvungen att sälja sina kvartetter - detta mödosamma arbete - för en spottstyver (till förläggaren) bara för att, som han nu hade det, skulle få lite pengar i handen".

I augusti var Mozart själv sjuk. Han skrev till Puchberg och beskrev sin situation och bad om ett litet handlån. Han menade att han för ögonblicket skulle bli hjälpt med vad som helst. Puchberg skickade efter denna bön 10 floriner.

Ifrån premiären på Così fan tutte till slutet av september låg Mozarts skapande verksamhet nästan helt nere. Under denna tid tillkom endast två stråkkvartetter, beställda av den preussiske kungen, samt bearbetningar av ett par Händel-verk, beställda av Mozarts vän van Swieten.

Men i slutet av september visade sig den Mozartska optimismen än en gång. Den nye kejsaren Leopold II skulle krönas i Frankfurt am Main. Kejsaren reste till Frankfurt med ett väldigt följe, i vilket Salieri ingick, men inte Mozart. Han beslöt sig för att ta sig dit ändå, på egen hand. I Frankfurt levde han sparsamt och försökte utnyttja alla möjligheter att tjäna en liten slant. Han skrev t.o.m. musik för en speldosefabrikants produkter. Den 15 oktober gav Mozart en egen konsert, där han spelade sin sista pianokonsert i D-dur (K 537), tillkommen 1788 och efter denna konsert kallad för Kröningskonserten. Mozart skrev att konserten "utföll härligt beträffande äran men magert beträffande pengar". På väg hem reste han över Mannheim och München, där han träffade gamla vänner och i München spelade han för kurfurst Karl Teodor. I mitten av november anlände han till Wien från sin resa som ekonomiskt sett hade varit en besvikelse.

Det sista året

Under Mozarts resa hade Constanze ordnat med flyttning till en ny lägenhet, fortfarande i Wiens centrum, vid Rauhensteingasse. När han kom hem låg det ett brev och väntade på honom. En manager i London erbjöd honom 300 pund, om han vistades där ett halvår och under den tiden komponerade två operor. Men trots det lockande erbjudandet tackade han av någon anledning nej. Ungefär samtidigt skrev Joseph Haydn ett kontrakt med konsertdirektör Salomon om en resa till England. Strax före jul reste han. När Mozart tog avsked av sin vän, sade han: "Jag är rädd, käre far, att det är sista gången vi ser varandra." Han blev sannspådd.

Årsskiftet 1790-91 skrev han två stora verk. I december kom hans näst sista stråkkvintett i D-dur (K 593), och i början på nästa år hans sista pianokonsert, nr 27, i B‑dur (K 595).

Mozart utförde under 1791 olika tillfällighetsarbeten, som om de inte gav honom någon konstnärlig tillfredsställelse, i alla fall gav honom en del pengar. Till skillnad från 1790, då Mozart inte komponerade många verk, tillkom under 1791 en lång rad verk, många av dem tillhörande hans största. I april kom hans sista stråkkvintett (K 614). Tidigare hade hans sista pianokonsert fullbordats. Under detta år skulle han förutom de nämnda verken bland annat skriva två operor, en klarinettkonsert (K 622) och ett Requiem.

Någon gång på våren kom Mozart i kontakt med Schikaneder, teaterdirektören han träffat 1780, när han med sitt resande teatersällskap uppträtt i Salzburg. Schikaneder, som liksom Mozart var frimurare, var nu direktör för förortsteatern Theater auf der Wieden. Mozart och Schikaneder bestämde sig för att tillsammans göra en folklig sagoopera. Texten skrevs av Schikaneder och operan skulle heta Die Zauberflöte (Trollflöjten).

Ungefär då han påbörjade arbetet med Trollflöjten, i slutet av april, ansökte han om att få en oavlönad post som assistent åt den gamle domkyrkokapellmästaren Hofmann. Han fick posten. Då Hofmann var sjuk, hoppades Mozart att få dennes post om han avled. Det blev dock ingenting av med den saken, Hofmann överlevde Mozart. Även om de ekonomiska bekymren inte hade lämnat Mozart, lånade Mozart från Puchberg i ganska liten omfattning detta år jämfört med de senaste åren.

Constanzes hälsa var återigen dålig. Hon väntade nu barn - sitt sjätte. I juni åkte hon åter på kur i Baden. Hon var i Baden hela juni och halva juli. Mozart var nu mitt uppe i arbetet med Trollflöjten, men han hälsade ofta på henne i Baden och de dagar han inte hälsade på henne skrev han istället brev. I breven märks hans längtan, hans kärlek, hans ömma oro. Han skriver bland annat: "Ta dem, ta dem - pss, pss, massor av kyssar kommer flygande genom luften till dig - där kom en eftersläntrare. Just nu fick jag ditt andra brev. Lita inte på badet, sov mer, inte så oregelbundet! annars blir jag rädd - lite rädd är jag redan. Adieu." Under ett av hans besök i Baden i juni skrev han motetten Ave verum Corpus (K 618). Det var det första kyrkliga verk han skrivit sedan den stora c‑mollmässan åtta år tidigare.

Under tiden arbetet med Trollflöjten pågick, höll Mozart till i ett litet lusthus intill teatern. Han åt hos Schikaneder eller hos andra vänner. Schikaneder försökte på alla sätt att hålla Mozart vid gott humör. I juli var operan nästan färdig. Det var bara uvertyren, prästernas marsch och en del instrumentation som ännu inte var klara. Det skulle dröja en tid, innan han kom att fullborda operan.

I slutet av juli kom Constanze tillbaka till Wien. Constanze födde nu en son som fick heta Franz Xaver Wolfgang. I augusti återvände hon till Baden, tillsammans med den nyfödde och hennes andra son Karl.

