Musik bredvid den stora allfarvägen
Det stora felet man gör när man tittar bakåt i musikhistorien, är att tro, eller anta, att de verk som nu finns på reportoaren är de enda som i historiens ljus håller måttet och är värda att framföras. Man förleds ibland nästan att tro att det bara var ett fåtal kompositörer som skrev musik på till exempel 1700-talet.
Ifrån den så kallade wienklassiska epoken känner vi ju normalt bara tre, fyra kompositörer: Haydn (då avses Joseph), Mozart (Wolfgang Amadé), Beethoven och eventuellt Schubert (räknas ofta till den romantiska perioden, men den tidiga orkestermusiken har klassisistisk anstrykning).
Vad beträffar barock-perioden känner vi normalt inte heller alltför många kompositörer: Händel, Bach (Johann Sebastian), Vivaldi och kanske också Telemann. (Telemann har faktiskt skrivit fler verk än Bach och Händel tillsammans).
Perioden mellan barocken (wien)klassisismen känner vi normalt inte till. Brytningen med de musikaliska ideal som gällde under barocken innebar inte som man kanske förleds att tro att vi sedan befinner oss i den period som av musikhistorikerna fått namnet wienklassisismen. Den musikaliska period som följer på barocken är den vi snarare kallar rockoko eller förklassisism. Denna omorientering innebar en mycket stor brytning med den musikaliska stil som gällde under barocken. Musiken blev enklare i sin struktur. Övergången från barocken till förklassisismen är mycket mera dramatisk än övergången från wienklassisimen till romantiken. Den senare övergången innebar i egentlig mening ingen brytning med gamla musikaliska ideal utan snarare en vidareutveckling av dessa.
Ifrån rockokon känner vi normalt inga kompositörer. Man skulle möjligen kunna räkna J. Haydns tidiga kompositioner hit. Han brukar kallas för symfonins fader, och symfonin uppstod ju nu. Men annars är det tomt på namn.
Naturligtvis finns det fler kompositörer än de ovan nämnda allmänt kända och erkända. Många av de nu bortglömda var på sin tid ibland mer uppskattade och kända än de som är kända av nutiden. Är det så att tiden, när denna har fått verka, sållar fram och bevarar alla kvalitetsmässigt goda kompositioner och kompositörer och endast glömmer alla mindre goda kompositörer och kompositioner? Det tror inte jag! I rimlighetens namn måste det finnas mer att upptäcka av god kvalitet i musikhistorien. Skulle det inte finnas fler goda kompositörer under 1700-talet än de ovan nämnda?
Jan Dismas Zelenka (1679-1745) var en tonsättare från Böhmen, verksam bland annat i Dresden, som blivit alltmer uppmärksammad. Han levde i stort sett parallellt med Bach och Händel. Han skrev till exempel mot slutet av sin levnad några fina kyrkokompositioner, bland annat några mässor. Hans tonspråk är annorlunda än både Bachs och Händels (åtminstone vad beträffar de sista mässorna).
En intressant iaktagelse är att de flesta (inte Vivaldi) av oss allmänt kända kompositörerna under 1700-talet är tyskspråkiga. Men här har vi alltså en Böhmare. Såvitt jag förstår borde han då ha något annat språk än tyska som sitt modersmål! Det här är en i raden av musikhistoriskt intressanta, men för många okända, böhmare. Det är fel att tro att de första betydande kompositörer denna del av centraleuropa producerade var Dvorák och Smetana. Det är fel! Det fanns många före dem.
Här borde också nämnas Johan Helmich Roman (1694-1758). Han brukar kallas för den svenska musikens fader. Han är nog rätt känd i Sverige, men troligen bara här. Det som han i synnerhet är känd för är ju Drottningholmsmusiken. Men han har naturligtvis skrivit mer än den. Stilistiskt påminner han mest om Händel av de mer kända barocktonsättarna. I vissa kompositioner kan man kanske ana en den kommande brytningen med barocken och övergången till förklassismen. Förutom den nämnda Drottningholmsmusiken har Roman bland annat skrivit några konserter, t.ex. en konsert i D-dur för oboe d'amore, stråkorkester och generalbas (IB 53), sviter (dit hör Drottningholmsmusiken), en del Sinfonior och en mässa, Then Swenska Messan. Mässan är komponerad till en text på svenska. Den är lika mycket värd att stifta bekantskap med som den ovan nämnda Drottningholmsmusiken.
Nå, förklassismen då. En mycket intressant tonsättare från denna period är definitivt Carl Philip Emanuel Bach (1714-1788). Han var, vilket kan anas med tanke på namnet, son till den erkänt store Johann Sebastian. Han har betytt en del för musikhistorien. Mozart lär ha uppskattat honom. Han har skrivit allt möjligt. Personligen är jag väldigt förtjust i en del av hans sinfonior. (En musikgenre som är föregångare till klassismens symfonier och till yttermera visso uppstod ur den tresatsiga italienska operauvertyren. Kompositionen är i allmänhet tresatsig.) Dessa sinfonior är rätt originella med ibland tvära kast i det musikaliska flödet.
