Bibeln

Apokryferna

Tillägg till Daniel med noter

Tillägg till Daniel

SUSANNA

A 1I Babylon bodde en man som hette Jojakim. 2Han tog sig en hustru som hette Susanna, Hilkias dotter, en mycket vacker och gudfruktig kvinna. 3Hennes föräldrar var rättfärdiga människor och hade uppfostrat sin dotter efter Moses lag. 4Jojakim var mycket rik och hade en park i anslutning till sitt hus. Judarna brukade samlas hos honom eftersom han var den mest ansedde av dem alla.

5Detta år hade två av folkets äldste utsetts till domare. Det var om dem Härskaren sade: "Laglöshet kom från Babylon, från de äldste och domare som gällde för att styra folket." 6Dessa båda höll alltid till i Jojakims hus, och alla gick till dem med sina rättstvister.

7Vid middagstid, när folket hade avlägsnat sig, brukade Susanna gå ut i sin mans park och promenera där. 8Dag efter dag såg de två äldste henne komma ut och promenera, och de greps av åtrå till henne. 9De hängav sig åt brottsliga tankar, de vände inte längre blicken mot himlen utan glömde vad rätt och rättfärdighet kräver. 10Båda våndades för hennes skull, men de avslöjade inte för varandra hur de led, 11ty de skämdes för att avslöja sin åtrå, sin önskan att ligga med henne. 12Men de väntade ivrigt varje dag på att få se henne.

13En dag sade de till varandra: "Nu går vi hem, det är dags för middag." De gick därifrån, var och en åt sitt håll. 14Men sedan vände de tillbaka och möttes igen. De bad varandra om en förklaring, och då erkände de sin åtrå. Sedan kom de överens om en tidpunkt då de skulle kunna finna henne ensam.

15Medan de nu gick och väntade på ett lämpligt tillfälle, kom hon en dag ut som hon brukade, med bara två tjänsteflickor i sällskap, och hon fick lust att bada i parken eftersom det var hett. 16Det fanns ingen där utom de båda äldste, som låg gömda och tittade på henne. 17Och hon sade till flickorna: "Hämta hit olja och parfymer, och stäng porten till parken så att jag kan bada." 18De gjorde som hon sade, stängde porten till parken och gick in genom bakdörren för att hämta det de hade fått befallning om. De märkte inte de äldste, eftersom de hade gömt sig.

19När flickorna hade gått reste sig de två gamla männen och rusade fram till Susanna 20och sade: "Porten till parken är stängd, och ingen ser oss. Vi vill ha dig - gör som vi vill och ligg med oss! 21Annars skall vi vittna mot dig och säga att en ung man var hos dig och att det var därför du skickade i väg flickorna." 22Susanna jämrade sig och sade: "Jag har ingen utväg. Om jag gör som ni vill blir det min död, och om jag inte gör det kan jag ändå inte undkomma er. 23Men det är bättre för mig att inte göra det och råka i ert våld än att synda inför Herren." 24Och hon började ropa högt, men de båda männen ropade de också, 25och den ene sprang och öppnade parkporten. 26När husfolket hörde skrikandet i parken rusade de ut genom bakdörren för att se vad som hade hänt henne. 27De gamla männen berättade sin historia, och slavarna blev djupt generade, ty aldrig hade något sådant sagts om Susanna.

