Betraktelser
Förtröstan
För dig räcker det att tro. Din förvissning och förtröstan ligger där. Att veta är inte nödvändigt. Du kan vila i din känsla. Känslan i vad som är.
Mitt liv drivs av en vilja att veta, en vilja att förstå. Att göra allt så gripbart som möjligt. Det jag förstår och kan veta något om, kan jag vila i. Det blir inga överraskningar. Mina sinnen hjälper mig att nå visshet.
Men kan jag lita på mina sinnen? Visar de mig alltid det som är? Och allt som är, kan mina sinnen förnimma detta? Allt som finns går inte att skaffa kunskap om, går inte att erhålla vetskap om, än mindre förstå.
Hur kan jag veta vad som är verkligt av det som inte går att förnimma? Måste jag veta det? Kan mitt hjärta ge mig ledning?
Att förlita sig på känslan när tidigare bara förnuftet styrt är som att lära sig gå. Att släppa taget när jag ska försöka ta de första stapplande stegen. Det är läskigt. Vad kommer att hända? Kommer jag att falla? Tappar jag fotfästet? Kanske kommer jag att uppleva något fantastiskt som jag inte trodde fanns.
Hur gör jag? Hur får jag förnuftet att vilja släppa taget, våga släppa taget? Inse att det finns saker utanför dess kontroll, och som ska vara det. Att bryta en mångårig vana att vilja nå visshet genom varseblivning och logik.
Kommer jag att förstå vad min känsla kommer att berätta för mig? Hur lyssnar jag på den? Kanske genom att låta förnuftet tillfälligtvis kapitulera och bara fånga den spontana ingivelsen, tanken, och låta den vägleda mig i mitt sökande...