Bibeln

Apokryferna till Nya testamentet

Thomasevangeliet

Jakobs protevangelium

Thomas barndomsevangelium

Mariaevangeliet

Under de första århundradena e Kr författades det mängder av böcker och brev och andra skrifter med kristen anknytning - exempelvis berättelser där Jesus på något sätt utgjorde centralgestalten. Hittills har arkeologerna hittat fragment av ca 35 sådana "evangelier".

Så småningom fanns det en mängd evangelier, påstådda apostlabrev och andra skrifter, många mer eller mindre motstridiga, som alla påstod sig vara sanna, i församlingarna. Följden blev att diverse olika tankar och filosofier, som inte hade någonting gemensamt med den ursprungliga kristna läran, ledde till oändliga spekulationer och tvister om exempelvis Jesu gudom, den helige Andes "person", frälsningens innebörd och så vidare.

Det rörde sig alltså här om skrifter vilkas ursprung var tveksamt eller okänt - eller som författats av personer som inte haft någon personlig kontakt med Jesus eller apostlarna. Många av de här "breven" och "evangelierna", som dök upp lite här och där, var av gnostiskt ursprung och förnekade exempelvis att Jesus varit människa eller att han dött "på riktigt". Likväl bar de apostlarnas författarnamn, vilket var ett ganska vanligt sätt att ge auktoritet åt något man skrivit. Här fanns således Thomasevangeliet, Petrus uppenbarelse, Petrus gärningar, Paulus gärningar etc.

De ansvariga för kyrkans ledning såg sig tvungna att göra något åt saken och göra upp en förteckning över de böcker som med säkerhet var ursprungliga och äkta - de som var kända och använda ända sedan de författades och fanns omtalade och citerade i brev ända från det första århundradet. Man skulle en gång för alla slå fast vilka skrifter som skulle användas som läroskrifter, och det var då man satte upp tre absoluta kriterier: Böckerna/breven måste ha funnits inom församlingen ända sedan de skrevs, de måste vara författade av apostlar eller apostlalärjungar, och de måste överensstämma med den tro som predikats inom församlingen sedan dess begynnelse.

Sådana skriftförteckningar fanns redan sedan tidigare i de spridda församlingarna, men problemet var att de skilde sig åt lite grand. Vad det gällde de allra flesta "heliga skrifterna" - evangelierna, apostlagärningarna och Paulus och Petrus brev - var det aldrig någon tvekan, eftersom de hade funnits lika länge som församlingarna själva. I en skrift från mitten av 100‑talet räknar Tertullianus upp de nytestamentliga skrifter som han visste var ursprungliga. Där inbegriper han evangelierna, apostlagärningarna och de flesta breven. Och från år 170 har vi den förteckning som går under benämningen "den muratoriska kanon" (uppkallad efter greve Muratori som hittade en kopia av texten), och som överensstämmer med den boksamling som i dag ingår i NT.

Men därutöver cirkulerade det en del ytterligare skrifter som olika församlingar hade olika uppfattning om, som "Hermas Herden", "Barnabasbrevet", "Petrus uppenbarelse" etc. Dessutom hävdade gnostiker och montanister att man mottagit nya uppenbarelser. Det stod alltså klart att man för att kunna bevara enheten inom kristenheten (som vid det laget förvandlats till riksreligion) och förhindra att tron både urvattnades och urholkades, måste utforma en klar redogörelse för vad den kristna tron innebar - en trosbekännelse - liksom en gränsdragning för vad som skulle vara godkända skrifter.

Därför kallade man samman alla ledarna för de spridda församlingarna till ett möte i Nicaea för att diskutera hur man skulle kunna skydda kyrkan från de olika villoläror som hotade att tränga in i församlingarna och skapa kaos. Här enades man nu om en trosbekännelse som innefattade kärnpunkterna i kristendomen och satte upp en fast ram för vad det innebar att tillhöra den kristna tron. Man började också dra upp riktlinjerna för en slutgiltig kanonisering av Nya testamentets skrifter.