28Nästa dag, då folket samlades hos hennes man Jojakim, kom de två gamla männen dit, fyllda av sitt brottsliga uppsåt att få Susanna dömd till döden. De tog till orda inför folket: 29"Skicka efter Susanna, Hilkias dotter, Jojakims hustru." Man skickade efter henne, 30och hon kom tillsammans med sina föräldrar och sina barn och alla sina släktingar. 31Susanna var mycket vacker och behagfull, 32och skurkarna befallde att man skulle ta av henne slöjan - hon var nämligen beslöjad - för att de skulle få njuta av hennes skönhet. 33Hennes anhöriga grät liksom alla åskådarna. 34De två gamla männen ställde sig mitt bland folket och lade händerna på hennes huvud. 35Gråtande såg hon upp mot himlen, ty i sitt hjärta förtröstade hon på Herren. 36Männen sade: "Medan vi ensamma promenerade i parken kom denna kvinna ut i sällskap med två tjänsteflickor, lät stänga parkporten och skickade i väg flickorna. 37Då kom det fram en ung man ur ett gömställe och lade sig ner med henne. 38Vi befann oss i ett hörn av parken, och när vi såg den brottsliga gärningen sprang vi fram till dem, 39och vi såg att de var tillsammans. Mannen kunde vi inte få fast, han var starkare än vi och öppnade porten och var försvunnen, 40men kvinnan här grep vi och frågade vem den unge mannen var. 41Men det ville hon inte tala om för oss. Detta är vårt vittnesmål." Eftersom de var folkets äldste och domare blev de trodda av de församlade, och Susanna dömdes till döden. 42Då ropade hon högt: "Evige Gud, du som ser det fördolda och känner till allt innan det sker, 43du vet att de har vittnat falskt om mig. Och nu skall jag dö fastän jag inte har gjort något av det som dessa män i sin ondska har beskyllt mig för."

Susanna räddas av Daniel

44Herren hörde hennes bön. 45När hon fördes bort för att avrättas lät Gud den heliga anden vakna hos en ung pojke som hette Daniel, 46så att han gav till ett högt rop: "Jag är oskyldig till den här kvinnans blod." 47Alla vände sig mot honom och frågade: "Vad är det du säger?" 48Då ställde han sig mitt bland dem och sade: "Vilka dårar ni är, israeliter! Utan förhör och utan att utröna sanningen har ni dömt en Israels dotter. 49Gå tillbaka till domstolen, de här männen har vittnat falskt mot henne." 50Alla skyndade tillbaka, och de äldste sade till honom: "Kom och sätt dig här bland oss och låt oss höra vad du har att säga, ty Gud har gjort dig till en av de äldste." 51Daniel svarade: "Skilj dem åt och håll dem på avstånd från varandra, så skall jag förhöra dem." 52När man hade skilt dem åt kallade han till sig den ene av dem och sade: "Du som har åldrats i ondska, nu har dina gamla synder hunnit upp dig, 53de orättfärdiga domar du fällde när du dömde oskyldiga och frikände skyldiga, fastän Herren säger: Den oskyldige, den som har rätt, skall du inte sända i döden. 54Om det nu är så att du såg kvinnan, tala då om vad det var för träd de låg under när du såg dem." Han svarade: "Under en pil." - 55"Det var rätta ordet, den lögnen blev din död", sade Daniel. "Guds ängel har redan fått befallning att genomborra dig med sin pil." 56Sedan skickade han bort honom och lät föra fram den andre och sade: "Du som är ättling till Kanaan och inte till Juda, skönheten har dårat dig och begäret har fört dina tankar på avvägar. 57Så här har ni behandlat Israels döttrar, och de har gjort er till viljes av rädsla, men denna dotter av Juda fann sig inte i era lagbrott. 58Säg mig nu alltså vad det var för träd de låg under när du ertappade dem." Han svarade: "Under en järnek." - 59"Det var rätta ordet, den lögnen blev din död också", sade Daniel. "Guds ängel står beredd att klyva dig med svärdets järn. Han skall göra slut på er båda." 60Då ropade alla de församlade högt och prisade Gud, som räddar dem som sätter sitt hopp till honom. 61De vände sig mot de två gamla männen, eftersom Daniel med deras egna ord hade visat att de hade vittnat falskt, och lät dem lida det samma som de i sin ondska hade tänkt ut mot sin nästa, 62så att Moses lag blev uppfylld, och de avrättades. Så räddades ett oskyldigt liv den dagen.

63Men Hilkia och hans hustru prisade Gud för att man inte hade kunnat beslå deras dotter med någon skamlig handling, och hennes man Jojakim och alla släktingarna stämde in. 64Och Daniel blev högt ansedd bland folket från den dagen och för all framtid.