I Mannheim, i Tyskland, fanns på 1740-talet (alltså den förklassicistiska perioden) och framåt till 1770-talets slut en betydande orkester. Verksamma i denna orkester fanns några personer som också skulle få betydelse för den nya musikstilens utveckling. Ledare för denna orkester var en böhmare vid namn Jan Stamitz. Han kom tillsammans med några andra orkestermedlemmar att med sina kompositioner och orkesterns spelsätt att prägla den nya tidens musik. Bland annat började man att använda en del effektfulla orkestereffekter, bland annat crescendon och dimuniendon (under barocken använde man sig av terass-dynamik, det vill säga övergång från svagt till starkt och vise verca utan en kontinuerlig övergång av styrkan emellan dessa stadier). En av symfonins viktigaste satsformer - sonatformen - växte också fram här. Om dessa tonsättares kompositioner nu är värda att lyssna på vet jag inte då jag inte har hört några av dessa. Musikhistoriskt har de åtminstone haft en rätt stor betydelse, som kan vara intressant att känna till.
Framme vid den wienklassiska perioden kan vi notera att den berömde Joseph Haydn hade en bror som hette Michael Haydn (1737-1806) och större delen av sin verksamma tid bodde i Salzburg. Han var nära vän till familjen Mozart. Precis som sin bror har han skrivit många symfonier, även om han inte skrivit fullt lika många (40-50 stycken). Vissa av dessa är värda att lyssnas på.
Från Italien kommer Luigi Boccherini (1743-1805). Han var en kompositör som var verksam under den wienklassiska perioden. Men som så många andra kompositörer under den här perioden kan man inte kalla honom för wienklassiker då han inte levde och verkade i Wien. Under större delen av sitt liv var han verksam i Spanien (i Madrid). I musikhistorien kallas han ibland för fru Haydn. Boccherini är mest känd för sin menuett ur stråkkvintett, op 13:5. Men som så många andra kompositörer på den tiden har även han skrivit en del symfonier. I sitt tonspråk påminner de inte så mycket om de symfonier som skrevs av de kompositörer som rörde sig i och kring Wien.
Gaetano Brunetti (1744-1798) är en annan italienare som bosatte sig i Spanien. Han verkar vara så pass okänd att han inte ens går att återfinna Sohlmans musiklexikon (2:a upplagan). Han verkar ha skrivit ett trettiotal symfonier. Tonspråket i hans symfoner ligger nära det centraleuropeiska tonspråket. Symfonierna påminner en del om Haydn. I dessa finns dock en del originella drag. Tredje satsen är ingen menuett som det är i den wienklassiska symfonin. Han kallar sina tredje satser för Quintetto (gäller åtminstone de tre på CD tillgängliga symfonierna). Det är en sats i jämn taktart (till skillnad från menuettens tretakt), men den har en likartad struktur som symfonimenuetterna. Huvuddelen i denna sats består just av en blåsarkvintett (två oboer, en fagott och två horn) och mellandelen består av enbart stråkar.
Joseph Martin Kraus (1756-1792) hette en tysk kompositör som lockades till Sverige av Gustaf III, och var verksam här. Han skrev bland annat sorge- och begravningsmusiken över Gustaf III efter dennes dödsfall. Han brukar kallas den svenska Mozart, men påminner mer om J. Haydn. Han har skrivit en del klart hörvärda symfonier. Han skrev under sin tid i Sverige en del operor. En av dessa heter Soliman II, eller De tre sultaninnorna (med svensk text) och påminner om Mozarts Enleveringen ur Seraljen både beträffande miljön i handlingen och vissa stildrag i musiken. Båda operorna har handlingen förlagd i turkisk miljö. De innehållar därför båda så kallade turkiska instrument, såsom triangel, cymbaler och små flöjter. Operan är en trevlig bekantskap.
I den wienklassiska perioden märks bredvid allfarvägen ytterligare några böhmiska tonsättare. I musikhistorien verkar det vimla av dem - och då har vi ändå inte hunnit fram till den allmänt erkände Dvorák! Många av dessa tonsättare var dock verksamma i Wien.
Jan Krtitel Vanhal (1739-1813) kände bland annat W.A. Mozart och J. Haydn. Vanhal spelade bland annat Mozarts berömda så kallade Haydn-kvartetter tillsammans med dem i Wien. Han har bland annat skrivit en del symfonier.
Pavel Vranický (1756-1808) verkade en del av sitt verksamma liv i Wien, som så många andra tonsättare ej födda där. En period var han där ledare för två av stadens teaterorkestrar. Han skrev därför en del scenmusik (operor, baletter). Han skrev även en del symfonier (51 stycken). Han var violinist och dirigent. Han kände både Haydn och Beethoven och ledde de första framförandena av Haydns oratorium skapelsen och Beethovens första symfoni.
Jan Václav Hugo Vorísek (1791-1825), böhmare verksam i Wien, har inte skrivit några större mängder kompositioner. Han har dock bland annat skrivit en symfoni (i D-dur). Den är i allra högsta grad värd en bekantskap.