Man ställde tre krav för att låta en skrift ingå i det nytestamentliga kanon:

De här tre kraven gjorde att alla skrifter som tillkommit utanför den urkristna församlingen, som inte hade någon apostel eller apostlalärjunge som författare och/eller innehöll läror som inte överensstämde med den ursprungliga undervisning som förekommit i församlingen ända från början var uteslutna då Nya testamentet sammanställdes.

År 367 lade så biskop Athanasius i egyptiska Alexandria fram den lista som skulle bli den slutgiltiga NT‑versionen. Den innehöll dels de drygt 20 skrifter som accepterats som auktoritativa ända sedan den kristna församlingens första decennier, samt ytterligare några få skrifter som det tidigare rått en viss tvekan om. Femton år senare beslutade kyrkans centrala ledning att godkänna denna förteckning som Nya testamentets definitiva kanon. Listan - som omfattade de böcker vi fortfarande har i våra Nya testamenten - ratificerades vid det Tredje kyrkomötet i Kartago år 397. Här fanns nu bara de texter vilkas innehåll stod närmast den officiella tron.

Därmed hade man en gång för alla slagit fast vad den kristna tron innebar (trosbekännelsen) och vilka skrifter som utgjorde trons grundval (NT:s kanon).

Nytestamentliga apokryfer kallas de skrifter som inte kom att ingå i nya testamentets kanon. Dit hör berättelser om Jesu liv (till exempel Ebioniterevangeliet, Hebreerevangeliet, Thomasevangeliet och Jakobs protoevangelium) och apostlarnas öden (de fem viktigaste handlar om Johannes, Paulus, Petrus, Andreas och Tomas) liksom brev av bl a Paulus, Clemens och Ignatius, De tolv apostlarnas lära samt apokalypser - dvs visioner om "ändens tid" som skrevs under de första århundradena (bland de viktigaste är Petrus- och Paulusapokalypserna från 100‑talet).

År 1945 hittade en egyptisk kameldrivare en lerkruka som innehöll några åldriga handskrifter när han grävde bland resterna av en gammal kyrkogård i byn Nag Hammadi i Egypten. Så småningom påträffades ett helt bibliotek av sammanlagt ett 50‑tal skrifter som var skrivna på koptiska, ett gammalt egyptiskt språk.

Handskrifterna kunde dateras till 300‑ och 400‑talet. De var av rent gnostisk karaktär (gnosticismen var en grekisk-orientalisk filosofisk riktning, och innehöll flera texter som tidigare bara varit kända till namnet, till exempel "Thomasevangeliet", "Filippusevangeliet", "Sanningens evangelium", "Jesus Kristi visdom" och "Frälsarens samtal". Där fanns också apokalyptiska skrifter som uppgavs ha Petrus, Jakob och Paulus som författare samt en rad gnostiska brev.

Tomasevangeliet

År 1897 och 1903 påträffade forskarna professor B.P. Grenfell och A.S. Hunt mängder av papyrusmanuskript i ruinerna efter den forna staden Oxyrhynchus 20 mil söder om Kairo i Egypten. Bland dem fanns fragment med grekiska texter som innehöll ord som man kände igen från evangelierna i bibeln. Grenfell och Hunt daterade papyrerna till slutet av 100-talet och början av 200-talet.

År 1945 hittade man så i egyptiska Nag Hammadi en komplett version av en skrift som man tidigare bara hört talas om och som gick under benämningen "Thomasevangeliet". Det var egentligen inte alls något evangelium i den gängse bemärkelsen - dvs en berättelse om Jesu liv och förkunnelse - utan en samling ord (logion = korta utsagor) som Jesus uppgavs ha uttalat.

Det visade sig nu att de fragment som Greenfell och Hunt hittat i slutet av förra seklet härrörde från samma text. Men medan fragmenten från Oxyrhynchos var skrivna på grekiska, var den fullständiga Nag Hammadi-versionen en översättning till det egyptiska språket koptiska och kunde dateras till omkring år 340.

De flesta forskare menar att Thomasevangeliet ursprungligen författades i Syrien på grekiska (eventuellt ännu tidigare på syriska eller t o m arameiska).