DEN BRINNANDE UGNEN

B 1Männen gick omkring mitt bland lågorna och lovsjöng Gud och prisade Herren. 2Asarja ställde sig hos de andra och bad omvärvd av elden denna bön. Han ropade:

3"Prisad och lovad är du, Herre, våra fäders Gud, ditt namn skall äras i evighet. 4Ty allt vad du har gjort oss är rättfärdigt, dina gärningar är de rätta, dina vägar är raka och i dina domslut finns alltid sanningen. 5Du har dömt till sanningens fördel i allt du har låtit drabba oss och våra fäders heliga stad Jerusalem. Ja, sanningen och rättvisan har du följt när du har lagt allt detta på oss för våra synders skull. 6Ty i synd och laglöshet avföll vi från dig, vi syndade i allt vad vi gjorde. 7Dina bud ville vi varken höra eller följa, vi gjorde inte som du har befallt för vårt eget bästa. 8I allt vad du har lagt på oss, i allt vad du har gjort oss har du följt den sanna rättvisan: 9du har utlämnat oss åt laglösa fiender, åt förhatliga avfällingar och åt en orättfärdig kung, den ondskefullaste på hela jorden.

10Nu har vi inte ett ord att säga. Skam och vanära har drabbat dem som tjänar och tillber dig. 11För ditt namns skull, överge oss inte för alltid, upphäv inte ditt förbund 12och ta inte din barmhärtighet från oss, för Abrahams skull, som du älskade, för din tjänare Isaks skull och för Israels, som var din helige! 13Dem lovade du att ge ättlingar lika talrika som himlens stjärnor och sandkornen på havets strand. 14Härskare, vi har blivit det minsta av alla folk; i dag är vi för våra synders skull obetydligast på hela jorden. 15I denna tid finns varken furste, profet eller ledare, varken brännoffer eller slaktoffer, matoffer eller rökelse, och ingen plats där vi kan offra inför dig och vinna nåd. 16Men ta emot oss när vi kommer med förkrossad själ och ödmjuk ande, 17som om detta vore brännoffer av baggar och tjurar och feta lamm i tiotusental. Må detta bli vårt offer inför dig i dag, och därtill en fullkomlig lydnad för dig, ty den som litar till dig skall aldrig stå med skam.

18Nu följer vi dig helhjärtat, vi fruktar dig och söker oss till dig. 19Låt inte skammen drabba oss, utan visa din mildhet och din stora nåd i allt vad du gör med oss. 20Rädda oss, du som har gjort så underbara ting, och vinn ära åt ditt namn, Herre. 21Och må alla som skadar dina tjänare få blygas, må de bli utskämda trots all sin makt, må deras styrka bli krossad. 22Låt dem märka att du är Herren, den ende Guden, ärad över hela världen."

23Kungens tjänare, som hade kastat dem i ugnen, fortsatte utan uppehåll att hetta upp den med olja, tjära, blånor och kvistar. 24Lågan steg 49 alnar över ugnen; 25den bredde ut sig och brände ihjäl kaldeerna runt om så långt den nådde. 26Men Herrens ängel hade stigit ner i ugnen tillsammans med Asarja och hans kamrater. Han svepte undan den flammande elden 27och gjorde det så svalt inne i ugnen som om en daggfrisk vind hade blåst rakt igenom den. Elden rörde dem inte alls och vållade dem varken smärta eller obehag.

De tre männens lovsång

28Då började de tre männen med en röst lova, ära och prisa Gud inne i ugnen:

29Prisad vare du, Herre, våra fäders Gud,
lovad och upphöjd i evighet,
och prisat vare din härlighets heliga namn,
lovprisat och upphöjt i evighet.
30Prisad vare du i din heliga härlighets tempel,
lovsjungen och förhärligad i evighet.
31Prisad vare du som tronar på keruberna och ser ner i djupen,
lovad och upphöjd i evighet.
32Prisad vare du på din kungatron,
lovsjungen och upphöjd i evighet.
33Prisad vare du i himlens boningar,
lovsjungen och ärad i evighet.

