Betraktelser
Tågresan
Loket frustar och fräser. Visslan går! Det är stoj och larm. Många dofter. Människor som har bråttom. Stökigt. Avsked och möten.
Klockan är mycket. Det drar ihop sig. Snart går tåget. Folk börjar gå på. Letar efter sina platser. Konduktören hjälper resenärerna till rätta.
Stinsen pratar med lokföraren. Jag hör inte så noga vad de pratar om. Jag förstår att de är angelägna att tåget ska avgå i tid. De låter bekymrade.
Vi har länge talat om denna resa. Vi har gjort en del kortare resor tillsammans redan, kortare etapper. Vi har tyckt om att resa tillsammans. Men det har varit lite besvärligt ibland. Vi har diskuterat hur resan ska gå till. Färdsätt, lätt eller tung packning, vägval. Emellanåt har det inträffat saker som gjort att vi har fått ändra planerna. Några gånger har vi även avbrutit en påbörjad resa.
Jag står i tankar. Funderar på vår färd. Jag står med mina väskor vid tåget. Väntar. Men med ens rycks jag tillbaka till den slamrande miljön. Nu uppfattar jag en del av stinsens och lokförarens samtal. Det är ett annalkande oväder. Någon dagsresa härifrån när vi ska passera ett bergspass väntas senare imorgon ett oväder. De talar om vi ska hinna förbi det kritiska stället innan snöfallet kommer att starta.
Fortfarande har du inte kommit. Nu är det inte långt kvar tills tåget ska gå. En orolig stämning börjar insmyga sig. Konduktören manar på att det är dags att gå ombord. Tåget måste gå i tid. Blir det försenat kan vi fastna i den kommande snön. Hetsiga röster skriker på perrongen.
Denna resa som vi tänker ta denna gång är vår hittills längsta resa. Vi har förberett oss länge. Oroliga har vi varit och är vi inför detta äventyr. Vi vet att det kommer att bli strapatsrikt. Klarar vi av att följa med på hela färden? Har vi förberett oss tillräckligt? Vågar vi?
Nu börjar man stänga dörrarna. Jag har gått ombord. Letat reda på min plats. Lagt upp mina väskor på bagagehyllan. Oroligt tittar jag efter dig. Jag tittar ut genom fönstret. Går mot änden av vagnen. Står vid dörren och tittar efter dig. De flesta har gått ombord. Tågvisslan tjuter. Tiden börjar rinna ut.
Jag pratar med konduktören. Är det möjligt att vänta en liten stund till? Jag förklarar att jag väntar på dig och att du ännu inte kommit. Nej de måste gå i tid.
De sista dörrarna stängs. Alla har intagit sina platser. Tåget är fullt. Det är förväntan i luften. Och lite oro.
Jag tittar ut genom fönstret igen. Långt där borta ser jag någon som kommer springande med ett par väskor. Jag ser inte om det är du. Det är för långt bort och för mörkt. Det rister till i tåget. Ett ryck. Någon har sett den springande personen. Ropar till för att stoppa tåget. Ska den springande personen hinna? Vem är det? Är det du?