Vem som först gjorde den här sammanställningen av påstådda Jesusord är helt okänt, men den har fått sitt namn av det enkla faktum att den inleds med orden: "Detta är de hemliga ord som uttalades av den levande Jesus och nedtecknades av Didymos Judas Thomas". Ordet didymos är grekiska för tvilling, och det grekiska namnet Tomás är hämtat från arameiskans ord för tvilling, te'oma. Personens namn var alltså Judas och hans smeknamn "tvillingen" anges på två språk, dvs samma benämning som Johannes i sitt evangelium ger aposteln Tomas: "Thomas, som kallades Tvillingen (didymos)" (Joh 11:16). Följaktligen är det också den traditionella uppfattningen att det var lärjungen Thomas (dvs "tvivlaren") som skrev ner den samling Jesusord som kom att kallas Thomasevangeliet.

Vad det gäller innehållet i Thomasevangeliet, så är det som sagt inte någon Jesusbiografi, utan bara en sammanställning av 114 uttalanden som författaren uppger att Jesus gjort. Under det första århundradet, under den kristna församlingens äldsta tid, fanns det många sådana samlingar av Jesusord.

När evangelierna skrevs, använde sig deras författare - förutom av egna minnen och samtal med människor som var ögonvittnen till Jesu verksamhet - också av andras nedtecknade berättelser om Jesus (där följaktligen den här sortens samlingar av Jesusord ingick).

Det är följaktligen inte så underligt att man känner igen en del av Jesusorden i Thomasevangeliet från bibelns evangelier (även om inte ordalydelsen är exakt densamma). De flesta har dock inga paralleller i evangelierna.

Vilket värde har då Thomasevangeliet? Sammanställningen utgör ett värdefullt historiskt tidsdokument, som ger en bild av synen på Jesu förkunnelse inom många av de församlingar som uppstod i kristendomens tidigaste skede. De här texterna, liksom andra liknande verk, spelade utan tvivel en stor roll och ägde stort anseende hos olika grupper (som i vissa fall, på grund av en annan läroutveckling än den traditionella kyrkans, längre fram skulle komma att bryta med fornkyrkan) och förkunnades på många håll som Jesu undervisning. Därmed är Thomasevangeliet ett av de viktigare manuskript som påträffats från den tidigaste kristenhetens historia.

Evangeliet tillhör de koptiska gnostiska skrifter som hittades i Egypten omkring 1945. Delar av det kände man till från papyrusfragment (Oxyrhynchus). Thomasevangeliet består av 114 Jesusord, uppradade efter varandra, och utan någon bestämd ordningsprincip. Det innehåller inga berättande avsnitt, ingenting om Jesu födelse, hans vandringar och möten med människor eller hans undergärningar, och inte heller något om hans lidande, död och uppståndelse. Man finner inga citat från Gamla testamentet.

Omkring hälften av Jesusorden är kända från Nya testamentet, men de uppvisar alla större eller mindre förändringar. Många består av kombinationer av de synoptiska Jesusorden. Omkring tjugo stycken tillhör typen agrafa medan resten är nya.

Tidpunkten för Thomasevangeliets tillkomst bör sättas till 140‑150 e. Kr. Kompilatorn bör ha tillhört de gnosticerande strömningar som vid denna tid förband Syrien och Rom. Det är icke identiskt med den skrift som tidigare kallats Thomasevangeliet men numera med rätta kallas Thomas barndomsevangelium.

Jakobs protevangelium

Att man tidigt i den gamla kyrkans intresserade sig för Jesu föräldrar sammanhängde med en allmän önskan att veta mer om bakgrunden till Jesu födelse än de knapphändiga upplysningar som Matteus och Lukas ger. Det fanns också ett teologiskt motiv bakom, nämligen att bekräfta den kristologiska bekännelsen till Guds Son och hans moder, jungfrun Maria. Man var också intresserad av att apologetiskt tillbakavisa beskyllningen mot Maria att ha avlat ett oäkta barn. Under senare tid, långt in i medeltiden, tillväxte legendfloran kring Marias föräldrar, Josef och den underbara födelsen. I vissa litterära och konstnärliga grupper under medeltiden och renässansen utövade dessa legender större inflytande på konsten än bibeltexterna.