34Prisa Herren, alla hans verk,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
35Prisa Herren, ni himlar,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
36Prisa Herren, ni hans änglar,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
37Prisa Herren, allt vatten ovan himlen,
lovsjung och upphöj honom i evighet.

38Prisa Herren, himlens hela här,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
39Prisa Herren, sol och måne,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
40Prisa Herren, himlens stjärnor,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
41Prisa Herren, regn och dagg,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
42Prisa Herren, alla vindar,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
43Prisa Herren, eld och solglöd,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
44Prisa Herren, köld och hetta,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
45Prisa Herren, daggdroppar och snöflingor,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
46Prisa Herren, nätter och dagar,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
47Prisa Herren, ljus och mörker,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
48Prisa Herren, frost och köld,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
49Prisa Herren, rimfrost och snö,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
50Prisa Herren, blixtar och moln,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
51Prisa Herren, du jord,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
52Prisa Herren, berg och höjder,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
53Prisa Herren, allt som växer på marken,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
54Prisa Herren, hav och floder,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
55Prisa Herren, alla källor,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
56Prisa Herren, valar och allt som rör sig i vattnet,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
57Prisa Herren, alla himlens fåglar,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
58Prisa Herren, alla vilda och tama djur,
lovsjung och upphöj honom i evighet.

59Prisa Herren, ni människor,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
60Prisa Herren, Israel,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
61Prisa Herren, ni hans präster,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
62Prisa Herren, ni hans tjänare,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
63Prisa Herren, rättfärdiga själar och andar,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
64Prisa Herren, ni heliga med ödmjuka hjärtan,
lovsjung och upphöj honom i evighet.
65Prisa Herren, Hananja, Asarja och Mishael,
lovsjung och upphöj honom i evighet,
ty han har låtit oss undkomma dödsriket
och befriat oss ur dödens våld,
han har räddat oss från ugnens flammande lågor,
ut ur elden har han räddat oss.

66Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
67Prisa Herren, gudarnas Gud, alla ni som fruktar honom,
lovsjung och tacka honom,
evigt varar hans nåd.

BEL OCH ORMGUDEN

C 1När kung Astyages hade förenats med sina fäder övertog persern Kyros hans rike. 2Daniel var kungens förtrogne och hade högre rang än någon av hans vänner.

3Babylonierna hade en avgud som hette Bel. Varje dag försåg de honom med 12 säckar vetemjöl, 40 får och 240 liter vin. 4Även kungen dyrkade honom och gick dagligen för att tillbe honom. Men Daniel tillbad sin Gud. Kungen frågade honom: "Varför tillber du inte Bel?" 5Han svarade: "Därför att jag inte dyrkar avgudar gjorda av människohand utan den levande Guden, som har skapat himmel och jord och råder över allt som lever." - 6"Tror du inte att Bel är en levande gud?" sade kungen. "Ser du inte hur mycket han äter och dricker varje dag?" 7Daniel skrattade och svarade: "Låt inte lura dig, konung. Inuti är han av lera och utanpå av koppar, och ätit eller druckit har han aldrig gjort." 8Kungen blev rasande och kallade till sig Bels präster och sade till dem: "Tala om för mig vem som äter upp all denna mat, annars skall ni dö! 9Men om ni kan bevisa att Bel äter upp den skall Daniel dö därför att han har hädat Bel." - "Må det bli som du har sagt", sade Daniel.

10Det fanns 70 belpräster och dessutom hustrur och barn till dem. Kungen gick till Bels tempel tillsammans med Daniel, 11och prästerna sade till honom: "Nu går vi ut härifrån. Du, konung, skall duka fram maten och blanda till vinet och ställa fram det. Stäng sedan porten och försegla den med ditt sigill. 12Om du inte finner att Bel har förtärt alltsammans när du kommer i morgon bitti, då skall vi dö. Annars skall Daniel dö för sina lögner om oss." 13De var övermodiga, ty de hade gjort en hemlig ingång under bordet, och den vägen brukade de ta sig in för att äta upp det framsatta.