Någon gång i juli mottog Mozart, av en okänd budbärare, en anonym beställning på en själamässa, ett Requiem. Beställaren, som var villig att betala bra, ville vara anonym. Mozart skulle när han komponerade, helt få följa sina egna känslor. Mozart åtog sig arbetet.

I juli eller i början av augusti fick Mozart ytterligare en beställning, nu på en festopera till Prag, där kejsar Leopold II i september skulle krönas till kung av Böhmen. Hans dåliga ekonomi tvingade honom att acceptera anbudet. Men det var bråttom. På 18 dagar var operan, som hette La Clemenza di Tito (Titus), klar. Den 6 september, på kröningsdagen, hade Titus premiär. Arvodet Mozart fick för Titus var 900 floriner, d.v.s. dubbelt så mycket som normalt.

När Mozart i mitten av augusti reste till Prag för premiären på Titus fick han på nytt besök av den okände budbäraren, som frågade hur det gick med hans Requiem, när han nu reste till Prag. Mozart förklarade att resan var nödvändig men att han skulle ta sig an verket, när han återkommit hem. Mozart som var sjuk och överansträngd, blev mer och mer övertygad om att han skrev dödsmässan åt sig själv. Han trodde att någon hade gett honom ett långsamt verkande gift och räknat ut exakta tidpunkten för hans död.

När Mozart återvänt från Prag, fullbordade han Trollflöjten. Det sista han skrev på operan var uvertyren. Den 30 september hade operan premiär. Mozart dirigerade själv operan på premiären. Till en början mottogs verket inte med någon större entusiasm, men stämningen slog snart om och operan blev en stor succé. Den 7 oktober skrev Mozart till Constanze, som vistades i Baden: "Nu kommer jag just från operan. Fullt hus som vanligt. Duetten 'Hon och han' (Pamina-Papageno) och klockspelet i första akten fick som vanligt bisseras, likaså gossarnas terzett i andra akten - men vad som gläder mig mest, det är det stilla bifallet. Man märker faktiskt hur denna opera vinner publiken mer och mer." Ja, operan blev verkligen en succé. Bara på Theater auf der Wieden skulle Trollflöjten ges mer än etthundra gånger.

Efter premiären på Trollflöjten återupptog Mozart med feberaktig iver arbetet på dödsmässan. Ifrån september finns ett brev som Mozart troligen adresserat till da Ponte: "Jag ville så gärna följa ert råd, men hur skulle jag kunna? Mitt huvud värker, tankarna är tröga, och jag har hela tiden bilden av den okände för ögonen. Jag ser honom ständigt för mig, han ber, han bönfaller, han avkräver mig otåligt mitt verk. Jag fortsätter, därför att jag blir mindre trött av att komponera än av att vila. För övrigt har jag inget mer att frukta. Jag känner att min timma är slagen; jag skall snart dö. Jag är kommen till slutet innan jag ännu har fått njuta frukterna av min begåvning. Ändå var livet så skönt, min bana började så lovande, men ingen kan ändra på sitt öde. Ingen mäter själv ut sina dagar, man får undergivet foga sig, det blir så som försynen har bestämt. Jag måste sluta mitt brev; min begravningssång väntar, jag får inte lämna den ofullbordad."

Under arbetet på dödsmässan blev Mozart allt sämre och han var ofta deprimerad och måste på grund av svimningar och utmattning lägga arbetet åt sidan. I november skrev Mozart in sitt sista fullbordade verk, En liten frimurarkantat (K 623), i sin bok. Verket uppfördes i logen Det nykrönta hoppet, den 18 november, under hans ledning. Två dagar senare var han sängliggande. Han hade feber, händerna och fötterna svullnade och han hade uppkastningar, Han hade svår verk i kroppen, varje rörelse gjorde ont. Man tillkallade läkare. Men det fanns inget man kunde göra. Han var vid medvetande ända till slutet och arbetade så mycket han förmådde på sin dödsmässa. Han förklarade för sin elev Süssmayr hur han skulle fullborda verket. På eftermiddagen den 4 december sjöng Mozart ur sitt Requiem tillsammans med tre vänner, Mozart sjöng altstämman. När de kommit fram till första takterna av Lacrimosa, började Mozart att gråta och måste lägga partituret åt sidan. Strax före klockan ett på natten den 5 december, dog Mozart.

Den 6 eller 7 december förättades jordfästningen. Vännen van Swieten hade rått Constanze till en så enkel begravning som möjligt med tanke på hennes svåra ekonomiska läge. Constanze var inte med bland de sörjande, då hon hade brutit samman och vistades hos vänner. På väg från Stefansdomen till Sankt Marx-kyrkogården, i Wiens utkant, där Mozart begravdes, följdes inte Mozart av några vänner, de hade vänt om på grund av det dåliga vädret, snö och blåst. När Constanze hämtat sig och uppsökte dödgrävaren för att ta reda på, var Mozart var jordfäst, så hade det kommit en ny dödgrävare, som inte visste var Mozarts grav var belägen, och det vet man än idag inte.

Efter Mozarts död fullbordade Süssmayr dödsmässan. Det gjorde han så bra, att man inte definitivt kan säga var Mozart slutade och Süssmayr tog vid. Sju veckor efter Mozarts död kunde det färdiga partituret överlämnas till den anonyme beställaren, som visade sig vara en musikintresserad greve, Franz von Walsegg. Han hade beställt verket till sin hustrus begravning och han hade uppmanat Mozart att inte försöka att ta reda på vem uppdragsgivaren var, då han själv ville ge sig ut för att vara kompositör till mässan.

Till Förord

Till Mozarts verk

Tonsättare