Ordet "protevangelium" som är av sent datum betecknar att skriften berättar om händelserna före det som de vanliga evangelierna skildrar. Jakob som åsyftas i titeln är troligen Herrens broder, som var barn i Josefs tidigare äktenskap. Huvuddelen av detta protevangelium torde ha kommit till vid mitten av 100‑talet. Senare tillägg har säkerligen gjorts, till exempel kap. 22‑24 som troligen hör 200‑talet till.

Evangeliet som förhärligar Herrens moder uppvisar de viktigaste motiv som legat till grund för de stora kyrkornas mariologiska framställningar. Därför har också boken varit älskad av många, i synnerhet i de östliga kyrkorna. Viktigt är att observera hur tidigt lärorna om Maria kom att utformas genom dessa och liknande traditioner.

Thomas barndomsevangelium

Evangeliet berättar om en mängd under som Jersus utförde, när han var mellan 5 och 12 år gammal, och om lärosamtal med några judiska lärare. Skriften slutar med historien om den tolvårige Jesus i templet, vilken i huvudsak följer Luk. 2. Evangeliet finns i två huvudversioner, en längre och en kortare. Den längre, omfattande 19 kapitel, återges här. Handskrifter på många språk vittnar om bokens populäritet i gammal tid. Men handskriftsflorans rikedom med många varianter och tillägg gör det omöjligt att fastställa en ursprunglig text.

Man tror att de centrala avsnitten kommit till under andra delen av 100‑talet. Berättarstilen är barnslig och uppehåller sig med förtjusning vid det uppseende som Jesusbarnet väckte och hans övermänskliga vishet. Avståndet till de kanoniska evangeliernas strama underberättelser är stort. Inte heller har de samma funktion. De gör nästan ett skrämmande intryck och man saknar undergärningarnas samband med Nya testamentets Jesusgestalt. Flera likheter med legender knutna till Buddha och Krishna visar inflytande från indiska traditioner.

Jesu undervisning om alfabetets hemlighetsfulla djup påminner om judisk mystik och gnostiska spekulationer. Men för övrigt ger skriften inte intryck av att vara särskilt teologiskt bearbetad. Den Thomas som uppges ha skrivit evangeliet är aposteln Thomas som förbundits med missionen i Indien (se Thomasakterna).

Mariaevangeliet

Endast tre ofullständiga kopior av Mariaevangeliet finns bevarade. Den mest fullständiga av dessa kopior - en koptisk version från 400-talet ingår i en kodex benämnd Papyrus Berolinensis. Den påträffades i Kairo år 1896 och förvaras sedan dess i Nationalmuséet i Berlin. Dock saknas mycket av texten - endast åtta av 18 sidor finns kvar. De andra kopiorna, som är på grekiska och nu bär beteckningarna Papyrus Ryland 463 och Oxyrhynchus 3525, skrevs någon gång i början av 200-talet. De omfattar endast fragment av ett blad.

Petrusapokalypsen

Petrusapokalypsen eller Petrus uppenbarelser är en skrift som har varit mycket läst både i öst och väst och av många aktats mycket högt. Men den har aldrig varit officiellt accepterad i kyrkan. Den föreligger i en etiopisk översättning och i ett grekiskt fragment. Tradionsfrågorna är svåra, och därför har det synts lämpligast att följa den etiopiska texten, även om denna är en dålig översättning av det ursprungliga verket.

Apokalypsen är mycket gammal, redan från omkring 135 e. Kr. I synnerhet har den varit använd i Egypten. Den är typisk för det intresse för detaljskildringar av himmel och helvete som florerade under de första århundradena. Fantasin har fått skena iväg med författaren så att han på ett initierat sätt tror sig beskriva de yttersta tidernas förskräckliga händelser. Jämförelsen med Uppenbarlseboken visar att den senare är mycket nyktrare och aldrig ger detaljerade skildringar av människors öden efter döden. Petrusapokalypsen liknar snarare de judiska Henoksböckerna och Baruksapokalypsen som också frossar i skildringar av salighetens och fördömelsens villkor. Under långa tider fanns det ett stort intresse i den gamla kyrkan för apokalyptik, och man har sett en naturlig utvecklingslinje från Petrusapokalypsen till Dantes Divina commedia.