14När så prästerna hade gått ut ställde kungen fram maten åt Bel. Men Daniel befallde sina tjänare att hämta aska och lät dem strö ut den över hela tempelgolvet, medan bara kungen såg det. Sedan gick de ut, stängde porten, förseglade den med kungens sigill och gick därifrån. 15På natten kom prästerna som vanligt med sina hustrur och barn och åt upp och drack upp allt som fanns.

16Tidigt på morgonen kom kungen tillsammans med Daniel. 17"Är sigillen obrutna, Daniel?" frågade kungen. Daniel svarade: "Ja, konung." 18Kungen öppnade porten, kastade en blick på altaret och ropade med hög röst: "Stor är du, Bel, det var inget bedrägeri med dig!" 19Men Daniel skrattade, grep tag i kungen för att han inte skulle gå in och sade: "Titta på golvet och tänk efter vad detta är för spår." 20Kungen sade: "Jag ser spår av män och kvinnor och barn." 21Han blev rasande och lät gripa prästerna och deras hustrur och barn. De visade honom lönnluckorna där de brukade ta sig in för att äta upp det som fanns på bordet. 22Sedan lät kungen döda dem, och Bel utlämnade han åt Daniel, som förstörde både honom och hans tempel.

Ormguden

23I staden fanns också en stor orm som babylonierna dyrkade. 24Kungen sade till Daniel: "Du vill väl inte säga att han också är av koppar? Han lever ju, han äter och dricker. Du kan inte påstå att inte han är en levande gud - tillbe honom då!" 25Daniel svarade: "Herren, min Gud, skall jag tillbe - han är en levande gud. 26Men ge mig ditt tillstånd, konung, så skall jag döda ormen utan vare sig svärd eller käpp." - "Du har mitt tillstånd", svarade kungen. 27Då tog Daniel tjära, talg och hår, kokade samman det och gjorde kakor och stoppade dem i munnen på ormen, och när ormen åt dem sprack den. "Se där vad ni dyrkar", sade Daniel.

Daniel i lejongropen

28Men när babylonierna fick höra detta blev de ytterst förbittrade och började konspirera mot kungen. "Kungen har blivit jude", sade de. "Bel har han störtat omkull, och ormen har han dödat och prästerna har han huggit ner." 29De gick till kungen och sade: "Utlämna Daniel åt oss, annars dödar vi dig och din familj!" 30När kungen märkte hur hårt de ansatte honom fann han sig tvungen att utlämna Daniel åt dem, 31och de kastade honom i lejongropen. Där var han i sex dagar. 32Det fanns sju lejon i gropen, och de brukade få två människor och två får varje dag, men nu gav man dem ingenting, för att de skulle äta upp Daniel.

33I Judeen levde profeten Habackuk. Han hade kokat soppa och lagt i brödbitar och var på väg till åkern med skålen för att ge åt skördefolket. 34Då sade Herrens ängel till Habackuk: "Ta maten du har där till Daniel i lejongropen i Babylon." 35Habackuk svarade: "Herre, jag har aldrig varit i Babylon, och gropen känner jag inte till." 36Men Herrens ängel lade handen på hans hjässa, lyfte honom i håret och förde honom i sin andes stormvind till Babylon och satte ner honom vid gropen. 37Habackuk ropade: "Daniel, Daniel, här får du den måltid som Gud har sänt dig!" - 38"Du har alltså tänkt på mig, Gud, du överger inte dem som älskar dig", sade Daniel. 39Han reste sig och åt, och Guds ängel förde genast Habackuk tillbaka hem.

40Den sjunde dagen kom kungen för att begråta Daniel. Han gick fram till gropen och såg ner, och där satt Daniel. 41Då utropade han med hög röst: "Stor är du, Herre, Daniels Gud, det finns ingen annan än du!" 42Han drog upp Daniel, men de skyldiga, som hade försökt förgöra honom, kastade han i gropen, och de blev omedelbart uppätna inför hans ögon.

Till Jeremias brev

Till Manasses bön